Förundersökningsprotokollet ut ur domstolsakten!
Utgångspunkterna
I vår svenska rättsstat utreder polisen brott i en lagbunden ordning som för rättssäkerhets skull sätter gränser för de polisiära befogenheterna. På grundval av polisens utredning (som han också själv kan leda) tar åklagaren ställning till om någon skall åtalas för brott och lagför i så fall denne inför rätta. Men till skillnad från åklagaren prövar domaren den misstänktes skuld utan polisrapporten som underlag. Hans underlag utgörs i stället av vad parter och vittnen själva säger vid offentlig förhandling inför honom i en ordning (huvudförhör, motförhör och återförhör; för vittnens del efter edgång) som är inrättad för högsta möjliga rättssäkerhet. I mål som avgörs efter förhandling (andra mål låter jag i detta inlägg träda i bakgrunden) prövar domaren alltså saken både oberoende av polisutredningen och med en annan, högre utvecklad teknik än den polisen kan åstadkomma. Det är med sålunda oförvillad blick och högre teknik som han sätter sig i stånd att genom kritisk analys av framlagt processmaterial rättssäkert kontrollera (väl ej att förundersökningen bedrivits som den skall, något som i regel kan lämnas åt försvararen att göra, men) att polis och åklagare lyckats utreda brottet och bevisligen lagfört rätt man.
Uppenbarligen skulle denna kontroll förfelas i den mån domaren genomförde den med polisrapporten som kontrollinstrument; rapporten är strängt taget inte mer värd för ändamålet än stämningsansökningen. Det är följdriktigt att förundersökningsutsagor endast undantagsvis får göras till processmaterial; se 35:14, 36:16, 37:3, (46:15), 51:16 och 55:15 RB. Och ifall utsaga inför rätta avviker från förundersökningsutsagan — ett vanligt fenomen, som vi möter en rik flora av både rimliga och orimliga förklaringar till — duger polisrapporten sällan eller aldrig som bevis för att förundersökningsutsagan förtjänar företräde. Dess egentliga innehåll och tillkomst behöver ofta utredas. Och avvikelsens orsaker måste alltid analyseras innan ställning tas.

 

Processledningen
Emellertid är det tillika lagt på domaren att vaka över att straffsaken blir utredd efter vad dess beskaffenhet kräver; se 46:4, 51:15 och 55:15 RB. För detta ändamål ligger polisrapporterna med i domstolsakterna, dit ingivna i samband med stämningsansökning så som föreskrivs i 45:7 RB. Det sätter domaren i stånd att gå igenom dem och därigenom dels (efter förmåga) kontrollera att förundersökningen gjorts rätt och dels förbereda sig själv innan han sätter sig att höra målet. När balken var ung — och den inkvisitoriska processen ännu i färskt minne hos domarkårens flertal — var det också brukligt att göra så; jfr för övrigt Gärde vid 46:4 RB och Ekelöf, Rättegång I (7 uppl.) s. 66 f. Efter hand som den ackusatoriska processordningen vuxit sig starkare — och domarna funnit allt säkrare ankarfäste i den — har väl bruket avtagit. Men indikationer finns på att det är långtifrån utdött.

 

 

 

 

Utvecklingen
1948 års processordning kunde naturligtvis inte genomföras fullt ut i ett slag; invanda domargrepp släpper inte så lätt. Men med de åklagare och advokater som numera tjänar Fru Justitia — vida mer förfarna än 1940talets — är det inte längre för domarens materiella processledning så påkallat som förut att han har tillgång till förundersökningsprotokollet. Det borde för detta ändamål (och för den kontroll av förundersökningen som ryms däri) vara nog med en elaborerad innehållsförteckning till protokollet, innefattande besked rörande bl. a. vilka som hörts och vad de hörts om; med därtill fogade beslagsprotokoll, platsundersökningar m. m. och skriftliga bevis. Där förundersökningsutsaga skulle behöva användas vid huvudförhandling — t. ex. för att ställas emot vad som då sägs — vore det enkelt för part att medföra, eller i anslutning till förhandlingen framställa, kopior av utsagan i relevanta delar.1 I högre rätt skulle, utöver den nämnda elaborerade innehållsförteckningen med dess bilagor, endast överklagad dom och fullföljdsinlagor vara vad som i det väsentliga finns att tillgå före förhandling. Vidare borde numera inte den en gång så begripliga osäkerheten inför muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas ovana krav på rättens ordförande motivera att förundersökningsprotokollet, med förhörsutsagor och allt, fortsatt tillförs domstolsakten för att domaren skall kunna bereda sig på vad han kan få höra vid huvudförhandlingen. Särskilt inte som de risker det medför att sätta dylika förberedelser i system är allvarliga nog; inte minst att domaren tar förhandsintryck och får svårt att i efterhand skilja på vad han erfarit vid huvudförhandlingen och vad han inhämtat utom den.2 Att det vore möjligt att reda sig utan förundersökningsprotokollet i domstolsakten behöver inte betvivlas. Det må för en och annan domare, som — glömsk av att han alls inte skall läsa målet utan höra det — försiktigtvis vill vara vad som med en föråldrad term brukar kallas ”inläst på målet”, framstå som en djärv tanke. Men djärvheten skulle egentligen bara ligga i det nymodiga. Och vinsten främst på ett för rättssäkerheten viktigt psykologiskt plan, jämte reducerad pappershantering och rejält krympta domstolsarkiv.

 

1982 års utredningsförslag ...
Tanken lancerades av rättegångsutredningen (SOU 1982:25 och 26) och satte spår i dess förslag till 45:4-6 RB. Se lagförslaget s. 75 f. och motiven s. 248-259, där en utförlig diskussion fördes i ämnet. Diskussionen mynnade ut i att man skulle kunna utan större olägenheter i de flesta mål slopa rutinen att ge in förundersökningsprotokollen till rätten samt att rättsäkerhets- och effektivitetsskäl av ej obetydlig styrka talade för att göra så.

 

... och dess mottagande

 

1 Detta förfarande har jag sett smidigt praktiserat i en stor försäkringstvist; förundersökning om mordbrand drevs parallellt med det målet. 2 Därtill kommer det medvetna missbruket. ”Det här var tunn bevisning. Men jag har ju sett polisrapporten så jag fäller.” Dylik votering har jag stundom nödgats vanmäktigt åhöra.

Det remitterade förslaget mötte ringa förståelse på domarhåll. Och med uttalat förtroende för kårens förmåga att eliminera systemets påtalade avigsidor genom egen observans på problemen valde justitieministern att avstå från att göra det till sitt; se prop. 1986/87:89 s. 347 f., jfr s. 99 ff. Han gjorde nog då en dygd av vad som syntes honom bäst förenligt med domarkårens preferenser. Ty det kan argumenteras för att det i grunden var irrationellt betingade — inom kåren välkända men ogärna öppet vidkända — skäl som ytterst bar upp det förment fortsatta behovet att ha förundersökningsprotokollet kvar i domstolsakten. Probleminsikten var knappast så allmänt spridd som justitieministern torde ha förutsatt. Och den har nog inte blivit mycket mera spridd sedan dess. Själv har jag inte sällan hört kolleger förringa, eller helt enkelt förneka, dessa problem; ett effektivt förhållningssätt om man (såsom mänskligt är) helst vill slippa att ens granska bekväma och invanda föreställningar.

 

Men ändringsmotiven står kvar ...
De skäl som en gång ansågs motivera att förundersökningsprotokollet fogas vid domstolsakten förtjänar inte längre tilläggas den tyngd att de väger upp de nyssnämnda olägenheterna. Den under modern straffprocessordning skolade domaren bör inte längre — under vare sig den ena förevändningen eller den andra — rimligen förutsättas behöva i förväg läsa på vad parter och vittnen kan komma att säga vid huvudförhandlingen. Han kan numera (både av sig själv och av lagstiftaren) hållas för kompetent nog att då handlägga målet utan sådan förhandspreparation, svårförenlig med vår utvecklade ackusatoriska process som den är — med allmänmänskligt psykologiska mått mätt. Eljest bör i stället öppet erkännas att spannet är så stort mellan processens fundamentala krav och domarkårens kompetens att något radikalt först behöver göras åt den sidan av saken.

 

... och kan kompletteras
Därtill kommer ett sällan ventilerat, allmängiltigt argument för att mönstra ut dessa protokoll ur våra akter. Så länge förundersökningsprotokollen ligger kvar i domstolsakterna kommer nämligen en vanföreställning, som präglar allmänhetens, pressens och t. o. m. politikers syn på rättskipningen och som ger upphov till olyckliga missförstånd, ofrånkomligen att bestå. Jag syftar på föreställningen att domaren läser in akten i målet och därför är förtrogen med polisutredningen samt att han beaktar, och skall beakta, allt han sålunda känner till i saken. Sådan var ju en gång vår straffprocess. Sådan är straffprocessen alltjämt på sina håll utomlands. Och ett parallellfenomen har vi kvar i vår egen förvaltningsprocess. Denna vanföreställning, förståelig som den är, blir både bekräftad och förstärkt av att förundersökningsprotokollet finns i akten och därmed i domarens händer. Dessutom är protokollet där offentligt så att både pressen och allmänheten kan kontrollera vad domaren alltså förmodas känna till. Vi finner snart sagt ingen allmänt uppmärksammad straffsak som inte diskuteras och analyseras med förundersökningsprotokollets innehåll som grundval och under, reflekterat eller oreflekterat, antagande att detta har något slags vitsord som uttryck för en sann verklighet.

Att domarens bedömning — fotad på rättssäkrare grund — kan avvika därifrån utan att fördenskull ha sämre verklighetskontakt möter följaktligen ej utan vidare naturlig förståelse. Men sådan förståelse är det rättsordningens sak att främja. För sistnämnda ändamål borde rättsordningen demonstrativt möda sig om att pedagogiskt och otvetydigt markera, att domaren ej är polisens och åklagarens förlängda arm utan rättssäkerhetens kontrollant och övervakare, att han därför måste grunda sin prövning på ett annat och rättssäkrare underlag än polisen och åklagaren samt att förfarandet i rättssalen är förhören på polisstationen vida överlägset för detta ändamål. Ett både pedagogiskt och tydligt sätt att göra den markeringen vore just att avlägsna förundersökningsprotokollet ur domstolsakten så att utsaga under förundersökningen bara kan tillföras akten då den görs till processmaterial med stöd av särskilda regler, såsom 35:14, 36:16 och 46:15 RB; något som — både för symbolikens och för pedagogikens skull — helst bör ske inför sittande rätt. Kanske skulle därigenom också kunna reduceras en inte sällan märkbar, långtifrån ofarlig tendens hos våra domare att lättvindigt ge förundersökningsutsaga företräde framför utsaga inför rätta.

 

Slutligen
En straffprocessordning, som inte demonstrativt mödar sig om att allmänheten — pressen inbegripen — skall rätt förstå de principer efter vilka den verkar, får svårt att vinna den förståelse och respekt som den kanske eljest förtjänar. För oss domare borde det vara en angelägenhet av både principiell och praktisk vikt att bli förundersökningsprotokollen kvitt. Det är ingalunda orimligt att initiativ därtill tas just på vår sida; vi kunde därmed också bättra vad som brast i vårt mottagande av det kloka och väl underbyggda förslag rättegångsutredningen lade fram för något decennium sedan.
Christer Rune