BIRGITTA NYSTRÖM, EG och arbetsrätten, Publica 1992, 157 s. TORSTEN SETH, EG:s arbetsrätt, Studentlitteratur 1992, 190 s.

 

Dessa båda böcker är de första samlade arbetena i Sverige om EG:s arbetsrätt och sambandet mellan EG-rätten och den svenska arbetsrätten. Tidigare har den som velat få en inblick i EG-arbetsrätten varit hänvisad till internationell litteratur, t. ex. Roger Blanpain, Labor Law and Industrial Relations of the European Community (1991) och Ruth Nielsen m. fl. The Social Dimension of the European Community (1991). De senare böckerna har av naturliga skäl inte varit inriktade speciellt mot svenska förhållanden, och det är därför tillfredsställande att det nu finns litteratur som har skrivits med beaktande av det svenska perspektivet. Bland dem som sysslar med rättsfrågor på den svenska arbetsmarknaden bör intresset vara stort av att få en samlad bild av hur den svenska arbetsrätten påverkas genom EES-avtalet och om Sverige skulle bli medlem i EG/EU.
    Det skall genast sägas att den arbetsrättsliga regleringen inom EG hittills är mycket begränsad. Utgångspunkten för EG-regleringen på detta område är liksom på andra områden de fyra friheterna, dvs. fri rörlighet över gränserna för varor, personer, tjänster och kapital. De direktiv som har utfärdats syftar till att underlätta utvecklingen och integrationen inom EG och således ge anvisningar till medlemsstaterna i frågor som skall lösas gemensamt. En viktig uppgift för direktiven är alltså att avlägsna skillnader mellan ländernas lagstiftning för att därigenom bl.a. främja konkurrensen. Principen om s. k. subsidaritet, dvs. att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå, gör att detaljregleringen av rättsområdet i princip ankommer på medlemsstaten att utforma.
    EG-direktiven tar främst sikte på arbetstagarnas individuella rättigheter i olika hänseenden. Det är — i linje med det nyss sagda — inte fråga om någon heltäckande reglering, t. ex. motsvarande den svenska anställningskyddslagen. I stället reglerar EG-rätten delar av bl. a. anställningsavtalets rätt och gäller t. ex. kollektiva uppsägningar vid arbetsbrist, arbetstagares rättigheter vid företagsöverlåtelse, lönegaranti när arbetsgivaren är på obestånd samt frågor om jämställdhet och arbetsmiljö. När det gäller den kollektiva arbetsrätten, t. ex. föreningsrätt, förhandlingsrätt, fackliga stridsåtgärder m. m. finns för närvarande inte någon motsvarande reglering. I vissa handlingsprogram utanför den egentliga EGrätten, t. ex. EG:s sociala stadga från år 1989, ingår dock planer på att reglera även detta område.
    Till stor del är avsaknaden av EG-regler på det arbetsrättsliga området en följd av bristande enighet inom EG. Särskilt Storbritannien har under åren blockerat åtskilliga direktivförslag som EG-kommissionen har lagt fram inom ramen för den s. k. sociala dimensionen. Senast vid toppmötet i Maastricht i december 1991 fick arbetslivsfrågor och andra sociala frågor stå tillbaka för att enighet skulle kunna nås mellan medlemsländerna bl. a. vad gällde en politisk och monetär union inom EG. I stället undertecknade elva av de tolv medlemsländerna, Storbritannien undantaget, ett särskilt socialt protokoll som syftar till att genomföra den sociala stadgan. Enligt protokollet skall bl. a. vissa beslut om

SvJT 1992 Anm. av litteratur om EG och arbetsrätten 599

arbetsrättsliga regler kunna fattas med kvalificerad majoritet i frågor som rör arbetsmiljö, information och samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare, jämställdhet m. m.
    Vissa förändringar av svensk lagstiftning kommer sannolikt att krävas när EES-avtalet har trätt i kraft eller om Sverige skulle bli medlem i EG/EU. Det rör sig dock i sådant fall inte om några stora ingrepp. I några hänseenden är det dessutom snarast en avvägningsfråga om lagändringar behövs, vilket bl. a. hänger samman med att EG-regleringen bygger på andra förutsättningar än den motsvarande svenska regleringen. Det man kan räkna med är möjligen vissa ändringar inom arbetsmarknadsrätten för att tillgodose kraven på fri rörlighet för arbetskraft och tjänster. Vidare kan någon eller några smärre ändringar bli aktuella inom ramen för anställningsförhållandets rätt.
    En viktig principiell fråga från svensk synpunkt är hur man inom EG ser på möjligheten att genom kollektivavtal implementera EG-normer. Den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen är i åtskilliga hänseenden semidispositiv, dvs. den kan frångås genom kollektivavtal som har träffats på förbundsnivå. Av EG-domstolens praxis framgår emellertid att implementering av direktiv måste ske så att garantier finns för att alla berörda medborgare och rättssubjekt omfattas av reglerna och t. ex. ges det skydd som direktivet kräver. För arbetsrättsliga direktiv om minimiskyddsnormer får detta normalt antas innebära att implementering skall ske genom tvingande lagstiftning och att t. ex. en arbetstagare skall ha talerätt vid nationell domstol enligt den implementerande lagen. Implementering genom kollektivavtal skulle med ett sådant synsätt knappast kunna godtas, om inte garantier finns för att regleringen är heltäckande. Å andra sidan är förhållandena inom arbetslivet så skiftande att det i andra fall sannolikt kan vara svårt att uppnå önskvärd flexibilitet utan mycket allmänt hållna direktiv. I ett sådant läge är kollektivavtalen ett förträffligt instrument för att anpassa reglerna till förhållandena inom olika branscher.
    Birgitta Nyström, docent i arbetsrätt vid Lunds universitet, och Torsten Seth, högskolelektor i handelsrätt vid Uppsala universitet, gör i sina resp. böcker en nyttig genomgång av dessa och andra frågor om förhållandet mellan EG-rätten och svensk arbetsrätt. Böckerna har avgränsats på ett i stort sett likartat sätt. I inledande kapitel behandlas EG-rättens s. k. allmänna del, bl. a. rättsbildningen inom EG, EG-rättens källor och olika arbetsrättsliga modeller inom EG. Till övervägande del handlar dock de båda böckerna om de materiella regler som brukar hänföras till EG-rättens speciella del. Frågor som behandlas är bl. a. medinflytande och arbetstagarrepresentation, jämställdhet mellan könen, anställningsskydd, arbetskraftens fria rörlighet och konkurrens mellan arbetstagare (social dumping).
    Det är knappast möjligt att kortfattat beskriva det EG-rättsliga systemet och dess samband med den svenska arbetsrätten utan att kräva vissa förkunskaper hos läsaren. Författarna synes också ha utgått från att läsaren är någorlunda förtrogen med de svenska reglerna och systemet i stort på den svenska arbetsmarknaden. Vid en jämförelse mellan de båda böckerna i detta hänseende framstår Birgitta Nyströms bok som särskilt för-

SvJT 1992 Anm. av litteratur om EG och arbetsrätten 600

tjänstfull. Den har en god pedagogik och knyter an till den systematik som normalt används i den arbetsrättliga litteraturen vid redogörelser för den svenska arbetsrätten. Det gör att man känner sig hemmastadd i boken redan vid en genomläsning av innehållsförteckningen — sådant underlättar! Torsten Seths bok har sin styrka i den sakliga redovisningen av materialet och genom insiktsfulla resonemang i bokens bakgrundsbeskrivande avsnitt. Båda böckerna är skrivna på ett enkelt och lättfattligt sätt.
    Ett uppmärksammat problem på den svenska arbetsmarknaden, som tas upp av båda författarna, gäller möjligheterna för arbetsgivare med utländsk arbetskraft att utföra arbete i Sverige med anställningsvillkor som bl. a. i lönehänseende kraftigt understiger vad som betalas enligt motsvarande kollektivavtal i branschen. Ett exempel på sådan s. k. social dumping är när en utländsk entreprenör i byggbranschen konkurrerar till sig jobb i Sverige genom att använda utländska byggnadsarbetare från något låglöneland. De svenska fackliga organisationerna har reagerat kraftigt mot detta och genom lagändringar i MBL som trädde i kraft under 1991 (lex Britannia) gjordes det i princip möjligt för arbetstagarorganisationerna att rikta stridsåtgärder mot sådana arbetsgivare i syfte att få dem att träffa kollektivavtal motsvarande vad som gäller i branschen.
    I båda böckerna diskuteras problemet social dumping och den politiska turbulens som följde med lagändringarna i MBL. Birgitta Nyström synes dock ha missat poängen med lex Britannia när hon gör gällande (s. 85) att lagen gör skillnad mellan svenska och utländska kollektivavtal. Under lagstiftningsarbetet var man inom regeringskansliet mycket väl medveten om det diskrimineringsförbud som ligger i Romfördraget och att det således inte var möjligt att utifrån ett EG-rättsligt betraktelsesätt på det sättet göra åtskillnad mellan svenska och utländska kollektivavtal. Frågan diskuterades också under lagrådsföredragningen och senare i samband med riksdagsbehandlingen. Den lösning som valdes gick i stället ut på att stridsåtgärdsförbudet enligt MBL knöts till tillämpningsområdet för lagen. En arbetsgivare — svensk eller utländsk — som har träffat ett kollektivavtal som omfattas av MBL är alltså i princip skyddad mot stridsåtgärder som riktar sig mot avtalet. Fredsplikten gentemot arbetsgivare med kollektivavtal som inte omfattas av MBL säger lagen ingenting om. Begreppen ”svenska” resp. ”utländska” kollektivavtal nämns över huvud taget inte i lagtexten.
    Den väg som valdes i lex Britannia har kritiserats för att vara alltför provinsialistisk i den internationaliserade värld som företagen numera lever i. Seriösa bedömare synes dock vara ense om att problemen med social dumping inte kan ignoreras och att de lösningar som har valts ute i Europa inte enkelt kan överföras till det svenska systemet. Lagstiftningen har nu anmälts till FN-organet ILO såsom stridande mot förhandlingsrätten. Även EG-kommissionen har visat intresse för reglerna och begärt information från den svenska regeringen. Sista ordet förefaller alltså ännu inte vara sagt i denna infekterade historia.
    En framtida möjlighet att lösa problem med stora löneskillnader mellan länder kan vara att träffa kollektivavtal på europeisk nivå. Sådana

SvJT 1992 Anm. av litteratur om EG och arbetsrätten 601

tankar har funnits länge och numera pågår ett intensivt arbete bl. a. inom Europafacket, EFS, där svenska LO och TCO deltar med att undersöka förutsättningarna för framtida europeiska kollektiva förhandlingar. Vid en internationell facklig konferens i juni i år i Luxemburg diskuterades bl. a. områden för sådana förhandlingar, förhandlingsmandat, frågor om stridsåtgärder och avtalstillämpning m. m. Vissa typer av medbestämmandeavtal på internationell nivå finns redan i dag. Det gäller bl. a. avtal om s. k. koncernfackligt samarbete som ger anställda inom internationella koncerner möjlighet att träffa koncernledningen för information eller överläggningar i koncernövergripande frågor. Både Birgitta Nyström och Torsten Seth diskuterar frågan och nämner flera av de kollektivavtal om koncernfackligt samarbete som har träffats i Europa, bl. a. inom den franska Thomson-koncernen och det franska elektronikföretaget Bull. Förvånande nog synes dock ingen av författarna ha uppmärksammat den diskussion om koncernfackligt samarbete som under senare år har pågått i de nordiska länderna. En arbetsgrupp inom ramen för Nordiska rådet presenterade 1988 en rapport om koncernfackligt samarbete i Norden. Bakgrunden var det växande industrisamarbetet i Norden och den önskan som vid den tiden fanns från fackligt och politiskt håll att på motsvarande sätt skapa goda förutsättningar för ett fördjupat fackligt samarbete. Nordiska rådets utredningsarbete har ännu inte lett till några centrala kollektivavtal eller lagstiftning på området. I den utsträckning som avtal om koncernfackligt samarbete förekommer sker det i dag genom uppgörelser direkt i företagen.
    Som nämndes inledningsvis är Birgitta Nyströms och Torsten Seths böcker de första om EG-arbetsrätt i Sverige. De har medvetet skrivits översiktligt och med en viss försiktighet i analyser och kommentarer. Vi kan bara hoppas att författarna arbetar vidare på den inslagna vägen. Arbetsrättsforskningen står inför en stor uppgift framöver när det gäller att belysa EG-regleringens innehåll. Det handlar ju inte enbart om förordningar och direktiv, även EG-domstolens praxis hör dit liksom praxis i medlemsländernas domstolar. Båda böckerna är att rekommendera för den som vill få en inblick i rättsområdet.
Håkan Lavén