147 Göran Karlstedt SvJT 1992 MICHAEL BOGDAN, Utrikeshandelns civilrättsliga grundproblem, Stockholm 1991, Norstedts, 189 s.

 

Michael Bogdan har i sin nya bok gett sig i kast med utrikeshandelsrättens privaträttsliga del. Avsikten med boken är att ge en introduktion till de grundläggande problem av civilrättslig natur som aktualiseras i samband med internationella transaktioner. Framställningen är koncentrerad på internationella köp, gränsöverskridande varutransporter, transportförsäkringar inom utrikeshandeln och i denna förekommande betalningsoperationer.
    Att framhålla att en bok av detta slag kan ha en god funktion att fylla i dagens situation är väl närmast en truism. Det skall också genast sägas att boken, om än den i förordet anges rikta sig till juris studerande som behöver en framställning på en mera elementär nivå, torde kunna finna en vid läsekrets. Det är nämligen en faktaspäckad bok som Bogdan här har presenterat. På de ca 100 sidor skriven text som boken innehåller har Bogdan fått med åtskilligt om de regler som är av intresse på utrikeshandelns område. Härtill kommer en omfattande bilagedel.
    Boken inleds med en introduktion rörande ämnesvalet. Möjligen kunde man ha önskat att det inledande avsnittet hade byggts ut med några allmänna ord om de problem som så att säga finns inbyggda vid transaktioner med parter från olika länder, såsom att ett begrepp som en part använder väl kan ha sin motsvarighet i det andra rättssystemet men bara till namnet, inte till innebörden — des faux amis. Problem av detta slag kan vara nog så besvärliga och bör ge anledning till särskild uppmärksamhet vid ingåendet av internationella avtal.
    Trots den dynamiska utvecklingen rörande den internationella handeln med olika slags tjänster utgör handeln med varor alltjämt kärnan i det internationella handelsutbytet. Det ter sig därför följdriktigt att en stor del av boken ägnas just åt regler om köp av varor. Avsnittet därom handlar huvudsakligen om FN-konventionen den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor, allmänt kallad CISG. Att ägna stor uppmärksamhet åt denna konvention är säkert riktigt. Konventionen har nämligen visat sig bli framgångsrik. Till skillnad från tidigare försök på området har sålunda åtskilliga av världens industrinationer tillträtt konventionen.
    Bogdans framställning av konventionen är kortfattad vilket ofrånkomligen innebär en del förenklingar. I allt väsentligt tycker jag dock att Bogdan har lyckats väl med att fånga det väsentliga och Bogdan gör också många värdefulla påpekanden. Ett exempel på detta är möjligheten att kräva naturafullgörelse, något som för oss kanske framstår som självklart men som ingalunda är givet i en del andra länder (s. 27).
    I ett par fall har dock uttalandena blivit lite väl kategoriska. Exempelvis säger Bogdan på s. 19 att av art. 5 i CISG följer e contrario att produktskador såvitt gäller sakskador omfattas av konventionen. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på det sättet men frågan är omdiskuterad (jfr prop. 1986/87:128 s. 100 och Hellner-Ramberg, Speciell avtalsrätt I, Köprätt, 1989, s. 288).

148 Göran Karlstedt SvJT 1992 Den viktigaste påföljden enligt CISG är skadeståndsansvaret. Konventionen bygger på ett s. k. kontrollansvar. Den avtalsbrytande parten är i princip skadeståndsskyldig med mindre han kan visa att vissa förutsättningar är uppfyllda, bl. a. att underlåtenheten att fullgöra den ifrågavarande skyldigheten berodde på ett hinder utanför hans kontroll.
    Inom en parts kontroll ligger typiskt sett sådant som kan anses hänga samman med det sätt varpå han bedriver sin affärsverksamhet. Vad detta innebär konkret är inte alltid så lätt att avgöra. Bogdan tar i sin bok upp fallet med arbetskonflikter och anför att en lokal strejk vid en parts företag ligger inom partens kontrollsfär medan en allmän storstrejk ligger utanför hans kontrollsfär (s. 38). I det senare avseendet är påståendet säkert riktigt men i det förra är läget mera osäkert (jfr prop. 1988/ 89:76 s. 110 och Hellner-Ramberg, a. a. s. 146 och 292).
    En grundläggande begränsningsregel i CISG finns i artikel 74. Regeln innebär att skadeståndet inte får överstiga den förlust som den skadeståndsskyldige vid avtalsslutet förutsåg eller borde ha förutsett såsom en, med hänsyn till de omständigheter som han då kände till eller borde ha känt till, möjlig följd av avtalsbrottet. Detta ger uttryck för den i internationella sammanhang välkända och berömda Hadley-Baxendale principen, en princip som går tillbaka på ett engelskt rättsfall från 1854. Denna princip ersätter adekvansläran och torde över huvud taget tillmätas sådan vikt i internationella sammanhang att den nog hade varit förtjänt av en något större uppmärksamhet i boken.
    I ett särskilt avsnitt tar Bogdan upp varutransporter inom utrikeshandeln. Bl. a. lämnas en beskrivning av de olika transportdokumenten. Denna framställning är kortfattad vilket förefaller klokt. Som Bogdan själv är inne på har man nämligen i moderna transportförhållanden anledning att i allt större utsträckning räkna med s. k. dokumentlösa transporter. Utvecklingen torde gå i riktning mot att transportdokumenten i betydelsen av fysiska papper i ökad omfattning försvinner och deras funktioner i stället övertas av datorer i kombination med teleförbindelser.
    En viktig fråga inom utrikeshandeln är betalnings- och säkerhetsarrangemang. När det gäller bankgarantier redogör Bogdan för den internationella handelskammarens (ICCs) regler, vilket naturligtvis är synnerligen värdefullt. I anslutning därtill kommer Bogdan in på s. k. on demand-garantier. Medan i Sverige garantier regelmässigt är utformade så att en förutsättning för att garantibeloppet skall utbetalas är att den part till vars förmån garantin är utställd visar att han är berättigad till garantibeloppet, exempelvis genom att styrka att en entreprenad är behäftad med fel, har i internationella sammanhang utformats en garantiform som innebär att förmånstagaren har rätt att utfå garantibeloppet redan genom en begäran därom, on demand. Betalning skall alltså ske omedelbart och det är först i efterhand som man kan utreda huruvida kravet var berättigat eller inte.
    Bogdan avråder från denna typ av garantier (s. 76). Detta råd har säkert gott fog för sig men är kanske inte alltid så lätt att följa. I många länder, särskilt i Asien, gäller nämligen som en fast princip att inga internationella affärsavtal ingås med mindre en on demand-garanti eller

149 Göran Karlstedt SvJT 1992 motsvarande föreligger. Det finns också europeiska länder, t. ex. Österrike, som i sin nationella rätt utgår från att en bankgaranti in dubio inte är accessorisk till huvudfordran utan av on demand-karaktär.
    Frågan om on demand-garantier är sedan ett par år tillbaka föremål för en översyn inom FNs organ för handelsrätt, UNCITRAL. Vilket resultat som det arbetet kommer att få är ännu för tidigt att säga. Så mycket står dock klart att det finns en hel del länder, också från västvärlden, som är inriktade på att behålla on demand-garantierna i väsentligen oförändrad form.
    Ett rätt omfattande avsnitt i boken ägnas åt remburser med en genomgång av ICCs regler därom. En remburs går ju ut på att en part ger en bank i uppdrag att betala ut en summa pengar till en annan part mot att denne för banken presenterar sådana dokument som är specificerade i rembursen. En viktig uppgift för banken är därför att granska rembursvillkoren och de presenterade dokumenten. I anslutning härtill berör Bogdan principen om strict compliance och säger att dokumenten vid påseende skall exakt överensstämma med rembursvillkoren och att varje avvikelse obönhörligen leder till att banken inte betalar (s. 86).
    Detta är säkert en riktig utgångspunkt men i det praktiska rättslivet har det, åtminstone på den internationella arenan, visat sig vara svårt att upprätthålla denna standard. I de allra flesta internationella rembursärenden torde det, åtminstone initialt, föreligga diskrepanser mellan presenterade dokument och uppställda villkor. Kanske är det mot denna bakgrund som många domstolar i utlandet har något modifierat, läs sänkt, kravet på helt strikt överensstämmelse.
    I USA har bankgarantier i princip inte ansetts tillåtliga. I stället har där utvecklats ett institut som liknar garantier men som kallas för stand-by letters of credit. På s. 87 säger Bogdan att man i Sverige inte använder stand-by letters of credit. Det förekommer dock att svenska banker i transaktioner med USA utfärder stand-by letters of credit. Det kan i sammanhanget erinras om att en s. k. clean stand-by företer en del likheter med de ovan nämnda on demand-garantierna.
    De synpunkter som ovan har förts fram har närmast haft karaktären av randanmärkningar. Det allmänna intrycket av Bogdans bok är tveklöst gott. Många är de tillfällen då man sökt en översiktlig men redig framställning av ett visst rättsområde. För utrikeshandelsrättens privaträttsliga del kan detta sökande nu upphöra.
Göran Karlstedt