684 Bengt Harding Olson SvJT 1992 Genomgripande reformation av hela rättsväsendet
Det är självklart angeläget att i en serie artiklar belysa frågan om den framtida utformningen av det svenska domstolsväsendet. Då kan man som utgångspunkt ta domstolsutredningens nyligen presenterade förslag. Jag föredrar dock att redovisa en bredare och mera principiell syn på hela rättsväsendet där domstolarna ingår som en del.

Rättspolitisk utgångspunkt
Vårt välfärdssamhälle innefattar många funktioner bl. a. vård och omsorg i skilda former. Här finns för närvarande åtskilliga problem med ett alltför ofta överansträngt arbetsläge. Bland personalen finns ett stort och växande missnöje med lön, arbetsförhållanden och arbetsmiljö.
    I vår välfärd ingår även rättssäkerhet och rättstrygghet, som måste kunna garanteras alla medborgare i ett rättssamhälle. Rättsväsendet, som utgör grundbulten i rättssamhället, visar nu en problembild som motsvarar andra välfärdsfunktioners, alltså överansträngt arbetsläge, missnöjd personal och oro inför framtiden.
    Det finns här uppenbarligen stora problem att lösa. Kärnproblemet är att det är obalans mellan resursbehov och resurstillgång. Problemet kan inte lösas genom tillförande av stora extra ekonomiska resurser eftersom sådana inte finns och inte heller kommer att finnas i framtiden. Därför måste lösningen i stället uppnås genom reformation av rättsväsendets verksamhet och organisation.

Allmänna reformationsprinciper
All reformation måste starta med att förändra verksamhetens innehåll som i sin tur ska styra organisationsformen. Den motsatta tågordningen är felaktig men förekommer ändock alltför ofta. Det sagda utesluter inte att det uppkommer en inbördes påverkan mellan verksamhetsinnehåll och organisationsform.
    Reformationen av verksamheten måste grunda sig på en systematisk genomgång av hela verksamhetsområdet och följas av en ingående analys av resp. arbetsuppgift. Först därefter kan man genomföra lämpliga förändringsåtgärder. Framför allt handlar det om att förenkla arbetsuppgifter och rutiner samt renodla yrkesrollen. Dessutom måste den s. k. kompetenspunkten fastställas så att varje arbetsuppgift noga anpassas till personalens kompetens och då så att kompetensen blir varken för låg eller för hög.
    Den organisatoriska reformationen kan föranleda förändringar på flera skilda sätt. En ”extern” renodling innebär att arbetsuppgifter överförs från rättsliga myndigheter till andra samhälleliga myndigheter. Vid en ”intern” renodling flyttas arbetsuppgifter mellan rättsliga myndigheter. Så kan ske horisontellt mellan myndigheter på samma nivå och vertikalt mellan myndigheter på olika nivå. Vidare avses med inre reformation en förändring inom den aktuella myndigheten genom främst ansvarsfördelning och delegering allt inom kompetenskraven.
    En reformation av rättsväsendet får inte minska utan snarare öka lekmannainflytandet. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet måste främjas och där får lekmannainflytandet något av en garantifunktion.

685 Bengt Harding Olson SvJT 1992 På det personalpolitiska området behövs inom rättsväsendet en reformation som kan uppfattas som revolution. En särskilt viktig fråga är att skapa en öppen juristkarriär mellan de olika rättsliga sektorerna.
    Reformationens yttre gränspunkt utgörs av rättssäkerhetskraven. Det är och förblir en självklarhet att rättssäkerheten inte får äventyras.

Framtidens domstolsväsende
Hela det centrala rättsväsendet behöver genomgå en radikal reformation. Denna artikel tar främst sikte på domstolsväsendet men kommer också att beröra de övriga sektorerna eftersom det här uppenbarligen handlar om en sammanhängande helhet.
    Domstolsväsendet är verkligen i behov av förändring. Här föreligger stora och växande problem med arbetsläget och personalpolitiken. En reformation av denna sektor skulle då kunna ske i linje med ovannämnda allmänna riktlinjer.
    Domstolsutredningen (SOU 1991:38) är på rätt väg beträffande renodlingen av domstolsverksamheten men borde ha gått avsevärt längre.
    På den organisatoriska sidan har separat framlagts ett tvivelaktigt förslag om omfattande nedläggning av vissa mindre tingsrätter. Rationaliseringar får aldrig ske på rättsäkerhetens bekostnad. Det måste råda balans mellan kraven på kostnadsbesparingar och rättssäkerhet. Annars urholkas allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Vid genomförandet av detta förslag föreligger en uppenbar risk att nedskärningarna leder till en bristfällig lokal förankring och sämre rättslig service för medborgarna.
    Ett alternativ skulle vara att vissa lokala domstolskontor inrättas som filialer till större regionala domstolar. Med en sådan modell blir verksamheten effektivare och man undviker totalnedläggningens nackdelar. Dessutom kan vi kanske få en enhetlig organisationsbild inom hela rättsväsendet. På åklagarsidan övervägs ju en modell med lokala åklagarkammare under en regional åklagarmyndighet och de regionala kronofogdemyndigheterna har redan lokala kronokontor knutna till sig.

På brottmålssidan
Domstolen belastas särskilt av brottmålen och här behövs flera avlastande åtgärder.
    En reformerad verksamhet måste till en början innebära avkriminalisering av åtskilliga bagatellförseelser. Inom specialstraffrätten bör fängelsestraff utrensas ur straffskalan för många förseelser. Inom straffprocessrätten måste övervägas sådana summariska förfaranden som resulterar dels i att domstolshandläggningen förenklas och dels i att beslut i domstol eller i annan myndighet överflyttas till exempelvis åklagarmyndighet eller polismyndighet. Man bör kanske även tillåta förlikning i brottmål. Särskilt måste skattebrottsprocessen förenklas för att undvika nuvarande segdragna handläggning.
    En extern renodling inom domstolsväsendet genom överföring av vissa göromål till annan myndighet ”drabbar” bl. a. åklagarväsendet. Detta kräver i sin tur renodling på åklagarsidan. Så kan ske genom överförande till annan myndighet av exempelvis vitesärenden och byggnadsavgifter. Den interna renodlingen kan främst ske genom nya summariska rättsliga

686 Bengt Harding Olson SvJT 1992 förfaranden. Detta kan då föranleda att åklagare överlämnar vissa arbetsuppgifter till polis och kanske även förundersökning i alla mål som inte absolut kräver åklagarkompetens. Genom en inre reformation kan införas en diskretionär åklagarprövning och utvidgad behörighet beträffande strafföreläggande. Dessutom måste arbetsuppgifter delegeras från åklagare till kanslipersonal samt kanslierna tillföras ökat teknikstöd.
    Lekmannainflytandet inom åklagarväsendet är helt otillräckligt. Detta inflytande måste åtminstone motsvara övriga sektorer inom rättsområdet. Med tanke på åklagarnas nyckelroll i brottmål, bör medborgarna få bättre inblick i deras arbete. Så kan ske genom att rådgivande nämnder inrättas vid de regionala åklagarmyndigheterna efter samma modell som nämnden hos Riksåklagaren. Nämnderna skulle i första hand inrikta sig på information och uppföljning av målbalanser, ungdomsmål, avskrivna mål och praxis för anhållande och husrannsakan vid samtliga myndigheter inom regionen. Vidare bör allmänheten få ökad insyn i frågor som berör den personliga integriteten. Det gäller särskilt hanteringen av beslut om tvångsåtgärder. Nämnderna ska självklart inte fatta beslut i enskilda ärenden. I ett första steg bör alltså lekmannainflytandet ökas på regional nivå men på längre sikt även lokalt.
    Renodlingsprocessen måste fullföljas ned på polisplanet. Detta kan inte detaljgranskas här men utgångspunkten måste vara att vidtaga kraftfulla åtgärder. Det handlar då kortfattat uttryckt om radikal utrensning av icke-polisiära arbetsuppgifter, rejäl utvidgning av polisens behörighet beträffande ordningsföreläggande, strafföreläggande och förundersökning, omfattande delegering till administrativ personal samt satsning på brottsförebyggande verksamhet. Dessutom krävs stärkt lekmannainflytande, stimulering av medborgarmedverkan vid brottsbekämpningen samt aktivering av kommunerna särskilt genom socialtjänsten.

Övriga mål och ärenden
Domstolen är även hårt belastad av civilmål och andra domstolsärenden. Här behövs också åtgärder till förbättring.
    På civilprocessrättens område gäller det att radikalt effektivisera de summariska rättsliga förfaranden alltså främst de s. k. småmålen. För rättsvårdande uppgifter borde exekutionsväsendet utnyttjas mera än för närvarande. En väg skulle kanske vara att tillskapa en särskild konkursmyndighet som skulle både öka effektiviteten och avlasta domstolen samtliga konkursärenden och framtida skuldsaneringsfall.

Övergripande utredning
Inom hela det centrala rättsväsendet är som synes behovet av förbättringsåtgärder mycket stort. Detta gäller de flesta sektorer och då beträffande såväl verksamhet, organisation som personalpolitik.
    Samtidigt bör vår svenska ombudsmannainstitution ses över. I dag är organisationsbilden splittrad med olika ombudsmän exempelvis JO, DO, JÄMO, KO m. fl. och andra planeras bl. a. barnombudsman och handikappombudsman. Verksamheten kunde effektiviseras genom att samlas under ett tak och samtidigt kompletteras med lokalt förankrad verksamhet.

687 Bengt Harding Olson SvJT 1992 Strategin inför framtiden bör vara följande. Till en början måste man ta ett övergripande grepp över hela problematiken. Delreformer är en dålig väg som lätt leder till endast begränsade förbättringar och som även medför risk för sinsemellan motstridiga dellösningar. Ett illustrativt exempel kan anföras. Frågan om nya summariska rättsliga förfarande är av central betydelse för en framgångsrik reformation. Lösningen är uppenbarligen av sektorsövergripande karaktär och berör samtidigt polis, åklagare, domare och kronofogde och ytterst även ombudsmannainstitutionen som kontrollorgan.
    Eftersom rättsväsendets problem inte kan lösas i separata steg blir slutsatsen att man först genom en parlamentarisk utredning bör fastlägga riktlinjerna för utformningen av det framtida rättsväsendet. Därefter får respektive sektor anpassas till de av riksdagen fastslagna riktlinjerna. Härigenom garanteras bästa möjliga slutresultat av en reformation av hela rättsväsendet.
Bengt Harding Olson