Något om bevisföring vid tillämpning av sam- och motverkansformeln1

 

Av jur. kand. ULF ZEIDNER

1. Inledning
När principen om den fria bevisföringen studeras, förekommer frågor med inslag av bevisvärderingskaraktär.2 Bevisföring och bevisvärdering är visserligen olika verksamheter, men likväl finns det samband och likheter dem emellan. Att så är fallet förvånar inte, eftersom principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering är de moment som tillsammans konstituerar principen om fri bevisprövning.3 En likhet mellan bevisföringen och bevisvärderingen är, att samtidigt som båda enligt huvudregeln är fria så är de också beskurna. Begränsningar avseende principen om den fria bevisföringen återfinns t. ex. i RB 35:7 och 35:14. Det först omnämnda lagrummet stadgar att rätten i vissa fall kan avvisa erbjuden bevisning, exempelvis när sådan inte erfordras eller uppenbart skulle bli utan verkan. Den senare bestämmelsen avser ett principiellt förbud mot användandet av s. k. vittnesattester. En inskränkning i den fria bevisvärderingen utgörs av RB 35:3. Lagrummet säger bl. a. att parts erkännande i dispositiva mål är bindande för rätten.4 Ett exempel på samband är att bevisvärderingen bör utföras under så goda förutsättningar som möjligt. Detta garanteras av bl. a. principen om omedelbarhet och principen om det bästa bevismaterialet. Omedelbarhetsprincipen innebär, att om huvudförhandling hållits, domen ska grundas på vad som förekommit vid förhandlingen.5 Tanken är den, att part ska förmås att förebringa all sin bevisning vid ett och samma tillfälle. Därmed är det lättare

 

1 I mitt avhandlingsarbete behandlas omständigheter som på olika sätt begränsar parts bevisföring. Föreliggande uppsats är en biprodukt av detta arbete. Jag vill här framföra ett tack till min handledare, prof Bengt Lindell, som tagit del av utkast till uppsatsen och därtill gjort värdefulla påpekanden. I sammanhanget vill jag även nämna prof em Per Olof Bolding, jur. dr Anders Stening samt docent Lennart Åqvist, vilka alla haft vänligheten att läsa utkast till uppsatsen och i anslutning därtill lämnat vissa synpunkter. Jag tackar för detta. 2 Jfr Bengt Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor Uppsala 1987 s. 125–131. 3 Principen om den fria bevisprövningen återfinns i RB 35:1.st. 1. 4 De här noterade begränsningarna är legala och ska ex officio beaktas av rätten. 5 Jfr RB 17:2 och 30:2.

för rätten att värdera bevismaterialet. Med principen om det bästa bevismaterialet förstås

 

”... att om en och samma kunskapskälla utan svårighet kan utnyttjas på flera olika sätt, så skall det bevismedel användas, som medför den säkraste bevisningen”.6

Ekelöf menar, att om en beviskedja föreligger, man ska välja det bevismedel som medför att beviskedjan blir så kort som möjlig.7 Att så sker motiveras av att ju färre led kedjan innehåller, desto säkrare blir slutresultatet.8 Vidare kan de s. k. tilltrosparagraferna uppmärksammas. Bestämmelserna innehåller ett principiellt ändringsförbud mot tidigare gjord bevisvärdering. RB 50:23 och 51:23 säger, att under vissa förutsättningar hovrätten enligt huvudregeln inte får frångå den bevisvärdering som tingsrätten utfört, utan att först på nytt ha upptagit bevisningen. I RB 55:14 är ändringsförbudet mer långtgående. Endast i klara undantagsfall är ändring här möjlig.
    Det kan beträffande ändringsförbudet i tilltrosparagraferna märkas, att detta bör ses mot bakgrund av att principen om det bästa bevismaterialet inte gäller i lika stor omfattning i överrätt som i underrätt.9 Ett av skälen till detta är att vittnen med flera med tiden glömmer bort vad de iakttagit, hört med mera. Ofta är det därför av begränsat intresse att efter en längre tid på nytt höra dessa personer.
    Ett sista exempel är, att part är tveksam dels till om ytterligare bevisfaktum bör åberopas alternativt inte bör åberopas dels till om visst bevisfaktum bör förebringas istället för ett annat. Ställningstagandet i frågan kan få stöd av en prognostisk bevisvärdering, vars resultat på ett ungefär ger besked om bevismaterialets samlade styrka.10 I uppsatsen uppmärksammas det sist omnämnda fallet. En intressant fråga att behandla vore den, om och isåfall hur bevisvärderingen kan inverka på parts bevisföringsdisposition.11 Av tids-

6 Per Olof Ekelöf, Rättegång 4 Stockholm 1982 s. 54. 7 A. st. 8 A. st. RB 35:8 är enligt Ekelöf det viktigaste exemplet på denna princip; a. a. s. 54 ff. 9 Jfr RB 35:13. 10 Resultatet av den prognostiska bevisvärderingen relateras dels till bevisbördans placering dels till omfattningen av stipulerat beviskrav. 11 En grundläggande princip inom processrätten är dispositionsprincipen (jämför E Kallenberg, Svensk civilprocessrätt II Lund 1927 s. 10–39 och Per Olof Ekelöf/Robert Boman, Rättegång 1 Stockholm 1990 s. 51–60). Nämnda princip ger parterna möjlighet att i stor utsträckning bestämma processens ram. Så sker genom framställandet av de yrkanden som skall prövas, genom åberopandet av faktiska omständigheter till grund för talan och genom anförandet av bevisfakta till stöd för dessa omständigheter. I RB finns flera bestämmelser vilka präglas av nämnda princip; RB 13:4 om talans väckande, 17:3 om parts yrkande och åberopande av grunder, 35:3 om parts erkännande och 35:6 beträffande parts inflytande över bevismaterialet är

och utrymmesskäl begränsas dock undersökningen till bevisvärdemetodens sam- och motverkansfall och tillämpningen av de hit hörande räknereglerna för beräkning av sammanvägt bevisvärde. Frågan blir: Kan olika slutresultat uppnås, beroende på dels hur bevisfakta kombineras med varandra dels hur räknereglerna tillämpas? Uppsatsens disposition är följande. Efter denna inledning kommer ett avsnitt som preciserar de aktuella typsituationerna (sam- och motverkansfallet) samt återger de till dessa fall hörande räknereglerna.
    I påföljande avsnitt uppmärksammas tillämpningssvårigheter beträffande omnämnda räkneregler. Så sker utifrån ett exempel med sex stycken bevisfakta, vilka såväl sam- som motverkar varandra.
    Därefter begrundas de resultat som tidigare erhållits. Med utgångspunkt i bevisrelationen och den ensidiga sannolikheten, återfinns här en analys av sam- och motverkansfallen.
    Det avslutande stycket är en sammanfattning av uppsatsen. Denna åtföljs av en bilaga. I den anges de värden, vilka delvis legat till grund för denna uppsats.

 

2. Flera bevisfakta
Vid sammanvägning av flera bevisfakta12 förekommer tre olika typsituationer,13 nämligen:

 

a) samverkansfallet
b) kedjefallet
c) motverkansfallet

 

 

några exempel härpå. Reglerna kännetecknas av att rätten i sammanhanget endast på parts yrkande därom eller på grund av annan processhandling från part må eller skall företa viss processhandling. Av RB 35:6 framgår att part på egen hand ska ordna med erforderlig bevisning. Det finns dock utrymme för rätten att ex officio föranstalta om denna. Möjligheten är beskuren i dispositiva mål och i mål som inte hör under allmänt åtal. Här får inte rätten på eget initiativ höra vittnen som tidigare inte hörts av part eller meddela editionsföreläggande. Det förutsätts här att part yrkar att så ska ske. Yrkandet föranleder processhandlingar från rättens sida; vittnet kallas till huvudförhandling och någon föreläggs att utge viss handling (jämför Ekelöf, Rättegång 4 s. 59–62). Yrkandet är här en parts bevisföringsdisposition. Parts bevisföringsdisposition kan tidsmässigt förekomma även innan yrkande som nyss omnämnts har framställts. Här kan avses frågan om ett bevisfaktum framför ett annat ska ingå i det bevismaterial som längre fram förebringas rätten, om ytterligare bevisfakta kan/bör ingå i detta material alternativt kan/bör utgå ur detsamma. — I denna uppsats förstås med parts bevisföringsdisposition de överväganden och de därav föranledda åtgärderna, vilka tidsmässigt föregår yrkande enligt RB 35:6 (jämför RB 42:2 st. 1 p. 3, 42:7 st. 1 p. 4, 42:8 st. 1 samt 45:4 st. 1 p. 4). Det kan observeras att rätten inte har med denna disposition att göra, varför innebörden av begreppet disposition delvis förskjutits från vad ovan sagts beträffande RB 35:6. 12 En med ett bevisvärde relevant omständighet. Se Ekelöf/Boman, Rättegång 1 s. 32. 13 Ekelöf, Rättegång 4 s. 31 ff.

I samverkansfallet stöder flera bevisfakta samma bevistema,14 medan detta i de två återstående fallen inte är gemensamt. Vad gäller kedjefallet så avses här bevisning endast för bevisteman som följer efter varandra, och i motverkansfallet förs bevisning avseende såväl bevistemat som bevistemats negation.
    För att beräkna bevismaterialets samlade styrka uppställs för dessa situationer vissa formler. Så påstås vara möjligt eftersom ett logiskt samband anses finnas mellan varje enskilt bevisfaktums bevisvärde och det sammanvägda bevisvärdet.15För att kunna tillämpa formlerna krävs dock att bevisningens styrka uttrycks i numeriska värden.16 Eftersom bevisningens sannolikhet anges med termer som ”antagligt”, ”styrkt” med flera, måste denna grad av sannolikhet konverteras till ett numeriskt bevisvärde innan en tillämpning av formlerna är möjlig. Då omnämnda termer är vaga är det ofrånkomligt att domaren måste lita på sin intuition, varför formlerna bör betraktas som tumregler.17 Resultatet av en tillämpning ger trots allt en hygglig uppfattning om storleken av det samlade bevismaterialets styrka, och däri ligger väl en fördel med formlerna.18 Särskilt intressant är en tillämpning på ett mer omfattande bevismaterial.
    Det kan observeras att man inom värdemetoden skiljer mellan sannolikheten för indiciemekanismen, bevisets bevisvärde och sannolikheten för att beviset med säkerhet bevisar bevistemat. De numeriska värdena är visserligen desamma, men de avser alltså olika saker. I praktiken sammanfaller naturligtvis dessa operationer i en enda gemensam bedömning, men det är en annan sak. Nedan kommer en del beräkningar att redovisas. Eftersom räknereglernas tillämpningsområde ligger på bevisvärdeplanet, kan slutresultatet inte anses ge uttryck för bevistemats sannolikhet. Vad som i slutändan eftertraktas är dock bevistemats sannolikhet, som ju är det intressanta. För att inte onödigtvis belasta texten med till synes direkta upprepningar, kan ett förkortat uttryckssätt förekomma. Sammanvägt bevisvärde påstås då direkt uttrycka bevistemats sannolikhet, som förvisso har samma numeriska värde. Min för-

 

14 ”... från existensen av ett eller flera fakta (factum probans, bevisande faktum) drar en slutsats rörande existensen av ett annat faktum (factum probandum, faktum som ska bevisas). Den förra omständigheten — för vilken jag i detta arbete använder termen bevisfaktum — sägs då ha ett bevisvärde för den senare, som här kommer att betecknas som bevistemat. Det slutliga bevistemat i ett mål är alltid ett rättsfaktum". Ekelöf, Rättegång 4 s. 9 med not 4b och 5. 15 A. a. s. 31. 16 A. a. s. 32. 17 A. st. 18 A. st. Jfr Anders Stening, Bevisvärde Stockholm 1975 s. 49 st.3 : ”Sammanvägningen av de sålunda erhållna bevisvärdena skall ske varken intuitivt eller diskursivt utan med tillämpning av bestämda formella regler.”

hoppning är att denna förenkling ska ge läsaren mer komfort på resan.
    I det följande uppmärksammas sam- och motverkansfallen.

 

2.1 Samverkansfallet19
I samverkansfallet bestäms sannolikheten för ett gemensamt bevistema av flera, av varandra oberoende, samverkande bevisfakta. Se exempel nedan.

 

Exempel

 

 

 

A och B är i exemplet utsagor (bevisfakta) från två vittnen, vilka säger sig ha sett den tilltalade misshandla målsäganden (bevistema).

 

    Den sammanvägda bevisningens styrka beräknas enligt formeln:

 

W = ( A + B - AxB )

 

A och B är de två utsagornas uppskattade bevisvärde och W det sammanvägda bevisvärdet av utsagorna.20

2.2 Motverkansfallet21
I motverkansfallet förs bevisning avseende både bevistemat och bevistemats negation.22 Se exempel nedan.

 

Exempel

 

 

A:s utsaga (bevisfaktum) stöder påståendet om att den tilltalade misshandlat målsäganden (bevistema 1). B:s utsaga (bevisfaktum) stöder påståendet att den tilltalade befann sig på en annan plats vid tidpunkten för det påstådda brottet (bevistema 2).
    Sammanvägt bevisvärde erhålls genom formeln:23

 

19 Se härom Ekelöf, Rättegång 4 s. 33 ff. och densamme Bevisvärde i Filosofisk tidskrift 1988 s. 9 ff. 20 Ekelöf, Rättegång 4 s. 34 not 78 och Robert W Goldsmith & Sven Ingmar Andersson, Bevisvärdemetoden versus temametoden vid juridisk bevisvärdering i Tidskrift for Rettsvitenskap 1978 s. 92 ff. 21 Ekelöf, Rättegång 4 s. 36 ff. samt densamme Bevisvärde s. 11 ff. och Bevisvärdemodellen kontra bevistemamodellen, SvJT 1989 s. 28 ff 22 Ekelöf, Bevisvärdemodellen kontra bevistemamodellen SvJT 1989 s. 29: ”Skulle motsatsbeviset vara starkare än huvudbeviset, erhåller man ett bevisvärde för temats icke-existens, medan i annat fall huvudbevisets bevisvärde endast blir försvagat”. 23 Ekelöf, Bevisvärde s. 11 ff . samt Goldsmith & Andersson a. a. s. 96 ff.

W = A – (A x B) 1 – (A x B)

A och B är de två utsagornas uppskattade bevisvärde och W det sammanvägda bevisvärdet av utsagorna.

 

3. Tillämpningssvårigheter
Jag ska nu visa på några tillämpningssvårigheter med avseende på sam- och motverkansformeln. Jag utgår från följande exempel:24

Mikael och Johan är två näringsidkare som slutit ett avtal med varandra. Under avtalsförhandlingarna och vid avtalsslutet var även Per och Peter — deras respektive närmaste man — närvarande. Efter en tid kommer en leverans från Mikael till Johan. Johan menar att leverensen är felaktig. Det hela slutar med att Johan väcker talan mot Mikael. Under huvudförhandlingen hörs de inblandade personerna. Det framgår att Mikael och Per är samstämmiga, det vill säga stöder påståendet om en felfri leverans. Samtidigt menar både Johan och Peter att leverensen var felaktig. Vidare åberopar Mikael som skriftlig bevisning ett kontrakt och Johan ett brev, dagtecknat och sänt till Mikael kort efter avtalsslutet och innan leverans skett.

 

Vid överläggning till dom värderas bevisfaktorerna enligt följande:

 

a) Partsförhör under sanningsförsäkran

 

 

Mikaels utsaga (A1) = 0.3 bevisvärdeenheter25 Johans utsaga (B1) = 0.2 bevisvärdeenheter

 

b) Vittnesbevisning

 

 

Pers utsaga (A2) = 0.5 bevisvärdeenheter

Peters utsaga (B2) = 0.4 bevisvärdeenheter

 

c) Skriftlig bevisning

 

Kontraktet (A3) = 0.7 bevisvärdeenheter Brevet (B3) = 0.6 bevisvärdeenheter

 

Ett strukturerat bevisläge tar sig följande uttryck:

 

  A1 A2Bevistema 1Bevistema 2   B1 B2 B

A33(A1–A3) representerar motsatsbevisen i exemplet och (B1–B3) huvudbevisen.
    Hur ska denna bevisning sammanvägas? Ett sätt vore att först beräkna det sammanvägda bevisvärdet av (A1–A3) och (B1–B3) på så sätt, att först beräknas det sammanvägda bevisvärdet av två sam-

24 I Rättegång 4 s. 36 f. använder sig Ekelöf av ett exempel för att illustrera motverkansfallet. Det exemplet ligger delvis till grund för mitt exempel. 25 0.01 bevisvärdeenheter motsvarar 1% sannolikhet, 1.0 bevisvärdeenheter 100% sannolikhet.

verkande bevisfakta. Detta värde ingår därefter i den sammanvägning som sker med det återstående bevisfaktumets bevisvärde. Sedan tillämpas motverkansformeln på resultaten.
    Ett annat sätt vore att beräkna bevisvärdet av två samverkande bevisfakta på huvud- respektive motsatssidan, tillämpa motverkansformeln och erhålla ett värde på denna bevisning (omgång 1). Därefter skulle man ställa de två resterande bevisfaktumen mot varandra (omgång 2) samt ta detta värde och tillsammans med värdet efter omgång 1 tillämpa sam- eller motverkansformeln, beroende på dessa värdens förhållande till respektive bevistema.26 Förutom dessa finns andra kombinationsalternativ, men av tids- och utrymmesskäl beaktas i fortsättningen endast de nyss nämnda.

 

3.1 Steg 1 — Samverkande bevisfakta
Utifrån angivna villkor kan följande kombinationsalternativ föreligga, nämligen

 

a1) ((B1+B2)+B3) .l. ((A1+A2)+A3) a2) ((B1+B3)+B2) .l. » a3) ((B2+B3)+B1) .l. »

 

b1) ((B1+B2)+B3) .l. ((A1+A3)+A2) b2) ((B1+B3)+B2) .l. » b3) ((B2+B3)+B1) .l. »

 

c1) ((B1+B2)+B3) .l. ((A2+A3)+A1) c2) ((B1+B3)+B2) .l. » c3) ((B2+B3)+B1) .l. »

 

Tillämpning av samverkansformeln ger beträffande huvudbevisen följande resultat:

 

a) (B1+B2) = 0.52 bevisvärdeenheter ((B1+B2)+B3) = 0.81 bevisvärdeenheter

 

b) (B1+B3) = 0.68 bevisvärdeenheter ((B1+B3)+B2) = 0.81 bevisvärdeenheter

 

c) (B2+B3) = 0.76 bevisvärdeenheter ((B2+B3)+B1) = 0.81 bevisvärdeenheter

 

samt avseende motsatsbevisen:

 

a) (A1+A2) = 0.65 bevisvärdeenheter ((A1+A2)+A3) = 0.90 bevisvärdeenheter

 

b) (A1+A3) = 0.79 bevisvärdeenheter ((A1+A3)+A2) = 0.90 bevisvärdeenheter

 

 

26 Båda dessa förfarandealternativ kan diskuteras, eftersom det första bevisvärdet nu är ”friserat”.

c) (A2+A3) = 0.85 bevisvärdeenheter ((A2+A3)+A1) = 0.90 bevisvärdeenheter

 

Här ser vi det sammanvägda bevisvärdet av flera samverkande bevisfakta. Vad gäller värdet av samverkande bevisfakta i allmänhet, kan tabellen nedan noteras.

 

Bf1 ∅ 0.0 0.1 0.2 0.3 0.4 0.5 0.6 0.7 0.8 0.9 1.0 Bf2¬

0.0 0.0 0.1 0.2 0.3 0.4 0.5 0.6 0.7 0.8 0.9 1.0 0.1 0.1 0.19 0.28 0.37 0.46 0.55 0.64 0.73 0.82 0.91 1.0 0.2 0.2 0.28 0.36 0.44 0.52 0.6 0.68 0.76 0.84 0.92 1.0 0.3 0.3 0.37 0.44 0.51 0.58 0.65 0.72 0.79 0.86 0.93 1.0 0.4 0.4 0.46 0.52 0.58 0.64 0.70 0.76 0.82 0.88 0.94 1.0 0.5 0.5 0.55 0.60 0.65 0.70 0.75 0.80 0.85 0.90 0.95 1.0 0.6 0.6 0.64 0.68 0.72 0.76 0.80 0.84 0.88 0.92 0.96 1.0 0.7 0.7 0.73 0.76 0.79 0.82 0.85 0.88 0.91 0.94 0.97 1.0 0.8 0.8 0.82 0.84 0.86 0.88 0.90 0.92 0.94 0.96 0.98 1.0 0.9 0.9 0.91 0.92 0.93 0.94 0.95 0.96 0.97 0.98 0.99 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0 1.0

 

Tabellen visar det sammanvägda bevisvärdet vid olika kombinationer av två samverkande bevisfakta (Bf). Intervallet är ganska litet, 0.1 bevisvärdeenheter, vilket i praktiken är en subtil skillnad och därför svår att uppskatta. Det sammanvägda bevisvärdet bör därför tas med en nypa salt och med urskillning användas som stöd i den slutliga bedömningen av bevismaterialet.27 Förutom vid bevisvärdering i anslutning till överläggning till dom kan visst stöd hämtas i tabellen för bedömandet av om bevisning enligt RB 35:7 kan betraktas som onödig, och därför ska avvisas. Ur bevisföringssynpunkt kan tabellen studeras, för att utläsa vad som i princip händer när visst bevisfaktum åberopas alternativt inte åberopas. Ändringen i bevisvärde kan sedan relateras till exempelvis beviskrav och kostnadsaspekter.

 

3.2 Steg 2 — Motverkande bevisfakta
Vi har nyss beräknat det sammanvägda bevisvärdet av flera samverkande bevisfakta. Nu ska bevisningen på respektive sida konfronteras med varandra. Jag kommer att dels arbeta på båda de sätt som

 

27 Se Ekelöf, Rättegång 4 s. 32 st. 2 och jämför Stening a. a. s. 49 f., 60 f. och 127. Se vidare Torstein Eckhoff; Temametode eller verdimetode i bevisvurderingen, SvJT 1988 s. 33: ”Men en annen sak er at våre antagelser om hvor sannskyldig noe er, ofte er svaert usikre. Ikke minst gjelder det vurderinger av vitneutsagns bevisverdi. De prosentall som settes kan bero på temmelig slompmessige anslag, og de skarpsindige diskusjoner som sannsynlighetsteoretikere har ført om formler for sammenveiing av slike tall, minner nesten om ham som regnet med en seksdesimalers pi etter å ha tatt radien på øyemål”.(Nothänvisningar är inte medtagna i citatet).

tidigare angetts28 dels med avseende på dessa arbetssätt alternera de här kallade huvud- och motsatsbevisen.
    Förutsättningarna är desamma som vid behandlingen av flera samverkande bevisfakta.29 Redan här kan uppmärksammas, att resultatet — naturligtvis — av motverkansundersökningen i viss mån beror på vilka värden som används på varje bevisfaktum. Skillnaden är kvantitativ, men tendensen densamma. Vissa30 värden kan därför medföra att avvikelserna blir mindre extraordinära, medan andra erbjuder större överraskningar. Om dessutom antalet av de bevisfakta som stöder bevistemat eller temats negation ökas, blir genomslaget ännu större av de effekter vilka nu ska visas.

 

3.2.1 Tre samverkande bevisfakta mot tre motverkande bevisfakta31 Vi erinrar oss först det sammanvägda bevisvärdet av tre samverkande bevisfakta:

 

((B1+B2)+B3) = 0.81 bevisvärdeenheter

 

((A1+A2)+A3) = 0.90 bevisvärdeenheter

 

Eftersom det nu är fråga om en motverkanssituation ska motverkansformeln tillämpas.32 Hur bör detta ske? Motverkansformeln har följande utseende: A – A x BW = 1 – A x B

Anta att man i formeln anger huvudbevisen med notationen ”A” och motsatsbevisen med notationen ”B”. Insättning av värdena i formeln medför att det sammanvägda bevisvärdet uppgår till 0.30 bevisvärdeenheter. Det har tidigare sagts att man får ett värde på sannolikheten för temats negation för det fall att motsatsbeviset är starkare än huvudbeviset. Är huvudbeviset starkare än motsatsbeviset, blir sannolikheten för temat försvagat.33 Resultatet av sammanvägningen skulle därför uttrycka ett stöd för temats negation, eftersom motsatsbevisen här är starkare än huvudbevisen. Anta nu istället att notationen ”A” som huvudbevis avser de starkaste bevisen. Sammanvägt bevisvärde blir nu 0.63 bevisvärdeenheter till stöd för bevistemat, vilket är en dryg fördubbling av det stöd som nyss erhölls.

 

28 Se vid 3. Tillämpningssvårigheter ovan. 29 Se ovan vid 3.–3.1. 30 Av mig godtyckligt valda. 31 B-sidan för här huvudbevisning. 32 Jfr 2.2. ovan. 33 Ekelöf, Bevisvärdemodellen kontra bevistemamodellen s. 29.

Frågan är nu vilket av dessa lösningsförslag som bör väljas. Ekelöfs uttalande kan väl uppfattas så, att båda alternativen kan omfattas av detta. Man kan även notera, att den terminologiska frågan är av betydelse. Mot att låta styrkan i bevisen styra placeringen av huvud- och motsatsbevisen talar det förhållandet, att innan sammanvägningen är möjlig, så måste den föregås av en bevisvärdering av preliminär karaktär. Den preliminära bedömningen är dock i sin tur beroende av hur den nu diskuterade frågan löses. Så kan det fortgå utan att någon lösning någonsin kommer inom räckhåll. Därför är denna väg oframkomlig. Återstår gör det först visade förslaget, nämligen att notationen ”A” avser den bevisning B-sidan framför och notationen ”B” den bevisning som A-sidan förebringar.34 Att även detta placeringsförslag erbjuder en klen tröst kommer att framgå nedan vid 4.3. Till dess antar vi för enkelhets skull och i avgränsande syfte, att det först visade förslaget är det riktiga. Resultatet av sammanvägningen uttrycker därför stöd för temats negation. Stödet har en omfattning av 0.30 bevisvärdeenheter, eller sagt i termer av sannolikhet; sannolikheten för att temat föreligger är 30 %.35 Placeringen av huvud- och motsatsbevisen blir därför fast. Vad gäller indelningsgrunder härför hänvisas till 4.3. nedan.

 

3.2.2 Beräkningar i två omgångar
Vid beräkningar av motverkansfallet i två omgångar uppkommer starkt skilda resultat beroende på hur bevisfakta kombineras. Stödet för huvudbevisens tema ligger inom intervallet (0.26–0.51) bevisvärdeenheter. I flera fall kan temats negation få stöd av bevisningen; stödet ligger här inom intervallet (0.42–0.50) bevisvärdeenheter.
    Beroende på den ordning i vilken bevisfakta kombineras, märks dels att stöd för endera huvudbevisens tema eller deras negation erhålls dels att detta stöd varierar inom ett intervall.

 

3.2.3 Trebevisfakta- mot tvåbevisfaktakombinationer
Om B-sidan väljer att förebringa endast två bevisfakta och A-sidan åberopar samtliga sina, blir effekten att temats negation fortfarande stöds av bevisningen. Bevisvärdet ligger i intervallet (0.10– 0.24) bevisvärdeenheter. Det kan observeras för det fall B-sidan åberopar sina två svagaste bevisfakta, att stödet för temats negation

 

34 Se vidare 4.3 nedan. 35 Det kan beträffande det andra förslaget — styrkan i beviset — allmänt sägas, att även för detta fall det förekommer tendenser, vilka närmast är att likna vid dem som redovisas under 3.3.1–3.3.3 Beroende på kombinationsordning erhålls här ett bevisvärde i intervallet (0.44 - 0.72) bevisvärdeenheter.

uppgår till 0.10 bevisvärdeenheter. Om däremot de två starkaste bevisfaktorerna förebringas, ökar stödet för temats negation till 0.24 bevisvärdeenheter.
    Avstår A-sidan från att framlägga ett bevisfaktum, erhåller bevistemat stöd av bevisningen i intervallet (0.47–0.60) bevisvärdeenheter. I ett fall har temats negation stöd med 0.39 bevisvärdeenheter.
    Jämförs resultaten under 3.2.1–3.2.3 med varandra kan bl. a. följande konstateras. Först kan noteras att det sammanvägda bevisvärdet med beräkningar i två omgångar, till stöd för temats negation i samtliga fall är högre än det som framkom då tre bevisfaktorer stod mot tre andra motverkande bevisfaktorer. Differensen är här som mest 0.20 bevisvärdeenheter. Förutom att beräkningarna under 3.2.1 uppvisar ett fast resultat och under 3.2.2 ett intervall, föreligger den skillnaden, att stödet för temat alternativt temats negation varierar. Således kan samma bevisning med framgång även ge stöd för huvudbevisens tema (intervallet 0.26–0.51 bevisvärdeenheter), bara bevisfakta kombineras på ”rätt” sätt.
    Genom att variera vilka de på respektive sida ingående bevisfaktorerna är, uppstår för part bevisvärdeförluster/-vinster. Åberopar A-sidan tre bevisfakta och B-sidan avstår från att förebringa ett bevisfaktum, varierar B:s bevisvärdevinst beroende på vilket bevisfaktum som utelämnas. Framlägger B-sidan tre bevisfakta och A-sidan två, tillfaller uttalat starka bevisvärdevinster B-sidan.
    Vi vänder nu på förhållandet, varvid de tidigare huvudbevisen nu betraktas som motsatsbevis och vice versa.

 

3.3.1 Tre samverkande bevisfakta mot tre motverkande bevisfakta Motverkansformeln tillämpas på motsvarande sätt som vid 3.2.1. Det sammanvägda bevisvärdet blir här 0.63 bevisvärdeenheter till stöd för huvudbevisens tema.

 

3.3.2 Beräkningar i två omgångar
Vid beräkningar i två omgångar återfinns erhållna bevisvärden i ett intervall; (0.47–0.72) bevisvärdeenheter. Differensen är som mest 0.25 bevisvärdeenheter, men i flera fall är den mindre.
    Det kan beträffande sammanvägningen märkas, att endast huvudbevisens tema stöds av bevisningen. Stödet för temat/temats negation alternerar alltså inte, oavsett hur olika bevisfakta kombineras.

 

3.3.3 Trebevisfakta- mot tvåbevisfaktakombinationer
Förebringar B-sidan sina tre bevisfakta och A-sidan två, uppstår i två fall påtagliga bevisvärdeförluster för A-sidan. Stöd för temats negation uppkommer här med 0.42 respektive 0.26 bevisvärdeenheter. I ett fall, med de två starkaste bevisfaktorerna, blir bevisvärdeförlusten mindre.
    Om däremot ett motsatsbevis utgår och de två återstående ställs mot tre huvudbevis, ökar bevisvärdet på denna sida. Som mest uppgår ökningen till 0.18 bevisvärdeenheter och som minst till 0.05 bevisvärdeenheter.
    Jämförs resultaten under 3.3.1–3.3.3 med varandra ser vi delvis samma tendenser som under 3.2.1–3.2.3 Det kan angående beräkningar i två omgångar observeras, att det sammanvägda bevisvärdet i flera fall är något högre än det under 3.3.1. I andra fall är det lägre. I samtliga fall stöds huvudbevisens tema.
    Här uppmärksammades även frågan om parts bevisvärdeförlust/vinst, relaterat antalet framlagda bevisfakta. Åberopade B-sidan tre bevisfakta och A-sidan två, kunde starka bevisvärdeförluster påvisas för A-sidan. Motsatt, när B-sidan åberopade två bevisfakta och Asidan tre, då blev resultatet för A-sidan visserligen en bevisvärdevinst, men den var av mindre beskaffenhet.36

3.4 B-sidan och A-sidan alternerar förandet av huvud- och motsatsbevisen
Under 3.2.1–3.3.3 har det framgått vad som inträffar när olika kombinationer av motverkande bevisfakta sammanvägs genom en tillämpning av motverkansformeln. Resultatet relaterades till olika beräkningssätt och avvikelser däremellan noterades. Resultaten kan också jämföras med avseende på vem av parterna som för huvud- alternativt motsatsbevisning. Denna jämförelse uppmärksammas i det följande.

 

3.4.1 Tre samverkande bevisfakta mot tre motverkande bevisfakta
När A-sidan förde huvudbevisning uppgick det sammanvägda bevisvärdet till 0.63 bevisvärdeenheter till stöd för bevistemat. Om B-sidan disponerade över huvudbevisen, fick temats negation stöd med 0.30 bevisvärdeenheter. Av detta framgår att A-sidans tema alltid får visst stöd av bevisningen, om än detta är olika starkt. Mot bakgrund av att skillnaden mellan samverkansvärdena är så liten (0.90 - 0.81 = 0.09 bevisvärdeenheter) måste den större differensen mellan motverkansvärdena (0.63 - 0.30 = 0.33 bevisvärdeenheter) betraktas som oväntad.

 

 

36 Bevisvärdevinsten uppgick som mest till 0.18 bevisvärdeenheter.

3.4.2 Beräkningar i två omgångar
Då A-sidan förde huvudbevisning framgick det att stöd för bevistemat erhölls i samtliga fall. Så var inte fallet när B-sidan förfogade över huvudbevisen. I flera situationer kunde här — med höga bevisvärden dessutom — den sammanvägda bevisningen stödja även temats negation.
    Angående spridning av sammanvägt bevisvärde, var denna större när A-sidan förde motsatsbevisning än när B-sidan gjorde så.
    I förhållande till de resultat som nåddes när tre bevisfakta ställdes mot tre andra, uppvisades ett jämnare resultat när A-sidan disponerade över huvudbevisen än när B-sidan gjorde så.

 

3.4.3 Trebevisfakta- mot tvåbevisfaktakombinationer
När B-sidan förfogade över huvudbevisen kunde man se i de fall Bsidan avstod från att förebringa ett bevisfaktum, att bevisvärdevinster uppstod på B-sidan. Bevisvärdevinsterna blev som störst när huvudbevisen var som svagast. Omvänt, när A-sidan disponerade över huvudbevisen, då blev effekten den motsatta. Här uppstod klara bevisvärdeförluster, så stora att till och med temats negation fick ett icke ringa stöd av bevisningen.
    Om däremot den huvudbevisförande B-sidans bevisning vägdes mot endast två motsatsbevis, genererades ett uttalat stöd för bevistemat. När A-sidans huvudbevis vägdes mot endast två motsatsbevis, kunde en mindre ökning av det sammanvägda bevisvärdet för temat iakttas.

 

4. Bevisföring och bevisvärdering
Resonemanget har hittills visat på i huvudsak följande: a) Oberoende av hur flera bestämda samverkande bevisfakta kombineras, erhålls efter sammanvägning med samverkansformeln ett optimalt bevisvärde för denna samverkan. b) Det sammanvägda bevisvärdet av motverkansexemplet varierar, beroende på hur motverkansformeln tillämpas på exemplet. c) Den sammanvägda bevisningens styrka under b) ovan är olika, beroende på vem av parterna som betecknas föra huvud- respektive motsatsbevisning.
    Innan punkterna kommenteras vill jag först göra några korta anmärkningar.
    Om formler rekommenderas vid sammanvägning av bevisfakta, ligger väl den tanken bakom, att dessa formler borde tillämpas i det praktiska rättslivet. En i sammanhanget intressant fråga är därför, i vad mån domstolarna med ett Ekelöfskt synsätt tillämpar sam- och motverkansformeln. Om och i vilken utsträckning så sker vet

jag inget om, men vi kan åtminstone ställa den hypotetiska frågan hur bevisföringen kan påverkas om Ekelöfs sätt att värdera bevisning tillämpas.37 Anta att bevisvärdemetoden är den metod som bör användas vid juridisk bevisvärdering. Som omsorgsfullt processande ombud är jag mån om en god bevisföringsdisposition. Denna beror på flera faktorer. Här kan nämnas att vad som står på spel för part och regler om fördelning av rättegångskostnader är viktiga omständigheter för dispositionens utformning. En annan faktor är naturligtvis det bevisvärde ifrågavarande bevisfaktum kan antas ha. I exemplet kan den skriftliga bevisningen även efter en längre tid ha ett högt bevisvärde, medan parter och vittnen med tiden glömmer bort vad de sett, hört med mera, vilket medför att denna bevisning blir mindre intressant. Särskilt intressant är det att se, vad hela bevismaterialets samlade styrka uppgår till. De värdemetodiska räknereglerna blir här av stort intresse. Jämfört med å ena sidan bevisbördans placering och stipulerat beviskrav och å den andra nyss nämnda omständigheter, kan utfallet av en prognostisk bevisvärdering påverka bevisföringsdispositionen.
    Det har tidigare konstaterats, att beroende bl. a. på hur bevisfakta kombineras, så blir resultatet av sammanvägningen av hela bevismaterialet olika. Frågan är vad detta beror på.
    Det kan allmänt sägas, att i sammanhanget två grunddrag i värdemetoden är av intresse. Det ena är bevisrelationen, det andra det ensidiga sannolikhetsbegreppet. Vad gäller det första grunddraget, så koncentrerar värdemetoden uppmärksamheten på relationen mellan bevisfaktum och bevistema. Relationen kallas för en bevisrelation. Det finns två slags bevisrelationer, nämligen den kausala och den formellt implikativa bevisrelationen. Den kausala bevisrelationen bygger på kausalitet mellan bevistema och bevisfaktum. För att bevisfaktumet ska kunna ha ett värde som bevis för bevistemat, är det nödvändigt att bevistemat förorsakat bevisfaktumet.38 Den formellt implikativa bevisrelationen39 baseras på utsagologik. Exklusion (uteslutning) och inklusion (identitet) är exempel härpå. Med ensidig sannolikhet förstås, att den bevisning som ger besked om sannolikheten för bevistemat, inte säger något om sannolikheten för temats negation.40 Komplementregeln anses alltså inte vara tillämplig.

 

37 Jfr Per Olof Bolding, Osannolikhet eller ovisshet? En fråga om behandlingen av alternativhypoteser vid bevisvärderingen, SvJT 1988 s. 606–609. 38 Ekelöf, Rättegång 4 s. 25 med not 51. 39 Goldsmith & Andersson a. a. s. 74 med not 19 samt William Karush, Matematisk uppslagsbok, Stockholm 1982 s. 342. 40 Ekelöf a. a. s. 26 ff och densamme Bevisvärde s. 7 samt Stening a. a. s. 36.

Beträffande användningen av räknereglerna har det i mitt exempel varit fråga om en tillämpning av dessa vid flera olika tillfällen. Förfarandet är inte särskilt krångligt i sig eller på annat sätt krävande för den som utför beräkningarna. I praktiken förekommer också att rätten först beaktar visst bevismaterial, därefter ett annat sådant som sedan sammanvägs med det föregående.
    När det gäller räknereglerna menar Ekelöf att ett logiskt samband råder mellan varje enskilt bevisfaktums bevisvärde och det sammanvägda bevisvärdet.41 De tre typsituationerna har alla kausala bevisrelationer, som endera följer efter varandra (kedjefallet), är parallella (samverkansfallet) eller står mot varandra (motverkansfallet). Motverkansfallet skiljer sig från de övriga två, genom att här även bevistemats negation kan få stöd av bevisningen. Eftersom det synes existera ett gemensamt grundläggande förhållande, det logiska sambandet mellan delarna och helheten, förefaller det inte finnas någon skillnad mellan typsituationerna. Är detta riktigt? Vid sammanvägning av bevisfakta är en första fråga vad som ska sammanvägas, en andra hur detta bör utföras. Ekelöf menar att det logiska sambandet mellan delarna och helheten avser värdet på bevisningen.42 Goldsmith & Andersson gör gällande, att de tre räknereglerna baseras på olika typer av relationer mellan bevisfakta.43 Genom upprepad användning av räknereglerna sägs det vara möjligt att sammanväga fler bevisfakta än två.44 Stening påstår, att det som eftersöks är sannolikheten för att bevisfaktum bevisar bevistemat.45 Därför söks sannolikheten för att bevistemat implicerar bevisfaktumet. Detta förhållande — bevisrelationen — kallas för en indiciemekanism.46 Således är det sannolikheten för att ifrågavarande indiciemekanism har fungerat som eftersöks.47 Detta värde är ”... tydligen identiskt med bevisets bevisvärde”.48 Bevisvärdet måste dock uttryckas i termer av sannolikhet, varvid bevisvärdet kan anges som ”sannolikheten för att beviset med fullständig säkerhet bevisar bevistemat”.49 Stening uppmärksammar enklare typfallskombinationer50 och förefaller

 

41 Ekelöf a. a. s. 31 f. 42 A. st. 43 Goldsmith & Andersson a. a. s. 89. 44 A. st. 45 Stening a. a. s. 35. 46 A. a. s. 66. 47 A. st. 48 A. st. 49 A. a. s. 79 50 A. a. s. 129 och s. 147.

även mena att det är fullt möjligt att med samverkansformeln sammanväga fler än två bevisfakta.51 Av dessa uttalanden kunde man förledas tro, att oenighet föreligger i frågan om vad som är föremål för en sammanvägning. Så är säkert inte fallet. Vad det handlar om är att diskussionen förs på olika plan. Teoretiskt sett består en bevisvärdering enligt värdemetoden av olika steg, nämligen (1) indiciemekanismens sannolikhet bestäms, (2) från denna sluter man sig till det enskilda bevisfaktumets bevisvärde och (3) efter eventuella sammanvägningar av dessa värden bestäms slutligen sannolikheten för att bevisfaktum med säkerhet bevisar bevistemat. I praktiken sammanfaller naturligtvis stegen i en enda gemensam operation hos bedömaren, men det är en annan sak.
    I det följande uppmärksammas först samverkansfallet, därefter motverkansfallet. Angående motverkansfallet kan märkas, att den ovan vid b) och c) gjorda distinktionen bibehålles, varför frågorna således behandlas var för sig.

 

4.1 Samverkansfallet
I exemplet nedan är A och B två vittnen som stöder ett gemensamt bevistema.52 Anta att rätten uppskattar värdet av A:s utsaga till 0.75 bevisvärdeenheter och B:s utsaga till samma värde. Hur bör nu dessa värden sammanvägas? I sammanhanget säger Ekelöf följande:53

+ + + 0 +/V +/V +/V (0)/V +/V +/V +/V (0)/V +/V +/V +/V (0)/V

 

”De båda vittnesmålen, som jag betecknar med A och B, har var för sig ett bevisvärde av 3/4. Med + betecknas att temat föreligger och har bevisats av A, medan V betecknar att så har skett genom B. Vidare förutsätter jag att A och B som bevis för temat är oberoende av varandra. Att det ena beviset har eller saknar bevisvärde påverkar sålunda inte det andra bevisets värde. Detta motiverar att antalet V placeras bland A-bevisets + och 0-fall i proportion till dessas omfattning. Vidare må uppmärksammas att temats existens inte blir säkrare för att det bevisats av två olika bevis. För att undvika dubbelräkning måste man sålunda dra av de 9 fall, där temat bevisats såväl av A som av B. Resultatet kan uttryckas med formeln (3/4+3/4(3/4x3/4))• 15/16. Denna motsvaras av vad som inom sannolikhetsteorin kallas additionssatsen. I det här begagnade exemplet ger denna besked om sannolikheten för att temat bevisats med säkerhet av endera A eller B.”

51 A. a. s. 92. 52 Exemplet är Ekelöfs och återfinns i Bevisvärde s. 9 ff. 53 A. a. s. 10.

Det kan först konstateras att A-beviset ”korsas” med B-beviset.Se figur nedan.

 

Fig.1.=A Fig.2.=B + + + 0 + + + 0 V V V V + + + 0 V V V V + + + 0 V V V V

 

 

Fig.3. = Fig.1.+ Fig.2. = A+B. + + + 0 +/V +/V +/V (0)/ V +/V +/V +/V (0)/ V +/V +/V +/V (0)/ V

 

Den gemensamma arean i figur 3 ovan uttrycker det sammanvägda bevisvärdet. Det kan skrivas som 3/4+3/4–(3/4)2. Två saker bör noteras här. Det ena är att själva figuren i sig återger en bestämning av ett sammanvägt bevisvärde (mängdalgebra), det andra att additionssatsen utnyttjas för att få ett mått på sannolikheten.
    Vad gäller mängdalgebran vill jag först återge några begreppsbestämningar.
    Med mängdalgebra förstås,

 

”Den gren av den matematiska logiken, som behandlar klasser, eller mängder, av objekt och operationer på relationer mellan mängder. Variabler som ”A”, ”B”, etc., används här för att symbolisera mängden. Med hjälp av dessa och särskilda tecken för operationerna och relationerna bildas sammansatta uttryck (liksom i den vanliga algebran uttryck bildas med variabler, som betecknar tal).”54

Med en grundmängd förstås,

 

”Mängden av samtliga objekt, som i det givna sammanhanget kommer ifråga; med den tomma mängden förstår man den mängd, som inte innehåller något element.”55

Med element förstås de objekt som tillhör mängden.56 Vidare finns det flera olika relationer mellan mängder.57 En av dessa är följande:

 

54 Karush a. a. s. 209. 55 A. st.

”Är grundmängden G given, menas med komplementet till A slutligen mängden av de element, som icke tillhör A. Man skriver ”[A; A är i själva verket differensen G\A.”58

Vid sammanvägning av två mängder, blir unionen lika med summan av de ”likadana bevissituationer”59 — det vill säga rutorna i figurerna ovan — vilka tillhör minst en av mängderna. Resultatet erhålls därför genom att se efter hur många element som omfattas av unionen.
    Enligt komplementregeln kan de element som inte omfattas av mängden inte heller tillhöra denna. Någon osäkerhet finns alltså inte på denna punkt. Relateras detta till ett värdemetodiskt synsätt, där komplementregeln inte anses vara tillämplig varvid resten betraktas som oviss eller osäker, är det tveksamt om teorin om mängdalgebra helt invändningsfritt kan användas inom ramen för värdemetoden.
    Ekelöf menar nu att additionssatsen ska tillämpas för att få ett värde på sannolikheten för bevistemat. Är detta möjligt? Jag börjar med några begreppsbestämningar:

 

”Definition 2. A set function structure X = • X, F, P  is a finitely additive probability space if and only if for every A and B in F

 

P1. F is a field of sets on X. P2. P(A) ε 0 P3. P(X) = 1. P4. If A \ B = ^, then P(A [ B) = P(A) + P(B).”60

Och vidare:61

”Definition 3. If X is a finite, non-empty set, then a probability distribution on X is a non-negative real-valued function p defined on X such that ∑

x X

p(x) = 1.”

 

samt:62 ”Theorem 3. Let X be a non-empty, finite set, let p be a probability distribution on X, and let F be a family of subsets of X such that F is a

56 A.a.s. 208. 57 A. a.s. 209. 58 A. a. s. 209 f. 59 Ekelöf, Rättegång 4 s. 326 f. samt densamme Bevisvärde s. 7. 60 P. Suppes, Introduction to Logic, Princeton 1957 s. 277. 61 A. a. s. 279. 62 A. a. s. 279 f. Se här Lennart Åqvist, Towards a Logical Theory of Legal Evidence: Semantic Analysis of the Bolding-Ekelöf Degrees of Evidential Strength i festskrift till Sven Danielsson Uppsala 1989 och densamme Logical Analysis of Epistemic Modality: an Explication of the Bolding-Ekelöf Degrees of Evidential Strength i H. T. Klami, Rätt och sanning Uppsala 1990 s. 43–54.

field on X. Let P be a real-valued function defined on F such that if A F then P(A) = ∑ p(x). Then • X,F,P  is a finitely additive probability x ∈ A

 

space.” Ur dessa teorier kan följande konsekvenser härledas, nämligen:

P(A) = 1 – P(A), P(Ø) = 0, P(A [ B) = P(A) + P(B) – P(A \ B).

 

Utgångsläget är här en viss teoribildning och föreligger förutsättningar därför, så inträder vissa följder. Komplementregeln är en av dessa, additionssatsen en annan. Det har tidigare framgått, att man med uttalat eftertryck avvisat tillämpbarheten av komplementregeln63 inom ramen för värdemetoden. Samtidigt är man välvilligt inställd till att utnyttja additionssatsen.64 Så sker i formen av samverkansformeln.
    Men hur går detta ihop? Å ena sidan förkastas komplementregeln och å den andra godtas additionssatsen, trots att båda härrör från exakt samma teoribildning. Eftersom teoribildningen är gemensam för komplementregeln och additionssatsen vore det lätt hänt att tro, att om tillämpbarheten av negationsregeln förkastas så gäller detta även beträffande additionssatsen. Om additionssatsen är tillämpbar borde inte då även komplementregeln vara det? Denna inkonsekvens måste betecknas som mycket uppseendeväckande. Endera måste samverkansformeln — åtminstone i sin nuvarande utformning — raderas eller så måste det ensidiga sannolikhetsbegreppet överges. En situation där så inte sker förefaller mig vara ohållbar.65 Jag är vidare tveksam till om resultatet i Ekelöfs exempel — vilket uttrycks med en formel — motsvaras av additionssatsen. Mängdalgebran är ju en gren av den matematiska logiken och additionssatsen en konsekvens av en sannolikhetsfördelning över en grundmängd.Det kan förmodas att skillnaden mellan dessa företeelser är av sådan art och omfattning, att det är rimligt att anta att inkommensurabilitet föreligger. Att det ena skulle motsvara det andra är därför uteslutet.
    Ytterligare svårigheter tillstöter om fler än två bevisfakta ska sammanvägas. Samverkansberäkningarna i Ekelöfs exempel bygger på en proportionering mellan å ena sidan A-bevisets + och 0-fall

 

63 P([A) = 1-P(A). 64 P(AUB) = P(A) + P(B) - P(A \ B). 65 I sin artikel ”Osannolikhet eller ovisshet? En fråga om behandlingen av alternativhypoteser vid bevisvärderingen” i SvJT 1988 s. 606–609 invänder Per Olof Bolding mot Ekelöfs argument att inte använda sig av komplementregeln inom ramen för värdemetoden. För egen del kan jag instämma i den berättigade kritik som där framförs.

och å den andra B-bevisets V-fall. Hur ser en sådan proportionering ut med tre eller fler samverkande bevisfakta? Goldsmith & Andersson uppmärksammar i sin artikel olika relationer mellan bevisfakta.66 Resonemanget avser sannolikheten för bevisrelationen. Det kan erinras om att Goldsmith & Andersson menar att flera bevisfakta kan sammanvägas genom upprepad användning av formlerna,67 men någon typfallskombination behandlas dock inte i artikeln. Denna nivå i värdemetoden — bevisrelationen — är underliggande bevisets bevisvärde. För att ta sig fram till sannolikheten för bevistemat måste man passera stadiet med bevisets bevisvärde. Därför är den kritik som nyss framförts beträffande bevisvärdenivån av intresse även på nivån för bevisrelationen.
    Stening menar att huvudintresset enligt värdemetoden riktas mot det sammanlagda bevisvärdet68 och att indiciemekanismens sannolikhet söks.69 Genom en transformering av detta värde — som verkar vara detsamma vad gäller dess numeriska värde på en skala från noll till ett i relation till nyss nämnda sannolikhet — erhålls sannolikheten för att bevisfaktum med säkerhet bevisar bevistemat. Det blir alltså fråga om ett trestegsprogram; först bedöms sannolikheten för indiciemekanismen, därefter bevisvärdet och slutligen efter eventuella sammanvägningar sannolikheten för att beviset med säkerhet bevisar bevistemat. Värdet på sannolikheten för att indiciemekanismen fungerat motsvaras numeriskt av sannolikheten för bevistemat. Stening påstår att komplementregeln är tillämplig på den första nivån, det vill säga indiciemekanismstadiet, men beträffande sannolikheten för temats negation är så inte fallet.70 Varför? Särskilt intressant är det att Stening noterar en av Starkie uppställd räkneregel för sammanvägning av till synes ett oändligt antal samverkande bevisfakta.71 Om tre samverkande bevisfakta sammanvägs enligt Starkies formel ser detta ut på följande sätt.72

m3 – (m – a) x (m – b) x (m – c) (m – a) x (m – b) x (m – c)

Relationen a/m, b/m och c/m återger den betydelse respektive bevis har.73 A, b, och c är det antal gånger omständigheten med

 

66 Se vid not 43 ovan. 67 Se ovan vid not 44. 68 Stening a. a. s. 79. 69 A. a. s. 35 och s. 66. 70 A. a. s. 36 och s. 82. 71 A. a. s. 90 ff. 72 A. a. s. 92. 73 A. a. s. 91.

nödvändighet innefattar temat och m samtliga de fall i vilka omständigheten föreligger.74 Ett exempel.75 Det finns tre bevisfakta, a–c, som av två fall bevisar temat i ett. Insättning av värdena i formeln ger:

 

23 – (2 – 1) x (2 – 1) x (2 – 1) (2 – 1) x (2 – 1) x (2 – 1) = 8 – 13 13 = 7 : 1

 

Temat föreligger i sju fall av åtta. Stening anser dock att Starkie missbrukat negationsregeln, varför regeln betraktas som felaktig.76 Trots detta medger Stening att likheter finns mellan Starkies och Ekelöfs formel för sammanvägning av samverkande bevisfakta, och att det siffermässiga resultatet vid tillämpning av reglerna blir detsamma.77 Däremot anges inte hur Ekelöfs samverkansformel bör användas på tre samverkande bevisfakta.
    Det har framgått att sannolikheten för temat är given bevisvärdet som i sin tur är givet sannolikheten för indiciemekanismen. För att få en så tillförlitlig information som möjligt och därmed nå ett så adekvat resultat som möjligt, är det lämpligt att studera kedjans första länk, det vill säga indiciemekanismen. På denna nivå anses komplementregeln vara användbar.78 Att så är fallet kan tas till intäkt för att risken för felaktig dom på ett mera tydligt sätt är medvetandegjord.79 Här är det också lättare att fästa uppmärksamheten vid en faktor som genererar bevisvärdet — erfarenhetssatsen — än vad det är i den påföljande nivån. Där är den svårare att upptäcka bland numeriska bevisvärden. Det mest lämpliga synes därför vara att inrikta koncentrationen på och sammanväga den mekanism som ger upphov till de övriga värdena, istället för enskilda bevisvärden. Därigenom bereds en viss garanti för ett mer korrekt slutresultat.
    Centrum för det här diskuterade sammanvägningsproblemet, som även är ett viktigt inslag i motverkansfallet som studeras längre fram, är frågan hur flera kausalrelationer som sådana bör sammanvägas. Värdemetoden isolerar initialt varje bevisfaktum för sig. I anslutning härtill bedöms med stöd av hjälpfakta och erfarenhetssatser sannolikheten för att indiciemekanismen har fungerat. Erfarenhetssatsen är alltså en hörnsten i kausalrelationen. En sammanvägning av hela bevismaterialet — bestående av en rad skilda bevis-

 

74 A. st. 75 Exemplet är Stenings och återfinns i Bevisvärde s. 92. 76 A. st. 77 A. a. s. 92 f. 78 Se Sören Halldén, ”Indiciemekanismer”, TfR 1973 s. 60 ff. samt Stening a.a. s. 81 ff. 79 Se vidare nedan s. 23.

fakta — kan därför sägas utgöras av en sammanvägning av i huvudsak flera skilda erfarenhetssatser. En optimal erfarenhetssats skulle föreligga, vilken möjliggjorde att omständigheterna kunde bedömas i ett sammanhang.80 När det gäller värdemetoden och frågan om behandlingen av erfarenhetssatser, märkes att sådana satser aktualiseras endast vid fastställandet av de enskilda bevisfaktas bevisvärden. Sammanvägningen av flera bevisvärden sker däremot utan stöd av erfarenhetssatser. Stening säger vidare, att slutmålet med en optimal erfarenhetssats är en unik situation, vilken man inte kan ha erfarit.81 Mot detta invänder Lindell, vilken menar att en erfarenhetssats kan skapas med hjälp av andra erfarenhetssatser och lagar. På så sätt kunde den första månvandringen förutses, fastän händelsen var unik och tidigare inte erfarits.82 Det kan konstateras, att enligt Stening värdemetoden avvisar den väg till framkomlighet som den optimala erfarenhetssatsen anvisar. Det kan vidare undras om det här kan återfinnas åtminstone delar av svaret till frågan, varför skilda resultat erhålls vid olika kombinationer av bevisfakta. Som tidigare visats var så bevisligen fallet endast i steg 2, då motverkansformeln kom in i beräkningarna. Därmed är det inte uteslutet att resultatet av en tillämpning av samverkansformeln skulle vara invändningsfritt. Det kunde förut beträffande omnämnda räkneregel inte påvisas några sådana effekter, att det slutliga sammanvägda bevisvärdet varierade beroende på hur olika samverkande bevisfakta kombinerades vid tillämpningen av denna. Även det självklara förhållandet noterades, att efter varje tillämpning av formeln, så ökade det totala stödet för ifrågavarande bevistema. I anslutning härtill reducerades respektive bevisfaktums bevisvärde i förhållande till slutresultatet. Vid en sådan sammanvägning kan man inte addera de två värdena, utan någon form av avräkning måste göras. Denna avräkning — reduktionen — medför att slutvärdet blir, med min bristfälliga terminologi, ”friserat” eller ”reducerat”. Man kan undra hur dessa ”friserade” värden förhåller sig till enskilda, ännu inte sammanvägda bevisfaktas, bevisvärde. Är de kommensurabla eller inte? En annan sida av saken är bevisets robusthet. Med bevisningens robusthet avses, hur väl slutsatsen om bevisningens styrka är underbyggd av utredningen i målet. Är denna liten är robustheten liten, är utredningen omfattande är robustheten stor. Det bör uppmärk-

 

80 Se Ekelöf, Rättegång 4 s. 11 st. 2: ”Alla dessa omständigheter måste bedömas i ett sammanhang, då det gäller att fastställa bromssträckans värde som bevis för bilens hastighet.” Se vidare a. a. s. 38 st. 2 och st. 3. 81 Stening a. a. s. 41. 82 Lindell a. a. s. 247.

sammas, att höga beviskrav väl kan nås med såväl en god utredning som en bristfällig sådan. Detsamma gäller naturligtvis även för andra beviskrav. Det som i sammanhanget är av intresse är, att man inom ramen för värdemetoden inte skiljer dessa storheter åt. De sammanförs och redovisas på en enda gemensam skala. Vad händer då med robustheten vid en tillämpning av t. ex. samverkansformeln? Man kunde först tro, att även robustheten alltid ökar i någon mån. Det är ju rimligt att anta, att utredningen blir bättre och bättre allteftersom ytterligare material införs. Men det är inte säkert. Nytt material kan visa på att det tidigare utförda utredningsarbetet var bristfälligt. Anta att ett brott begåtts. Ett vittne hörs i huvudförhandlingen. Bevisets bevisvärde uppskattas till 0.9 bevisvärdeenheter. Målet överklagas. I hovrätten dyker vittne nummer två upp. På grund av slarv från polisens sida har vittnet inte upptäckts förrän nu. Båda vittnena hörs, varvid det framkommer att de haft motsvarande förutsättningar att göra iakttagelsen i fråga.83 Rätten bedömer att bevisvärdet av det första vittnesmålet är oförändrat — 0.9 bevisvärdeenheter — och det andra till 0.1 bevisvärdeenheter. Enligt samverkansformeln blir sammanvägt bevisvärde 0.91 bevisvärdeenheter. Däremot bör robustheten inte kunna öka i någon utsträckning. Utredningen består nu av två bevisfakta, vilka haft motsvarande tillkomstbetingelser. Att här påstå, att robustheten för bevisningen till stöd för temat har ökat, verkar vara olämpligt. Istället kan man med fog säga, att bevisfaktum nummer ett (0.9) tappar något av sin robusthet medan bevisfaktum nummer två (0.1) i någon mån ökar på denna. Vid en ”sammanvägning” av robustheten, skulle man alltså få ett lägre resultat än sammanvägt bevisvärde. Eftersom det sammanvägda bevisvärdet ökat och robustheten minskat, bryts skalan itu. Möjligen kunde man säga, att robustheten förläggs först efter det att all bevisning sammanvägts så, att ett slutligt bevisvärde erhållits.84

 

4.2 Motverkansformelns tillämpning
Fördelen med motverkansformeln uppges vara, att den fäster uppmärksamheten vid att hela bevismaterialet måste värderas i ett sammanhang.85 Vad menas med ”sammanhang”? Ett bevisvärde bestäms av bevisfaktum och hjälpfaktum tillsammans. Ekelöf menar att denna värdering måste ske i ett samman-

 

83 För fullständighet antar vi också att de minns och berättar ungefär lika bra vad de sett samt att så är fallet även angående rättens uppfattning av deras respektive berättelse. 84 Angående bevisningens robusthet; se allmänt Lindell a. a. s. 350 ff. 85 Ekelöf, Rättegång 4 s. 38.

hang.86 Det är klart att den kontext, den situation som informationen återfinns i, här åsyftas. Med ”sammanhang” kan i motverkansfallet87 — som avser mer än ett bevisfaktum — förstås att bevisningen värderas vid ett och samma tillfälle, det vill säga utan beräkningar i omgångar. Det har tidigare visats att detta är omöjligt inom ramen för den utformning värdemetoden nu har med avseende på räknereglerna. Vidare bygger motverkansfallet på flera bevisrelationer som logiskt sett konkurrerar med varandra. Bevisrelationens hörnsten är erfarenhetssatsen. En sammanvägning av bevisningen kunde då betraktas som ett konstruerande av en optimal erfarenhetssats. Mot bakgrund av Stenings uttalande om förfarandets omöjlighet måste tolkningen dock avvisas. Istället kan förmodas att med ”sammanhang” förstås att bevisvärderingen relateras hypoteser.
    Ekelöf talar om en bild, en sammanhängande bild som kan förklara vad som inträffat.88 Eftersom händelseförloppet i motverkansfallet är motstridigt finns två mot varandra stående hypoteser att beakta, varvid den enas existens utesluter den andras. Här kan med fördel erinras om det ensidiga sannolikhetsbegreppet och den kritik som tidigare framförts med avseende på detta. Bolding påpekar att rätten kan ha begränsade möjligheter till att överblicka relevanta alternativhypoteser.89 Dessa kan relateras det komplementvärde som följer av en tillämpning av komplementregeln. Ekelöf avvisar som bekant tillämpbarheten av denna regel. Följden blir att olika alternativhypoteser väl kan ospecificerat sammanföras under den gemensamma beteckningen ovisshet, som avser komplementvärdet.90 I viss mån legitimerar detta ett okritiskt förhållningssätt till processmaterialet.91 Det sker således en till sin karaktär generaliserande polarisering av alternativhypoteser.92 Stening menar att en väsentlig tanke i värdemetoden avser frågan varför ett bevis utgör stöd för ett tema.93 Svaret på frågan anses innebära, att man kan tala om ”sannolikheten för att beviset med fullständig säkerhet bevisar bevistemat”.94 Här betonas bevisningens utomordentlighet så, att det förefaller vara uteslutet att kunna begå misstag. För rättens vidkommande gäller det att även ta ställning till hur stora riskerna för felaktig dom är. Man kunde nästan påstå

 

86 A. a. s. 11 st. 2. 87 Ekelöf a. a. s. 38. 88 A. a. s. 38 st. 3. 89 Bolding a. a. s. 608 f. 90 A. st. 91 A. st. 92 Se vidare s. 34. 93 Stening a. a. s. 36. 94 A. a. s. 79. Min kurs.

att risken för felaktig dom — särskilt i brottmål — primärt är den relevanta frågan. Av en bevisbörderegel framgår hur stor denna risk som mest får vara, vilken sedan kan jämföras med den riskbild som finns i den aktuella processen.95 På så sätt skulle riskerna för felaktig dom mera tydligt vara för handen, vilket ur rättssäkerhetssynpunkt vore gynnsamt.
    Ekelöf tar upp till behandling ett exempel med endast två motverkande bevisfakta.96 Stening däremot räknar på exempel med typfallskombinationer, om än dessa är av enkel beskaffenhet.97 Det första exemplet bygger på Uppsala rådhusrätts dom 413/ 1962.98 I rättsfallet fanns två samverkande bevisfakta med antagna bevisvärden om 0.8 respektive 0.2 bevisvärdeenheter samt ett motverkande bevisfaktum om 0.5 bevisvärdeenheter. Hur sammanväger Stening denna bevisning? I sammanhanget sägs följande:99

”Om vi hypotetiskt utgår från att de positiva100 bevisen har ett bevisvärde på 0.8 respektive 0.2, är det sammantagna bevisvärdet

 

0.8 + 0.2 – 0.8 x 0.2 = 0.84

 

Med hjälp av motverkansformeln kan vi därefter101 se hur det föreliggande motbeviset kan beräknas sänka detta sammantagna bevisvärde. Om vi utgår från det hypotetiska värdet 0.5, är det sammantagna slutliga bevisvärdet

 

0.84 – 0.84 x 0.5 1 – 0.84 x 0.5
= 0.72”

 

Vidare säger Stening:102

”Anta att det första beviset har ett bevisvärde på 0.9, och det andra ett på 0.4, samt att motbevisets värde reducerats till 0.2. Då är först103 den sammantagna positiva104 bevisningens värde

 

0.9 + 0.4 - 0.9 x 0.4 = 0.94

 

vilket sedan105 reduceras av motsatsbevisets värde

 

0.94 – 0.94 x 0.2 1 – 0.94 x 0.2
= 0.926

 

 

95 Jfr Per Olof Bolding, ”Sannolikhet och bevisvärdering i brottmål”, SvJT 1953 s. 309. 96 Ekelöf a. a. s. 36 ff. 97 Stening a. a. s. 129 f samt s. 144 ff. 98 A. a. s. 115 ff. 99 A. a. s. 129. 100 Min kurs. 101 Min kurs. 102 A. a. s. 129. 103 Min kurs. 104 Min kurs. 105 Min kurs.

Med dessa värden, skulle risken för misstag vid en fällande dom vara 1 på 10, eller att vi misstar oss i 10 fall av 100. En fällande dom med denna bevisning är inte längre så uppseendeväckande”

 

Av det ovan anförda framgår att Stening menar att en sådan sammanvägning som det nu är fråga om, ska börja med den ”positiva” bevisningen, därefter beaktas motbeviset. Vad gäller det första steget, den ”positiva” bevisningen, har frågan en sådan karaktär, att jag väljer att behandla den nedan i anslutning till frågan om vem av parterna som kan anses föra huvud- respektive motsatsbevisning.
    Det framgår inte varför den av Stening förordade ordningen väljs. Vidare kan det observeras att även här blir det fråga om en dubbelreduktion av bevisvärdet, eftersom sam- och motverkansformeln tillämpas vid två tillfällen. Vad händer om man utgår från att kombinationen kan ske även på annat sätt? Angående den första situationen106 ligger det slutliga bevisvärdet i intervallet (0.74–0.78) bevisvärdeenheter. Därför har kombinationsfrågan ingen nämnvärd betydelse i detta fall. Beträffande den senare situationen, med starkare ”positiv” bevisning och svagare motbevisning, märks att i 74 fall av 1000 man inget vet om bevistemats existens. Alterneras sammanvägningsordningen,107 erhålls ett slutligt bevisvärde om 0.93 bevisvärdeenheter. Även här blir kombinationseffekten obetydlig.
    Stenings andra exempel baseras på Stockholms tingsrätts dom DB 655/1973. I rättsfallet fanns två samverkande bevisfakta och två motverkande bevisfakta. Stening säger i anslutning härtill:108

”... och med tillämpning av kedjeformeln får vi då fram ett sammantaget bevisvärde på

 

0.1 x 0.7 = 0.07

 

vilket rätteligen alls inte borde beaktas, men för att kunna visa effekten på det sammanlagda bevisvärdet må det vara tillåtet. Detta låga bevisvärde ska alltså sammanställas med busflygningens bevisvärde, och vi får då

 

0.9 + 0.07 - 0.9 x 0.07 = 0.91

 

 

106Följande positioner uppställdes: 1. a) 0.8 .l. 0.5 = 0.67

b) 0.67 + 0.2 = 0.74
2. a) 0.2 .l. 0.5 = 0.11

b) 0.8 .l. 0.11 = 0.78 107 Följande positioner uppställdes: 1 a) 0.9 .l. 0.2 = 0.88

b) 0.88 + 0.4 = 0.93
2 a) 0.4 .l. 0.2 = 0.35

b) 0.9 + 0.35 = 0.93 108 Stening a. a. s. 145.

Effekten av samverkan är således i det närmaste obefintlig; effekten begränsar sig till ett fall av 100.

 

Slutligen109 måste vi ta ställning till betydelsen av eventuella motbevis.”

 

På motbevisen åsätts därefter hypotetiska värden varvid sammanvägt bevisvärde uppgår till 0.5 + 0.2 - 0.5 x 0.2 = 0.6 Sedan sammanvägs dessa båda värden, och ett slutligt bevisvärde uppgår till 0.8. Ur rättssäkerhetssynpunkt förmodar Stening att denna risk — 2 fall av 10 — är oacceptabel.110 Om vi bortser från kedjesituationen, kan även här konstateras att först behandlas samverkan på båda sidor, därefter den motverkanssituation som därigenom framkommit. Sammanvägt bevisvärde blir då 0.8 bevisvärdeenheter. Alterneras sättet för sammanvägning erhålls ett slutligt bevisvärde i intervallet (0.8–0.9) bevisvärdeenheter.111 Risken för felaktigt fällande dom kan minska med som mest 50% eller från 2 fall till 1 fall av 10. Eftersom Stening inte motiverar sitt tillvägagångssätt vid beräknandet av sammanvägt bevisvärde eller ens noterar att andra kombinationsalternativ är möjliga, kan man mycket väl diskutera om en fällande dom under dessa förutsättningar, såväl förekomsten av ett intervall som dess maximi- och minimivärde, är acceptabel eller inte.
    Beträffande frågan om vad som ska sammanvägas, är det som noterats ovan under 4.–4.1 principiellt giltigt även här. Motverkanssituationen bygger således på kausala bevisrelationer. Både bevisningen till stöd för temat och temats negation härrör ju ursprungligen från att ifrågavarande bevisrelation i viss antagen omfattning bevisligen fungerat. Det är istället själva konstellationen av bevisrelationerna i förhållande till sina respektive bevisteman som gör att de — logiskt sett — konkurrerar. Goldsmith betecknar också en formellt implikativ bevisrelation för en annan slags bevisrelation än vad kausalrelationen utgör.112 Visserligen är kausal-

109 Min kursivering. 110 A. a. s. 147. 111 Följande positioner uppställdes: 1. a) 0.9 .l. 0.6 = 0.78

b) 0.78 + 0.07 = 0.80
2. a) 0.07 .l. 0.6 = 0.03

b) 0.9 .l. 0.03 = 0.90
3. a) 0.9 .l. 0.5 = 0.82

b) 0.07 .l. 0.2 = 0.06

c) 0.82 .l. 0.06 = 0.81
4. a) 0.9 .l. 0.2 = 0.88

b) 0.07 .l. 0.5 = 0.04

c) 0.88 .l. 0.04 = 0.88
5. a) 0.91 .l. 0.5 = 0.83

b) 0.83 .l. 0.2 = 0.80
6. a) 0.91 .l. 0.2 = 0.89

b) 0.89 .l. 0.5 = 0.80 112 Goldsmith & Andersson a. a. s. 374. Min kurs.

relationen i princip att jämställa med formellt implikativa sådana, men i trängre mening är så inte fallet.113 En annan fråga är hur en sammanvägning bör ta sig uttryck. Här stöter man på problem. Detta beror delvis på att ett ensidigt sannolikhetsbegrepp används. Det har tidigare påpekats, att komplementregeln inte anses vara tillämplig inom ramen för värdemetoden. Eftersom i motverkansfallet endast ett av två bevisteman kan föreligga, måste i formeln för motverkansfallet något slag av komplementstruktur införas. Motverkansformeln kan därför sägas vara en sorts omstrukturerad komplementregel. Trots vissa ansträngningar synes motverkansformeln vara mindre funktionsduglig.

 

4.3 Huvud- och motsatsbevis
Vilka kriterier kan användas på ett huvudbevis? En faktor att beakta kunde vara bevisföringen. Till exempel kunde man fästa avgörande betydelse vid om beviset upptagits inom eller utom huvudförhandling, om principen om det bästa bevismaterialet iakttagits eller inte samt då exempelvis ett vittne hörs det är fråga om huvud- eller mot- alternativt återförhör av detta.
    En distinktion kunde också baseras dels på styrkan i bevisningen — här bevisvärdet — dels på bevisbördans placering.
    Det är vidare möjligt att göra en uppdelning utifrån parts ställning i rättegången.som kärande respektive svarande. Oavsett andra omständigheter skulle viss part alltid anses föra huvudbevisning.
    Slutligen kan nämnas en indelningsgrund byggd på en bevistemaanknuten huvudbevisning samt en sådan som är relaterad parts åberopsbörda.
    Det följande tar i huvudsak sikte på värdemetoden och det i uppsatsen noterade problemet. Någon heltäckande och djuplodande analys eftersträvas inte. Avsikten är att, utifrån några av de ovan angivna indelningsgrunderna, antyda problemets karaktär.

 

4.3.1 Bevistema- och partsanknytning
I RB sägs, att part ska precisera sitt bevistema.114 En placering av huvudbeviset kunde lämpligen anknyta till dessa bestämmelser.
    Mot en bevistemaanknuten placering av huvudbevis kan invändas, att part kan — även om det i praktiken knappast förekommer annat än ytterst sällan — åberopa bevisning även till stöd för bevistemats negation, det vill säga motpartens bevistema. Dessutom kan vittnen med flera personer höras av rätten eller av mot-

 

113 A. a. s. 74 not 22 och s. 77 not 27. Min kurs. 114 Se t. ex. RB 42:2 st. 1 p. 3, 42:7 st. 1 p. 4 och 45:4 st. 1 p. 4.

part med avseende både på bevistemat och dess negation. Det är alltså inte möjligt att påstå, att t. ex. en vittnesutsaga endast odelat kan stödja bevistemat eller dess negation. Istället kan man konstatera att stödet väl kan fördelas över båda alternativen.
    Vad gäller partsanknytningen har nyss sagts, att även rätten har viss möjlighet att komplettera materialet i bevishänseende. Detta framgår av RB 35:6.
    Även denna indelningsgrund medför därför svåra avvägningar. Det kan vidare undras vad som gäller för det fall käranden åberopar ett vittne till stöd för sitt bevistema, och vittnet till kärandens stora förvåning uttalar sig till stöd för temats negation. För käranden huvudbevisning? Vidare, vad gäller här om parts passivitet, i fall av kumulation, intervention, processgemenskap och vid överklagande till högre rätt?

 

4.3.2 Styrkeanknytning
När käranden eller svaranden bevisar sitt påstående, blir det inte aktuellt med en tillämpning av en bevisbörderegel. Det i målet dominerande bevisfaktumet/bevisfakta blir därför huvudbevisning. Om rätten kan konstatera att viss bevisning är klart starkare än annan, förefaller detta vara ett rimligt kriterium för den nu diskuterade frågan.
    Styrkebedömningen grundas dock på en bevisvärdering av preliminär karaktär. Tillämpningen fortlöper normalt fram till dess ett mer omfattande bevismaterial ska bedömas. Då tillstöter de problem som tidigare visats. Även här måste alltså frågan om huvudbeviset först lösas innan bevisbedömningen kan utföras.

 

4.3.3 Parts bevis- och åberopsbörda115
Finner rätten att det är ovisst vad som inträffat, kan en bevisbörderegel tillgripas för att kora en vinnare. I brottmål är huvudregeln den, att åklagaren ska visa att den tilltalade begått det påstådda brottet. I tvistemål kan det ibland vara osäkert hur denna placering bör se ut. Det är möjligt att se på problemet i en anda av konfliktlösning eller med den handlingsdirigerande funktionen för ögonen.
    Anta att käranden har bevisbördan för viss omständighet. Vittnet som åberopades till stöd för detta uttalar sig dock om temats negation. Förs i detta fall huvudbevisning?

 

115 Se allmänt om parts åberopsbörda i dispositiva tvistemål Robert Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, Stockholm 1964. Se även Bengt Lindell, Kommentar till en recension, SvJT 1988 s. 141–144.

Ponera att det i ett dispositivt tvistemål är oklart vem av parterna som har bevisbördan med avseende på viss omständighet. Det har nyss sagts att placeringen kan ske på olika sätt. Då huvudbevisets placering har ett stort inflytande över bevisvärderingens slutresultat, är denna ordning inte tillfredsställande.
    Vidare, vad gäller beträffande huvudbevisets relation till den äkta och falska bevisbördan och hur ska man se på det fallet att överviktsprincipen tillämpas? Det kan angående omnämnda princip märkas, att istället för att välja mellan att endera käranden eller svaranden har bevisbördan för viss omständighet, så erbjuder principen en kompromissmöjlighet till de två tänkbara bevisbördereglerna.116 Parts åberopsbörda innebär, att om part inte åberopat viss omständighet, så får inte en dom grundas på denna omständighet. Vad gäller en sådan indelningsgrund, blir frågan vem av parterna som bör anses ha åberopsbördan för en sådan omständighet. Bestämmelser om åberopandet av grunder återfinns för brottmåls vidkommande i RB 30:3 p. 1 och för tvistemålens del i RB 17:3 p. 2.
    RB 30:3 p. 1 stadgar att:

 

”Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas.”

 

Det är åklagarens uppgift att väcka åtal, varvid det ankommer på denne att åberopa relevanta gärningsmoment. För övrigt kan rätten i stor omfattning handla ex officio. Till exempel är rätten obunden av åklagarens brottsrubricering. Vidare ska rätten självmant beakta försvårande och förmildrande omständigheter, vilka har betydelse för påföljdsvalet. Även omständigheter som utesluter straffbar gärning ska på rättens eget initiativ noteras, exempelvis nödvärn och åtalspreskription.117 Parts åberopsbörda är i detta fall placerad i huvudsak på ena sidan och omfattar inte samtliga för brottet relevanta omständigheter. I flera viktiga avseenden kan rätten handla på eget initiativ. Här uppstår problem. Är det part eller/och rätten som för huvudbevisning? Först kan sägas, att om parts åberopsbörda är avgörande, så uppkommer inga problem. Anledningen härtill är — självfallet — att rätten inte är part och att endast placeringen och inte omfattningen av åberopsbördan blir utslagsgivande. Om man däremot ser på frågan så, att såväl åberopsbördans omfattning som vem som kan sörja för att omständigheter kan läggas till grund

 

116 P.O. Bolding, Bevisbördan och den juridiska tekniken, Uppsala 1951 s. 92 f och s. 102. Jfr Ekelöf, Rättegång 4 s. 83. 117 Se Ekelöf, Rättegång 2 Stockholm 1985 s. 123 ff.

för dom är avgörande kriterium, kan man fråga sig hur en sådan bestämning bör göras. Klart är att i brottmål rätten kan handla ex officio i stor utsträckning. Skälet till detta är att man vill förhindra oriktiga straffdomar.118 Av detta följer att utrymme finns för initiativ från annan än parts sida till att åtminstone teoretiskt sett kunna utöva inflytande över processmaterialet i icke ringa omfattning. Det måste dock praktiskt sett betecknas som svårt att i alla lägen göra en uppskattning av vem som i vad mån bistått med omständighetens tillskyndande.
    Beträffande tvistemålen säger RB 17:3 p. 2:

 

”Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan.”

 

Enligt ordalydelsen tar bestämmelsen sikte endast på dispositiva tvistemål. Ekelöf har dock påpekat att regeln inte generellt kan tillämpas e contrario i indispositiva tvistemål.119 Vad åter gäller de dispositiva tvistemålen kan noteras att parts åberopsbörda får särskild relevans eftersom här dispositionsprincipen är klart framträdande. Rätten blir bunden av vad part åberopat och kan inte agera ex officio i samma utsträckning som i brottmål. Omnämnda princip bör enligt Ekelöf ses mot bakgrund av civilprocessens samhällsekonomiska funktion samt det förhållandet, att part måste själv få bestämma hur mycket tid och pengar som bör spenderas på rättegången.120 Vad gäller själva placeringen av åberopsbördan, saknas en bestämd och angiven ordning. Det sägs att åberopsbördans placering i regel följer bevisbördans samt att den s. k. successiva relevansens princip ska beaktas.121 I vissa fall kan åberopsbördan placeras efter ändamålsrelaterade överväganden.122 Detta påminner om hur i tveksamma fall bevibördans placering kan bestämmas. Eftersom slutresultatet av bevisvärderingen i stor utsträckning är beroende på vem av parterna som för huvudbevisning, kan en sådan förhållandevis osäker ordning inte anses vara tillfyllest. Det verkar även lite konstlat att säga att ena parten har bevisbördan för en omständighet — för vilken motparten har åberopsbördan — men trots detta för den parten ingen huvudbevisning. Det kan vidare undras hur man ska se på den situationen, att part som har åberopsbördan åberopar en omständighet till grund för det yrkande som motparten med bevisbördan framställt. Det kan beträffande denna indelningsgrund

118 Ekelöf, Rättegång 2 s. 124. 119 A. a. s. 123. 120 A. a. s. 119. 121 Ekelöf, Rättegång 5 Stockholm 1987 s. 24 ff. Se även Robert Boman, Åberopsbördan i bilmål, SvJT 1960 s. 388 f. 122 Ekelöf, Rättegång 5 s. 27 ff.

avslutningsvis ytterligare märkas, att för rätten någon kompromissmöjlighet som ovan anfördes angående överviktsprincipen, här inte föreligger.

 

4.3.4 Ekelöf och Stening
I sammanhanget säger Ekelöf, att gentemot ”... den bevisning, som ena parten infört i målet, kan motparten förebringa motbevisning, varvid den förra brukar betecknas som huvudbevis.”123 I exempel på motverkansfall använder sig Ekelöf av situationer, där bevisbördan i princip är klart placerad samt den part som har bevisbördan disponerar över den starkare bevisningen.124 Från det andra hållet — negativ bestämning — menar Ekelöf att motsatsbevisning avser ett indicium, vars existens utesluter bevistemats existens.125 Det kan konstateras, att Ekelöfs exempel relateras part, styrka i bevisningen, bevisbördan samt ett bevistema. Vad gäller dessa indelningsgrunder hänvisas till 4.3.1–4.3.3 ovan.
    Stening synes använda begreppet ”positiv” bevisning i mening av ett huvudbevis.126 Även Stenings exempel bygger på en klar placering av bevisbördan samt att den part som har bevisbördan även förfogar över den starkare bevisningen. Vad nyss anmärktes mot Ekelöfs lösningsförslag, är därför giltigt även här.
    Det kan angående begreppet ”positiv” bevisning vidare observeras, att denna beteckning används av Ekelöf med avseende på vissa hjälpfakta.127 Positiva hjälpfakta förhöjer bevisfaktums bevisvärde, negativa hjälpfakta sänker bevisfaktums bevisvärde. Hjälpfakta relateras vidare en motbevissituation, och inte en motsatssituation. Termen ”positiv” bevisning kan därför förefalla att vara något missledande.

 

4.3.5 Behövs en indelning i huvud- och motsatsbevis?
I äldre doktrin förekommer bevisrättsliga resonemang i termer av huvud- och motsatsbevis. Denna terminologi har överlevt införandet av nya RB, men behövs den fortfarande vid en fri bevisprövning? I RB finns bestämmelser som anger att part ska precisera sitt bevistema. Här görs ingen skillnad mellan huvud- och motsatsbevisning. Inte heller återfinns denna distinktion i preklusionsreglerna, beträffande parts erkännande eller återkallande av erkännande, positiv eller negativ fastställelsetalan. Det har tidigare fram-

 

123 Ekelöf, Rättegång 4 s. 14. 124 Ekelöf, Rättegång 4 s. 36 f. samt densamme Bevisvärde s. 11 f. 125 Ekelöf, Rättegång 4 s. 14, 36. 126 Stening a. a. s. 118 ff. samt s. 134 ff. 127 Ekelöf, Rättegång 4 s. 21.

gått att det är förenat med svårigheter att finna goda anknytningspunkter för att placera ett huvudbevis. RB tycks inte heller ge någon ledning i den riktningen. Tvärtom, i RB 35:1 st. 1 stadgas att:

 

”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat.”

 

Detta ”... allt, som förekommit ...” ligger alltså till grund för bevisvärderingen. Att texten enligt ordalydelsen skulle ge stöd för en uppdelning av bevisning i huvud- respektive motsatsbevis är naturligtvis även det uteslutet. Frågan är varför det är av intresse att kalla viss bevisning för huvudbevisning och annan för motsatsbevisning. Kan det vara så att det av olika anledningar är nödvändigt att karaktärisera viss bevisning som huvudbevisning och annan sådan som motsatsbevisning? För att bearbeta bevismaterialet erbjuder värdemetoden två stycken grundverktyg. Det ena är kedjeformeln, det andra samverkansformeln. Kedjefallet kännetecknas av flera efter varandra följande bevisrelationer. I samverkansfallet är de parallella. Det som förenar typsituationerna är, att de kan verka i samma riktning.
    När en ensidig sannolikhet begagnas, kan ett restvärde inte direkt tillskrivas en alternativhypotes. Detta följer av att komplementregeln inte anses vara tillämplig. Kedje- och samverkansformeln polariserar dock bevisningen runt två oförenliga poler; stöd för temat respektive temats negation. Följden blir, att en hypotes inte kan existera vid sidan av en annan, alternativ, sådan. Istället måste en av hypoteserna anses vara direkt och säkert felaktig. Någon form av avräkning måste ske. Det är här som motverkansformeln dyker upp. För att upphäva bevismaterialets samlade inre spänning, fabriceras för detta fall en speciell räkneregel. Trots att man avsvurit sig bekantskapen med den optimala erfarenhetssatsen, går man nu på jakt efter ett substituerande helhetsinstrument. För att detta ska vara verksamt, måste dock idén om den ensidiga sannolikheten begrundas. Resultatet blir en kompromiss, en räkneregel utan komplementregel men väl innehållande en komplementär struktur. Det är vid tillämpningen av denna formel av stor betydelse, vem som bör anses föra huvudbevisning.
    Det är klart att val av och tillämpbarhet av bevisvärderingsmodell kan relateras till hur bevismaterialet behandlas, ”paketeras”. Här förtjänar följande uttalande av Tribe att uppmärksammas:

 

”Equipped with a mathematically powerful machine, even the most sophisticated user is subject to an overwhelming temptation to feed his pet the food it can most comfortably digest.”128

Att utfordra värdemetoden med motverkansfall är nog inte att betrakta som djurplågeri, men väl framkallar den hårdsmälta födan ett visst mått av magbesvär.129 En huvudorsak härtill är det ensidiga sannolikhetsbegreppet, en annan frågan om vem av parterna som kan anses föra huvud- respektive motbevisning.

 

5. Sammanfattning
Inledningsvis nämndes exempel på likheter och samband mellan principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. Med avseende på sam- och motverkansfallen utvaldes för närmare behandling sambandet mellan parts bevisföringsdisposition och en bevisvärdemetodisk bevisvärdering.
    Med utgångspunkt i ett enkelt och i praktiken typiskt sett vanligt förekommande fall observerades tillämpningssvårigheter beträffande sam- och motverkansformlerna. Undersökningens första steg omfattade en behandling av olika kombinationsalternativ mellan skilda bevisfakta vid en sammanvägning med samverkansformeln. Det konstaterades att oavsett beviskonstellationens struktur, förelåg efter en slutlig sammanvägning alltid ett och samma optimala bevisvärde. I undersökningens andra steg ställdes på skilda sätt motsatsbevisen mot varandra. Det observerades att bevisvärdemetoden redovisade betydande variation i slutligt bevisvärde. Bevisvärdemetoden uppvisade diskrepans även beträffande det bevistema som erhöll stöd av sammanvägd bevisning.
    Utifrån två grunddrag i bevisvärdemetoden — dess bevisrelation och dess ensidiga sannolikhetsbegrepp — söktes en förklaring till varför omnämnda effekter genererades. Angående samverkansfallet riktades kritik mot en tillämpning av dels mängdalgebra dels av additionssatsen inom ramen för bevisvärdemetoden. Kritiken grundades på definitionerna för mängdalgebra och additionssatsen samt bevisvärdemetodens förnekande av komplementregelns tillämpbarhet. Det påstods att det mest lämpliga att sammanväga inte var bevisfaktas enskilda bevisvärden, utan istället den ifrågavarande indiciemekanismen. Skälen härför var dels att komplementregeln var tillämplig på denna nivå, vilket ansågs främja ett tydligare sätt att medvetandegöra riskerna för felaktig dom, dels att det var lättare att uppmärksamma den faktor som genererade

128 L. H. Tribe, Trial by mathematics, Precision and ritual in the legal process, Harvard Law Review 84 (1971) s. 1361 f. 129 På vilket sätt inverkar vår kunskapsuppfattning och den i samhället rådande tekniska nivån bevisföringen och bevisvärderingen?

bevisfaktumets bevisvärde, nämligen erfarenhetssatsen. Lindell visade i sin avhandling att det var fullt möjligt att konstruera en optimal erfarenhetssats med hjälp av andra erfarenhetssatser och lagar. Oberoende av om ett bevismaterial är omfattande och komplext, kan en sammanvägning av olika erfarenhetssatser alltid göras. Däri låg fördelen med att i sammanhanget observera erfarenhetssatsen. Angående motverkansformelns tillämpning konstaterades att motverkanssituationen innehöll två skilda och oförenliga hypoteser om ett händelseförlopp. Det ensidiga sannolikhetsbegreppet gav utrymme för att relevanta alternativhypoteser ospecificerat kunde sammanföras under den genmensamma beteckningen ovisshet. I viss mån legitimerade detta ett okritiskt förhållningssätt till processmaterialet. Kritik framfördes även mot värdemetodens syn på bevisningens utomordentlighet, vilken ansågs innebära att sannolikheten för att beviset med fullständig säkerhet bevisar bevistemat. Det påstods att det ur rättssäkerhetssynpunkt vore mer lämpligt att istället söka svar på frågan hur stor risken för felaktig dom var samt hur stora risker som kan godtas. Genom en tillämpning av räknereglerna på ett alternativt sätt ifrågasattes vissa av Stening gjorda slutsatser. Trots att bevisvärdemetoden inte medgav en användning av komplementregeln, ansågs det att formeln för beräkningar av motverkansfall hade blivit föremål för en komplettering av just en sådan struktur. Därefter behandlades frågan om vem av parterna som borde anses föra huvud- respektive motsatsbevisning, varvid olika anknytningsmoment diskuterades. Kritik anfördes mot Ekelöfs och Stenings anknytningsmoment. Det diskuterades om en indelning i huvud- och motsatsbevisning behövs efter införandet av nya RB. RB uppfattades inte ge stöd för en sådan distinktion. Istället påstods distinktionen mellan huvud- och motsatsbevisning vara en nödvändig förutsättning vid tillämpning och utformning av bevisvärdemetoden, eftersom komplementregelns tillämpbarhet bestämt avvisas. Det kan avslutningsvis sägas, att vissa sammanvägningsproblem vid bevisvärdering enligt bevisvärdemetoden har observerats. Ur bl. a. bevisföringssynpunkt var dessa av stort intresse. I uppsatsen har försök gjorts för att finna förklaringar till fenomenen. Resultatet av detta försök ligger i den riktning Lindell anvisar. Han vill varna

 

 

 

 

”... för att en långtgående analys kan leda till att helhetsbilden försvinner och därmed sannolikheten på samma gång. Värdemetoden förefaller ha gjort den långtgående analysen till ett självändamål och inte beaktat, att erfarenhetssatser faktiskt kan avse inte bara enskilda fakta, utan flera fakta i förening.”130

Tillägg
Nedan anges de värden vilka delvis har utnyttjats i uppsatsen. Jag har valt bilageformen för att inte onödigtvis belasta texten med siffror. Notationen ”+” efter det numeriska värdet på bevisvärdet anger att stöd erhålls för bevistemat, medan notationen ”-” anger att stöd erhålls för bevistemats negation.

 

B-sidan för huvudbevisning A - sidan för huvudbevisning

 

1. Tre samverkande bevisfakta mot tre motverkande bevisfakta

 

 

0.30 – 0.63 +

 

2. Beräkningar i två omgångar

 

 

0.50 - 0.72 +

0.38 + 0.56 +

0.47 + 0.70 +

 

 

0.38 + 0.47 +

0.48 - 0.72 +

0.26 + 0.59 +

 

 

0.53 + 0.56 +

0.47 - 0.70 +

0.42 - 0.69 +

 

3. Trebevisfakta mot tvåbevisfaktakombinationer a) Försvagat huvudbevis

 

 

0.10 - 0.26 -

0.18 - 0.42 -

0.24 - 0.52 +

 

b) Försvagat motsatsbevis

 

 

0.60 + 0.81 +

0.47 + 0.74 +

0.39 - 0.68 +

 

 

130 Lindell a. a. s. 247. Jfr vidare Eckhoff a. a. s. 334: ”Og sterke grunner taler etter mitt skjønn mot å basere seg på isolerte bedømmelser av de enkelte bevisfakta. Man har ikke noe grunnlag for å anslå deres bevisverdi tallmessig, og man taper den informasjon som sammenhengen mellom dem gir.”