Fler i fängelse och längre straff — trendbrott i svensk kriminalpolitik?1

 

Av generaldirektören STEN HECKSCHER

Arrangörerna har sannerligen valt en dyster rubrik för dagens överläggning. Den påminner mig om professor Nils Jareborg och hans enligt min mening bevingadberättigade ord: ”Det är deprimerande med straffrätt. Men ingen har klarat sig utan. Och det finns det som är värre.” Jag skall framföra några av de synpunkter jag har på bruket av fängelse. Jag skall sedan och med anledning av det helt kort beröra några andra aktuella kriminalpolitiska frågor. Den tes som jag skall argumentera för är att fler i fängelse och andra generella skärpningar av straffen vore dålig kriminalpolitik, utan rationella och hållbara skäl.
    Jag tror emellertid att risken är stor för att det likväl blir så, alltså flera människor i fängelse. Ett av de partier som nu regerar Sverige — och som till yttermera visso har besatt justitieministerposten — drev ökad inlåsning i valrörelsen.2 Men kanske är den största riskfaktorn för att vi skall få flera människor i fängelse ändå en annan. Nämligen att kriminalpolitiken tycks ha en alldeles egen dynamik, svår att kontrollera.3 Att besluten knappast bygger på enbart empiri och rationalitet som många av oss en gång i tiden kanske inbillade oss. Men det hindrar inte att vissa rationella skäl godtas. Så är t. ex. den kanske starkaste motkraften mot högre fångtal ekonomisk. Att låsa in människor är, tack och lov, dyrt. I bästa fall finns också andra motkrafter som är lite mera sofistikerade, om än kanske inte mer effektiva. Det är viktigt att kämpa mot okunskap och populism, på detta område som på andra. Men då får man själv avstå från alltför enkla grepp. Härom dagen fick jag brev om att KRUM skulle nybildas. Låt oss hoppas att det kan bli en bra motkraft.
    Jag kan gärna avslöja att det var utan entusiasm jag satte mig för att förbereda det här inlägget. Jag var ledig, och det tedde sig lätt perverst att använda en ledig tid, då man kan gå i skogen eller läsa

1 Inledning vid Svenska Kriminalistföreningens höstmöte den 13 november 1991. Jag har valt att bibehålla anförandets form och innehåll och att i noter ta hänsyn till vissa händelser som inträffat efter föredraget och fram till utgången av januari 1992. 2 De jättelika affischerna med budskapet att BROTTSLINGAR SKALL SITTA INNE. DU SKALL VÅGA VARA UTE tillhörde valrörelsens mera vulgära yttringar. 3 Men som för all del knappast motverkas av budskap som det i förra noten.

romaner, till att tänka på fängelser. Att det kriminalpolitiska klimatet är och rätt länge varit dystert för personer som tycker som jag gjorde inte min uppgift muntrare.
    För 20 år sedan var klimatet ett annat. Den konkreta verkligheten var visserligen värre än i dag. T. ex. var fångtalen väsentligt högre då, och förhållandena i fängelserna var åtminstone på vissa sätt klart sämre än nu. Men den kriminalpolitiska tonen var tveklöst en annan.
    Journalistkåren, som under senare år i regel tenderat att använda de kriminalpolitiska indignationsresurser den till äventyrs kan ha mot att de som begår brott kommer för billigt undan, körde i stället med fångsnyft. Varje tillstymmelse till missnöje bland landets fångar ledde till Dokument inifrån där fångarna kom till tals och de för fångvården ansvariga ställdes till svars. I dag hörs fångarna i stort sett inte av, och kriminalvårdsstyrelsens ledning får i stället förklara varför Papillon rymde från Djävulsön.
    Fängelsernas existens över huvud taget sattes i fråga. Yrvakna politiska partier tävlade om att vara så humana som möjligt. KRUM tycktes vara deras ledande källa till inspiration. Och i den generositet som präglade rekordåren, som ingen tycktes inse redan hade tagit slut, förbereddes kraftiga satsningar på frivård i stället för fängelse. Allt dock, och det är väl en likhet med dagens situation, för säkerhets skull utan att avvakta resultatet av det stora forskningsprojekt man hade satt i gång för att ta reda på effekterna av en sådan satsning. De resultat som faktiskt senare, när satsningen väl hade skett, inte kunde visa några egentliga skillnader. Men jag tycker faktiskt satsningen var motiverad och bra i alla fall; empiri och återfall är inte allt som har betydelse här i världen! Ändå aktualiserar det i och för sig frågan om forskningsresultat har betydelse för politiska beslut och i så fall på vilket sätt. Men det får vi tala om en annan gång.4 De här strömningarna ledde till vissa resultat. Även om antalet till fängelse dömda var i stort sett konstant från det brottsbalken trädde i kraft år 1965 och i över tio år, dvs. under de här glada dagarna (för att därefter öka), har fångtalen efter kriget aldrig varit så låga som i mitten av 1970-talet. Och viktiga humaniserande reformer ägde rum inom kriminalvården, en trend som dock för övrigt också vände strax efter mitten av 70-talet.
    Men när de viktiga lagstiftningsbesluten lite senare skulle fattas, de beslut som verkligen skulle kunna minska fångtalen, då gick det

 

4 Det gjorde vi för övrigt vid Nordiska Kriminalistmötet i Stockholm år 1990 med Leif G.W. Persson som inledare.

inte. Två bra exempel är försöken att göra något åt förmögenhetsbrotten och åt rattonykterhetsbrotten.
    Kanske berodde det på att klimatet då redan var på väg att förändras eller hade förändrats. T. ex. lyckades man i Finland göra betydelsefulla strafflindrande reformer på just de två områdena lite innan vi försökte, nämligen i mitten på 70-talet, två områden som för övrigt har central betydelse för hur fängelse används, och kanske var vi i Sverige lite onödigt och olyckligt långsamma, eller noggranna, om ni så vill. Jag tror emellertid att det snarare var fråga om en annan mekanism.
    Den allmänna kriminalpolitiska retoriken hade varit just allmän. Färre i fängelse, slut på straffrättslig inflation, en annan och bättre balans mellan traditionella och moderna brott. T. ex.
    Men djävulen finns som bekant i detaljerna, för att citera ett berömt statsråd. När slagorden skulle omsättas i konkret straffrätt, då gick det inte. Det blev nog för konkret.
- Visst är jag för avkriminalisering, i princip, men det här måste väl ändå få vara förbjudet!
- Jo, strafflindringar och mindre bruk av fängelse är bra, i princip, liksom en inbördes förskjutning av brottens straffvärde. Men just när det gäller sådana här nidingsdåd kan väl ändå bara en straffskärpning komma i fråga. Etc.
    Men skall vi verkligen ha färre människor i fängelse och i så fall varför? Inte minst i detta forum har det, tror jag, så länge jag varit med, dvs. i drygt 20 år, egentligen utan diskussion tagits för givet. Och just bristen på grundläggande diskussion om det har nog varit mindre klok; blivit en brist på förberedelse för kärvare tider. Skall vi inte i stället ha flera människor i fängelse? Frågan måste ställas och diskuteras. Är inte Sverige en riktig kriminalpolitisk mjukis (som vår förenings värderade ordförande, justitierådet Bosse Svensson här vid min sida kanske skulle ha uttryckt saken)? Är det inte på tiden att vi slutar upp att flumma och visar vad en tidigare justitieminister tyckte om att kalla fasthet och konsekvens? Måste vi inte se till att sätta ner foten och genom strängare straff se till att få bukt med brottsligheten? Jo, det kan man tycka. Och jag vill redan här säga att svaren på frågorna för mig inte är självklara. Fasthet och konsekvens, t. ex., är ju inte så dumt — bara det finns flexibilitet och möjligheter att göra undantag. Och jag är för min del inte övertygad om att forskning och empiri kan ge entydiga riktlinjer för kriminalpolitiken i allmänhet och bruket av fängelse i synnerhet. Värderingarnas roll måste vara stark. Och som jag ser det är frågan om optimal straffnivå svår att besvara.

Men låt mig ändå försöka formulera några hållpunkter till hjälp för att ta ställning, i en salig röra av värderingar och empiri.
    Först det internationella. Det är en myt att Sverige skulle vara slappt och hålla sig med en exceptionellt låg straffnivå. Var och en kan själv försäkra sig om att det finns flera europeiska länder med lägre fångtal och åtskilliga som ligger på ungefär vår nivå. Jag kan här rekommendera t. ex. Europarådets Prison Information Bulletin.5 Men brottsutvecklingen då; motiverar inte den att vi dömer flera människor till längre straff? Man kan konstatera att ökningstakten gått ner märkbart under 1980-talet och att det finns data från i år (1991) som antyder att ökningen skulle ha upphört. Särskilt glädjande är de data som tyder på att andelen ungdomar som registreras för grova brott har halverats sedan mitten av 70-talet. Sådana uppgifter motiverar knappast någon drastisk kursändring i riktning mot flera människor i fängelse.
    Men skall vi inte ändå oskadliggöra dem som begår brott; när de sitter inne kan de ju inte ställa till med något djävulstyg! Jo, det kan man tycka. Men i så fall bör man veta vilka man skall låsa in, dvs. vilka som på fri fot skulle komma att återfalla. Och det vet man inte.
    Våra kunskaper på den här punkten har för övrigt nyligen ökat väsentligt. Enligt Jan Anderssons pinfärska avhandling6 har en sådan strategi ingen synbar betydelse för brottsligheten, i vart fall om inlåsningen skall hålla sig inom rimliga gränser. Det skulle behövas utomordentligt drastiska fångtalsökningar för att nå märkbara sådana effekter.7 Utan att de etiska argumenten mot en sådan strategi skulle kunna hanteras. Nämligen att även människor som på fri fot inte skulle återfalla skulle komma att sitta inne väsentligt längre än vad sedvanlig straffmätning skulle ha lett till.
    Men den allmänna laglydnaden? Fordrar inte dess upprätthållande att vi sätter flera människor i fängelse? Det argumentet kan enligt min mening inte utan vidare avvisas. Jag tror att kriminaliseringen som sådan påverkar människors handlande. Jag tror att proportionella reaktioner, däribland fängelse, har en, om än svårmätbar och svårgripbar, så dock betydelse för brottsnivån, om de uppfattas som inte orimliga. Men låt mig

 

5 Senast nr 15/90. 6 Jan Andersson: Kriminella karriärer och påföljdsval, sociologiska institutionen vid Stockholms universitet 1991. 7 Andersson gör ett flertal beräkningar med varierade förutsättningar. För att ta ett av de exempel som ger de högsta inkapaciteringseffekterna, skulle man behöva öka fångtalet med 78 % för att uppnå en brottsminskning med 7,3 %, se a.a. s. 238 f. Att andra grunder för påföljdsval och straffmätning kan leda till ett val som medför viss inkapacitering som effekt är en annan sak, se nedan not 21.

genast lägga till att inget tyder på att en förskjutning i bruket av fängelse skulle ha någon egentlig betydelse därvidlag.
    Men mot dessa uttalanden finns naturligtvis bland tänkbara invändningar det s. k. bevisbördetricket: ”Jag tror att strängare straff och mera fängelse stärker den allmänna laglydnaden. Om du tror något annat, får du bevisa det.” Vår nuvarande justitieminister uttalar sig ibland på ungefär det sättet.
    För den vidare diskussionen kan det då vara viktigt att göra klart vilka effekter frihetsstraff kan tänkas ha, t. ex.
• på fången; inte förbättrande, snarare till skada, minskar knappast risken för återfall efter frigivningen och torde skapa eller befästa en negativ inställning till omvärlden;
• på statens finanser; det är som bekant mycket dyrt att låsa in människor, det rör sig även om svårberäknade (men höga) indirekta kostnader. Är det verkligen så vi vill använda knappa resurser? Det kan också vara dags att, trots allt, försöka åtminstone föreställa sig vad ett fängelse är. Det finns ett antal skildringar av det. Jag väljer ett par ganska gamla men fortfarande gångbara ur högen, de som levererats av Ervin Goffman och Bertil Sundin, när de beskrivit vad som brukar kallas totala institutioner:8
• många människor i samma situation
• som är avskärmade från samhället
• och lever alla delar av livet under samma regim
• under påtvingade kontakter i stället för med familj och vänner
• där deras kommunikationer minskas eller tas bort
• de är berövade sina sociala roller från livet i frihet
• och inte får ha civila ägodelar
• och tillstånd behövs för naturliga aktiviteter
• miljön präglas av ett privilegie- och bestraffningssystem
• enligt vilket förmånerna är vad som är självklart utanför fängelset Att Goffmans bok kom ut år 1961 och Sundins år 1969 (första upplagan) gör inte texterna till något nattståndet 60-talsflum. Tvärtom rör det sig om fortfarande adekvata beskrivningar av vad ett fängelse är och vad det utsätter sina innevånare för.
    Humaniteten har faktiskt ett egenvärde, den är ett självändamål. Det är trots allt inget vidare att sitta inne. Fast få vågar säga det högt nu för tiden. Och om då mera fängelse betyder mera lidande, kanske t. o. m. bestående skador, utan sannolik eller påvisbar

 

8 Se Bertil Sundin: Individ, institution, ideologi, Stockholm 1976; jfr Ervin Goffman: Asylums, New York, Doubleday 1961.

mening, men till en för skattebetalarna mycket hög kostnad, bör bevisbördetricket kunna avvisas. Men brottsoffren? Varför tänker jag inte på dem? Här står vi inför rätt grumliga argument. I varje fall har jag svårt att förstå varför legitima och i högsta grad berättigade omsorger om offren för brott skulle behöva stå i någon som helst motsats till att även de som begått brott hanteras med hänsyn till de krav humaniteten ställer. De som underblåser uppfattningen att brottsoffren för sin upprättelse skulle ha ett legitimt intresse av strängaste möjliga behandling av den som begått brott är inne på vägar vars destination är ett straffsystem byggt på hämnden. Det synsättet hör enligt min mening inte hemma i en modern och anständig kriminalpolitik.
    Det hittills sagda skulle kunna tänkas leda fram till något om fängelsestraffets tillämpningsområde och principer.9 Jag tror att vi inte kan undvara fängelsestraffet. Men det måste begagnas restriktivt, som yttersta medel vid grova brott, och aldrig för att tillgodose påstådda behov av behandling.10 Proportionaliteten är viktig, inte minst för att bruket skall accepteras av medborgarna. Straffet får aldrig vara strängare än brottet motiverar.
    Jag tycker att de här principerna kommer väl till uttryck i den proposition från år 1988 som handlar om påföljdsval och straffmätning.11 Jag skall nu, efter det här mer allmänna filosoferandet, gå över till att ge mina ståndpunkter i några aktuella ämnen. Och jag börjar med den villkorliga frigivningen.
    Den är strafflagstiftningens verkliga provflygare, dess JAS-pilot. Systemet har gått igenom otaliga ändringar sedan beslutet om brottsbalken fattades år 1962. Det har handlat om kvotdelar och minimitider, obligatorier, kvasiobligatorier och skön — eller godtycke, om man föredrar det ordet. Det har varit frågan om att använda bakåtblickande kriterier och förment framåtblickande. Allt har virvlat och virvlar fortfarande omkring i luften; provflygaren ter sig som en flygande holländare som aldrig får landa.
    Hur skall vi få ordning på det här? Kanske t. o. m. lite mera varaktigt? Först; fyller systemet någon funktion över huvud taget? Borde det inte helt avskaffas? Enligt min mening står det i och för sig

 

9 När jag förberedde det här inlägget begagnade jag bl. a. texter jag skrev år 1977. Jag fann att jag i stora delar fortfarande tycker detsamma som jag då tyckte. Se Nytt straffsystem, Idéer och förslag, BRÅ 1977:7; så vitt nu är i fråga avsnitt 6.2. 10 Som dock naturligtvis ändå skall tillgodoses inom ramen för den sanktion som väljs av andra skäl, oavsett om det är fängelse eller något annat; se härom a.a. ssk. s. 185 f. 11 Prop 1987/88:120.

klart att de ursprungliga skälen för den villkorliga frigivningen med ett undantag som jag strax återkommer till har fallit.12 Från en teoretisk utgångspunkt talar också mycket för att vi kunde klara oss utan. Men praktiskt håller det knappast. Och det hänger ihop med det nyss nämnda undantaget.
    Jag tror att det skulle vara omöjligt att hantera de effekter på de faktiska strafflängderna som skulle uppstå, om den villkorliga frigivningen avskaffades helt och hållet. Brottens straffskalor och domstolarnas straffmätning skulle behöva förändras radikalt. Jag tror inte på den sortens reform med nollsummespel, jag tror att det inte skulle fungera. Människor skulle ofrånkomligen behöva sitta inne väsentligt längre (vilket det i och för sig finns de som önskar). Och det blir för mig ett avgörande skäl mot att avskaffa den villkorliga frigivningen. Operationen skulle dessutom vara utomordentligt riskabel, också på andra sätt. Jag tror att risken är stor för att, om ett förslag kom så långt, det skulle bryta ut en allmän auktion i riksdagen där man skulle försöka överträffa varandra i att föreslå populära straffskärpningar. Många bud skulle visserligen avvisas. Men andra få framgång. Att hoppas på att generella principer och ett konsekvent betraktelsesätt skulle bli avgörande för resultatet är att hoppas på för mycket. Och efter en sådan övning skulle brottsbalken se ut som om lagstiftaren hade fått hjärnblödning.
    Vidare skulle det skapa internationell oreda, om Sverige avskaffade den villkorliga frigivningen. Det allt viktigare samarbetet mellan stater på straffrättens område förutsätter, för att fungera bra, en viss rättslikhet. Och i praktiken har alla de stater med vilka vi samarbetar villkorlig frigivning i någon form. Härtill kommer att ett system med villkorlig frigivning, rätt utnyttjat, kan ge en bra metod för en återfallsreglering som enligt min mening är nödvändig.13 Skall då den villkorliga frigivningen vara obligatorisk eller fakultativ? Jag tycker att det är en mycket viktig fråga. Enligt min mening talar övervägande skäl klart för att systemet skall vara obligatoriskt. För min del kan jag bara se att det mått av tidsobestämdhet som fortfarande finns kvar, nämligen särregleringen för de långtidsdömda, bör avskaffas.

 

12 Se om detta Nytt straffsystem (avsnitt 6.4) som i första hand föreslog att den villkorliga frigivningen skulle avskaffas, något som åtskilliga remissinstanser instämde i. Förslaget återkom bl. a. så sent som under riksdagens allmänna motionstid i januari 1991 i en partimotion från folkpartiet. Jfr även justitiedepartementets bilaga till 1992 års budgetproposition s. 45 f. 13 Se härom den nyss nämnda propositionen om påföljdsval och straffmätning.

Fakultativa regler leder till dubbelbestraffningar, godtycke och social skevhet. Skötsamhet och misskötsamhet i fängelse är inte med nödvändighet relaterad till risk för återfall i frihet. Disciplin kan och bör upprätthållas på annat sätt.
    Signalen på denna punkt från den nya regeringen14 är oroande och vittnar om historielöshet. För min del hoppas jag att man sätter sig in i frågan, lyssnar på argumenten och lär av historien i stället för att återinföra vad som på goda grunder avskaffades eller åtminstone begränsades. Ett fakultativt system leder inte bara till dubbelbestraffningar, godtycke och social skevhet utan kan dessutom allvarligt försämra klimatet i fängelserna och höja fångtalen. Dessutom kostar det pengar att administrera, utan att, så vitt jag kan se, kunna medföra några positiva effekter.15 När bör då den obligatoriska villkorliga frigivningen äga rum? Det finns i världen exempel på allehanda kvotdelar, och ingen torde kunna hävda att den ena eller den andra — allt annat lika — är ”bättre”.
    Emellertid förhåller det sig så att strafflagen ytterst vilar på att den tolereras. Vårt system med halvtidsfrigivning har kommit i vanrykte, inte minst p. g. a. delvis missvisande agitation eller åtminstone agitation som inte lever upp till vittnesedens anspråk på fullständighet; att säga hela sanningen. Den agitationen kan för övrigt vara en av flera förklaringar till den tendens vi nu ser till högre nominella straff i domstolarna.
    Den här bakgrunden ger enligt min mening starka skäl till ändring och till att en större del av det nominella straffet skall avtjänas. Härtill kommer att halvtidssystemet ger onödigt ohanterliga straffåterstoder — med nuvarande återfallsfrekvens blir systemet betydligt mindre liberalt än det förefaller vara. Personligen föredrar jag ett tvåtredjedelssystem framför ett halvtidssystem, särskilt i den uppkomna situationen.
    Men fångtalsökningen? Blir den inte mycket stor? Och hur skall den hanteras? Jo, om man använder ett rent matematiskt betraktelsesätt blir den betydande. Men hänsyn måste tas även till faktorer av annat slag, och jag tror att åtminstone delar av den kan hanteras. Jag tror dessutom att vi möjligen riskerar en ännu större — och betydligt mera svårhanterlig och bestående — fångtalsökning, om vi ingenting gör åt den villkorliga frigivningen. Jag återkommer strax till det.

14 Se regeringsförklaringen den 4 oktober 1991, numera även bilaga 3 till 1992 års budgetproposition s. 45 f. 15 Jag har tidigare i argumenterat för ett obligatoriskt system i Nytt straffsystem och finner de argumenten fortfarande hållbara, se a.a. s. 241 ff.

Kanske kan trots allt vissa straffskalor justeras, med tiden; helt självständiga skäl kan åberopas för det16 (operationen är dock riskabel och bekymmersam; vi kan, som jag nyss var inne på, komma att stå inför svårförutsebara populistiska krav som riksdagen kanske inte kan eller ens vill stå emot). Kanske kan domstolarnas straffmätning påverkas i samband med att systemet ändras. Särskilt om den rådande tendensen till längre nominella straff hänger samman med halvtidsfrigivningens vanrykte, kunde det vara motiverat. Och de s. k. alternativen till frihetsstraff och ändrade regler om permissioner17 kan också bidra till att hålla fångtalen nere. Sammanfattningsvis tror jag, kanske lite lättsinnigt, att situationen skulle gå att i stort sett hantera.
    Men det är nog säkrast att räkna med att en reform ändå skulle leda till en viss ökning av fångtalen. En sådan måste då vägas mot de olägenheter det kan innebära att inte ändra reglerna om villkorlig frigivning. Om systemet förlorar i trovärdighet, kan dessa olägenheter bli betydande, inte minst vad gäller domstolarnas straffmätning. Jag är rädd för att vi då, i den situation vi nu har hamnat i, står inför ännu längre straff och högre fångtal. Sett från det perspektivet kan en ändring nu, även om den leder till fler i fängelse, vara ett verksamt medel mot ännu fler fångar på sikt. Men det är naturligtvis svårt att vara säker på de faktiska effekterna av de olika alternativen.
    Lagstiftarens skägg har fastnat i brevlådan. Riskerna för en fångtalsökning är betydande hur man än gör. Men om det inte leder till påtagligt fler fångar att avskaffa halvtidsfrigivningen än att inte göra det — eller för den delen till lika många — är enligt min mening naturligtvis det alternativ som leder till en mindre skillnad mellan nominell och faktisk tid i fängelse att föredra, särskilt på sikt.
    Vi kan inte heller ställa några absoluta krav på vår straffnivå. Vi kan trots allt leva med något högre fångtal. Sverige går inte under som humanitär rättsstat för det. Och om fångtalen skall öka, är det trots allt bättre att det sker genom medvetna och planerade åtgärder än till följd av att domstolarna kompenserar en bristande tro på systemet genom sin straffmätning.
    Jag tänkte också säga något om rattfylleriet. Här står vi inför ett av de här märkliga indignationsnumren. En klassiker i den sortens diskussion är att använda framfarten hos en rattfull vettvilling med

 

16 Se fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986:13–15) Påföljd för brott. 17 Se SOU 1991:45 Påföljdsfrågor. Själv skulle jag dock gärna se en annan utformning av ett permissionssystem än den som föreslogs i betänkandet och som lär ha fått ett föga nådigt mottagande under remissbehandlingen.

3,5 promille som argument för nollgräns.18 Frågan var uppe vid kriminalistföreningens möte i våras, så jag nöjer mig med att konstatera att en så gott som enig riksdag har ställt sig bakom en ändring av lagen som innebär att vanliga principer för påföljdsval faktiskt i stort sett skall gälla även vid rattfylleri och att bruket av fängelse skall minska. Låt oss hoppas på att regeringsförklaringens ord om skärpta straff för grovt rattfylleri och sänkt promillegräns inte betyder att vi skall gå tillbaka till den gamla föga ändamålsenliga ordningen, utan att den politiska uthålligheten är lite längre än ett drygt år. Men jag måste avslöja att jag inte känner mig riktigt säker.19 Raskt över till en annan fråga, den om kriminaliseringen av och straffet för narkotikakonsumtion. Här har vi ett bra exempel på kriminalpolitikens sluttande plan.
    När man i tiden argumenterade för att kriminalisera konsumtion av narkotika var det själva symbolen man sade sig vara ute efter, inte straffet eller dess handhavande. Och till slut gav motståndarna efter, och kriminaliseringen infördes. På ett sätt som en del av oss förutsåg förändrades då målen och argumentationen. När kriminaliseringen väl fanns, skulle den plötsligt användas för något annat än enbart symboliska ändamål, nämligen för vårdtvång och urinprov. Detta är naturligtvis inte godtagbart.20 Och om fängelse nu förs in i straffskalan för narkotikakonsumtion, vilket det finns goda skäl att anta, skall ingen försöka få mig att tro att det straffet aldrig kommer att användas. Om detta skulle jag kunna orda länge, men jag avstår tills vidare.
    Slutligen skall jag säga något om påföljdsbestämningen vid återfall i brott. Det gör jag eftersom även den frågan tycks stå högt upp på regeringens kriminalpolitiska dagordning. Men jag måste säga att jag faktiskt inte riktigt förstår argumentationen, och jag har svårt att tro att den grundar sig på kunskap om de förhållanden som råder i den kriminalpolitiska verkligheten.
    Redan i dag är det ju så att återfall eller ej är den viktigaste faktorn vid påföljdsbestämningen näst efter brottets grovhet. Den påverkar utomordentligt starkt, både val av påföljd och, särskilt genom förverkanden av villkorligt medgiven frihet, straffets längd

 

18 Jfr vad jag skrivit i den frågan i festskriften till Anders Bratholm, Universitetsforlaget, Oslo 1990, s. 511–515. 19 Jfr numera 1991/92:JuU2 och kommittédirektiv Dir. 1991:123. 20 Om man vill tvångsvårda missbrukare i större utsträckning, är det sin sak. Men jag kan inte begripa varför strafflagen skall användas för det. I stället är väl ändrad lagstiftning om tvångsvård den naturliga vägen. Och hur man, som ett av regeringspartierna, kan argumentera samtidigt mot den s. k. behandlingstanken och för tvångsvård av missbrukare med stöd av strafflagen är också svårt att förstå. Jfr dels Nytt straffsystem avsnitt 4.3.2, ssk s. 185, se även s. 226 f., dels prop. 1987/88:120 s. 33 ff., 37.

när fängelse väljs. Räcker inte det? Vad vill man vinna genom att ytterligare förstärka denna faktors betydelse? I själva verket tycker jag att frågan om återfallets betydelse, vid den reform av reglerna för påföljdsval och straffmätning som jag nämnde tidigare, fick en väl balanserad lösning, utförligt argumenterad, som ger goda förutsättningar för en enhetlig och rättssäker tillämpning i domstolarna.21 Avslutningsvis; perspektivet i kriminalpolitiken är viktigt att tänka på, om man vill göra något. Om t. ex. diskussionen, som i kväll, koncentreras på enbart fängelse, tvivlar jag på att något gott kommer ut av det. Det är viktigt tala om annat, åtminstone också, t. ex. om lokalt brottsförebyggande arbete. De kunskaper som numera finns tillgängliga, främst hos BRÅ, går faktiskt att omsätta i praktiskt arbete med utsikter till framgång.22 De politiska besluten styrs inte alltid av alldeles rationella överväganden, om nu någon trodde det. Det rör sig i stället i stor utsträckning om impulser, plötsliga händelser och uppflammande mediadiskussioner. Det är t. ex. ytterst riskabelt att gå till riksdagen med en översyn av straffskalor för brott i vilken det finns också straffsänkningar. Ett hemskt brott av sådant slag kan ju plötsligt begås medan ärendet behandlas i riksdagen och leda till berättigad indignation. Det är bara det att ett aldrig så väl grundat förslag till sänkt straffskala då över natten kan bli något helt annat. Tyvärr tycks riksdagen vara svag och mottaglig för indignationskampanjer, ofta baserade på enskilda händelser.
    Och det leder mig till slutet. För att spetsa till det är jag rädd för en kvällstidningsstyrd och populiststödd anekdotbaserad ad hoc-verksamhet i stället för kunskapsstyrt, samvetsstött och på generella iakttagelser baserat långsiktigt arbete.
    Det går alltid att mana fram indignationer. Och att utan att säga det rent ut antyda att allt vore bättre och de grova brotten färre, om fängelsestraffen bara vore fler, längre och strängare.
    Länge har det varit bäst att göra så litet som möjligt i kriminalpolitiken för att undvika olyckor. Klimatet för en rationell kriminalpolitik med hjälp av strafflagstiftning har länge varit ytterst lågtrycksbetonat. Det har varit bäst att göra så lite som möjligt av

 

21 Enligt min mening var den propositionen även i övrigt en bra lagstiftningsprodukt med tydliga principer. Bl. a. konstateras, vilket har sitt intresse i det här sammanhanget, att man uppnår vissa inkapaciteringseffekter utan att använda inkapacitering som grund för sanktionsbeslutet; se prop. 1987/88:120 s. 37 f. och 50– 59. 22Det är glädjande att den nya regeringen valde att inte avbryta det pilotprojekt med lokalt brottsförebyggande arbete som den förra inledde under sommaren 1991; jfr bilaga 3 till årets budgetproposition s. 38 f.

det och hellre annat. Inte vet jag om man skall vända sig till John Pohlman och SMHI för att det skall bli bättre. Men en förutsättning för att göra något rationellt som kan hålla är att klimatet blir ett annat. Hur åstadkommer vi det?