Handläggningstiderna hos JO
I SvJT nr 4 1992 (s. 334–336) diskuterar Jan Sundin problemet med långa handläggningstider hos domstolar och myndigheter. Han kommenterar JO:s bedömningar i ett par fall rörande långsam handläggning av mål i kammarrätt resp. hovrätt. I sammanhanget kommer Sundin in på JO-ämbetets egna handläggningstider. Han citerar — utan kritisk distans — en artikel i dagspressen, där det utifrån två uppmärksammade fall hävdats, att handläggningstiderna hos JO under senare år blivit groteskt långa, och att ett katastrofläge rimligen måste råda inom JO-ämbetet på grund av resursbrist. Förvåning antyds i sammanhanget över JO:s underlåtenhet att i detta katastrofläge hos riksdagen begära resursförstärkningar.
    Inlägget ger anledning att presentera några fakta rörande ärendetillströmning, balansläge och handläggningstidernas utveckling hos Riksdagens ombudsmän.
    Under verksamhetsåret 1987/88 anhängiggjordes hos JO 2 803 klagoärenden och upptogs på JO:s initiativ 136 ärenden. Motsvarande siffror under verksamhetsåret 1990/91 var 3 883 resp. 260. Detta innebär, att ärendetillströmningen under en fyraårsperiod totalt ökat med 41 %. Hittills tillgänglig statistik för innevarande verksamhetsår visar på en fortsatt ökning. Under tiden 1 juli 1991–30 april 1992 hade således 3 593 ärenden initierats. Vid motsvarande tidpunkt under verksamhetsåret 1990/91 var siffran 3 440.
    En blick på utvecklingen vad gäller avslutade ärenden ger följande intressanta information.
    Under verksamhetsåret 1987/88 avgjorde Riksdagens ombudsmän 3 230 ärenden. 1988/89 avgjordes 3 143 ärenden, 1989/90 3 693 ärenden och 1990/91 3 962 ärenden. Årsavverkningstakten har alltså under en fyraårsperiod ökat med 23 %. Under innevarande verksamhetsår har på 10 månader 3 885 ärenden avgjorts. Den 30 april 1991 var motsvarande siffra 3 347.
    Den ökade ärendeavverkningstakten, som uppnåtts utan tillskott av nya personella resurser, har medfört att balansläget förbättrats markant — trots det starkt ökade tillflödet av nya ärenden.
    Den 1 januari 1987, det år under vilket nuvarande chefs-JO och två av de övriga ombudsmännen tillträdde sina befattningar, fanns vid ombudsmannaexpeditionen totalt 1 187 ärenden i balans. Av dessa var 87 mer än två år gamla och 265 mellan ett och två år. Den 1 januari 1990 hade balansen nedbringats till 842 ärenden, av vilka 16 var mer än två år gamla och 76 mellan ett och två år. Den senaste tillgängliga statistiken speglar situationen den 30 april 1992. Den visar, att totalt 692 ärenden var under utredning — det lägsta antal som noterats, i vart fall sedan den 1 juli 1979. Av dessa 692 ärenden hade 32 anhängiggjorts under 1990, 240 under 1991 och övriga 420 under de första fyra månaderna 1992.
     Som framgår av siffrorna ser verkligheten inte alls ut som den bild som framtonar i Jan Sundins debattinlägg. Handläggningstiderna hos JO har inte blivit ”groteskt långa” under den senaste femårsperioden; de har tvärtom nedbringats högst väsentligt. De förhållandevis många

ärenden med mellan två och sex år på nacken som låg under utredning 1987 har successivt avslutats. I dag är de äldsta utredningarna som pågår hos JO ca två år. Det är tämligen sällsynt (f. n. totalt 32 ärenden), att utredningar pågår längre tid än ett år och fyra månader. De här redovisade uppgifterna ger knappast stöd för uppfattningen, att det råder ett katastrofläge hos JO.
    Flertalet av de statistiska uppgifter som jag nu redovisat för att belysa de senaste årens utveckling är publicerade i JO:s årliga ämbetsberättelse och sålunda lätt åtkomliga. Jag noterar därför med viss förvåning, att Jan Sundin i sitt debattinlägg — utan att kontrollera det verkliga förhållandet och mot bakgrund av endast två fall, i vilka utredningarna påverkades av mycket särpräglade omständigheter — givit spridning åt en synnerligen skev bild av verkligheten.
Kjell Swanström