SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 799

Juristens dilemma: rationalism eller nihilism
1. Bakgrund
För en generation sedan behärskades ännu svensk juridik av Axel Hägerströms värdenihilism. Uppsalaskolans s. k. rättsrealism, egentligen en rättsskepticism, var den rättsteoretiska konsekvensen. Värdenihilism likställer normer och värdesatser med rena känslouttryck. Den kan emellertid kritiseras, bl. a. på följande sätt: Den som uppriktigt uttalar en norm- eller värdesats anser att den är riktig. Man kan dessutom ställa sådana frågor som varför en viss handling är god eller ond och varför den bör utföras. Känslor är däremot varken riktiga eller oriktiga, utan personliga. De kräver inga skäl. Värdenihilismen är sålunda ensidig. Jag anser att den måste lämna plats för en värderationalism. Följaktligen måste rättsskepticism ersättas med en rättsrationalism. Värde- och rättsrationalismens huvudpunkter förklaras nedan. Tore Strömbergs anmälan (SvJT 1991, 458 f.) av Juridisk argumentation (Peczenik med Aarnio och Bergholtz 1990) utgör härvid en tacksam bakgrund. Recensionen är saklig och Strömberg är en erkänd rättsvetenskapsman, en av Uppsalaskolans ledande företrädare.

 

2. Gällande rätt
Vi har i den recenserade boken gjort gällande att etiken utgör rättens yttersta grund. Strömberg invänder (s. 461), att vi ”lämnar begreppet gällande rätt oförklarat. En stor majoritet av reglerna i vårt rättssystem är etiskt indifferent, och den kan alltså inte hämta sitt innehåll ur en allmänt accepterad etik”. Visserligen finns det gällande rättsregler vars innehåll är etiskt indifferent, om det betraktas utan samband med rättssystemet som helhet. Men vi har hävdat följande: Alla gällande rättsregler tillhör ett rättssystem vilket som helhet uppvisar vissa kännetecken på rättslig giltighet. Ett av dessa kännetecken är att systemet inte innehåller alltför många alltför oetiska normer. När vi säger att en norm är en gällande rättsnorm menar vi att den tillhör det gällande rättssystemet. Det gör den framför allt på följande sätt: En norm är rättsligt gällande om den skapats i överensstämmelse med normer av högre dignitet. Ett rättssystem består således av åtskilliga nivåer eller avsatser, t. ex. grundlagen, civilrättens i lag givna normer och avtalsnormer. (Denna ”avsatsteori” måste kompletteras med olika hjälpteorier som förklarar normpyramidens olika defekter, jfr Merkl 1968, 195 f., Kelsen 1960, 271 f. och Paulson 1980, 172 f.). Rättsnormernas system omfattar inte endast explicit skapade lagar utan även de principer som ligger till grund för dessa. En rättsprincip gäller därför att två villkor samtidigt uppfylls: principen är etiskt godtagbar, och den förklarar och motiverar innehållet i lagar, prejudikat, förarbeten m. m. När vi säger att grundlagarna är gällande och att normsystemet som helhet utgör gällande rätt, rättar vi oss efter följande kännetecken:

 

— Ett normalt rättssystem omfattar normer som gör anspråk på att fysiskt våld endast får förekomma med stöd av rättsnormerna (jfr t. ex. Ross 1958, 34; Olivecrona 1971, 271). Det består av olika nivåer, varvid de högre normerna bestämmer hur de lägre skapas. Det omfattar normer som gör anspråk på att systemet är överordnat andra slags

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 800

normer och reglerar alla aspekter av samhällslivet (jfr Raz 1979, 116 f.). Det omfattar generella handlingsregler och konstitutiva regler, se nedan. — Ett normalt rättssystem är relativt effektivt och öppet. Det omfattar handlingsnormer som nästan alltid beaktas av enskilda vid sådana vardagliga handlingar som att köpa, gifta sig osv. (jfr t. ex. Finnis 1980, 268 f.) och vissa handlingsnormer som nästan alltid tillämpas av myndighetspersoner. De viktigaste normerna i ett normalt rättssystem offentliggörs och tillämpas öppet. — Till sist innehåller ett normalt rättssystem inte alltför många alltför förkastliga normer (jfr Kriele 1979, särskilt 177; Dreier 1982, 41 f.).

Så bestämt är begreppet ”gällande rätt” vagt och komplext men säkert inte innehållslöst. Visserligen är någon enkel och skarp definition av ”gällande rätt” inte möjlig. Ovillkorliga krav på de vetenskapliga begreppens enkelhet och skärpa kännetecknade det intellektuella klimat i vilket bl. a. Uppsalaskolan uppstod. Det verkliga måste vara enkelt och påtagligt. Det invecklade måste vara en illusion. Nutidens intellektuella har emellertid förlorat denna något naiva optimism. Världen består av en stor mängd olika elementärpartiklar som inte ens underkastas enkla kausallagar. Samhället är så invecklat att ”social engineering” gång på gång slutar med en katastrof. I Einsteins och Gorbatjovs tid är ingenting enkelt. Varför måste begreppet ”gällande rätt” vara det? En av Strömbergs invändningar måste ses i detta sammanhang. I samband med Herbert Harts väl kända lära har vi konstaterat att den s. k. igenkänningsregeln (eng. the rule of recognition) bestämmer över giltigheten hos rättssystemets övriga regler. Strömberg (s. 459) ifrågasätter denna översättning och betraktar the rule of recognition som en erkännanderegel. Denna tolkning stämmer överens med Harts (1961, 99) konstaterande att uttrycket ”it is the law that ... naturligt används av den som accepterar the rule of recognition, utan att konstatera det faktum att den accepteras”. Å andra sidan har Hart uppfattat the rule of recognition som ett empiriskt faktum (Hart 1961, 245), vars ”existens ... visar sig ... i det sätt på vilket enskilda regler identifieras av domstolar, andra myndigheter, privatpersoner eller deras rådgivare” (Hart 1961, 98). Kanske möjliggör Harts lära såväl den skeptiska som den empiriska tolkningen. För Strömberg — men inte för oss — är den förstnämnda en självklarhet. Vår teori är självfallet inte rättspositivistisk. Strömberg (s. 461) betecknar den som naturrättslig. Men vi har inte gjort några som helst antaganden om den mänskliga naturen, utan hävdat att de etiska minimikraven på gällande rättssystem kan bestämmas i anslutning till en avvägning mellan olika av kulturarvet bestämda värden. Avvägningen beror ytterst på en individs personliga preferenser (se nedan). Med hänsyn till ovanstående har vår teori betecknats som rättsrationalism, en tredje väg vid sidan av naturrättsläran och rättspositivismen.

 

3. Institutionella fakta
Gällande rätt är ett institutionellt faktum. Sådana fakta skapas av människor. De är produkter, såsom t. ex. olika organisationer, staten, skyldigheter, rättigheter, pengar, tidräkningen, avtal, löften, äktenskap, medborgarskap osv. Deras ”existens” är beroende på vissa ”råa” (materiella) fakta tillsammans med konstitutiva normer (jfr Anscombe 1958, 69–72; Searle 1969, 50 f.; MacCormick och Weinberger 1986, 9 f.)

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 801

som bestämmer t. ex. vem som lägger en viss sak, vilka rättigheter ägaren har och när äganderätten upphör (jfr MacCormick 1978, 57). Institutionella fakta bildar en viktig del av den värld i vilken människorna lever. De är verkliga fastän det går att skilja på olika existenssätt: råa fakta finns på ett sätt medan institutionella fakta finns på ett annat sätt. Strömberg ifrågasätter vår tes om att institutionella fakta är verkliga (s. 460): ”Tron på häxor påverkade på sin tid människors beteende. Var också häxorna institutionella fakta?” Men nästan alla normala människor inom vår kulturkrets uppträder så som om de hade hyst tron på att t. ex. olika bolag finns till. Denna tro genomsyrar en mängd transaktioner och handlingar. Utan dessa hade vårt liv ändrats radikalt. Tron på institutionella fakta bildar generellt (i alla normala förhållanden) ett nödvändigt villkor för olika slags pragmatiska framgångar: Endast om man anpassar sina handlingar till information om institutionella fakta kan man förverkliga sina olika syften. (Till vem betalar Strömberg sin hyra? Av vem köper han sitt bröd? Vems tåg brukar han åka?) Var tron på häxor lika nyttig? Visserligen hade ett bolag försvunnit, om inga människor hade tänkt sig det (jfr Strömberg 1981, 48). Men å andra sidan kan detsamma hävdas om de materiella föremålen. Att man här och nu ser en skog beror inte blott på skogen utan även på iakttagarens hjärna. En fågel ser kanske enstaka träd, utan att kunna tolka dem som tillhörande en skog. En insekt ser måhända blott separata grenar utan att tolka dem som beståndsdelar av samma träd. Utan någon tolkning skulle man endast notera färger, ljud, lukter och andra ”sinnesdata”, inte några träd, eller skogar. Om ingen hade tolkat dessa som en skog, hade skogen ”försvunnit”, lika säkert som bolag och gällande rätt. Samma slags betänkligheter som riktas mot institutionella fakta kan sålunda uttalas mot materiella fakta. Om de riktas mot de sistnämnda är de emellertid absurda. Man kan inte föra ett normalt liv om man uppfattar skogar m. m. som endast sina egna drömmar. Inte heller skulle man kunna leva normalt om man på allvar ansåg att gällande rätt, bolag m. m. blott vore fantasiskapelser. Ett specialfall av konstitutiva normer är rättsliga kvalifikationsregler. En handling kvalificeras som stöld, en person som make, svensk medborgare osv. (jfr Strömberg 1980, 80 f.; Sundby 1974, 77 f.; Eckhoff och Sundby 1976, 84 f.). En stöld, ett äktenskap m. m. är institutionella fakta. Rättslig kompetens är en förmåga att skapa ett sådant faktum. Lagen ger t. ex. invandrarverket kompetens att förvandla en utlänning till svensk medborgare. Självfallet kan en kompetensnorm tänkas endast då en kvalifikationsnorm gör den institutionella effekten beroende av en viss handling, inte en händelse såsom då ett barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen. Strömberg (s. 462) hävdar visserligen att även då ”måste en kompetens med nödvändighet tänkas, nämligen lagstiftarens kompetens att stadga en gällande generell kvalifikationsnorm, enligt vilken svenskt medborgarskap under vissa förutsättningar förvärvas av ett barn vid dess födelse.” Men uttrycket ”ingen kompetensnorm kan tänkas” åsyftar en

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 802

särskild kompetens, såsom invandrarverkets ovannämnda befogenhet, inte den generella lagstiftningskompetensen. Dessutom kan den sistnämnda (jfr 1 kap. 2 § regeringsformen) ”översättas” som en kvalifikationsnorm: Om riksdagsledamöterna utför lagstiftningsproceduren P blir den framlagda texten gällande lag. Strömbergs överbetoning av kompetensnormer skulle vara naturlig hos en rättspositivist som till varje pris vill härleda hela rättsordningen ur lagstiftarens kompetensutövning. Hos en rättsrealist som Strömberg är den oförklarlig.

 

4. Praktiskt förnuft
Rättsrationalismens filosofiska grund består av en värderationalistisk teori om etisk argumentation. Fastän etiska norm- och värdesatser är ägnade att uttrycka vissa attityder och känslor samt utgöra handlingsskäl är de inte bara känslouttryck. Norm- och värdesatser kan motiveras. Man kan då ange skäl som involverar andra praktiska satser. Men hur motiveras dessa? Vari består den yttersta motiveringen? Vissa fakta är prima-facie kännetecken på vad som är etiskt värdefullt och bör beaktas vid en etisk avvägning. Ett exempel finns i 1 kap. 2 § 1 st. regeringsformen: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Stadgandet anger tre olika rättsprinciper och bestämmer följaktligen att jämlikhet, frihet och värdighet är rättsligt relevanta värden. Etiska prima-facie värden och principer bestäms dels av språkliga konventioner, dels av en historiskt utvecklad enighet inom vår kulturkrets. Ordet prima-facie antyder att värden och principer kan kollidera, t. ex. kan en ökad respekt för alla människors lika värde leda till en minskning av den enskildes frihet. Man måste åberopa ytterligare värden respektive principer för att i ett konkret fall förnuftigt lösa kollisionen. Slutgiltiga etiska norm- och värdesatser bestäms genom avvägning av olika prima-facie principer respektive värden. Vid i övrigt oförändrade förhållanden är en etisk avvägning desto bättre ju fler relevanta primafacie principer eller värden som beaktas. Ovanstående påminner om ”värdekognitivismen”, dvs. läran om objektiva värden. Men vi har också uttalat åsikter som påminner om värdenihilismen, bl. a. följande:

 

Eftersom den etiska argumentationen inte kan vara oändlig måste dess slutpunkt innebära att man gör ett omotiverat antagande. Sådana kan vara ”självklara” men oftast måste slutpunkten bestämmas av individens personliga (”känslomässiga”) preferenser.

Vår värderationalism bildar en ”tredje” värdeteori, vid sidan av såväl värdekognitivism som värdenihilism.

 

5. Rättstillämpningens logik
Rätts- och värderationalismen bildar tillsammans en teoretisk grund för följande rättstillämpningsteori: Rättstillämpning består av avgöranden som kan motiveras i anslutning till lagar och i viss mån också andra rättskällor, såsom prejudikat, förarbeten, sedvana, doktrin m. m. Begreppet

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 803

rättstillämpning kan preciseras så här: En rättsregels innebörd fastställs genom tolkning som beaktar såväl naturligt språkbruk som särskilda juridiska begrepp, argument och metoder. Rättsregeln används vid avgörandet av det aktuella fallet (jfr Peczenik 1974, 54 f.; Agge 1969, 63). Användningen omfattar följande tankeled. Andra relevanta rättsnormer och värdesatser beaktas. Vid tillämpning av en straffbestämmelse måste t. ex. hänsyn tas till frågan om uppsåt. Fakta i målet sovras och fastställs. Fallet subsumeras under rättsregeln. Rättsföljden preciseras i det konkreta fallet, t. ex. att den som gjort sig skyldig till ett brott döms till två års fängelse. I anslutning till sin lära om fullständiga rättsregler uttalar Strömberg följande kritik: ”Termen rättsregel brukas här i en alltför snäv betydelse. Det subjektiva rekvisitet vid en viss brottstyp är ju en del av den rättsregel som kvalificerar en viss gärningstyp som ett brott ..., och för övrigt också en del av den mycket mera omfattande handlingsregel som domstolen tillämpar, när den dömer enligt straffbudet i fråga” (s. 462). Frågan om fullständiga rättsnormer är emellertid omstridd. Det är t. ex. oklart om en sådan norm måste innehålla en sanktion (jfr Peczenik 1968 passim och Alchourrón och Bulygin 1971, 59). Därför har vi använt termen ”rättsregel” i en enklare mening: Den syftar på en lagbestämmelse eller en rättslig sedvanas innebörd, inte på någon ”fullständig” norm. Antag nu att Pelle genom hot med pistol tilltvingat sig pengar i en bank. Senare har pistolen visat sig vara en leksak. Gärningen bedömdes ändå i NJA 1956 C 187 som rån. Rånbeskrivningen i BrB 8:5 innefattade vid denna tidpunkt endast uttrycket ”innebär trängande fara”, ännu utan tillägget ”framstår för den hotade som trängande fara”. Domen kan motiveras genom följande subsumtion:

 

Premiss 1. ’Den som stjäl ... medelst hot som innebär trängande fara ... dömes för rån. (BrB 8:5, dåvarande lydelse.)

 

Premiss 2. Pelle har tilltvingat sig pengar genom hot som inte inneburit någon fara men för den hotade framstod som trängande fara. (Faktabeskrivning).

 

Premiss 3. En stöld som för den hotade framstår som trängande fara skall bedömas på samma sätt som en stöld medelst hot som verkligen innebär trängande fara. (En tillagd norm).

 

Slutsats. Pelle skall dömas för rån.

Strömberg (s. 462) invänder att vi ”framställer domslutet som ett resultat av en ’subsumtion’ ... Detta blir skenbart möjligt genom att (vi) som ’premiss 3’ skjuter in ’en tillagd norm’. Denna premiss är i själva verket en ny, utvidgad översats, som sätter den ursprungliga översatsen, rånparagrafen, ur spel. Domstolens resonemang var alltså inte någon subsumtion under en förut given regel.” Men hur kan en utvidgning av en paragrafs tillämpningsområde sätta den ur spel? Paragrafen fortsätter att tillämpas på de ”gamla” fallen och tillika på vissa nya sådana. Meningsskiljaktigheten förklaras enklast så här. Medan vi antar att logiken är fullt tillämplig på praktisk argumentation förkastas detta antagande av Strömberg. Hans åsikt bygger självfallet på den rättsskeptiska filosofin, inte på någon begreppsanalys.

 

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 804

6. Logikens tillämpning på praktiska satser
Men är logiken tillämplig på praktiska satser? Frågan är invecklad men det korrekta svaret är ”javisst!”. Logiken uttrycker meningen hos sådana ord som ”icke”,”om ... så”, ”och” m. m. Den logiska satsen ”om p så icke icke-p” uttrycker således meningen hos orden ”om ... så” och ”icke” (jfr t. ex. Weinberger och Weinberger 1979, 96 f.). De logiska orden har en liknande mening i teoretiska och i slutgiltiga (inte prima-facie!) praktiska satser. Det är sålunda en ”anomali” att uppriktigt godta både en praktisk sats och dess negation. Om man vill använda det logiska ordet ”icke” i enlighet med dess rimliga tolkning får man inte uppriktigt godta både en norm- respektive värdesats och dess negation. Om man vill använda det logiska ordet ”om ... så” i enlighet med dess rimliga tolkning får man inte uppriktigt godta en norm- respektive värdesats och ändå uppriktigt vägra att godta dess logiska följder. Ett vidare argument beaktar praktiska satsers samband med intentioner. Om t. ex. en person uppriktigt hävdar att handlingen H (slutgiltigt) bör utföras och ändå inte bör utföras önskar han egentligen det omöjliga, nämligen att de inbördes motsatta satserna ”H utförs” och ”H utförs inte” skulle vara sanna. De motsatta önskemålen kan inte uppfyllas på en och samma gång (jfr t. ex. Moritz 1954, 95 f.; Alchourrón och Bulygin 1981, 106 f.). Begreppet ”att önska” har dessutom en rimlig tolkning för vilken det är en anomali, om en person har en benägenhet att medvetet och uppriktigt önska det omöjliga. (Visserligen har begreppet även en annan tolkning, t. ex. man kan önska sig att vara intelligentare än Einstein, fastän man vet att det inte är möjligt. Denna tolkning är emellertid bättre anpassad till drömmar än till det praktiska livet). Om en person inte vill skapa en anomali som avser begreppet ”att önska” får han inte på en och samma gång uppriktigt yttra logiskt motsatta norm- respektive värdesatser, eller uppriktigt godta en sådan sats och ändå vägra godta dess logiska följder.

 

7. Sammanhängande motivering
Den juridiska argumentationen bör sålunda uppfylla logikens krav. Den bör även harmoniera med rättsregler och etiska sakskäl. Till sist bör den vara så sammanhängande som möjligt, i följande mening: Vid i övrigt oförändrade förhållanden beror kvaliteten hos en juridisk motivering på sådana omständigheter som

 

— hur många av där uttalade synpunkter som stöds på skäl, dvs. inte är godtyckliga; — hur djup motiveringen är, dvs. hur långa argumentkedjor den innehåller; — hur väl dessa argumentkedjor är sammanbundna med varandra t. ex. genom att flera kedjor av skäl stöder samma slutsats; — hur många av skälen som är juridiskt relevanta; — hur generella begrepp motiveringen innehåller och — hur intimt sammanbundna dessa begrepp är med andra rättsområden.

 

Juridisk relevans innebär följande:

 

I ljuset av vårt kulturarv bildar förnuftig juridisk argumentation ett särfall av den etiska. Etablerade rättsregler och rättskällor väger relativt tyngre i juridik, medan etiska prima-

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 805

facie värden väger relativt tyngre i en rent etisk debatt. I sådana rättssystem som det svenska kan denna särställning graderas. Lagar, andra föreskrifter m. m. är bindande och sålunda skall beaktas i juridisk argumentation. Prejudikat, lagars förarbeten m. m. bör beaktas. Sådana rättskällor som rättsvetenskaplig litteratur, utländsk rätt, riksskatteverkets anvisningar m. m. får beaktas.

 

Strömberg (s. 463) hävdar att denna indelning inte säger någonting om den relativa ordningen mellan olika rättskällor och om hur spörsmålen om kollision mellan dessa skall besvaras. Men visst har vi sagt en hel del.

 

— Att en rättskälla skall eller bör beaktas i juridisk argumentation innebär att den inte får sättas ur spel utom i de fall då juridiska motskäl väger tyngre. — De rättskällor som skall beaktas är starkare juridiska skäl än de som bör beaktas. De sistnämnda är i sin tur starkare än de som blott får beaktas. Om en kollision uppstår mellan en starkare och en svagare rättskälla, har den förra företräde, om inte övervägande skäl föreligger som kastar om prioritetsordningen. — I Sverige kan ett omotiverat åsidosättande av de rättskällor som skall beaktas anses som tjänstefel och dessutom medföra ett besluts ogiltighet. Om en domstol åsidosätter en rättskälla som bör beaktas kommer domen antagligen efter överklagande att ändras.

 

8. Sanning och korrekthet
Sammanhängande motivering av teoretiska satser är ett kännetecken på sanning. Visserligen kan t o m en roman vara sammanhängande. Men den ifrågavarande satsens tillhörighet till en sammanhängande motiverad världsbild är en indikation på att satsen motsvarar det som är fallet (jfr Peczenik 1989, 183 f.). En världsbild är en satsmängd som spänner över alla livsområden och ligger till grund för vårt sätt att leva (jfr Aarnio 1979, 34). Vid i övrigt oförändrade förhållanden överensstämmer en individs världsbild desto närmare med det som är fallet, ju mer sammanhängande motivering denna världsbild har. När det gäller praktiska satser är den sammanhängande motiveringens prestation något svagare. Slutgiltiga (inte blott prima-facie) norm- och värdesatser förutsätter nämligen en avvägning av olika skäl och motskäl . En sådan avvägning bygger ytterst på en individs personliga preferenser, inte endast kunskap om verkligheten. Medan ändamålet med naturvetenskap är att sträva efter att fastställa sanningen, är ändamålet med juridik att formulera korrekta satser om gällande rätt. Det tycks pågå en obeveklig internationell utveckling mot denna uppfattning. Jfr Popper 1966 band 2, 384–5: ”För det första liknar praktiska och teoretiska satser (proposals and propositions) varandra genom att vi kan diskutera dem, kritisera dem och komma till någon slutsats om dem. För det andra finns det ett slags regulativ idé om båda slagen av satser. När det gäller fakta är det idén om en korrespondens mellan en sats och ett faktum; dvs. sanningsidén. När det gäller praktiska satser (standards, or... proposals) kan den regulativa idén beskrivas på många sätt och betecknas av många termer, till exempel termerna ’rätt’ och ’gott’.” Den juridiska argumentationen förs sålunda med anspråk på riktighet (Alexy 1989, 16, 127 f. och 212 f.). Alla väntar sig att rättsliga avgöranden motiveras med skäl . Domstolarna har dessutom en skyldighet att motivera sina domar. Utsagor som ”rätten dömer A till tio års fängelse, ehuru det inte finns några skäl för det” är en anomali.

SvJT 1991 Juristens dilemma: rationalism eller nihilism 806

Vid i övrigt oförändrade förhållanden är en juridisk tolkningssats korrekt om den kan stödjas på en så sammanhängande motivering som möjligt.

 

9. Avslutning
Strömbergs recension avslutas med ett antal komplimanger: ”Boken utvisar stor beläsenhet hos författaren ..., energi, intellektuell rörlighet, idérikedom och självständigt tänkande. ’Tänka fritt är stort’, sade ju Thomas Thorild.” Dessa vackra ord måste uppskattas. Det underförstådda är emellertid att ”tänka rätt är större”. Läsaren får bedöma vem som tänkt mera rätt om rätten: rättsskeptikern eller rättsrationalisten.

 

 

Åberopad litteratur
Aarnio, Aulis. 1979. Linguistic Philosophy and Legal Theory. Rechtstheorie Beiheft 1. Agge, Ivar. 1969. Huvudpunkter av den allmänna rättsläran. Stockholm: Juridiska föreningens förlag. Alchourrón, Carlos och Bulygin, Eugenio. 1971. Normative Systems. Wien–New York: Springer. Alexy, Robert. 1989. Theory of Legal Argumentation. Oxford: Clarendon Press. Anscombe, G E M. 1958. On Brute Facts. Analysis 18. Dreier, Ralf. 1982. Bemerkungen zur Theorie der Grundnorm. I: Die Reine Rechtslehre in wissenschaftlicher Diskussion. Wien: Manz Verlag. Eckhoff, Torstein och Sundby, Nils Kristian. 1976. Rettssystemer. Oslo: Tanum-Norli. Finnis, John. 1980. Natural Law and Natural Rights. Oxford: Clarendon Press. Hart, H L A. 1961. The Concept of Law. Oxford: Clarendon Press. Kelsen, Hans. 1960. Reine Rechtslehre. 2 uppl. Wien: Deuticke. Kriele, Martin. 1979. Recht und praktische Vernunft. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. MacCormick, Neil. 1978. Legal Reasoning and Legal Theory. Oxford: Clarendon Law Series. — och Weinberger, Ota. 1986. An Institutional Theory of Law. Dordrecht: Reidel. Merkl, Adolf. 1968. Justizirrtum und Rechtswahrheit (1 uppl. 1925). I: H Klecatsky, R Marcic, H Schambeck, red, Die Wiener rechtstheoretische Schule.Frankfurt-ZürichSalzburg-München 1968: Europa Verlag, Universitätsverlag, Anton Pustet. Moritz, Manfred. 1954. Der praktische Syllogismus und das juristische Denken. Theoria XX. Olivecrona, Karl. 1971. Law as Fact. 2 uppl. London: Stevens. Paulson. Stanley. 1980. Material and Formal Authorization in Kelsen’s Pure Theory. Cambridge Law Journal 39. Peczenik, Aleksander. 1968. Struktura normy prawnej. Studia prawnicze. Warszawa. 1974. Juridikens metodproblem. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1989. On Law and Reason. Dordrecht/ Boston/ London: Kluwer. 1990. Tillsammans med A Aarnio och G Bergholtz. Juridisk argumentation. Stockholm: Norstedts. Popper, Karl R. 1966. The Open Society and Its Enemies. 5 uppl. London: Routledge & Kegan Paul. Raz, Joseph. 1979. The Authority of Law. Oxford: Clarendon Press. Ross, Alf. 1958. On Law and Justice, London: Stevens. Searle, J.R. 1969. Speech Acts. Cambridge. Strömberg, Tore. 1991. Anm av Peczenik 1990. SvJT s. 458 f. Citeras genom att endast den ifrågavarande sidan anges. 1980. Inledning till den allmänna rättsläran. 8 uppl. Lund: Studentlitteratur. Sundby, Nils Kristian. 1974. Om normer. Oslo: Universitetsforlaget. Weinberger, Ota och Weinberger, Christa. 1979. Logik, Semantik, Hermeneutik. München: Beck.

    Aleksander Peczenik