Reform av advokatyrket i Frankrike
Den 1 januari 1992 inträffar väsentliga förändringar i Frankrike: de två yrkena ”avocat” och ”conseil juridique” slås samman till ett enda, möjlighet införs för advokat att bli anställd hos annan advokat, nya associationsformer öppnas för advokater, restriktioner införs för andra än advokater att upprätta juridiska dokument och ge råd i juridiska frågor. Huvudmotiven för reformen är två: att stärka de praktiserande juristernas ställning inför den konkurrens som de väntas bli utsatta för 1993 då den i verklig mening europeiska marknaden blir till och att skydda köparna av juridiska tjänster genom att ställa krav på rådgivande juristers utbildning och kompetens. För att genomföra reformen har två nya lagar stiftats: Lag nr 90-1258 av den 31 december 1990, som reglerar associationsformerna och lag nr 90-1259 av samma datum angående fusion av de två yrkena.

 

Bakgrund
I Frankrike finns idag ca 18 000 advokater. Dessa är organiserade i lokala ordnar (ordres, barreaux), en i varje stad där det finns en överrätt (cour d'appel) eller en större underrätt (tribunal de grande instance). Advokatordnarna är fristående i förhållande till varandra; det finns ingen hierarki dem emellan. Varje orden väljer sin ordförande (bâtonnier) och utövar disciplinär kontroll över sina medlemmar. Advokatordnarna tillkom under medeltiden och hade vid tiden för den franska revolutionen stort inflytande. Revolutionen upplöste dem 1790 och gjorde det till var mans rättighet att försvara åtalade. Följden härav blev en brokig skara sakförare och försvarare vars kompetens och vandel oftast lämnade mycket övrigt att önska. År 1810 återinfördes därför ordnarna. Dagens franske advokat är både rättegångstalare och rådgivare, dvs. biträde. Han är även — vilket är relativt nytt — ombud med rätt att underteckna rättegångshandlingar och handlingar utom rätta i klientens namn. Som sakförare har den ordinarie advokaten rätt att uppträda inför nästan alla instanser på straffrättens område (cour d'assises, juridiction correctionnelle, tribunal de police), på civilrättens område (cour d'appel, tribunal de grande instance, tribunal de commerce, juridiction de loyers, conseil de prud'hommes m. m.) och på förvaltningsområdet, detta i hela Frankrike, dvs. även i de utomeuropeiska länen och territorierna. Två viktiga begränsningar gäller. Advokat får inte vara ombud åt part vid annan överrätt än den i vars område hans orden finns; parten måste då representeras av en ”avoué”, varom mera nedan. Advokaten får emellertid biträda parten under rättegången, dvs. vara rättegångstalare. Den andra begränsningen gäller de högsta dömande organen; till dessa har endast en särskild yrkeskår tillträde: ”avocats au Conseil d'Etat et à la Cour de Cassation”. I landet har länge funnits flera juristyrken, utöver advokatyrket, för att erbjuda juridisk hjälp. Den som enskilda personer i livets olika skeden förr eller senare kommer i kontakt med är notarien (notaire). Denne är närmast att beteckna som en tjänsteman (officier ministériel) vilken ut-

nämns genom förordning (décret) med uppgift att upprätta juridiska akter som därmed förlänas ett högre bevisvärde än på privat väg tillkomna handlingar. Ett inför notarie ingånget avtal, exempelvis, kan verkställas av utmätningsman utan att avtalets riktighet dessförinnan behöver fastställas av domstol. Notarien har monopol på vissa transaktioner såsom fastighetsöverlåtelser och äktenskapsförord; han förvarar originalhandlingar och utfärdar officiella kopior. Antalet notarier är begränsat; titeln kan inte fritt överlåtas. Notarien uppbär arvoden enligt fastställda taxor av dem som anlitar hans tjänster. Notariens verksamhet känner inga territoriella begränsningar; de kan upprätta dokument åt personer boende, eller avseende fastigheter belägna, utanför den egna orten. Under inflytande av den konkurrens som därmed skapats mellan notarierna har dessa specialiserat sig. I Parisområdet finns notarier som enbart sysslar med fastighets-överlåtelser och bland dessa specialister på hyresfastigheter, stormarknader, kontorsfastigheter, fritidsanläggningar osv. Tack vare de senaste årens högkonjunktur på fastighetsmarknaden har många notarier inom denna sektor kunnat räkna in avsevärda arvoden. Tidigare — fram till 1972 — fanns vidare yrket ”agrée” med uppgift att biträda parter inför handelsdomstolarna. ”Agrées” upptogs på förteckningar som fördes av handelsdomstolarna; de måste avlägga en yrkesexamen, vanligtvis var de advokater som specialiserat sig på handelsrätt. De kunde överlåta sin verksamhet på ny innehavare, som dock måste godkännas. De var inte offentliga tjänstemän och hade inte monopol på att företräda parter vid handelsdomstolarna; parterna avgjorde fritt om de önskade biträde av en ”agrée” eller annat ombud. En fjärde yrkeskår utgjorde ”avoués”. Fram till 1972 var ”avoué” en offentlig tjänsteman (officier ministériel) med uppgift att företräda parter inför överrätt och vissa underrätter där deras medverkan var obligatorisk. ”Avoués”, som efter 1971 års reform (se nedan) endast finns kvar som biträden vid överrätterna, bestämmer hur saken skall föras, de är experter i processuella frågor. De betalas enligt en fastställd taxa av den part som anlitar dem. ”Conseil juridique” slutligen är, enkelt uttryckt, en affärsjurist. Han biträder företag och enskilda med råd i frågor som hör till affärslivet. Yrket är relativt ungt. ”Conseils juridiques” pläderar inte inför domstol, utom möjligen inför handels- eller arbetsdomstol där de får uppträda (vid vanliga domstolar har uteslutande advokater rätt att föra talan). De äger rätt att ange eventuell specialisering såsom på skatteområdet (conseil fiscal), arbetsrättens område (conseil juridique en droit social) eller inom associationsrätten (conseil juridique en droit des sociétés). Till skillnad från ”avocats” åtnjuter inte ”conseils juridiques” någon monopolställning; vem som vill, utom vissa utlänningar, kan ge råd i juridiska eller skatterättsliga ämnen i konkurrens med de etablerade yrkesutövarna. Likheten med advokaterna ligger i att inte vem som helst får kalla sig ”conseil juridique”; det får endast den göra som avlagt juridisk examen och praktiserat hos annan ”conseil juridique” under minst tre år samt godkänts och upptagits på en förteckning som förs vid ”tribunaux de grande instance”. ”Conseil juridique" är således en skyd-

dad titel, alltsedan 1971 då yrket blev officiellt (se vidare nedan). Antalet ”conseils juridiques” beräknas uppgå till ca 5 000 (Law Firms in Europe, edited by John Pritchard, London, 1991, sid 1.37). Hur är rollfördelningen i praktiken mellan de olika yrkeskategorierna? Flertalet advokater har av tradition utövat sitt yrke i hantverksmässiga former, dvs. ensamma, med en sekreterare, kanske med en yngre biträdande jurist. Hans väg går mellan kontoret och domstolen. Det var länge förbjudet för honom att avvika från denna stråt, t. ex. för att besöka sina klienter. Klienterna kom till advokaten som väntade på sitt kontor från vilket han inte fick bedriva någon form av publicitet. Dessa begränsningar passade inte särskilt väl affärslivets behov och var en av anledningarna till framväxten av den nya yrkeskår, ”conseil juridique”, som specialiserade sig på rådgivning på affärs- och skatteområdet. Det är inte den stora massan advokater som anses vara företagens räddare i nöden och naturliga samtalspartner i framgångens stund. Advokaten går till domstol och pläderar i brottmål, skilsmässor och vårdnadsmål; Daumiers satiriska teckningar återspeglar nog än idag allmänhetens syn på den franske advokaten (Daumier: Les Gens de Justice, Editions André Sauret, 1974). Det är istället ”conseils juridiques” — både franska och utländska — som har affärsvärldens öra och förtroende. Inte bara affärsvärldens, för den delen; när socialistregeringen under president Mittérand skulle privatisera statliga företag i början av 80-talet, gick uppdraget att reda ut de olika möjligheterna till en av de större amerikanska byråerna av ”conseils juridiques” på plats i Paris! I huvudstaden finns ca 600 utländska ”conseils juridiques”, av främst nordamerikanskt, brittiskt, tyskt och holländskt ursprung, men även sydamerikanska och andra utomeuropeiska jurister, t. ex. från Taiwan, fördelade på ett 50-tal firmor (Le Nouvel Economiste nr 461 — 22 oktober 1984). I Paris finns mer än 170 utländska banker, mer än i någon annan metropol, efter New York och London, vilka genererar arbete åt både advokater och ”conseils juridiques” (Law Firms in Europe, sid 1.37). I Paris finns vidare Internationella Handelskammarens skiljedomstol vilket medfört en koncentration till Paris av byråer — både franska och utländska ”conseils juridiques” och advokater — som är specialiserade på internationella skiljeförfaranden. Som bekant gäller ingen begränsning beträffande vem som får vara ombud i ICC-mål; parter kan låta sig företrädas av advokat, ”conseil juridique” eller vem han önskar. Konkurrensen inom dessa rättsområden är hård, specialiseringen långt driven och servicenivån hög. Utländska företag, men i ökande grad även franska, är beredda att betala de högre arvoden många ”conseils juridiques” debiterar när de vet att de kommer fram på telefon mellan 8.30 och 19.30, utan avbrott för lunch, vinter som sommar och kan räkna med att deras ”conseils juridiques”, som oftare än advokater arbetar i större enheter, kan mobilisera det vid affärstransaktioner nödvändiga antalet jurister med kort varsel.

 

Tidigare reformförsök
Försök har gjorts tidigare att reformera juristyrkena. De första stegen togs i själva verket med lag nr 71-1130 av den 31 december 1971 som syf-

tade till en fusion av de två yrkena ”avocat” och ”conseil juridique” men som endast uppnådde, på grund av det nästan eniga motståndet från de berörda yrkeskategorierna, att närma de tre yrkena ”avocat”, ”avoué” (vid ”tribunaux de grande instance”) och ”agrée” (vid handelsdomstolarna). ”Avocat” blev den gemensamma titeln för dessa tre yrken. ”Avoué” finns kvar, men endast i den begränsade rollen som ombud vid ”cour d'appel”. 1971 års lag införde, såvitt gäller ”conseil juridique”, endast bestämmelser beträffande rätten att använda titeln. ”Conseil juridique” blev då en skyddad titel såsom redan var fallet med titeln ”avocat”. Den nu aktuella, 1990 beslutade, reformen har inte heller tillkommit utan svårigheter. Vid den första läsningen i nationalförsamlingen förkastades lagförslaget. Senaten däremot antog förslaget varefter det återremitterades till nationalförsamlingen i en av det gemensamma utskottet modifierad form där den slutliga texten antogs den 20 december 1990.

 

Syftena med fusionen av yrkena ”avocat” och ”conseil juridique”
Vid en jämförelse mellan Frankrike och andra länder framträder följande väsentliga skillnader: (1) en uppsplittring i Frankrike på många olika juristyrken, med ett jämförelsevis lågt totalt antal yrkesutövare, (2) avsaknad av en internationellt gångbar struktur, vilket haft till följd att franska jurister endast i mycket begränsad omfattning etablerat sig utomlands och slutligen (3) avsaknad av regler beträffande behörighet att lämna konsultationer och att upprätta juridiska dokument. För att avhjälpa — åtminstone delvis — bristerna beskrivna i de två första fallen, (uppsplittring på många yrken och avsaknad av en konkurrenskraftig struktur) genomförs en fusion av yrkena ”avocat” och ”conseil juridique” — utan att den ena yrkeskategorin tar över den andra. Nya associationsformer för utövandet av juristyrket introduceras — utan att ifrågasätta formerna för de redan existerande. Upphovsmännen till reformen hoppas därmed möjliggöra en anpassning av försvararens och affärsrådgivarens ställning till den konkurrensutsatta marknad som kommer att se dagens ljus 1993. Denna anpassning är önskvärd, inte enbart för att stärka de i Frankrike praktiserande juristernas ställning utan även för att hjälpa franska företag som 1993 kommer att behöva mer specialiserad och bättre anpassad juridisk assistans för att hävda sin plats i det nya EG. Sammanslagningen av yrkena ”avocat” och ”conseil juridique” resulterar även i att majoriteten av praktiserande jurister hädanefter kommer att återfinnas inom två stora yrkeskategorier, å ena sidan ”notaire” som behåller sitt monopol beträffande familjerätts- och fastighetstransaktioner och å andra sidan ”avocat” — som blir samlingsnamnet på de tidigare yrkena ”avocat” och ”conseil juridique”: L'avocat nouveau est arrivé! Ett annat viktigt syfte med reformen är att tillförsäkra företag och den rättssökande allmänheten större säkerhet genom att reglera rätten att yrkesmässigt och mot ersättning vara rådgivare i juridiska frågor och upprätta juridiska handlingar. Syftet är däremot inte att ge advokater ett monopol eftersom revisionsbyråer, visserligen inom begränsade områden, har rätt att praktisera juridik åt sina klienter och bolagsjurister bibehåller rätten att assistera de företag som de arbetar för och är anställda

av, men endast dessa. Härvidlag närmar sig Frankrike flera andra länder i EG som redan på motsvarande sätt reglerat rätten att utöva juridisk verksamhet.

 

Reformens ikraftträdande
Båda lagarna träder i kraft den 1 januari 1992. Dessförinnan skall ett flertal tillämpningsföreskrifter utfärdas. Dessa kommer bl. a. att beröra — och begränsa — utländska juristers möjlighet att få tillträde till advokatyrket i Frankrike och att utöva praktisk juridisk verksamhet i fortsättningen.

 

Användningen av advokattiteln
Den 1 januari 1992 upphör användningen av titeln ”conseil juridique”. Nuvarande medlemmar av denna yrkeskår får titeln ”avocat”. Till titeln blir det möjligt att foga andra, såsom eventuella universitetstitlar, yrkestitlar eller att ange specialisering, t ex inom skatterätt. Det blir även möjligt att ange främmande titlar, t. ex. tillhörighet till ett utländskt advokatsamfund. Den nya yrkeskåren ”avocat” får rätt att utöva alla de funktioner som tidigare fick utövas av antingen ”avocat” eller ”conseil juridique”, dvs. biträde till parter, rätt att företräda parter inför rätta — vilket tidigare var ett monopol för ”avocats” — rådgivning i juridiska ämnen och upprättande av privatsrättsliga juridiska dokument. Vidare kommer den nye advokaten att kunna anta uppdrag som styrelseledamot i bolag — fortfarande endast under vissa förutsättningar vilka är betydligt restriktivare än i Sverige — samt att kunna åta sig uppdrag som sakkunnig i rättsliga angelägenheter på uppdrag av domstol.

 

Villkor för tillträde till det nya advokatyrket
Villkoren blir i stort sett desamma som idag gäller för ”avocats” med avseende på nationalitet, moral och utbildning. Såvitt gäller nationaliteten införs begränsningar för personer från länder som inte är medlemmar i den europeiska gemenskapen. För dessa krävs, förutom att det måste föreligga en faktisk — om än inte i konventionsform avtalad — reciprocitet mellan Frankrike och ifrågavarande land beträffande rätten att utöva juridisk verksamhet, en kunskapskontroll i fransk lag motsvarande de kunskaps- och lämplighetsprov som föreskrivs för franska advokater, s. k. CAPA (Certificat d'Aptitude à la Profession d'Avocat). Tillämpningsföreskrifterna kommer att ange vad som i detta hänseende exakt kommer att krävas av sökande från icke EG-land. Kraven för tillträde till det nya advokatyrket kommer att bli desamma som tidigare gällde advokater vad avser utbildning — dvs. ”maîtrise” (ungefär jur. kand. examen), CAPA, viss tids praktisk tjänstgöring (ett år vid en särskild utbildningsenhet för advokater samt två års praktik hos en advokat). Detta innebär en skärpning för ”conseils juridiques”, för vilka CAPA för närvarande inte är nödvändig.

 

Utövandeformer
De tidigare associationsformerna för advokater bibehålls. Därtill införs två nya, nämligen möjligheten att utöva advokatyrket i kapitalbolagsform

och möjligheten att vara anställd hos annan advokat, advokatförening eller advokatbolag. I fortsättningen kan således aspiranter välja mellan å ena sidan någon av de två nya formerna, t. ex. bolagsformen SELARL — ”Société d'Exercise Libérale à Responsabilité Limitée” (efter förebild av SARL-bolag; bolag med begränsad ansvarighet till vilken motsvarighet saknas i Sverige, men som finns i många EG-länder, t. ex. Tysklands Gesellschaft mit beschränkter Haftung) eller bolagsformen SELAFA — Société d'Exercise Libérale à Forme Anonyme, (efter förebild av S.A, motsvarande svenskt aktiebolag) och å andra sidan de existerande, dvs. att bli delägare i en förening eller ett bolag (association civile professionnelle, société civile professionnelle), att vara medarbetare till advokat, advokatförening eller advokatbolag (collaborateur non salarié) eller att vara medlem i en fransk eller EG-europeisk ekonomisk intresseförening (Groupement d'Intérêt Economique, GIE eller Groupement Européen d'Intérêt Economique, GEIE). Endast ”avocats” äger rätt att teckna och inneha aktier i advokataktiebolag; i ett tidigt skede av reformarbetet hade det föreslagits att främmande kapital skulle tillåtas upp till 49 %, men så blev det inte till slut (Le Figaro Economique, 14 januari 1991, sid 138). Den väsentligaste nyheten är enligt min uppfattning möjligheten att kunna bilda sådana slagkraftigare enheter som kapitalbolagsformen erbjuder, kombinerat med möjligheten att kunna anställa biträdande jurister mot lön istället för mot andel i arvode. Det återstår emellertid att se i vilken omfattning det franska advokatkynnet kommer att gå att förena med bildandet av advokatbolag och arbete i stora grupper. Exempel på större advokatbyråer finns visserligen i Paris, t. ex. Gide, Loyrette, Nouel med omkring 150 jurister, Jeantet & Associés med ca 50 jurister, Klein & Associés med ett 25-tal, men det stora flertalet franska advokatbyråer är små, bestående av en eller ett par ledamöter. Och jag tror inte att detta förhållande, att flertalet advokater arbetar ensamma eller med en eller två kollegor, enbart är att tillskriva bristen på kapitalbolagsform eller den bristande möjligheten att kunna anställa avlönade biträdande jurister; just de nämnda stora byråerna är ju bevis på motsatsen. Anställningsformen är en omvälvande förändring för ”avocats”, men inte för ”conseils juridiques”. Hittills har anställning ansetts oförenlig med kravet på en advokats absoluta självständighet och obundenhet gentemot varje form av överordnad. Anställningsformen har därför varit stängd för advokater, men ej för ”conseils juridiques”. Av Frankrikes ca 5 000 ”conseils juridiques” är ca 3 000 anställda. Anställningsformen blir enligt reformlagstiftningen emellertid inte likställd med vanlig anställning enligt arbetslagstiftningen i ”Code du Travail”. Till att börja med står den anställde advokaten inte i lydnadsförhållande till sin arbetsgivare med avseende på utförandet av uppdrag. Anställningsavtal får inte begränsa den anställde advokatens möjlighet att i framtiden etablera en egen advokatbyrå. Varje anställningsavtal måste sedan det upprättats skickas in till advokatsamfundet som kan föreskriva ändringar. Anställd advokat äger rätt att vägra överta ett

ärende som han anser strider mot hans övertygelse eller som kan innebära att han förlorar sitt oberoende. Däremot tillåts klausuler som förbjuder den anställde advokaten att ha egna klienter ävensom att ta med sig klienter då han slutar. I praktiken fungerar klientskyddet idag så att personen som slutar inte får meddela byråns klienter att han står i begrepp att lämna och vid förfrågan, sedan en person slutat, om vart denne tagit vägen vägrar advokatbyrån oftast att upplysa om det.

 

Socialförsäkring
Anställda advokater ansluts framöver till den vanliga socialförsäkringen avseende sjukdom, olycksfall m. m. Beträffande ålderspension och invaliditetsersättning kommer de att tillhöra advokatsamfundens kassa (Caisse Nationale des Barreaux Français). Liknande bestämmelser kommer att gälla för icke anställda advokater.

 

Gemensam representation
I motsats till vad som gäller idag inrättas ett gemensamt nationellt råd som skall företräda de lokala advokatsamfunden inte blott mot franska staten och dito myndigheter utan även gentemot Gemenskapen (den europeiska, således) och advokatsamfund i andra EG-länder.

 

Övergångsbestämmelser
Alla de som är ”avocat” eller ”conseil juridique” den 1 januari 1992 blir automatiskt ”avocat” enligt den nya ordningen. Emellertid önskar kanske inte alla dagens advokater eller ”conseils juridiques” bli medlemmar av den nya kåren. De kan i så fall inom fem år efter ikraftträdandet utträda och istället söka sig till något av följande yrken: — regeringsrättsadvokat (avocat au Conseil d'Etat) — advokat vid Högsta Domstolen (avocat à la Cour de Cassation) —”avoué” vid överrätt — notarie — utmätningsman (huissier) — biträde vid handelsdomstol — konkursförvaltare — likvidator. För tidigare ”conseils juridiques” finns möjlighet att bli notarie och för dagens skatteexperter underlättas övergången till revisorsyrket, om de så önskar. För utländska advokatbyråer gäller slutligen att de som fanns på plats i Frankrike vid utgången av 1990 och som då praktiserade enligt gällande regler, äger rätt att bli upptagna i det nya skrået. Således är det för sent för den utländske advokat som, efter lagens kungörande i slutet av 1990 men före 1 januari 1992, kommer på tanken att etablera sig i Frankrike att göra det med mindre han uppfyller de nya reglerna (kunskapsprov m. m. se ovan).

 

Rätt för andra än advokater att efter 1991 praktisera juridik
Om således advokaten från den 1 januari 1992 har ensamrätt på att företräda och biträda part vid domstol, har han inte monopol på att lämna

konsultationer och upprätta dokument. De senare åtgärderna kan företas av utövare av de andra i lag reglerade juristyrkena (avoué, notaire, huissier etc.) men inte av någon annan. Det nya är nämligen att varje yrkesmässigt (dvs. regelbundet) utövande av juridisk rådgivning som sker mot vederlag är förbehållet de yrkeskategorier som nämnts ovan, främst då ”avocat”. Det är straffbart för andra än dem som tillhör de i lag angivna juridiska yrkena att utöva rådgivning och upprätta handlingar såvida det inte sker antingen gratis eller tillfälligtvis. Med denna definition blev det nödvändigt att uttryckligen föreskriva regler även för bolagsjurister och revisorer. Bolagsuristers verksamhet begränsas hädanefter till arbete enbart för arbetsgivaren eller företag i samma koncern. Bolagsjurister kan inte vara rådgivare åt de anställda i deras personliga angelägenheter. Revisorerna får i fortsättningen begränsa sin juridiska rådgivning till ämnen som ingår i deras huvudsakliga verksamhetsområde och till ämnen som är direkt förbundna därmed. De nya bestämmelserna torde kunna innebära en begränsning av den konkurrens som vissa av juristyrkets utövare i Frankrike, liksom annorstädes, känner av från revisions- och skattebyråer. Det finns även exempel på advokat- och revisionsbyråer som samarbetar genom att — var och en i eget namn — utöva sina respektive yrken i lokaler på samma adress och hänvisa klienterna till varandra.
Sigvard Jarvin