Långa handläggningstider hos domstolar och myndigheter — men även hos JO
I oktober 1989 företog JO (Ragnemalm) en inspektion av en av rikets kammarrätter. Han uppmärksammade då några taxeringsmål, som hade blivit föremål för utdragen handläggning och där dom vid tidpunkten för inspektionen inte hade meddelats. Det gällde tre mål om en företagares, F:s, taxeringar åren 1977–1979. Fråga var om transaktioner mellan F och ett aktiebolag, som F ägde aktierna i. Några transaktioner som F hade företagit hade samband med en civilprocess. F hade åtalats för oredlighet mot borgenärer, däremot inte för deklarationsbrott.
    Länsrätten dömde i november och december 1983, i tre olika domar. De omtvistade beloppen var inte uppseendeväckande stora. F klagade i kammarrätten och hans besvär kom in i början av 1984.
    Efter sedvanlig skriftväxling höll kammarrätten i slutet av november 1986 muntlig förhandling. Protokollet från förhandlingen blev färdigställt i slutet av februari 1987, således bortåt tre månader efter förhandlingen. Av protokollet framgick att parterna vid förhandlingen slutförde sin talan. Det antecknades i protokollet, att dom i målen skulle meddelas genom att expedieras. F hade i taxeringsmålen som ombud en advokat. Denne var närvarande vid den muntliga förhandlingen.
    Vad som därefter inträffade förefaller något oklart. Kammarrätten gjorde gällande att referenten i målen och F:s advokat hade kontakt med varandra, troligtvis i april 1987. Vem som tog denna kontakt vet man inte. Enligt kammarrätten hade ombudet vid denna kontakt förespeglat att han eventuellt skulle komma in med viss komplettering av F:s talan i skattemålet. Så skedde i juni 1987. Detta föranledde kammarrätten att inleda en ny skriftväxling mellan parterna, en skriftväxling som var avslutad i oktober 1988.
    Så gick ytterligare ett år. I oktober 1989 kom JO på inspektion och upptäckte att dom inte hade meddelats. Först den 30 november samma år — ungefär en månad efter JO:s besök — meddelades dom i målen av kammarrätten.
    Kammarrätten fick förklara sig till JO. Domstolen erkände — efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för vad som hänt under åren — oförbehållsamt att det "självfallet" hade varit av stor vikt att målen blivit avgjorda snarast möjligt efter det att skriftväxlingen hade avslutats på hösten 1988.
    JO gjorde följande bedömning. De i kammarrättens svar till JO lämnade förklaringarna1 till den utdragna handläggningen förtjänade ”självfallet” beaktande. Som helhet framstod handläggningstiden ändå som anmärkningsvärd. Kammarrätten hade emellertid vidgått och beklagat tidsutdräkten, och JO ansåg därför inte ytterligare åtgärd påkallad från hans sida.
    JO:s bedömning kan förefalla överraskande. F:s besvär kom in till kammarrätten i början av 1984 och avsåg taxeringar åren 1977-1979.

 

1 Kammarrätten hade skyllt på stora balanser, svåra mål och annat.

Målen — utan tvivel svåra och omfattande — kom att avgöras först i det närmaste sex år senare. Det vill synas att man av JO:s bedömning kan lära att en kammarrätt utan påtaglig risk — jag bortser från den oförargliga skrapan av JO — kan dra ut på handläggningen av ett mål på ett sätt som otvivelaktigt måste betecknas som anmärkningsvärt. Man har svårt att tro att JO är benägen att blunda för det mänskliga lidande som ofta blir följden av den utdragna handläggningstiden.
    Den som blir överraskad över JO:s bedömning rekommenderas dock att läsa JO:s bedömning i ett fall i JO:s ämbetsberättelse år 1990/91. Det gällde dröjsmål av en hovrätt att meddela beslut i anledning av klagomål av en enskild i ett mål sedan föredragning hade ägt rum. I sitt beslut i anledning av klagomål av den enskilde gjorde chefs-JO Clas Eklundh inledningsvis vad som kan betecknas som en principförklaring. Jag är, sade JO, medveten om att arbetssituationen vid de allmänna domstolarna sedan länge är mycket ansträngande. Jag är, fortsatte han, medveten om att myndighetschefer under flera år påtalat rådande förhållanden hos både justitieministern och riksdagens justitieutskott och fört fram krav på ökade resurser. Möjligheterna för statsmakterna att tillgodose dessa krav har dock varit starkt begränsade på grund av det statsfinansiella läget. Arbetssituationen har därför inte förbättrats trots bland annat olika effektivitetsfrämjande åtgärder. Mot den bakgrunden har jag, säger JO, förståelse för svårigheterna att få fram målet till föredragning inom rimlig tid.
    Vilka slutsatser kan man dra när man begrundar JO:s bedömning i fallet F och i hovrättsfallet? Enligt min mening anser sig JO nödsakad att tolerera mycket utdragna handläggningstider hos myndigheter och domstolar. Om tjänstemannen eller domaren åberopar resursbrist, kan man räkna med att JO avgör ärendet med en skrapa av oförargligt slag. Tiderna har förändrats och alla vet att myndigheter och domstolar lider svårt av bristen på resurser, orsakade av det statsfinansiella läget. Under sådana förhållanden kan JO inte som tidigare ingripa för att hjälpa den enskilde. Man måste acceptera avsevärda dröjsmål i handläggningen hos domstolar och myndigheter, även om man vet att den enskilde åsamkas år av lidande. Den som väntar på en höftledsoperation får som bekant vänta kanske i åratal, och det båtar föga att någon övervakande myndighet kritiserar sjukvårdsmyndigheterna eller läkarna.
    Frågan om långa handläggningstider får sin aktualitet genom en artikel i Svenska Dagbladet den 25 oktober 1991 av en företagsläkare i Statshälsan, Åke Lublin. I artikeln kritiserar Lublin chefs-JO Clas Eklundh för utdragen handläggning i två ärenden, som gällde poliser i Stockholm. I det ena fallet — det gällde Nancy Reagan-demonstrationen — fick det ansvariga polisbefälet vänta över fyra år innan JO fattade sitt beslut, vilket innebar att polisen fick finna sig i att vara — som det visade sig — oskyldigt misstänkt för ett allvarligt brott (olaga frihetsberövande) under fyra års tid. I det andra fallet — det gällde VM-kvalmatchen Sverige - England — fick jourhavande polischefen vänta nästan två år innan JO förmådde komma till ett avgörande. Lublin menar att var och en med minsta gnutta insikt i vardagspsykologi vet hur psykiskt pressande och

plågsam en sådan ovisshet är. Han anser att det är oanständigt av JO, rättsstatens övervakare, att utsätta enskilda tjänstemän för en sådan behandling. Lublin menar att Eklundh drar ett löjets skimmer över det viktiga JO-ämbetet genom att ena dagen kritisera t. ex. invandrarverket för att ha legat på ett beslut i ett år och nästa dag komma med ett beslut som tagit fyra år att fatta.
    Lublin berättar att han på telefon frågat Eklundh om orsaken till dröjsmålet och fått svaret att det rörde sig om resursbrist. Enligt uppgift — genmäler Lublin i sin artikel — har JO inte ens begärt några ökade resurser från riksdagen, än mindre slagit larm om det katastrofläge som ju rimligen måste råda om människor skall behöva gå i åratal och vänta och offra hälsa och välbefinnande på grund av denna resursbrist. Enligt Lublin får JO:s arbetssätt ödesdigra följder för JO-ämbetets anseende. Att handläggningstiderna under Eklundhs chefsskap blivit groteskt långa är en sak. Vida mer allvarligt är, menar Lublin, att JO därigenom utsätter polismän och deras familjer för ett till grymhet gränsande lidande.
    Det mesta talar för att det statsfinansiella läget kommer att vara dåligt även i fortsättningen och att resursbristen hos myndigheter och domstolar kommer att bestå. Långa utdragna handläggningstider får man finna sig i som någonting normalt. Något ingripande av JO mot utdragen handläggning kan man inte vänta sig. Man frågar sig om myndigheter och domstolar — även JO — måhända borde gå ut offentligt med en programförklaring som går ut på att allmänheten kan få räkna med mycket långa handläggningstider och det därav förorsakade lidandet. Åtminstone på vissa sjukhus lär man från operationsavdelningarna skicka meddelande till patienter om beräknad väntetid för en operation.
Jan Sundin