Svensk rättspraxis

Exekutionsrätt 1982–1990: I Utsökningsrätt

 

 

Av justitierådet TORKEL GREGOW

Denna rättsfallsöversikt omfattar refererade avgöranden från Högsta domstolen (HD) och hovrätterna under perioden 1982–1990. Närmast föregående översikt, omfattande åren 1975–1981, finns i SvJT 1984 s 257 ff. Till skillnad från denna har i förevarande översikt inte medtagits beslut i JO:s ämbetsberättelser. Översikten behandlar i detta häfte endast utsökningsrätt. Av praktiska skäl kommer konkursrätten (och vad som har samband därmed) att tas upp för sig något senare. I tidigare översikter har även behandlats förordnande om handräckning. Anledningen härtill var att bestämmelser härom tidigare fanns i utsökningslagen (UL). Frågan om handräckning regleras numera i rättegångsbalken (RB) och i handräckningslagen. Frågan faller därmed utom ramen för denna översikt. Rättsfall avseende handräckning för återtagande av egendom som sålts på kredit tas dock upp här. Från perioden föreligger ett förhållandevis stort antal rättsfall; detta gäller särskilt i fråga om utsökningsrätten. Innehållet i rättsfallen, dvs. de rättsgrundsatser eller motsvarande som avgörandena innebär, har jag sökt återge så kort som möjligt, även om det med hänsyn till frågans beskaffenhet ibland varit nödvändigt att redogöra något för de närmare omständigheterna. Att översikten likväl blivit så omfattande som är fallet beror främst på två andra förhållanden. För att avgörandena skall rätt förstås har det i stor utsträckning varit påkallat att något redogöra för den eller de bestämmelser som tillämpats i rättsfallen och ibland också för den närmare innebörden därav. Vidare har jag vid valet mellan att hålla översikten stram — en kort redogörelse för innehållet i rättsfallen med en och annan kommentar — och att till redogörelsen för rättsfallen närmare utveckla egna synpunkter på tveksamma eller eljest intressanta frågor valt det senare alternativet. Systematiken i översikten överensstämmer i princip med den i närmast föregående översikt. Flertalet rättsfall i fråga om tredje mans rätt vid utmätning har ingående behandlats i mitt arbete Tredje mans rätt vid utmätning (1987). Beträffande vissa, mera vidlyftiga frågor har jag ansett lämpligt att hänvisa till utläggningen däri; boken benämns därvid Tredje mans rätt. Hänvisning sker även på en del ställen till min bok Utsökningsrätt 2 uppl. (1990), här benämnd enbart Utsökningsrätt. Också i övrigt sker, dock endast i viss utsträckning, hänvisningar till litteratur och förarbeten. Då behandlade rättsfall har blivit inaktuella på grund av lagändringar har jag sökt påpeka detta.

Sedvanliga förkortningar används, i allmänhet utan förklaring. Lagrum i kapitelindelade författningar citeras enligt modellen ”4:18”.

 

Innehållsförteckning

 

I UTSÖKNINGSRÄTT 2 1 Exekutionstitlar 2 2 Utmätning 9 2.1 Utmätningsbar egendom 9

2.2 Beneficium och andra undantag från utmätning 11

2.3 Skydd för tredje mans rätt 23

2.4 Förfarandet vid utmätning 41

2.5 Rättsverkningar av utmätning 44

2.6 Exekutiv försäljning och redovisning av influtna medel 47 3 Exekution i lön o. d. 54 4 Verkställighet av kvarstad och andra säkerhetsåtgärder 56 5 Verkställighet av andra förpliktelser än betalningsskyldighet 58 6 Kostnader 59 7 Överklagande 63 8 Handräckning för återtagande av egendom som sålts på kredit 72 9 Vissa andra frågor 73 I översikten behandlade rättsfall 75

 

I UTSÖKNINGSRÄTT
Vid ingången av år 1982 trädde den nya utsökningsbalken (UB) i kraft. Till UB anknyter ett antal andra författningar, bl. a. den praktiskt viktiga utsökningsförordningen (UF). UB jämte följdändringar ersatte 1877 års utsökningslag (UL) med därtill anslutande författningar. De nu aktuella rättsfallen hänför sig alltså i princip enbart till den nya lagstiftningen. Ett mindre antal utgör dock övergångsfall.

 

1 Exekutionstitlar
Flera rättsfall har rört frågan huruvida visst myndighetsavgörande eller annan handling utgör exekutionstitel enligt UB och därmed kan föranleda verkställighet. Som en bakgrund för bedömningen härav kan nämnas följande. I 3:1 UB föreskrivs att verkställighet får äga rum på grund av ”följande exekutionstitlar”, varefter det under sju särskilda punkter räknas upp olika avgöranden och andra handlingar, däribland domstols dom, utslag eller beslut (punkt 1). Stadgandet i 3:1 innebär givetvis inte att en handling kan verkställas så snart den är av någon sådan art som nämns där, t. ex. en dom. En grundläggande förutsättning för verkställighet är att handlingen innefattar åläggande av en förpliktelse (i de flesta fall betalningsskyldighet); här bortses från kvarstad och andra säkerhetsåtgärder. Denna princip har dessutom kommit till uttryck i 1:1 UB. Ett avgörande som innefattar endast t. ex. fastställande av ett rättsförhållande (jfr 13:2 RB) kan naturligtvis inte verkställas. På förvaltningssidan förekommer beslut och andra avgöranden som utgör partsbesked, dvs. är meddelade av myndighet vilken handlar som representant för staten såsom borgenär eller eljest berättigad. Sådana avgöranden är inte heller verkställbara. Vad som kan verkställas är alltså fullgörelsedomar och andra handlingar av motsvarande innehåll, dvs. sådana som innefattar ett förpliktande att fullgöra något.

I en artikel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1988 (s. 42 ff.) har prof. Rune Lavin gjort gällande att vad som i 3:1 1 st. 1 punkten UB sägs om domstols dom, vilken bestämmelse ju även omfattar förvaltningsdomstolars domar (och beslut), innebär att sådana domar generellt utgör exekutionstitlar som kan verkställas; denna ordning kritiseras häftigt. Som framgår av det föregående är detta helt felaktigt. Lavins ståndpunkt grundas på en missuppfattning av bestämmelser och principer i UB och av uttalanden i förarbetena. Se även Gregow i samma tidskrift 1988 s. 144 ff. Lavin har senare återkommit till frågan i tidskriften (1988 s. 245 ff), varvid han uttalat sig på ett sätt som inte gärna kan betecknas som klargörande (se särskilt s. 248–250); han tycks ta avstånd från den tidigare deklarerade ståndpunkten genom att hävda att han aldrig gett uttryck åt den men vidhåller samtidigt sin kritik av bestämmelsen. I rättsfallet NJA 1985 s. 140 var fråga om en av hovrätt meddelad dom i mål om klander av bodelning. I domslutet angavs bl. a. att hustrun skulle till mannen utge vissa belopp bl. a. som skifteslikvid. HD uttalade att mannens talan utgjort enbart en talan om klander av bodelningen i syfte att få till stånd en ändring av dennas innehåll och att domen i överensstämmelse med detta inte innehöll något åläggande för hustrun att betala de angivna beloppen. HD fann därmed att domen i hithörande del inte utgjorde exekutionstitel och således inte kunde föranleda verkställighet. (I fråga om rättegångskostnaderna i målet, beträffande vilka hustrun förpliktats utge ersättning till mannen, kunde verkställighet däremot ske.) Utgången skall ses mot bakgrund av att bodelningshandling (liksom arvskifteshandling) inte utgör exekutionstitel. I RH 1982:111 befanns skiljedom, i vilken ett av advokat begärt arvode prövats av skiljemän med stöd av föreskrift i advokatsamfundets stadgar och nedsatts till visst lägre belopp, inte innefatta betalningsskyldighet och alltså inte vara exekutionstitel. Beslut, varigenom domstol har fastställt rättshjälpsavgift enligt 28 § rättshjälpslagen (i paragrafens dåvarande lydelse) har ansetts inte innefatta något åläggande av betalningsskyldighet för den rättssökande gentemot dennes biträde (NJA 1986 s. 426, jfr däremot RH 1984:41, där motsatt ståndpunkt intogs); detsamma ansågs gälla avräkningsbesked, som upprättats av domstol enligt 30 § samma lag. Bestämmelsen i 3:1 1 st. 6 punkten UB — att exekutionstitlarna utgörs av bl. a. förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas — kompletteras av en övergångsregel i 13 § UBp, vari anges att förvaltningsmyndighets beslut, som har meddelats enligt bestämmelse som har tillkommit före UB:s ikraftträdande, får utan hinder av nämnda bestämmelse verkställas, om sådant beslut före ikraftträdandet har fått verkställas utan stöd av särskild föreskrift. Försäkringskassas beslut enligt 13 § 1 st. lagen om bidragsförskott att återkräva belopp som utbetalats för mycket har i NJA 1983 s. 362 ansetts inte utgöra exekutionstitel. Oaktat det inte direkt kan utläsas av HD:s beslut måste antas att skälet främst varit att försäkringskassan setts som representant för staten/borgenären, varför beslutet endast varit ett partsbesked. I NJA 1987 s. 780 I, som gällde allmän domstols behörighet att pröva fråga om skyldighet för bank att lämna vissa uppgifter till försäkringskassa, gjorde HD (majoriteten om 3 ledamöter) såsom ett led

i ett längre resonemang vissa uttalanden angående exigibiliteten av försäkringsdomstols beslut om återbetalningsskyldighet av socialförsäkringsersättning, sedan fullföljd skett mot försäkringskassans beslut. HD uttalade därvid att beslut, varigenom försäkringsdomstol ”har ålagt” enskild att återbetala uppburen ersättning, utgör exekutionstitel och kan därmed läggas till grund för verkställighet. Denna ståndpunkt har kritiserats kraftigt av Lavin i den tidigare nämnda uppsatsen i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1988 s. 42 ff. Se även Strömberg, Allmän förvaltningsrätt 14 uppl. s. 156 och Lavin, Återbetalning av social ersättning s. 197. Jfr även Gregow i nämnda tidskrift 1988 s. 144 ff., särskilt s. 147 f. Här skall endast nämnas att frågan huruvida försäkringsdomstols dom i saken utgör exekutionstitel är beroende bl. a. av om domstolen i sitt avgörande har ålagt betalningsskyldighet i den mening som förutsätts i UB samt att detta i sin tur har samband med huruvida försäkringsdomstol har befogenhet att i den angivna situationen meddela sådant åläggande (eller om befogenheten är begränsad till att uttala sig om ett borgenärskrav). (Frågan har senare prövats i NJA 1991 s. 363, vilket faller utanför denna översikt.) Enligt 42 § lagen om förvaltning av samfälligheter skall, om inte annat föreskrivs i stadgarna, medlemmarnas bidrag till samfällighetsförenings medelsbehov uttaxeras genom att styrelsen upprättar och på föreningsstämma framlägger debiteringslängd, i vilken anges det belopp som uttaxeras, vad som belöper på varje medlem och när betalning skall ske. Sådan debiteringslängd utgör exekutionstitel. Debiterat och till betalning förfallet belopp får sålunda, såvida inte domstol förordnat annat på talan om rättelse av debiteringen, uttagas enligt UB:s bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet har ålagts genom lagakraftägande dom (46 § nämnda lag). I ett fall (NJA 1987 s. 46) hade styrelsen för en samfällighetsförening i debiteringslängd, vilken upprättats och behandlats enligt nu angivna bestämmelser, även angett att på belopp som inte betalades i rätt tid skulle utgå dröjsmålsränta och vissa indrivningsavgifter. Verkställighet på grund av debiteringslängden ansågs inte kunna ske för nämnda ränta och kostnader. Detta hinder mot verkställighet ålåg det krfm att självmant beakta. I NJA 1989 s. 87 var situationen den att en samfällighetsförening hade vid föreningsstämmor, utan att debiteringslängder upprättats och framlagts, beslutat om uttaxering av bidrag från medlemmarna. Besluten klandrades inte enligt 53 § lagen om förvaltning av samfälligheter. Sedan en medlem vägrat betala, väckte föreningen talan mot honom vid domstol. Eftersom debiteringslängd inte hade upprättats, ansågs att något bindande beslut om skyldighet att erlägga bidrag inte kommit till stånd, varför talan ogillades. Av rättsfallet måste anses följa att det enda sättet att erhålla exekutionstitel för bidrag som uttaxeras är att upprätta och framlägga debiteringslängd enligt bestämmelserna därom, såvida inte annan ordning är föreskriven i föreningens stadgar. Enligt 77 b § uppbördslagen gäller att om gift skattskyldig inte i föreskriven tid och ordning har inbetalat skatt som påförts på grund av sådan inkomst som avses i 3 st. av anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen — dvs. inkomst från näringsverksamhet som

hänförts till medhjälpande make när verksamheten bedrivs av den andra maken — maken är jämte den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet jämte restavgift. Det föreskrivs också att beloppet får uttagas hos maken i den ordning som gäller för indrivning av skatt som påförts honom. För indrivning hos maken i sådant fall krävs inte att betalningsskyldigheten har fastställts i särskild ordning, se NJA 1988 s. 575 (jfr RÅ 1988 ref. 25). Det innebär att krfm har att pröva frågan om makes betalningsskyldighet som ett led i den indrivning av skatten som åvilar myndigheten. Härtill skall endast anmärkas att en sådan ordning i allmänhet inte är särskilt lämplig. Krfm skall inte själv behöva bedöma förutsättningarna för en gäldenärs betalningsskyldighet, utan detta skall vara prövat och fastslaget i en exekutionstitel som meddelats av annan myndighet. Att prövningen läggs på verkställighetsmyndigheten är som regel inte bara principiellt otillfredsställande utan kan också vara praktiskt olämpligt, eftersom det kan vara svårt att få saken utredd i ett utsökningsmål. I det refererade fallet fann HD att det av utredningen inte framgick att skatten avsåg sådan inkomst till medhjälpande make som berörts i det föregående, varför utmätning inte kunde ske. Konkurslagstiftningen utgår numera från att hinder inte föreligger mot att utmätning sker hos konkursbo för fordran som riktar sig mot boet (jfr 193 § 1921 års KL och 1:4 1987 års KL). Denna princip har bekräftats i NJA 1984 s. 113. I rättsfallet framgick det emellertid inte klart av exekutionstiteln — länsstyrelses förordnande att felande stämpelskattebelopp skulle tas ut — om betalningsskyldigheten riktade sig mot konkursboet eller mot konkursgäldenären. Utmätning hos konkursboet kunde därför inte ske på grund av handlingen. Exekutionstitel kan i princip läggas till grund för verkställighet endast mot den som i handlingen anges som förpliktad. I fråga om vissa skatter har emellertid exekutionstitel mot en avliden person ansetts kunna användas även mot materiellt betalningsskyldig dödsbodelägare, sedan dödsboet har skiftats (se NJA 1969 s. 418 och 1975 s 353; jfr bl. a. 75 § 2 mom. kommunalskattelagen i paragrafens tidigare lydelse). Av rättsfallet NJA 1977 s. 154 framgår att de skatterättsliga bestämmelserna om betalningsansvar för dödsbodelägare inte utgjorde självständig grund för ansvar utan skulle ses som stadganden som begränsade ett ansvar som eljest skulle sträcka sig längre, dvs. enligt vad som stadgades i ÄB. År 1981 upphävdes emellertid bestämmelserna i 21 kap. ÄB om ansvar för den dödes skulder och ersattes av regler om att bodelning eller arvskifte, som sker innan dessa skulder betalts eller medel ställts under särskild vård, skall gå åter. I förarbetena till lagändringen uttalades att, i den mån de nya reglerna i ÄB var fördelaktigare för dödsbodelägare än motsvarande skattebestämmelser, reglerna i ÄB skulle tillämpas (NJA II 1981 s. 173). I RH 1987:96 vägrades utmätning hos dödsbodelägare för den avlidnes skatter med hänvisning till nämnda motivuttalande. — Se även nyssnämnda NJA 1988 s. 575. En grundläggande princip vid verkställighet är att verkställighetsmyndigheten inte äger ingå i bedömning av frågor som prövats i exekutionstiteln. Man får dock räkna med undantag från denna princip beträffande vissa exekutionstitlar. I rättsfallet NJA 1984 s. 602 var fråga om utmätning på

grund av länsstyrelses — dvs. förvaltningsmyndighets — anmodan med stöd av miljöskyddslagen till krfm att i anledning av att ett föreläggande inte efterkommits på ett konkursbos bekostnad ombesörja borttransportering av avfall; utmätningen avsåg kostnaderna sedan borttransport skett. Konkursboet, som inte överklagat länsstyrelsens beslut, hävdade att beslutet var felaktigt därigenom att det riktats mot konkursboet (i stället för mot konkursgäldenären). HD uttalade att det visserligen kan vara anledning att sträcka den prövning av exekutionstitlar som får ske enligt 3:21 UB något längre än annars när de utgörs av administrativa beslut, särskilt om beslutet inte kan överklagas till förvaltningsdomstol, men att det även då står klart att möjligheterna är ytterligt begränsade att i ett utsökningsmål underkänna en exekutionstitel. När det gällde sådana förvaltningsbeslut som det i målet aktuella borde det enligt HD komma i fråga att underkänna beslutet endast om detta framstod som uppenbart felaktigt; så var inte förhållandet med länsstyrelsens beslut. Härtill kan anmärkas följande. I fråga om domstols avgöranden gäller att invändningar mot exekutionstiteln, vilka rör förhållanden som inträffat före exekutionstitelns meddelande, inte kan prövas i utsökningsmålet; de är prekluderade genom avgörandets rättskraft även om de inte framställts hos domstolen. När det gäller exekutionstitlar utav andra organ torde finnas större möjligheter att göra sådana invändningar. Man kan t. ex. tänka sig att det beträffande förvaltningsmyndighets beslut, åtminstone i vissa fall, är möjligt att få prövat en invändning om att betalning skett före beslutets meddelande och att verkställighet vägras, om invändningen har fog för sig (jfr uttalande i denna fråga i förarbetena till UB, prop. 1980/81:8 s. 331). Det rör sig här om frågor som inte har prövats i exekutionstiteln. En annan sak är att i ett utsökningsmål underkänna en exekutionstitel på grund av att denna anses materiellt oriktig i hänseenden som prövats av den som meddelat exekutionstiteln. Att verkställighetsmyndigheten har befogenhet att vägra verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut som anses felaktigt, låt vara endast vid uppenbar oriktighet, innebär att krfm vid verkställighet av myndighets beslut har rätt — och skyldighet — att pröva huruvida myndigheten bedömt saken materiellt riktigt. Detta är inte väl förenligt med den nyssnämnda principen, som utgår från att myndighet som meddelar exekutionstitel och verkställighetsmyndigheten har olika befogenheter, som inte går in i varandra. Se härtill prop. 1980/81:8 s. 1098 f. (lagrådet) och 1208 (dep. chefen); dep. chefen uttalar här — i överensstämmelse med lagrådets mening — att krfm ”självfallet inte skall ha rätt att pröva, om den domstol eller annan myndighet som har meddelat en exekutionstitel har bedömt saken rätt vid sin prövning”. Oaktat detta uttalande givetvis inte är bindande i tillämpningen, kan anmärkas att HD, som i sitt beslut hänvisat till det tidigare nämnda uttalandet i förarbetena avseende krfms prövning av en fråga som inte bedömts av den myndighet som utfärdat exekutionstiteln, inte synes ha uppmärksammat vad lagrådet och dep. chefen anfört i den nu aktuella frågan. I de fall förvaltningsmyndighets beslut ansetts kunna verkställas måste förutsättas att det finns garantier för att beslutet föregås av en tillräckligt omsorgsfull prövning. Förvaltningsbeslut kan i allmän-

het överklagas och möjlighet till omprövning finns i viss utsträckning även annars (se bl. a. 27 § förvaltningslagen; se även 11:11 RF). För egen del har jag utgått från att krfm har en något mera långtgående prövningsskyldighet än annars beträffande den heterogena typ av exekutionstitlar, ofta enligt bestämmelser av äldre datum, som avses i punkt 7 i 3:1 1 st. UB. Det kan tilläggas att hovrätten och HD i överklagade utsökningsmål inte har större befogenheter än krfm. En i Sverige bosatt man hade ålagts att betala underhållsbidrag med visst belopp i svenska kronor till ett barn bosatt i Polen. Mannen betalade på så sätt att beloppet, efter växling, ställdes till barnets förfogande i Polen i polsk valuta. Ansökan av barnet om utmätning hos mannen för utfående av beloppet i svensk valuta avslogs, eftersom bidraget ansågs betalt enligt grunderna för 7 § skuldebrevslagen, RH 1990:126. Enligt 1 st. i den bestämmelsen gäller att, om skuldebrev är ställt att betalas i myntslag som inte är gångbart på den ort där betalningen sker, skulden får betalas i ortens mynt efter värdet på betalningsdagen, om inte annat förbehåll har träffats. I NJA 1988 s. 205 var fråga huruvida fordran på underhållsbidrag, för vilken en försäkringskassa sökte utmätning, var preskriberad. Detta berodde på om kassan haft rätt att avräkna utav den underhållsskyldige mannen erlagda belopp på anspråk som hänförde sig till förfluten tid. Det framgick att mannen avsett att betala de löpande bidragen och att detta stått klart för försäkringskassan. Det förhöll sig dessutom så att mannen ansåg sig befriad från att betala de äldre bidragsbeloppen; denna fordran var alltså tvistig. HD uttalade att under angivna förhållanden — varmed tydligen åsyftades vad mannen avsett med sina betalningar och försäkringskassan insett härom — försäkringskassan inte hade haft rätt att, i strid med den princip som kommit till uttryck i 9:5 HB, avräkna mannens löpande bidrag på kassans (och f. d. hustruns) tvistiga fordran avseende underhållsbidrag för förfluten tid. — Bestämmelsen i 9:5 HB ger uttryck åt principen att den som har flera skulder till en annan person har rätt att bestämma på vilken av skulderna en betalning skall avräknas. Såvitt jag kan förstå måste HD:s beslut innebära att denna princip tillämpats. Därmed saknade det betydelse att den fordran på vilken försäkringskassan hade gjort avräkning var tvistig. Varför nämndes då tvistigheten i HD:s beslut? Anledningen kan väl helt enkelt vara att det ansetts att beslutet annars kunnat uppfattas som om HD tagit ståndpunkt i tvisten och funnit att det verkligen förelåg en fordran för den äldre perioden. Den tveksamhet om den närmare innebörden som HD:s skrivning möjligen kan ge anledning till får emellertid mera näring av referatrubriken, vari anges att försäkringskassa inte har ansetts ha rätt att avräkna en underhållsskyldigs löpande betalning av bidrag på en tvistig fordran mot honom avseende underhållsbidrag för förfluten tid. Rubriken synes knappast kunna uppfattas på annat sätt än att tvistigheten haft betydelse för avgörandet. Rättsfallet torde emellertid inte böra ges en vidare innebörd än att en underhållsskyldig har rätt att bestämma om bidragsbelopp som betalas skall avräknas på löpande bidrag eller på äldre, obetalda bidrag samt att det är tillräckligt att hans avsikt framgår av omständigheterna och att mottagaren inser denna. Jfr försäkrings-

överdomstolens avgörande FÖD 1987:44, som innebär att underhållsskyldig inte får bestämma om avräkning när det gäller utgivna bidragsförskott. Se härtill Agell, Underhåll till barn och make 4 uppl. 1988 s. 156 ff.
NJA 1986 s. 539 gällde en principiellt viktig fråga om förutsättningar för kvittning i mål om utmätning (jfr 3:21 1 st. 2 meningen UB), nämligen mellan olika slags statliga fordringar. Ett konkursbo hade av staten (arbetsmarknadsstyrelsen) beviljats sysselsättningsstöd enligt kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd och fått denna fordran utdömd. Sedan konkursboet sökt utmätning mot staten, gjorde staten invändning om kvittning avseende fordran på skatter (preliminär A–skatt på lön till anställda och mervärdeskatt) och arbetsgivaravgifter, vilka fastställts genom beslut som utgjorde exekutionstitlar. Frågan i målet gällde om kvittning var utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet (jfr 121 § 1921 års KL, se numera 5:15 1987 års KL). HD fann att hinder inte förelåg mot kvittning. Som skäl härför anfördes särskilt att fordran på sysselsättningsstöd kunde överlåtas och därför tas i anspråk av den berättigades borgenärer genom utmätning, att någon fråga om materiell prövning av fordringarna inte uppkom i utsökningsmålet samt att uttryckliga lagregler om statens rätt till kvittning inte kunde krävas. En ledamot (JR Bengtsson) ansåg att hinder förelåg mot kvittning och åberopade till stöd för sin uppfattning bl. a. att den enskildes möjlighet att kvitta i motsvarande situation kunde vara inskränkt (jfr NJA 1977 s. 664), att en vidsträckt kvittningsrätt gav staten en påtagligt förmånligare ställning än andra borgenärer och att lagstiftningen från senare år om avräkning av olika skattefordringar syntes bygga på uppfattningen att uttryckliga lagregler behövs för kvittning som riktar sig mot enskilds krav på skatte– eller avgiftsrestitution. Avgörandet kan sägas innebära ett principiellt godtagande i kvittningshänseende av ståndpunkten att staten är ett och samma subjekt oavsett till vilken förvaltningsgren olika fordringar och skulder hänför sig. I 3:21 2 st. UB föreskrivs att om svaranden i utsökningsmål gör gällande att annat förhållande rörande parternas mellanhavande än fullgörande av förpliktelsen eller kvittning utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende, verkställighet inte får äga rum. NJA 1989 s. 243 avsåg fråga om hinder förelåg mot utmätning för fordran enligt stadfäst förlikning bl. a. på den grund att den berättigade inte utlämnat vissa kontrakt i enlighet med vad som angavs i förlikningsavtalet. I NJA 1984 s. 25 var fråga om verkställighet, med stöd av 1962 års lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, av finsk domstols utslag vari underhållsskyldighet gentemot ett barn fastställts med tillämpning av finska regler. Frågan gällde om de svenska preskriptionsbestämmelserna i 7:9 FB skulle tillämpas och hinder därmed föreligga mot verkställighet. Så ansågs inte vara fallet, utan frågan om preskription av underhållsfordran befanns skola bedömas enligt bestämmelserna i det land vars lag varit tillämplig på frågan om underhållsskyldighetens fastställande. Detta motiverades med att frågan huruvida rätten att utkräva fordran på underhållsbidrag

gått förlorad på grund av preskription har nära samband med frågan om och i vad mån underhållsskyldighet över huvud taget föreligger; preskriptionsfrågan sågs alltså som en del av den materiella frågan om underhållsskyldighet. HD åberopade också att det på grund av vissa förarbetsuttalanden fick antas att bestämmelsen i 4 § 1962 års lag om att verkställigheten skall ske enligt vad som är stadgat om svensk domstols lagakraftvunna dom inte innebar i fråga om preskription mera än att sådana preskriptionsbestämmelser i svensk lag som direkt anknyter till verkställigheten skulle tillämpas. Härmed torde åsyftas t. ex. bestämmelser om införselpreskription (15:5 2 st. UB). — Jfr RH 1982:47, där hovrätten i motsvarande situation tillämpade de svenska preskriptionsbestämmelserna i 7:9 FB. Enligt 3 st. i 3:21 UB skall, om det föreligger fall som avses i bl. a. 2 st och åtgärd för verkställighet redan har vidtagits i målet, åtgärden återgå om det kan ske. 2 st åsyftar bl. a. anstånd som beviljas med själva fullgörandet av en förpliktelse (till skillnad från andra typer av anstånd). Enligt 48 och 49 §§ uppbördslagen kunde skattskyldig av olika skäl beviljas anstånd med att betala skatt, varvid befogenheten att besluta i vissa fall ankom på lokala skattemyndigheten och i andra fall på länsskattemyndigheten. I 51 § 1 st. samma lag angavs att, sedan anstånd meddelats, den av anståndet omfattade skatten inte fick indrivas under tiden för anståndet. I NJA 1989 s. 137 var situationen den att, sedan utmätning skett för viss skatt, anstånd beviljades av lokala skattemyndigheten med betalning av skatten. Anståndet beviljades med stöd av 49 § 1 mom. uppbördslagen, som avser fall då skatten bl. a. efter överklagande kan väntas bortfalla. Frågan i målet gällde om anståndet skulle medföra status quo i utsökningsmålet, dvs. att utmätningsbeslutet skulle kvarstå till vidare, eller om utmätningsbeslutet skulle hävas. HD ansåg det beviljade anståndet vara ett sådant anstånd som omfattades av 3:21 2 st. UB, varför utmätningen hävdes. Bedömningen hade samband med frågan om förhållandet mellan å ena sidan UB och andra rent utsökningsrättsliga författningar och å andra sidan regler om indrivning i uppbördslagen och andra skatteförfattningar. Författaren till denna översikt, som deltog i målet, utvecklade närmare sin syn på denna fråga i ett särskilt yttrande. Exekutionstitel som upphävts kan givetvis inte läggas till grund för verkställighet (jfr 3:22 UB). I RH 1983:36 hade tingsrätt genom interimistiskt beslut i i äktenskapsskillnadsmål förpliktat mannen att utge underhållsbidrag för makarnas barn med vissa belopp samt senare i dom ogillat yrkandet om underhållsbidrag och upphävt det interimistiska förordnandet. Utmätning kunde därefter inte ske. Se även RH 1989:65, där förhållandena var desamma.

 

2 Utmätning 1
2.1 Utmätningsbar egendom
I 4:2 1 st. UB anges att genom utmätning får tas i anspråk egendom som inte är undantagen på grund av bestämmelse i UB eller särskild före-

 

1 Under denna rubrik behandlas även ett antal rättsfall som avser annan verkställighet, bl. a. av kvarstad och betalningssäkring, beträffande vilken bestämmelser om utmätning är tillämpliga.

skrift. Utmätning kan alltså ske av alla slags tillgångar med förmögenhetsvärde som tillhör gäldenären, i den mån inte förbud råder mot överlåtelse eller annat särskilt hinder är föreskrivet. Frågan om beneficium och andra undantag från utmätning behandlas i närmast följande underavdelning. I NJA 1984 s. 627 var fråga vid remburs huruvida beneficienten kunde anses ha någon mot den bank som öppnat rembursen gällande fordran som kunde tas i anspråk (genom kvarstad för fordran). Mera konkret gällde frågan huruvida betalningsrätten hade överlåtits till den aviserande banken eller övergått till denna genom en giltig växelförbindelse. Rätt till statligt räntebidrag enligt bostadsfinansieringsförordningen har i RH 1986:3 ansetts inte kunna utmätas före den tidpunkt då bidraget tidigast skolat utbetalas. Jfr NJA 1987 s. 56, vilket gällde frågan hur stor del av fordran på räntebidrag tillkommande makar gemensamt som kunde tas i anspråk för den ene makens gäld; HD fann sig föranlåten att framhålla att domstolen inte hade att pröva huruvida anspråket till följd av sin beskaffenhet över huvud inte eller i vart fall inte vid den tidpunkt då utmätningen skedde kunnat tas i anspråk genom utmätning. Enligt 2:9 UF kommer utmätning av fordran på överskjutande skatt (ö– skatt) i enskilda mål i fråga endast om sökanden begär det eller någon annan särskild omständighet föranleder det. (Här bortses från ett speciellt fall av återbetalning.) I RH 1986:94 hade ö–skatt utmätts utan att sökanden begärt det och utan att någon egentlig särskild omständighet föranledde det. Hovrätten framhöll att den nämnda bestämmelsen syntes ha tillkommit i syfte att begränsa krfmas arbetsinsatser men att samma behov därav inte längre förelåg, eftersom redovisningssystemet numera var ADB–baserat. Bestämmelsen borde därför inte ges vidare innebörd än att krfm i allmänhet inte har skyldighet att utan särskild begäran utmäta ö–skatt. Hinder mot den beslutade utmätningen hade därför inte förelegat. (Samma mål har refererats i RH 1987:130.) I NJA 1983 s. 671 var fråga huruvida ett pantbrev representerade något aktuellt värde för fastighetsägaren och därför kunde utmätas för dennes gäld. Ansökan om inteckning, undertecknad av fastighetsägaren och försedd med begäran om anteckning om innehav för en bank, hade ingetts av banken till inskrivningsmyndigheten. Det blivande pantbrevet hade dessförinnan pantförskrivits till banken, men uppgift härom fanns inte i ansökningen. Utmätning av pantbrevet skedde efter inskrivningsdagen men innan pantbrevet hade utgetts av inskrivningsmyndigheten. Fullbordad panträtt för bankens fordran ansågs inte ha uppkommit före utmätningen. Denna skulle därför gälla framför panträtten. (Jfr NJA 1981 s. 507.) En fastighetsägare hade uppfört ett antal fritidshus på sin fastighet, varefter han överlät dem till ett handelsbolag. Eftersom byggnaderna fortfarande utgjorde tillbehör till fastigheten, kunde de inte utmätas för handelsbolagets gäld, RH 1985:13. I anledning av att hovrätten uttalade att utmätning av byggnaderna stred mot 4:6 2 st. UB, vari föreskrivs att tillbehör till bl. a. fastighet inte får utmätas särskilt för sig, kan påpekas att den bestämmelsen syftar till att motverka uppdelning av ekonomiska enheter och alltså torde utgå från att den större enheten, i detta fall fas-

tigheten, tillhör gäldenären. Lagstödet för hovrättens ståndpunkt finns i 2:7 1 st. JB, vilken bestämmelse också nämndes av hovrätten.

 

2.2 Beneficium och andra undantag från utmätning
Enligt 5:1 punkt 2 UB skall från utmätning undantas möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel. Bestämmelsen, liksom övriga punkter i paragrafen, kompletteras av 5:2 1 st., där det föreskrivs att, när gäldenären har familj, vad som får undantas enligt 1 § skall bestämmas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver. I ett par fall har varit fråga huruvida TV-apparat (färg-TV) kan undantas från utmätning. I NJA 1983 s. 642 undantogs en färg-TV, värd 1 800 kr. Som skäl åberopade HD dels att gäldenären och hans hustru hade fem hemmavarande barn i åldern 4–17 år dels att apparaten hade ett begränsat värde. NJA 1985 s. 494 går något längre i fråga om utmätningsfrihet. I detta fall undantogs en färg-TV, värderad till 1 600 kr, hos en ensamstående gäldenär med en femårig dotter. I hovrättens av HD fastställda beslut angavs som skäl att TV numera får betraktas som normal utrustning för ett hem och att TV särskilt i familjer med barn ofta fyller en viktig social funktion samt att den aktuella apparaten hade ett begränsat värde. — Att en TV utgör ”normal” utrustning i ett hem är inte detsamma som att den är nödvändig för hemmet i den mening som avses i 5:1 punkt 2 UB. Beneficiereglerna skall emellertid inte endast ge gäldenären och hans familj ett rent nödtorftigt uppehälle utan åsyftar ett något mera långtgående skydd. TV utgör numera ett så normalt och behövligt inslag i ett hem, oavsett om det finns barn i hemmet, att det är naturligt och rimligt att anse den utgöra en i bestämmelsens mening nödvändig del av utrustningen. Härav bör följa att TV i allmänhet omfattas av beneficiet. Utmätningsfriheten bör dock begränsas till mindre dyrbara typer av TV. Se även Utsökningsrätt s. 95. I RH 1988:59 undantogs från utmätning hos gäldenär, som var gift och hade tre hemmavarande barn, en stereoanläggning värd 1 900 kr. Hovrättens skäl ansluter nära till skälen i nyssnämnda NJA 1985 s. 494. Bedömningen är enligt min mening alltför generös mot gäldenären; man kan knappast anlägga samma synsätt på behovet av en stereoanläggning som då det gäller en TV. UB:s regler om beneficium gäller också vid handräckning eller verkställighet för återtagande av vara som sålts med tillämpning av konsumentkreditlagen (21 § 3 st. denna lag). I RH 1983:1, som gällde handräckning enligt denna lag för återtagande, ansågs en dammsugare ingå i beneficiet men däremot inte viss extra utrustning (motormunstycke och schampoutrustning). Kontantpriset för hela utrustningen hade utgjort 2 370 kr. I ett annat handräckningsmål, RH 1985:34, ansågs en symaskin på grund av att den var exklusiv med hög kapacitet och hade ett förhållandevis högt värde inte vara sådan att den borde undantas från utmätning; kontantpriset hade uppgått till 7 650 kr. I RH 1985:122 ansågs däremot en symaskin, vars kontantpris uppgått till 5 450 kr, ingå i beneficiet. Som skäl anfördes att behovet av symaskin i gäldenärens familj visserligen hade kunnat tillgodoses med en mindre dyrbar maskin men att

värdet dock inte skilde sig så mycket från värdet på en mera vanlig symaskin. Enligt 5:1 punkt 3 UB skall från utmätning undantas, till skäligt värde, arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning. I NJA 1983 s. 364 undantogs från utmätning en stereoanläggning såsom arbetsredskap för en musiker, som ägnade sig åt att arrangera musik åt sångare och att ackompanjera dessa. I rättsfallet uppkom också fråga vilken tidpunkt som skulle vara avgörande för bedömningen, när anläggningen hade utmätts av krfm. HD fann att hänsyn skulle tas till en ändring i förvärvsverksamheten, som hade skett efter utmätningstillfället och som ansågs inte ha haft sin grund i en avsikt från gäldenärens sida att freda sin egendom från utmätning. En personbil ansågs i RH 1985:131 vara erforderlig för gäldenärens förvärvsverksamhet, eftersom hennes restid för att komma till arbetsplatsen med användande av allmänna kommunikationsmedel skulle förlängas med tre timmar per dag. I RH 1986:118 undantogs vid utmätning hos en musikskribent en större samling LP–skivor (cirka 2 900 st.). I ett annat fall ansågs en gäldenär på grund av allvarlig kronisk sjukdom ha behov av bil i sin studieverksamhet (RH 1984:35). Bil, som gäldenären använde för fullgörande av fackliga uppdrag men inte behövdes för hans egentliga arbete, ansågs i RH 1990:60 inte kunna undantas från utmätning. I NJA 1984 s. 292 slog HD fast att vid bedömande av frågan om att från utmätning undanta arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet hänsyn inte skall tas till förtidspension eller sjukbidrag som gäldenären uppbär enligt lagen om allmän försäkring. Några rättsfall har rört frågan om den närmare innebörden av rekvisitet ”skäligt värde” i 5:1 punkt 3. I nära samband med den bestämmelsen står föreskriften i 5:4 att om egendom som avses i 5:1 punkterna 1–3 har sådant värde att den inte kan undantas enligt vad som sägs där, utmätning får ske med förbehåll att gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. I NJA 1984 s. 824 ansågs en bil, som gäldenären behövde för sitt arbete som journalist och som värderats till cirka 16 000 kr, ha ett alltför högt värde för att kunna undantas. Bilen utmättes alltså, men gäldenären förbehölls 12 000 kr av köpeskillingen för att kunna anskaffa en annan bil. Beträffande frågan om skäligt värde framhöll HD att en beräkning efter viss procent av basbeloppet hade ett berättigande, eftersom krfma knappast kunde undvara något slags riktmärke, men att en sådan hållpunkt måste användas med största urskillning; RSV hade åberopat att 60 % av beloppet motsvarade vad som enligt förarbetena till den likalydande bestämmelsen i UL hade ansetts utgöra ”skäligt värde”. Vid tillämpningen borde enligt HD i varje enskilt fall göras en helhetsbedömning, vid vilken hänsyn tas bl. a. till egendomens art och det behov den är avsedd att fylla. Härtill kan anmärkas att frågan om

undantagande av egendom från utmätning på den grund att egendomen behövs för gäldenärens (eller hans familjs) förvärvsverksamhet eller utbildning uppkommer mycket ofta och att det därför synes svårfrånkomligt att krfmas tillämpning i viss utsträckning blir schablonartad. En varubuss, som användes i gäldenärens livsmedelsrörelse och som värderats till 20 000 kr, ansågs i NJA 1985 s. 710 ha ett alltför högt värde för att kunna undantas från utmätning. I NJA 1985 s. 155 var fråga, sedan en personbil värd cirka 35 000 kr ansetts ha ett alltför högt värde för att kunna undantas, vilket belopp som skulle förbehållas gäldenären för anskaffande av en annan bil. Bilen användes i gäldenärens jordbruksrörelse och det förelåg därför behov av en kraftig bil. Beloppet bestämdes till 15 000 kr. I det nyssnämnda rättsfallet RH 1984:35 kunde den ifrågavarande bilen med hänsyn till dess värde, 42 000 kr, inte undantas. Gäldenären förbehölls emellertid 12 000 kr av köpeskillingen. I likaledes ovannämnda RH 1985:131 hade den där aktuella bilen, vilken hade köpts på kredit med förbehåll om återtaganderätt, ett värde av 17 000 kr; restskulden uppgick till cirka 4 500 kr. Bilens värde ansågs, vid beaktande av restskulden, inte vara högre än att bilen kunde undantas från utmätning. Att på detta sätt utgå från nettovärdet vid tillämpning av rekvisitet ”skäligt värde” synes vara en riktig princip; jfr dock vad som nedan sägs om HD:s syn på bostadsrätt som belastas av panträtt (5:1 punkt 6). I NJA 1990 s. 769, som avsåg utmätning av en bil värd omkring 35 000 kr, medgav utmätningssökandena i HD att gäldenären förbehölls 18 000 kr. HD fann inte skäl att bestämma ett högre förbehållsbelopp. I det tidigare nämnda fallet RH 1986:118 var fråga om en större samling LP–skivor (cirka 2 900 st). Någon värdering hade inte skett i målet, men vissa uppgifter om värdet fanns i ett tidigare utsökningsmål. Enligt hovrätten hade skivsamlingen ett värde som var väsentligt högre än vad som i praxis hade godtagits vid tillämpning av punkten 3. Samtidigt uttalade hovrätten att man inte utan vidare kunde utgå från att egendomen vid exekutiv försäljning skulle inbringa mera än vad som borde förbehållas gäldenären för anskaffande av ersättningsföremål och som krävdes för att täcka kostnaderna i målet. (En stor del av skivorna hade gäldenären erhållit såsom gåvor med förbud att överlåta dem, vilket ansågs böra respekteras.) Därtill kom att det kunde vara omöjligt att anskaffa de skivor som behövdes i stället för samlingen. Med hänsyn härtill undantogs hela samlingen från utmätning. Härtill förtjänar framhållas följande. Om skivsamlingen hade ett värde som betydligt översteg det högsta belopp som brukar godtas — det tycks i målet ha varit fråga om åtskilliga 10 000-tals kr — har egendomen på grund av värdet fallit utanför utmätningsfriheten enligt 5:1 punkt 3. Vad som i 5:4 sägs om förbehållande av visst ”skäligt belopp” har nära samband med ”skäligt värde” i 5:1. Det är sålunda inte avsett att gäldenären skall kunna förbehållas ett betydligt högre belopp än som kunnat föranleda utmätningsfrihet. Om egendom har ett alltför högt värde för att kunna undantas enligt 5:1 punkt 3, saknar det betydelse för frågan om utmätning av egendomen att ersättningsföremål inte kan anskaffas; därav följer endast att något belopp inte skall förbehållas gäldenären av köpeskillingen.

Bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad ingår också i beneficiet (5:1 punkt 6). Härifrån är dock föreskrivet undantag dels för fall då gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer dels för fall då det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Det senare undantaget har numera fått avsevärt större betydelse till följd av de mycket kraftiga prisökningar på bostadsrätter som har skett under senare år, särskilt i storstadsområdena. Enligt uttalande i förarbetena (år 1971) skulle i fråga om värdet på bostadsrätter de avgifter som tas ut för nyproducerade bostadsrättslägenheter ofta kunna tjäna som vägledning; om värdet inte översteg vad som kunde betecknas som normalt för bostadsrätt till en lägenhet av den storlek och beskaffenhet som kunde anses skälig med hänsyn till gäldenärens behov, borde bostadsrätten i princip vara undantagen från utmätning. I NJA 1987 s. 575 I och II har HD tagit konsekvensen av de ändrade förhållandena och förklarat att uttalandena i förarbetena numera inte kan anses vägledande för tillämpningen. HD uttalade också bl. a. att betydelse inte kan tillmätas frågan huruvida gäldenären vid sitt förvärv av bostadsrätten har betalat endast ett mindre eller ett större belopp eller frågan huruvida han har innehaft bostadsrätten kortare eller längre tid. I målen saknades emellertid underlag för att ange generella riktlinjer för bestämmandet av de värden som borde kunna godtas som skäliga. I båda de aktuella fallen avsåg bostadsrätten en lägenhet om fyra rum och kök (i Täby resp. Göteborg) med ett värde av ungefär 275 000 kr. Båda gäldenärerna ansågs ha behov av sin lägenhet för sig och sin familj. (Att bostadsrätten i det ena fallet ägdes gemensamt av gäldenären och hans hustru befanns sakna betydelse med hänsyn till att även hustruns behov av bostad skulle beaktas.) Det ansågs i båda fallen att det skulle vara oskäligt att undanta bostadrätten från utmätning. Frågan om utmätningsfrihet för bostadsrätt med avseende på skälighetskravet har senare på nytt prövats av HD i NJA 1989 s. 409 I–IV, varvid fanns tillgång till uppgifter som belyste prisutvecklingen på bostadsrätter. På grundval härav gjorde HD vissa principiella uttalanden av följande innebörd. Vid bedömande av om det med hänsyn till gäldenärens behov är oskäligt att bostadsrätt undantas från utmätning bör i princip inte vägas in utsikterna för gäldenären att erhålla annan bostad på orten, t. ex. hyreslägenhet. Vid tillämpning av vad bestämmelsen innehåller om att undantagande av bostadsrätt från utmätning är oskäligt med hänsyn till bostadsrättens värde bör det förhållandet att en bostadsrätt är pantsatt inte inverka på skälighetsbedömningen utan till grund för denna bör läggas bostadsrättens värde utan belastningen, och detta oavsett om de medel som svarar mot pantfordringen har använts för gäldenärens förvärv av bostadsrätten eller för annat ändamål. Vid skälighetsbedömningen bör inte godtas olika värden på bostadsrätter på skilda håll i landet. Vad som i 5:1 punkt 6 UB sägs om bostadsrättens värde vid skälighetsbedömningen torde åsyfta såväl värdet satt i relation till värden på andra bostadsrätter som värdet som sådant, dvs. huruvida det är rimligt

att ett belopp motsvarande bostadsrättens värde undandras borgenärerna. På grundval av de inhämtade uppgifterna angående prisutvecklingen beträffande bostadsrätter och med utgångspunkt från den genomsnittliga prisnivån för bostadsrätter i hela landet fann HD — vid särskilt beaktande av å ena sidan de bostadssociala skäl som föranlett utmätningsfriheten och å andra sidan den i 1987 års rättsfall intagna principiella ståndpunkten — att en allmän riktpunkt vid skälighetsbedömningen för det dåvarande borde vara att utmätningsfrihet i vart fall skulle gälla för sådana bostadsrättslägenheter, avsedda som familjebostäder, vilkas värde inte i väsentlig mån översteg 200 000 kr; lägre gränsvärden borde kunna tillämpas när det gällde mindre bostadsrättslägenheter. (En reservation gjordes för omprövning av de nämnda principerna vid en mera extrem prisutveckling på bostadsrättsmarknaden.) I de fyra ifrågavarande målen hade bostadsrätterna ett värde av 150 000 kr (lägenhet om fyra rum och kök, beboddes av gäldenären, hennes make och en son), 125 000 kr (tre rum och kök, beboddes av gäldenären, hans hustru och deras son), 70 000 kr (två rum och kök, beboddes av gäldenären ensam) resp. 100 000 kr (ett rum och kök, beboddes av gäldenären ensam). I samtliga fall fann HD att det inte kunde anses oskäligt att bostadsrätten undantogs från utmätning. Bakom HD:s principuttalanden stod fyra ledamöter. När det gällde den beloppsmässiga slutsatsen var en av dessa (förf. till denna översikt) skiljaktig och ansåg att en allmän riktpunkt vid bedömande av högsta godtagbara värde borde bestämmas till ett belopp av uppemot 150 000 kr, avseende sådana större bostadsrättslägenheter som man har anledning räkna med för mera normala förhållanden; beträffande de minsta bostadsrättslägenheterna borde motsvarande belopp bestämmas till ungefär hälften av nämnda värde. Denna ståndpunkt ledde beträffande de aktuella målen till annat resultat endast i det sistnämnda fallet (värde 100 000 kr, lägenheten bebodd av gäldenären ensam). Den femte ledamoten ansåg att bostadsrättshavares rätt till skydd för sin bostad alltjämt borde vara grundläggande i tillämpningen och att det var ofrånkomligt att utgå från olika värden inom olika delar av landet, något som skulle medföra att man i storstadsregionerna fick godta betydligt högre värden än vad majoriteten gjort. Nämnda ledamot förutsatte att en översyn av bestämmelsen kom till stånd. Till 1987 och 1989 års rättsfall kan fogas följande kommentarer. De mycket kraftiga värdestegringarna på bostadsrätter under främst 1980– talet har försatt tillämpningen i stora svårigheter. Ett speciellt problem är att värdena i storstadsområdena ligger avsevärt högre än i landet i övrigt och ofta i nivå med vad mindre villafastigheter betingar. I denna situation synes det principiellt sett finnas två vägar att gå. Den ena innebär att man trots de ändrade förhållandena håller fast vid lagstiftarens intentioner sådana de kom till uttryck år 1971, vilket torde medföra att de allra flesta bostadsrätter undantas från utmätning, däribland de som är värda åtskilliga hundratusen kr och kanske t. o. m. över en miljon kr. I detta alternativ ligger att, om tillämpningen anses vara otillfredsställande, det får bli lagstiftarens sak att föranstalta om

ändring. Den andra vägen går ut på att ta konsekvensen av de ändrade förutsättningarna och anse lagstiftarens intentioner och uttalanden från år 1971 inaktuella. Det sistnämnda var vad HD gjorde i 1987 års fall. Denna ståndpunkt utesluter inte att högsta godtagbara värden vid skälighetsbedömningen bestäms till en nivå som ligger något högre än vad som motsvarar de belopp som ansågs skäliga vid bestämmelsens tillkomst år 1971. Det kan ifrågasättas om HD:s (majoriteten om tre ledamöter) beslut i 1989 års avgöranden att, med utgångspunkt i den genomsnittliga prisnivån i hela landet, bestämma högsta godtagbara värden till en så hög nivå som överstigande 200 000 kr är väl förenligt med bedömningen i 1987 års rättsfall. Denna innebar ju att värdena på bostadsrätter numera i stor utsträckning ligger så högt att det med hänsyn till beloppens storlek i och för sig är orimligt — oskäligt — att egendomen undandras borgenärerna, oaktat denna utgör bostad för gäldenären. (Den femte ledamotens särskilda votum i 1989 års beslut måste anses klart strida mot 1987 års avgöranden.) Att likvärdiga bostadsrättslägenheter som är belägna på skilda orter kan ha helt olika värden är onekligen ett problem. HD:s (fyra ledamöter) ståndpunkt att det vid tillämpning av beneficieregeln inte bör godtas olika värden på skilda håll i landet, vilket motiverades dels av rättviseskäl dels av att en annan ordning skulle föranleda stora tillämpningsproblem, ligger väl i linje med ståndpunkten i 1987 års fall att bostadsrätter som representerar stora förmögenhetsvärden inte bör undandras borgenärerna. I detta sammanhang förtjänar framhållas att bostadsrätter och i synnerhet dyrare sådana numera ofta är belånade med bostadsrätten som pant samt att utmätningsförbudet inte gäller vid utmätning för pantfordringen (5:13 1 st. UB). 1989 års rättsfall synes leda till att bostadsrätter i stockholms– och göteborgsområdena i stor utsträckning är utmätningsbara, medan bostadsrätter i landet i övrigt i allmänhet är utmätningsfria. Rättsläget kan knappast betecknas som tillfredsställande. Initiativet ligger nu hos lagstiftaren. — 1989 års avgöranden har kommenterats i Juridisk Tidskrift 1989/90 (s. 120 f.) av Victorin. Denne anser att HD, genom att i 1989 års rättsfall sätta gränsen för utmätningsfrihet så högt som skedde, delvis slagit till reträtt i förhållande till bedömningarna i 1987 års avgöranden samt menar att dissidenternas uppfattning har mera skäl för sig. Han uttalar emellertid också att frågan gällde förhållandet mellan lagstiftningsmakten och den dömande makten och tycks mena att HD bort avgöra målen utifrån lagstiftarens utgångspunkter 1971 och därigenom tvingat lagstiftaren till ingripande. Till det sistnämnda vill jag anmärka följande. Den ifrågavarande bestämmelsen är utformad som en ren (o)skälighetsregel (jfr 36 § avtalslagen). Bör inte domstolarna kunna klara av skälighetsbedömningar även vid ändrade förhållanden? Att bedömningen innefattar avvägningar av social och ekonomisk natur är inte något säreget. Victorins ståndpunkt tycks grundas på en stark bundenhet till förarbetsuttalanden, något som på senare tid med fog alltmera kritiserats. Man skall dessutom inte ha någon övertro på lagstiftaren. Om det över huvud kommer att ske någon lagstiftningsåtgärd i förevarande fråga kan det säkert dröja lång tid. Lagstiftaren skulle dessutom

ställas inför samma problem som domstolarna. En eventuell lagändring kan förmodas leda till en allmänt hållen bestämmelse, innehållande ett skälighetskrav, vartill skulle i motiven göras uttalanden om den närmare tillämpningen i viktigare hänseenden. (Jag bortser från att lagstiftaren skulle gå en mera radikal väg och antingen göra utmätningsfriheten för bostadsrätter undantagslös eller tvärtom slopa utmätningsfriheten.) Att HD skulle undandra sig den skälighetsprövning som bestämmelsen föreskriver med åberopande av att prövningen innefattar ett politiskt ställningstagande synes mig vara ett primitivt synsätt. Ett ytterligare fall som rör utmätning av bostadsrätt utgör NJA 1990 s. 261, vari frågan bedömts mot bakgrund av HD:s ståndpunkt i NJA 1989 s. 409 I–IV. Här var fråga om en lägenhet om två rum och kokvrå, som beboddes av gäldenären ensam och hade ett värde av 200 000–220 000 kr. Gäldenären var rullstolsbunden och lägenheten hade handikappanpassats. I målet aktualiserades därför även bestämmelsen i 5:2 2 st. UB att, om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, detta också skall beaktas. Av de fem fordringar för vilka hade sökts utmätning var en förenad med panträtt i bostadsrätten. Med hänsyn till bestämmelsen i 5:13 1 st. utgjorde beneficieregeln inte hinder mot utmätning för denna fordran. När det gällde övriga fordringar fann HD:s majoritet att det, oaktat lägenheten hade ett betydande värde, inte kunde anses oskäligt att bostadsrätten undantogs från utmätning. Två ledamöter ansåg däremot att bostadsrättens värde var så högt att det fick anses oskäligt att undanta bostadsrätten från utmätning. Enligt punkt 7 i 5:1 UB skall från utmätning undantas pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter i den mån annat inte är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock inte utan synnerliga skäl för längre tid än en månad. I RH 1985:130 hade en kvinna erhållit socialbidrag med 9 505 kr, varav 3 210 kr var avsett för hyra och uppehälle och återstoden för inköp av möbler och köksutrustning m.m. Vid utmätningsförrättning dagen därpå innehade kvinnan, som erhållit bidragsbeloppet i check, 7 000 kr i kontanter. Fråga var om utmätning för skulder om tillhopa cirka 3 400 kr; den del av bidragsbeloppet som avsåg hyra och uppehälle berördes alltså inte. Hovrätten fann, med tillämpning av det synsätt som HD gett uttryck åt i NJA 1984 s. 712 I och II, att hela beloppet borde undantas enligt 5:1 punkt 7 UB. I sistnämnda rättsfall tillämpade HD punkt 7 beträffande fordran på försäkringsersättning avseende egendom som skulle ha ingått i beneficiet enligt 5:1 punkt 1–4. (Se härom närmare nedan.) Det synes kunna ifrågasättas riktigheten av att mera generellt tillämpa den bestämmelsen på medel som avses skola användas för inköp av inventarier. Man frågar sig om det haft särskild betydelse att medlen utgjorde socialbidrag eller om resultatet skulle ha blivit detsamma, om medlen t. ex. hade utgjorts av sparade pengar eller skänkts av en släkting. Beneficiereglerna torde inte generellt medge att medel undantas för att gäldenären skall kunna anskaffa beneficiegendom. — I det aktuella fallet torde emellertid medlen ha kunnat undantas med stöd av bestämmelsen i 5:6 om utmätningsfrihet

för vissa ändamålsbestämda medel under förutsättning att de kunde anses hållas avskilda, vilket synes ha varit fallet. Nämnda punkt 7 i 5:1 UB gäller inte vid utmätning av fordran på skatt som skall återbetalas, vanligen överskjutande skatt (ö–skatt), 68 § 6 mom 3 st. uppbördslagen. I detta hänseende gäller i stället att i enskilt mål skall undantas ett belopp om 500 kr, frånsett mål om uttagande av underhållsbidrag eller fordran enligt socialtjänstlagen. Vid utmätning av fordran på ö–skatt i allmänt mål skall däremot inte undantas något belopp. (Vid indrivning av skatter och böter m.m. avräknas fordran på ö–skatt som regel på gäldenärens skuld enligt lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.) Om fordran på ö–skatt samtidigt blir föremål för utmätning i enskilt mål och i allmänt mål, uppkommer fråga hur det skall förfaras med beloppet om 500 kr. Denna situation förelåg i NJA 1987 s. 372. HD ansåg att nämnda belopp först skall undantas och att återstoden (sedan belopp motsvarande utsökningsavgiften i det enskilda målet frånräknats) därefter skall fördelas mellan de båda fordringarna i förhållande till deras storlek. I den mån fordringen i det allmänna målet därvid inte blir täckt, skall den tillföras så mycket av beloppet om 500 kr som krävs för att den skall täckas. Vad som återstår av nämnda belopp tillkommer gäldenären. Två ledamöter ville tillämpa en metod som RSV förordat och som under lång tid hade använts av krfma. Den innebar att först beloppet om 500 kr tilldelades fordringen i det allmänna målet och att därefter återstoden fördelades mellan de båda fordringarna i förhållande till deras storlek, varvid fordringen i det allmänna målet reducerats med 500 kr. — Den förra metoden tillgodoser gäldenärens intressen så långt det är möjligt och gynnar dessutom i någon mån borgenären i det allmänna målet på bekostnad av borgenären i det enskilda målet, medan den senare metoden har motsatta effekter. Rättsfallet visar det otillfredsställande med att olika beneficieregler gäller i fråga om skilda utmätningsfordringar. — Jfr RH 1983:141, som avsåg samtidig utmätning av ö–skatt för dels vanlig fordran dels fordran avseende underhållsbidrag. Av rättsfallet framgår dock inte vilken metod som använts. Det kan inträffa att egendom som enligt 5:1 punkt 1–4 UB ingår i gäldenärens beneficium skadas eller tillgrips och därmed ersätts av en fordran på försäkringsersättning. Fråga uppkommer då huruvida sådan fordran kan undantas från utmätning. Denna situation förelåg i NJA 1984 s. 712 I och II. De nämnda beneficiereglerna ansågs inte kunna (analogt) tillämpas på fordran på försäkringsersättning. Behovet av medel för att ersätta den skadade eller förlorade egendomen ansågs i stället kunna tillgodoses med tillämpning av bestämmelsen i punkt 7. I NJA 1984 s. 712 I avsåg emellertid försäkringsersättningen huvudsakligen föremål som inte ingick i beneficiet och det framgick inte att gäldenären efter inbrottet saknade föremål som han skäligen behövde. Hela fordringen ansågs därför kunna utmätas. I NJA 1984 s. 712 II hade gäldenären på grund av brand i hans bostadshus blivit berättigad till försäkringsersättning med 170 500 kr för förstörd lös egendom. Härav hade han redan utfått cirka 90 000 kr, vilket ansågs täcka kostnaderna för att anskaffa egendom som han skäligen behövde. Hinder mötte därför inte mot

utmätning av fordringen på det återstående beloppet. — I RH 1984:73 ansågs bestämmelserna i 5:1 UB om utmätningsfrihet för vissa typer av egendom böra tillämpas även på försäkringsersättning för sådan egendom, och i RH 1984:107 ansågs tvärtom att sådan försäkringsersättning över huvud inte kunde undantas från utmätning. Dessa båda hovrättsavgöranden är inaktuella till följd av nyssnämnda rättsfall från HD. RH 1988:80 avsåg också fråga om utmätning av fordran på försäkringsersättning, i detta fall avseende en stulen bil vilken påstods ha behövts för gäldenärens förvärvsverksamhet. Eftersom gäldenären före utmätningen och i avvaktan på att ersättningen skulle utbetalas hade lånat pengar och för dessa köpt en bil, ansågs fordringen inte böra enligt 5:1 punkt 7 undantas från utmätning. Som tidigare nämnts gäller UB:s regler om beneficium även vid handräckning eller verkställighet för återtagande av vara som sålts med tillämpning av konsumentkreditlagen (21 § 3 st. denna lag). I RH 1982:125 var fråga i vad mån krfm är skyldig utreda huruvida egendom som begärts skola återtas handräckningsvis ingår i gäldenärens beneficium. Hovrätten anslöt sig till den mening som RSV uttalat i ett yttrande i målet. RSV yttrade sammanfattningsvis att det inte överensstämde med lagstiftarens mening att enbart på ansökningshandlingarna avslå en återtagningsansökan under åberopande av beneficiebestämmelsen, men att det behövs ytterst få fakta eller indicier för att krfm skall kunna ta ställning. I det aktuella fallet hade krfm, som avslagit handräckningsansökningen under åberopande av att egendomen utgjorde beneficium, såvitt framgick av handlingarna inte undersökt gäldenärens förhållanden. Målet återförvisades därför till krfm. — Härtill skall endast anmärkas följande. Enligt 5:14 UB gäller i fråga om förfarandet vid prövning huruvida egendom skall undantas från utmätning att gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för krfms prövning av vad som bör undantas från utmätning samt att krfm skall förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång. I fråga om handräckning och verkställighet enligt konsumentkreditlagen har vissa bestämmelser i lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl., bl. a. 17 §, motsvarande tillämpning (22 § konsumentkreditlagen). Enligt nämnda 17 § gäller i fråga om handräckning UB i tillämpliga delar. Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1977/78:142 s. 102) framgår att hänvisningen till UB (tidigare UL) närmast avser den lagens allmänna föreskrifter, men att även andra bestämmelser bör kunna beaktas i situationer där avbetalningsköplagarnas regler framstår som ofullständiga. Oaktat UB:s beneficieregler inte gäller beträffande egendom som sålts enligt lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl., ligger det på grund av hänvisningen nära till hands att anse 5:14 UB tillämplig vid den beneficieprövning som skall ske vid handräckning eller verkställighet enligt konsumentkreditlagen. Detta synes leda till ungefär samma resultat som RSV och hovrätten gav uttryck åt i det refererade målet. En grundläggande förutsättning för utmätning av viss egendom är att egendomen får överlåtas (av gäldenären), vilket givetvis sammanhänger med att utmätning leder till försäljning. Principen har kommit till

uttryck i 5:5 1 st. UB, där det anges att egendom, som inte får överlåtas till följd av sin beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva eller i testamente eller på annan grund som gäller mot envar, inte heller får utmätas, om inte annat följer av 2 st. i 5:5 (som avser egendom som förvärvats på kredit under förbehåll om återtaganderätt) eller av särskild föreskrift. Bestämmelsen föranleder väl i allmänhet inte några särskilda problem. Svårigheter kan emellertid uppstå, om överlåtelseförbudet inte är kategoriskt utan kan efterges, eventuellt under vissa angivna förutsättningar. För sådana fall kan tänkas i första hand två olika lösningar. Den ena innebär att utmätning inte får ske så länge inte samtycke till överlåtelse har lämnats av vederbörande person eller tillstånd har getts av behörig myndighet när så kan ske. Den andra lösningen går ut på att utmätning väl får ske utan hinder av det principiella överlåtelseförbudet, men att exekutiv försäljning inte kan äga rum förrän samtycke eller tillstånd till överlåtelse har getts; om samtycke eller tillstånd inte lämnas inom en kortare tid, måste utmätningen hävas. Det senare alternativet har sin grund i att ett överlåtelseförbud inte läderas av beslut om utmätning, vilket för övrigt ofta inte medför någon ändring beträffande besittningsförhållandet eller gäldenärens rätt att nyttja egendomen (6:4 och 12:6– 10 UB); ändring därutinnan sker ofta först genom den exekutiva försäljningen. Detta alternativ är dock inte väl förenligt med lagtexten i 5:5, låt vara att vad där sägs om utmätning torde innefatta även exekutiv försäljning. NJA 1986 s. 16 avsåg ideell andel av fastighet, som gäldenären hade erhållit som gåva med föreskrift att egendomen inte fick överlåtas utan givarnas medgivande. Sådant medgivande förelåg inte. Med hänsyn härtill ansågs fastighetsandelen inte kunna tas i anspråk (genom kvarstad) för en borgenärs fordran. (Att fråga var om verkställighet av kvarstad och inte om utmätning saknar betydelse, eftersom 5:5 UB gäller även vid sådan verkställighet, se 16:13.) — I NJA 1989 s. 696 var situationen den, att fyra syskon hade erhållit vardera 1/4 av en fastighet som gåva, varvid som villkor angetts att, om någon av gåvotagarna önskade avyttra sin andel, hembud skulle ske till övriga delägare till visst angivet värde. Villkoret om hembud ansågs vara gällande även mot tredje man (jfr NJA 1981 s. 897 och 1984 s. 673). På grund härav och då villkoret inte hade uppfyllts beträffande den aktuella fastighetsandelen, ansågs föreligga sådant hinder mot utmätning av andelen som avses i 5:5 1 st. UB. Härtill kan anmärkas följande. Hembudsskyldighet innebär inte ett generellt överlåtelseförbud. I förevarande fall innebar villkoret att gäldenären var skyldig att först erbjuda övriga andelsägare att köpa hennes andel (till visst angivet pris), i fall hon ville överlåta den. Hon var alltså berättigad att överlåta sin andel antingen till någon av övriga andelsägare (till visst angivet pris) eller, om ingen av dessa ville köpa andelen, till någon utomstående till det pris hon kunde erhålla. Det är svårt att se att utmätning av andelen skulle strida mot hembudsvillkoret. Antag att gäldenären ägt sälja sin andel endast till sina syskon. Det är svårt att tro att utmätning då hade vägrats. I förevarande fall hade gäldenären dessutom, om syskonen inte ville köpa, rätt att sälja till vem som helst. Exekutiv försäljning måste

givetvis ske inom ramen för villkor som gäller mot borgenärerna. Det innebar att krfm först måste erbjuda övriga andelsägare att köpa andelen (till det av givaren bestämda beloppet). Om någon av dessa vill begagna sin rätt enligt hembudsvillkoret, skall krfm sälja andelen under hand till denne. I annat fall kan krfm sälja andelen på vanligt sätt, dvs. till vem som helst och till högsta möjliga köpeskilling; huruvida möjlighet därvid också finns att enligt 8:8–9 UB dra in övriga andelar i förfarandet och sälja hela fastigheten skall inte behandlas här. Såsom nämnts i det föregående åberopade HD som skäl för sin ståndpunkt bl. a. att villkoret om hembud såvitt framgick inte hade uppfyllts. Detta tycks utgöra en motsvarighet till vad som anses gälla i fall då villkor om överlåtelseförbud i samband med gåva innefattar möjlighet för givaren att medge överlåtelse (se t. ex. nyssnämnda NJA 1986 s. 16). I sådant fall kan krfm höra efter med givaren om denne medger överlåtelse; om denne lämnar sitt medgivande, föreligger inte längre hinder mot utmätning inklusive exekutiv försäljning. Men i hembudsfallet kan krfm inte gärna hembjuda fastighetsandelen till övriga delägare så länge utmätning inte har skett av den enkla anledningen att krfm då inte har något att hembjuda. Om krfm, utan att utmätning skett, skulle tillfråga övriga delägare om de vill utöva sin rätt enligt hembudsvillkoret, kan detta näppeligen anses utgöra ett fullgörande av hembudsskyldigheten. HD:s uttalande att villkoret om hembud inte hade uppfyllts avser därför möjligen att gäldenären själv inte hade hembjudit andelen till sina syskon. Det är tydligt att, om gäldenären vill freda fastighetsandelen från utmätning, hon avstår från att hembjuda andelen. Ett hembjudande av andelen skulle för övrigt med viss sannolikhet leda till att andelen förvärvades av syskonen eller något av dessa, i följd varav andelen inte längre kan utmätas. (Att köpeskillingen kan vara svåråtkomlig för krfm får man räkna med.) Rättsfallet torde alltså leda till att egendom som är föremål för hembudsskyldighet vid överlåtelse i praktiken inte torde kunna tas i anspråk genom utmätning; i konkurs kan egendomen uppenbarligen åtkommas av borgenärerna. Sammanfattningsvis synes det svårt att inse att nämnda hembudsvillkor skulle utgöra ett sådant överlåtelseförbud som enligt 5:5 1 st. UB hindrar utmätning. I NJA 1986 s. 68 var fråga om hyresrätt till lokal (12:36 JB). Målet gällde inte direkt utmätning utan huruvida hyresrätten omfattades av företagsinteckning som gällde i innehavarens näringsverksamhet. En förutsättning härför var enligt 4 § 1 st. 3 dåvarande lagen om företagsinteckning att hyresrätten kunde utmätas. (Se numera 2:1 lagen om företagshypotek.) Som huvudregel gäller att hyresgästen inte får överlåta hyresrätten utan hyresvärdens samtycke (12:32 JB). I fråga om lokal föreskrivs emellertid i 12:36 JB att hyresgästen får överlåta hyresrätten till den som skall överta verksamheten, om hyresnämnden lämnar tillstånd till överlåtelsen, samt att sådant tillstånd skall lämnas, om hyresvärden inte har befogad anledning att motsätta sig att hyresrätten överlåts; om hyresgästen har innehaft lägenheten mindre än tre år, får tillstånd dock lämnas endast om synnerliga skäl föreligger. Med hänsyn till dessa förutsättningar för överlåtelse fann HD att hyresrätt till lokal är av beskaffenhet att kunna utmätas, så länge det inte i det enskilda fallet visar sig att

varken hyresvärdens godkännande eller hyresnämndens tillstånd kan erhållas. I målet förelåg två utlåtanden av fd JR Walin. Till sistnämnda rättsfall kan fogas följande synpunkter. Målet gällde som nämnts inte utmätning av hyresrätten utan huruvida denna ingick i underlaget för företagsinteckning, och HD använde uttryckssättet att en hyresrätt av ifrågavarande slag fick anses ”vara av beskaffenhet att kunna utmätas”. Det kan dock knappast råda någon tvekan om att rättsfallet måste ges den innebörden, att krfm kan utmäta en hyresrätt till lokal, så länge det inte visat sig att varken hyresvärdens samtycke eller hyresnämndens tillstånd till överlåtelse kan erhållas. Detta gäller uppenbarligen även i fall då gäldenären innehaft lägenheten kortare tid än tre år och det alltså krävs synnerliga skäl för att hyresnämnden skall lämna tillstånd. Av HD:s ståndpunkt måste följa att krfm efter utmätning av hyresrätt har att söka utverka samtycke eller tillstånd till överlåtelse av hyresrätten; om detta inte kan erhållas inom rimlig tid, bör utmätningen hävas. (Här kan också erinras om den utmätningsfrihet för hyresrätt, även till lokal, som följer av 5:1 punkt 5 UB.) Vid jämförelse med det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1986 s. 16, som avsåg egendom som gäldenären hade erhållit som gåva med föreskrift att egendomen inte fick överlåtas utan givarnas medgivande, kan konstateras att den bakomliggande skillnaden närmast ligger i att frågan om tillåtande av överlåtelse i gåvofallet var beroende av enskild persons godtyckliga bedömning, medan den i hyresrättsfallet var beroende antingen av en sådan bedömning eller av hyresnämndens objektiva prövning, vilken som regel skall leda till att tillstånd lämnas frånsett korttidsfallen. Om man bortser från korttidsfallen vid hyresrätt, är det alltså mera sannolikt att överlåtelse och därmed exekutiv försäljning får ske beträffande hyresrätt än i gåvofallet. Det kan dock ifrågasättas om den större eller mindre sannolikheten för att medgivande eller tillstånd till överlåtelse skall lämnas bör vara avgörande för frågan om beslut om utmätning kan meddelas. En sådan ordning kan dessutom vålla svårigheter i tillämpningen, eftersom det troligen finns flera andra situationer med varierande grad av sannolikhet för att medgivande eller tillstånd till överlåtelse skall lämnas. Det förtjänar också framhållas att 5:5 1 st. UB efter sin ordalydelse får anses innebära att utmätning inte får ske förrän medgivande eller tillstånd till överlåtelse har erhållits. Detta har emellertid inte hindrat att utmätning dessförinnan ansetts kunna ske i hyresrättsfallet. Bestämmelsens lydelse kan därför inte heller utgöra hinder mot utmätning i gåvofallet innan samtycke har utverkats. En sådan möjlighet kan ha praktisk betydelse med hänsyn till risken för att egendomen undanskaffas. Mot bakgrund av det sagda kan ifrågasättas om inte den lämpligaste lösningen vore att över lag medge utmätning av egendom som är föremål för överlåtelseförbud som kan efterges och att krfm därefter har att söka utverka medgivande eller tillstånd till överlåtelse. Detta synes överensstämma med den uppfattning som Walin gav uttryck åt i sina utlåtanden i NJA 1986 s. 68. Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av bl. a. staten eller kommun, får enligt 5:6 UB inte utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet. I RH 1990:50 hade en ungdomsförening beviljats

ett belopp av kommunen såsom administrationsbidrag. Utmätning av (del av) bidraget för källskatter och arbetsgivaravgifter hänförliga till administrativ personal hos föreningen ansågs inte strida mot det uppställda ändamålet. Enligt 5:12 UB gäller att medel, som inte får utmätas medan de innestår hos annan, inte heller får utmätas sedan de har betalats ut förrän dagen efter utbetalningen. Utmätningsgäldenären har alltså en frist om en dag från utbetalningen. Medel som utanordnas genom postanvisning torde anses utbetalade när postanvisningen har ankommit till gäldenärens adress. I RH 1986:66 hade gäldenären tillkommande ersättning från arbetslöshetskassa sänts till hans bostadsadress medan han var häktad och eftersänts till honom på häktet. Krfm utmätte medlen innan postanvisningen hade kommit gäldenären till handa på häktet. Hovrätten fann att utmätningen hade skett i strid med 5:12 och hävde utmätningen. Hovrätten synes ha ansett att medlen ännu inte kunde anses utbetalade.

 

2.3 Skydd för tredje mans rätt
Flertalet rättsfall under ovanstående rubrik har behandlats närmare i Tredje mans rätt. UB innehåller en förhållandevis ingående reglering av frågan om förhållandet till tredje man vid utmätning (4:17–26). I fall då inte någon av presumtionsbestämmelserna i 4:18 och 19 är tillämpliga, gäller enligt 4:17 som förutsättning för utmätning av lös egendom att det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Åtskilliga rättsfall har gällt denna förutsättning, varvid det närmast varit fråga om två aspekter på bestämmelsen. Den ena har avsett den närmare innebörden av det beviskrav som ligger i nyssnämnda förutsättning för utmätning. Den andra har rört rent rättsliga frågor som inte i sig är utsökningsrättsliga men som ofta uppkommer just vid exekution. I NJA 1983 s. 436 var fråga om utmätning för uttagande av fordringar hos gäldenären Lage av tre partier sågat virke, som avverkats från en fastighet och vid utmätningstillfället var upplagt på denna. Lage hade lagfart på fastigheten men var bosatt i annan del av landet. Lages son Peder gjorde gällande att virket tillhörde honom. Lage hade enligt köpehandling flera år före utmätningen sålt hälften av fastigheten till Peder. Denne, som synes ha varit bosatt på fastigheten, brukade den och ansågs därför ha haft virket i sin besittning. Omständigheterna ansågs inte vara sådana att köpehandlingen kunde anses tillkommen för skens skull eller eljest borde lämnas utan avseende. På grund av den delade äganderätten till fastigheten synes ha ansetts att även äganderätten till virket varit delad. Peder gjorde vidare gällande att han förvärvat Lages andel i virket och åberopade ett kvitto på 15 000 kr, utfärdat av Lages hustru och ställt till Peders fästmö utan angivande av vad det avsåg. Peder lämnade också en del närmare uppgifter angående virkesförvärvet. HD gjorde först vissa principiella uttalanden angående bevisbörda och beviskrav. Därvid anfördes att vad som beträffande bevisbörda gäller i tvistemål av motsvarande slag också skall tillämpas i utsökningsmål samt att det förhållandet, att i utsökningsmål utredningen inte blir så fullständig och de faktiska omständigheterna inte så allsidigt belysta som i tvistemål, kan föran-

leda vissa modifikationer i kraven på utredning men inte utgör anledning att frångå principen att det åvilar sökanden i utsökningsmålet att styrka gäldenärens rätt till lös egendom för att utmätning skall få ske. Vidare framhölls att detta inte är liktydigt med att bevisbördan för samtliga rättsfakta av betydelse i målet åvilar sökanden och att det liksom i tvistemål kan bli aktuellt med en fördelning av bevisbördan. När det gällde det ifrågavarande målet ansåg HD (majoriteten), med hänsyn till att Peder ägde hälften av fastigheten och att han ensam brukade fastigheten och påstått sig avse att använda virket för att uppföra en såg, att det framstod som naturligt att han skulle förvärva Lages andel i virket. På grund härav och då kvittot i fråga om såväl datering som belopp passade väl in i den redogörelse som Peder lämnat ansågs kvittot stärka tilltron till hans påstående om förvärv av Lages andel. Att någon skriftlig bevisning som direkt styrkte förvärvet inte kunnat företes var enligt HD inte anmärkningsvärt med tanke på att det gällde köp mellan närstående. HD fann därför att Peder förebragt så pass starkt stöd för sitt påstående om förvärv av Lages andel i virket att det inte framgick att virket till någon del tillhörde Lage. Utmätningen hävdes sålunda. — Två ledamöter var skiljaktiga och ville inte tillmäta kvittot någon betydelse. Dessa ledamöter, som lämnade öppet hur det förhöll sig med besittningen, ansåg det framgå att virket tillhörde Lage och Peder till hälften vardera. — Till vad HD anförde angående utmätningssökandens principiella bevisskyldighet skall endast göras det påpekandet att sökanden i enskilda mål inte har någon skyldighet att bidra till utredningen i målet hos krfm och i allmänhet inte heller har någon reell möjlighet därtill. (Se härom närmare Tredje mans rätt s. 55 ff.) Det åvilar emellertid krfm att undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom (4:9 UB). Rättsfallet NJA 1984 s. 45 avsåg fråga om utmätning hos gäldenären Alf av bl. a. en arrenderätt avseende bostadsarrende av markområde som ägdes av Malmö kommun. I arrendekontraktet var Alf upptagen som innehavare av arrenderätten. Hans hustru Lisbeth gjorde gällande att arrenderätten rätteligen tillhörde henne och påstod att det berott på tillfälligheter att Alf tagits upp som kontraktsinnehavare. Någon utredning till stöd för påståendet förebragtes dock inte. HD ansåg det framgå att arrenderätten tillkom Alf ensam. — Av rättsfallet får anses följa att det förhållandet, att viss person i kontrakt rörande en rättighet är angiven som den till vilken rättigheten upplåtits, i princip utgör tillräcklig bevisning för att det skall anses framgå att rättigheten tillkommer honom, såvida det inte förebringas utredning som ger stöd för annan bedömning. I NJA 1984 s. 73 var fråga om utmätning för gäldenären Lars' skulder av en fordran hos ett försäkringsbolag på ersättning för försäkrad egendom (grammofonskivor och kassettband) som blivit vattenskadad. Lars' hustru Ann–Christine gjorde gällande att den skadade egendomen tillhörde henne och att därför också försäkringsersättningen tillkom henne. Försäkringen var en hemförsäkring, som antogs ha tecknats av Lars. HD konstaterade att en hemförsäkring, om inte annat framgår av omständigheterna, anses omfatta även lös egendom som tillhör försäk-

ringstagarens make och att maken har rätt till utfallande försäkringsbelopp för sådan egendom. Enbart den omständigheten att Lars var försäkringstagare berättigade därför inte till slutsatsen att rätten till försäkringsersättningen tillkom honom. Någon annan utredning som utvisade att fordringen var hans hade inte förebragts. Det ansågs därför inte framgå att fordringen tillkom Lars och utmätning därav kunde inte ske. I RH 1983:56 var situationen den att gäldenären Willy, till synes i eget namn, hade lämnat ett parti guld till ett företag i branschen för försäljning. För hans skulder utmättes fordringen på grund av försäljningen intill visst belopp alternativt, i fall avtalet inte fullföljdes, själva guldet. Tredje mannen Eva gjorde gällande att guldet och därmed även fordringen tillhörde henne och påstod att Willy hade handlat för hennes räkning. Hon åberopade en av Willy underskriven handling, dagtecknad före utmätningen, rörande hans mottagande av guldet. Hovrätten fann att denna handling inte kunde lämnas utan avseende och att det därför inte kunde anses framgå att egendomen tillhörde Willy. Utmätningen undanröjdes alltså. Härtill kan anmärkas följande. Hovrätten tillämpade 4:17 UB även i fråga om utmätning av själva guldet. Detta torde inte överensstämma med den ståndpunkt angående s. k. medelbar besittning, som HD sedermera intagit i rättsfallen NJA 1984 s. 132 och 456; beträffande dessa se närmare nedan. I enlighet med nämnda ståndpunkt skulle guldet vid utmätning hos Willy ha ansetts vara i hans besittning. Det är tydligt att utgången då hade blivit en annan. — Det med guldföretaget träffade avtalet torde ha varit ett kommissionsavtal (försäljningskommission). Guldet tillhörde alltså kommittenten så länge det inte sålts av kommissionären (53 § kommissionslagen). Mot bakgrund härav framstår det som mest naturligt att utmätningen, om förutsättningar för utmätning ansetts föreligga, fått avse själva guldet. Hinder kan inte anses ha förelegat att krfm låtit företaget fullfölja försäljningsavtalet. Om guldet hade blivit sålt, skulle utmätningen utan vidare ha omfattat köpeskillingen (efter avdrag för kostnader m. m.) såsom ett substitut för guldet. Med hänsyn till yrkandet i hovrätten kunde denna fråga dock knappast prövas av hovrätten. RH 1986:26 gällde utmätning av fordran på försäkringsersättning avseende en dyrare personbil, som hade skadats vid en explosion. (I referatrubriken anges felaktigt att utmätning skedde av bilen.) Utmätningen riktade sig mot gäldenären Dragan. Vid köpet av bilen ungefär tre år tidigare hade köpehandlingen utställts på Dragans mor såsom köpare. Hon tycks emellertid inte ha antecknats som ägare i bilregistret och hon hade inte körkort. Säljaren (ett bilbolag) upplyste att kontraktet hade ställts på modern därför att Dragan inte ansetts kreditvärdig samt att säljaren betraktade Dragan som köpare. Det framgick att Dragan dagligen använt bilen och att han till olika personer hade uppgett sig vara ägare. Hovrätten fann, liksom krfm, förutsättningar föreligga för utmätning av fordringen på försäkringsersättning (men meddelade modern föreläggande att väcka talan). I NJA 1987 s. 56 var fråga om utmätning hos en make av fordran på räntebidrag enligt bostadsfinansieringsförordningen, vilket tillkom båda

makarna såsom solidariskt betalningsansvariga för det statliga bostadslån som föranlett bidraget. HD fann att vid utmätning för den ena makens gäld inte kunde tas i anspråk större del av fordringen än som, med hänsyn till förhållandet mellan makarna, tillkom maken/gäldenären. Detta gällde oavsett till vem bostadsstyrelsen kunnat med befriande verkan utanordna bidragsbeloppet. Av utredningen framgick inte att gäldenärens andel skulle vara större än hälften. (Hovrätten hade funnit att, då annat inte visats, hälften av räntebidraget tillkom vardera maken och fastställt krfms utmätningsbeslut beträffande gäldenärens hälft, vilket inte överklagats av honom.) — I detta sammanhang kan erinras om rättsfallet NJA 1988 s. 112, som avsåg bättre rätt (utan samband med utmätning) till tillgodohavande på ett motbokslöst bankkonto (s. k. joint account) som innehades av två makar gemensamt. Prövningen ansågs böra utgå från att hälften av tillgodohavandet tillhörde vardera maken, om inte annat visades. Tillgångar som ingår i dödsbo kan utmätas för den avlidnes eller dödsboets skulder. Sådan egendom kan däremot inte utmätas för dödsbodelägares gäld. För dennes gäld kan i stället tas i anspråk hans andel i dödsboet. I NJA 1989 s. 342 var två syskon delägare i ett dödsbo, bland vars tillgångar ingick bl. a. en köpeskillingsfordran. För den ene dödsbodelägarens gäld utmätte krfm ”gäldenärens andel i köpeskillingen”. HD konstaterade att krfm inte haft rättslig möjlighet att besluta sådan utmätning. (Angående verkan av det betalningsförbud som krfm meddelat den som skulle erlägga köpeskillingen, se nedan under 2.4 Förfarandet vid utmätning.) I rättsfallet NJA 1989 s. 452 var situationen den att den avlidna efterlämnat endast en dödsbodelägare (make). Fråga var vid vilken tidpunkt egendom som hade tillhört den avlidna kunde tas i anspråk för dödsbodelägarens skulder. HD fastslog först att sådan utmätning inte kan ske förrän efter det att dödsboförvaltningen har avslutats eller delägaren dessförinnan tillträtt egendomen. Vidare uttalade HD att, när boet förvaltas av boutredningsman, avslutandet av dennes uppdrag utgör en naturlig slutpunkt för dödsboförvaltningen samt att vid ensamförvaltning dödsboförvaltningen normalt bör anses avslutad när bouppteckningen registreras. I det aktuella fallet hade inte framkommit någon omständighet som utgjorde anledning att frångå sistnämnda tidpunkt. I NJA 1984 s. 595 var fråga huruvida medel, som innestod på postgirokonto för ett aktiebolag som ännu inte var registrerat, kunde tas i anspråk för betalning av fordran mot en person som utgjorde bolagets styrelse. (Målet avsåg betalningssäkring, vilket dock saknar betydelse i sammanhanget.) HD konstaterade att den omständigheten, att ett aktiebolag inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter innan det har registrerats, inte utan vidare medför att egendom som har förvärvats för bolaget kan före registreringen tas i anspråk för aktieägares, styrelseledamöters eller andra bolagsföreträdares skulder. Om och i vad mån så kunde ske var en delvis omstridd fråga. Så mycket stod emellertid enligt HD klart att egendom, som ett bolag i vederbörlig ordning förvärvat genom aktieteckning, redan före bolagets registrering var fredad mot anspråk från bolagsintressenternas egna borgenärer. Detsamma fick

antas gälla vad som direkt trätt i stället för sådan egendom och under vissa förhållanden också pengar m. m. som sammanblandats med aktiekapitalsmedel. Huruvida egendom som i annat fall förvärvats för ett bolag kunde före registreringen tas i anspråk för fordringar mot aktieägare eller bolagsrepresentanter lämnades av HD öppet. De i målet aktuella postgiromedlen antogs vara sådana skyddade medel som nyss nämnts. Då tillgodohavandet inte översteg det inbetalda aktiekapitalet, kunde medlen inte tas i anspråk för styrelseledamotens gäld. RH 1988:21 och 1988:143 avsåg båda utmätning på gäldenären tillkommande bankkonto av medel, som satts in på kontot med redovisningsskyldighet för gäldenären. I målen var bl. a. fråga huruvida dröjsmål med avskiljande av medlen förelåg (jfr 2 st. lagen om redovisningsmedel). — I RH 1986:20 hade en s. k. insamlingsstiftelse bildats för att överta den verksamhet som en ideell förening hade bedrivit. Medel som skänktes till stiftelsen sattes av givaren in på föreningens postgirokonto, vilket skulle övertas av stiftelsen. Vid utmätning hos föreningen ansågs medlen på kontot tillhöra stiftelsen, trots att den ännu inte registrerats som innehavare av kontot. En hel del rättsfall har rört tillämpningen av 4:18 1 st. UB. Enligt den bestämmelsen skall gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, såvida det inte framgår att egendomen tillhör annan. De frågor som har aktualiserats har främst rört innebörden av besittningskravet samt beviskravet för att presumtionen om gäldenärens äganderätt skall brytas. Även vissa andra frågor har prövats, t. ex. vilken egendom som kan vara föremål för besittning i den mening som avses i bestämmelsen. NJA 1984 s. 656 gällde frågan huruvida bankbok avseende ett vanligt bankkonto är sådan egendom som kan presumera äganderätt på grund av besittning. Så fann HD inte vara förhållandet. Bankbok är i princip ett enkelt skuldebrev men har enligt skuldebrevslagen erhållit vissa egenskaper som tillkommer löpande skuldebrev, nämligen beträffande negotiabilitet, skydd mot överlåtarens borgenärer och dubbelöverlåtelse. Bankbok torde vidare i praktiken alltid ha presentationspappersegenskap och även värdepappersegenskap. HD framhöll att det även finns väsentliga olikheter mellan bankbok och löpande skuldebrev, varvid nämndes att bankbok inte kan bli föremål för exstinktivt godtrosförvärv samt att den inte är legitimationspapper och enligt banklagstiftningen inte heller får göras till legitimationspapper genom införande av legitimationsklausul i bankboken. HD diskuterade vidare frågan om banken, i fall utmätning skulle ske av banktillgodohavande med stöd av presumtion på grund av besittning till bankboken, kan med befriande verkan betala till krfm om utmätningsgäldenären i själva verket inte är rätt bankboksborgenär. Skäl kunde enligt HD anföras för att så inte är fallet, vilket ansågs utgöra ytterligare anledning till att besittning till bankbok inte bör kunna grunda presumtion om äganderätt. — Av rättsfallet torde kunna dras slutsatsen att avgörande för huruvida skuldebrev eller annan handling omfattas av bestämmelserna om presumtion på grund av besittning (4:18 1 st. och 4:19 1 st.) är om innehav av handlingen medför formell legitimation med möjlighet till exstinktivt godtrosförvärv för en

förvärvare vid besittningstagande. I övrigt kan beträffande de rättsliga frågorna vid utmätning av banktillgodohavande hänvisas till den närmare redogörelsen härför i Tredje mans rätt s. 75–82 och 227–231. Några rättsfall har som nämnts gällt besittningsfrågan. I NJA 1984 s. 244 var fråga om ianspråktagande (genom betalningssäkring) av kontanta pengar, som förvarades i ett bankfack. Gäldenären innehade en nyckel till bankfacket, men enligt kontraktet med banken var hans sambo ensam innehavare av facket och något förordnande om rätt till tillträde för gäldenären eller annan fanns inte. Facket innehöll utöver nämnda kontanter värdehandlingar och andra kontanter till betydande belopp, vilka ostridigt tillhörde gäldenären. HD fann att gäldenärens innehav av nyckel eller det förhållandet att i facket förvarades honom tillhöriga kontanter och handlingar inte medgav slutsatsen att han på grund av fullmakt från sambon eller eljest hade tillgång till bankfacket. Sambon ansågs följaktligen ensam ha besittningen till de omtvistade kontanterna. — Rättsfallet kan sägas innebära en bekräftelse av det i och för sig självklara förhållandet att man måste hålla isär frågan om besittning — som i princip grundas på faktiska omständigheter, i första hand yttre sådana som är iakttagbara — och den materiella äganderättsfrågan. Jfr dock vad nedan sägs till rättsfall avseende s. k. medelbar besittning. Rättsfallet NJA 1985 s. 320 avsåg utmätning av en lastbil, som fördes av en hos gäldenären anställd person. Lastbilen ansågs vara i gäldenärens besittning. (Utmätning skedde visserligen först dagen efter det att den påträffats förd av den anställde, men bilen togs i beslag av polis vid påträffandet.) Besittningsfrågan uppkommer ibland i den situationen att gäldenären har överlåtit viss lös egendom till annan. Här aktualiseras också frågan om det principiella krav på besittningsövergång, som gäller för att överlåtelse av lösöre skall vara giltig mot överlåtarens borgenärer, är uppfyllt. Dessa båda besittningsfrågor har nära samband med varandra. Det bör i princip inte kunna förhålla sig så, att egendomen anses vara i gäldenärens besittning vid tillämpning av 4:18 1 st UB samtidigt som kravet på besittningsövergång anses vara uppfyllt eller tvärtom. (Undantag kan dock tänkas i mera särpräglade fall, t. ex. om köparen, efter att ha haft egendomen i sin besittning under viss tid, lämnar in den till säljaren för reparation och denne därvid utsätts för utmätning.) Några rättsfall från hovrätterna har rört denna situation. I ett fall avsåg utmätningen en bil, som var uppställd på en inhägnad parkeringsplats tillhörig Sveriges Radio, RH 1982:96. Gäldenären hade före utmätningstillfället överlåtit bilen till en annan person, som hade erhållit nycklarna till bilen. Hovrätten fann att bilen fick anses vara i förvärvarens besittning. (Hovrätten åberopade också till stöd för sin ståndpunkt att bilen var registrerad på förvärvaren, något som dock torde sakna betydelse för besittningsfrågan.) I RH 1983:89 var förhållandena likartade, frånsett att bilen var uppställd på en allmän parkeringsplats och att förvärvet skett i två led. Bilen befanns av hovrätten vara i förvärvarens besittning. (Även i detta fall åberopade hovrätten bl. a. att förvärvaren antecknats som ägare i bilregistret.) RH 1984:62 avsåg en motorbåt, som gäldenären hade sålt till ett fastighetsbolag och sedan hyrt av

bolaget. Vid utmätningstillfället förvarades båten på en av gäldenären förhyrd båtplats och ansågs därmed vara i dennes besittning. (Det förtjänar nämnas att hovrätten härefter behandlade frågan om kravet på besittningsövergång var uppfyllt, vilket inte ansågs vara visat.) — Att fastställa vem som har besittningen till mobil egendom, bl. a. bilar och båtar, kan vara förenat med vissa svårigheter. Frågan diskuteras i Tredje mans rätt s. 96 ff. I detta sammanhang kan nämnas att vid förvärv av lös sak på exekutiv auktion har köparen ansetts vinna skydd mot (ny) utmätning för förre ägarens skulder redan genom själva inköpet, NJA 1985 s. 159. Besittningsövergång krävs alltså inte i detta fall för skydd mot förre ägarens (gäldenärens) borgenärer. Detta undantag från principen att det krävs tradition för att en förvärvare skall vara skyddad mot överlåtarens borgenärer motiverades främst med att ett sådant krav här kunde leda till föga rimliga konsekvenser och att tradition inte var påkallad av samma skäl som annars, främst att försvåra skentransaktioner. Rättsfallet har behandlats hos Göranson, Traditionsprincipen bl. a. på s. 565 f., där utgången betecknas som ett dramatiskt omslag. Jag har svårt att förstå denna syn och anser för egen del att bedömningen är välmotiverad och inte rubbar principen om krav på tradition vid vanliga överlåtelser. Av HD:s domskäl synes framgå att detsamma avsetts gälla vid exekutiv försäljning under hand. I RH 1987:34 ansågs att förvärv av annans andel i en förmögenhetsmassa (”samfälld lös egendom”) inte blir skyddat mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet utan att det krävs något ytterligare. I det aktuella fallet var fråga om utmätning av en frimärkssamling, som (jämte ett antal diamanter) var kvar i överlåtarens/utmätningsgäldenärens besittning. I detta sammanhang förtjänar nämnas att HD i NJA 1987 s. 3 slog fast att överlåtelse av andel i visst lösöre utav den som äger egendomen i dess helhet kräver besittningsändring för att förvärvaren skall bli skyddad mot överlåtarens borgenärer. Rättsfallet har ingående kommenterats av Göranson i SvJT 1987 s. 484 ff. med en kritisk syn på HD:s motivering. I ett par uppmärksammade rättsfall har HD ansett egendom vara i gäldenärens besittning i den mening som avses i 4:18 1 st. UB, när någon annan under vissa förutsättningar omhänderhaft egendomen för gäldenärens räkning, s. k. medelbar besittning. I NJA 1984 s. 132 hade gäldenären ensam (eller tillsammans med sin make) lämnat en travhäst till en travtränare. HD konstaterade att tränaren hade hand om hästen på gäldenärens uppdrag och för dennes räkning (eller på båda makarnas uppdrag och för bådas räkning). Vid sådant förhållande fick enligt HD hästen anses vara i gäldenärens besittning (eller i makarnas gemensamma besittning). NJA 1984 s. 456 avsåg också en travhäst. Denna hade uppstallats hos en travtränare efter avtal mellan denne och gäldenären. Gäldenären hade därvid inte gjort gällande att någon annan var ägare till hästen. Hästen fick därför enligt HD anses ha varit i gäldenärens besittning. I en vidlyftig motivering utvecklade HD närmare skälen för sin ståndpunkt. Skälen kan sammanfattas enligt följande: a) En begränsning av presumtionsreglerna till fall då egendomen innehas av gäldenären skulle leda till resultat som är irrationella från relevanta ändamåls-

synpunkter. Skäl saknades sålunda att en tredje man skulle ha större utsikter att från utmätning freda t. ex. en möbel som innehafts av gäldenären därför att denne lämnat den för reparation till en hantverkare som innehade den för gäldenärens räkning. — b) En sådan restriktiv tillämpning av besittningsreglerna syntes ägnad att i betydande grad öka möjligheterna för mindre nogräknade gäldenärer att undanhålla egendom från utmätning. — c) Då annans fysiska innehav under alla förhållanden måste grunda besittning för gäldenären i fall av s. k.osjälvständig besittning, skulle svårigheter och osäkerhet i tillämpningen uppstå, om andra situationer av s. k. medelbar besittning lämnades utanför. — d) Att låta besittningskravet omfatta även fall då tredje man innehar egendom för gäldenärens räkning låg väl i linje med den avsedda innebörden beträffande 4:19 2 st., nämligen att vad där sägs om förutsättning för utmätning inte gäller i förhållande till den som inte har del i besittningen. — I fråga om de närmare förutsättningarna för att gäldenären skall anses ha besittningen till egendom som innehas av annan framhöll HD att sådana förhållanden som föranleder att någon skall anses ha medelbar besittning i princip måste styrkas, att frågan för vems räkning innehavaren i sådant fall besitter egendomen är att bedöma med utgångspunkt i avtalet med innehavaren samt att, om detta avtal inte innehåller någonting om att innehavet skall ske för annan än den med vilken avtalet träffats, denne måste anses ha den medelbara besittningen. — Det förtjänar framhållas att båda de nu nämnda avgörandena träffats med minsta möjliga majoritet. I vardera målet var sålunda två ledamöter skiljaktiga och ville inte tillämpa besittningsbegreppet i UB på fall av s. k. medelbar besittning. Frågan om medelbar besittning vid utmätning har behandlats närmare i Tredje mans rätt s. 103 ff. I rättsfallet RH 1985:6 tillämpades på motsvarande sätt 4:18 1 st. beträffande en maskin, som gäldenären hade lämnat till annan för reparation och som vid utmätningstillfället förvarades hos denne. Några rättsfall har som nämnts avsett brytandet av presumtionen om äganderätt för gäldenären till egendom som är i hans besittning, dvs. om det framgår att egendomen tillhör någon annan. Det har härvid främst varit fråga om det beviskrav som ligger i ordet ”framgår” var uppfyllt. (Angående det fallet att tredje mannens anspråk på äganderätt grundas på förvärv från gäldenären kan hänvisas till tidigare nämnda RH 1982:96, 1983:89 och 1984:62. Se även RH 1985:6.) Rättsfallet NJA 1983 s. 553 gällde utmätning av sex oljemålningar och teckningar av tre olika konstnärer, vilka förvarades i en av gäldenären disponerad bil. En annan person gjorde gällande att tavlorna tillhörde ett tavelföretag och att han mottagit dem för försäljning i kommission. Han åberopade en av honom själv underskriven handling angående mottagande från tavelföretaget av tavlor av samma konstnärer men till något större antal än dem som utmätts; tavlorna var inte närmare beskrivna i handlingen. Vissa upplysningar lämnades också i målet om skälet till att tavlorna fanns i gäldenärens besittning. HD ansåg det inte framgå av utredningen att de utmätta tavlorna var desamma som lämnats till tredje mannen för försäljning men att det gjorts sannolikt att så var fallet. HD framhöll vidare att tredje mannen visserligen lämnat konkreta

uppgifter om anledningen till att tavlorna var i gäldenärens besittning och att denne uppgett sig samarbeta med tredje mannen. Det ansågs dock inte styrkt att denne hade bättre rätt till tavlorna än gäldenären. (Tredje mannen meddelades emellertid föreläggande att väcka talan.) I NJA 1984 s. 375 var fråga om utmätning av en fritidsbåt, till vilken gäldenärens sambo påstod sig vara ägare. Båten förvarades på en båtplats som gäldenären förhyrde av en båtklubb. Det lämnades öppet om båten var i gäldenärens ensambesittning eller i båda sambornas gemensamma besittning. Sambon åberopade till stöd för sitt anspråk att hon köpt båten två år tidigare av ett varv, varvid hon betalat en del av köpeskillingen genom upptagande av ett lån och återstoden efter försäljning av en annan båt som hon tidigare hade. Hon företedde kopia av köpehandling och vissa andra handlingar, bl. a. lånehandling och kvitton avseende inbetalningar av henne till varvet, och lämnade närmare upplysningar om finansieringen m. m. Hon hade tagit upp båten som tillgång i sin självdeklaration för ett av de båda år som förflutit efter inköpet men inte för det andra. Det framgick emellertid också att gäldenären skött förhandlingarna med varvet vid båtens inköp, att båtförsäkringen hade tagits i hans namn, att han uppgetts som målsägande till egendom som stulits ur båten, att han hade fakturerats och gjort vissa betalningar på båten och tillbehör till denna samt att han sålt den tidigare båten. HD ansåg utrett att sambon i eget namn köpt båten av varvet samt att det, även med beaktande av omständigheter som skulle kunna tyda på annat, måste antas att hon gjort köpet för egen räkning. HD beaktade härvid främst vad som upplysts om sambons åtgärder för att finansiera förvärvet och om hennes ekonomiska förhållanden i övrigt. Under sådana förhållanden fick det anses framgå att båten tillhörde sambon. — Det förtjänar nämnas att RSV såsom företrädare för staten/borgenären gjorde gällande att, även om sambon kunde anses ha styrkt sitt påstådda förvärv av båten, hon inte visat att hon behållit sin äganderätt. Bevisskyldighet för ett sådant förhållande kan emellertid inte anses åvila tredje mannen. I enlighet härmed uttalade också HD att något stöd för att sambon i sin tur skulle ha överlåtit äganderätten till båten på gäldenären inte förelåg. Ett ytterligare fall avseende beviskravet för presumtionens brytande är NJA 1985 s. 320. Det ansågs där inte framgå att egendomen — en lastbil — tillhörde tredje mannen (men föreläggande att väcka talan meddelades). De nämnda rättsfallen rörande beviskravet ger uttryck för att det krävs starka skäl för att presumtionen skall brytas. Ett par rättsfall har gällt frågan om tredje mannen haft separationsrätt, bl. a. enligt lagen om redovisningsmedel. I NJA 1989 s. 768 hade deltagare i en pokertävling till anordnaren av denna omedelbart före spelets början överlämnat insatser om tillhopa 30 000 kr, avsedda att utgöra prispengar. Anordnaren förvarade pengarna delvis i sin plånbok och delvis i sin bostad i anslutning till spellokalen. Genom ingripande av polisen avbröts spelet och pengarna togs i beslag och utmättes senare för anordnarens skulder. HD fann att anordnaren mottagit pengarna för speldeltagarnas räkning med skyldighet att redovisa för dem. Pengarna

ansågs vara omedelbart tillgängliga för att avskiljas när polisen ingrep. Att pengarna skulle användas till betalning kunde inte ha mindre betydelse i sakrättsligt hänseende än ett avskiljande. Pengarna var därför enligt andra stycket i lagen om redovisningsmedel skyddade mot anordnarens borgenärer. I ett annat fall, NJA 1989 s. 781, hade gäldenären för en annans räkning sålt en bil till en tredje person, som betalat bl. a. med en postväxel. Gäldenären mottog alltså betalningen med redovisningsskyldighet gentemot förre ägaren. Postväxeln hölls visserligen inte åtskild från gäldenärens övriga betalningsmedel, men med hänsyn till att den var lätt identifierbar ansågs den inte sammanblandad med övriga betalningsmedel. På grund härav (och då gäldenären inte hade tillägnat sig postväxeln som egna medel) ansågs uppdragsgivaren ha separationsrätt till postväxeln. Hinder förelåg alltså mot att den togs i anspråk för gäldenärens skulder. Bestämmelsen om att besittning presumerar äganderätt för gäldenären i fråga om lösöre m. m. är inte tillämplig beträffande registrerade skepp och registrerade luftfartyg. I fråga om sådan egendom grundas presumtion om äganderätt i stället på inskrivning av äganderätten i skeppsregistret respektive luftfartygsregistret, 4:18 2 st. UB. Denna bestämmelse — eller snarare baksidan därav, nämligen att inskrivning för annan än gäldenären medför att gäldenärens äganderätt måste styrkas för att utmätning skall få ske — tillämpades i RH 1982:138. Krfms beslut om utmätning hade emellertid meddelats före UB:s ikraftträdande, varför övergångsbestämmelsen i 7 § 1 st. UBp var tillämplig. Enligt denna skulle UB:s föreskrifter om förutsättningar för verkställighet inte inverka på giltigheten av beslut om verkställighet som hade meddelats före UB:s ikraftträdande. 4:18 2 st. UB saknade motsvarighet i UL och flygplanet synes ha varit i gäldenärens besittning eller i hans och hans makes gemensamma besittning. Hovrätten synes dock ha förbisett övergångsbestämmelsen. Den kanske mest stridiga frågan vid UB:s tillkomst var vilka förutsättningar som skulle gälla för utmätning hos den som är gift eller som har sambo, såvitt avser förhållandet till den andra maken eller sambon i fråga om lös egendom i makarnas eller sambornas gemensamma besittning. Den slutligt antagna bestämmelsen (4:19 1 st. UB) innebär att gäldenären — dvs. den av makarna eller samborna som är gäldenär — presumeras vara ägare till egendomen och att presumtionen bryts om det framgår att egendomen tillhör den andra maken eller någon utomstående; då det är fråga om samäganderätt mellan makarna eller samborna, är det tillräckligt att detta görs sannolikt. Bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning beträffande makar att de är varaktigt sammanboende och i fråga om sambor på motsvarande sätt att de varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden. En fråga som sällan synes orsaka tillämpningsproblem är huruvida gäldenären är varaktigt sammanboende med annan under äktenskapsliknande förhållanden, dvs. om ett ordinärt samboförhållande föreligger. I förarbetena till UB har förutsatts att krfm inte skall närmare undersöka gäldenärens — eller en ifrågasatt sambos — rent privata förhållanden samt att presumtionen inte är tillämplig, om det framstår som

tveksamt hur det förhåller sig i saken (prop. 1980/81:8 s. 1210). I NJA 1989 s. 682 förelåg till bedömande huruvida en gäldenär varaktigt sammanbodde under äktenskapsliknande förhållanden med en kvinna i hennes lägenhet. Krfm hade gjort en ingående utredning av förhållandena, mera inträngande än vad som åsyftas i nyssnämnda motivuttalanden. HD fann att grund för sådan tveksamhet angående karaktären av sammanboendet förelåg att presumtionsregeln inte kunde tillämpas. En ledamot var av annan mening. — Se även RH 1987:17, vari krfm hade gjort en ganska ingående utredning av frågan huruvida gäldenären var samboende med sin frånskilda hustru. Hovrättens majoritet grundade sin bedömning på denna utredning, medan en ledamot ville bortse från vad som framkommit på annat sätt än vid utmätningsförrättning eller genom upplysningar från gäldenären. För egen del har jag svårt att se att man kan på sistnämnda sätt bortse från en del av en gjord utredning, även om denna har gått längre än som bör ske av hänsyn till de berörda personernas privatliv. Presumtionen om äganderätt för gäldenären på grund av besittning till lös egendom torde ha sin grund främst i det förhållandet att besittningen till lösöre m. m. legitimerar innehavaren att förfoga över egendomen och kan grunda exstinktivt godtrosförvärv. Bestämmelserna i 4:18 1 st. och 4:19 1 st. avser emellertid enligt sin ordalydelse generellt lös egendom. I enlighet härmed har i NJA 1984 s. 45 4:19 1 st. ansetts tillämpligt beträffande byggnad på ofri grund vilken var i gäldenärens och hans makes gemensamma besittning, oaktat sådan egendom inte kan bli föremål för exstinktivt godtrosförvärv. Beträffande tillämpning av besittningskravet i 4:19 1 st. på s. k. medelbar besittning se NJA 1984 s. 132, anmärkt i det föregående. I sitt beslut lämnade HD öppet om en travhäst, som hade lämnats till en travtränare för träning, skulle anses vara i gäldenärens besittning eller i gäldenärens och hans makes gemensamma besittning. Flertalet rättsfall avseende 4:19 1 st. har rört frågan om beviskravet för brytande av presumtionen om gäldenärens äganderätt var uppfyllt; i allmänhet är det gäldenärens make eller sambo som gör anspråk på att vara ägare. I NJA 1983 s. 410 I var fråga om en personbil, som anträffats utanför krfms lokaler i samband med att gäldenären besökte krfm. Bilen ansågs vara i gäldenärens och hans hustrus gemensamma besittning. Bilen var registrerad på hustrun som ägare. Hon påstod att bilen tillhörde henne och uppgav att hon hade köpt den två år tidigare på avbetalning och kort tid därefter betalt restskulden samt att hon tagit upp bilen som tillgång i sin deklaration. Någon utredning om förvärvet förebragtes inte. Motparten (RSV) upplyste att hustrun saknat inkomster under flera år men att hon likväl fått lagfart på en fastighet på grund av köp och antecknats som ägare i bilregistret även till en trailer. HD ansåg att det inte framgick att bilen tillhörde hustrun. (Föreläggande meddelades inte heller.) Rättsfallet NJA 1983 s. 410 II rörde sex oljemålningar, som två makar hade i sitt gemensamma hem. Tavlorna hade först belagts med kvarstad gentemot hustrun, men kvarstaden hade hävts. Då fråga uppkom om utmätning av tavlorna för mannens skulder, gjorde hustrun gällande att de tillhörde henne. Av utredningen framgick att mannen

inte gjort någon invändning vid verkställigheten av kvarstadsbeslutet; det påstods att han då uppgett att tavlorna tillhörde hustrun. Hon lämnade vissa närmare uppgifter om hur hon hade köpt tavlorna vid olika tillfällen under en följd av år. Någon bevisning till stöd därför förebragtes dock inte. HD fann det inte framgå att tavlorna tillhörde hustrun. (Föreläggande att väcka talan meddelades emellertid henne.) Det tidigare nämnda fallet NJA 1984 s. 45 avsåg utmätning av en byggnad (sommarstuga) på arrenderad mark. Gäldenären var i arrendekontraktet angiven som arrendator. Hans hustru gjorde gällande att byggnaden tillhörde henne. Till stöd härför lämnade hon vissa uppgifter om finansieringen av förvärvet av byggnaden och om underhållet av denna. Det framgick att hustrun hade stått som beställare till en elservisanläggning till stugan och som sökande beträffande tillstånd till viss sanitetsinstallation samt att hon var angiven som försäkringstagare för byggnaden. Hon hade också upptagit denna som tillgång i sina deklarationer. Båda makarna var taxerade för låga inkomster. HD fann det inte styrkt att byggnaden tillhörde hustrun ensam. (Föreläggande att väcka talan meddelades inte. I enlighet med motpartens medgivande ansågs det emellertid sannolikt att byggnaden ägdes av makarna gemensamt.) — Beträffande rättsfallet NJA 1984 s. 375, vari HD lämnade öppet om den aktuella egendomen — en fritidsbåt — var i gäldenärens besittning eller i gäldenärens och hans sambos gemensamma besittning, kan hänvisas till redogörelsen i det föregående i anslutning till 4:18 1 st. NJA 1986 s. 443 I gällde utmätning av dels kontanta pengar dels fyra oljemålningar. Kontanterna förvarades i fyra olika kuvert i ett bankfack, som förhyrdes av gäldenären och hans hustru. Tavlorna fanns i makarnas gemensamma hem. Såväl kontanterna som tavlorna var alltså i makarnas gemensamma besittning. Hustrun gjorde anspråk på tavlorna och på pengarna i ett av kuverten, makarnas två underåriga barn på pengarna i ett annat kuvert och dödsboet efter hustruns mor på pengarna i de två övriga kuverten. I fråga om tavlorna åberopade hustrun fyra intyg, utfärdade av olika personer före utmätningstillfället, i vilka angavs att hustrun hade köpt tre av tavlorna av egna medel åren 1967, 1977 och 1981 på utställningar samt att hon hade köpt den fjärde tavlan år 1972 av den tidigare ägaren. Intygen ansågs inte kunna tillmätas sådant bevisvärde att det genom dem kunde anses framgå att tavlorna tillhörde hustrun. (Föreläggande meddelades inte heller.) På de två kuvert som hustrun och barnen gjorde anspråk på var skrivet ”Julklapp och för hjälp från (modern)” respektive barnens namn. Till stöd för anspråken på innehållet i dessa båda kuvert åberopade hustrun och barnen ett av hustruns mor ungefär ett år före utmätningstillfället upprättat intyg om att hon överlämnat kontanterna till dem som gåva och till hustrun delvis som ersättning för hjälp. Det framgick att hustrun hade hjälpt sin mor med skötseln av hennes ekonomiska angelägenheter. HD fann att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde sägas att kontanterna i nämnda båda kuvert tillhörde hustrun respektive barnen. (De förelades emellertid att väcka talan i saken.) Dödsboet åberopade till stöd för sitt påstående om rätt till två av kuverten dels ett intyg utfärdat av hustruns mor själv och tre av hustruns syskon dels (beträffande ett av

kuverten) ett intyg av ett fjärde syskon om att han lämnat kuvertet till hustrun och att i detta legat en på modern utställd bankbok och papper med anteckningar om utbetalningar. På grund av dessa intyg sammanställda med vad i övrigt framkommit rörande skötseln av moderns ekonomi och särskilt det förhållandet att en modern tillhörig bankbok förvarades i ett av kuverten fann HD det framgå att kontanterna i de båda kuverten tillhörde modern. — Beträffande anspråk på äganderätt som framställs av en utomstående tredje man, se även NJA 1986 s. 115. I detta fall var fråga om utmätning av ett piano, som fanns i gäldenärens, hans sambos och hennes 19–årige sons gemensamma hem. En släkting till gäldenären påstod att pianot tillhörde henne. Hon anförde till stöd därför att hon hade fått pianot i gåva av sin far år 1964, att det år 1979 hade flyttats till hennes egen lägenhet och varit kvar hos henne till år 1982, då hon på grund av studier och avsaknad av stadigvarande bostad hade fått svårigheter att hysa pianot, samt att hon då hade lånat ut det till gäldenärens sambos son. Hon åberopade dels ett köpekontrakt, enligt vilket hennes far år 1964 hade köpt ett piano av det slag som det var fråga om, dels en av henne och sambons son underskriven handling från 1982, vari de intygade att pianot tillhörde henne och att sambons son hade det till låns. Gäldenären bekräftade släktingens uppgifter om anledningen till att pianot fanns i hans bostad. HD konstaterade att släktingens uppgifter vann påtagligt stöd av de åberopade handlingarna. Såvitt handlingarna utvisade hade emellertid vid utmätningstillfället inte gjorts invändning om att pianot tillhörde någon annan än gäldenären, och låneavtalet uteslöt enligt HD inte att andra överenskommelser därefter träffats beträffande pianot. HD ansåg därför inte med erforderlig klarhet framgå att pianot tillhörde släktingen. (Föreläggande att väcka talan meddelades emellertid henne.) En ledamot var skiljaktig och fann att det fick anses framgå att pianot tillhörde släktingen. Denne ledamot framhöll bl. a., med hänvisning till NJA 1984 s. 375, att det inte fanns något i utredningen som stödde ett antagande att släktingen skulle ha överlåtit äganderätten till pianot till gäldenären. — Till det sagda kan anmärkas följande. HD:s beslut ger uttryck för en sträng syn på beviskravet för presumtionens brytande. Vad HD uttalade om att låneavtalet inte uteslöt att andra överenskommelser därefter träffats är inte väl förenligt med den princip om delad bevisbörda som kommit till uttryck bl. a. i NJA 1984 s. 375. Om en tredje man visat att viss egendom kommit i gäldenärens besittning på grund av avtal om hyra, deposition etc., bör det inte åvila tredje mannen att även visa att det inte träffats något avtal om överlåtelse av egendomen, en bevisuppgift som dessutom är svår att fullgöra. Om egendomen varit i gäldenärens besittning under lång tid, bör det dock kunna krävas att tredje mannen lämnar en godtagbar förklaring därtill. Rättsfallet NJA 1986 s. 443 II gällde utmätning, hos samme gäldenär som i 1986 s. 443 I, av bl. a. en motorbåt med dragvagn i makarnas gemensamma besittning. Gäldenärens hustru påstod att hon var samägare till båten till hälften. Till stöd härför åberopade hon dels en av säljaren år 1977 utfärdad kvittens, vari båda makarna var upptagna som köpare av båten för ett belopp om 45 000 kr, dels ett år 1984 (före

utmätningen) utfärdat intyg av säljaren om att makarna vid köpet uppgett sig betala hälften var dels ock en år 1977 utfärdad handling, undertecknad av hustrun och hennes far, utvisande att fadern några dagar före båtköpet hade lånat henne 20 000 kr. HD fann att hustrun gjort sannolikt att makarna var samägare till båten, varvid mannens andel fick antas utgöra hälften. En ledamot var skiljaktig och ansåg med en utförlig motivering att kravet på sannolikhet för samäganderätt måste sättas tämligen högt och att detta krav inte var uppfyllt. Av rättsfallen måste dras slutsatsen att det krävs förhållandevis starka skäl för att presumtionen om gäldenärens äganderätt vid gemensam besittning skall brytas till förmån för make eller sambo, så mycket som det i praktiken i de flesta fall torde vara omöjligt att prestera. I detta sammanhang kan nämnas att när det gäller makes talan i rättegång om bättre rätt till lös egendom i makars gemensamma besittning — även talan på grund av föreläggande enligt 4:20 UB efter utmätning — beviskravet har ansetts böra ställas lägre än det som avses i 4:19 1 st. UB, NJA 1987 s. 500. Detta har motiverats med de svårigheter som föreligger för make att efter kanske åtskilliga år förebringa bevisning om sin äganderätt. Oaktat inte något därom sägs i rättsfallet, kan det förmodas att detsamma gäller i ett varaktigt samboförhållande. Regeln om att gäldenären presumeras vara ägare till lös egendom som är i hans och hans makes eller sambos gemensamma besittning har inte sin motsvarighet vid gemensam besittning mellan gäldenären och annan än make eller sambo, t. ex. i fråga om samboende syskon eller förälder och vuxet barn. För sådana fall föreskrivs i 4:19 2 st. UB att om gäldenären och annan än som avses i 1 st (dvs. make och sambo) har lös egendom i sin gemensamma besittning, egendomen eller andel däri får utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären. Av förklarliga skäl kan det förhållandet att andra personer än make eller sambo inte ansetts böra sättas i samma svåra situation som make och sambo inte medföra att en utomstående tredje man som inte har del i besittningen skall komma i en bättre ställning än i andra fall. Bestämmelsen har alltså inte avsetts omfatta sådana tredje män, men den har fått en alltför kategorisk lydelse. Denna oegentlighet har klarlagts genom NJA 1986 s. 115, vari slagits fast att bestämmelsen i 4:19 2 st. om positiv utredning till stöd för gäldenärens äganderätt som förutsättning för utmätning inte gäller i förhållande till tredje man som inte har del i besittningen. Beträffande sådan tredje man tillämpas 4:18 1 st., dvs. egendomen presumeras tillhöra gäldenären och för att den skall undgå utmätning fordras att det framgår att den tillhör tredje mannen. I RH 1983:57 synes hovrätten (vid verkställighet av betalningssäkring) ha ansett tillgodohavande på postgirokonto besittas gemensamt av kontohavaren och ett aktiebolag som brukade använda kontot. Nämnda ståndpunkt måste betecknas som klart felaktig. Tillgodohavande på postgirokonto kan inte vara föremål för besittning i den mening som avses i UB. Rättsfallet NJA 1986 s. 334 gällde utmätning av kontanter om 31 400 kr i tre kuvert, vilka förvarades i ett av gäldenären och hans mor gemensamt disponerat bankfack. Modern gjorde gällande att pengarna tillhörde

henne. I bankfacket förvarades även värdesaker som ostridigt tillhörde gäldenären. På de tre kuverten och ett större kuvert, vari de förra inlagts, fanns vissa anteckningar bl. a. med moderns namn och i facket fanns två meddelanden från gäldenären, vilka innebar att han lånat utav modern tillhöriga pengar som förvarades i facket. Moderns ekonomiska förhållanden var sådana att hon knappast kunnat spara så mycket pengar som det var fråga om, medan gäldenären bedrev affärsverksamhet med betydande omsättning. Det blev också upplyst att gäldenären sedan flera år hade skatteskulder. Vad sålunda förekommit tillät enligt HD inte någon längre gående slutsats om äganderätten till pengarna än att omständigheterna talade för att de tillhörde gäldenären. Omständigheterna var dock inte sådana att det kunde anses styrkt att pengarna tillhörde honom. (Det ansågs dock sannolikt att pengarna tillhörde gäldenären, varför utmätning skedde enligt 4:22 med förbehåll för moderns rätt.) Om tredje man som gör anspråk på äganderätten till viss egendom inte förmår freda egendomen från utmätning, kan frågan om rätten till egendomen hänskjutas till prövning av domstol, varvid tredje mannen har att väcka talan mot sökanden och gäldenären, 4:20 UB. Som förutsättning för att krfm (eller överinstans) skall meddela sådant föreläggande anges i bestämmelsen endast ”om skäl föreligger”. I NJA 1983 s. 410 I och II har HD slagit fast att föreläggande enligt nämnda bestämmelse inte annat än undantagsvis bör meddelas med mindre tredje mannen visat sannolika skäl för sin rätt. Som skäl angavs de uppenbara nackdelar som det oftast är förenat med att uppehålla ett utmätningsmål i avbidan på rättegång, den tidsutdräkt och de kostnader som följer med en rättegång samt angelägenheten av att inte underlätta onödiga rättegångar. Uttalandena gjordes i mål vari 4:19 1 st. var tillämpligt och gäldenärens make gjorde anspråk på aktuell egendom. De åsyftar emellertid tillämpningen av föreläggandebestämmelsen generellt. Frågan kan emellertid vara mera komplicerad än vad som framgår av HD:s skäl. Här kan hänvisas till Tredje mans rätt s. 136 ff., 207 ff., 219 och 266 ff. Frågan huruvida tillräckliga skäl att meddela föreläggande förelegat har prövats i flera rättsfall, vilka har behandlats i det föregående; därvid har också angetts huruvida föreläggande meddelats. De rättsfall som åsyftas är NJA 1983 s. 553 och 1985 s. 320 såvitt avser tillämpning av 4:18 1 st. samt NJA 1983 s. 410 I och II och 1986 s. 443 I såvitt avser tillämpning av 4:19 1 st. Beträffande utmätning med stöd av 4:18 1 st. kan även nämnas RH 1983:9, som avsåg en TV-apparat. Även RH 1990:46 avser frågan om skäl förelåg att meddela föreläggande, i detta fall efter utmätning av en trisslott som hade utfallit med en vinst om 100 000 kr. Tre personer gjorde gällande att de tillsammans med gäldenären hade bildat ett spelbolag, enligt vilket lotter skulle inköpas enligt viss fördelning mellan delägarna, och att den utmätta lotten ingick i bolaget. Någon bevisning förebragtes inte i utsökningsmålet. Hovrätten meddelade föreläggande och motiverade detta med att det inte låg något orimligt i påståendet om spelbolag, att överenskommelser om bildande av spelbolag i allmänhet inte torde dokumenteras skriftligt,

att tredje man i ett tvistemål hade möjlighet att genom muntlig bevisning styrka sin rätt samt att vinsten på lotten uppgått till ett betydande belopp. Befogenheten att meddela tredje man föreläggande att väcka talan är givetvis främst avsedd att tillämpas när utmätning har skett med stöd av en presumtionsregel. Bestämmelsen i 4:20 är emellertid generell och ger alltså möjlighet till föreläggande även när utmätning grundats på utredning till stöd för gäldenärens äganderätt. I RH 1986:26 meddelade hovrätten föreläggande efter utmätning med stöd av 4:17 (av fordran på försäkringsersättning). Rättsfallet har redovisats i anslutning till 4:17. Den talan av tredje man som föreläggande går ut på skall enligt 4:20 väckas inom en månad från det att föreläggandet delgavs tredje mannen. När tredje man, som meddelats föreläggande av hovrätten, har överklagat hovrättens beslut att inte häva utmätningen men inte erhållit prövningstillstånd, skall tiden för väckande av talan räknas från dagen för HD:s beslut, NJA 1983 s. 358. Det innebär att tredje man får det uppskov som direkt föranleds av överklagandet, så att han inte skall behöva väcka en talan som kan bli meningslös till följd av att överinstansen upphäver utmätningen, men att det å andra sidan inte krävs ny delgivning, dvs. av överinstansens beslut, för att tiden skall börja löpa. När delgivning av meddelat föreläggande inte har skett men tredje mannen likväl har väckt talan, har fristen för talans väckande ansetts börja löpa den dag då talan väcktes, se NJA 1986 s. 537. Detta kan få praktisk betydelse om talan avvisas eller återkallas. Den talan som tredje man har att väcka enligt föreläggande skall som nämnts riktas mot såväl sökanden som gäldenären. Denna rättegång syftar till att få avgjort inte endast om tredje mannen har bättre rätt till egendomen än gäldenären utan också om tredje mannens rätt är skyddad mot gäldenärens borgenärer. Härav följer att endast en dom kan ges ”för alla, som hava del i saken” (jfr 14:8 2 st. RB), dvs. för utmätningssökanden och gäldenären, se NJA 1987 s. 500. Mellan utmätningssökanden och gäldenären råder alltså s. k. nödvändig (och speciell) processgemenskap. Härav följer, såsom också framgår av rättsfallet, att gäldenärens medgivande saknar betydelse och att prövningen skall ske utifrån utmätningssökandens bestridande av talan. — I detta sammanhang förtjänar nämnas att, om tredje mannen vinner processen, en annan konsekvens av nämnda konstruktion är att utmätningssökanden och gäldenären skall solidariskt ersätta tredje mannens rättegångskostnader (jfr 18:9 RB), NJA 1989 s. 64. Tidigare synes det ha varit något oklart om tredje man hade befogenhet att utan stöd av föreläggande väcka talan angående äganderätten till utmätt lös egendom; oklarheten hänförde sig till huruvida sådan talan kunde föras mot sökanden när föreläggande inte meddelats. Frågan har närmast gällt om UB:s regelsystem kan anses vara sådant att det avsetts utgöra hinder mot en sådan talan. Se föregående rättsfallsöversikt 1984 s. 277 f. I rättsfallet NJA 1984 s. 217 II har slagits fast att något hinder inte föreligger mot att sådan talan förs. Därvid har bl. a. beaktats det förhållandet att talan utan stöd av föreläggande inte, såsom talan enligt föreläggande, automatiskt medför uppskov med utmätningsförfarandet (jfr 8:5 och 13:14 punkt 3 UB). En ledamot var av annan mening. HD:s

ståndpunkt framstår, enligt min mening, som mycket välgrundad, men det kan inte bortses från att den kan medföra praktiska problem. Här kan hänvisas till den närmare behandlingen av frågan i Tredje mans rätt s. 42 ff. och 346 ff. 4:22 UB erbjuder möjlighet att utmäta lös egendom (frånsett registrerat skepp och registrerat luftfartyg), när utmätning inte kan ske enligt 4:17– 19 men det föreligger sannolika skäl för att egendomen tillhör gäldenären. Egendomen får då utmätas med förbehåll för tredje mans rätt, och utmätningen skall som regel förenas med föreläggande för sökanden att väcka talan i saken mot tredje mannen. Bestämmelsen kan inte bli aktuell i presumtionsfall utan är subsidiär till 4:17 och 4:19 2 st. I NJA 1986 s. 334 tillämpades 4:22 beträffande kontanter i ett bankfack, som disponerades av gäldenären och hans mor. Beträffande de närmare omständigheterna kan hänvisas till redogörelsen ovan i anslutning till 4:19 2 st. Bestämmelsen i 4:22 tillämpades också i RH 1983:57, som avsåg verkställighet (av betalningssäkring) mot ett aktiebolag, varvid togs i anspråk tillgodohavandet på ett postgirokonto för den person som drev bolaget; verkställigheten skedde alltså med förbehåll för dennes rätt. I det föregående har endast talats om fall då tredje man gör anspråk på äganderätten till (lös) egendom som ifrågakommer för utmätning. Det kan också förekomma att tredje man gör anspråk på att ha en begränsad sakrätt till lös egendom, närmast panträtt eller återtaganderätt. I RH 1983:77 uttalade hovrätten att utmätning av egendom, som innehas med förbehåll om återtaganderätt för säljaren, bör förenas med uttryckligt förbehåll för säljarens rätt.Detta är otvivelaktigt korrekt enligt min mening, men det kan anmärkas att underlåtenhet att göra sådant förbehåll, t. ex. därför att återtaganderätten inte är känd för krfm, inte innebär att återtaganderätten har fått vika. Om rätten blir känd i efterhand måste krfm kunna göra anteckning om att utmätningen gäller med förbehåll för återtaganderätten utan att detta skall betraktas som en självrättelse eller annan ändring av utmätningen. Förbehållet tjänar alltså närmast som en upplysning om vad som ändå gäller men får självständig betydelse i fall tvist råder huruvida det föreligger en giltig återtaganderätt som gäller mot borgenärerna. — Vad nu sagts torde gälla även i fråga om handpanträtt (och därmed jämställd panträtt) och retentionsrätt i lös egendom. I RH 1988:61 ansåg emellertid hovrätten, med hänsyn till bestämmelsen i 8:11 UB som ger handpanthavare rätt till betalning ur pantsatt egendom utan krav på anmälan, att panthavares yrkande om att utmätning av bostadsrätt skulle ske med förbehåll för hans panträtt däri inte kunde bifallas. Av skäl som anförts i det föregående kan det inte rekommenderas att ståndpunkten efterföljs. I RH 1983:154 hade möbler sålts på kredit med äganderättsförbehåll genom tre olika kontrakt, varvid restskuld överförts från kontrakt till nytt kontrakt. Vid utmätning hos köparen av möbler som sålts enligt det första kontraktet kunde inte klarläggas hur mycket av restskulden som belöpte på detta kontrakt eller hur den skulle fördelas mellan utmätta och ej utmätta föremål. Utmätning ansågs därför skola ske utan beaktande av äganderättsförbehållen. Jfr NJA 1976 s. 251. — På motsvarande sätt godtogs i RH 1986:63 inte anspråk på återtaganderätt beträffande en

motorbåt, vilken påstods ha efter en serie bytesaffärer ersatt en med sådant förbehåll såld båt. För godtagande av återtaganderätt ansågs böra krävas ett klart samband mellan den ursprungliga egendomen och den som trätt i stället; så var inte förhållandet i målet. Enligt svensk internationell privaträtt torde i fråga om en sakrätt, som är giltig enligt lagen i den stat där egendomen befann sig när rättigheten uppkom, som principiell utgångspunkt gälla att rättigheten skall tillerkännas giltighet här i landet. I NJA 1984 s. 693 var fråga huruvida säkerhetsöverlåtelse av en bil, som skedde när bilen befann sig utomlands (i Västtyskland) och som var giltig där, skulle tilläggas rättsverkan i Sverige sedan bilen förts hit och var kvar i överlåtarens besittning. De undantag från nyssnämnda princip som måste göras i fall då egendomen förts till Sverige utan att de svenska kraven på besittningsövergång eller annan publicitet blivit iakttagna borde enligt HD inte sträckas längre än nödvändigt. Därvid borde särskilt beaktas om överlåtaren eller egendomen har sådan anknytning till främmande stat att tredje man har anledning misstänka att egendomen kan vara belastad med en säkerhetsrätt enligt främmande lag. Vad detta mera konkret innebär utvecklades närmare i fråga om vissa situationer. I det aktuella fallet ansågs föreligga sådan anknytning till Västtyskland att säkerhetsöverlåtelsen tillades rättsverkan såsom hinder mot utmätning för överlåtarens gäld. Av praxis från senare tid framgår att, medan en person utåt står som ägare till en fastighet i köpehandlingarna och lagfart därför meddelas honom, en annan person under vissa förutsättningar har anspråk mot den förre på äganderätten eller snarare på att bli insatt som ägare (se NJA 1980 s. 705, 1981 s. 693 och 1982 s. 589). Sådan s. k. dold äganderätt rör i allmänhet förhållandet mellan makar eller sambor, och anspråket avser som regel endast en andel av fastigheten, vanligen hälften. Den som utåt står som ägare — den öppne ägaren — är legitimerad att förfoga över fastigheten, t. ex. genom att överlåta den eller upplåta panträtt i den, varvid det saknar betydelse om den andra kontrahenten känner till eller bort känna till den dolda äganderätten (se NJA 1985 s. 97). I NJA 1984 s. 772 har slagits fast att dold äganderätt inte är skyddad mot den öppne ägarens borgenärer vid utmätning eller konkurs och att skydd för anspråket inträder först i och med att detta har manifesterats genom en formenlig överlåtelse från den öppne ägaren till den dolde ägaren eller genom en lagakraftvunnen dom på den dolde ägarens äganderätt. Ståndpunkten motiverades med att skydd för dold äganderätt gentemot den öppne ägarens borgenärer inte skulle vara väl förenligt med den öppne ägarens legitimation att förfoga över fastigheten, att sådant skydd skulle underlätta skentransaktioner och efterhandskonstruktioner eller i vart fall leda till svårbedömda tvister samt att det skulle försvåra bedömningen av personers kreditvärdighet. I linje härmed ligger att själva fastigheten (andelen) inte ansetts kunna utmätas för den dolde ägarens gäld så länge äganderätten inte manifesterats genom överlåtelse eller lagakraftägande dom, NJA 1985 s. 615. Jfr RH 1983:95, vari hovrättens skäl i nämnda hänseende vilar på en oriktig syn. Däremot kan, enligt vad HD uttalade i nyssnämnda rättsfall, i ifrågavarande situa-

tion den dolde ägarens obligationsrättsliga anspråk bli föremål för rättighetsutmätning. Efter dom på boskillnad men innan domen vunnit laga kraft ingick makar skriftligt, bevittnat avtal om bodelning, enligt vilket hustrun tillskiftades bl. a. en mannen tillhörig fastighet. Avtalet har ansetts inte hindra att fastigheten togs i anspråk (genom kvarstad) för fordran hos mannen innan avtalet bekräftats av makarna efter det att boskillnadsdomen vunnit laga kraft, se NJA 1985 s. 432. (Jfr NJA 1974 s. 684.) Se även RH 1982:145, där förhållandena var likartade. — Det kan erinras om att boskillnadsinstitutet saknar direkt motsvarighet i äktenskapsbalken (ÄktB). I stället kan makar under äktenskapet, under förutsättning att de är ense, efter anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (9:1 2 st. ÄktB).

 

2.4 Förfarandet vid utmätning
En ansökan om utmätning kan komma att konkurrera med en ansökan av annat slag mot samme gäldenär, varvid samma egendom kan beröras. Såvitt gäller konkurrensen mellan två eller flera utmätningsmål är frågan reglerad i lag. Enligt 4:11 1 st. UB gäller sålunda att, om två eller flera har sökt utmätning mot samme gäldenär, utmätning för fordringarna skall ske samtidigt, om inte utmätning för någon av fordringarna därigenom fördröjs oskäligt. Bestämmelsen är tillämplig även i fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring (11 § 1 st. lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter). I RH 1990:27 var situationen den att krfm hade beslutat utmätning hos en gäldenär för viss borgenärs fordran. Det visade sig emellertid att det (visserligen hos en annan krfm) fanns ytterligare mål om utmätning mot samme gäldenär, i vilka utmätning hade bort (om möjligt) ske samtidigt. Sedan borgenären i ett av dessa mål överklagat utmätningen, förordnade hovrätten att denna skulle anses ha skett även för klagandens fordran. (Hovrätten uttalade sig även angående återvinningsfristen och besvärstiden.) Ståndpunkten överensstämmer med vad Walin gett uttryck åt i Walin m. fl., Utsökningsbalken 2 uppl. s. 130 not 3 men strider mot vad jag (med viss tvekan) ansett i Utsökningsrätt s. 315. Om värdet av den utmätta egendomen inte överstiger den fordran för vilken utmätning har skett (jämte förrättningskostnader), uppkommer i allmänhet inga större problem; frågan gäller då praktiskt sett endast fördelningen av de medel som under alla förhållanden skall tas i anspråk från borgenärssidan. Det kan emellertid tänkas att den borgenär som har fått utmätning för sin fordran återkallar sin ansökan, t. ex. på grund av betalning eller annan uppgörelse med gäldenären. Det är också möjligt att den fordringen bortfaller av annat skäl, t. ex. därför att utmätningen skedde på grundval av en ej lagakraftvunnen dom och domen ändras efter överklagande. I dessa fall kommer egendomen i fortsättningen att vara utmätt endast för klagandens fordran. Det kan vidare förhålla sig så, att den utmätta egendomens värde täcker båda fordringarna eller i vart fall överstiger den fordran för vilken utmätning har skett. Överinstansens förordnande kommer då att medföra att ett större belopp av influtna medel tas i anspråk. Att göra skillnad i förevarande hänseende mellan

olika fall är troligen inte möjligt. Antag vidare att krfm för den fordran som beaktades utmätte endast en del av t. ex. ett banktillgodohavande eller att det fanns flera utmätningsbara objekt men krfm nöjde sig med ett som täckte utmätningsfordringens värde. Skall överinstansens förordnande då avse endast utmätningen i den omfattning den skedde eller avse en (tänkt) utmätning, anpassad till att även klagandens fordran hade beaktats? Möjligen skulle det förstnämnda alternativet tillämpas. Oavsett detta framgår av det anförda att man med hovrättens ståndpunkt i praktiken i vissa fall kommer ganska nära det fallet, att när det finns endast en borgenär vilken förvägrats utmätning av krfm, t. ex. därför att aktuell egendom ansetts utmätningsfri eller tillhöra tredje man, denne vinner framgång i hovrätten, som därvid inte endast finner att hinder inte föreligger mot utmätning utan också förordnar att egendomen skall anses utmätt sedan den dag då krfm meddelade sitt överklagade beslut. För egen del har jag utgått från att en sådan tillämpning inte är möjlig enligt UB eller i vart fall inte avsedd (jfr dock Walin i nyssnämnda not). Ytterligare kan anmärkas följande. Att överinstans skulle förordna att utmätning skall anses ha skett vid viss tidigare tidpunkt får väl anses uteslutet i fråga om fast egendom (liksom registrerat skepp och luftfartyg), i vart fall om inteckning har meddelats efter den aktuella tidpunkten. Utmätning av sådan egendom skall antecknas i fastighetsboken (eller motsvarande register), men underlåtenhet att utmäta egendomen — även uttryckligt beslut att inte utmäta den –föranleder inte någon anteckning. Beträffande all slags egendom måste också beaktas att egendomen kan ha utmätts för annan fordran efter det att utmätning borde ha skett för klagandens fordran. Även andra komplikationer kan ha inträtt, t. ex. att egendomen har överlåtits innan överinstansen fattar sitt beslut. Möjligen bör den diskuterade frågan besvaras på så sätt, att det är korrekt att besluta enligt vad hovrätten gjorde i fall då det inte föranleder någon särskild komplikation i sådana hänseenden som har berörts i det föregående. Vad gäller beträffande företräde, om ansökan om utmätning sammanträffar med ansökan om verkställighet av annat slag (frånsett betalningssäkring)? Något generellt svar härpå kan inte ges. I NJA 1983 s. 277 I var fråga om företrädet mellan å ena sidan verkställighet av domstols förordnande enligt 11:9 GB (se numera 9:8 ÄktB) att makes giftorättsgods skulle ställas under särskild förvaltning för att säkerställa andra makens rätt vid bodelning (i anledning av äktenskapsskillnad) och å andra sidan ansökan om utmätning och om verkställighet av betalningssäkring mot samme make. Verkställigheten av förordnandet om egendoms avskiljande ansågs skola ges företräde. Till stöd för denna ståndpunkt anfördes två skäl. Det ena innebar att, så långt den ena makens anspråk vid bodelning motsvarades av den andra maken tillhörigt giftorättsgods som fanns kvar när bodelningen skedde, den förra maken enligt GB hade rätt att erhålla detta giftorättsgods utan att behöva konkurrera därom med ägarmakens borgenärer, oavsett vid vilken tidpunkt dessas fordringar uppkommit (dvs. före eller efter den kritiska tidpunkten, i förevarande fall då talan om äktenskapsskillnad väcktes). Det andra skälet hade samband med den situationen att bodelning äger rum

medan den ena maken är försatt i konkurs och hade avseende på att det konkursgäldenären tillhöriga giftorättsgods som skall tillfalla den andra maken skall utges till denne, alldeles oavsett i vad mån konkursfordringar kan bli nödlidande. Rättsfallet har berörts i Rodhe, Handbok i sakrätt s. 222 och Beckman — Höglund, Svensk familjerättspraxis A III b 2. Innebörden av rättsfallet synes kunna uttryckas så, att utslagsgivande för konkurrensfrågan blivit hur resultatet skulle ha gestaltat sig vid en bodelning, i fall sådan hade ägt rum tidigare. När det gäller betydelsen av resultatet av bodelning under ena makens konkurs förtjänar påpekas att numera gäller enligt 12:1 ÄktB att, om ena maken är försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas, varje make skall behålla sitt giftorättsgods som sin andel; detta gäller dock inte vid bodelning med anledning av makes död. Nämnda skäl synes därför numera ha förlorat sin betydelse. I övrigt skall endast framhållas att HD:s uttryckssätt ”En konsekvens av det anförda (dvs. av de nyssnämnda skälen) är att” etc. måhända är alltför kategoriskt. Kanske hade det varit mera korrekt att säga t. ex.” Bäst förenligt med det anförda är att” etc. eller något liknande. Innan utmätning sker skall enligt 4:12 UB gäldenären som regel underrättas om målet; underrättelsen skall ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin rätt. Undantag från underrättelseskyldigheten gäller bl. a. då det föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller saken eljest är brådskande. I ett fall hade en gäldenär i fråga om utmätning för skatter underrättats om målet och därvid anmanats att betala sin skuld senast viss dag. Några dagar före betalningstidens utgång företog krfm utmätning för skatteskulden. Hovrätten fann att betalningsanmaningen inneburit att exekutiva åtgärder inte varit aktuella före den sista betalningsdagen. Då risk inte uppkommit för att gäldenären skulle skaffa undan eller förstöra sin egendom och saken inte heller eljest blivit brådskande, ansågs utmätningen inte ha tillkommit i behörig ordning varför den undanröjdes, RH
1990:120. (Jfr NJA 1971 s. 375.) Gäldenären är skyldig att lämna krfm behövliga uppgifter om sina tillgångar och han kan åläggas att bekräfta lämnade uppgifter på heder och samvete (4:14 UB). I RH 1985:55 hade en gäldenär underlåtit att i en på heder och samvete avgiven förteckning över hans tillgångar ange att han ägde andel i ett kommanditbolag. I mål om ansvar för osann försäkran ansågs underlåtenheten inte utgöra fara i bevishänseende, eftersom bolagets skulder översteg dess tillgångar vid förteckningens upprättande. Enligt UB är även tredje man upplysningspliktig gentemot krfm med avseende på förekomsten av utmätningsbar egendom; uppgiftsskyldigheten är dock inte generell. I 4:15 UB föreskrivs sålunda att tredje man är skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, samt att ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet. Den som av domstol förordnats att verkställa bodelning mellan makar (bodelningsförrättare) kan inte anses skyldig att lämna upplysningar enligt bestämmelsen, se RH 1984:22.

Beträffande rättsfallet RH 1986:156, som avsåg frågan om krfms utredning enligt 4:9 UB angående förekomsten av utmätningsbar egendom kunde godtas som bevis om gäldenärens insolvens, kan hänvisas till vad som sägs under II Konkursrätt. I ett fall hade krfm för en dödsbodelägares gäld utmätt ”gäldenärens andel” i en fordran hos ett bolag avseende redovisning av köpeskillingen för en såld bostadsrätt, vilken fordran ingick i dödsboet och alltså tillkom detta. Krfm meddelade med stöd av 6:3 UB bolaget förbud att betala ut något av det utmätta till annan än krfm eller den som krfm anvisade. Bolaget betalade likväl ut fordringsbeloppet till dödsboet. Eftersom krfm inte haft befogenhet att utmäta någon del av fordringen för dödsbodelägarens gäld och därför inte heller ägt meddela bolaget betalningsförbud, har av staten förd talan mot bolaget om betalningsskyldighet för vad som motsvarade det utmätta ogillats, NJA 1989 s. 342. I målet mot sekundogäldenären prövades alltså frågan om utmätningens förenlighet med UB:s regler om förhållandet till tredje man som en prejudiciell fråga, oaktat tredje mannen — dödsboet — såvitt framgår inte hade överklagat utmätningen. (Inte heller bolaget synes ha överklagat.) Ståndpunkten synes välgrundad. Den har samband med frågan huruvida bolaget kunnat med befriande verkan betala till krfm vad som motsvarade den utmätta andelen. Så torde inte ha varit fallet; härom kan hänvisas till vad som (betr. tillgodohavande på bankkonto) sägs i Tredje mans rätt s. 80 f. och 229 f. Mot bakgrund härav torde det vara ofrånkomligt att pröva hållbarheten av utmätningen, trots att den inte överklagats. Det hade dock varit önskvärt om skälen för ståndpunkten utvecklats något närmare, särskilt som utgången synes ha bort bli den motsatta, om utmätningen hade avsett lösöre som innehades av någon utomstående och denne i strid med krfms förbud (jfr 6:7 1 st. UB) utlämnat egendomen till en tredje man som gjorde anspråk på egendomen och i själva verket också var rätt ägare.

 

2.5 Rättsverkningar av utmätning
Ett par rättsfall har rört frågan om sekundogäldenär, efter det att fordran blivit föremål för exekutiv åtgärd, haft rätt att kvitta med motfordran mot gäldenären. Rättsfallet NJA 1985 s. 223 avsåg visserligen betalningssäkring men kan ändå ha sitt intresse här. Vid verkställighet av betalningssäkring togs i anspråk en fordran enligt enkelt skuldebrev som tillkom gäldenären, varvid sekundogäldenären enligt 6:3 UB jfrd med 10 § (numera 11 §) betalningssäkringslagen meddelades förbud att betala till annan än krfm. Senare förvärvade sekundogäldenären från annan en fordran mot gäldenären, och frågan gällde om kvittning fick ske med denna fordran. Detta besvarades nekande av HD. Som skäl åberopades dels det förfogandeförbud för gäldenären som betalningssäkring medför enligt 11 § (numera 12 §) betalningssäkringslagen, dels att kvittningsbestämmelsen i 28 § skuldebrevslagen anses analogt tillämplig vid utmätning dels ock att kvittningsmöjlighet i den aktuella situationen kunde medföra att beslut om betalningssäkring blev utan verkan. HD tillämpade alltså den princip som kommit till uttryck i 28 § skuldebrevslagen.

Enligt denna (jfr 10 §) gäller efter överlåtelse (och pantsättning) av enkelt skuldebrev att gäldenären har rätt till kvittning med fordran hos överlåtaren (pantsättaren), såvida han inte förvärvat motfordringen efter den tidpunkt då han fick kännedom om överlåtelsen (pantsättningen) eller fick skälig anledning till förmodan därom; undantag gäller i fall då motfordringen förfaller till betalning först efter nämnda tidpunkt och efter huvudfordringen. NJA 1985 s. 468 gällde fråga om kvittning, sedan löpande skuldebrev tagits i anspråk först genom betalningssäkring och senare genom utmätning för en annan fordran; skuldebrevet togs i förvar i samband med betalningssäkringen. Sekundogäldenären åberopade kvittning efter verkställigheten av betalningssäkringen men före utmätningstillfället. Skuldebrevslagens regel om kvittning efter överlåtelse (och pantsättning) av löpande skuldebrev (18 §, jfr 10 §) är av naturliga skäl snävare än motsvarande bestämmelse i fråga om enkla skuldebrev. Enligt 18 § gäller sålunda att, om löpande skuldebrev har överlåtits, gäldenären inte får kvittningsvis göra gällande motfordran som han hade hos överlåtaren annat än om indrivandet därav skulle äventyras genom kvittningsrättens upphörande och förvärvaren uppenbarligen insåg detta då skuldebrevet kom i hans hand. (Här bortses från en specialbestämmelse för det fall att motfordringen grundar sig på samma rättsförhållande som huvudfordringen.) Denna bestämmelse ansågs i rättsfallet böra tillämpas även i fråga om utmätning och betalningssäkring, vilket medförde att sekundogäldenären inte kunde göra gällande kvittning gentemot betalningssäkringen men väl i förhållande till utmätningen. Som skäl åberopades dels ståndpunkten i fråga om kvittning efter utmätning eller betalningssäkring av enkelt skuldebrev, dels att det var rimligt att tillämpa 18 § med hänsyn till utmätnings– och betalningssäkringsborgenären, dels att sekundogäldenären vid utmätning eller betalningssäkring av löpande skuldebrev som tas i förvar inte behöver underrättas om åtgärden, varför tillämpning av 28 § inte var lämplig, dels ock att tillämpning av 28 § inte heller var påkallad av hänsyn till sekundogäldenären. I RH 1983:69 hade, sedan utmätning skett av en stereoanläggning m. m. i en gäldenärs bostad, en annan person efter underrättelse därom bortfört egendomen från gäldenärens bostad. Gäldenären hade ansett sig inte kunna hindra honom från detta. Vid åtal för överträdelse av myndighets bud (17:13 BrB) ansågs denna underlåtenhet inte utgöra straffbar gärning. (Bortförandet ägde rum före ikraftträdandet av UB och den i samband därmed ändrade lydelsen av 17:13 BrB, vilket dock torde ha saknat betydelse för bedömningen.) I fråga om förmånsrätt på grund av utmätning gäller som huvudregel att förmånsrätt uppkommer i och med beslutet om utmätning (4:30 1 st. UB). Vidare gäller att utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt och att tidigare utmätning i princip ger företräde framför senare utmätning av samma egendom (9 § 4 st. förmånsrättslagen). Ett undantag från sistnämnda regel är att utmätning av lön o. d. i den ordning som föreskrivs i 7 kap. UB medför förmånsrätt först när det belopp som skall innehållas har förfallit till betalning (7:13 1 st. UB). Antag att en borgensman har betalat borgenären en del av den skuld för vilken han

har ingått borgen samt att utmätning söks mot gäldenären dels av borgenären för vad som utestår obetalt av skulden dels av borgensmannen för det belopp för vilket han på grund av sitt infriande av borgensåtagandet har regressrätt mot gäldenären. Det antas vidare att utmätning för fordringarna äger rum samtidigt. (Härmed jämställs att utmätning av lön sker vid olika tidpunkter men innan visst belopp som skall innehållas har förfallit till betalning.) För detta fall har i doktrinen gjorts gällande, dock med den reservationen att frågan är formellt tveksam, att borgensmannen bör på grund av borgensavtalet vika för borgenären (Walin, Borgen och tredjemanspant s. 251). Nämnda situation förelåg i RH 1986:125. Situationen komplicerades dock av att utmätning samtidigt skedde även för två helt andra fordringar. Hovrätten tillämpade den av Walin förordade principen, dock på följande sätt. Att låta borgenären vars fordran var förenad med borgen (”huvudborgenären”) få beräkna utdelning efter hela sin ursprungliga fordran ansågs inte möjligt med hänsyn till bl. a. bestämmelsen i 13:6 UB. De influtna medlen delades först upp proportionellt mellan å ena sidan huvudborgenärens kvarstående fordran och å andra sidan de två ”utomstående” fordringarna. Den lott som därvid föll på de båda sistnämnda fordringarna fördelades därefter mellan dessa och borgensmannens regressfordran likaså efter fordringarnas storlek. Rättsfallet föranleder två frågor, dels vad som gäller om företrädet mellan borgenär och borgensman vid samtidig utmätning för borgenärens kvarstående fordran och borgensmannens regressfordran, dels — om Walins mening godtas — hur fördelningen skall ske vid konkurrens med ytterligare fordran. Till stöd för Walins ståndpunkt kan åberopas att den är bäst förenlig med det bakomliggande rättsförhållandet. Borgensåtagandet utgör en säkerhet till förmån för borgenären, som tas i anspråk om gäldenären inte kan eller vill betala. Mot bakgrund härav är det inte sakligt motiverat att en borgensman, som delvis infriat sin borgen, skall kunna konkurrera på lika fot med borgenären om vad som kan tas ut av gäldenären. Vad som gör saken tveksam är emellertid att, om man i enlighet härmed ger borgenären företräde, detta sker i direkt strid med de nyssnämnda bestämmelserna angående förmånsrättens inträde. I dessa regler kan inte inläsas någon reservation med hänsyn till konkurrerande fordringars beskaffenhet, frånsett vad som följer av att fordringarna eller någon av dem är förenad med annan särskild förmånsrätt. Det är därför enligt min mening svårt att utan lagstöd tillämpa den princip som för konkurs har kommit till uttryck i 5:5 KL (jfr 134 § i 1921 års KL). Härtill kommer följande. Antag att viss egendom utmäts först för borgensmannens regressfordran och något senare, innan egendomen har sålts, för borgenärens kvarstående fordran. Enligt 4:30 UB och 9 § 4 st. förmånsrättslagen har då den förra utmätningen företräde. Om man anser sig kunna sätta sig över förmånsrättsreglerna vid samtidig utmätning, kräver väl konsekvensen att man gör det även vid successiva utmätningar. Envar måste dock hesitera ytterligare här; borgenären skulle då få förmånsrätt retroaktivt. Situationen blir ännu mera tillspetsad, om mellan de nu nämnda båda utmätningarna samma egendom blir utmätt för någon helt annan fordran (eller, i fråga om fastighet,

inteckning beviljas). Walin synes också ha begränsat sin ståndpunkt till fall av samtidiga utmätningar. Även detta, som för övrigt inte synes fullt konsekvent, kan dock som nämnts ifrågasättas. De problem som ståndpunkten kan föranleda belyses i någon mån av det nu aktuella hovrättsavgörandet. Hovrättens sätt att fördela medlen torde sakna stöd och har dessutom lett till oväntat resultat. Även om borgensmannens regressfordran anses böra stå tillbaka för huvudborgenärens återstående fordran, synes det mig klart att båda dessa fordringar skall beaktas vid fördelningen av hela medelsbeloppet och därvid konkurrera med övriga fordringar. Utifrån nämnda ståndpunkt skulle därefter vad som utlagts för borgensmannens regressfordran tillgodoföras huvudborgenären så långt det behövs. Det förhållandet att utmätning har skett även för andra borgenärers fordringar kan sålunda inte medföra att borgensmannens regressfordran inte skulle beaktas vid nämnda fördelning. Å andra sidan måste anses att, om vid samtidig utmätning endast för borgensmannens och huvudborgenärens fordringar borgensmannen anses inte böra erhålla något på grund av rättsförhållandet mellan honom och huvudborgenären, han inte bör komma i bättre situation därför att utmätning skett även för annan fordran. Hovrättens sätt att fördela medlen torde ha missgynnat de utomstående fordringarna, vilka underkastats delning med annan fordran i två omgångar, något som leder till sämre resultat än en enda delning med övriga fordringar, samt även i övrigt medfört ett egendomligt resultat.

 

2.6 Exekutiv försäljning och redovisning av influtna medel
I RH 1988:17 hade lös egendom bestående av flera objekt utmätts för ett flertal olika fordringar. Fordringsbeloppen uppgick sammanlagt till cirka 238 000 kr och den utmätta egendomen värderades till 62 000 kr. Egendomen såldes exekutivt och influtna medel fördelades mellan borgenärerna samma dag som auktionen ägt rum. (I vad mån utbetalning skedde framgår inte av referatet.) Vid försäljnings– och fördelningstillfället hade två av exekutionstitlarna (avseende tillhopa ungefär 13 000 kr) inte vunnit laga kraft och de var inte heller sådana att de fick verkställas såsom lagakraftägande dom. Gäldenären överklagade försäljningen och åberopade bl. a. detta förhållande. Hovrätten fann att krfm inte ägt sälja egendomen för de borgenärers räkning som saknade lagakraftägande exekutionstitel; detta saknade dock praktisk betydelse, eftersom övriga fordringar betydligt översteg värdet av den utmätta egendomen. Hovrätten ansåg vidare att krfms förfarande att vid fördelningen låta de borgenärer vars exekutionstitlar inte hade vunnit laga kraft få del av medlen utgjort grovt rättegångsfel. Fördelningen undanröjdes därför och återförvisades till krfm. Härtill kan anmärkas följande. Hovrättens bedömning saknar varje stöd i utsökningslagstiftningen. Om viss egendom har utmätts för flera fordringar, är det för exekutiv försäljning tillräckligt att en av exekutionstitlarna har vunnit laga kraft eller eljest är sådan att den får föranleda försäljning (jfr 8:4 UB). En annan sak är att, om utmätningen har avsett flera olika föremål som lämpligen kan säljas var för sig, det ibland kan finnas anledning att dröja

något med försäljningen för att inte egendom skall säljas i onödan, om någon fordran faller bort efter överklagande (jfr 8:3). Men förmånsrätt inträder genom utmätningen, oavsett om exekutionstiteln är lagakraftvunnen eller ej (jfr 4:30). Härav följer att vid en försäljning, som äger rum i den aktuella situationen, även de fordringar beträffande vilka exekutionstiteln inte har vunnit laga kraft skall beaktas. En annan konsekvens av förmånsrätten är att även dessa fordringar skall deltaga i fördelningen av influtna medel och tilldelas så mycket som belöper på dem i förhållande till övriga fordringar. Däremot kan inte medel som utfaller på nämnda fordringar utan vidare betalas ut (13:14 punkt 1); för utbetalning innan exekutionstiteln vunnit laga kraft krävs att säkerhet ställs. — Hovrättens tillämpning, som avsett en grundläggande fråga rörande utmätning, är helt oförenlig med flera bestämmelser. Den måste betecknas som uppenbart stridande mot lag. Krfms handläggning var däremot, såvitt framgår av referatet, korrekt. I RH 1985:85 hade utmätning skett av andel i en bostadsförening, i vars stadgar var föreskrivet hembudsskyldighet gentemot föreningen för inlösen vid medlems överlåtelse i vissa fall. Hembudsskyldigheten ansågs inte gälla vid exekutiv försäljning. I fråga om exekutiv auktion på fastighet finns bestämmelser om visning av egendomen för spekulanter (12:18 2 st. UB och 12:14 UF). Motsvarande föreskrifter finns däremot inte beträffande lös egendom. Av krfms skyldighet att söka erhålla ett så bra resultat som möjligt (jfr 9:4 1 st. UB) följer dock att krfm i princip bör ge spekulanter möjlighet att bese egendom som utbjuds till försäljning; undantag måste gälla i fråga om värdepapper och annan egendom, vars utseende och närmare beskaffenhet i övrigt saknar betydelse. I RH 1988:128 hade vissa föremål sålts på auktion, trots att ägaren till den mark där egendomen förvarades hade motsatt sig visning på hans fastighet och spekulanterna därför inte beretts tillfälle att på erforderligt sätt besiktiga egendomen; de hade fått hålla sig till fotografier och muntlig beskrivning. Hovrätten undanröjde försäljningen såvitt avsåg en lastbil (men inte beträffande övriga föremål eftersom det inte kunde antas att felet inverkat på försäljningsresultatet i denna del). Här kan också nämnas att vid förvärv av lös sak på exekutiv auktion köparen har ansetts redan genom själva inköpet vinna skydd mot utmätning för förre ägarens (dvs. gäldenärens) skulder, NJA 1985 s. 159. Rättsfallet har berörts närmare under 2.3. I rättsfallet NJA 1977 s. 664 slog HD fast att, när en borgenär har erhållit utdelning för flera fordringar i konkurs, utdelningen skall avräknas på de särskilda fordringarna på samma sätt som skulle ha skett, om fordringarna hade tillkommit skilda borgenärer. Det innebär att borgenären inte kan fritt bestämma hur de medel som han erhåller skall avräknas på de olika fordringarna (jfr 9:5 HB). Man kunde tro att detsamma skulle gälla i mål om utmätning. Så är emellertid enligt NJA 1986 s. 454 inte fallet vid utmätning enbart för fordringar tillkommande en och samma borgenär. Detta motiverades med att det vid utmätning inte är fråga om en samlad avveckling av gäldenärens skulder under hänsynstagande till samtliga rättsägares intressen, att borgenären kan själv

bestämma för vilken eller vilka fordringar han vill begära utmätning, att i fråga om skattefordringar valrätt för borgenären minskar risken för preskription samt att proportionell fördelning inte rensar upp bland fordringarna. Ståndpunkten överensstämmer med uttalande av dep.chefen i förarbetena till UB (prop. 1980/81:8 s. 696). Se även prop. 1984/85:108 avseende lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter s. 103 (lagrådet) och 114 (dep.chefen). Det bör dock understrykas att HD:s uttalande inte avser det fallet att en borgenär med flera fordringar konkurrerar med en annan borgenär, som fått utmätning i samma egendom. Anledningen härtill är tydligen att frågan om avräkning då kan röra annan rättsägares intressen. Här kan emellertid föreligga flera olika situationer. Det är givetvis en skillnad mellan å ena sidan t. ex. det fallet att viss egendom utmätts först för A:s fordran, därefter för B:s fordran och senare för en annan A:s fordran samt å andra sidan t. ex. det fallet att egendomen först utmätts för B:s fordran och därefter för A:s båda fordringar; här bortses från annan särskild förmånsrätt än den som följer av utmätning. I t. ex. det senare fallet torde det vara möjligt att tillämpa den valrätt för borgenär med flera fordringar som 1986 års rättsfall ger uttryck åt. Huruvida så skall ske torde dock vara en öppen fråga. I RH 1986:66 hade krfm utmätt en postanvisning avseende visst ersättningsbelopp. Efter överklagande upphävde hovrätten utmätningen eftersom den ansågs ha skett före utgången av den frist som föreskrivs i 5:12 UB. Gäldenären yrkade även ränta på beloppet. Hovrätten fann att i den mån det utmätta beloppet gjorts räntebärande av krfm (jfr 13:1 UF) gäldenären var berättigad att erhålla upplupen ränta, men att laga stöd i övrigt saknades för yrkandet. Exekutiv försäljning ger enligt 14:1 UB köparen samma rätt till den sålda egendomen som frivillig försäljning; från de undantag som anges i de följande paragraferna i kapitlet bortses här. Bestämmelserna innebär att en exekutivköpare kan göra godtrosförvärv till lösöre och att det för sådant förvärv inte krävs att försäljningen har vunnit laga kraft. I NJA 1985 s. 304 hade en husvagn sålts på kredit under förbehåll om återtaganderätt som alltjämt var gällande. Husvagnen utmättes hos köparen (egentligen köparens make) och såldes på exekutiv auktion. Därvid iakttogs inte bestämmelserna i 9:10 UB till skydd för kreditsäljares återtaganderätt. Dessa innebär att försäljning får ske endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens fordran (eller försäljningen med kreditgivarens samtycke sker med förbehåll för hans rätt, något som torde vara ovanligt). Återtaganderätt behandlas alltså i princip som panträtt. I det nämnda fallet överklagade kreditsäljaren försäljningen med yrkande om upphävande därav. HD ogillade denna talan, eftersom exekutivköparen i god tro hade förvärvat husvagnen och fått den i sin besittning, dvs. gjort ett godtrosförvärv. (En ledamot var skiljaktig.) Avgörande för utgången var enligt HD:s resonemang huruvida krfms underlåtenhet att beakta återtaganderätten skulle jämställas med motsvarande förfarande beträffande äganderätt, dvs. då exekutivt såld egendom tillhör tredje man, eller om den skulle ses som ett fel beträffande förfarandet, vilket kan föranleda hävande av försäljningen efter överkla-

gande. Rättsfallet har ingående behandlats i Tredje mans rätt s. 473 ff., vartill får hänvisas. Härutöver skall endast framhållas att kreditsäljaren i egenskap av sakägare hade bort underrättas om auktionen, vilket uppenbarligen inte skett, och att underlåtenheten härutinnan utgjorde en brist i förberedandet (jfr 9:2 2 st. UB och 9:10 och 11 UF). I RH 1990:104 hade två utmätta lyftkranar sålts på exekutiv auktion, varvid betalning erlagts och kranarna omhändertagits av köparna. Efter överklagande upphävde hovrätten försäljningen, till synes därför att fel förekommit med avseende på äganderättsförbehåll som inte beaktats. I senare beslut fann hovrätten att krfm hade befogenhet att återta kranarna från exekutivköparna enligt bestämmelserna i 6 kap. UB. Egendomen ansågs i den uppkomna situationen utmätt, såvida inte annat följde av vidareöverlåtelse till någon som hade tagit egendomen i besittning från exekutivköparna. (Härvid åsyftades troligen godtrosförvärv.) Bedömningen överensstämmer i princip med den ståndpunkt som dep.chefen, i motsats till lagrådet, intog i lagstiftningsärendet (prop. 1980/81:8 s. 1226, jfr s. 1145 f.). Flera rättsfall har avsett exekutiv försäljning av fast egendom. Enligt 12:3 UB skall utmätt fastighet beskrivas och värderas. Närmare bestämmelser om beskrivning finns, förutom i 12:3 och 4 UB, i 12:2–6 UF. I NJA 1987 s. 954 hade krfms beskrivning av en utmätt bostadsfastighet varit bristfällig på så sätt att den inte utvisade det väsentliga förhållandet att bostadshuset delvis låg på gatumark ingående i en annan fastighet. Staten ansågs skadeståndsskyldig enligt 3:2 och 3 skadeståndslagen på grund av försummelse från krfms sida; att vissa felaktiga åtgärder utav byggnadsnämnden bidragit till försummelsen ansågs sakna betydelse. Det kan erinras om att den s. k. standardregeln i 3:3 skadeståndslagen numera är upphävd. Rättsfallet har berörts av Hillert i en uppsats i Process och exekution, Vänbok till Robert Boman s. 165 ff. (I uppsatsen, som har rubriken Inroparens ställning, behandlas också flera andra frågor angående en inropares rättsliga ställning, då den fastighet som han ropat in är i annat eller sämre skick än han räknat med.) Några rättsfall har rört frågan i vad mån anspråk skall tas upp i sakägarförteckningen och beaktas vid fördelningen av influtna medel. Under 2.3 har berörts några rättsfall avseende s. k. dold äganderätt till fast egendom. I NJA 1985 s. 97 hade hustrun i ett äktenskap, i vars namn en fastighet inköpts och som därför erhållit lagfart (den öppne ägaren), upplåtit panträtt i fastigheten sedan mannen (den dolde ägaren) väckt talan mot henne om bättre rätt till hälften av fastigheten och tvisten antecknats i fastighetsboken. Under målets handläggning såldes fastigheten exekutivt. Målet blev därefter avgjort på det sättet att mannen förklarades ha varit framför hustrun ägare till hälften av fastigheten. Vid fördelning av köpeskillingen från den exekutiva auktionen ansågs panträttsupplåtelsen vara gällande mot mannen utan hinder av den anteckning om tvisten som gjorts i fastighetsboken (jfr 18:2 och 8 JB). Av rättsfallet framgår att den öppne ägaren är legitimerad att förfoga över fastigheten så länge motpartens anspråk är dolt och att den dolde ägarens rätt alltså endast är ett obligationsrättsligt anspråk. Rättsfallet ligger i linje med NJA 1984 s. 772 och 1985 s. 615, båda berörda ovan under 2.3.

I RH 1983:145 var förhållandena följande. A köpte en fastighet av B och övertog därvid betalningsansvaret gentemot en kreditgivare för lån med panträtt i fastigheten. Efter köpet betalade A vissa amorteringar och räntor på lånet. Senare avslogs av A gjord ansökan om förvärvstillstånd enligt lagen om förvärv av hyresfastighet m. m., i följd varav köpet var ogiltigt. Vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv försäljning av fastigheten ansågs A ha inträtt i kreditgivarens rätt såvitt avsåg ”överhypoteken” på pantbreven. Detta motiverades med att det syntes bäst förenligt med syftet att återställa läget före köpet att fastigheten återgick behäftad med panträtt i samma utsträckning som vid köpet samt att köparen inte borde försättas i sämre läge än om förvärvstillstånd hade meddelats. Hovrättens ståndpunkt torde innebära att en fastighetsköpare, som medan köpet är svävande på grund av krav på förvärvstillstånd betalar fastigheten åvilande gäld,därmed erhåller en av förvärvstillståndet villkorad regressfordran förenad med panträtt i fastigheten. Ståndpunkten framstår som tillfredsställande. Ty varför skulle säljarens andra borgenärer på köparens bekostnad ha fördel av att köparen måste betala kreditgivaren i den svävande situationen? Fördelning av köpeskilling m. m. efter försäljning av fastighet på auktion skall enligt 13:10 2 st. UB ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det inte framgår att fordran understiger vad som anges i förteckningen. I RH 1983:120 var förhållandena följande. I sakägarförteckningen för en fastighet hade med bästa rätt upptagits, förutom förrättningskostnaderna, en stadshypoteksförenings fordran och en banks fordran. I föreningens fordran ingick ersättning för förlorat fond– och förvaltningsbidrag. Banken ropade in fastigheten för ett belopp som täckte kostnaderna och nämnda fordringar samt träffade överenskommelse med föreningen om övertagande av lånet hos föreningen. Därefter meddelade föreningen i skrivelse till krfm att den avstod från sitt yrkande om nyssnämnda ersättning. Fråga uppkom om den del av köpeskillingen som svarade mot den bevakade ersättningen skulle tillfalla inroparen (banken) eller efterföljande borgenär enligt sakägarförteckningen. Avståendet ansågs leda till det senare alternativet. Till rättsfallet kan framhållas följande. Den ifrågavarande ersättningen tycks ha utgjort ett slags skadestånd för förtida betalning. Det har ansetts att, om inroparen övertar ett lån på oförändrade villkor och borgenärens anspråk på ersättning därför bortfaller, beloppet skall tillkomma inroparen som kompensation för lånets övertagande (se Utsökningsrätt VIII SOU 1968:64 s. 101 f., prop. 1971:20 s. 144 och 192 och Walin m. fl., Utsökningsbalken 2 uppl. s. 350). Om detta är riktigt, uppkommer fråga hur borgenären bör förfara beträffande det bevakade ersättningsbeloppet. Eftersom inroparen med den nämnda ståndpunkten får anses inträda i borgenärens rätt till beloppet, bör borgenären inte förfara så att ersättningsbeloppet inte beaktas vid fördelningen. Frågan rör egentligen endast borgenären och inroparen. Förhållandet bör dock framgå i samband med att avräkningen på köpeskillingen behandlas vid fördelningssammanträdet (jfr 12:34 UB). I det refererade fallet torde hovrätten ha fäst avgörande vikt vid att borgenären förklarat sig avstå från yrkandet om den berörda ersättningen, trots

att det blev upplyst i målet hur det förhöll sig. Riktigheten härav synes kunna ifrågasättas, särskilt som borgenären utifrån nyssnämnda ståndpunkt knappast kan vara berättigad att efter det att avtal träffats med inroparen om övertagande av betalningsskyldigheten påkalla nedsättning av i sakägarförteckningen upptaget belopp som omfattas av avtalet. Det bör dock understrykas att den i förarbetena hävdade uppfattningen om inroparens rätt till belopp motsvarande skadeståndet inte är självklar; den bestreds också i målet av krfm och RSV. Om två eller flera pantbrev har lämnats som säkerhet för viss fordran och inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter varandra, skall enligt 6:3 2 st. JB pantbreven behandlas som ett enda pantbrev, så att tillägg inte får tas i anspråk förrän de sammanlagda pantbrevsbeloppen har utnyttjats fullt ut. Denna s. k. blockbildningsregel har samband med ägarhypoteket — som inte omfattar tillägg — och syftar till att förhindra att en borgenär tillskapar ägarhypotek till nackdel för efterföljande borgenärer. Regeln har tidigare, uppenbarligen med hänsyn till sitt syfte, ansetts tillämplig inte endast då de pantbrev, vari en borgenär har erhållit panträtt, innehas med primärpanträtt utan också i fall då borgenären har sekundärpanträtt i ett pantbrev och primärpanträtt i ett annat pantbrev med (lika rätt eller) närmast efterföljande rätt (NJA 1974 s. 353). I NJA 1983 s. 696 var förhållandena likartade, dock att det pantbrev vari den ifrågavarande borgenären hade sekundärpanträtt hade utmätts för andra fordringar i den mån det inte utgjorde säkerhet för fordran. Tillämpning av blockbildningsregeln skulle därför medföra att utmätningsborgenärerna erhöll betalning på bekostnad av en annan pantborgenär, vars fordran blivit nödlidande. Detta ansågs dock inte utgöra skäl att avstå från tillämpning av nämnda regel, vilket motiverades med att samma verkan kunde inträda i fall då båda pantbreven innehades med primärpanträtt. — Frågan om tillämpning av blockbildningsregeln har numera kommit i ett delvis annat läge, sedan det genom lagändring år 1985 föreskrivits att rätt till betalning genom tillägget inte föreligger för borgenär på vars ansökan pantbrevet har utmätts eller till vilken pantbrevet är pantförskrivet i andra hand (6:3 3 st. JB). Regeln saknar därför numera betydelse i situationer som avses med nämnda två rättsfall. Om fastighet som skall säljas exekutivt hör till konkursbo, skall enligt 12:25 2 st. UB i sakägarförteckningen tas upp — utöver panträttsfordringar och andra fordringar som anges i 1 st. — arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen. Med sådan kostnad måste avses detsamma som i 81 § 1921 års KL (och numera i 14:18 1987 års KL) benämndes kostnad för vård och försäljning av egendomen. I NJA 1988 s. 332 gjorde konkursförvaltaren gällande att vid exekutiv försäljning av en fastighet som ingick i konkurs skulle som sådan kostnad upptas en statens fordran på återföring av avdrag för ingående mervärdeskatt som gäldenären hade gjort före konkursen; återföringen utlöstes av den exekutiva försäljningen. Skatten ansågs inte vara sådan kostnad som skulle beaktas vid den exekutiva försäljningen och fördelningen. Rättsfallet har behandlats närmare av G. Lennander i SvJT 1989 s. 353 ff.

Inrop av fastighet på exekutiv auktion får inte godtas av krfm, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. Bestämmelsen härom, 12:40 1 st. 2 meningen UB och dess motsvarighet i äldre lag, har orsakat en del svårigheter. Situationen har i allmänhet varit den att krfms beslut att godtaga det högsta inropet överklagas, som regel av gäldenären, som gör gällande att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. Så var också fallet i RH 1984:38. Besvären avslogs med tillämpning av den i praxis tidigare fastslagna principen, att det måste ställas stora krav på den utredning som åberopas till stöd för påstående att auktionsförrättaren felbedömt möjligheterna att uppnå avsevärt högre köpeskilling än den bjudna. Det förhållandet att en spekulant efter auktionen förklarat sig beredd att betala ett högre pris än vad som bjudits tillmättes inte avgörande betydelse. I RH 1984:13 var situationen den motsatta. Krfm godtog inte det högsta budet, eftersom det ansågs sannolikt att avsevärt högre pris kunde uppnås. Sedan inroparen överklagat detta beslut, återförvisade hovrätten målet till krfm med förklaring att inroparens bud skulle godtas och att försäljningen skulle slutföras med utgångspunkt i budet. Enligt 12:42 2 st. UB får krfm avvisa begäran (som regel av sökanden) om nytt försäljningsförsök, om två auktioner har hållits utan att fastigheten har blivit såld och det saknas anledning anta att fastigheten kan säljas inom rimlig tid. I ett fall hade krfm gjort två misslyckade försök att sälja en fastighet på auktion; något bud hade över huvud inte avgetts vid någotdera tillfället. Sökanden, som var ett fastighetsfinansieringsbolag, begärde att en tredje auktion skulle hållas och utlovade att därvid köpa fastigheten om inte någon annan ropade in den. HD, som konstaterade att löftet fick godtas, fann att förutsättningar för nytt försäljningsförsök förelåg, NJA 1984 s. 861. HD uttalade också att det saknades stöd för att krfm, trots att en klar försäljningsmöjlighet förelåg, skulle kunna avvisa begäran om ett tredje försäljningsförsök med hänvisning till allmänna principer för förfarandet; hovrätten hade till stöd för motsatt ståndpunkt åberopat bl. a. de kostnader och den tidsutdräkt som en ytterligare auktion skulle medföra. I NJA 1987 s. 457 hade en spekulant, vars inrop vid exekutiv auktion inte godtagits på grund av att det ansetts sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås, överklagat detta beslut. Innan överklagandet prövats i sak, återkallade sökanden sin begäran om exekutiv försäljning. Sökanden ansågs berättigad härtill, eftersom någon exekutiv försäljning ännu inte hade kommit till stånd. Det förtjänar framhållas att fastigheten hade blivit utmätt till följd av betalningsfastställelse, men att detsamma uppenbarligen bör gälla om sökanden, när utmätning har skett efter beslut av krfm, återkallar sin ansökan om utmätning i den nämnda situationen. När exekutiv försäljning av fast egendom har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, är exekutivköparen enligt 14:3 2 st. UB skyddad mot anspråk såväl från den som åberopar förvärv av egendomen från gäldenären eller någon företrädare till denne som från den som åberopar att gäldenärens eller någon företrädares förvärv var ogiltigt eller av annat skäl inte gällde mot den rätte ägaren; i det senare fallet krävs dock

även att lagfart var beviljad för gäldenären när den exekutiva försäljningen ägde rum. I RH 1985:125 som avsåg lagfart var situationen den att en fastighet, som var lagfaren för gäldenären, såldes exekutivt, varefter försäljningen vann laga kraft och köpeskillingen erlades. Oaktat rättegång pågick om hävning eller återgång av gäldenärens förvärv, ansågs exekutivköparna berättigade att erhålla lagfart på sitt förvärv. Bestämmelsen i 20:7 punkt 3 JB om att lagfartsansökan skall förklaras vilande när rättegång pågår om hävning eller återgång av förvärv av den aktuella fastigheten eller om bättre rätt till denna ansågs alltså inte tillämplig i den föreliggande situationen. I NJA 1988 s. 283 var fråga huruvida en fordran på obetalda pensionsavgifter var förenad med sjöpanträtt och därmed förmånsrätt i ett fartyg som såldes exekutivt. Fartyget var infört i grekiskt fartygsregister och fordringen tillkom en grekisk sjömanspensionskassa, men frågan om sjöpanträtt skulle bedömas enligt svensk lag (244 § 1 st. 1 punkten och 259 § 1 st. sjölagen). Tvisten hade av krfm hänskjutits till rättegång genom att pensionskassan enligt 13:7 2 st. UB förelagts att väcka talan mot den borgenär som medlen skulle tillfalla om sjöpanträtt inte förelåg.

 

3 Exekution i lön o. d.
Bestämmelserna om införsel och löneutmätning är delvis överensstämmande. Rättsfall som avser den ena formen av löneexekution har därför i många fall betydelse även för den andra formen. Införsel får till skillnad från löneutmätning äga rum endast för vissa särskilda typer av fordringar (15:1 UB). En sådan fordringstyp är underhållsbidrag enligt ÄktB (tidigare GB) och FB. I RH 1985:79 hade vid äktenskapsskillnad mellan två makar vardera maken erhållit vårdnaden om ett av makarnas två barn samt ålagts att betala underhållsbidrag för det andra barnet. Bidragen betalades enligt överenskommelse mellan makarna på så sätt, att avräkning skedde mellan bidragsbeloppen så långt de motsvarade varandra och att mannen, som hade att utge högre belopp än kvinnan, erlade mellanskillnaden. Sedan det underhållsbidrag som kvinnan hade att utge därefter jämkats retroaktivt, sökte hon införsel i mannens lön med visst belopp avseende obetalda underhållsbidrag. Hovrätten fann att mannen betalat honom åvilande underhållsbidrag och att kvinnan genom jämkningsdomen erhållit en fordran på återbetalning men att denna inte var av sådant slag att den kunde tas ut genom införsel hos mannen. — Till hovrättens beslut kan fogas följande synpunkter vid sidan av den av hovrätten prövade frågan. I jämkningsdomen ålades mannen uppenbarligen inte återbetalningsskyldighet. Bestämmelsen i 3:22 UB om utsökande utan särskild exekutionstitel av vad som skall betalas tillbaka när exekutionstitel har upphävts torde inte vara tillämplig, särskilt som vad som skulle återbetalas inte uttagits exekutivt. Härav följer att det saknades exekutionstitel för utsökande av vad som skulle återbetalas. Redan med hänsyn härtill saknades möjlighet till införsel hos mannen. Det kan f. ö. ifrågasättas om återbetalningsskyldigheten skulle åvila mannen (och inte barnet).

Införsel får enligt 15:1 UB även äga rum för bl. a. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs. Hit hör bl. a. arbetsgivaravgifter. I ett fall hade en bolagsman enligt bestämmelsen i 2:20 lagen om handelsbolag och enkla bolag om bolagsmans ansvar för handelsbolags förpliktelser ålagts personlig betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifter som åvilade handelsbolaget. Fordringen ansågs inte kunna tas ut genom införsel hos bolagsmannen, RH 1988:38. Genom införsel kan i första hand tas i anspråk lön som en arbetstagare erhåller. I RH 1986:99 ansågs att en arbetstagares fordran hos arbetsgivaren avseende ränta på retroaktiv lön inte kunde tas i anspråk genom löneexekution; fordringen blev i stället föremål för ordinär utmätning. Ståndpunkten motiverades med att räntan inte kunde anses utgöra lön eller annan ersättning för arbetsinsats. Riktigheten av denna bedömning kan enligt min mening ifrågasättas. Räntan utgjorde visserligen inte lön i vanlig mening men väl en biförpliktelse till arbetsgivarens skyldighet att betala lön. Om själva lönen och räntan skall tas i anspråk samtidigt — vilket inte synes ha varit förhållandet i rättsfallet — är det svårt att tänka sig en uppdelning på dels införsel eller löneutmätning dels ordinär utmätning. Det framstår som naturligast att betrakta räntan antingen som jämförlig med lön eller helt enkelt som lön i bestämmelsernas mening. Utbildningsbidrag för doktorander ansågs i NJA 1982 s. 730 inte kunna tas i anspråk genom införsel. Bestämmelserna om införsel och löneutmätning har emellertid senare ändrats så att även sådana ersättningar numera kan bli föremål för löneexekution (se 7:1 1 st. punkt 4 och 15:2 1 st. punkt 5 UB). I RH 1987:36 uppbar en utomlands stationerad SIDA–anställd, förutom lön vilken inte medgav löneutmätning, även en särskild skattefri ersättning som avsågs skola täcka vissa merkostnader. Ersättningen ansågs inte kunna tas i anspråk för löneutmätning. Genom införsel får inte tas ut mer än vad som överstiger vad gäldenären behöver för eget underhåll och familjens behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne. Krfm skall därför bestämma dels ett förbehållsbelopp dels ett införselbelopp. Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av ett normalbelopp och närmare föreskrifter om förbehållsbeloppet har meddelats av RSV. (15:9 UB och 14:2 UF; se numera även 15:6 a UB.) (Motsvarande bestämmelser gäller i fråga om löneutmätning.) RH 1985:41 gällde fråga om bestämmande av förbehållsbeloppet vid införsel hos en gift man. Vid proportionering mellan makarna av gemensamma levnadskostnader togs hänsyn till räntor och amorteringar på en bil, som tillhörde hustrun och ansågs ingå i hennes beneficium. Bedömningen skall ses mot bakgrund av att enligt RSV:s föreskrifter hänsyn inte skulle tas till räntekostnader och amorteringar beträffande egendom som inte ingick i gäldenärens beneficium. — I RH 1987:139 var fråga huruvida det förelåg tillräckligt underlag för att beslut skulle kunna meddelas om införsel. Gäldenären, som arbetade vid ett åkeri, sade sig inte kunna uppge någon fast lön, eftersom han arbetade oregelbundet. Han kunde inte heller ange någon hyreskostnad, då han inte

hade fast bostad. Arbetsgivaren hade inte besvarat krfms förfrågan angående gäldenärens anställnings- och avlöningsförhållanden. Hovrätten godtog krfms förfarande att bestämma ett förbehållsbelopp enligt schablonreglerna och införselbeloppet till vad som av lönen översteg förbehållsbeloppet. En ledamot ansåg att krfm borde göra ytterligare utredning innan ett så långtgående införselbeslut meddelades. Enligt 15:12 1 st. UB (jfr 7:10) skall beslut om införsel ändras av krfm, om anledning därtill föreligger, t. ex. om gäldenärens inkomstförhållanden har ändrats. Den part som ändringen går emot skall i princip beredas tillfälle att yttra sig innan ändring beslutas. Undantag härifrån gäller i fall då sådant hörande är uppenbart obehövligt eller beslutet inte kan uppskjutas. I NJA 1985 s. 752 hade krfm ändrat ett införselbeslut i anledning av den minskning av skatteavdraget som skulle ske enligt 1985 års lag om särskild skattereduktion, så att det belopp som motsvarade minskningen skulle innehållas av arbetsgivaren. Frågan gällde om gäldenärens hörande varit uppenbart obehövligt. HD fann att så inte var fallet. Enligt HD borde beaktas bl. a. att gäldenären kunnat ha anledning framhålla omständigheter som inte enbart hänförde sig till hans ekonomiska förhållanden i allmänhet utan hade avseende just på det ifrågavarande beloppet. Införsel har företräde framför löneutmätning (15:17 1 st. UB). Om gäldenären bor varaktigt tillsammans med sin make och underhållsbidrag till maken eller till makarnas barn överstiger vad som skäligen bör tillkomma den underhållsberättigade, får enligt 15:16 bidraget jämkas i utsökningsmålet bl. a. om löneutmätning annars inte kan äga rum (2 st.). Exempel på sådan jämkning finns i RH 1983:72. (I referatet, såväl i rubriken som i texten, anges felaktigt att underhållsbidraget konkurrerade med införsel för annan fordran.) Företrädesordningen mellan införsel och löneutmätning får naturligtvis inte kringgås genom att vad som blivit föremål för införsel tas i anspråk genom sakutmätning för annan borgenärs fordran. I enlighet härmed anges i 15:17 3 st. UB att belopp som har innehållits genom införsel inte får utmätas för annan fordran hos gäldenären. Även om utmätningsförbudet närmast är uppställt i införselborgenärernas intresse, torde det gälla även till förmån för gäldenären. Om införselborgenären har fått full betalning, bör således belopp som därefter inflyter till krfm på grund av införselbeslutet inte kunna utmätas. Denna situation förelåg i RH 1987:14. Hovrätten fann att den nämnda bestämmelsen hindrade utmätning. I NJA 1990 s. 224 var fråga om medel, som hade utbetalats till införselborgenären (staten) men som skulle betalas tillbaka till följd av att införselfordringen (skattetillägg) hade bortfallit efter överklagande. I sådant fall ansågs hinder inte föreligga mot utmätning. Detta motiverades bl. a. med att de skäl som uppbar utmätningsförbudet i 15:17 3 st. inte var tillämpliga i fråga om medel som skulle återbetalas av införselborgenären samt att utmätningsförbud beträffande sådana medel skulle gälla utan tidsbegränsning och föranleda praktiska svårigheter. Samma bedömning gjordes i RH 1990:8.

 

4 Verkställighet av kvarstad och andra säkerhetsåtgärder
I fråga om verkställighet av beslut om kvarstad för fordran och betalningssäkring är i stor utsträckning tillämpliga de bestämmelser som gäller beträffande utmätning. I det föregående under 2 Utmätning har med hänsyn till sammanhanget behandlats flera rättsfall som gällt verkställighet av kvarstad eller betalningssäkring. Dessa rättsfall berörs därför inte i förevarande avsnitt. Sedan viss egendom tagits i anspråk genom verkställighet av betalningssäkring, väckte tredje man som påstod sig vara ägare till egendomen talan mot gäldenären och borgenären (staten) om bättre rätt till egendomen. Fråga uppkom om tredje mannen ägde föra sådan talan mot borgenären. Det förtjänar nämnas att sådant föreläggande att väcka talan som kan meddelas tredje man, när tvist föreligger om rätten till utmätt egendom, inte kan meddelas i fråga om egendom som tagits i anspråk genom verkställighet av betalningssäkring (eller av kvarstad). Något hinder mot nämnda talan ansågs inte föreligga, se NJA 1984 s. 217 I. Samma ståndpunkt har tidigare beträffande kvarstadsbelagd egendom uttalats av HD i NJA 1978 s. 519. I NJA 1983 s. 277 I uppkom fråga om företrädet mellan å ena sidan verkställighet av förordnande enligt 11:9 GB om att makes giftorättsgods till visst värde skulle ställas under särskild vård och förvaltning och å andra sidan utmätning och verkställighet av betalningssäkring hos samme make. Rättsfallet har närmare behandlats ovan under 2.4. Utsökningslagstiftningen innehåller inte någon bestämmelse om hur krfm skall förfara med utländsk valuta, som har blivit föremål för kvarstad eller annan verkställighet. Till skillnad från vad som gäller beträffande utmätning och verkställighet av betalningssäkring finns det inte heller någon föreskrift om i vad mån kontanta medel, som har tagits i anspråk genom kvarstad eller eljest influtit i anledning av sådan åtgärd, skall göras räntebärande (jfr 13:1 och 18:2 jfrt med 13:1 UF). Dessa frågor aktualiserades i NJA 1990 s. 137. Ett oljebolag hade utverkat kvarstad mot ett rederi på ett belopp om 3 milj USA–dollar. Verkställigheten avsåg dellikvid för en oljelast och krfm erhöll beloppet i USD. Krfm avsåg att göra medlen räntebärande i bank. Om insättning skedde i svenska kronor, erhölls en betydligt högre ränta än om den gjordes i USD. Kronofogden försökte få parternas syn på saken men lyckades inte nå gäldenärens ombud, och sökandens ombud gav i vart fall inte något klart besked om att växling borde ske. I denna situation lät kronofogden växla beloppet till svenska kronor. Några dagar senare devalverades den svenska kronan. När kvarstaden hävdes ungefär ett halvår senare, hade det belopp som utbetalades till gäldenären därför ett betydligt lägre värde i USD än vid tiden för verkställigheten. Talan väcktes mot staten om ersättning för den förlust som uppkommit till följd av växlingen av valutan, bl. a. på skadeståndsrättslig grund. Denna talan bifölls i alla instanser. HD fann att det, trots avsaknaden av uttrycklig bestämmelse i saken, bör åligga krfm att utan dröjsmål göra kvarstadsbelagda medel räntebärande, då fråga är om ett ej obetydligt belopp och det finns anledning utgå från att kvarstaden kommer att ha en viss varaktighet. I växlingsfrågan slog HD, mot bakgrund bl. a. av frånvaron av regler i frå-

gan och riskerna med en valutaväxling, fast att krfm inte bör ta initiativ till växling och att myndigheten i vart fall skall rådgöra med berörda parter innan ställning tas i frågan samt att växling normalt inte bör äga rum, om inte samtliga parter tillstyrker det. — Till det nu återgivna skall endast påpekas följande beträffande räntefrågan. Bestämmelserna om verkställighet av de likartade säkerhetsåtgärderna kvarstad för fordran och betalningssäkring är nästan identiska; vad som skiljer är främst att betalningssäkring till skillnad från kvarstad medför förmånsrätt. I UF:s ursprungliga lydelse fanns det inte någon föreskrift om att medel som var föremål för betalningssäkring skulle göras räntebärande. En sådan föreskrift infördes år 1989 genom hänvisning i 18:2 UF till bestämmelsen i 13:1 angående medel som har influtit i mål om utmätning. Man frågar sig varför motsvarande hänvisning inte samtidigt infördes i kapitlet om verkställighet av kvarstad, när man tidigare eftersträvat en så långt möjligt parallell reglering av dessa institut. I NJA 1989 s. 191 ålades staten att ersätta ägaren till en kvarstadsbelagd segelbåt, som hade förvarats på ett varv, för skador som under förvaringen uppkommit på båten jämte utrustning. Det ansågs åvila staten att visa att skadorna inte uppkommit till följd av försummelse vid vården av båten (presumtionsansvar). När egendom har tagits i anspråk genom betalningssäkring, får gäldenären inte överlåta egendomen eller till skada för borgenären (dvs. staten) förfoga över den på annat sätt, om inte krfm medger det av särskilda skäl (12 § betalningssäkringslagen). I NJA 1988 s. 567 hade två fastigheter tagits i anspråk genom betalningssäkring samt därefter fastigheterna genom bodelning tillskiftats gäldenärens och hans avlidna hustrus barn. I målet var fråga om lagfart kunde meddelas för barnen på fastigheterna. Detta berodde på om äganderättsövergången stred mot nyssnämnda förfogandeförbud. Som HD resonerade berodde detta i sin tur på huruvida övergången skulle anses som en överlåtelse i bestämmelsens mening eller som ett annat förfogande. HD ansåg det senare alternativet föreligga. Eftersom den förmånsrätt som betalningssäkringen medfört gällde även mot ny ägare och då det förhållandet att staten, för att få utmätning i fastigheterna för sin fordran, måste skaffa exekutionstitel mot de nya ägarna inte utgjorde sådan skada som avsågs i bestämmelsen, ansågs bodelningen inte strida mot bestämmelsen om förfogandeförbud. Hinder mot lagfart förelåg därför inte. En ledamot var skiljaktig och ansåg att överlåtelseförbudet i bestämmelsen måste anses omfatta varje förfogande som innebär att äganderätten till ianspråktagen egendom övergår till annan. — Det bör nämnas att jag i föregående översikt kritiserade ett hovrättsavgörande (RH 1981:160), vari hovrätten hade bedömt en likartad situation på samma sätt som HD nu har gjort (se SvJT 1984 s. 290). Någon tid senare, när jag hade fått anledning att på nytt begrunda saken, greps jag dock av tvivel huruvida min kritik var tillräckligt underbyggd.

 

5 Verkställighet av andra förpliktelser än betalningsskyldighet
Vid avhysning åligger det krfm bl. a. att hyra utrymme för förvaring av egendom som omfattas av verkställigheten (16:6 1 st. UB). Den som i

sådant fall tar emot egendom för förvaring har rätt till skälig ersättning av svaranden för förvaringen (3 st. i samma paragraf). Fråga om skyldighet för svaranden att betala sådan ersättning har ansetts inte kunna komma under hovrättens bedömande i utsökningsmål utan skola prövas i den för tvistemål stadgade ordningen, RH 1983:119. I RH 1989:32 var omständigheterna följande. En fastighetsägare hade begärt verkställighet av en lagakraftvunnen dom avseende skyldighet för ett bolag att genast bortföra en transformatorkiosk. Efter viss skriftväxling beslutade krfm att medge bolaget anstånd till viss senare tidpunkt med borttagandet av byggnaden. Anledningen härtill var att de båda platser som var aktuella för placering av transformatorkiosken ännu inte kunde tas i anspråk samt att omedelbar verkställighet skulle åsamka bolaget stor kostnad och medföra avbrott i elleveransen till ett stort antal abonnenter. Hovrätten avslog besvär av sökanden över krfms beslut med åberopande bl. a. av att verkställighet av ifrågavarande slag inte får medföra större kostnader eller obehag för svaranden än som följer av dess ändamålsenliga genomförande. I rubriken till referatet har angetts att krfms beslut inte har ansetts utgöra ett fristående anståndsbeslut utan har bedömts som en föreskrift om när verkställighet senast skall ske. Rättsfallet föranleder följande kommentar. Den materiella skyldigheten för bolaget att genast bortföra byggnaden har krfm inte ägt ompröva; den frågan har ankommit uteslutande på domstolen. UB innehåller, frånsett avhysning, inte så många bestämmelser angående verkställighet som avser andra förpliktelser än betalningsskyldighet, bl. a. med hänsyn till förpliktelsernas skiftande beskaffenhet. Till skillnad från vad som är fallet beträffande utmätning och avhysning finns det t. ex. inte någon bestämmelse rörande meddelande av anstånd med verkställigheten. Enligt min mening bör det dock inte föreligga något principiellt hinder mot att krfm, när skäl därtill föreligger, beviljar svaranden visst anstånd med verkställigheten, om inte dennas art kan anses föranleda till annat. En annan sak är att anstånd torde böra beviljas med återhållsamhet mot sökandens vilja, och sökanden bör höras innan beslut meddelas i frågan. I förevarande fall torde något principiellt hinder mot anstånd inte ha förelegat. Trots de ordalag krfm använde, synes det ligga närmast till hands att uppfatta krfms beslut om anstånd såsom avseende verkställigheten. Möjligen är det också på detta sätt som hovrätten sett saken. Referatrubriken, som saknar stöd i hovrättens motivering, är dock svårtillgänglig. — Se även synpunkter jag anfört i Utsökningsrätt s. 300 f.

 

6 Kostnader
I utsökningsmål tas ut ersättning för statens kostnader för förfarandet hos krfm (förrättningskostnader) enligt ett avgiftssystem som regleras i förordningen om utsökningsavgifter. Sökanden ansvarar frånsett vissa undantag gentemot staten för förrättningskostnaderna i målet (17:2 UB). Han är därför i princip skyldig att på begäran av krfm förskottera kostnaderna (17:5). I mål om utmätning skall förrättningskostnaderna tas ut ur influtna medel, främst köpeskillingen för såld egendom (17:7 1 st.). Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran, anses förrättningskostnad för verkställighet av kvarstaden

som förrättningskostnad i målet om utmätning (17:9 2 st.). Av intresse är också den något svårtillgängliga bestämmelsen i 17:11 1 st. att vad som sägs i 17:7–10 om uttagande av förrättningskostnad hos svaranden inte gäller kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande, ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av sökanden; denna bestämmelse tillkom i anledning av att lagrådet ansåg att det förhållandet att vissa undantag gällde från den till synes kategoriska regeln i 17:7 1 st. borde komma till uttryck i lagtexten. I rättsfallet NJA 1984 s. 570 — vari nämnda regler blev närmare belysta — var fråga dels huruvida förskott som en kvarstadsborgenär hade erlagt till krfm avsåg förrättningskostnader som skulle tas ut ur influtna medel när egendomen (ett fartyg) såldes exekutivt efter utmätning för annan fordran dels huruvida värdet av kvarstadsborgenären tillhörig olja ombord på fartyget, som förbrukats medan fartyget var kvarstadsbelagt, skulle anses som sådan förrättningskostnad. Förhållandena i målet var följande. Mellan ett italienskt rederi och det svenska rederiet Transatlantic hade slutits ett certepartiavtal avseende ett fartyg tillhörigt det italienska rederiet, vari bl. a. förskrevs att Transatlantic skulle tillhandahålla och betala allt bränsle. När fartyget låg i Luleå, belades det med kvarstad till säkerställande av en fordran tillkommande ett holländskt varv. På grund av risken för infrysning förflyttades fartyget till Oxelösund. Det blev därefter belagt med kvarstad även för en av Transatlantic åberopad fordran, avseende dels förskotterad hyra dels den dieselolja och drivmedelsolja som fartyget var försett med vid den första kvarstaden. Sedan det holländska varvet erhållit dom på sin fordran, utmättes fartyget för denna. Fartyget var därmed enligt 16:15 2 st. UB samtidigt att anse som utmätt för Transatlantics fordran. Medan fartyget var kvarstadsbelagt förbrukades all dieselolja och viss del av drivmedelsoljan. På begäran av krfm erlade därefter såväl det holländska varvet som Transatlantic förskott på förrättningskostnader, bl. a. för inköp av dieselolja. Sedan Transatlantic senare vägrat att betala ytterligare förskott, hävde krfm verkställigheten av kvarstad och utmätning för Transatlantic. Någon tid senare såldes fartyget exekutivt på grund av utmätningen för det holländska varvets fordran. — Beträffande först frågan om det av Transatlantic förskotterade beloppet skolat tas ut som förrättningskostnad ur de influtna medlen konstaterade HD att det är utan betydelse huruvida krfm begagnat möjligheten att begära förskott och, om så skett, vem av flera sökande som erlagt förskottet. De aktuella förskotten avsåg kostnader för åtgärder som vidtogs i båda de berörda borgenärernas intressen och var alltså gemensamma för dem; de skulle alltså ha uppkommit, även om fartyget varit ianspråktaget endast för det holländska varvets fordran. Det saknade därför betydelse att de för Transatlantic vidtagna verkställighetsåtgärderna senare hävdes. De förrättningskostnader som motsvarade av Transatlantic erlagt förskott skulle därför tas ut ur de influtna medlen. I fråga om den förbrukade oljan framhöll HD att det i princip ankommit på krfm att sörja för vård och tillsyn av det kvarstadsbelagda fartyget, i den mån inte fartygets ägare själv svarat för behövliga åtgärder, och att denne i den uppkomna situationen inte kunde anses ha varit berättigad att utan vidare förbruka oljan. Det ansågs ha åvilat krfm att söka träffa

överenskommelse med Transatlantic om användande av oljan och om ersättning för vad som förbrukades; kostnaden för sådan ersättning skulle ha utgjort förrättningskostnad, som skolat tas ut ur influtna medel. När olja nu förbrukats utan överenskommelse, måste enligt HD skälig ersättning för vad som förbrukats anses som sådan förrättningskostnad. (I fråga om förbrukad drivmedelsolja hade emellertid Transatlantic i samband med fartygets förflyttning förklarat sig inte ha anspråk därför mot annan än rederiet. Transatlantic ansågs därmed ha avstått från ersättning för sådan olja frånsett ett obligationsrättsligt anspråk mot rederiet. Ersättning för denna olja skulle därför inte tas ut såsom förrättningskostnad.) Vid exekutiv försäljning av fastighet under hand anlitar krfm ofta fastighetsmäklare för att bjuda ut fastigheten och därigenom anskaffa köpare (12:29 UF); själva försäljningen ombesörjs dock av krfm. Kostnaden för anlitande av fastighetsmäklare utgör en förrättningskostnad som enligt 17:7 1 st. skall tas ut ur influtna medel. I RH 1988:54 yrkade en borgenär i besvär över beslut om köpeskillingsfördelning att det belopp som skulle utgå till en anlitad fastighetsmäklare skulle nedsättas såsom oskäligt. Yrkandet ogillades. Det förtjänar påpekas att krfm, i samband med att uppdrag lämnas till fastighetsmäklare, skall träffa avtal med denne om ersättningen (12:30 UF). Detta avtal kan givetvis inte frångås vid köpeskillingsfördelningen. Såsom hovrätten berörde i sitt beslut kan däremot en sådan kostnad jämkas eller bortfalla med stöd av 8 § förordningen om utsökningsavgifter, om där angivna förutsättningar föreligger. Enligt 17:9 1 st. UB skall förrättningskostnad för verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt består när verkställighet äger rum för det anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad för sistnämnda verkställighet. I RH 1988:12 befanns att kostnaden för verkställighet av betalningssäkring (avseende transport och hyra av ianspråktagen egendom) inte kunde med stöd av nämnda bestämmelse tas ut i senare mål om utmätning för samma fordran. Rättsfallet är numera inaktuellt, sedan det genom lagändring år 1989 i 14 § betalningssäkringslagen beträffande förrättningskostnader vid verkställighet av betalningssäkring införts en hänvisning till 17:9 1 st. UB. Förrättningskostnader i mål om bl. a. avhysning får enligt 17:8 1 st. UB genast utsökas hos svaranden, om inte annat följer av exekutionstiteln. Något som orsakar svårigheter vid avhysning från bostad är särskilt hur det skall förfaras med den avhystes tillhörigheter. UB utgår från att det åvilar krfm att när det behövs ombesörja borttransport av egendomen och hyra utrymme för förvaring av den (16:6 1 st. UB). Verkställigheten anses avslutad när egendomen har omhändertagits på lämpligt sätt. Den som har mottagit avhyst egendom för förvaring har enligt 16:6 3 st. rätt till skälig ersättning av svaranden för förvaringen och har rätt att i viss ordning sälja egendomen — bl. a. krävs att egendomen inte hämtats inom tre månader från avhysningen — och göra sig betald ur köpeskillingen. Troligen nöjer sig en depositarie inte med att i enlighet härmed ta ut ersättning av svaranden utan betingar sig rätt till ersättning även av deponenten (krfm), varvid ersättningen blir en förrättningskostnad. Sökanden ansvarar inte för kostnad för förvaring av svarandens

egendom eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust (17:3 2 st.). Men för hur lång tid skall kostnader i anledning av förvaring av egendom kunna utsökas av svaranden såsom förrättningskostnad? Denna fråga aktualiserades i NJA 1987 s. 938. Krfm hade här låtit magasinera den avhystes egendom hos ett transportföretag (som hade anlitats för avhysningen). Efter 13 månader togs egendomen ut och fördes till ett auktionsföretag för försäljning. (I avsaknad av uppgift om orsaken till försäljningen måste antas att denna skulle ske efter föranstaltande av depositarien med stöd av 16:6 3 st. UB.) Depositarien krävde krfm på ersättning för magasinering och uttagande av egendomen, vilken tydligen erlades av krfm. I målet var fråga huruvida magasineringskostnader avseende de tre sista månaderna av 13–månadersperioden samt kostnaden för uttagande av egendomen kunde anses som förrättningskostnader i avhysningsmålet som kunde tas ut av svaranden. HD ansåg att som en från kostnadssynpunkt nödvändig verkställighetsåtgärd i allmänhet kunde godtas magasinering under tre månader jämte den ytterligare tid som krävdes för ombesörjande av försäljning eller bortskaffande av egendomen; avsteg härifrån borde kunna komma i fråga endast om det kunde anses föreligga synnerliga skäl för att i svarandens intresse ytterligare förlänga förvaringen. På grund härav godtogs inte den i målet aktuella magasineringskostnaden såsom en utmätningsbar förrättningskostnad. Däremot ansågs kostnaden för uttagande av egendomen inför försäljning utgöra en sådan kostnad, eftersom åtgärden fick anses väsentligen ha företagits i svarandens intresse. Rättsfallet föranleder vissa reflexioner. Att kostnad för magasinering av avhyst egendom i princip inte godtas som utmätningsbar förrättningskostnad för längre tid än tre månader jämte tid för försäljning eller bortskaffande innebär, att krfm bör söka träffa avtal med depositarien som inte ådrar krfm (staten) betalningsskyldighet för längre tid. Men om innehavare av tillgängliga förvaringsutrymmen kräver betalningsansvar från krfms sida för längre tid, är det svårt för krfm att vägra; resultatet blir annars att magasinering inte kan ske. (Om social myndighet bekostar magasineringen, undviks de nu förevarande problemen.) Om nu krfm, såsom i rättsfallet, har åtagit sig betalningsansvar för längre tid än den som HD slagit fast som godtagbar från kostnadssynpunkt, frågar man sig om kostnaden för den överskjutande tiden inte utgör någon förrättningskostnad eller om den likväl är sådan kostnad men jämkas med stöd av 8 § 2 st. förordningen om utsökningsavgifter; enligt den föreskriften (som nämndes av HD) får särskild avgift jämkas av krfm, om kostnaden är större än som var behövligt, och utgår över huvud inte för en åtgärd som var onödig. Troligen är det sistnämnda alternativet det riktiga. När det gäller HD:s ståndpunkt beträffande kostnaden för uttagande av egendomen kan erinras om att rätt till försäljning av egendom som avhysts från bostad endast tillkommer depositarien (och inte krfm). Det synes mig något svårt att förstå att som ett led i verkställigheten av avhysning skall anses ingå en åtgärd från depositariens sida för att möjliggöra försäljning av egendomen. Eftersom försäljningen sker för att depositarien skall kunna ta ut sin fordran ur egendomen, synes det

också diskutabelt att anse att uttagandet väsentligen sker i svarandens intresse. I det förevarande fallet skedde uttagandet dessutom först 13 månader efter avhysningen. I NJA 1985 s. 745 var fråga huruvida tredje man, som hade överklagat beslut om utmätning av en fastighet vilken var lagfaren för tredje mannen, kunde erhålla allmän rättshjälp i besvärsmålet eller om behovet av bistånd kunde tillgodoses inom ramen för rådgivning. Med hänsyn särskilt till att rättsläget i fråga om möjligheten att utmäta fastighet för dold ägares gäld var tveksamt vid tiden för ansökningen ansågs tredje mannen ha behov av allmän rättshjälp.

 

7 Överklagande
Beslut som meddelas av krfm rör ofta inte endast parterna i utsökningsmålet, dvs. sökanden och svaranden (gäldenären), utan också tredje man. Behörigheten att överklaga krfms beslut är därför inte begränsad till parterna. I enlighet härmed anges i 18:2 1 st. UB att talan mot krfms beslut får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot; sökanden eller svaranden får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt. Bestämmelsen är av naturliga skäl tämligen intetsägande när det gäller bedömningen av konkreta fall, men av förarbetena att döma torde behörigheten att överklaga ha avsetts vara ganska långtgående. Vid bedömande av särskilda fall borde enligt förarbetena beaktas dels syftet med den speciella bestämmelse som klaganden har åberopat, dels arten av den skada som han säger sig ha lidit (prop. 1980/81:8 s. 852). Åtskilliga rättsfall under perioden har avsett frågan huruvida en klagande haft behörighet att klaga. I ett fall ansågs att en tredje man, som påstod att utmätt egendom tillhörde en annan tredje man vilken hade lämnat egendomen till den förre för försäljning i kommission med redovisningsskyldighet, hade rätt att överklaga utmätningsbeslutet, NJA 1983 s. 553. I ett annat fall, RH 1982:129, överklagades verkställighet av betalningssäkring av gäldenärens hustru under påstående att hon tidigare hade ägt den ianspråktagna egendomen men före verkställigheten hade överlåtit den till gäldenärens moder. Hon ansågs ej ha talerätt. I RH 1989:12 hade krfm utmätt en redovisningsfordran som en person ansågs ha hos en advokatbyrå; fråga var om ett belopp som hade satts in på byråns klientmedelskonto. Advokatbyrån överklagade utmätningsbeslutet såvitt avsåg en del av beloppet samt åberopade att fordringsbeloppet tillhörde ett aktiebolag och att byrån hade kvittningsgilla motfordringar mot aktiebolaget till så stor del som hade överklagats. Hovrätten fann efter viss närmare prövning att kvittningsrätt inte förelåg och att advokatbyrån därmed inte heller hade rätt att överklaga utmätningsbeslutet. Härtill kan anmärkas följande. Fråga torde ha varit om en muntlig eller därmed jämställd fordran. Härav följer att, om fordringen rätteligen tillkom bolaget, advokatbyrån inte skulle ha betalat med befriande verkan genom att efterkomma anmodan från krfm att erlägga betalning i utsökningsmålet. Det förhållandet att fordringen utgjorde en redovisningsfordran har inte inverkat härpå. Advokatbyrån såsom sekundogäldenär hade alltså ett befogat intresse av att fordringsbeloppet

inte utmättes för orätt borgenärs gäld. Redan med hänsyn härtill borde enligt min mening byrån ha haft talerätt. Att byrån önskade använda fordringar mot bolaget till kvittning mot skulden underströk ytterligare byråns intresse av att få föra talan mot utmätningsbeslutet. Hovrätten gjorde en viss, till synes summarisk prövning av kvittningsfrågan. Efter denna prövning avvisades besvärstalan, då prövningen inte utföll till klagandens förmån. Det förefaller som om den materiella och den processuella sidan inte hållits isär. Möjligen kan hovrättens beslut anses i realiteten innebära en sakprövning varvid advokatbyråns talan ogillades. Det förtjänar påpekas att krfm inte kunde tvångsvis ta ut fordringsbeloppet hos advokatbyrån. Härför krävdes att exekutionstitel anskaffades mot advokatbyrån (jfr 9:11 3 st. UB). Varför vägra advokatbyrån talerätt under angivna förhållanden? Enligt 12:40 1 st. UB får vid exekutiv auktion på fast egendom det högsta inropet inte godtas av auktionsförrättaren, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. (Motsvarande regel om prisprövning gäller i fråga om försäljning av lös egendom, se 9:4 1 st., 10:19 1 st. och 11:1 1 st. UB.) Den vars inrop inte godtagits enligt nämnda bestämmelse har, oaktat han inte var sakägare, ansetts berättigad att överklaga beslutet härom, NJA 1987 s. 457. Vid bedömande huruvida talerätt föreligger i visst fall bör enligt HD arten och styrkan av det intresse klaganden har av att få saken prövad vara avgörande. Beträffande det aktuella fallet framhöll HD att den som har avgett det bud som inte godtagits har ett befogat anspråk på att bestämmelsen tillämpas på rätt sätt. (Rättsfallet har också berörts ovan under 2.6.) Bedömningen av talerättsfrågan hade tidigare blivit densamma i RH 1983:108. Jfr däremot RH 1982:15 med motsatt utgång; detta rättsfall avsåg dock tillämpning av äldre rätt. — Konkursgäldenär har ansetts inte vara behörig att föra talan mot exekutiv försäljning (på auktion) av fastighet som hör till konkursboet, NJA 1987 s. 13. I rättsfallet gjorde gäldenären gällande att inropet inte hade bort godtas, då det var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås. Det ansågs ankomma på konkursförvaltaren att bevaka bl. a. gäldenärens intresse i detta hänseende. Sedan inrop av fastighet på exekutiv auktion har godtagits, skall inroparen omedelbart lämna föreskriven handpenning (12:41 1 st. UB). Krfm kan dock på begäran göra ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att anskaffa handpenning, om uppehållet inte kan antas medföra beaktansvärd olägenhet. I RH 1984:36 hade vid auktion på en fastighet det högsta budet förkastats av auktionsförrättaren, eftersom inroparen inte förmått erlägga handpenning. Vid nytt utrop ropades fastigheten in av någon annan. Den som avgett det förkastade budet ansågs berättigad att överklaga försäljningen under åberopande av att hon inte fått tillräckligt anstånd med anskaffande av handpenning. Sedan en fastighet hade utmätts och sålts exekutivt samt fördelning av köpeskillingen ägt rum, överklagade en tredje man bl. a. utmätningsbesluten och fördelningsbeslutet under påstående att han var rätt ägare till fastigheten. Då utmätningsbesluten inte hade vunnit laga kraft mot klaganden — någon bestämd klagotid i detta hänseende gäller inte för

tredje man (18:7 2 st. UB) — ansågs denne berättigad att föra talan mot fördelningsbeslutet, se NJA 1983 s. 116. Det kan enligt min mening ifrågasättas om det är förenligt med principerna i UB att för klagorätt beträffande fördelningsbeslut kräva att möjlighet till klagan står öppen i fråga om utmätningsbeslutet; det samband som föreligger mellan utmätningen och fördelningen kan i stället få betydelse vid den materiella prövningen. Här kan hänvisas till de synpunkter på frågan som framförts i Tredje mans rätt s. 400 och 409–412. I RH 1985:87 hade krfm, till förberedande av avhysning av en arrendator, beslutat att avstänga det arrenderade området och vidtagit åtgärder i enlighet därmed. Tredje man — ett bolag som hyrde lokaler i en byggnad på området och två personer som förvarade egendom i byggnaden och på området — ansågs berättigade att överklaga avstängningsåtgärderna. Den som vill få ändring av krfms beslut kan i viss utsträckning uppnå detta genom att söka rättelse hos krfm. Ibland torde det kunna vara tveksamt om part eller tredje man avser att begära självrättelse eller att överklaga beslutet. Om det är klart att en inlaga åsyftar begäran om självrättelse, skall krfm givetvis inte efter att ha avslagit framställningen vidarebefordra inlagan till hovrätten som om besvär hade anförts. Så skedde i RH 1985:103, varvid hovrätten förklarade att, eftersom handlingen inte kunde uppfattas som besvär (över utmätningsbeslutet), den inte föranledde någon åtgärd från hovrättens sida. I ett annat fall, RH 1985:104, hade krfm förfarit på liknande sätt med ett yttrande, som en andelsägare enligt 8:8 UB hade avgett till krfm efter yrkande att egendomen i dess helhet skulle säljas på grund av utmätning av annan andel i egendomen; krfm behandlade här yttrandet som besvär över det beslut om försäljning av egendomen i dess helhet som meddelades efter det att yttrandet hade avgetts. Hovrätten fann att yttrandet inte föranledde någon åtgärd från hovrätten. Frågan om talerätt i utsökningsmål är som regel mera okomplicerad då det gäller överklagande av hovrättens beslut. I princip får talan mot sådant beslut föras endast av den som varit part i hovrätten. I enlighet härmed har t. ex. ansetts att gäldenär, som inte har överklagat krfms beslut att utmäta viss egendom, inte är berättigad att föra talan mot hovrättens beslut varigenom utmätningen på talan av tredje man har förklarats gälla med förbehåll enligt 4:22 UB, NJA 1987 s. 715. Undantag från nämnda princip kan dock förekomma. Exempel på sådant undantag utgör NJA 1985 s. 167. Sedan beslut om utmätning överklagats av gäldenären under åberopande av att den utmätta egendomen tillhörde tredje man, meddelade hovrätten enligt 4:20 UB tredje mannen föreläggande att väcka talan i saken. Tredje mannen ansågs ha rätt att föra talan mot hovrättens beslut i detta hänseende. Rättsfallet måste så förstås att tredje mannen ägde angripa endast beslutet om föreläggande, närmast genom att yrka upphävande av föreläggandet, men att han inte hade rätt att i besvären till HD yrka upphävande av utmätningen. Tredje man har emellertid en självständig talerätt och han kan, oberoende av gäldenärens talan, överklaga krfms beslut. Denna rätt har knappast kunnat betas honom genom hovrättens föreläggande. Om föreläggandet kom att stå

fast, synes dock för bifall böra krävas att talan av tredje mannen mot krfms beslut fördes innan tiden för väckande av talan enligt föreläggandet utgått; annars hade han ju förlorat sin rätt i utsökningsmålet (4:20 2 st. och 14:2 UB). Hur hovrätten (eller HD) i det av tredje mannen anhängiggjorda besvärsmålet skulle förfara med föreläggandefrågan, om utmätningen inte upphävdes, synes inte helt klart. Eftersom det är tveksamt om hovrätten kan förlänga tiden för väckande av talan, bör tredje mannen för att undvika att han förlorar sin rätt väcka talan enligt föreläggandet och begära att målet får vila (eller överklaga även hovrättens beslut angående föreläggande). De nu berörda problemen understryker angelägenheten av att hovrätten (eller HD) i princip inte meddelar tredje man föreläggande efter talan av gäldenären. Till skillnad från vad som är fallet med rättegångsmål gäller i fråga om utsökningsmål som huvudregel att alla beslut, även sådana som meddelas under förfarandet hos krfm, får överklagas. Från denna princip gäller dock vissa undantag på så sätt, att dels vissa beslut över huvud inte får överklagas dels vissa andra beslut inte får överklagas särskilt utan endast i samband med talan mot senare beslut (18:4–6 UB). En bestämmelse vars räckvidd vållat vissa problem är 18:6 2 st., vari anges att mot beslut, som innefattar endast förberedelse till senare beslut och inte rör tredje man, får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. I NJA 1989 s. 174 hade krfm i mål om utmätning genom särskilt beslut ogillat en invändning från gäldenären om att den åberopade fordringen var preskriberad (jfr 3:21 UB). Beslutet ansågs kunna överklagas särskilt. Detta överensstämmer med den ståndpunkt som intagits i förarbetena till UB. HD uttalade emellertid bl. a. att krfms beslut kunde jämföras med mellandom i tvistemål samt att en motsvarande uppdelning av krfms prövning ibland kunde framstå som lämplig av processekonomiska eller andra skäl och att något hinder inte kunde anses föreligga mot ett sådant förfarande. Härtill vill jag anmärka att jämförelsen med mellandom förefaller något överdriven samt att krfm alltid torde böra meddela särskilt beslut i anledning av invändning mot sökt verkställighet, om invändningen görs i god tid före utsatt verkställighet och inte sker t. ex. i förhalningssyfte eller eljest kan lämnas utan avseende; anledningen härtill är att svaranden inte skall behöva bli utsatt för verkställighet för att få en allvarligt menad invändning mot den åberopade förpliktelsen prövad. — I RH 1986:150 ansågs på motsvarande sätt att krfms beslut att inte godta invändning från gäldenären mot sökt utmätning eller införsel kunde överklagas. I ett annat fall, NJA 1990 s. 153, hade krfm i mål om avhysning meddelat ett särskilt beslut om att kostnaden för verkställd bortforsling av skräp och avfall utgjorde förrättningskostnad som skulle tas ut av svaranden. Beslutet ansågs kunna överklagas särskilt. Som skäl anfördes att beslutet, som innefattade prövning av invändning från svaranden angående betalningsskyldigheten och innebar tillämpning av 8 § förordningen om utsökningsavgifter, hade en så självständig betydelse att det inte kunde anses endast som förberedelse till senare beslut om utmätning. Även här kan sägas att det skulle vara otillfredsställande om kostnadsfrågan kunnat bli föremål för överprövning endast efter skedd utmätning.

Däremot har krfms beslut att avslå gäldenärs begäran om uppskov med utmätningsförrättning ansetts inte kunna överklagas särskilt (RH
1984:99); beslutet ansågs som ett sådant förberedande beslut som avses i 18:6 2 st. UB. Talan har inte heller ansetts kunna föras mot upplysning, som krfm i beslut om antagande av anbud vid underhandsförsäljning av utmätt bostadsrätt lämnat angående betalningsskyldighet för oguldna avgifter till bostadsrättsföreningen, RH 1989:49. Här ansågs tydligen vara fråga inte om något beslut utan om en ren upplysning om gällande rätt i berörda hänseende. Den som vill överklaga krfms beslut skall inge besvärsinlagan till krfm, som skall avvisa besvär som inte har anförts i rätt tid (18:9 UB). Om krfm inte har avvisat anförda besvär utan insänt besvärsinlagan till hovrätten, får hovrätten inte ingå i prövning av frågan huruvida besvären har anförts i rätt tid (jfr 18:11). Denna princip har i NJA 1984 s. 875 tillämpats i fråga om besvär över beslut om fördelning och utbetalning av medel, trots att krfm uppfattat besvären såsom avseende utmätningsbeslutet och inte nämnda beslut. Några rättsfall har rört det formella förfarandet i överklagade utsökningsmål. När krfm sänder besvärsinlagan och övriga handlingar i målet till hovrätten, skall krfm som regel bifoga eget yttrande (17:2 UF). Någon uttrycklig föreskrift om i vad mån parterna skall få del av yttrandet har inte meddelats. Denna fråga har aktualiserats i några rättsfall. I NJA 1985 s. 106 hade krfm, sedan beslut om verkställighet (av betalningssäkring) överklagats, avgett yttrande i besvärsmålet. Innehållet i yttrandet saknade inte betydelse i målet. Trots detta prövade hovrätten målet och avgjorde det till klagandens nackdel utan att denne hade fått del av yttrandet. HD undanröjde hovrättens beslut och återförvisade målet till hovrätten. — I praxis hade börjat tillämpas en ordning som innebar att krfm, i samband med att den avgav yttrande till hovrätten, översände en avskrift därav till klaganden varom anteckning gjordes på det till hovrätten insända exemplaret. Så hade skett i NJA 1985 s. 464, varvid yttrandet delgetts klaganden. Efter en kortare tid, under vilken klaganden inte hade låtit sig avhöra till hovrätten i anledning av yttrandet, företog hovrätten målet till prövning och ogillade besvären. HD fastslog emellertid att det, för att hovrätten vid tillämpning av nämnda ordning skall kunna avgöra målet till klagandens nackdel, som regel bör krävas inte bara att hovrätten har förvissat sig om att yttrandet har tillställts klaganden utan också att hovrätten har berett denne tillfälle att yttra sig över vad krfm har anfört. I det aktuella målet ansågs inte föreligga anledning till avsteg härifrån, varför HD undanröjde hovrättens beslut och återförvisade målet till hovrätten. Härtill skall endast framhållas följande. Svagheten med den praktiserade ordningen är naturligtvis att klaganden ofta inte förstår att, om han har invändningar mot innehållet i krfms yttrande, han har att framföra dessa till hovrätten. Den reservation som HD gav uttryck åt (”som regel”) torde avse fall då klaganden har insett eller i vart fall bort inse vad han haft att göra. Så torde vara förhållandet närmast då klaganden har anlitat juridiskt ombud. Måhända skulle det också vara tillräckligt att krfm i samband med översändandet till klaganden angav vad denne hade att

göra. Frågan torde emellertid numera sakna aktualitet, eftersom krfma inte längre lär tillämpa nämnda förfaringssätt. — I RH 1987:100 fann hovrätten, som avslog gäldenärs besvär över utmätningsbeslut, att det inte var erforderligt att bereda klaganden tillfälle att yttra sig över krfms yttrande (som inte tycks ha översänts till honom). Utmätningen avsåg del av överskjutande skatt, för vilken gällde att 500 kr skulle undantas som utmätningsfritt, medan gäldenären åberopade att han hade behov av hela skattebeloppet. I NJA 1987 s. 979 gick HD ett steg längre än i 1985 års båda rättsfall. Här hade beslut om utmätning av flera objekt överklagats av gäldenären och en tredje man, vilka gjorde gällande att egendomen tillhörde delvis tredje mannen och delvis en annan tredje man. I målet var fråga bl. a. om vem som kunde anses ha besittningen till egendomen. Krfm förklarade sig avstå från yttrande i målet och hänvisade i stället till de till hovrätten ingivna handlingarna. Härmed avsågs bl. a. en handling avseende en inom krfm gjord utredning. Hovrätten avslog besvären, varvid de åberopade handlingarna synes ha haft viss betydelse. HD uttalade att, om krfm väljer att hänvisa till handlingar i akten i stället för att avge yttrande och däri redovisa vad dessa handlingar innehåller, det får anses ankomma på hovrätten att delge klaganden handlingarna i den mån de inte saknar betydelse. Eftersom så inte skett, undanröjdes hovrättens beslut och återförvisades målet till hovrätten. Ett par rättsfall har rört principerna för prövning av överklagade utsökningsmål. I NJA 1984 s. 330 var situationen den att, sedan gäldenären hade överklagat beslut om utmätning med yrkande om upphävande därav, sökanden medgav yrkandet i HD. Det upplystes att den utmätta egendomen hade sålts exekutivt och att influtna medel hade redovisats. På grund av medgivandet hävde HD utmätningen och beslutet om utbetalning. Rättsfallet ger uttryck åt ståndpunkten att utmätningsmål i princip är dispositiva. Det måste emellertid beaktas att de dispositioner som parterna i besvärsmålet företar inte får gå ut över sakägare som inte är part i detta mål. — I besvärsmål avseende exekutiv försäljning av fastighet har överinstansens avgörande ansetts inte kunna grundas på omständighet som inte har åberopats av part till grund för hans talan, NJA 1985 s. 365. I målet var fråga huruvida en siloanläggning utgjorde tillbehör till en fastighet, som sålts exekutivt. Det förhållandet att fastigheten var lagfaren för två makar gemensamt, medan kontraktet med säljaren av anläggningen upptog mannen ensam som förvärvare, hade inte åberopats av klagandena och beaktades därför inte. Vanlig utmätning består normalt av tre led: utmätningsbeslut, försäljning av utmätt egendom och fördelning (utbetalning) av influtna medel. Ettvart av dessa beslut kan överklagas för sig, varvid gäller olika regler om besvärstid. Talan mot utmätningsbeslutet skall av parterna föras inom tre veckor från delgivning av beslutet, medan tredje man får föra talan utan särskild tidsbegränsning (18:7 2 st. UB). Beträffande klagan över exekutiv försäljning och beslut om fördelning eller utbetalning gäller generellt en besvärstid av tre veckor räknat från försäljningen respektive beslutet (18:7 3 st.). Trots det nu sagda råder ett nära samband mellan de olika leden i utmätningsförfarandet. Detta har betydelse särskilt när

överklagande sker av tredje man under åberopande av att utmätt egendom tillhör honom. Om tredje man vill ha exekutiv försäljning eller beslut om fördelning eller utbetalning upphävt av nämnda skäl, måste även utmätningen hävas. Å andra sidan gäller att om tredje mannen, sedan beslut om fördelning eller utbetalning meddelats, önskar få utmätningen upphävd, en förutsättning för att så skall kunna ske är att även beslutet om fördelning eller utbetalning upphävs eller ändras; utmätningen upphävs alltså inte utan att det får praktisk betydelse i utsökningsmålet. En konsekvens härav är att besvär av tredje man över utmätningsbeslutet måste, för att kunna bifallas, anföras innan tiden för överklagande av beslutet om fördelning eller utbetalning har gått till ända. Vissa av nu berörda principer har varit föremål för prövning i några rättsfall och därvid bekräftats. I NJA 1982 s. 808 slogs fast att hinder inte möter mot att pröva besvär över utmätning även efter det att redovisning har skett; besvären hade i målet anförts inom den tid som gällde för överklagande av beslutet om utbetalning av de influtna medlen. Vidare uttalade HD i NJA 1990 s. 166 att en förutsättning för att besvär över utmätning skall prövas sedan beslut om utbetalning av influtna medel har skett är, att talan mot utmätningen har förts innan beslutet om utbetalning har vunnit laga kraft. Eftersom så inte hade skett i det aktuella målet, föranledde besvären inte någon åtgärd. Det förtjänar nämnas att HD i sina skäl bl. a. anförde att det förhållandet att besvär över utmätning kan prövas även sedan utbetalning av medel har skett följer av bestämmelsen i 18:14 UB. Så är emellertid inte fallet. Denna bestämmelse, som skall beröras i det följande, har ett helt annat syfte även om den har samband med den nu behandlade problematiken. Grunden för nämnda förhållande är närmast bestämmelserna om tidsfrister för överklagande av de olika leden i utmätningsförfarandet (18:7) och om återbetalningsskyldighet vid ändring av beslut om fördelning eller utbetalning (13:20) samt den principiella syn på förhållandet mellan de olika leden som UB enligt förarbetena utgår från. — Frågan huruvida besvär av tredje man över utmätning kan prövas när beslut har meddelats om utbetalning av influtna medel bedömdes i RH 1989:63 på samma sätt som i sistnämnda rättsfall. Enligt 18:14 UB gäller i fråga om prövningen i överklagade utsökningsmål att vid bifall till talan mot visst beslut även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som inte hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, får hävas när det kan ske. Bestämmelsen täcker dels beslut, som redan har meddelats när besvären anförs men som inte uttryckligen angrips av klaganden, dels beslut som då ännu inte har meddelats men som meddelas därefter på grund av att det inte förordnas om inhibition. Det förra slaget av beslut kan ofta överprövas av hovrätten med en liberal tolkning av besvärsinlagan. Så kan däremot inte ske beträffande det senare slaget av beslut. Bestämmelsen, som är tillämplig även i HD (18:19), har betydelse främst när det gäller utmätningsmål. Den tillämpades i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1984 s. 330. Här hade gäldenären överklagat beslutet om utmätning av viss egendom. När HD prövade besvären, hade

även bl. a. beslut om utbetalning meddelats. HD hävde utmätningen och utbetalningsbeslutet. Ett annat fall vari bestämmelsen har tillämpats är RH 1983:156. Sedan en videoapparat hade utmätts, såldes den exekutivt och meddelades beslut om utbetalning av influtna medel. Inom tidsfristen för anförande av klagan över försäljningen och utbetalningsbeslutet överklagade gäldenären och hans hustru utmätningen (men inte övriga beslut) under åberopande av att de ägde apparaten gemensamt med samäganderätt. Hovrätten, som fann samäganderätt föreligga, upphävde utmätningen och ändrade utbetalningsbeslutet på så sätt att hälften av tillgängliga medel skulle tilldelas gäldenärens hustru. Härtill skall endast anmärkas att utmätningen rätteligen hade bort upphävas endast i fråga om den hälftenandel som ansågs ha tillhört hustrun. Några rättsfall under perioden har rört den materiella prövningen (och därmed sammanhängande frågor) i överklagade utsökningsmål i andra hänseenden än som har berörts i det föregående. Beträffande rättsfallet RH 1990:27, som avsåg frågan huruvida hovrätten på talan av borgenär över att utmätning hade skett för annans fordran och inte samtidigt även för hans fordran kunde förordna att utmätningen skulle anses ha skett även för klagandens fordran, hänvisas till vad som anförts under 2.4. I NJA 1982 s. 336 hade en borgenär (B) överklagat beslut om köpeskillingsfördelning efter exekutiv försäljning av fastighet med yrkande att få rätt till betalning på grund av visst pantbrev före en annan borgenär (C). Detta yrkande bifölls i HD. C ansågs, trots att han inte själv hade fört talan mot köpeskillingsfördelningen — och inte heller framställt invändning mot B:s bevakning — berättigad att i hovrätten och HD yrka att B:s fordran skulle tas upp till lägre belopp än det bevakade, vilket skulle inverka på C:s rätt till betalning ur medlen. Frågan har närmare belysts i ett särskilt tillägg till HD:s beslut av förf. till denna översikt. Ståndpunkten kan sägas ge uttryck åt en princip, att den som har blivit fullt tillgodosedd vid en prövning och därför inte har anledning att överklaga eller kanske inte ens kan överklaga bör, om han blir tillbakasatt i följd av annans talan, vid denna prövning kunna framställa de ändringsyrkanden som föranleds därav. När krfm inte har godtagit inrop av fastighet på exekutiv auktion på den grund att det ansetts sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås, har hovrätten efter överklagande av inroparen (tillika utmätningssökande) förklarat att budet skulle godtas samt återförvisat målet till krfm för fortsatt handläggning med utgångspunkt i budet. Se RH
1984:13, även berört ovan under 2.6. I RH 1988:128 (likaså behandlat ovan under 2.6) upphävdes försäljning av lös egendom på exekutiv auktion, eftersom ägaren till den fastighet på vilken egendomen förvarades hade motsatt sig visning av egendomen på hans fastighet och spekulanterna därför ansågs inte ha beretts tillfälle att på erforderligt sätt besiktiga egendomen. — Huruvida den som har förvärvat egendom vid exekutiv försäljning men anser att egendomen är behäftad med fel kan göra gällande vanliga köprättsliga påföljder synes inte vara helt klart. Om en exekutivköpare vill åberopa sådana påföljder, torde frågan skola prövas i tvistemål. I RH 1982:52 hade den som ropat in viss lös egendom på exe-

kutiv auktion överklagat försäljningen och yrkat avdrag på köpeskillingen under åberopande av fel i egendomen. Yrkandet ansågs inte kunna prövas i besvärsmålet. I NJA 1983 s. 797, som gällde fråga huruvida besvär i utmätningsmål kunde prövas i sak med hänsyn till inträffade omständigheter, var förhållandena följande. Sedan hyresrätt till en butikslokal hade utmätts (före UB:s ikraftträdande), överklagade gäldenären utmätningen till överexekutor och därefter till hovrätten. Under målets handläggning i hovrätten försattes han i konkurs. Hovrätten upphävde utmätningen, varefter sökanden (staten för skatter) överklagade till HD. I HD blev upplyst att konkursboet i samförstånd med borgenärerna — staten och en bank — hade avstått från hyresrätten mot viss ersättning, att borgenärerna hade träffat överenskommelse om fördelning av ersättningen, att utdelningsförslag hade upprättats i enlighet därmed och att utdelning enligt förslaget hade fastställts genom beslut som vunnit laga kraft. Mot bakgrund härav fann HD att frågan om utmätning numera saknade betydelse och lämnade besvären utan vidare yttrande. — Härtill skall framhållas följande. Enligt 18:16 2 st. UB skall åtgärd som vidtagits i bl. a. mål om utmätning inte utan särskilt förordnande återgå på grund av hovrättens beslut i saken innan detta har vunnit laga kraft. Motsvarande regel gällde före UB:s ikraftträdande (se 210 § 2 mom. och 218 § 2 mom. UL). Hovrätten hade såvitt framgår inte förordnat om omedelbar tillämpning av sitt beslut om utmätningens upphävande. Utmätningen har inte kunnat upphöra att gälla på grund av godtrosförvärv. Utmätningen hade vidare skett så lång tid före konkursen att återvinning inte kunde komma i fråga. Med hänsyn härtill måste hyresrätten fortfarande anses ha varit föremål för utmätning, när konkursboet förfogade över den. Staten/utmätningssökanden medverkade emellertid till konkursboets disposition över hyresrätten och ingick avtal om rätten till ersättningen för avståendet. Kanske bör staten härigenom anses ha avstått från utmätningen; staten kunde ju inte gärna dels få (del i) ersättningen för avståendet, som synes ha skett utifrån att hyresrätten övergick till fastighetsägaren obelastad av utmätning, dels få betalt ur hyresrätten på grund av utmätning därav. Å andra sidan åberopade inte HD att staten avstått eller fick anses ha avstått från utmätningen, och det kan nämnas att staten överklagade konkursdomarens utdelningsbeslut. NJA 1987 s. 719 rörde fördelning av rättegångskostnader i besvärsmål avseende utmätning. Ett bolag överklagade såsom tredje man beslut om utmätning av viss egendom och yrkade att utmätningen skulle upphävas eller i andra hand att bolaget skulle föreläggas att väcka talan i saken enligt 4:20 UB. Hovrätten ogillade förstahandsyrkandet men meddelade bolaget föreläggande att väcka talan. I fråga om kostnaderna fann HD att i en sådan situation bör i princip, med tillämpning av 18:4 RB, förordnas att vardera parten skall bära sin kostnad. HD berörde i sina skäl möjligheten att analogt tillämpa bestämmelsen i 18:15 3 st om att vid återförvisning av mål frågan om kostnaden i den högre rätten skall prövas i samband med målets återupptagande eller att eljest förordna att kostnadsfrågan skulle slutligt prövas i mål som väcks efter föreläggande

men fann inte något stöd därför. I ett särskilt yttrande av referenten, JR Solerud, diskuteras hithörande frågor närmare. Här kan också hänvisas till de synpunkter som jag anfört i Tredje mans rätt s. 417–419. Avslutningsvis skall endast tilläggas att det är svårt att uppnå en helt tillfredsställande lösning av frågan. Sedan en bil hade utmätts dels för fordringar i allmänt mål dels för tre borgenärers fordringar i enskilda mål, upphävde hovrätten utmätningen på talan av tredje man som ansågs ha styrkt sin äganderätt. Staten och en av de enskilda borgenärerna ålades att solidariskt ersätta tredje mannens rättegångskostnader i hovrätten. Övriga två borgenärer slapp sådan ersättningsskyldighet, eftersom de omständigheter varav utgången berodde inte före rättegången var kända för dem, se RH 1990:44. Detta innebar tillämpning av 18:3 2 st. RB vari anges att, om den omständighet varav utgången berodde inte före rättegången var känd för den tappande parten och han inte heller hade bort ha kännedom om den, det får förordnas att vardera parten skall bära sin kostnad. Jag ifrågasätter dock riktigheten eller kanske snarare lämpligheten av att tillämpa den bestämmelsen i förevarande situationer. Sökanden i enskilt mål känner ofta inte till gäldenärens närmare förhållanden och deltar i allmänhet inte aktivt i utmätningsförfarandet. Han saknar därför som regel insikt i huruvida utmätt egendom rätteligen tillhör annan än gäldenären. Han är alltså utlämnad åt krfms bedömande. Sett enbart utifrån denna synpunkt framstår det visserligen som tilltalande att sökanden inte skall behöva betala tredje mannens rättegångskostnader; troligen skulle det med detta betraktelsesätt inte vara avgörande om sökanden medger eller bestrider tredje mannens talan. Hänsyn måste emellertid också tas till dennes intresse. Det är knappast rimligt att tredje mannen, som egentligen står helt utanför utmätningsförfarandet, skall själv stå för de kostnader som han tvingas lägga ner för att skydda sin egendom från utmätning för annans skuld. Sökanden har genom sin utmätningsansökan initierat krfms åtgärder och står närmare till att bära kostnaderna. Det förtjänar nämnas att enligt förarbetena till nyssnämnda bestämmelse befogenheten att kvitta kostnaderna skall utnyttjas med stor försiktighet och att den förlorande parten i allmänhet skäligen bör själv bära följderna av att han saknade kännedom om den för utgången avgörande omständigheten (NJA II 1943 s. 229). Tillämpning av nämnda bestämmelse skulle troligen medföra att tredje man, som får bifall till talan mot enskild borgenär, sällan skulle få ersättning för sina kostnader. Att över huvud tillämpa bestämmelsen i överklagade utsökningsmål torde också strida mot hur man hittills har sett på kostnadsfrågan i sådana mål. (Denna fråga brukar inte refereras.) Det kan också hänvisas till HD:s uttalanden i NJA 1986 s. 268. RB:s bestämmelser om bl. a. resning är tillämpliga även i fråga om krfms beslut (18:20 UB). Beslut, varigenom begäran om självrättelse av utmätning har lämnats utan bifall av krfm, har ansetts i princip inte kunna bli föremål för resning, se NJA 1984 s. 75. Sådant beslut får inte överklagas (18:5 1 st.). I stället kan själva utmätningsbeslutet överklagas; detta kan också bli föremål för resning. Undantagsvis har dock resning

ansetts kunna ha självständig betydelse i fråga om beslut att avslå begäran om rättelse.

 

8 Handräckning för återtagande av egendom som sålts på kredit
Handräckning (eller verkställighet) för återtagande av egendom, som har sålts enligt konsumentkreditlagen på kredit med förbehåll om återtaganderätt, får inte beviljas beträffande egendom som enligt 5:1–3 UB skall undantas från utmätning (21 § 3 st. nämnda lag). Några rättsfall under perioden har gällt frågan om egendom som begärts skola återtas handräckningsvis ingick i gäldenärens beneficium och en därmed sammanhängande fråga. Dessa rättsfall (RH 1982:125, 1983:1, 1985:34 och 1985:122) har med hänsyn till sammanhanget behandlats ovan i samband med rättsfall rörande beneficium vid utmätning (avsnitt 2.2). Det kan här erinras om att hovrätts beslut i fråga om handräckning enligt konsumentkreditlagen eller lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. inte får överklagas. Vid handräckning skall, liksom vid återtagande på frivillig väg, göras en avräkning mellan parterna. I RH 1982:132 hade en säljare sökt handräckning för återtagande av en lastbil, oaktat köparen hade frivilligt återlämnat bilen; parterna hade emellertid inte kunnat komma överens om bilens värde. Krfm förordnade om avräkning. Hovrätten fann att förutsättningar inte förelegat för handräckning, eftersom bilen hade återlämnats, samt undanröjde krfms beslut och avvisade handräckningsansökningen. På liknande sätt befanns i RH 1984:96 att handräckning inte kunde ske, eftersom den aktuella egendomen var i säljarens besittning. Att det inte hade blivit utrett att överenskommelse träffats om egendomens återtagande ansågs sakna betydelse. Båda fallen avsåg tillämpning av lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl., men konsumentkreditlagen torde inte innehålla något som skulle ha föranlett annan utgång. Enligt 20 § 1 st. konsumentkreditlagen utgör det en förutsättning för handräckning för återtagande att köpehandlingen innehåller vissa uppgifter, bl. a. om de tidpunkter när betalning skall erläggas (jfr 11 § lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.). I RH 1986:114 hade i köpehandlingen angetts att betalningen för den köpta egendomen skulle erläggas i 48 poster med första betalning viss angiven dag. Uppgift saknades emellertid i övrigt om de tidpunkter då betalning skulle erläggas. Handräckning ansågs därför inte kunna beviljas. Hovrätten framhöll att avsaknaden av dessa uppgifter medförde att det inte med säkerhet kunde fastställas att köparen var i dröjsmål med betalning på sätt som anges i 15 § 2 st. konsumentkreditlagen. Vid den avräkning som skall ske vid återtagande av en vara skall köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet, varvid värdet skall beräknas efter vad säljaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt försälja varan (9 § 2 st. lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. och 17 § 2 st. konsumentkreditlagen). I RH 1987:46, som avsåg handräckning för återtagande av en lastbil som sålts enligt förstnämnda lag, uppkom fråga huruvida mervärdeskatt skulle inräknas i värdet. Hovrätten fann att

varan skulle värderas exklusive mervärdeskatt, om köparen haft rätt till avdrag för ingående mervärdeskatt för inköpet.

 

9 Vissa andra frågor
Vid indrivning av fordran i allmänt mål får krfm enligt föreskrifter i lagen om säkerhet för skattefordringar m.m. ta emot säkerhet i samband med att uppskov beviljas med betalning eller med viss indrivningsåtgärd. Säkerhet får bestå av pant, borgen eller företagshypotek. Beträffade ianspråktagande av säkerhet gäller i fråga om borgen att sådan får genast utsökas. Det innebär att det inte krävs särskild exekutionstitel mot borgensmannen för att utmätning skall få ske hos denne. I RH 1984:10 var situationen den att, sedan krfm hade beslutat att ta i anspråk ställd borgen, borgensmännen gjorde invändning om att borgensförbindelsen hade blivit ogiltig på grund av ändrade förutsättningar. Denna fråga ansågs vara av sådan beskaffenhet att tvist därom skulle prövas i tvistemål. Invändningen, som inte kunde lämnas utan avseende, ansågs utgöra hinder mot verkställighet innan sådan prövning hade ägt rum. Hovrättens bedömning innebar en analogisk tillämpning av bestämmelsen i 3:21 2 st. UB om invändningar mot verkställighet. Nyssnämnda lag saknar bestämmelser i fråga om överklagande av krfms beslut rörande ställd säkerhet (jfr 5 §). Härom torde emellertid UB:s regler om talan i utsökningsmål ha motsvarande tillämpning, i den mån de kan bli aktuella. I NJA 1982 s. 727 ansågs krfms beslut att ta i anspråk säkerhet som ställts enligt nämnda lag kunna överklagas särskilt. Sådant beslut ansågs alltså — med hänsyn till de olika frågor som krfm därvid måste ta ställning till — inte utgöra sådant förberedande beslut som avses i 18:6 2 st. UB. Om erlagd skatt eller avgift skall återbetalas och den därtill berättigade har en skuld till staten avseende skatt, avgift eller böter, kan det belopp som skall återbetalas under vissa förutsättningar tas i anspråk genom avräkning enligt bestämmelser i lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. (Bestämmelser om avräkning finns också i vissa andra författningar.) Fråga om avräkning prövas av krfm. Avräkning, som utgör ett slags kvittning, har företräde framför utmätning. Förutsättning för avräkning enligt nämnda lag är bl. a. att den fordran som staten har på den återbetalningsberättigade är registrerad i utsökningsregistret för indrivning (2 §). I RH 1988:137 vägrades avräkning för betalning av en skatteskuld, som inte hade hunnit registreras i utsökningsregistret när utmätning skulle ske för fordran i enskilt mål. (I rubriken till referatet anges felaktigt att införing inte hade skett i ”skatteregistret”, vilket är något annat.) Det förhållandet att statens fordran på skatt var avskriven har däremot ansetts inte hindra att avräkning sker för fordringen, se NJA 1988 s. 99. Avskrivning av skatt inverkar, trots den missvisande beteckningen, inte på skyldigheten att betala skatten (se 67 § 2 st. uppbördslagen) och avskrivningen hade inte medfört att fordringen upphörde att vara registrerad i utsökningsregistret. Krfm får enligt 5 § avräkningslagen underlåta avräkning, förutom i två särskilt angivna situationer, om det i annat fall föreligger särskilda skäl att avstå från avräkning (punkt 3). I NJA 1988 s. 475 var fråga om

tillämpning av denna undantagsregel. Gäldenären hade åberopat att hon var ensamstående med en mindre pension och därför behövde skatteåterbäringen för att klara sin ekonomi. HD fann med stöd av förarbetena att lagstiftaren hade avsett att sociala hänsyn inte skulle tas vid bedömningen; denna ståndpunkt var så klar att det inte ansågs finnas utrymme att frångå den i tillämpningen. Särskilda skäl ansågs alltså inte föreligga. Av principiellt intresse är också att RSV hävdade i målet, att bestämmelsen inte innebar någon skyldighet för krfm att avstå från avräkning och att krfms beslut att inte avstå därför inte kunde överprövas efter klagan av gäldenären, men att denna uppfattning inte godtogs. Härtill vill jag endast framhålla att jag har svårt att tro, att det i en lagstiftning skulle finnas bestämmelser enligt vilka en myndighet, som har att pröva rättsliga frågor med stridiga intressen, skulle ha en rättighet men inte en skyldighet att besluta på visst sätt utan möjlighet till överprövning av berörd part (bortsett från uttryckliga fullföljdsförbud). Enligt 11 § 1 st. avräkningslagen skall i fråga om krfms beslut enligt samma lag tillämpas UB:s bestämmelser om besvär över utmätning i allmänhet, frånsett ett par undantag. Som nämnts ovan under 7 gäller i fråga om utmätning att besvär däröver måste, för att kunna tas upp till prövning, ha anförts inom den tid som gäller för talan mot beslut om fördelning eller utbetalning, dvs. inom tre veckor från det att sådant beslut meddelades. I RH 1990:91 tillämpades denna princip beträffande överklagande av beslut om avräkning. Eftersom besvären hade anförts mer än tre veckor efter det att medlen hade redovisats, ansågs de inte kunna tas upp till prövning. För egen del anmäler jag viss tvekan inför detta synsätt. I utmätningsmål utgör redovisningen av influtna medel ett särskilt led — vid sidan om beslut om utmätning och exekutiv försäljning — som avslutar förfarandet. Avräkning innebär däremot, liksom kvittning, att de motstående fordringarna i och med beslutet är likviderade. Vad som sedan sker med de medel från vilka avräkning har skett, synes mig böra ses som en mera intern fråga mellan olika myndigheter tillhörande samma juridiska person (staten), oaktat det torde vara krfm som även ombesörjer utbetalning. Redovisningen har alltså inte samma samband med avräkningsbeslutet som redovisning i utmätningsmål har med utmätningsbeslutet. Det förhållandet, att krfms beslut om utbetalning efter avräkning må kunna överklagas av gäldenären men inte har överklagats i tid, bör därför inte hindra att staten blir återbetalningsskyldig, om avräkningsbeslutet efter överklagande i därför föreskriven tid upphävs eller ändras.

 

 

I ÖVERSIKTEN BEHANDLADE RÄTTSFALL

 

NJA

 

1982 s. 336 70 727 74 730 55 808 69

 

1983 s. 116 64 277 I 42, 57 358 38 362 3 364 12 410 I 33, 37 410 II 33, 37

436 23 553 30, 37, 63 642 11 671 10 696 52 797 70

1984 s. 25 8 45 24, 33, 34 73 24 75 72 113 5 132 29, 33 217 I 57 217 II 38 244 28 292 12 330 68, 69 375 31, 34 456 29 570 60 595 26 602 5 627 10 656 27 693 40 712 I och II 18 772 40 824 12 861 53 875 67

1985 s. 97 50 106 67 140 3 155 13 159 29, 48 167 65 223 44 304 49 320 28, 31, 37 365 68 432 41 464 67 468 45 494 11 615 40 710 13 745 62 752 56

 

1986 s. 16 20 68 21 115 35, 36 334 36, 39 426 3 443 I 34, 37 443 II 35 454 48 537 38 539 8

1987 s. 3 29

13 64 46 4 56 10, 25 372 18 457 53, 64 500 36, 38 575 I och II 14 715 65 719 71 780 I 3 938 61 954 50 979 68

1988 s 99 74 112 26 205 7 283 54 332 52 475 74 567 58 575 5

1989 s. 64 38 87 4 137 9 174 66 191 58 243 8 342 26, 44 409 I–IV 14 452 26 682 32 696 20 768 31 781 32

1990 s. 137 57 153 66 166 69 224 56 261 17 769 13

RH

 

1982: 15 64 47 9 52 70 96 28, 30 111 3 125 19, 72 129 63 132 73 138 32 145 41

 

1983: 1 11, 72 9 37 36 9 56 25 57 36,39 69 45

72 56 77 39 89 28, 30 95 40 108 64 119 58 120 51 141 18 145 50 154 39 156 69

 

1984: 10 73 13 53, 70 22 43 35 12, 13 36 64 38 53 41 3 62 28, 30 73 18 96 73 99 66 107 18

 

1985: 6 30 13 10 34 11, 72 41 55 55 43 79 54 85 48 87 65 103 65 104 65 122 11, 73 125 53 130 17 131 12,13

 

1986: 3 10 20 27 26 25, 38 63 39 66 23, 49 94 10

99 55 114 73 118 12, 13 125 46 150 66 156 43

1987: 14 56 17 33 34 29 36 55 46 73 96 5 100 67 130 10 139 55

 

1988: 12 61 17 47 21 27 38 54 54 61 59 11 61 39 80 19 128 48, 70 137 74 143 27

 

1989: 12 63 32 58 49 66 63 69 65 9

 

1990: 8 56 27 41, 70 44 72 46 37 50 22 60 12 91 75 104 50 120 43 126 7