Förhör i hovrätten i utsökningsmål
Högsta domstolen har i tre avgöranden den 24 juni 1992 (SÖ 309–311) prövat i vad mån 52:10 första stycket RB skall tillämpas på s. k. exekutiva besvärsmål, dvs. besvär över främst utmätning.
    Bakgrunden i det nedan relaterade fallet (nr SÖ 311) var följande. För Ivan K:s skulder till staten och enskilda borgenärer hade kronofogdemyndigheten i hans bostad utmätt bl. a. TV, video, stereo samt vissa möbler. Hustrun Maj-Britt K överklagade utmätningen till hovrätten och hävdade att utmätt egendom var hennes. Till stöd härför åberopade hon beträffande stereon ett kontoutdrag som visade att hon köpt en stereoanläggning med anlitande av sitt kreditkort. Beträffande en byrå stödde hon sig på ett kvitto vari varken säljare eller köpare fanns uppgivna. När det gällde övrig egendom åberopade hon enbart förhör med sig själv, maken/gäldenären och två andra personer för att visa att hon fått egendomen genom köp resp. arv.
    Hovrätten ställde sig — på hovrätters vis — mycket kallsinnig till begäran om muntligt förhör. ( I de cirka tretusen mål angående överklagade utmätningar jag kommit i kontakt med under min tid som ansvarig för kronomålen vid Riksskatteverket, har det tidigare bara blivit muntligt förhör i två fall; i mål om lönegaranti är det däremot inte sällan förekommande.) Enligt 4:19 första stycket utsökningsbalken (UB) ålåg det hustrun att styrka sin påstådda äganderätt. Hovrätten fann att hon inte lyckats med det och att det inte heller fanns skäl att ge föreläggande för henne att väcka talan mot utmätningssökandena i tingsrätt enligt 4:20 UB.
    Maj-Britt sökte och fick prövningstillstånd. Riksskatteverket, som var en av hennes motparter på grund av att utmätning skett för skatter, ansåg att besvären skulle lämnas utan bifall när det gällde den egendom där enbart förhör med Maj-Britt och hennes man åberopades. Detsamma gällde byrån med det namnlösa kvittot. Däremot medgav verket föreläggande att väcka talan beträffande stereon och den egendom där förhör med andra personer än makarna K åberopats. 52:10 RB säger angående besvär bl. a. att hovrätten får förordna att part eller annan hörs muntligen ”om det är nödvändigt för utredningen i målet”. HD:s motivering hade i centrala delar följande lydelse:

Av intresse i detta sammanhang är artikel 6 punkt 1 i 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt den bestämmelsen skall envar, när det gäller att pröva bl. a. hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till rättegång inför domstol. Bestämmelsen måste anses omfatta fall då någon påstår att egendom, som har utmätts för annans skuld, tillhör honom. Av Europadomstolens tillämpning av bestämmelsen på senare tid synes framgå att den som vill ha muntlig förhandling i princip anses berättigad därtill, åtminstone i en instans. Kravet på muntlig förhandling gör sig särskilt gällande då målet rör bevisfrågor, men rätten därtill gäller inte endast då muntlig bevisning åberopas. Vad nu sagts om den europeiska konventionens krav bör beaktas vid tillämpningen av tidigare nämnda bestämmelser i rättegångsbalken, om inte anspråket på muntlig förhandling kan tillgodoses på annat sätt.

Härefter tar HD upp 4:20 UB och förutsättningarna för stämningsföreläggande. Den som överklagar en utmätning och enbart åberopar muntlig bevisning — vilket ej sällan förekommer — kan i regel inte ens anses ha uppfyllt förutsättningarna för att få föreläggande, säger HD. Möjlighet finns visserligen att väcka talan utan föreläggande men eftersom härvid det exekutiva förfarandet fortsätter med försäljning och köpeskillingens utbetalande, är detta ett bräckligt skydd för klaganden/tredje man, konstaterar HD. HD fortsätter:

Med hänsyn till Europadomstolens tillämpning på senare tid av den förut nämnda konventionensbestämmelsen kan Högsta domstolens uttalande i rättsfallen NJA 1983 s. 410 I och II om förutsättningarna för meddelande av föreläggande att väcka talan vid domstol inte längre anses vägledande. Mot bakgrund av vad tidigare anförts kan det i syfte att öka möjligheterna att meddela föreläggande finnas anledning att något mjuka upp det beviskrav som Högsta domstolen har ställt upp i dessa rättsfall. Inte heller med en sådan ordning kan man emellertid alltid undvika muntligt förhör i målet, t. ex. i de fall när tredje man inte har någon annan utredning än muntlig bevisning till stöd för sitt påstående. Att i sådana fall regelmässigt förelägga denne att väcka talan vid domstol skulle strida mot bestämmelsen i 4 kap. 20 utsökningsbalken att det skall finnas ”skäl” för föreläggande. Om föreläggande inte kommer i fråga måste anledning anses föreligga att ta upp den muntliga bevisningen vid ett förhör i utsökningsmålet (jfr NJA 1991 s. 188).

HD slutar med att konstatera att Maj-Britts påstående om äganderätten inte vinner ”något beaktansvärt stöd av den skriftliga bevisning som hon har åberopat i målet. Vid sådant förhållande saknas skäl att förelägga henne att väcka talan vid domstol beträffande denna egendom.” Däremot skall förhandling i hovrätten äga rum med anledning av att muntlig bevisning åberopats, varför målet återförvisades. Två ledamöter var skiljaktiga. De ansåg även de att muntlig förhandling var påkallad men ansåg att detta ”i allmänhet” skulle tillgodoses genom stämningsföreläggande enligt 4:20 UB.
    Vad som för Riksskatteverket var något förvånande var att en hustru som överklagar en utmätning och som kan visa kontoutdrag på att hon köpt aktuellt gods — vi förutsätter att det inte finns anledning att ifrågasätta identiteten — enligt HD:s åsikt inte ens har visat tillräckliga skäl för sin äganderätt, för att få föreläggande (jfr RIC 25/82 och RH 1991:114).
    I de tre nu aktuella målen åberopades förhör med klagande och gäldenären samt även med utomstående vittnen. Hur blir det om den enda bevisning som åberopas är förhör med klaganden och/eller gäldenären? Deras uppgifter har ju av förklarliga skäl inte samma tyngd som andra vittnens. Redan tidigare har gällt att dessa fall oftast inte föranlett föreläggande, men faller även dessa under kravet på muntlig handläggning? Med hänsyn till Europakonventionens syften torde det vara klart att även dessa klagande skall beredas tillfälle att muntligt få framföra sig i hovrätten. I varje fall kan de nu aktuella rättsfallen inte tolkas annorlunda.
    I ett avgörande från HD den 14 augusti i år (beslut nr SÖ 422) har frågan om muntlig förhandling behandlats när det gäller besvär över exekutiv auktion av fast egendom. Även här finner HD att klagandens begäran om muntlig förhandling borde ha beaktats av hovrätten och återförvisar därför målet till hovrätten för ny handläggning. Justitierådet Danelius har för egen del gjort ett tillägg angående artikel 6 i den euro-

peiska konventionen och förutsättningen för dess tillämpning i utsökningsmål. Han konstaterar bl. a. att förhör inte skall behöva hållas när ”de argument eller de invändningar som framförs är orimliga eller saknar rättslig relevans”. Likaså finns inte något krav på förhör om klaganden inte begärt muntlig förhandling.
    Vad blir nu konsekvenserna för hovrätterna av dessa beslut, dvs. hur ofta kommer muntlig förhandling med förhör att krävas? Domstolsutredningen (SOU 1991:106 s. 445) gjorde uppskattningen att det kom in cirka 1 500 besvärsmål från kronofogdemyndigheterna till hovrätterna varje år och att de flesta av målen var utsökningsmål. Enligt min bedömning kommer dock de fall där alla ovan redovisade förutsättningar för ett förhör är uppfyllda, inte att bli så många att de nämnvärt kommer att påverka hovrätternas redan svåra arbetssituation. Domstolsutredningen föreslog bl. a. att kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål skulle överklagas till tingsrätt i stället för hovrätt och att härvid skriftlig handläggning skulle bli regel. Utredningen utgick dock härvid från att ”den prövning som sker i utsökningsmål inte utgör en sådan prövning av civila rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 6” i Europakonventionen (s. 450 f.). Sammanfattningsvis kan alltså sägas att HDs avgöranden enbart marginellt kommer att öka hovrätternas arbetsbörda och på sikt — om domstolsutredningens förslag antas — inte alls. Håkan Åkerlind