Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

 

 

Av byråchefen KRISTER MALMSTEN

1. Inledning
Regler om telefonavlyssning har funnits sedan rättegångsbalkens (RB) tillkomst (SOU 1938:44 och prop. 1942:5). Fram till år 1989 fanns bestämmelsen i 27 kap. 16 §.
    Genom lagändringar som trätt i kraft den 1 september 1989 har nya regler om hemlig teleavlyssning (27 kap. 18 §) och hemlig teleövervakning (27 kap. 19 §) införts. Den redaktionella uppläggningen har föranlett kompletterande regler i 20–24 §§ (DsJu 1981:22, SOU 1984:54, prop. 1988/89:124 och JuU 1988/89:25).
    Den fortsatta framställningen tar upp olika frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under följande rubriker.

 

2. Regeringsformen
3. Proportionalitetsprincipen
4. Hemlig teleavlyssning
5. Hemlig teleövervakning
6. Förutsättningar för tillstånd
7. Polis och åklagares prövning
8. Domstolsprövning
9. Avlyssningsförbud
10. Beslut om hävande
11. Granskning av upptagning m. m. samt förstöring
12. Diarieföring m. m.

 

Jag utgår endast från reglerna i RB. Vad som sägs gäller dock i allt väsentligt även tillämpningen av dessa tvångsmedel enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll och lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.
    Innan jag går in på författningsregleringen vill jag först citera vad departementschefen anförde inledningsvis i samband med den senaste översynen av bestämmelserna i RB (prop. 1988/89:124 s. 36–37, i fortsättningen endast benämnd prop.).
    Telefonavlyssning är ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Den innebär att avlyssnaren kan höra förtroliga samtal och meddelanden mellan människor utan dessas medgivande eller vetskap. Rätten att fritt och utan obehörigt intrång

530 Krister Malmsten SvJT 1992 använda telefonen för meddelanden ingår bland de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt regeringsformen. Sekretesslagens bestämmelser och straffbudet mot brytande av telehemlighet skyddar telekommunikationer från utomstående. Tilliten till att telefonhemligheten respekteras är väsentlig inte bara från de enskilda medborgarnas perspektiv utan också från allmän synpunkt. Om tilliten rubbas, uppstår misstro bland medborgarna. Den kan ge upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning. Skall telefonavlyssning tillåtas, måste den därför reserveras för sådana fall då medborgarna i gemen är beredda att godta det allvarliga ingreppet med hänsyn till det intresse som utgör motiv för åtgärden.
    Den sekretess som är nödvändig för att tvångsmedlet skall kunna fungera ger det en särställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. Skyddet mot missbruk av tvångsmedel i allmänhet ligger till stor del däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och har möjlighet att få den prövad av domstol, överordnad myndighet, JK eller JO. Telefonavlyssningens hemlighållande omöjliggör en sådan bevakning från medborgarnas sida. Av samma orsak blir den kontroll som den allmänna opinionen kan utöva genom massmedia och eljest illusorisk. I skydd av sekretessen kan en oriktig tillämpning uppstå, som i olyckliga situationer kan övergå i direkt missbruk av befogenheterna. Mot denna bakgrund framstår det som särskilt angeläget att ha regler som inte är tänjbara och att eftersträva ett beslutsförfarande som såvitt möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning. Alla överväganden beträffande telefonavlyssning som tvångsmedel måste ske mot denna bakgrund.

 

2. Regeringsformen m. m.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl. a. hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
    Angivet skydd får dock begränsas genom lag. Sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 12 § regeringsformen).
    Som redan anförts har grundlagsskyddet genombrutits genom reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i 27 kap. RB.

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 531 Telehemligheten är skyddad även mot angrepp från enskilda. Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom postförsändelse eller såsom telesamtal, telegram eller annat telemeddelande är under befordran genom allmän befordringsanstalt, döms enligt 4 kap. 8 § brottsbalken för brytande av post- och telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år (se Jareborg, Brotten I, 2 uppl., s. 281 f.).
    Enligt 9 kap. 8 § sekretesslagen (1980:100) gäller vidare sekretess inom televerket för bl. a. uppgift som angår särskilt telefonsamtal eller annat telemeddelande.

 

3. Proportionalitetsprincipen
För all tvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
    Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det föreligger ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig.
    Proportionalitetsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.
    Proportionalitetsprincipen är i fråga om de straffprocessuella tvångsmedlen lagfäst i 24–28 kap. RB. Beträffande de hemliga tvångsmedlen sägs således i 27 kap. 1 § tredje stycket att de får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Härmed inbegrips, förutom direkta följder för den som utsätts för tvångsmedlet, även indirekta verkningar av tvångsmedelsanvändningen. Det kan t. ex. röra sig om intrång i tredje mans rättsligt skyddade intressen. Som exempel på situationer där sådana indirekta effekter kan uppstå kan nämnas avlyssning av telefoner på en tidningsredaktion. Givetvis skall också andra intrång i den personliga integriteten som olika tvångsmedel kan medföra vägas in, också sådana som inte riktar sig mot sådana särskilt skyddade områden som nämnts nu. Men hemlig teleavlyssning ter sig särskilt allvarlig, om tvångsmedlet används på anknytningar till tidningsföretag eller andra massmedieföretag. Följderna för flödet av meddelanden till de nyhetsförmedlande organen skulle i sådana fall kunna bli mycket allvarliga. Utrymmet

532 Krister Malmsten SvJT 1992 för t. ex. hemlig teleavlyssning av ett massmedieföretag torde därför bli mycket begränsat, men det torde ändå inte kunna uteslutas att tvångsmedel undantagsvis måste tillgripas också där (prop. s. 28).
    Ett sätt att vid den aktuella tvångsmedelsanvändningen minimera intrånget i den personliga integriteten är att förena tillståndsbesluten med villkor (se avsnitt 8).

 

4. Hemlig teleavlyssning

 


18 §. Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden, som befordras av televerket till eller från viss telefonappararat eller annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående 1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller 2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff.

 

I första stycket ges en definition av hemlig teleavlyssning. Tvångsmedlets tillämpningsområde har anpassats till den tekniska utveckling som ägt rum på telekommunikationsområdet. Det med hänsyn till teknikens landvinningar tidigare använda alltför snäva begreppet telefonapparat har därför byggts ut. I lagtexten anges nu i stället att tvångsmedlet får användas vad gäller samtal eller andra telemeddelanden till och från viss telefonapparat eller annan teleanläggning. Härigenom kommer all kommunikation som befordras via det allmänna telenätet att omfattas. Förutom avlyssning av telefonsamtal skall tvångsmedlet sålunda kunna användas också för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. I tvångsmedlets tillämpningsområde ingår möjlighet till avlyssning av mobiltelefon, i den mån tillstånd över huvud taget krävs för sådan avlyssning (prop. s. 38–40).
    Sedan inkoppling skett hos Televerket har polisen under tillståndstiden direktförbindelse med aktuella telefonapparater. Varje gång luren lyfts på den avlyssnade telefonapparaten startar en bandspelare som tar upp samtalen på fonetisk väg. Samtidigt registreras klockslaget för samtalet.
    Straffbestämmelsen i 4 kap. 9a § brottsbalken om olovlig avlyssning gäller endast samtal vari samtliga deltagare är ovetande om att avlyssning sker med tekniska hjälpmedel. För att markera bl.a. att det endast i sådana fall erfordras särskild reglering i lag för att

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 533 göra åtgäden lovlig har angetts i lagtexten att det skall vara fråga om avlyssning eller upptagning som sker i hemlighet (prop. s. 67).
    I andra stycket anges vilka brott som kan föranleda hemlig teleavlyssning. För att ge en säker garanti för att endast de verkligt grova brotten kommer i fråga för sådan avlyssning har avgränsningen skett med anknytning till minimistraffet för brottet. Tvåårsgränsen ger uttryck för att det är fråga om utredning av brott av så grov beskaffenhet att intresset av att vid behov kunna tillgripa hemlig teleavlyssning för att få brottet utrett i princip undantagslöst måste anses väga tyngre än motstående intressen (prop. s. 41).
    Jämfört med tidigare gällande regler har den förändringen gjorts att tvångsmedlet får användas även vid förbrott till avlyssningsgrundande brott. Hemlig teleavlyssning får alltså — i de fall den osjälvständiga brottsformen är straffbelagd — användas vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till brott som kan föranleda avlyssning sedan de fullfordats. Följande brottsbalksbrott omfattas i fredstid av reglerna om hemlig teleövervakning. Där inte annat sägs avses även de osjälvständiga brottsformerna förberedelse och stämpling.

 

— mord (3:1)
— dråp (3:2)
— människorov (4:1)
— våldtäkt (6:1)
— grov våldtäkt (6:1)
— grovt sexuellt utnyttjande av underårig(6:4)

— grovt koppleri (6:9) — grovt rån (8:6)
— mordbrand (13: 2)
— allmänfarlig ödeläggelse (13:3)
— (grov) allmänfarlig ödeläggelse (13:3)
— grovt sabotage (13:5)
— (grov) kapning av luftfartyg (13:5 a)
— (grov) mened (15:1). Även förberedelse eller stämpling som innebär, att någon söker anstifta sådan gärning (15:15)
— uppror (18:1)
— väpnat hot mot laglig ordning (18:3)
— högförräderi (19:1)
— krigsanstiftan (19:2). Ej som självständigt brott
— trolöshet vid förhandling med främmande makt (19:3)
— grovt spioneri (19:6)

 

Dessutom bör nämnas

 

— grovt narkotikabrott, 3 § narkotikastrafflagen (1968:64)
— grov varusmuggling av narkotika, 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
— folkmord enligt lagen (1964:169) om straff för folkmord

 

534 Krister Malmsten SvJT 1992 5. Hemlig teleövervakning

 


19 §. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden. Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående 1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, 2. brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser narkotika eller 3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd med straff.

 

I första stycket ges en definition på hemlig teleövervakning. Liksom vid hemlig teleavlyssning kan även andra kommunikationsformer än telefonsamtal bli föremål för hemlig teleövervakning (jfr ovan avsnitt 4).
    Den tekniska utvecklingen har medfört att uppgifter kan inhämtas inte bara i fråga om de telefonnummer som har ringts upp utan också i fråga om t. ex. tidsuppgifter för när samtalet ägt rum, om svar erhållits och hur länge samtal pågått. Man kan också redovisa varifrån i landet ett samtal från en mobiltelefon ägt rum.
    Från integritetssynpunkt innebär hemlig teleövervakning normalt sett inte ett lika stort ingrepp som hemlig teleavlyssning. Undantag finns dock, t. ex. om övervakningen avser teleanläggning på en tidningsredaktion eller hos en journalist (prop. s. 49). Proportionalitetsprincipen får då styra prövningen.
    Uppgifter om vilka samtal som har ringts till eller från viss telefon kan ibland fylla en mycket viktig funktion och är ofta ett alternativ till hemlig teleavlyssning. Detta tvångsmedel kan på ett effektivt sätt medverka till att kartlägga en misstänkt narkotikalangares eller storhälares kontaktkrets (prop. s. 48).
    Möjligheten att stänga av en teleanläggning motiveras bl. a. med att man i kritiska lägen skall kunna hindra en misstänkt att sätta sig i förbindelse med medbrottslingar eller nås av samtal med en varning. I praktiken torde avstängning av telefon främst vara aktuellt när det gäller narkotikabrottslighet och organiserad brottslighet.
    I andra stycket anges vilka brott som kan föranleda hemlig teleövervakning.
    Till en början får tvångsmedlet användas vid förundersökning angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 535 fängelse i sex månader. Förutom de brott som redovisats i avsnitt 4 ovan omfattas i fredstid följande brottsbalksbrott.

 

— grov misshandel (3:6)
— (grovt) vållande till annans död (3:7)
— olaga frihetsberövande (4:2)
— försättande i nödläge (4:3)
— (grovt) olaga tvång (4:4)
— grov stöld (8:4) — rån (8:5)
— (grovt) tillgrepp av fortskaffningsmedel (8:7)
— grovt bedrägeri (9:3)
— grovt häleri (9:6)
— grov förskingring (10:3)
— grov oredlighet mot borgenärer (11:2)
— (grovt) bokföringsbrott (11:5)
— (grov) förgöring (13:8)

— (grovt) miljöbrott (13:8a)
— grov urkundsförfalskning (14:3)
— (grovt) undertryckande av urkund (14:4)
— (grovt) falskt åtal (15:5)
— (grov) bevisförvanskning (15:8)
— grovt dobbleri (16:14a)
— egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (19:4)

 

En särlösning har gjorts när det gäller narkotikabrottslighet. Det har således ansetts angeläget att hemlig teleövervakning kan användas vid brott enligt 1 § narkotikastrafflagen och 1 § varusmugglingslagen som avser narkotika, trots att böter ingår i straffskalan.
    För osjälvständiga brott har kriteriet bestämts på samma sätt som vid hemlig teleavlyssning. Beträffande vilka brott som omfattas hänvisas till uppräkningen i avsnitt 4 ovan.

 

6. Förutsättningar för tillstånd

 


20 § Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte.

 

För att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall kunna beslutas krävs inte endast att personen i fråga är skäligen misstänkt för brottet. Åtgärden skall dessutom vara av synnerlig vikt för utredningen.
    Begreppet skälig misstanke används som en förutsättning för tillämpningen även av andra tvångsmedel enligt RB, t. ex. reseförbud, kvarstad, husrannsakan och kroppsvisitation. Skälig misstanke mot någon förutsätts vidare enligt 23 kap. 18 § RB för att man i samband med förhör skall vara skyldig att underrätta honom om

536 Krister Malmsten SvJT 1992 misstanken. Begreppet ”skälig misstanke” är inte närmare kommenterat i förarbetena till RB. Gärde (s. 310 f.) säger att denna grad av misstanke är starkare än vad som innefattas med att någon ”kan misstänkas” men inte uppgår till vad som avses med ”sannolika skäl”. Ekelöf anser att bevisstyrkan skall kunna jämföras med uttrycket ”antagligt” (Rättegång V, 3 uppl., s. 86. Se vidare SOU 1984:54 s. 223–226).
    Uttrycket synnerlig vikt för utredningen behöver inte nödvändigtvis avse att avlyssningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande dom. I de flesta fall har telefonavlyssning en indirekt verkan. Den bidrar till att kartlägga kontaktvägar och förehavanden, ger uppslag till vidare spaning och bildar underlag för andra åtgärder. En annan verkan är att avlyssningen kan föra en på olika sätt uppkommen misstanke till nolläget, dvs rentvå den misstänkte (prop. s. 44 f.).
    Synnerlig vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande de upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa får sålunda inte inskränka sig till obetydliga detaljer, som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar emellertid därutöver ett krav på att utredningsläget gör avlyssningen nödvändig. Vad som kan vinnas genom åtgärden får i princip inte vara åtkomligt med andra, mindre ingripande metoder. En slentrianmässig bedömning får inte förekomma i fråga om vare sig utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller för tvångsmedlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet måste alltid verkställas. Granskningen måste mynna ut i bedömningen att utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att det finns skäl att räkna med att avlyssningen — ensam eller i förening med andra åtgärder — verkligen kan få effekt (a st.).
    I och för sig behöver något absolut hinder inte föreligga mot att få fram information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från teleavlyssning. Kan personlig övervakning (skuggning) eller andra åtgärder användas som alternativ, bör det ändå vara tillåtet med teleavlyssning, om alternativen skulle kräva en orimligt hög personalinsats eller vara förenade med avsevärd risk att den pågående utredningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock vara att i första hand pröva andra metoder (a st.).
    Tillstånd till avlyssning och övervakning får endast avse telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas av den misstänkte eller annars kan antas komma att bli begagnad av honom. Genom att regeln anknyter till teleanläggning som kan antas bli begagnad av den misstänkte, kan avlyssning ske av t. ex. en telefon som inne-

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 537 has av den misstänktes sambo, en telefon på den misstänktes arbetsplats eller en telefon i en telefonkiosk dit den misstänkte regelbundet går för att ringa.
    En telefon som den misstänkte inte innehar eller kan antas begagna, men som han kan förväntas ringa till, får däremot inte avlyssnas (prop. s. 45 och JO 1991/92 s. 25).
    Enligt departementschefen ligger det i sakens natur att man vid tillståndsgivningen bör göra skillnad på telefoner, som innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte, och telefoner, som har en lösare anknytning till den misstänkte (prop. s. 46). Att en sådan avvägning görs ligger i proportionalitetsprincipen (27 kap. 1 § tredje stycket RB). Härtill kommer att man med hjälp av yttre spaning kan begränsa avlyssningen av samtal från t. ex. en telefonautomat till sådana samtal som rings av den misstänkte (a st.).
    Att tillståndsbeslut ibland bör förenas med inskränkande villkor behandlas i avsnitt 8.
    Sammanfattningsvis torde kunna sägas att beslutet i de fall där tillstånd beviljas i fråga om en telefon som är tillgänglig för allmänheten eller, förutom av den misstänkte, används av ett större antal personer som regel bör förenas med inskränkande villkor (JO dnr 3331-1989).
    För att minimera risken för att för utredningen ovidkommande personer utsätts för avlyssning bör vidare beslut i fråga om misstänkta som regelbundet vistas utomlands eller som man vet kommer att resa utrikes under tillståndstiden förenas med villkor att det gäller endast när den misstänkte vistas i riket (jfr JO dnr 37081991).
    Se vidare om avlyssningsförbud i avsnitt 9 nedan.

 

7. Polis och åklagares prövning
Skälig misstanke mot viss person angående brott som kan föranleda hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning uppkommer i regel genom polisens förspaningsarbete (se SOU 1982:63 s. 126). När frågan om tvångsmedelsanvändningen aktualiseras redovisar polispersonalen uppgifterna till vederbörande rotelchef som i sin tur föredrar ärendet för polismästaren eller vid de större polismyndigheterna chefen för kriminalavdelningen. Slutligen skall saken godkännas av rikspolischefen eller dennes ställföreträdare innan ärendet överlämnas till åklagaren för ställningstagande om framställning skall ske hos rätten.
    Till grund för prövningen ligger en promemoria — som är avsedd att ges in till rätten — med närmare uppgifter om den misstänkte, misstänkt brott, aktuell teleanläggning och andra uppgifter

538 Krister Malmsten SvJT 1992 om utredningsläget. Promemoriorna är vanligtvis detaljrika och ger för det mesta ett tillräckligt underlag för en bedömning av saken. Sakuppgifter av direkt betydelse för rättens kommande prövning skall alltid antecknas i promemorian (JO dnr 1378-1992). Detta gäller naturligtvis även i de fall framställningen kommer att kompletteras med muntliga uppgifter av åklagaren och utredningsmannen i samband med föredragningen hos domstolen.
    I regel har polisen hållit åklagaren underrättad om ärendet under tiden frågan varit föremål för den slutliga prövningen hos Rikspolisstyrelsen. Sedan styrelsen beslutat att ärendet skall gå vidare till åklagaren föredras det för denne varefter han tar ställning till om en framställning skall göras hos rätten.
    Det förekommer att åklagarna i akuta lägen kontaktas av polisen utom ordinarie tjänstetid. Åklagarna brukar då alltid träda i tjänst och såvitt känt har det i sådana situationer aldrig uppstått några problem att få fram ett ärende.
    Beträffande det fortsatta förfarandet hänvisas till avsnitt 8. Åklagare har inte rätt att fatta interimistiska beslut i saken. Det har inte ansetts föreligga något påtagligt behov härav (prop. s. 52). I praktiken fungerar samarbetet mellan polis, åklagare och domstol mycket väl och det finns inget som tyder på att handläggningen onödigt fördröjs på grund av att beslut skall fattas av rätten. I situationer utom ordinarie kontorstid där det är nödvändigt med snabb handläggning brukar vederbörande domare undantagslöst träda i tjänst och pröva framställningen genast.
    Polisens och åklagarens åtgärder i samband med nu nämnd prövning har i regel inte någon självständig rättslig betydelse som kan anses innefatta myndighetsutövning. Men självfallet ansvarar man för att det material som presenteras är korrekt i sak och rätt återgivet. Att lämna sanningslösa uppgifter kan föranleda ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (jfr JK 1984 A.3).
    Ansvaret för att tvångsmedelsbeslutet står i överensstämmelse med gällande lag åvilar i första hand domstolen, som är det organ som fattar det rättsligt bindande beslutet i frågan och som i kraft av sin roll inom rättsväsendet har ett särskilt ansvar för att rättssäkerhetens krav tillgodoses. Också åklagaren har emellertid en viktig uppgift i sammanhanget. Även om hans framställning till domstolen saknar självständig rättslig betydelse är det den som ligger till grund för domstolens ställningstagande. Man måste bl. a. med hänsyn till att det ankommer på åklagaren att fortlöpande beakta rättssäkerhetsaspekterna i de förundersökningar som han leder kräva att han, innan han ger in en framställning till domstolen, självständigt gör en bedömning av om de rättsliga förutsättningar-

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 539 na för ett bifallsbeslut föreligger (JO 1991/92 s. 25. Se även JK 1983 A.13).

 

8. Domstolsprövning

 


21 § Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och anläggning. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

 

Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning tas upp av rätten på yrkande av åklagare. Det hemlighållande som dessa tvångsmedel kräver ger dem en särställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. Den misstänkte är omedveten om beslutad hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Han har alltså ingen möjlighet att få åtgärden prövad av domstol, överordnad myndighet, JO eller JK. Det har därför ansetts som särskilt angeläget att eftersträva att beslut fattas av ett organ som är så fristående från förundersökningen som möjligt. Uppgiften har därför lagts på domstol (prop. s. 51).
    Rättens behörighet att ta upp frågan följer av forumreglerna i 19 kap. RB. Huvudregeln är alltså att laga domstol är rätten i den ort där brottet förövats. Det är dock inte ovanligt att en domstol som beslutat i ett ingångsärende fortsätter att handlägga ärendet oavsett om den misstänkte förflyttar sig till olika platser i landet och tillstånd begärs även beträffande telefoner på dessa orter eller sedan det visat sig att brottsligheten på annat sätt har beröringspunkter i andra delar av landet.
    En framställning från åklagare skall registreras som ett ärende och inte som ett mål (DV:s Arkivhandbok s. 10 och 37–38). Först om försvarar- eller häktningsfråga uppkommer eller när åtal väcks läggs ett brottmål upp. Och i brottmålet kommer det inte att finnas några handlingar eller uppgifter om teleavlyssning eller teleövervakning annat än om åklagaren åberopar sådana som bevisning.
    En del domstolar lägger upp ett ärendenummer för varje misstänkt medan andra domstolar lägger upp ett nummer för flera misstänkta vid gemensam brottslighet eller vid brott med nära anknytning till varandra.
    Rätten är beslutför med en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 § RB. Eftersom handläggningen kräver särskild erfarenhet får uppgiften enligt 13 § förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion inte tilldelas tingsfiskal. Sådana ärenden bör alltid handläggas av lag-

540 Krister Malmsten SvJT 1992 mannen eller någon annan innehavare av ordinarie domartjänst (JO dnr 3708-1991). Självfallet måste det finnas ytterligare en domare som är insatt i handläggningen av den här typen av ärenden, men det är av säkerhetsskäl angeläget att personkretsen här liksom hos övriga berörda myndigheter är starkt begränsad.
    Åklagaren kontaktar i regel tingsrätten per telefon och framför sitt ärende. Några detaljer avhandlas inte per telefon utan man kommer överens om en tid för sammanträde. På grund av ärendenas ofta brådskande karaktär brukar man i nya ärenden sammanträffa så snart som möjligt, vilket oftast innebär samma dag. De s. k. förlängningsärendena hanteras naturligtvis på ett annat sätt.
    Rättens beslut grundas på innehållet i de handlingar som ges in av åklagaren. Det rör sig vanligtvis om dels en av åklagaren upprättad skriftlig framställning i fyra exemplar (rätten, åklagaren, polisen och televerket) med uppgift om bl. a. aktuella lagrum och vilket telefonnummer det gäller (den misstänktes namn anges inte här), dels en av polisen upprättad promemoria som beskriver den misstänkte, misstänkt brott och skälen för tvångsåtgärden. Av åklagarens skriftliga framställning bör uttryckligen framgå att den misstänkte disponerar eller kan antas komma att disponera telefonen. När det redan initialt står klart att ett tillstånd bör förenas med inskränkande villkor räcker det inte med att begränsningen framgår av promemorian. Eventuella villkor bör framgå av åklagarens framställning (JO dnr 1284-1992).
    Som regel kompletteras den skriftliga ansökan med en muntlig föredragning av åklagaren. Det förekommer också att åklagaren har en utredningsman (polis) med sig vid föredragningen. Vilka som varit närvarande vid föredragningen skall framgå av protokoll eller tjänsteanteckning (JO dnr 3330-1989). JO har också påpekat vikten av att för beslutet relevanta uppgifter som framförs vid föredragningen men som inte framgår av ingivna handlingar dokumenteras av rätten (JO dnr 1284-1992). Sakuppgifter av direkt betydelse för rättens prövning skall dock antecknas i polisens promemoria (JO dnr 1378-1992).
    Tillstånd får inte meddelas att gälla för längre tid än nödvändigt. Längsta tillståndstid är en månad från beslutsdagen. Meddelas beslut den 3 oktober kan tillstånd således som längst gälla t. o. m. den 3 november. Det finns dock inget hinder mot att åklagaren strax före tillståndstidens utgång kommer in till domstolen med yrkande om ett nytt tillstånd avseende samme misstänkt och samma telefonnummer och brott som beviljats tidigare (s. k. förlängningsärende). Självfallet finns det inte heller något hinder mot att domstolen under löpande tillståndsperiod tar ett nytt

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 541 beslut beträffande samme misstänkt och samma brott men avseende ytterligare en eller flera andra telefoner. Handläggningen bör då lämpligen fortsätta i samma ärende (akt) som det tidigare. Om samma person misstänks för en helt annan gärning, det är alltså inte endast fråga om en ny brottsrubricering beträffande samma sak, kan det dock finnas skäl att lägga upp ett nytt ärende.
    Även i förlängningsärendena bör åklagarens framställning alltid åtföljas av en ny promemoria från polisen med kompletterande uppgifter.
    I de fall beslut meddelas utom ordinarie tjänstetid, t. ex. i bostaden, skall anteckningar föras om vad som förevarit och skriftligt beslut i saken nedtecknas i direkt anslutning till beslutet (JO dnr 3330-1989).
    Det kan ibland vara angeläget att tillstånd till avlyssning beviljas beträffande telefoner som är tillgängliga för allmänheten, t. ex. en telefonhytt på allmän plats, eller ifråga om telefoner som på annat sätt är tillgängliga för ett större antal personer, t. ex. på en arbetsplats eller i offentliga lokaler. Med hänsyn till att det i nu berörda fall uppenbarligen föreligger en betydligt större risk än annars för att för brottsutredningen helt ovidkommande personer utsätts för avlyssning bör tillstånden förenas med inskränkande villkor (JO dnr 3330-1989 och 3708-1991). Som exempel kan hänvisas till att departementschefen anförde att man med hjälp av yttre spaning kan begränsa avlyssningen av samtal från en telefonautomat till sådana samtal som rings av den misstänkte (prop. s. 46).
    Av effektivitetsskäl kan det ibland vara angeläget att ett tillstånd löper även under tid då den misstänkte tillfälligt vistas på annan ort än den där den aktuella telefonen är belägen. När det är känt, personen har t. ex. bokat en charterresa utomlands, och det finns en uppenbar risk att annan person kan komma att avlyssnas, bör tillståndet förenas med ett villkor om att beslutet endast gäller när vederbörande vistas i riket (JO dnr 3330-1989 och 3708-1991).
    Normalt meddelar domstolen sitt beslut i direkt anslutning till föredragningen och genomgången av ingivna handlingar. Beslutet, som enligt 30 kap. 12 § RB genast går i verkställighet, tecknas oftast direkt på de fyra exemplaren av framställningen. Tingsrätten behåller normalt exemplar 1. Övriga exemplar återlämnas till åklagaren. En del tingsrätter kräver att åklagaren kvitterar mottagandet i anmärkningskolumnen på dagboksbladet. Expeditioner brukar alltså inte ske genom postbefordran.
    Enligt 49 kap. 4 § första stycket 6 RB skall talan mot beslut angående åtgärder i 27 kap. RB föras särskilt genom besvär. I 30 kap.

542 Krister Malmsten SvJT 1992 11 § RB sägs vidare att rätten skall ge det till känna. Rättens beslut bör därför innehålla en fullföljdshänvisning (JO dnr 3330-1989). Det förtjänar att påpekas att åklagaren kan finna anledning att klaga på, förutom avslagsbeslut, bifallna framställningar som av rätten självmant förenats med villkor.
    Beträffande handläggningen i hovrätten kan hänvisas till 52 kap. 7 § RB (se härom SOU 1984:54 s. 242–243). Talan mot hovrättens beslut förs genom besvär (54 kap. 2 § RB).
    Domstolens tillståndsbeslut är alltså ett beslut under rättegång. När beslutet hävs eller tillståndstiden löper ut utan att förlängning begärs bör rätten därför — såvida man inte kan förutse att ärendet kommer att återupptas inom en nära framtid — avsluta ärendet genom ett avskrivningsbeslut (JO dnr 1656-1991).
    För uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål och användningen av tvångsmedel i sådant mål gäller sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Till följd av bestämmelsen i 12 kap. 1 § första stycket sekretesslagen gäller denna sekretess även hos domstolen när åklagaren gör en framställning om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. I dessa ärenden är det inte aktuellt med någon förhandling. Sekretessen består således under tingsrättens handläggning. Av 12 kap. 4 § sekretesslagen framgår att sekretess för en uppgift i mål eller ärende upphör att gälla i målet eller ärendet om uppgiften tas in i dom eller annat beslut i samma mål eller ärende, om domstolen inte förordnar att sekretessen skall bestå. Beslut om tillstånd till sådana tvångsåtgärder får, när de antecknas på en framställning, regelmässigt sitt faktiska innehåll genom uppgifterna i framställningen. Dessa uppgifter får därför anses ingå i domstolens beslut. Av det anförda följer att domstolen i sitt beslut bör ge ett särskilt förordnande i saken, t. ex. enligt följande:

 

ÄLVDALENS TINGSRÄTT BESLUT 1900-00-00

 

Framställningen bifalles.

 

Sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller för samtliga handlingar i ärendet inklusive rättens dagboksblad.

 

Talan mot beslutet förs särskilt genom besvär.

 

lagman/chefsrådman

 

Till undvikande av varje tvivel om saken bör domstolen även i sitt avskrivningsbeslut meddela ett sekretessförordnande.

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 543 9. Avlyssningsförbud

 


22 §. Hemlig teleavlyssning får ej ske av telefonsamtal eller andra telemeddelanden mellan den misstänke och hans försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, skall avlyssningen avbrytas. Upptagningar och uppteckningar skall, i den mån de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

 

Enligt 36 kap. 5 § RB får bl. a. försvarare inte höras som vittne om vad som anförtrotts honom för uppdragets fullgörande, om inte den misstänkte medger det. Detta gäller oberoende av brottets beskaffenhet.
    Den som misstänks för brott måste kunna förlita sig på att det han säger till sin försvarare inte kommer till de brottsutredande organens kännedom utan hans samtycke. Detta gäller oavsett på vilket sätt han meddelar sig med försvararen. Mot den bakgrunden får det anses rimligt att man förbjuder hemlig teleavlyssning av samtal och andra meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare (prop. s. 46–47).
    Ett praktiskt problem i sammanhanget är att telefonsamtal till eller från berörd apparat i regel spelas in på band och avlyssnas först senare. Det har dock ansetts ligga i sakens natur att senare avlyssning av inspelat band skall avbrytas i det fall som det nu är fråga om och att det aktuella avsnittet skall förstöras (prop. s. 47).
    I förarbetena sägs att det kan antas att vid den tidpunkt då avlyssning aktualiseras försvarare inte hunnit utses eller förordnas annat än i undantagsfall. Regeln skulle därför i praktiken komma att få betydelse endast i enstaka fall (prop. s. 68). Uttalandet ger vid handen att man avsett försvarare för den misstänkte i det ärende som är föremål för tvångsåtgärden. Lagtexten ger dock inte stöd för en sådan begränsning. Avlyssningsförbudet torde därför omfatta samtliga samtal den misstänkte har med sin försvarare oavsett om dennes uppdrag anknyter till det pågående tvångsmedelsärendet eller ej.

10. Beslut om hävande

 


23 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

 

Denna paragraf tar sikte på de fall då det inte längre finns skäl för tvångsmedlet. Åtgärden skall då omedelbart hävas. Härav följer att eventuellt förberedelsearbete skall avslutas, om åtgärden ännu inte

544 Krister Malmsten SvJT 1992 påbörjats. Har tvångsåtgärderna redan verkställts innebär hävningen att avlyssningen eller övervakningen genast skall upphöra.
    Om den misstänkte under löpande tillståndstid reser utomlands och det inte står klart att han kommer att återvända till riket tämligen omgående bör beslutet hävas (jfr JO dnr 3708-1991). En invändning om att avlyssning självfallet inte sker under den tid den misstänkte vistas utomlands saknar relevans i sammanhanget. Med tanke på att behovet av att återuppta avlyssningen under tillståndstiden kan uppstå med kort varsel vill jag påminna om den möjlighet som finns för domstolen att i angiven situation styra upp saken med ett nytt beslut som förses med ett villkor om att det gäller endast under tid då den misstänkte vistas i riket (se avsnitt 8).
    Det åligger självfallet polisen att omedelbart underrätta åklagaren om omständigheter som kan inverka på bedömningen huruvida hävande skall ske.
    Beslut om hävande fattas normalt av åklagaren. Genom att åklagaren själv fattar beslutet torde avvecklingsåtgärder normalt kunna vidtas snabbare än om han skulle inhämta rättens beslut. För att det inte skall råda något tvivel om saken bör beslutet avfattas skriftligen, vilket brukar göras på tillståndshandlingen. Även om domstolen, polisen och televerket genast underrättas muntligen bör de därefter erhålla även en kopia av det skriftliga beslutet. Under alla förhållanden bör det muntliga beskedet från åklagaren dokumenteras hos den mottagande myndigheten genom en tjänsteanteckning i akten.
    När domstolen beslutar om hävande bör självfallet övriga myndigheter underrättas på motsvarande sätt.
    Som redan nämnts i avsnitt 8 är domstolens tillståndsbeslut ett beslut under rättegång. Ärendet bör därför när beslutet hävts — såvida man inte kan förutse att det kommer att återupptas inom en nära framtid — avslutas genom ett avskrivningsbeslut (JO dnr 1656-1991).
    Om det senare under utredningen visar sig att behov av avlyssning eller övervakning på nytt föreligger, får en ny ansökan ges in till rätten. Beroende på om det tidigare ärendet avskrivits eller ej läggs ett nytt ärende upp med nytt ärendenummer respektive fortsätter handläggningen i samma ärende.

11. Granskning av upptagning m. m. samt förstöring

 


24 § En upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 545 Upptagningar och uppteckningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras.

 

I första stycket föreskrivs att upptagningar och uppteckningar som skett vid hemlig teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. Det har ansetts angeläget att uttryckligen föreskriva att upptagningar och uppteckningar skall underkastas granskning och att granskningen skall ske snarast möjligt (jfr SOU 1989:1).
    Det främsta syftet med granskningen är givetvis att pröva i vilken utsträckning som upptagningen är av betydelse från utredningssynpunkt. Det förhållandet att det skall göras en första granskning så snart som möjligt innebär givetvis inte någon befrielse från skyldigheten att granska materialet även senare under utredningens gång (prop. s. 69).
    Banden över inspelade samtal från hemlig teleavlyssning skrivs som regel inte ut. Vid avlyssning av banden görs i stället anteckningar löpande. Endast om det visar sig att materialet behövs sker en utskrift och då enbart i relevanta delar. Det stora flertalet band makuleras därför utan att någon utskrift gjorts. Av hänvisningen till 12 § framgår att granskningen endast får göras av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Efter anvisning av dessa får dock sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen eller som hörs, utföra granskningsarbetet. Det är inte ovanligt att den första granskningen utförs av en tolk. Andra stycket innehåller en bestämmelse om att upptagningar och uppteckningar som har gjorts vid hemlig teleavlyssning skall sparas — i den mån de innehåller något som är av betydelse från utredningssynpunkt — till dess förundersökningen nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. Denna regel är föranledd av intresset av att materialet från avlyssning inte skall bevaras i större utsträckning och under längre tid än nödvändigt. Såvitt gäller själva upptagningarna tillgodoser regeln också det behov som undantagsvis kan föreligga av att för den fortsatta utredningen eller rättegången ha tillgång till själva upptagningen från teleavlyssningen och inte bara en utskrift av bandet.
    Regeln i andra stycket ger uttryck för grundprincipen att det som vid granskningen bedöms sakna intresse från utredningssynpunkt givetvis inte skall bevaras. Det skall emellertid påpekas att det ofta är svårt att bedöma vilka uppgifter som verkligen är av betydelse. Det är därför oundvikligt att upptagningar kan komma att sparas i större utsträckning än som senare, när utredningen är klar, visar sig påkallat.

546 Krister Malmsten SvJT 1992 Sedan ärendet slutligt avgjorts — t. ex. genom lagakraftvunnen dom i ett brottmål eller genom att förundersökningen lagts ned eller avslutats — skall upptagningar och uppteckningar förstöras. Det gäller dock inte till den del som upptagning eller uppteckning har tagits in i förundersökningsprotokollet (a st).
    Det förekommer att åklagare av praktiska skäl inte löpande fattar beslut om förstöring utan att det sker med jämna tidsmellanrum för ett flertal ärenden enligt av polisen i samråd med åklagaren upprättade förteckningar. JO har ansett att frågan om förstöring enligt denna ordning skall tas upp till prövning med kortare tidsmellanrum än en gång i kvartalet (dnr 3331-1989).
    Åklagarens beslut om förstöring bör formuleras så att det framgår att det omfattar endast upptagningar och uppteckningar, och således inte andra handlingar i ärendet. Med hänsyn till att det är åklagaren som fattar beslutet om förstöring bör vidare i beslutet antecknas åklagarmyndighetens diarienummer (JO dnr 33311989).
    Det är viktigt att det klart framgår att åklagarens beslut om att materialet i teleavlyssningsärendet skall förstöras också har verkställts. Att så skett och med uppgift även om vilka tjänstemän som gjort det (bör vara minst två) skall därför dokumenteras, t. ex. i ett protokoll eller genom en tjänsteanteckning på den av åklagaren ingivna beslutshandlingen (JO dnr 2701-1990).
    Förstöring brukar ske genom bränning men kan lika väl ske med användning av pappersdestruktör (FA Säk).
    Paragrafen talar endast om hemlig teleavlyssning. Bestämmelsen bör dock lämpligen tillämpas analogt i fråga om uppgifter som registrerats i samband med hemlig teleövervakning.

 

12. Diarieföring m. m.
I 15 kap. sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om registrering av allmänna handlingar. Bestämmelsernas syfte är att garantera allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar. För att offentlighetsprincipen skall kunna fungera på det sätt som är avsett har det ansetts nödvändigt att myndigheterna registrerar sina handlingar eller, i fråga om vissa slag av handlingar, i varje fall håller dem ordnade så att det går att konstatera vilka allmänna handlingar som finns. Beträffande handlingar för vilka sekretess gäller är registreringsskyldigheten ovillkorlig (15 kap. 1 § första stycket andra meningen).
    Om en registrering skall fylla sitt syfte måste den vara så utförlig att den registrerade handlingen utan svårighet kan identifieras. I 15 kap. 2 § första stycket anges de minimikrav som ställs på en

SvJT 1992 Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning 547 registrering. Enligt huvudregeln är diarier hos myndigheter offentliga. Vissa uppgifter som annars är obligatoriska skall dock utelämnas om detta är nödvändigt för att diariet i övriga delar skall vara offentligt. Av paragrafens tredje stycke framgår emellertid att regeringen i fråga om vissa register kan föreskriva att dessa skall innehålla samtliga obligatoriska uppgifter trots att detta får till följd att diariet i sin helhet blir sekretessbelagt. Sådana undantag har gjorts beträffande bl. a. diarier över nu aktuella tvångsmedel hos televerket, polis- och åklagarmyndigheterna och de allmänna domstolarna, se 6 § sekretessförordningen (1980:657).
    Om en person som inte berörs av tvångsmedlen önskar besked huruvida någon sådan åtgärd pågår (jfr NJA 1981 C 25) kan 5 kap. 1 § sekretesslagen tillämpas, vilket innebär att myndigheten kan vägra att lämna uppgift om saken (SOU 1984:54 s. 240). Om frågan ställs av någon som faktiskt är föremål för en hemlig tvångsåtgärd ställer sig saken annorlunda. Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Den misstänkte och hans försvarare har vidare enligt samma lagrum rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid undersökningen.
    Under pågående utredning finns det således utrymme för att hindra att den misstänkte och hans försvarare får kännedom om tvångsåtgärden. Innan åtal väcks skall de dock i princip ha fått tillfälle att ta del av hela utredningen (Fitger m. fl., Kommentar till rättegångsbalken. Se även NJA 1980 s. 212 och JK 1986 A.17). Saken kompliceras emellertid av att 14 kap. 5 § sekretesslagen föreskriver att sekretess aldrig hindrar att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i ärendet och inte heller begränsar parts rätt enligt rättegångsbalken att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.
    Av det sagda framgår att om en person, som är föremål för hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, t. ex. av ren nyfikenhet hos tingsrätten begär att få ta del av ett eventuellt tillståndsbeslut, domstolen är skyldig att utlämna beslutet. Enligt min mening finns det all anledning att se över bestämmelserna i aktuellt hänseende (se vidare om saken i SOU 1984:54 s. 238–243).
    För åklagarmyndigheternas del behandlas frågor om registrering i Riksåklagarens cirkulär ”Anvisningar om diarieföring, m. m.” (RÅC II:52). De hemliga diarierna benämns där tvångsmedelsdiarier (TDÅ) och säkerhetsdiarier (SäkDÅ).
    Om förundersökningen leder till en häktningsframställning eller till att åtal väcks skall ärendet självfallet föranleda

548 Krister Malmsten SvJT 1992 uppläggning av ett nytt ärende i det öppna diariet hos respektive myndighet; K-nummer hos polisen, BDÅ-nummer hos åklagaren och B-nummer hos domstolen.
    För att insamla, lagra, bearbeta och lämna uppgifter som har samband med verksamheten inom bl. a. polis-, åklagar- och domstolsväsendena finns ett informationssystem grundat på automatisk databehandling, rättsväsendets informationssystem (RI). Bestämmelser härom finns i förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem. Systemet består av olika delsystem, bl. a. beträffande brottsanmälningar och personblad avseende personer som är misstänkta för brott. Enligt 9 § 5 förordningen är polismyndighet skyldig att till Rikspolisstyrelsen lämna uppgift om bl. a. sådana anmälningar och personblad, dock inte om ärendet förs i diarium som avses i 6 § sekretessförordningen. Förundersökningar som inleds i och med att här behandlade tvångsmedel kommer till användning skall således inte rapporteras. Det torde dock vara praktiskt att även i dessa ärenden använda sig av anmälnings- och personbladsblanketterna. K-anmälan och personblad måste under alla förhållanden upprättas och uppgift avges till Rikspolisstyrelsen senast i samband med misstankedelgivning enligt 23 kap. 18 § RB. Angående anmälnings- och personbladsrutinen hänvisas till Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, FAP 403-6 och FAP 441-2.
    JO har uttryckt förståelse för att det skulle bli onödigt betungande för myndigheterna att förse alla sekretessbelagda handlingar med hemligstämpel (se 15 kap. 3 § sekretesslagen). Med hänvisning till att det här rör sig om ett mycket begränsat antal ärenden där skälen för en hemligstämpling väger tyngre än de skäl som kan anföras mot en sådan ordning har dock JO ansett att handlingarna bör förses med hemligstämpel (dnr 3331-1989).
    Framställningar, pm och andra handlingar som ges in till rätten i här aktuella ärenden skall vara avfattade på arkiv- eller åldringsbeständigt papper, eftersom akterna inte är utgallringsbara hos domstolen (Riksarkivets gallringsbeslut nr 935 den 30 januari 1984).
    Vad gäller förvaring av akter och andra frågor om säkerhetsskyddet hänvisas till FA Säk (ÖB/Säk 1988).
    Enligt önskemål från Riksdagen lämnar regeringen årligen en redogörelse för tillämpningen av reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (se t. ex. JuU 1991/92:8). Sammanställningen görs av Rikspolisstyrelsen.