Stöd för marknadsekonomiskt inriktad rättsutveckling i u-länderna
Den 19 september 1991 anordnade SIDA i Stockholm ett seminarium om ”bistånd för att stödja rättsutvecklingen”. Av inbjudan framgick att SIDA i ökad omfattning får förfrågningar om stöd till olika typer av rättsutveckling, såsom hjälp med lagstiftning inom vissa områden, hjälp med att öka kompetensen hos den inhemska juristkåren, materiellt stöd till domstolar m. m. Detta har inneburit att denna form av bistånd har aktualiserats i ökad utsträckning. SIDA är för närvarande engagerad i större rättsutvecklingsprojekt i Vietnam, Laos och Guinea-Bissau. Projekten befinner sig dock på ett initialt stadium, vilket gör att erfarenheterna är begränsade. Seminariet bestod av flera föredrag med efterföljande livlig diskussion. Föredragen hölls av SIDA:s generaldirektör Carl Tham, Internationella juristkommissionens generalsekreterare Adama Dieng, professor Claes Sandgren, advokat Christian Åhlund, ambassadör Carl Lidbom samt författaren till dessa rader. Det var i huvudsak två problemområden som blev föremål för uppmärksamheten: bistånd till rättsutveckling avseende mänskliga rättigheter och bistånd till rättsutveckling avseende övergången från plan- till marknadsekonomi. Det föll på min lott att hålla föredrag om rättsutvecklingen ur marknadsekonomisk synvinkel. Den efterföljande diskussionen bekräftade mina aningar att denna problematik, till skillnad från frågor avseende stödet för de mänskliga rättigheterna, fortfarande inte är helt okontroversiell. Den aktualiserar dessutom en rad principiellt intressanta frågor, vilka enligt min mening gör det motiverat att försöka få till stånd en debatt på Svensk Juristtidnings sidor. Det finns ingen ”officiell” definition av vad som menas med marknadsekonomi, men den uppfattas i regel som ett ekonomiskt system grundat på enskilt ägande av produktionsmedlen, näringsfrihet (de enskildas rätt att starta och i konkurrens med andra driva företag) och de enskildas (inklusive konsumenternas) rätt att fatta ekonomiska beslut och vidta ekonomiska åtgärder utan inblandning från statens sida. Det finns mig veterligt inget land i världen med hundraprocentigt ren marknadsekonomisk ordning. Olika statliga ingrepp och begränsningar är icke blott vanliga utan också nödvändiga. När man säger att exempelvis Sverige tillhör länderna med marknadsekonomi menar man således att vårt näringsliv till övervägande del är marknadsstyrt. Det är i denna betydelse termen skall brukas även i denna artikel. Marknadsekonomin har visat sitt värde som den för närvarande i särklass effektivaste ekonomiska ordningen, varvid jag med effektivitet menar förmågan att producera varor och tjänster med minsta möjliga förbrukning av mänskligt arbete, råvaror och miljö. Det är därför föga förvånande att såväl Östeuropa som många av de hittills planekonomiskt styrda u-länderna (inklusive sådana stora mottagare av svensk u-hjälp som Vietnam och Laos) har bestämt sig att övergå till marknadsekonomi. Den svenska u-hjälpen har traditionellt avvikit från de övriga OECD-ländernas utvecklingsbistånd genom vårt mer omfattande stöd till olika enpartistater med marknadsfientlig ideologi (antingen kommunistisk eller ”hemlagad” som i t. ex. Tanzania). Denna tradition, vars orsaker inte behöver diskuteras här, bör inte hindra oss
SvJT 1991 Michael Bogdan 785
från, utan snarare förplikta oss, att bistå dessa länder när de nu efter planekonomins monumentala misslyckande övergår till ett effektivare ekonomiskt system, som för övrigt nästan hela svenska folket stöder i vårt eget land. Av den nya regeringens regeringsförklaring framgår klart att den svenska u-hjälpen skall användas för att stödja demokrati och marknadsekonomi i mottagarländerna. Det måste understrykas att stödet för övergången till marknadsekonomi och stödet för demokratiska reformer icke blott är förenliga med varandra utan t. o. m. i betydande omfattning sammanfaller. Man behöver inte hemfalla åt marxistiska teser om historisk materialism för att konstatera att bl. a. rättsordningen (inklusive dess inställning till mänskliga rättigheter) i mycket hög grad påverkas av samhällets ekonomiska bas. Sambandet mellan marknadsekonomi och mänskliga rättigheter är särskilt iögonfallande när det gäller de politiska och medborgerliga rättigheterna: alla länder med fungerande politisk demokrati, som vi uppfattar den, tillhör den marknadsekonomiska gruppen. Marknadsekonomi synes således utgöra en nödvändig förutsättning för politisk demokrati (dock inte en tillräcklig förutsättning, vilket bevisas av åtskilliga marknadsekonomiska diktaturer). Sambandet mellan marknadsekonomi och politisk demokrati kan som sagt styrkas empiriskt, men det kan också förklaras på det teoretiska planet. Utan några som helst anspråk på vetenskaplighet vill jag här nämna tre faktorer vilka enligt min mening talar för att stödet för marknadsekonomin samtidigt innebär stöd för de politiska och medborgerliga rättigheterna. Den första faktorn har att göra med marknadsekonomins ovannämnda överlägsenhet i effektivitetshänseende. Låg levnadsstandard är ofta huvudanledningen till det allmänna missnöje som gör att regimer i länder med planekonomi känner sig hotade och tvungna att på ett eller annat sätt begränsa de politiska och medborgerliga rättigheterna. För att ta ett geografiskt näraliggande exempel, så hade gamla DDR inte behövt hindra sina medborgares utresa och begränsa deras yttrandefrihet om landets planekonomi hade givit medborgarna samma levnadsstandard som marknadsekonomin i Väst; huvudsyftet med åtgärderna var ju att hindra massflykt till Västtyskland och upprätthålla den offentliga lögnen om socialismens ekonomiska överlägsenhet. En med sin ekonomi i grova drag nöjd befolkning bäddar för stabila regimer, vilka har råd att respektera de mänskliga rättigheterna utan att känna sig hotade. Den andra faktorn sammanhänger med att en marknadsekonomi inte ger staten en total kontroll över medborgarnas vardag. Naturligtvis kan en diktator oavsett landets ekonomiska system låta arrestera eller t.o.m. avrätta medborgare som misshagar honom. Dessa maktinstrument är dock trubbiga och svåra att bruka i mycket stor skala. De framkallar dessutom starka negativa reaktioner hos omvärlden. I en planekonomi har staten till sitt förfogande ett stort antal andra disciplinverktyg, vilka kan användas mot befolkningen i stort. I ett land där staten är den enda arbetsgivaren, den enda hyresvärden, den enda leverantören av sjukvård och utbildning m. m. är medborgaren dagligen beroende av makthavarnas välvilja och godtycke. I en marknadsekonomi kan medborgaren där-
SvJT 1991 Michael Bogdan 786
emot söka sig till privata arbetsgivare, hyresvärdar osv., vilket gör honom mindre sårbar. Den tredje faktorn ligger däri att en marknadsekonomi förutsätter en viss grad av rättssäkerhet och likabehandling för att kunna fungera på avsett sätt. Under den värsta apartheidtiden i Sydafrika, då det var otänkbart att en vit och en icke-vit person skulle sitta på samma bänk i en park, fanns det vissa rättsområden där de behandlades exakt lika, nämligen de rättsområden som hade med affärslivet att göra. En vit affärsman som bröt mot sina kontraktsförpliktelser i förhållande till en icke-vit affärsman (det fanns en hel del sådana, i synnerhet av indisk härstamning) kunde inte påräkna att få några privilegier inför de sydafrikanska domstolarna. Erfarenheterna visar också att de marknadsekonomiska diktaturerna (t. ex. militärdiktaturerna i Latinamerika) visserligen inte drar sig för att på det grövsta beröva många av sina medborgare frihet och liv, men att de i det stora hela respekterar rättssäkerheten på områden som affärs- och skatterätt. Detta är de tvungna att göra för att inte paralysera näringslivet: det är lätt att inse att det argentinska näringslivet snabbt skulle ha avstannat om militärregimens inställning till exempelvis kontraktsrätt hade präglats av samma godtycke och totala oförutsebarhet som dess behandling av de ”försvunna” medborgarna (i ett sådant läge skulle militären vara tvungen att ta över näringslivet och ersätta marknadsekonomin med en kommandoekonomi). Den relativt betydande respekten för rättssäkerheten på vissa rättsområden är naturligtvis ingen ursäkt för dessa regimers grymheter, men utgör en omständighet som är av stor betydelse bl. a. när politiska och medborgerliga rättigheter skall återinföras. I de f. d. marknadsekonomiska diktaturerna, även mycket långvariga sådana (t. ex. Spanien efter Franco), var Rechtsstaat-tanken känd och levande; det var snarare dess avsaknad på vissa områden som var det främmande elementet i rättsordningen och som därför relativt snabbt kunde åtgärdas. I Spanien var det exempelvis ingen sensationell nyhet att en medborgare med rättens hjälp framgångsrikt kunde sätta sig emot statens krav, eftersom detta även under den värsta diktaturtiden hade förekommit på bl. a. skatterättens område. I detta avseende är situationen betydligt värre i de länder som har bakom sig ett mångårigt planekonomiskt system, där själva principen om ”rule of law” först behöver förankras i människors medvetande. Av det sagda torde det ha framgått att jag anser att marknadsekonomiska reformer i u-länderna förtjänar allt det stöd vi kan ge. Detta kommer dock att ställa våra biståndsorgan inför nya typer av uppgifter. Även i fortsättningen kommer det säkerligen att finnas anledning att bistå sjukvården eller att bygga vattenledningar i ett behövande u-land, men dessa åtgärder bidrar i sig inte till de marknadsekonomiska reformerna. Att i planekonomisk anda bygga statliga pappersbruk o. d. kan t. o. m. tänkas skada reformprocessen. Hur kan vi då bäst bidra till reformernas framgång? Jag är övertygad om att u-hjälpen på det juridiska området är ett av de effektivaste sätten att bistå de aktuella länderna, i synnerhet när man beaktar att det här rör sig om nästan löjligt små kostnader jämfört med de traditionella stora kostsamma u-hjälpsprojekten. Som jurist är jag
SvJT 1991 Michael Bogdan 787
naturligtvis inte helt ojävig på denna punkt, men jag kan här stödja mig på bl. a. ett symposium om internationell handel och ekonomisk utveckling som nationalekonomiska institutionen i Lund arrangerade i början av juni 1991 (en artikel därom, skriven av Solveig Ståhl, publicerades den 30 augusti i Lunds universitets egen tidning LUM). Jag deltog inte själv i symposiet. Det befolkades tydligen av idel nationalekonomer, vilket gör slutsatserna desto intressantare. Enligt artikeln fanns det en sak som ”löpte som en röd tråd genom forskarnas presentationer”, nämligen insikten om att närvaron av institutioner som äganderätt och legala system är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt. Hemligheten bakom de fyra asiatiska ”tigrarnas” (Singapores, Hongkongs, Taiwans och Sydkoreas) ekonomiska framgångar sades vara att det där funnits institutioner typ lagstiftning och väldefinierade äganderättsförhållanden så att handel har kunnat fungera som motor för tillväxten och marknaden varit attraktiv för utländska investerare. Bristen på motsvarande institutioner är enligt ekonomerna en viktig förklaring till att så många länder i Afrika har kört sin ekonomi i botten. Juridiska spelregler är helt enkelt en nödvändig förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. Det ligger dock i sakens natur att juridiken inte kan skapa ett sådant ekonomiskt system, utan endast tillhandahålla förutsättningar för dess tillblivelse. Det går inte i en marknadsekonomi att exempelvis beordra fram nya företagssatsningar; man kan dock ge investerarna rättsliga garantier vilka lockar fram satsningarna. Detta gör också att hela processen är tidskrävande. Det tar åtskilliga år innan det ur små hantverkare och innovatörer växer fram stora moderna företag. Detta gör för övrigt att det inte går att införa marknadsekonomi om det blir känt att den av motsträviga makthavare införs ”på försök”, eftersom ingen då blir beredd att satsa på ett långsiktigt företagande. Marknadsekonomi lever som sagt på förtroende och stabila juridiska spelregler. Ibland möter man den uppfattningen att övergången till marknadsekonomi egentligen är en teknikalitet och att länderna skall kunna styras som hittills bortsett från att staten slipper bestämma vad som skall produceras och hur mycket den eller den produkten skall kosta. I verkligheten medför övergången en revolution i såväl makthavarnas som befolkningens tänkesätt, icke minst beträffande själva utgångspunkten för hur man uppfattar förhållandet mellan staten och den enskilde medborgaren. Vilka är då de absolut nödvändiga rättsinstituten i en marknadsekonomi? Innan jag går in på denna fråga vill jag understryka att det inte spelar någon roll hur förträffliga och moderna rättsregler som införs om inte makthavarna lär sig att respektera dem. Flera av de aktuella länderna har exempelvis varit och är alltjämt enpartistater (t. ex. Vietnam och Laos), där partiet under många år administrerat landet utan större respekt för de formellt existerande rättsreglerna. Det vore fel att hävda att marknadsekonomi förutsätter flerpartisystem, men den förutsätter att även det styrande partiet lär sig att lyda rättsreglerna, åtminstone på vissa rättsområden. Hur lång tid det tar att bygga upp förtroende för rättssystemet kan man bara gissa.
SvJT 1991 Michael Bogdan 788
Under detta uppbyggnadsskede kan svensk u-hjälp betyda mycket för att förbättra rättssystemets effektivitet. Det kan röra sig om ganska triviala hjälpinsatser. När jag för SIDA:s räkning under hösten 1990 besökte Laos och frågade den laotiska högsta domstolens ordförande om rättsväsendets största problem, väntade jag mig en utläggning om bristen på utbildade jurister och avsaknaden på åtskilliga områden av för marknadsekonomi lämpade rättsregler. Svaret handlade dock i stället om att många domstolar ute i landet inte ens förfogar över en skrivmaskin, så att domar får skrivas för hand. I jämförelse med under planekonomins tid genomförda svenska u-hjälpssatsningar i Laos kostar en leverans av med laotiska bokstäver försedda manuella skrivmaskiner nästan ingenting, men den kan bidra till en avsevärd höjning av domstolarnas effektivitet och även prestige. Detsamma kan sägas om ekonomiskt stöd till utgivning av en ordentlig officiell författningssamling (Official Gazette,
Journal officiel e. d.), eftersom en sådan idag helt saknas i åtskilliga uländer. På liknande sätt bör man kunna hjälpa med pengar till inköp av elementär juridisk litteratur från utlandet (någon inhemsk juridisk litteratur av betydenhet har man i regel inte). De nyomvända marknadsekonomierna har redan upptäckt att de behöver betydligt fler jurister än vad den administrativt styrda kommandoekonomin har klarat sig med. Detta kan framstå som en paradox, ty många förknippar en ”fri” marknad med frånvaron av regler. I verkligheten behöver en marknadsekonomi en mycket komplicerad och sofistikerad juridisk styrning, vilken i sin tur kräver välutbildat yrkesfolk. De relativt få högskoleutbildade jurister som finns i de aktuella u-länderna har ofta en utbildning som inte duger i en marknadsekonomi, t. ex. examina från sovjetiska och DDR-högskolor. Med hänsyn härtill kan det vara lockande att från svensk sida erbjuda stipendier för juristutbildning e. d. i Sverige, vilket dock enligt min mening inte är den optimala lösningen. Min inställning grundar sig icke blott på språkliga barriärer. De flesta aktuella u-länder har en viss, låt vara försvagad, juridisk tradition med rötter i en f. d. kolonialmakts rättssystem. Så har exempelvis Vietnam och Laos gamla bindningar till fransk rätt. I Hanoi fanns före andra världskriget en fullständig fransk juridisk fakultet som utbildade jurister för hela Indokina och man kan även idag på viktiga poster möta äldre jurister med fransk juridisk examen. Guinea-Bissau och Angola har förmodligen liknande gamla bindningar till Portugal osv. Den kontinentaleuropeiska juridiska traditionen i fråga om juridiskt tänkesätt och rättsteknik har inte helt utplånats av det sovjetiska inflytandet, eftersom även sovjetisk och övrig östeuropeisk rätt bygger på liknande traditioner (t. ex. skriven rätt samlad i stora kodifikationer med bl. a. en civilkod). De skandinaviska rättsordningarna kan visserligen betraktas som en underavdelning i den kontinentaleuropeiska rättsfamiljen, men det föreligger betydande skillnader mellan nordisk och t. ex. fransk rättstradition och rättsteknik. Svensk rätt framstår som ganska exotisk för t. ex. vietnamesiska och laotiska jurister, vilka inte slutar förvåna sig över att ett så utvecklat land som Sverige ”ännu inte hunnit” anta en riktig civilkod och handelskod. En svensk juristutbildning passar förmodligen inte riktigt för dessa länder, vilket naturligtvis inte betyder att Sverige
SvJT 1991 Michael Bogdan 789
inte kan bidra på annat sätt, exempelvis genom att med pengar stödja utbildningsinsatser i resp. u-land eller finansiera stipendier för studier i ett tredje land, exempelvis i Frankrike resp. Portugal. Problemet med sammanblandning av olika rättstraditioner aktualiseras också i samband med lagstiftningsprocessen. Övergången till marknadsekonomi framtvingar stora legislativa reformer på praktiskt taget alla rättsområden. Statsförvaltningen får nya uppgifter när det gäller att styra och övervaka de ekonomiska aktiviteterna, låt vara att styrningen inte längre sker endast medelst enkla order utan mera förlitar sig på indirekta styrinstrument som t. ex. skatter, avgifter och tullar. En modern bolagsrätt är en absolut nödvändighet om man vill möjliggöra utländska investeringar, joint ventures och andra satsningar vilka överstiger en enskilds ekonomiska förmåga. Många företagssatsningar kommer säkerligen att misslyckas, vilket skapar behovet av konkurs- och ackordsrätt. Marknaden kan inte fungera utan en kontraktsrätt värd namnet. Ett fungerande kreditväsende förutsätter ett visst minimum av sakrättsliga regler. Arbetsrätten måste anpassas till marknadsekonomins behov, så att t. ex. rationaliseringar ej hindras. På litet längre sikt behövs en konkurrens- och börsrätt. Listan skulle kunna göras mycket lång. Det är uppenbart att de aktuella u-länderna varken har tid eller resurser att i svensk stil tillsätta utredningar m. m. De är även på detta område hänvisade till utländsk hjälp. En enkel och radikal lösning är den singaporeanska: man har helt enkelt stadgat i lag att landets affärsrätt i princip skall vara identisk med den affärsrätt som vid varje tidpunkt gäller i den f. d. kolonialmakten England (en s. k. kontinuerlig reception, se Bogdan i SvJT 1984 s. 622). En så pragmatisk och onekligen resurssparande lösning lämpar sig dock inte för alla länder, icke minst av nationella prestigeskäl. Många u-länder erhåller idag från olika håll erbjudanden om juridisk experthjälp, finansierad av främmande staters biståndsmedel eller av olika FN-organ. Det är mycket viktigt att man inte hamnar i en situation där alltför många kockar förstör soppan. Icke minst gäller detta den säkerligen välmenta hjälp som kommer till uttryck i form av amerikanska experter. Jag har i ett u-land med kontinentaleuropeisk rättstradition träffat en amerikansk kollega som skulle hjälpa till med bl. a. en ny konkurslag; detta visade sig inte vara lätt eftersom angloamerikansk konkursrätt uppfattar konkursförvaltaren som trustee, samtidigt som trust-institutet helt saknades i landet i fråga. Rättsordningen är en helhet som ej bör påminna om försök att bygga en bil av bildelar vilka i och för sig är funktionsdugliga men ej kan kopplas samman då de är av olika fabrikat. Ännu besvärligare än skillnaderna mellan rättsreglernas materiella innehåll är dock skillnaderna mellan rättssystemens terminologi, rättskällorna och övriga mera formella och rättstekniska drag. En lagtext övertagen från Sverige måste, bl. a. med hänsyn till förarbetenas roll, läsas och tolkas på annat sätt än en till synes identisk lagtext från Frankrike, för att inte tala om med klasar av prejudikat belastad och mera bokstavstroget tolkad angloamerikansk lagtext. Erfarenheter med kända ”blandade” rättssystem i små eller eljest resurssvaga länder är inte de bästa. Som exempel kan nämnas Mauritius, som kort tid innan ön blev
SvJT 1991 Michael Bogdan 790
brittisk begåvades med den napoleonska civilkoden. Napoleonkoden fortsatte att gälla men har under årens lopp undergått talrika engelskinspirerade ändringar. Kodens olika stadganden, grundade på olika juridiska synsätt, visade sig så småningom ej kapabla till smidig samexistens, vilket ledde till att man drygt 160 år efter brittiskt maktövertagande ansåg sig tvungen att gå igenom hela koden, översätta de engelska bitarna till franska och även i övrigt anpassa dem till fransk lagtexttradition (se därom Bogdan, The Law of Mauritius and Seychelles, Lund 1989, s. 37). Reglernas materiella innehåll kan man eventuellt ta från olika håll, men de bör få en enhetlig formell förpackning som passar mottagarlandet. De svenska rättsreglerna kan i enlighet med det sagda spela en positiv roll som inspirationskälla i fråga om det materiella innehållet, men måste i så fall till formen anpassas till den rättstekniska modell som mottagarlandet har bestämt sig för. Skulle exempelvis ett u-land med fransk rättstradition av någon mystisk anledning fatta tycke för den svenska avtalsrätten och be om svenskt bistånd med utformning av landets avtalsrätt, så bör de svenska rättsreglerna icke blott översättas utan även inarbetas i landets civilkod, med allt detta innebär. Om det är det effektiva svenska uppbördssystemet som lockar, så måste det anpassas till det allmänna förvaltningsrättsliga systemet i landet. Allt detta kan synas vara självklarheter, men de är viktiga om biståndet inte skall göra mera skada än nytta. Det är för övrigt troligt att ett och annat u-land vänder sig till Sverige inte därför att man är intresserad av just svensk rätt utan därför att Sverige hjälpt landet tidigare eller därför att man av politiska skäl inte vill göra sig ännu mer beroende av den f. d. kolonialmakten. Sveriges huvuduppgift när det gäller att bistå lagstiftningsprocessen bör enligt min mening inte vara att plantera svenska rättsidéer, vilka så småningom kan visa sig ej passa i en annorlunda juridisk miljö. Vi kan göra större nytta som ett slags remissinstans, till vilken man kan vända sig när man vill ha ”second opinion” beträffande lagförslag som utarbetats av andra. Här kan vår distans till de stora rättssystemen vara en tillgång. Enligt min erfarenhet kan myndigheterna i ett u-land ibland känna sig ganska utsatta och försvarslösa när de av utländska experter får utkast till stora och komplicerade lagverk, vilka de har svårt att förstå eller av andra skäl ställer sig tveksamma till. Icke sällan påminner utkasten starkt om expertens eget lands lagar. Det är viktigt att u-landet har någon att vända sig till för synpunkter, helst någon som kan granska lagförslaget med en viss distans, inte behöver vara rädd för att stöta sig med experten eller att tappa ansiktet genom att erkänna att man inte förstår vissa stadganden, och som vid behov kan spela rollen av barnet i sagan om kejsarens nya kläder. Det får naturligtvis inte bli fråga om att uppträda som något slags besserwisser och ”överexpert”, utan att fungera som en diskussions- och samtalspartner, dessutom en diskret sådan om u-landet begär det. Det kan inte heller bli fråga om att påtvinga u-landet våra synpunkter; jag vet att man ibland upplever det som en belastning att de mera permanent i landet stationerade utländska experterna förväntar sig att bli konsulterade om allting.
SvJT 1991 Michael Bogdan 791
En enligt min mening optimal biståndsmodell i fråga om lagstiftning kan fungera så att Sverige genom något av våra biståndsorgan erbjuder sig att i de fall, där u-landet i fråga finner det nyttigt och meningsfullt, tillhandahålla den svenska expertisens synpunkter rörande aktuella lagförslag. Efter något korttidsbesök i landet, avsett att ge de svenska experterna grundläggande kunskaper om u-landets rättsliv samt att skapa på personliga kontakter grundat förtroende, kan det mesta av arbetet förmodligen ske per korrespondens. Jag har efter mitt besök i Laos på detta sätt blivit konsulterad om viss föreslagen ny lagstiftning och mitt (naturligtvis inte helt opartiska) intryck är att modellen var lyckad. Det skulle förvåna mig om det vid våra juridiska fakulteter, departement, domstolar m. m. inte fanns gott om experter på olika rättsområden vilka vore beredda att hjälpa till på det beskrivna sättet. Den här förordade biståndsmodellen hindrar naturligtvis inte andra tänkbara satsningar, exempelvis de mera storskaliga insatser som SIDA avser att göra för att hjälpa rättsutvecklingen i bl. a. Vietnam. Denna artikel bör inte heller förstås så att den juridiska u-hjälpen är den enda hjälp som reformprocessen behöver. Under en övergångstid kan reformen ge upphov till stora ekonomiska och sociala problem, eftersom det gamla planekonomiska systemet måste slås sönder lång tid innan man får skörda marknadsekonomins frukter. Det är säkerligen befogat att under denna tid ge dessa länder betydande materiell hjälp. Det är dock viktigt att den ges på ett sådant sätt att den inte motverkar framväxten av den marknadsekonomi som är reformernas mål (den svenska hjälpen bör exempelvis i regel undvika att konkurrera ut lokala företag o. d.). En avslutande anmärkning, som kanske även den är kontroversiell, förtjänar att göras. När man i ett land delar ut mat till svältande eller bygger sjukhus kan man oavsett landets regim vara någorlunda säker på att hjälpen inte kommer att användas som verktyg för förtryck, i varje fall inte direkt. Bistånd att bygga upp rättsordningen är ur denna synvinkel mera problematiskt. Om Sverige exempelvis bistår Laos med en leverans skrivmaskiner till domstolsväsendet, vem kan garantera att skrivmaskinerna inte kommer att användas vid t. ex. utdömande av dödsstraff (ett straff som praktiseras i Laos)? Det går knappast att på varje maskin klistra en på laotiska språket avfattad instruktion enligt vilken maskinen endast får användas för att främja mänskliga rättigheter och marknadsekonomi som Sverige uppfattar dem. Här får vi godta att det rör sig om suveräna stater med egna värderingar. Huvudsaken är att vår hjälp på kort eller lång sikt leder till en förbättring för befolkningen. Detta dilemma är i och för sig inget nytt: vem kan vara säker på att papper från Bai Bang aldrig har använts för att skriva en dödsdom på? Jag har i denna debattartikel medvetet använt mig av en och annan förenkling och tillspetsad formulering, icke minst för att inom ett relativt begränsat utrymme väcka läsarnas intresse för en rad frågor som håller på att få stor betydelse. Som rättskomparatist ser jag fram emot den dag då vi skall kunna vetenskapligt utvärdera effekterna av det utländska juridiska biståndet på u-länders marknadsekonomiska reformer (samma problematik aktualiseras naturligtvis även i förhållande till Östeuropa). Må det dock vara tillåtet att redan nu framföra tankar och förslag, trots
SvJT 1991 Michael Bogdan 792
att dessa än så länge grundas mera på intuition och kasuistisk erfarenhet än på vetenskapliga rön.
Michael Bogdan