Svensk Juristtidning sjuttiofem år

 

 

Av redaktionens ordförande, professor STIG STRÖMHOLM

Det är många spörsmål som bör besvaras, om man vill med anspråk på åtminstone idémässig fullständighet teckna det rörliga porträttet av en tidskrift i utveckling. Vem eller vilka var de som grundade den, och vilka förde den vidare? Till vilka läsare vände de sig, och vilka läsare fick de under åren? Vad skrev man om, hur fick man sitt material, och vad var det läsaren saknade eller uppskattade särskilt? Kan man tala om en ”anda”, en ”riktning” eller en ”tendens” i det som skrevs, och uttryckte denna i så fall explicita ställningstaganden eller reflekterades endast mer eller mindre medvetna hållningar och idéer i en viss bestämd grupp? När det gäller en tidskrift, som har till uppgift att beskriva och diskutera rättsliga fenomen, tillkommer ytterligare frågor av något annan karaktär. Hur såg det samhälle och den rättsordning ut, som återspeglas i spalterna? Vilken roll spelade rätten i det totala samhälleliga landskapet, och vilken roll tillkom rättens yrkesmässiga uttolkare och tillämpare, juristerna? Frågelistan kunde utan svårighet förlängas. Tidskriftsproduktionens ekonomi och teknik är inte ointressanta ämnen. Det kan inte bli tal om att försöka få vår lista fullständig; än mindre kan det i en kort artikel bli fråga om att söka besvara ens de viktigaste spörsmål som här skisserats. I åtskilliga fall saknas idag, sjuttiofem år efter tidskriftens tillkomst, helt enkelt den nödvändiga distansen och överblicken. Särskilt svårt är det naturligen för en medlem av redaktionskretsen att granska den egna produkten med den opartiska blick som skulle behövas. Vår inledande frågelista får därför helt enkelt tjäna som en uppsättning riktlinjer, hjälpmedel i syfte att finna åtminstone huvuddragen av en disposition, när vi på de följande sidorna prövar på att i naknaste skissform teckna den sjuttiofemåriga Svensk juristtidnings rörliga porträtt under åren 1916–1991.
    Den första redaktionskretsen bestod av justitierådet Tore Almén, hovrättsrådet Gustaf Appelberg, professorn Birger Ekeberg, advokaten vice häradshövdingen Gösta Huselius och hovrättsrådet Karl Schlyter. Suppleanter var professorn Nils Alexanderson, professorn Albert Kôersner och advokaten C. Ljungholm. Ett par iakttagelser inställer sig genast. Att förvaltningsjurister och åklagare saknas, är knappast förvånande. Regeringsrätten, liksom den enda kammar-

82 Stig Strömholm SvJT 1991 rätten, den i Stockholm, var visserligen högt ansedda, men den förra hade verkat i endast sju år, och liksom kammarrätten rekryterades den i stor utsträckning från de allmänna domstolar som utgör det påtagligt starkaste elementet i 1916 års redaktion. Dominansen är i själva verket kraftigare än grundarnas tjänstebeteckningar anger: professorerna Ekeberg, Alexanderson och Kôersner blev alla tre i sinom tid utnämnda till höga domarämbeten. De torde än i dag ej behöva presenteras närmare. Gösta Huselius (om honom, se SvJT 1943, s. 305) och Carl Ljungholm (se SvJT 1943, s. 765) förblev advokatgärningen trogna. Huselius har gjort sitt namn ihågkommet med vördnad och tacksamhet genom den stora och betydelsefulla donation han efterlämnat till den juridiska fakulteten i Uppsala. Karl Schlyter återgick efter en omfattande insats som justitieminister till domargärningen såsom president i skånska hovrätten. Hovrättsrådet Appelberg utnämndes 1918 till justitieråd. Av de åtta ledamöterna och suppleanterna i 1916 års redaktion kom sålunda sex att avsluta sin yrkesverksamhet som hovrättspresidenter eller justitieråd.
    Denna den höga domarkårens dominans under Svensk Juristtidnings tidiga år är varken förvånande eller ägnad att inge några betänkligheter. Något säger den självfallet om sannolik intresseinriktning och om sannolika utgångspunkter vid bedömningen av rättspolitiska frågor. Men det torde inte kunna avvisas som vare sig orättvist eller missvisande, om det konstateras att hovrättskarriären i det liberala rättssamhälle som under 1900-talets första tre-fyra årtionden i åtminstone många stycken stod på höjden av sin utveckling — med fördelar och brister, som det här inte är anledning orda om — framstod genom sin status och sina vidare möjligheter som en av de främsta levnadsbanorna, kanske rentav den allra yppersta, kungsvägen för begåvade, arbetsamma och plikt– trogna ungdomar inom den grupp som då hade möjlighet att bedriva högre studier och som hade en intellektuell inriktning men saknade utpräglade specialintressen av vetenskapligt eller annat slag. Konkurrerande civila utbildningar fanns knappast, det privata näringslivets efterfrågan på verkligt framstående jurister var ännu kvantitativt starkt begränsad, advokatkåren kunde på samma sätt ge god bärgning endast åt ett mindre antal dugande jurister, främst i de större städerna. De högsta chefsposterna inom förvaltningen besattes i stor utsträckning med hovrättsjurister, särskilt bland dem som visat sin duglighet inom de ännu mycket små departementen och inom det ännu likaledes överskådliga utredningsväsendet.

SvJT 1991 Svensk Juristtidning sjuttiofem år 83 Det är knappast någon överdrift att hävda, att Svensk Juristtidning tillkom i, och att dess första period präglades av, den utgående liberalismens Richterherrlichkeit. Det bör för jämviktens skull erinras om att detta förvisso inte var någon period av nostalgiskt tillbakablickande historicism; tvärtom präglades årtiondena närmaste före och efter 1916 av en omfattande modernisering av framför allt privaträtten. I detta arbete tog grundarkretsens medlemmar aktiv del; flera av dem var därvid ledande; tidskriftens tillkomst bör ses inte minst som ett utslag av den starka vitalitetstillväxt som den svenska juridiken då genomgick.
    Den ”anmälan” med vilken den första redaktionen i det första häftet, utgivet i mars 1916, presenterar sitt projekt vittnar om med vilken omsorg och möda grundarna gått till verket, när de förberedde företaget. Man hade försäkrat sig om ständig medverkan av framstående företrädare för olika juristgrupper utanför Stockholm — här dominerar åter domarna, men inslaget av advokater och av rättslärde i Uppsala och Lund är betydande — och man hade knutit nordiska korrespondenter till tidskriften. Slutligen uppräknas ett imponerande antal ansedda jurister, med den svenska juristvärldens åldrande centralgestalt, presidenten Ivar Afzelius, i spetsen, som utlovat bidrag till tidskriften. På ekonomiskt stöd från olika håll kunde man räkna, heter det i anmälan; prenumerationspriset, porto inräknat, för sex häften om tre till fyra ark per år, sattes till sju kronor.
    Vad skrev man om — med andra ord: till vilka vände man sig? Redan de första årgångarna företedde en innehållsmässigt fast struktur, som sedermera med vissa förändringar blivit bestående. Varje häfte inleddes av en–tre ledande artiklar av varierande omfång. Härefter följde de särskilt i början ofta omfattande rättsfallsreferaten från hovrätterna. Först i årgångarna 1946 och 1947 samt fr. o. m. 1953 till rättsfallsavdelningens upphörande med utgången av årgången 1980 utgjorde hovrättsreferaten en särskild avdelning med egen paginering, bunden i slutet av varje volym. På rättsfallen följde litteraturanmälningar, notiser om innehållet i nordiska tidskrifter, en välfylld avdelning med rubriken ”Aktuella spörsmål”, en likaså substansrik avdelning ”Föreningsmeddelanden och notiser” med blandad information; avlagda juridiska examina vid rikets universitet, hovrätternas divisionsindelning och korta nekrologer är stående inslag i notisavdelningen.
    Bland de ledande artiklarna är det påfallande, att privaträtten i bred mening från början spelar den volymmässigt framträdande roll som detta rättsområde väl kan sägas ha behållit. Därnäst

84 Stig Strömholm SvJT 1991 kommer straff- och processrätten, medan statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt (det sistnämnda området tidvis aktualiserat under det första världskrigets år och i samband med svenska insatser i Nationernas förbund och senare Förenta nationerna) har en klart mindre framträdande position. Rättshistorien får sin beskärda del; dess plats är på det hela taget något större i de tidiga årgångarna än senare. Finansrätt, internationell privaträtt och allmän rättslära får sig ett mindre utrymme beskärt men är heller inte försummade. Det kan snarast anses märkligt att Svensk Juristtidning så tidigt som fallet blivit ägnat så stor uppmärksamhet åt främmande rättssystem. Det komparativa stoffet är från början imponerande, även om det oftast rör sig om korta notiser. Man torde inte fara storligen vill om man i detta omfattande material ser återspeglingar av kommittésekreterares och departementsjuristers ambitiösa komparativa studier i samband med lagstiftningsförberedelser.
    Nyttjar man tioårsregistren som utgångspunkt för fortsatta exkursioner bland de sjuttiofem mäktiga banden, är det lätt att konstatera i hur hög grad tidskriften kännetecknas av stabilitet, en egenskap som omfattar allt ifrån juristtidningens yttre framtoning — en enda gång har hittills en verkligt märkbar förändring ägt rum i häftenas utseende; det var år 1981, då det grå omslaget utbyttes mot ett tvåfärgat, i grått och blått — till innehållets struktur och innehåll. Rättsfallsavdelningen figurerade för sista gången i Svensk Juristtidning 1980; nya former för en mer fullständig publicering av hovrättsavgöranden hade kommit den selektiva återgivningen i tidskriften att framstå som onödig. Det är sannolikt den mest genomgripande förändringen i fråga om det fasta innehållet. Annat har inträffat, men det kräver mer ingående jämförelser mellan årgångarna för att märkas. Den verkligt levande historien, brukar det stundom hävdas, är vad fransmännen kallar la petite histoire, den som i bästa fall blommar i den belysande individuella anekdoten, i sämsta fall urartar till skvaller. Den ”lilla historien” trivs naturligt nog bäst i en värld, som också har någorlunda hanterligt format. I två hänseenden kan kanske Svensk Juristtidnings långsamma förändring genom åren anses belysa den svenska juristmiljöns förändrade villkor i dessa hänseenden. De länge florerande föreningsmeddelandena har — efter att ha fört en ojämn och flackande tillvaro under ett antal år — slutligen helt försvunnit. Det var, kan en redaktionsmedlem anförtro läsarna, ett smärtsamt beslut som fattades när dessa notiser försvann; det till slut avgörande skälet var ojämnheten och långsamheten i de insända uppgifterna. Det var inte utan att det var ett stycke samhörighet — identitet, idyll, mer behagligt

SvJT 1991 Svensk Juristtidning sjuttiofem år 85 framflytande tid — som tycktes falla samman när dessa ekon av debatter, val, kollegiala samtal, protokolläsning och angenämt sorl i stilla provinsmetropolers värdigt ombonade festvåningar dog ut i brådskans och det likaledes utdöende brevskrivandets tid. På samma sätt saknar man numera, med få undantag, dessa trogna signaturer som år efter år, notis efter notis, kort men omutligt berättade om sitt specialintresse, sitt favoritland, sitt kära institut ... Svensk Juristtidning kan visserligen glädja sig åt en bred, snarast kanske en i förhållande till tidigare år bredare medarbetarkrets, men samtidigt har de många mycket korta meddelandena försvunnit.
    Det är stilenligt, och väl förenligt med svensk juristtradition, att det personliga elementet — namnen och de klart individuella åsikterna — sällan träder fram i kraftig relief. Tidskriftens dominerande prägel har varit och förblivit saklighet. Så mycket mer pregnant framstår därför den redaktörsprofil som mer än andra framträtt med markerade åsikter: Karl Schlyter. I Svensk Juristtidning 1944–1952 är ”Från dagens diskussion” en återkommande, låt vara ojämnt återkommande rubrik, under vilken Schlyter tar upp aktuella spörsmål till ingående, kritisk och ej sällan personligt färgad prövning. Ambitionen att animera till debatt kring aktuella problem, i första hand lagstiftningsfrågor, har under lång tid varit framträdande, och under de senaste åren har också flera häften förekommit där huvudartiklarna ägnats åt ett visst tema eller en bestämd ämneskrets. Lång produktionstid (från och med 1990 ett övervunnet hinder), den svenska juristkårens stundom mycket starkt utpräglade motvilja mot offentliga personliga ställningstaganden i aktuella spörsmål liksom, slutligen, en allmänjuridisk tidskrifts ambition (och ansvar) att i varje nummer ge åtminstone något åt envar har varit omständigheter som rest hinder i vägen för utgivningen av hårt styrda aktuella debatthäften. Tillkomsten av förnämliga specialtidskrifter på betydelsefulla områden har snarast accentuerat den sjuttiofemåriga tidningens karaktär av allsidigt juristorgan, låt vara med viss tonvikt på vad man i angloamerikanskt språkbruk benämner the lawyer’s law, och med en inte stark men dock fullt märkbar dragning åt domstolsjuridiken.
    Är sjuttiofemåringen vid god vigör? Det tillkommer inte redaktionens ordförande att svara. Kritik, ibland skarp kritik, saknas inte. När jag för åtta år sedan efterträdde Sten Rudholm i denna funktion, försökte jag genom att anordna diskussioner i ett par städer med en stor och mångsidig juristkår få en uppfattning om vad läsarna saknade, fann överflödigt, gillade och ogillade i tidskriften. Möjligen besöks diskussioner av detta slag övervägande av väl-

86 Stig Strömholm SvJT 1991 sinnade, eller i varje fall utpräglat hövliga, läsare. Möjligen är det en illusion att om ett och samma karakteristikum i en kvalificerad intellektuell produkt kritiseras skarpt av den ene, lovordas av den andre, det ifrågavarande karakteristiska inslaget är att betrakta som positivt. Med reservation för dessa båda möjligheter och de felkällor som de innebär utföll dessa kanske primitiva men efter förmåga hederliga opinionsundersökningar närmast förvånande positivt. När den enes mummel om ”inkrökta akademiska stilövningar” dränks av den andres klagan över ”knastertorr praktisk detaljinformation” är det kanske ändå inte så illa beställt. Vilket inte hindrar att den sjuttiofemåriga tidskriften och dess redaktion ödmjukeligen ber de gunstiga läsarna att allt framgent låta sina kritiska tankar transsubstantieras i konstruktiva synpunkter och allra helst i goda bidrag till det gemensamma företaget.