Sexualbrott och rättssäkerhet — en replik
I en artikel i SvJT 1990 s. 728 för en rättspsykolog vid namn Nils Wiklund fram en del egna reflektioner kring min avhandling från 1989, ”Sexuella övergrepp mot barn — karakteristika och utredningsmetodik”. Tyvärr fick jag inte reda på att detta inlägg publicerats förrän långt senare, varför jag inte har haft någon möjlighet att komma med en replik. Wiklunds inlägg har dock kommit att åberopas i skiftande sammanhang och eftersom den innehåller anmärkningsvärda missuppfattningar av innehållet i min avhandling vill jag, trots att så lång tid förflutit, ge några korta kommentarer. Något av en hörnsten vad gäller min uppfattning om barnpsykiatrins roll i övergreppsutredningar är regeln att aldrig uttala sig i skuldfrågan.
Begreppet ”rimlighetsbedömning” är ett sätt att markera denna ytterst betydelsefulla gränsdragning för barnpsykiatrins kompetens- och ansvarsområde. Det barnpsykiatriska teamet kan således bidra med att belysa rimligheten i olika tolkningsmöjligheter utifrån sina yrkeskunskaper, men uttalar sig inte om själva brottet har skett eller inte. Wiklund hävdar dock, att jag hyser annan uppfattning! Han har möjligen missuppfattat en klassifikation, som jag använt för att i avhandlingens deskriptiva del dela upp ärenden i olika kategorier; ”övergrepp sannolikt”, ”oklart om övergrepp” och ”övergrepp osannolikt”. I de enskilda utlåtandena används dock — som också påpekas i avhandlingen (delarbete 1, sidan 6) — andra begrepp med en helt annan grad av nyansering:

 

The classification probable -uncertain — improbable is rather a crude reflection of this process of validation. The validations are based on a hermeneutical approach, but in the present sub-study the conclusions are dealt with in a naturalistic way.

För den som är intresserad av att få denna diskussion ytterligare belyst hänvisar jag till en artikel publicerad i nummer sju av tidskriften Advokaten, där jag bemöter ett inlägg av Wiklund (publicerat i Advokaten, nummer fem) med snarlikt innehåll som i den ovannämnda artikeln i SvJT. Där för jag också ett resonemang om hur man ska tolka, att vi inte i något av de i avhandlingen redovisade fallen kunde påvisa, att ett barn konstruerat falska uppgifter om övergrepp. Att — som Wiklund gör — ta detta som intäkt för att metoden är dålig är att undvika att ta ställning till den närliggande tolkningen, att det förefaller vara ovanligt att barn lämnar oriktiga uppgifter i nämnda avseende (åtminstone i sådana ärenden som föranlett myndighetskontakt). En sådan tolkning får för övrigt även stöd av andra i internationella vetenskapliga tidskrifter publicerade rapporter. (Det kan vara värt att notera att även Wiklund avvisar de sexuella fantasiernas frekvens i sammanhanget. Han säger : ”Det är sällan så att barnen själva fantiserar om dessa saker.”) I mitt inlägg i Advokaten diskuteras vidare en jämförelse mellan barnpsykiatrins och rättsväsendets bedömningar vad gäller de i avhandlingen presenterade fallen. Wiklund kommenterar i sitt inlägg också den del av min avhandling, som berör kroppsundersökningarna. Även Wiklunds kritik härvidlag är baserad på missuppfattningar. Inte ens hans sifferuppgifter från min avhandling är korrekt återgivna. Wiklund sammanfattar således våra resultat på följande sätt: ”Hos 19 av de 29 undersökta barnen fann rätts-

SvJT 1991 Sexualbrott och rättsäkerhet — en replik 817

medicinaren Kari Ormstad däremot en vidgning av mödomshinnans öppning.” (Wiklund tycks vilja framhäva Kari Ormstad speciellt och ”glömmer” att undersökningarna gjordes av rättsläkare och barnmedicinare eller gynekolog tillsammans.) I avhandlingen redovisas de korrekta siffrorna: 11/22 flickor företedde en vidgad mödomshinneöppning enligt definierade kriterier (Wiklund utgår från 29 barn, men de fem pojkarna bör av lätt insedda anatomiska skäl exkluderas från denna del av redovisningen. Dessutom blev två flickor inte undersökta i det aktuella avseendet). 19/29 barn företedde skador, tecken på sjukdom eller vidgning av mödomshinnans öppning. För 10 av dessa sistnämnda 19 barn talade fynden för sexuellt övergrepp. För de övriga 9 bedömdes fynden kunna tala för sexuellt övergrepp eller annan skadeorsak alternativt sjukdom. Att ärr i ändtarmsregionen är svårtolkade kommenteras i avhandlingen (delarbete 2, sidan 941):

 

In these instances, as in all cases of anal fissuring or scarring, one cannot be sure whether the causative trauma was due to obstipation or to external force.

Trots att Wiklund faktiskt själv presenterar detta citat i sin artikel (sic), så uttrycker han sig ändå på ett sådant sätt, att läsaren rimligtvis uppfattar att vi tolkat skador av detta slag som tecken på sexuellt övergrepp! När det gäller bedömningen av mödomshinnan och dess öppning står bland annat följande att läsa i avhandlingen(delarbete 2, sidan 940):

 

Available literature and our earlier experience support the view that our preliminary limit values, i.e. >8mm in prepubertal girls and >15 mm after puberty, are at least not too low. However, a comprehensive evaluation, including anamnestic information, is more important than any deviation by one or two mm from a normal value.

 

Det finns — som framgår av citatet — vetenskapligt dokumenterad erfarenhet av betydelsen av mödomshinneöppningens vidd. Däremot fanns det, vid den tid artikeln skrevs, ingen enstaka undersökning, som redovisar förändringar av öppningens storlek med ålder utgående från en normalpopulation med representation av alla åldrar. Sådana undersökningar har dock gjorts efter det att avhandlingen skrevs och stöder ytterligare min bedömning med modifikationen — som för övrigt också förutsades i delarbete 2 (se citatet ovan) — att våra gränsvärden ligger högre än normalområdets med en viss marginal. Man kan inte undvika att ställa sig frågan om det endast är Wiklunds bristande kunskaper i medicin, som bidragit till hans felaktiga återgivning av vad som står i artikeln. Avsaknad av medicinsk kompetens kan för övrigt vara en viktig felkälla vid vittnespsykologiska utredningar, åtminstone om utredaren själv inte är medveten om denna brist. Jag har således funnit exempel, i vilka vittnespsykologer från det så kallade vittnespsykologiska laboratoriet i Stockholm dragit felaktiga slutsatser av gjorda kroppsundersökningar. Det har i dessa fall rört sig om att man utnyttjat frånvaron av skador som stöd för tolkningen att övergrepp inte har skett. Det är dock väl känt, att många övergrepp sker utan att någon kroppsskada uppstår hos offret. Avsaknad av skador — liksom skador och förändringar av vissa slag — gör att kroppsundersökningen endast kan tillmätas ett begränsat värde. Den kan således ändå ge besked om att

SvJT 1991 Sexualbrott och rättsäkerhet — en replik 818

exempelvis samlag med penetration av en vuxens mans penis ej kunnat äga rum, i de fall mödomshinneöppningen ej är vidgad. Wiklunds inlägg innehåller ett parti, som förmodligen är viktigare att uppmärksamma och analysera än hans försök att kritisera delar av min avhandling. Han talar nämligen i sitt debattinlägg om ”den vittnespsykologiska metodens objektivitet”. Lustigt nog exemplifierar han sin tes med att redogöra för ett fall, i vilket två vittnespsykologer kommit till olika slutsats, något som för övrigt förekommer av och till. För mig framstår detta fenomen som ett konkret exempel på att metoden — åtminstone när den tillämpas av människor av kött och blod — inte är ”objektiv”. I sitt tal om en objektiv metod fjärmar sig Wiklund från Trankells egen mer nyanserade hållning, som kan belysas med följande citat från Trankells ”Vittnespsykologins arbetsmetoder” (andra upplagan, 1971, sidan 132):

 

Det står nämligen utom mänsklig förmåga att vinna kunskaper, som garanterar, att det inte existerar en för oss obekant tolkning, som förklarar våra iakttagelser lika bra eller bättre än den tolkning, man har kommit fram till."

Såvitt jag har förstått utgår Trankells metod — liksom den metod som jag förespråkar — från en hermeneutisk ansats, även om detta inte uttrycks explicit (åtminstone inte i de vittnespsykologiska arbeten av Trankell, som jag tagit del av). Metoden är baserad på en värdering av olika tolkningsmöjligheter av bakomliggande händelser. Tolkningsarbetet är subjektivt till sin karaktär. Det återspeglar utredarnas förmågor i bland annat följande avseenden: Förmågan att söka, välja och organisera relevant information; Förmågan att formulera tolkningsalternativ; Förmågan att väga tolkningar mot varandra.
    Trankells metod är — precis som den metod som mina medarbetare och jag utvecklat — känslig därigenom att utredarna kan påverkas i sitt arbete via omedvetna (i vissa fall kanske också medvetna) identifikationer. Ett exempel är när utredaren identifierar sig med en person såsom det förmodade offret eller den misstänkte gärningsmannen. Ett annat exempel är när utredaren identifierar sig med övergripande generella föreställningar såsom ”barn ljuger aldrig om sexuella övergrepp” eller ”alltför många fäder blir misstänkta för incest på felaktiga grunder”. Sådana viktiga felkällor kan upptäckas och bemötas på flera olika sätt, vilket beskrivs i min avhandling. Här ska endast nämnas det system av kontrollfrågor, som jag sammanställt i syfte att skapa en modell för prövning av tolkningar. Problematiken med omedveten påverkan av utredarna blir i det närmaste omöjlig att komma till rätta med, om utredarna själva uppfattar sig som representanter för en ”objektiv metod”. Bland annat därför är det inte bara en fråga av akademiskt intresse, när Wiklund talar om den ”vittnespsykologiska metodens objektivitet”. Fler än jag har reagerat över denna av en del vittnespsykologer åberopade säkerhet vad gäller möjligheterna att uttala sig om vad som faktiskt hänt (se till exempel Henrik Edelstams ” `Fakta i målet?` — Några reflexioner med anledning av en avhandling i vittnespsykologi.” i denna tidskrift.). Parallellt med fenomenet att i dessa sammanhang se sin metod som objektiv träder för

SvJT 1991 Sexualbrott och rättsäkerhet — en replik 819

övrigt ofta en annan företeelse fram: Benägenheten att utvidga sina domäner och göra uttalanden i själva skuldfrågan. Här framträder således något av en paradox: Trankell själv beskrev i sina vittnespsykologiska arbeten inte sin metod som hermeneutisk, men tycks konsekvent ha följt en sådan ansats med den därav följande nödvändiga medvetenheten om den egna subjektiva begränsningen. Dagens företrädare för Trankells gamla institution synes däremot i regel hävda att de utgår från en hermeneutisk ansats, men flera tycks i själva verket ha fjärmat sig avsevärt från en sådan hållning genom sitt tal om den egna metodens ”objektivitet”. Möjligen har dessa sistnämnda låtit sig lockas av Trankells enligt min mening något komplicerade beteckningar på teorins olika delar (såsom ”bilaterala emotionskriteriet”), vilka inte sällan ger ytassociationer till en teknisk och naturvetenskaplig metodik. Man kan ge en blixtbelysning av problemet genom att travestera på Wiklund: Okritisk auktoritetstro borde inte ha någon plats i det vittnespsykologiska laboratoriet vid Stockholms universitet.
Frank Lindblad