Om folk och minoriteter i folkrätten

Identitet och självbestämmande

Av ULF JOHANSSON DAHRE

Inledning
Goethe framför i ”Faust” att när en idé behöver ett ord, så kan detta komma att inträda i idéns ställe. Detta är fallet, särskilt när idéen är förvirrad eller förvirrande. En bra term kan komma att kompensera all den osäkerhet som finns beträffande innehållet i en idé och som det av naturliga orsaker kan vara svårt att använda som stöd. Det är därför som ord, speciellt tekniska ord, kanvara så bekväma att använda. De åtminstone står för någonting. De kan mycket väl göra det, men vad orden står för kan också vara helt felaktigt och därmed vilseledande. Sanning framväxer snarare ur misstag än ur förvirring hävdade Lord Bacon. Ord kanske inte bara skyler det faktum att det fullständigt saknas en idé bakom dem, utan de kan också tjäna som medel för att dölja den förvirring som ordets användare lider av. Ännu värre, ord och speciellt tekniska ord, kan innehålla fördomar och rationaliseringar som inte är baserade på analyser av betydelsesystemet. Sådana stereotyper kan vara värre än bara förvirrande.
    Begreppen folk och minoritet är inte sällan återkommande diskussionsämnen i dessa dagar av etniska uppvaknanden och nationalistiska strävanden. Hänvisningar till ”folk” förekommer i en mängd olika sammanhang. Folk har en mängd rättigheter, vilka konstitueras genom internationella dokument. I 1966 års Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter art. 1 (1) anförs: ”Alla folk har självbestämmanderätt”. En annan hänvisning till folk görs i inledningen till FN stadgan: ”Vi, de förenade nationernas folk, ...”.
    Beträffande minoriteter anförs det i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter art. 27:

”I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.”1

1 Den svenska översättningen finns i prop. 1971:125; SÖ 1971:42.

Trots dessa rättighetsförklaringar och andra hänvisningar till begreppen folk och minoriteter finns det ingen formell definition uttryckt i något av de dokument som de förekommer i.
    Den faktiska existensen av en folkgrupp, som skiljer sig kulturellt, religiöst eller språkligt från den dominerande gruppen, förnekas ofta politiskt. Det här sättet att förneka förekomsten av en minoritetsgrupp är ett enkelt sätt att avvisa varje krav som gruppen kan ha mot staten. En definition kan inte till fullo lösa det problemet, men den kan göra undanflykter svårare. En del av förnekelsen består i att inte vilja tillskriva begreppen relevanta definitioner.
    Definitionsbristen har bidragit till en diskussion i folkrätten om vad folk och minoriteter är och vilka som skall inneha de specifika rättigheterna. Det synes helt självklart att ett folk har självbestämmanderätt, men folket kan inte bestämma förrän någon har bestämt vem som är folket och vem som är en minoritet.2 Men så länge begreppen består odefinierade, är det fullt möjligt att förneka förekomsten av minoritetsgrupper, oavsett om de är folk eller etniska minoriteter.3

Folk eller befolkning
I folkrätten, som likt nationell lagstiftning är utsatt för politiska maktyttringar, är det inte självklart att vilken etnisk grupp som helst kan betrakta sig som ett folk.4 En framförd betydelse av begreppet folk är i en synonym användning med befolkning. Varje stat består i den meningen av ett folk.
    Timothy Garton Ash visar i sin ögonvittnesskildring av 1989 års revolution i östeuropa att begreppet folk får sin betydelse i det sammanhang som det uttrycks. När Leipzig demonstranterna övergick från ”Wir sind das volk” till ”Wir sind ein volk” har detta sin specifika betydelse. Den första meningen torde vara synonym med befolkning och som sådan ha rättigheter som medborgare i staten. Den andra betydelsen synes ha en mer etnisk implikation.
    Vi är ett folk ger en antydan om att det finns någonting mer än bara ett juridiskt band mellan individerna.5 Befolkning är dels ett demografiskt begrepp, som kan användas till att beskriva hur statens innevånare är uppdelade på grupper av ålder, kön eller kategorier som tilldelats en gemensam etikett utan att de själva känner en inre samhörighet, dels ett juridiskt i meningen statens medbor-

2 Stavenhagen, R.,The Ethnic Question U. N University, 1990 s. 68. 3 Med ”etniska minoriteter” avser jag även religiösa och språkliga minoriteter, dock inte autoktona minoriteter, dvs. urfolk,eftersom de idag betraktas som en särskild kategori av minoritet. 4 Stavenhagen, R., a. a. s. 19. 5 Garton Ash, T., We the People.The Revolution of ’89. Witnessed in Warsaw, Budapest, Berlin and Prague. Granta books, London. 1990, s. 72 f.

gare. Med folk avses vanligtvis en etnisk, religiös eller språklig grupp. Det skall tilläggas att etnicitet inte bara innebär ett begrepp för minoriteter. Det finns ingenting som talar för att majoritetsfolk inte skulle vara etniskt solidariserade till varandra. Begreppet befolkning används i folkrätten som ett av kriterierna på en definition av en självständig stat.6 I de sammanhangen anges ingen etnisk betydelse med användningen av begreppet befolkning. Det kan emellertid förutsättas att befolkning och folk betraktades som synonymer, när kriterierna för statsbildandet fastställdes. Vid den tidpunkten var nationalstaten en levande målsättning. Med tiden har emellertid denna synonymitet tunnats ut alltmer. De etniska banden har inte utsläckts, snarare har den etniska tillhörigheten gått mot en renässans. Detta kan konstateras utan att lägga några värderingar på vad det kan vara beroende av.
    Befolkning och stat har genom detta fått en juridisk bindning. Staten är emellertid en politisk-administrativ enhet som inte inbegriper etnicitet. Den österrikiske rättsteoretikern Hans Kelsen hävdade att staten är synonym med lagen.7 Om satsen ”alla folks rätt till självbestämmande” har någon betydelse utöver ”statens rätt till självbestämmande”, vilket många anser, innebär detta att folk i en etnisk mening kan kräva rätt till att själva bestämma sin politiska styrelse.8 Att med denna betydelse dikotomi använda begreppen synonymt, innebär stora problem för den som skall tolka eller tillämpa folkrättsliga dokument, eftersom inte varje stat består av ett folk utan flera.9 För inte är det väl så att ett folk slutar vara ett folk, bara för att de är medborgare i en stat? Att åtskillnaden i begreppsbetydelse inte upprätthålls har sin förklaring i de rättsföljder som är förknippade med dessa. Som visades i inledningen har folk rätt till självbestämmande, vilket torde vara det främsta syftet till att begreppen ges samma mening. Staterna anser sig ha territoriell suveränitet och denna skulle, enligt en uppfattning, vara hotad om varje grupp inom en stat skulle ha rätt till cession. Utifrån den synvinkeln är det politiskt förklarligt att den synonyma begreppsanvändningen upprätthålles. Men från en juridisk synvinkel ter sig frågan annorlunda. Vi kan med ett aktuellt exempel illustrera folkrättens lösning av detta semantiska problem och socio-politiska maktspel.

6 The Montevideo Convention of 1933 on Rights and Duties of States, art. 1. 7 Kelsen, H., The Pure Theory of Law and Analytical Jurisprudence. Harvard Law Review (55) 1941–42 s. 64. Se även Stavenhagen, R., a. a. s. 30. 8 Crawford, J., The Rights of Peoples: ”Peoples” or ”Governments”? i Crawford, J. (red), The Rights of Peoples. Clarendon, Oxford, 1988 s. 56. 9 I Europa anses Portugal och Island vara de enda etniskt homogena staterna. Widgren, J. Svensk invandrarpolitik, uppl. 2:3, Liber,Malmö 1987 s. 68.

Fram till 1980-talet betecknades i nästan alla sammanhang samerna, indianerna och aboriginerna som urbefolkningar. Som nationella minoriteter utgjorde de en del av staternas befolkning med samma nominella mänskliga rättighetsskydd som andra medborgare. De utgjorde med andra ord etniska minoriteter som i folkrätten inte är folk, eftersom folk har självbestämmande.10 Efter hand har t. ex. Internationella arbetsorganisationen (ILO) kommit fram till att de ursprungliga minoriteterna inte är befolkningar, utan folk.11Den förändrade terminologin från befolkning till folk har lett till ett svårlöst problem. Helt tydligt har alla folk rätt till självbestämmande, men om staterna tillät urfolken att tillämpa denna regel skulle detta innebära krav på egen politisk självstyrelse eller till och med krav på självständighet, dvs. urfolken kanske skulle kräva att få bilda egna stater. Naturligt nog accepterade staterna inte detta. Följaktligen var man tvungen att lösa denna semantiska dispyt på lämpligt sätt. ILO gjorde detta genom att i en kvalifikationsbestämmelse visserligen anse urfolken som folk, men att inte tillskriva dem rättigheter enligt folkrätten som tillkommer folken.12 De betraktas som folk i ett socio-politiskt perspektiv, men rättsligt behandlas de som etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Att de idag, i andra sammanhang, inte betraktas som etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, klargör inte frågan.
    De realpolitiska sammanhangen leder oss på en annan av folkrättens paradoxer. Den statspraxis som utverkades under avkoloniseringsepoken 1950–70 genom staternas handlande i kolonierna, och i staternas agerande i FN, visar att folk som har lydit eller lyder under främmande kolonialt styre, har en rätt till självbestämmande.13 Om detta råder i allmänhet inget tvivel. Men så fort staterna hade bildats i t. ex. Afrika förlorade alla de folken som inte kommit att bli politiskt dominerande i staten all rätt till att avgöra sitt eget öde. Alla de minoritetsfolk som sålunda blivit införlivade i en stat har förlorat rätten till självbestämmande. Enligt FN-stadgan har folk som lever på icke-självstyrande territorier, art. 73, respektive förvaltarskapsområden, art. 76, rätt till självbestämmande. De folk som lever i självständiga stater har emellertid gått miste om sin chans. För dessa gäller enbart att försöka få utökade kollektiva

10 Se definitionen av folk nedan och not 16. 11 Se ILO konvention nr 169 om urfolk och stamfolk i självständiga länder, antagen i juni 1989. 12 Art. 1 (3) enligt konvention nr 169; ”The use of the term ’peoples’ in this convention shall not be construed as having any implications as regards the rights which may attach to the term under international law.” 13 FN Res. 1514 (XV). Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples, antagen 14 dec. 1969, art. 1 och 2.

mänskliga rättigheter till skydd för sin existens.14 Rätten till självbestämmande för folken är den primära mänskliga rättigheten.15 Om det är staten som innehar denna, faller hela det ”individuella” rättighetskomplexet. Rätten till självbestämmande ger emellertid ingen legitimitet åt ett folk att bestämma över ett annat, om inte samtycke till detta medges.16 Oberoende av om vi accepterar att folk inte står för samma sak som befolkning, återstår ändå frågan vad ett folk är. Folk oavsett var i världen de bor verkar ha en känsla för kulturell identitet, över tid, rum och uppfattningar om gränserna mellan dem och andra. Oavsett de band som vi erkänner existera mellan kulturer eller samhällen, uppfattar vi gränser och distinktioner.
    Folk är olika och det tycks vara en universell föreställning. Här ser vi något av den folkrättsliga problematiken. Folk är så olika att en juridisk definition, som täcker in alla kategorier av folk i världen har setts som näst intill omöjlig. En ad hoc definition av begreppet folk, framförd av FN:s specielle rapportör i självbestämmandefrågor, lyder:

”a) The term ’people’ denotes a social entity possessing a clear identity and its own characteristics; b) It implies a relationship with a territory, even if the people in question has been wrongfully expelled from it and artificially replaced by another population; c) A people should not be confused with ethnic, religious or linguistic minorities whose existence and rights are recognized in article 27 of the International Covenant on Civil and Political Rights.”17

Definitionen anger i stort endast objektiva element. Punkten a) ger ett visst axiomatiskt intryck. En social enhet med egna karaktäristika torde alltid förespegla en särskild identitet, både objektivt och subjektivt. En grupp med en egen identitet, men utan egna särdrag torde vara ytterst sällsynt. Den ger heller inget uttryck för om det är objektiv eller subjektiv identitet som krävs. Gruppen skall ha ett historiskt verifierat förhållande med ett territorium. Gruppen kan genom kolonisering eller annan händelse ha gått miste om kon-

14 Stavenhagen, R. a. a. s. 8 f. 15 Gemensamma art. 1 (1) i de Internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter resp. ekonomiska,sociala och kulturella rättigheter lyder; ”Alla folk har självbestämmanderätt. Med stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin politiska ställning och fullfölja sin egen utveckling på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena.” SÖ 1971:41 och 42. 16 Se FN stadgan art. 76 (b) ”att befordra förvaltarskapsområdenas innevånares framåtskridande i politiskt, ekonomiskt och socialt avseende samt på uppfostrans område ävensom deras fortskridande utveckling emot självstyrelse eller oberoende, under hänsynstagande till varje områdes och dess befolknings särskilda förhållanden och befolkningens fritt uttryckta önskemål./.”. 17 Cristescu, A. The Right to Self-Determination. E/CN.4/Sub.2/404/ Rev. 1. 1981 s. 41, para. 279.

trollen över området, men detta har ingen betydelse för identifikationen av folket. Identifikationen per se är oberoende av materiella innehav, det är det historiska sambandet som är avgörande. Vad gäller palestinierna och kurderna är det väl ingen (förutom Israel resp. Irak) som inte erkänner deras status som folk, oberoende av att de inte dominerar ett statsterritorium.
    Den sista punkten ger ett tydligt politiskt uttryck. Rädslan för cession har efter andra världskriget varit påtaglig. För att inte ifrågasätta staternas territoriella suveränitet, har det ansetts viktigt att inte på något sätt implicera en rätt för minoritetsgrupper av olika karaktär, att kräva cession eller självbestämmande.18 Den objektiva definitionen förblir otydlig. Den är inte tillräcklig för att se skillnaden mellan folkgrupper. Den tillfredsställer vissa inledande distinktioner, men varje objektivt element har även en subjektiv innebörd som vi inte kan passera med politiska termer. Vi bör antagligen acceptera den subjektiva definitionen, dvs. låta folken identifiera sin egen grupp och dess medlemmar. Den politiska verkligheten i de flesta av världens stater tillåter emellertid inte en sådan dramatisk förändring.
    ILO har i konvention nr 169 tagit ett första steg mot subjektiv definiering av urfolk. Den subjektiva uppfattningen är emellertid inte exklusivt rekvisit, utan skall endast anses som ett grundläggande kriterium.19

Folk eller minoritet
Som visades i föregående avsnitt finns det all anledning att beakta den betydelseskillnad som finns i begreppen folk och befolkning. När vi nu skall gå vidare möter vi ett annat kontroversiellt ämne och begrepp i folkrätten. I dessa dagar av ifrågasättande av staternas legitimitet som huvudman för diverse territoriella etniska grupper kan det vara av intresse att se om etniska minoriteter utgör folk med rätt till självbestämmande eller om de endast kan kräva mänskliga rättigheter, individuella eller kollektiva.
    Etniska minoriteter har alltid existerat, men det var först genom den franska revolutionen och uppkomsten av nationalstatsidén som minoriteternas situation i Europa började uppmärksammas. Dessförinnan hade endast religiösa minoriteter tillförsäkrats vissa rättigheter eller snarare privilegier vid den Westfaliska freden 1648. Men det var främst i och med att nationalstatsidén spreds som minoritetsbegreppet skapades. När gränserna lades fast efter

18 Stavenhagen, R., a. a. s. 60 ff. 19 Art. 1 (2); ”Self-identification as indigenous or tribal shall be regarded as a fundamental criterion for determining the groups to which the provisions of this Convention apply.”

första världskriget kom närmare 30 miljoner människor att leva som etniska, religiösa eller språkliga minoriteter. Detta trots målet att bygga upp Europa efter nationalstatsidén.20 Som vi ser återspeglar nationalstatsidén inte den samtida verkligheten i de flesta av våra stater. Undantag finns förvisso, men näst intill alla stater har flera etniska grupper som bebor territoriet. Dessa kan vara ursprungliga, som urfolk, ha uppkommit genom gränsdragningar eller annektering.
    Traditionellt menas med minoritet en grupp som genom sin etniska eller geografiska härkomst, sitt språk eller religion avviker från statens dominerande folkgrupp. Begreppet minoritet anger ett mindretalsförhållande mellan olika grupper. Det finns även en maktrelaterad betydelse i begreppet, som i stället visar de olika gruppernas möjligheter i samhället. Typexempel på detta är situationerna i Guatemala och Syd-Afrika där de faktiska befolkningsmajoriteterna betraktas som minoriteter med sämre sociala, politiska och ekonomiska möjligheter.
    En definition av minoritet, framförd av det Nederländska centret för humanistiska studier, lyder:

”En minoritet består av en grupp människor, särskilda från resten av en befolkning genom etniska, religiösa eller språkliga kännetecken, kulturella bindningar, numerärt i en underlägsen och icke-dominerande position, uppbärande en vilja att bevara och utveckla deras livs- och beteendemönster” (min övers.)21

Som vi ser innebär den här definitionen ingen självklar distinktion med folkbegreppet. Om vi studerar dem närmare ser vi att båda grupperna har en egen identitet med egna kulturella uttryck och andra specifika kännetecken, som språk eller religion. Om vi bortser från sista satsen i folkdefinitionen finns alltså ingen större skillnad i innehållet. Eftersom folk ofta är i en icke-dominerande position i staten, innebär detta en verklig synonymitet.
    Den humanistiska uppfattningen kolliderar emellertid ofta med den politiska, där politiken också har övertaget. Vi måste erkänna att begreppet minoritet är ett politiskt begrepp trots viljan att identifiera etniska kategorier från en sociologisk eller juridisk synvinkel.22 Frånvaron av en formell definition av minoriteter har emellertid inte förhindrat uppkomsten av internationella regler. De väsentliga

20 Eek, H., Minoriteterna, folkrätten, NF och FN. i Schwarz, D. (red.). Identitet och minoritet, uppl. 1. Almqvist och Wiksell, Stockholm, 1971, s. 16 ff. 21 Report on the Definition of Minorities. A study commissioned by the Netherlands Centre for Humanistic Studies. SIM special no. 8 1989. Prepared by Oldrich Andrysek, s. 60. 22 Sigler, J. A., Minority Rights. Greenwood Press, Westport och London, 1983, s. 3.

elementen i minoriteter är kända, men vad som saknas är en definition som innehåller kärnan av erkända kriterier. Även om ett socialt patos väger tungt för minoriteternas existens så är definitionsfrågan framför allt politisk. Frågan är om staterna är beredda att erkänna existensen av minoriteter på sitt eget territorium, om risken för utbrytning blir överhängande? Det är i folkrätten praxis att stater erkänner andra stater.23 De stater som skall erkänna uppkomsten av nya stater är sannolikt av ren självbevarelsedrift angelägna om att utbrytningar inte skall ske på eget territorium.
    Definitionsfrågan har emellertid kommit att spela alltför stor roll vid staternas minoritetsförhandlingar. Att staterna genom vidare studier kommer att finna en definition som kan omfatta världens samtliga minoriteter är inte sannolikt. Än mindre troligt är att den accepteras av samtliga stater. I stället är det tillämpningen som skall variera, helt enkelt för att den socio-politiska verkligheten gör det.
    I tiden mellan första och andra världskriget upprättades ett minoritetsskyddssystem under Nationernas Förbunds överinseende.24 Den permanenta Internationella domstolen i Haag fick möjlighet att tolka och tillämpa de minoritetskonventioner som kom till stånd i en mängd stater från Östersjön till Persiska viken.25 Anledningen till att systemet inte återupprättades efter andra världskriget var att minoriteternas självbestämmandekrav kom att ses som ett alltför stort hot mot staternas territoriella suveränitet. Drömmen om nationalstaten levde mer än någonsin. De eventuella nationella minoriteter som fanns kvar skulle integreras och assimileras om de inte av sig själva gick sin oåterkalleliga undergång till mötes. Minoritetsskydd skulle bara komma att behövas under en övergångsperiod.26 FN grundades med den västerländska nationalstatsidén som grund. Det västerländska idealet skulle komma att följa i Afrika och i andra delar av världen när kolonierna befriades från europeisk dominans. Nationalstatsidén, som åtminstone har varit en önskan

23 Starke, J. G. Introduction to International Law. 10 uppl. Butterworths, London, 1989, s. 129 f. Jfr, Detter de Lupis, I. International Law. Juristförlaget, Stockholm, 1989, s. 73 f. 24 Se t. ex., Claude, I. National Minorities — An International Problem. Harvard, Cambridge, Mass. 1955.och, Rosting, H. Protection of Minorities by the League of Nations. American Journal of Int. Law 17 (1923) s. 641–660. 25 Minority Schools in Albania, PCIJ Series E 1934–35 s. 136. Question of the GrecoBulgarian Communities, PCIJ Series E, 1930–31.s. 245. 26 I den Universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 finns inget stadgande om rättigheter för etniska minoriteter per se. Som en kompromiss antogs samtidigt FN res. 217 C (III) ”on the fate of minorities”, där det deklarerades att: ”it is difficult to adopt a uniform solution of this complex and delicate question, which has special aspects in each State in which it arises”.

hos politiska beslutsfattare att inom statens ram skapa nya etniska identiteter, har inte speglat den etniskt diversifierade verkligheten i de flesta av världens stater. Det till synes globala etniska uppvaknandet visar att dessa nya byråkratiskt skapade folk inte har blivit verklighet. Folkrätten har ännu inte anpassats till denna nya verklighet, men FN har alltmer insett vikten av att ge de etniska minoriteterna ett skydd för sin fysiska och kulturella existens.27

Identitetskänsla och identitetskriterier
Diversifieringen av minoritetsrelaterade problem har lett till en uppfattning där man inte kommer förbi de politiska hindren. De flesta definitionerna av begreppet minoritet har, liksom vid definitionerna av folk, utgått från objektiva utgångspunkter. Att definiera en folkgrupp kan göras utifrån objektiva kriterier, identitetskriterier, eller utifrån en subjektiv uppfattning, identitetskänsla. Identitetskänslan bygger på den kollektiva uppfattningen om identitetskriterierna.28Dessa har varierat en del, men vi kan se ett visst samband.29Vi kan se vissa återkommande kriterier som kan anses viktiga.

1) Ett kollektivt namn, namnet är ett historiskt identifikationsmärke, som ansetts så viktigt att det varit jämförbart med att identifiera en persons ”essence”. 2) En gemensam härstamningsmyt, denna myt är ett försök att ge svar på frågan; varför är vi alla lika och varför hör vi ihop? 3) En gemensam historia, en historia förenar generationerna och definierar ett folk i förhållande till dess tidigare erfarenheter. Vad som har betydelse är inte att historien är autentisk, utan att den integrerar genom sin berättelse och dessutom är undervisande. Den hör alltså ihop mer med mytologin än vad vi i allmänhet menar med historia som vetenskaplig disciplin. 4) En distinkt gemensam kultur, kulturyttringar binder folk samman och separerar dem från andra grupper. 5) Förhållande till ett särskilt territorium, detta behöver inte innebära att gruppen ifråga är i besittning av området. Det viktiga är det geografiska symbolvärdet. Folk slutar inte vara folk för att de berövats sitt ”hemland”, lika lite som folk slutar vara folk bara för att deras område befinner sig i en stat som domineras av andra. Etniciteten är inte beroende av materiella innehav. Politisk makt och utövning kräver däremot ett definierat område.

27 Stavenhagen, R., a. a. s. 61 f. Jfr dock, SOU 1986:36 s. 125 f. Art. 27 i Int. konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter anses inte ge etniska, religiösa eller språkliga minoriteter ett skydd som grupper, utan endast ett skydd för individen att tillerkänna sitt medlemsskap i en sådan grupp. En annan brist är att urfolken troligtvis inte omfattas av skyddet enligt art. 27. 28 Ofstad, H., Vi kan ändra världen. Prisma, Stockholm, 1987, s. 154. 29 Se t. ex. Capotorti, F. Study on the Rights of Persons belonging to Ethnic, Religious and Linguistic Minorities. E/CN.4/Sub.2/384/Rev. 1. FN New York, 1979 s. 7 para. 28. Jfr, Fawcett, J. The International Protection of Minorities. Minority Rights Group report nr 41, s. 4.

6) En solidaritetskänsla, detta kanske är det viktigaste kriteriet. Utan detta finns inga grupper som håller ihop och kan ställa krav på sin omgivning.30 Det är väl också endast bland grupper med denna känsla som vi kan uppfatta minoritetsfolk. Det vill säga, viljan att definiera sig som annorlunda. Den franska sociologen Colette Guillamin har sagt att medlemsskap i en majoritet är baserat på friheten att förneka att man tillhör en minoritet, en frihet som en medlem i en minoritet inte har. Minoriteten består utan solidaritet, men inte som en politisk kraft.31

Med anledning av de föregående nämnda identifikationselementen för en etnisk gemenskap, kan dessa definieras som ”en folkgrupp med gemensamt namn, härstamningsmyt, historia, kultur, förhållande till ett specifikt område och en solidaritetskänsla.”32 Dessa till det yttre objektiva drag innehåller en stark subjektiv implikation. Identitetskänslan är knuten till identitetskriterierna. Det är här som synsätten skiljer sig åt. Den traditionella åsikten menar att det är en utomstående som skall identifiera en grupp med hjälp av ovanstående kriterier. Det finns emellertid all anledning att betona det subjektiva. Finns det någon utöver de som är berörda som kan känna eller identifiera sig med ett visst kulturellt särdrag? Är det över huvud taget möjligt för staterna att klassificera en etnisk minoritet eller ett folk utifrån kriterier som endast de berörda kan förstå och förklara? Samtidigt måste vi med hjälp av de yttre kriterierna och den egna identifieringen separera de grupper som uppstått som intresseorganisationer och inte är etniska enheter i den här framförda bemärkelsen. De politiska intressegrupperna har knappast några krav på kulturell särbehandling. En annan sak är att det kan vara svårt att separera dessa två intressen från varandra. Visserligen kan man påstå att de etniska minoriteternas politiska strävan sker i egenintresse, men etniciteten innebär något mer än intresse. Vad detta innebär är att när andra sociala kategorier som klass, blir alltför opersonliga, består den etniska identiteten med en påtaglig gemensamhetsgrund.33 De här framförda elementen innebär att både begreppet folk och etnisk minoritet kan införas under samma definition. Sociologiskt finns kanske inte så mycket att invända mot en sådan kategorisering, men ur en folkrättslig synvinkel finns det emellertid ingen anledning att dogmatiskt vidhålla denna. Det finns säkert en mängd minoriteter som enbart önskar en större möjlighet att påverka sitt liv inom befintliga stater, utan att för den skull vilja

30 Smith, A. D. The Ethnic Origins of Nations. Basil Blackwell, Oxford-New York, 1986 s. 22–31. 31 Guillamin, C., L’idéologie raciste. Paris, 1972, s. 196. 32 Smith, A. D. a. a. s. 32. 33 Bell, D. Ethnicity and Social Change.i Glazer, N., Moynihan, D. P. (red.) Ethnicity. Theory and Experience. Harvard Univ. Press, Cambridge och London, 1975, s. 169.

rubba gränserna. Emellertid, de grupper som önskar ett politiskt självbestämmande bör kanske få det. För inte lär väl folken sluta ställa krav bara för att staterna tycker att det är obekvämt eller nationalistiskt, eller finns det ett självändamål i att behålla en stat intakt, även om den inte fungerar? Avståndstagande befrämjar snarare fler etniska konflikter om vi inte är uppmärksamma på vad eller vilka behov de olika folken kan ha.
    Jag vill med detta inte förespråka en kategorisk återgång till tribalism, men vi kan heller inte sticka huvudet i sanden. Den etniska samhörigheten har visat sig vara mer livaktig än vad många föreställt sig. Både sociala klasser och etniska grupper kommer utifrån sina definitioner att ställa krav, men vi kan inte räkna med att etniciteten skall ersättas av klasstillhörighet eller medborgarskap.
    Man kan likt Ralf Dahrendorf fråga sig varför människor inte kan nöja sig med tillhörigheten som medborgare.34 Är det öppna samhället, byggt på medborgarrättens grund en omöjlighet? Hur som helst, den etniska diversifieringen är en verklighet som vi måste leva med och inte förneka och det etniskt pluralistiska samhället synes av många skäl vara önskvärt. Medborgarrätten behöver inte innebära att alla måste vara lika. Tvärtom verkar ett mer universellt och öppnare samhälle kunna tillgodose allas intressen på ett tillfredsställande sätt. Vi kan dra oss tillbaka till tribalismen tillfälligtvis, men om vi vill utveckla ett etniskt pluralistiskt samhälle måste vi även gå framåt.35

34 Dahrendorf, R., The Modern Social Conflict.Weidenfeld and Nicolson, London, 1988, s. 154 f. 35 Ibid s. 158.