Svensk rättspraxis

Exekutionsrätt 1982-1990: II Konkursrätt

 

 

Av justitierådet TORKEL GREGOW

Denna översikt utgör en andra del av den rättsfallsöversikt avseende exekutionsrätt för tiden 1982-1990 som införts i tidskriften 1992 s. 1 ff. Där angavs att behandlingen av rättsfall på konkursrättens område av praktiska skäl skulle införas senare.
    Under perioden har en ny konkurslag (KL), 1987 års KL, antagits och trätt i kraft. Den överensstämmer dock i stora delar med 1921 års KL. Av rättsfallen avser flertalet tillämpning av 1921 års KL men en del tillämpning av 1987 års KL. Jag har strävat efter att ange om ett rättsfall har blivit inaktuellt på grund av lagändring. Översikten omfattar omkring 200 rättsfall, varav ungefär hälften från hovrätterna.
    Systematiken har, jämförd med närmast föregående rättsfallsöversikt på området, ändrats något på så sätt att den nära ansluter till den systematik som regleringen i 1987 års KL bygger på.
    I fråga om vissa författningar m. m. används vedertagna förkortningar, i allmänhet utan särskild förklaring.

 

Innehållsförteckning

 

II KONKURSRÄTT 181 1 Konkursansökan och konkursbeslut 181 2 Verkningar av konkurs 188 3 Återvinning 192 4 Fordringar i konkurs; förmånsrätt 206 5 Gäldenärens skyldigheter 222 6 Förvaltning och tillsyn 222 7 Försäljning av egendom 225 8 Bevaknings- och anmärkningsförfarandet 226 9 Utdelning och slutredovisning; avskrivning av konkurs 226 10 Konkurskostnader 227 11 Skadestånd 232 12 Ackord m. m. 233 13 Statlig lönegaranti vid konkurs 233

 

II KONKURSRÄTT
1. Konkursansökan och konkursbeslut
Beslut om konkurs avser en gäldenär, dvs. ett subjekt som kan vara bärare av betalningsskyldighet och som häftar i skuld. Några rättsfall har gällt frågan om ett visst subjekt över huvud kan försättas i konkurs. Enligt punkt 4 1 st. övergångsbestämmelserna till lagen 1973:303 om ändring i 1944 års lag om aktiebolag skulle aktiebolag, vars registrerade aktiekapital inte uppgick till 50 000 kr vid utgången av år 1981 och för vilket beslut om ökning av aktiekapitalet till minst 50 000 kr inte hade

anmälts för registrering före nämnda tidpunkt, avföras ur aktiebolagsregistret och var därmed upplöst, såvida det inte vid nyssnämnda tidpunkt hade trätt i likvidation eller försatts i konkurs. När ett bolag i enlighet härmed avförts ur registret, svarar med visst undantag aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande direktör solidariskt för bolagets förpliktelser (3 st. i nämnda punkt). I NJA 1982 s. 754 fastslogs att aktiebolag, som avförts ur aktiebolagsregistret enligt sagda punkt och därmed blivit upplöst, inte kan försättas i konkurs. Det förhållandet att sådant bolag enligt 5 st. i punkt 4 kan bli föremål för likvidation inverkade inte. I hovrättens av HD fastställda beslut framhölls att en annan sak var att bolaget, i den mån det återuppstod till följd av beslut om viss likvidationsåtgärd, kunde tänkas ådra sig ansvar för gäld föranledd av denna åtgärd samt att frågan huruvida det upplösta bolaget i så fall i händelse av insolvens kunde försättas i konkurs blev att besvara med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. — I RH 1982:40 och 1982:50 hade hovrätten bedömt samma fråga på motsatt sätt.
    För aktiebolag, som sökts i konkurs, fanns det inte någon till patent- och registreringsverket anmäld styrelse och upplysning saknades om annan ställföreträdare för bolaget. Under sådana förhållanden ansågs konkursansökningen skola avvisas, NJA 1990 s. 114.
    Flera rättsfall har rört olika frågor med avseende på huruvida en gäldenär kunde anses vara på obestånd (insolvent).
    I 3 § 1921 års KL föreskrevs att, om inte annat visades, en gäldenär skulle anses vara insolvent, om han vid utmätning inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Motsvarande bestämmelse finns i 2:8 1987 års KL, vari används uttrycket att det vid verkställighet enligt 4 kap. UB – – – har framgått att gäldenären saknat tillgångar etc. I RH 1986:156 hade krfm ansökt att en person som resterade för skatter och avgifter skulle försättas i konkurs. Som grund för ansökningen åberopades att gäldenären enligt krfms utredning saknade utmätningsbara tillgångar. Utredningen hade omfattat genomgång av flera register, förrättning i gäldenärens bostad och upprättande av förteckning över hans tillgångar. Hovrätten fann att utredningen vid tillämpning av 3 § 1921 års KL borde jämställas med utmätning. Hovrättens restriktiva syn understryks ytterligare av uttrycket ”i visst fall” i referatrubriken. Till rättsfallet kan anmärkas följande.
    Med ordet ”utmätning” i 3 § 1921 års KL torde ha åsyftats utmätningsförsök, vilket i fråga om fysiska personer tidigare som regel skedde vid förrättning i gäldenärens bostad. Med hänsyn till att utmätningsbar egendom sedan lång tid ofta består av tillgångar utanför hemmet — t. ex. bil, båt eller banktillgodohavande — är det tydligt att en sådan förrättning utgjort ett bräckligt underlag för att grunda presumtion om obestånd, särskilt om gäldenären inte anträffats vid förrättningen. Efter hand övergick många krfmr till att mera aktivt undersöka huruvida gäldenären hade utmätningsbar egendom, bl. a. genom att försöka få kontakt med gäldenären och erhålla upplysningar av honom. Genom UB infördes skyldighet för utmätningsgäldenär att lämna upplysningar om sina tillgångar och att upprätta förteckning över dem (4:14 UB); även

tredje man är i viss utsträckning skyldig att tillhandagå med uppgifter (4:15). Krfms skyldighet att aktivt undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom har kommit till uttryck i 4:9 UB, varvid det förutsatts att krfm bl. a. skall eftersöka egendom i tillgängliga register. Förrättning i gäldenärens bostad är inte en obligatorisk åtgärd. Mot bakgrund av det sagda är det tydligt att en sådan undersökning av gäldenärens förhållanden som avses i 4:9 UB uppfyller det krav på grund för presumtion om obestånd som anges i 3 § 1921 års KL och 2:8 1987 års KL. Detta har också förutsatts i förarbetena till UB (prop. 1980/81:8 s. 400). Krfms utredning i det berörda rättsfallet synes klart uppfylla de krav som kan ställas enligt 4:9 UB. Hovrättens motivering (jämte rubriken), som ger intryck av att det var med tvekan som utredningen godtogs, är därför förvånande. Problemet är enligt min mening snarast det motsatta. I den mån det fortfarande förekommer att krfmr tillämpar äldre synsätt och nöjer sig i utredningshänseende med att hålla förrättning i gäldenärens bostad, synes detta inte böra godtas som grund för presumtion om obestånd, i vart fall inte om förrättningsmannen därvid inte har anträffat gäldenären och försökt erhålla upplysningar av honom (se nämnda prop. s. 379).
    I NJA 1989 s. 378 var omständigheterna följande. Ett bolag hade väckt talan mot en person (S) om ett högt skadestånd som rörde ett avtal i näringsverksamhet. Tingsrätten hade funnit att skadeståndsrätt förelåg men att bolaget inte visat att det lidit någon skada, varför talan hade ogillats och bolaget förpliktats att ersätta S:s rättegångskostnader med 139 000 kr jämte ränta. Bolaget hade överklagat domen till hovrätten. S sökte utmätning mot bolaget för anspråket på rättegångskostnadsersättning, men krfm fann efter utredning att bolaget saknade utmätningsbara tillgångar. S ansökte då om att bolaget skulle försättas i konkurs. Såvitt framgick hade bolaget inga andra skulder. Avgörande för om bolaget skulle anses vara på obestånd var alltså huruvida S hade en fordran på bolaget för rättegångskostnader. Eftersom tingsrättens dom inte hade vunnit laga kraft, kunde den inte utan vidare läggas till grund för bedömning därav, utan den frågan skulle prövas självständigt i konkursmålet på grundval av det däri åberopade materialet (jfr NJA 1956 s. 417 och 1981 s. 395). Huruvida förpliktandet för bolaget att ersätta S:s rättegångskostnader kunde antas bli bestående var i första hand beroende av målets slutliga utgång i huvudsaken. HD fann inte möjligt att på underlaget i konkursmålet göra något grundat antagande härom. Materialet tillät sålunda inte enligt HD den bedömningen att det var osannolikt att bolaget vid den slutliga prövningen kom att befrias från skyldighet att ersätta S:s rättegångskostnader. HD:s slutsats blev att S inte förmått visa att bolaget var på obestånd, varför konkursansökningen ogillades. (En ledamot gjorde motsatt bedömning av sannolikhetsfrågan och fann därför att bolaget skulle försättas i konkurs.) — Av rättsfallet framgår även att den presumtion om obestånd som misslyckat utmätningsförsök medför enligt lagtexten inte är tillämplig i fall då frågan om obestånd är beroende av huruvida sökandens fordran enligt en ej lagakraftvunnen dom kommer att stå sig. Motsatt ståndpunkt skulle innebära att gäldenären, för att undgå konkurs, måste visa att anspråket

inte kommer att stå sig, vilket skulle strida mot en borgenärs bevisskyldighet. (Se Welamson, Konkurs 8 uppl. s. 29 f.) I rättsfallet RH 1982:92 tillämpades presumtionen om obestånd i 3 § 1921 års KL — såsom avgörandet synes böra förstås — i ett fall då utmätningsförsöket ägde rum efter det att tingsrätten hade meddelat beslut i anledning av konkursansökan och ogillat denna. (Av referatet framgår inte huruvida den av sökanden åberopade domen, vilken efter överklagande utav gäldenären var föremål för hovrättens prövning vid tiden för tingsrättens beslut i konkursmålet, fastställts när hovrätten meddelade sitt beslut.) I ett annat fall (RH 1985:8) betalades sökandens fordran (av ett bolag vars aktier ägdes av gäldenären) sedan tingsrätten beslutat att försätta gäldenären i konkurs. Betalningen medförde inte upphävande av konkursbeslutet. Mera svårförståeligt är hovrättens åberopande av grunderna för 18 § 1921 års KL, vari föreskrevs att utan hinder av att gäldenären själv ansökt om konkurs eller medgett borgenärs ansökan därom, högre rätt skulle på gäldenärens klagan häva beslutet, om gäldenären visade att han var solvent (jfr 2:22 1987 års KL); i rättsfallet hade gäldenären i tingsrätten inte yttrat sig skriftligen över ansökningen och inte inställt sig till utsatt förhandling. Att det likväl ålåg gäldenären att visa att han var solvent följde emellertid av att krfm vid sin utredning funnit att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar.
    Enligt 2:9 1987 års KL gäller att gäldenär, som är eller senare än ett år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen, skall om inte annat visas anses insolvent, om han har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och borgenären begär honom i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald. Motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 4 § 1921 års KL. I ett par rättsfall har varit fråga huruvida borgenärens fordran vid tillämpning av bestämmelsen kunde anses klar.
    I NJA 1983 s. 688 hade staten (krfm) till stöd för sin ansökan om att ett aktiebolag skulle försättas i konkurs åberopat fordran på skatter, vilka grundats på skönstaxeringar som inte hade vunnit laga kraft. HD framhöll att även sådan skatt under vissa förutsättningar torde kunna betraktas som klar skuld vid tillämpning av 4 § 1921 års KL. Härvid kommer enligt HD väsentligen i betraktande fall, där gäldenären i konkursansökningsmålet inte i beaktansvärd grad är verksam för att söka klarlägga till vilket belopp skatten rätteligen bör uppgå eller där invändningar som han framför mot skönstaxeringen måste bedömas som uppenbart ogrundade. I det aktuella fallet var emellertid läget ett helt annat, vilket ledde till att konkursansökningen ogillades. I NJA 1989 s. 428 förelåg följande förhållanden. En bank och ett aktiebolag hade ingått ett avtal avseende handel med optioner. Efter en tid uppkom till följd av avtalet ett underskott på bolagets konton i banken. Sedan bolaget underlåtit att efterkomma uppmaning att betala skulden, ansökte banken att bolaget skulle försättas i konkurs. Under konkursmålets handläggning i tingsrätten väckte bolaget talan mot banken om skadestånd med ett belopp överstigande underskottet på kontot. Som grund för yrkandet åberopades bankens agerande vid de optionsaffärer som föranlett underskottet.

Bolaget bestred i konkursansökningsmålet betalningsansvar för underskottet på den grunden att detta hade uppkommit genom felaktig tillämpning från bankens sida av vissa allmänna villkor. HD fann att bolagets invändning saknade fog. Bankens fordran ansågs alltså klar och konkursansökningen bifölls. I ett annat fall, NJA 1982 s. 366, hade ett bolag underlåtit att efterkomma uppmaning att betala viss klar och förfallen skuld. Sedan borgenären ansökt om bolagets försättande i konkurs, lämnade tingsrätten ansökningen utan bifall på skäl som här saknar intresse. Hovrätten biföll däremot ansökningen. Bolaget, som överklagade hovrättens beslut, styrkte i HD att skulden hade betalts över postgiro, varvid betalningen bokförts hos postgirot samma dag som konkursbeslutet meddelades; borgenären hade däremot erhållit besked från postgirot om betalningen först dagen efter konkursbeslutet. HD fann att avgörande för när betalning skulle anses ha skett var när betalningstransaktionen hade bokförts hos postgirot. I det aktuella fallet antogs bokföring — och därmed betalning — ha skett före konkursbeslutets meddelande. Insolvenspresumtionen i 4 § 1921 års KL var därför inte tillämplig vid tiden för hovrättens beslut. — Det förtjänar understrykas att avgörande för presumtionens tillämpning såvitt avsåg skuldens betalning ansågs vara tidpunkten för konkursansökningsmålets avgörande (såvida det ledde till konkurs). Detta överensstämmer med vad som gällde före 1975 års ändringar i 1921 års KL men kan inte anses förenligt med bestämmelsens lydelse därefter (se ordet ”då”, som måste anses syfta på konkursansökningen). Ståndpunkten är emellertid sakligt motiverad; en annan mening torde kunna orsaka inkonsekvenser.
    Ett rättsfall har rört den svårbemästrade frågan huruvida tillgångar i utlandet skall beaktas vid bedömande om en gäldenär är på obestånd, RH 1989:44. Staten ansökte att en person, som häftade i skuld för skatter och avgifter, skulle försättas i konkurs. Fordringarna avsåg främst kvarskatter, som hade förfallit till betalning under en rad av år. Gäldenären hade ostridigt i utlandet en provisionsfordran, vars värde översteg statens fordringar. Hovrätten, som konstaterade att gäldenären hade haft mycket god tid på sig bl. a. för att betala skatteskulderna, fann att han inte hade styrkt att hans tillgångar i utlandet var disponibla för gäldande av hans skulder till staten. Nämnda tillgångar synes därför inte ha beaktats. — Frågan om beaktande av tillgångar i utlandet har behandlats närmare hos Bogdan, Obeståndsbegreppet och gäldenärens tillgångar i utlandet i SvJT 1981 s. 500 ff. och densamme, Internationell konkurs- och ackordsrätt (1984) s. 107 f.
    Ett par rättsfall har gällt fråga om resning beträffande konkursbeslut, sedan det visat sig att den borgenär som ansökt om konkurs inte hade någon fordran. I NJA 1982 s. 328 hade en person försatts i konkurs på ansökan av staten, som därvid hade åberopat av länsstyrelsen meddelade beslut enligt vilka gäldenären påförts mervärdeskatt m. m. Besluten hade inte vunnit laga kraft. På talan av gäldenären undanröjdes besluten senare av länsrätten, vars dom vann laga kraft. På grund härav beviljade HD resning och upphävde konkursbeslutet. Härvid tillämpades punkt 3 i 58:1 1 st. jfrd med 58:10 RB (dvs. ny omständighet). I viss mån likartade

förhållanden förelåg i NJA 1983 s. 685; de skattefordringar som i detta fall åberopats vid konkursansökningen hade dock grundats på skönstaxering. Sedermera nedsattes taxeringen till en obetydlig del därav. Gäldenären hade emellertid underlåtit att yttra sig i konkursansökningsmålet och bestrida riktigheten av skönstaxeringen, för vilket han inte ansågs ha haft giltig ursäkt (jfr 58:1 2 st. RB). Resning beviljades därför inte.
     Frågan huruvida den borgenär som ansökt om en gäldenärs försättande i konkurs varit behörig att göra sådan ansökan har aktualiserats i några rättsfall. I RH 1982:104 var situationen den att, sedan staten genom krfm ansökt att ett aktiebolag som häftade för skatter och avgifter skulle försättas i konkurs, krfm och bolaget träffade överenskommelse om att ansökningen skulle återkallas, om bolaget betalade visst belopp senast en angiven dag (dagen före förhandlingen i tingsrätten). Bolaget betalade enligt överenskommelsen. Krfm ansågs därmed inte vara behörig att vid förhandlingen påkalla bolagets försättande i konkurs. I ett annat fall, RH 1985:22, ansökte bolaget N genom ombud att bolaget I skulle försättas i konkurs. I fullmakten för ombudet angavs att ombudet gentemot I ägde bl. a. anhängiggöra och utföra talan inför domstolar och övriga myndigheter samt företräda i konkurs. Fullmakten ansågs innefatta behörighet för ombudet att ansöka om I:s försättande i konkurs. — Den till vilken fordran överlåtits för inkasso har ansetts vara berättigad att söka gäldenären i konkurs, RH 1986:72.
    Ett flertal rättsfall har rört förfarandet eller andra processuella frågor i konkursansökningsmål.
    Enligt 2:1 1987 års KL skall ansökan om konkurs göras hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Bestämmelsen reglerar inte frågan i vad mån svensk domstol över huvud är behörig att pröva konkursansökan med internationell anknytning. I RH 1990:96 hade ett utländskt rederi begärts i konkurs vid Stockholms tingsrätt, varvid som grund för domstolens behörighet åberopats att rederiet hade en fordran i Sverige och därmed egendom här (jfr 10:3 RB). Hovrätten fann att frågan om svensk domsrätt skulle bedömas genom analogisk tillämpning av forumbestämmelserna i 10 kap. RB. Rederiet ansågs ha en fordran på ett norskt försäkringsbolag, vilket hade en generalagent i Sverige. Enligt 5 § 1 st. 1950 års lag om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige är utländskt försäkringsföretag skyldigt att svara inför svensk domstol såvitt avser rättsförhållanden som hör till den svenska verksamheten. Det ifrågavarande försäkringsavtalet ansågs höra till den svenska verksamheten. Fordringen ansågs i följd härav skola behandlas som om den fanns i Sverige. Svensk domstol bedömdes alltså vara behörig att ta upp ansökningen. (En ledamot kom till samma slutsats efter en mera fri bedömning av omständigheter som ansågs inverka.) I RH 1984:32 hade tingsrätten i ett hänskjutet konkursansökningsmål hållit huvudförhandling i gäldenärens utevaro och därefter beslutat att försätta gäldenären i konkurs. Denne hade emellertid inte delgivits kallelse till förhandlingen. Hovrätten undanröjde konkursbeslutet och åter-

förvisade målet till tingsrätten. (En ledamot fann att det inte kunde antas att rättegångsfelet hade inverkat på målets utgång och ville därför lämna besvären utan bifall.) Det förtjänar nämnas att den bestämmelse som tillämpats (analogt) av hovrätten (50:26 2 st. RB) har år 1989 ersatts av en bestämmelse med ändrade förutsättningar för undanröjande (50:28 RB).
    I ett fall, NJA 1989 s. 28, överklagades konkursdomares beslut, varigenom ett aktiebolag försatts i konkurs på egen ansökan, av en av bolagets borgenärer. Till stöd för sin talan åberopade denne att bolaget saknade styrelse samt att bolagsstämman, som hade beslutat att konkursansökan skulle göras, saknade behörighet därtill. HD fann att vad borgenären åberopat inte medförde behörighet för denne att föra talan mot konkursbeslutet.
    Sedan ett aktiebolag försatts i konkurs på egen ansökan av behörig ställföreträdare, överklagade en annan behörig företrädare för bolaget konkursbeslutet och yrkade att detta skulle upphävas under åberopande bl. a. av att den förstnämnde företrädaren hade saknat befogenhet att göra konkursansökan. Den omständigheten att det efter konkursbeslutet framkommit att denne kunde ha saknat sådan befogenhet ansågs inte kunna medföra upphävande av beslutet, RH 1984:93. Verkställande direktör i aktiebolag har i RH 1986:27 ansetts inte i denna egenskap vara behörig att överklaga beslut, varigenom bolaget försatts i konkurs. Bestämmelserna i 8:6 och 12 aktiebolagslagen ansågs alltså inte medföra sådan behörighet. Om aktiebolag har försatts i konkurs sedan det trätt i likvidation, är den styrelse som bolaget hade före likvidationen inte behörig att föra talan mot konkursbeslutet, se NJA 1988 s. 727. — Ett aktiebolag har tillerkänts rätt att föra talan mot beslut varigenom bolaget försatts i konkurs, fastän bolaget under målets handläggning i överinstans blivit upplöst genom konkursens avslutande, NJA 1988 s. 110.
    I nyss nämnda RH 1986:27, vari samtliga ledamöter i hovrätten ansåg att klaganden saknade behörighet att överklaga tingsrättens beslut, uttalade en ledamot sig i frågan huruvida grovt rättegångsfel förekommit i tingsrätten i visst hänseende och fann att så var fallet. Denna ledamot ansåg därför att tingsrättens beslut skulle undanröjas, trots att klaganden saknade talerätt. Eftersom rubriken till referatet anger att rättsfallet avser även fråga om grovt rättegångsfel förekommit, synes även övriga ledamöter ha haft uppfattningen att denna fråga kunde prövas i målet. Härtill kan anmärkas följande. En grundläggande förutsättning för att överrätt skall kunna undanröja eller eljest ändra underrätts dom eller beslut är att avgörandet genom överklagande bragts under överrättens prövning; detta gäller även i fråga om ändring som grundas på processuella fel. Att ett avgörande överklagats av någon som inte äger behörighet därtill måste härvid vara likvärdigt med att något överklagande över huvud inte har skett. Överrätten kan inte så att säga passa på tillfället då man har fått in handlingarna i ett mål i anledning av ett obehörigt överklagande. Till det sagda se Welamson i SvJT 1989 s. 587. Se även mitt tillägg till HD:s beslut i fastighetsbildningsmålet NJA 1991 s. 262.
    I mål om försättande i konkurs har borgenären/sökanden ansetts oförhindrad att i hovrätten åberopa annan fordran till stöd för sin behö-

righet än som åberopats vid konkursdomstolen, NJA 1982 s. 641. Bestämmelsen i 50:25 3 st. RB om begränsning i parts rätt att åberopa ny omständighet i hovrätten i vädjade tvistemål tillämpades alltså inte analogt (jfr NJA 1975 s. 575). — Besvär av konkursgäldenär över beslut om försättande i konkurs skall prövas i sak även om konkursen har avslutats under besvärsmålets handläggning, se NJA 1988 s. 110. Fråga om konkursbos försättande i konkurs har ansetts skola prövas utan hinder av att konkursgäldenärens konkurs avskrivits enligt 185 d § 1921 års KL under målets handläggning i HD, NJA 1988 s. 494.
    Ett par rättsfall har rört rättegångskostnader i mål om försättande i konkurs. I NJA 1982 s. 366 grundades konkursansökningen på 4 § 1921 års KL. Gäldenärsbolaget vann slutligen målet på den grund att det hade betalt sin klara och förfallna skuld. Betalningen hade emellertid skett först omedelbart före hovrättens beslut, varigenom bolaget försattes i konkurs. Rättegången ansågs därför såväl i tingsrätten som i hovrätten förorsakad av bolagets betalningsförsummelse. På grund härav ålades bolaget enligt 18:3 1 st. RB att ersätta sökandens kostnader i dessa båda instanser, varjämte vardera parten skulle bära sina kostnader i HD. I RH 1983:44, vari borgenärs konkursansökan återkallades, var fråga huruvida visst arbete av gäldenärens ombud varit skäligen påkallat för tillvaratagande av gäldenärens rätt.
    Enligt 1 § inkassolagen förstås med inkassoåtgärd i den lagen åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än visst särskilt förfarande (angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen kommer att överlämnas till någon annan för inkasso, om den inte betalas). I rättsfallet NJA 1990 s. 585 var fråga huruvida konkursansökan utgör en inkassoåtgärd i denna mening. HD framhöll att (borgenärs) ansökan om konkurs normalt har som syfte att gäldenären skall försättas i konkurs och att borgenären skall få betalning för sin fordran genom utdelning i konkursen, men att i praktiken en konkursansökan i allmänhet också innebär en påtryckning på gäldenären att själv betala sin skuld. I den mån inte särskilda omständigheter föreligger bör därför enligt HD en konkursansökan anses utgöra inkassoåtgärd i inkassolagens mening. I det aktuella målet bedömdes konkursansökningen som en inkassoåtgärd. (Se även R. Henning i SvJT 1991 s. 811 ff.)

 

2. Verkningar av konkurs
Enligt 21 § 1 st. 1 meningen 1921 års KL gällde — såsom undantag från det principiella rådighetsförbud som följer av konkursbeslutet — att rättshandling mellan gäldenären och annan, som företogs senast dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skulle gälla, såvida inte den andre visades ha varit i ond tro. (Motsvarande bestämmelse finns numera i 3:2 1 st. 1 meningen 1987 års KL.) I NJA 1987 s. 407 var situationen den att ett aktiebolag häftade i skuld till postverket, när det försattes i konkurs på grund av att bolaget hade övertrasserat sitt postgirokonto. Efter konkursbeslutet men före utgången av nyssnämnda frist bokfördes på kontot inbetalningar som gjorts av bolagets gäldenärer efter anvisningar av bolaget. Vid bedömning huruvida nyssnämnda bestämmelse var tillämplig ansågs

betalningarna till den del de motsvarade postverkets fordran mot bolaget per konkursdagen böra jämställas med betalning av konkursgäldenären själv.
    Konkursgäldenär har ansetts inte vara berättigad att föra talan mot exekutiv försäljning av fast egendom, som ingick i konkursboet, under åberopande av att egendomen sålts till för lågt pris, NJA 1987 s. 13. Konkursgäldenärens intresse av att konkursboets egendom inbringar så mycket som möjligt tillgodoses genom förvaltarens skyldighet att verka för en förmånlig avveckling av boet. Det framhölls också att förvaltaren kan överklaga försäljningen, om han anser att en alltför låg köpeskilling har godtagits. I NJA 1983 s. 563, som gällde fråga om konkursgäldenär hade rätt att föra viss talan, var omständigheterna följande. B hade genom lösöreköpskontrakt sålt viss egendom till sina föräldrar till säkerhet för dessas regressfordran på grund av ett borgensåtagande. I kontraktet hade B medgetts rätt att nyttja egendomen; han hade också tillförsäkrats att under viss förutsättning återköpa den. B försattes senare i konkurs. Sedan konkursboet väckt talan mot föräldrarna om återvinning av försäljningen träffades förlikning, enligt vilken konkursboet till föräldrarna mot visst belopp överlät äganderätten och all rätt i övrigt som konkursboet kunde ha till den egendom som avsågs med lösöreköpskontraktet. Föräldrarna biträddes härvid av advokaten R som ombud. B väckte härefter skadeståndstalan mot bl. a. R under påstående att han lidit skada på grund av att han genom förlikningsavtalet hade förlorat sin nyttjanderätt och återköpsrätt; han gjorde gällande att nyttjanderätten var personlig och inte kunde överlåtas eller tas i anspråk av hans borgenärer. HD fann att B var berättigad att föra denna talan. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att B på grund av 20 § 1921 års KL (numera 3:1 1987 års KL) saknade behörighet därtill. Skillnaden mellan majoritetens och minoritetens bedömning synes endast bestå i att majoriteten ansåg att B:s påstående att nyttjanderätten var personlig och inte hörde till konkursboet inte utan vidare kunde lämnas utan avseende, medan minoriteten lämnade påståendet utan avseende.
    Konkursgäldenär — ett aktiebolag — har ansetts berättigad att överklaga beslutet att försätta bolaget i konkurs, fastän bolaget blivit upplöst genom att konkursen avslutats, se NJA 1988 s. 110 även berört ovan under 1.
    Sedan ett handelsbolag ålagts betalningsskyldighet i tredskodom, försattes bolaget i konkurs. Konkursbeslutet upphävdes emellertid senare, varvid tiden för ansökan om återvinning hade utgått. Eftersom konkursen inte hade hindrat bolaget att genom bolagsman söka återvinning, avslogs ansökan av bolaget om återställande av försutten tid, NJA 1988 s. 564.
    Om aktiebolag är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är enligt 13:19 aktiebolagslagen bolaget upplöst när konkursen avslutas. Upplösningen medför som huvudregel att aktiebolaget förlorar sin rättskapacitet och därmed förmågan att vara part i rättegång (se NJA 1979 s. 700); från denna princip har dock i praxis gjorts vissa undantag (se nedan). I NJA 1982 s. 820 I hade ett aktiebolag, som var kärande i ett

tvistemål angående skadeståndsskyldighet, under målets handläggning i tingsrätten blivit upplöst efter konkurs. Någon omständighet på grund varav undantag i detta fall skulle göras från nämnda huvudregel ansågs inte föreligga. Bolagets talan avvisades därför. I NJA 1982 s. 820 II var situationen den att ett aktiebolag, som var svarande i ett tvistemål angående betalningsskyldighet, hade blivit upplöst efter konkurs under målets handläggning i hovrätten. Målet hade anhängiggjorts där av nämnda bolag genom besvär över tingsrättens beslut, varigenom målet avskrivits på grund av återkallelse och förordnande meddelats angående rättegångskostnader. På samma sätt som i föregående mål ansågs det inte föreligga någon omständighet som föranledde undantag från nyssnämnda huvudregel. Rättegångshindret fick emellertid verkan först från tidpunkten för upplösningen. Bolagets besvärstalan i hovrätten avvisades alltså, i följd varav tingsrättens beslut stod fast. I enlighet med huvudregeln avvisades i NJA 1987 s. 552 talan, som väckts mot ett genom konkurs upplöst aktiebolag om skadestånd på grund av arbetsskada; anledningen till talan var att det vid olyckstillfället gällde en av bolaget tecknad ansvarighetsförsäkring.
    Från huvudregeln att ett genom konkurs upplöst aktiebolag inte kan vara part i rättegång har som nyss nämnts i praxis gjorts vissa undantag. Ett sådant aktiebolag har sålunda ansetts berättigat att klandra konkursförvaltarens slutredovisning och att föra talan om skadestånd mot förvaltaren och rättens ombudsman (NJA 1979 s. 700). I NJA 1988 s. 374 ansågs ett upplöst aktiebolag däremot inte äga föra talan om skadestånd mot revisor och bank, som hade anlitats av konkursförvaltaren i konkursen. HD framhöll att en rätt för ett genom konkurs upplöst bolag att föra klander- och skadeståndstalan på grund av åtgärder som rör konkursförvaltningen måste tillämpas restriktivt.
    Några rättsfall har rört frågan om separationsrätt i konkurs. I NJA 1985 s. 178 hade ett företag som handlade med plåt träffat avtal med ett varv om leverans av fartygsplåt till varvet. Sedan leverans hade skett, försattes varvet i konkurs. Avtalet förklarades senare ogiltigt enligt förutsättningsläran. Säljarens rätt ansågs därvid skyddad mot varvets borgenärer, dvs. att säljaren hade separationsrätt i konkursen till den levererade plåten. Rättsfallet NJA 1985 s. 836 avsåg fråga om separationsrätt till ett penningbelopp med stöd av lagen om redovisningsmedel. Beloppet, som hade utgjort en dubbelbetalning och alltså erlagts av misstag, fanns innestående på mottagarens bankkonto, när denne försattes i konkurs. Beloppet ansågs ha varit omedelbart tillgängligt för att avskiljas för betalarens räkning vid konkursutbrottet. Med hänsyn till den korta tid som förflutit ansågs dröjsmål med avskiljande inte ha förelegat vid konkursbeslutet. I RH 1986:60 var fråga huruvida en återförsäljare av orglar hade mottagit ett antal orglar från generalagenten på grund av kommissionsförhållande eller i fast räkning; det senare ansågs föreligga.
    I NJA 1989 s. 206 har slagits fast att, om en lokalhyresgäst har försatts i konkurs, hyresrätten kan under konkursen förklaras förverkad på grund av att hyra inte har betalats före konkursen, oavsett om konkursboet har förklarat sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden eller ej. Av rättsfallet framgår också att en uppsägning av hyresavtalet,

när en lokalhyresgäst har försatts i konkurs, skall riktas till konkursboet (och inte till konkursgäldenären). Rättsfallet har behandlats av G. Lennander i Juridisk Tidskrift 1989/90 s. 113 ff. Utmätning kan i och för sig äga rum hos konkursbo för en fordran mot boet, NJA 1984 s. 113. I det aktuella fallet framgick det emellertid inte klart av exekutionsurkunden om fordringen riktade sig mot konkursboet eller konkursgäldenären; urkunden befanns därför inte kunna läggas till grund för utmätning mot konkursboet. I NJA 1984 s. 602 hade länsstyrelse med stöd av 40 och 47 §§ miljöskyddslagen förelagt ett konkursbo att transportera bort miljöfarligt avfall och senare, då föreläggandet inte hade efterkommits, anmodat krfm att ombesörja transporten på konkursboets bekostnad. Utmätning för kostnaderna skedde hos konkursboet.
    I NJA 1983 s. 797 var fråga om utmätning av hyresrätten till en butikslokal. Efter utmätningen försattes gäldenären i konkurs. I anledning av vad som hade förekommit i konkursen beträffande hyresrätten fann HD att frågan om utmätning inte längre hade betydelse och lämnade därför besvären utan vidare yttrande. Rättsfallet har behandlats närmare i avdelningen rörande utsökningsrätt (under 7).
    Beträffande betalningsskyldighet för borgensman vid enkel borgen föreskrivs i den ålderdomliga bestämmelsen i 10:8 HB att borgensmannen skall betala ”det gäldenär själv ej gälda gitter”; här bortses från ett par särskilda situationer. För det fall att gäldenären försätts i konkurs har sedan gammalt ansetts, bl. a. på grund av uttalanden i Hasselrots skrifter, att borgensmannens betalningsskyldighet inträder först sedan konkursen har avslutats utan att borgenären har fått full betalning. På senare tid har emellertid annan mening hävdats av Walin i dennes arbete Borgen och tredjemanspant s. 155 ff. Frågan, som inte tidigare prövats av HD, aktualiserades i NJA 1990 s. 245. HD har däri slagit fast att skyldigheten att infria enkel borgen inträder innan konkursen har avslutats, nämligen när tillräcklig bevisning har förebringats om den utdelning som borgenären kan påräkna. Enligt rättsfallet bör det inte ställas särskilt stora krav på bevisningen. Det kan i enklare fall vara tillräckligt t. ex. med konkursbouppteckningen, i vart fall sedan den har beedigats av gäldenären, och i andra fall t. ex. med en redogörelse eller ett intyg från konkursförvaltaren. Rättsfallet har behandlats närmare av Adlercreutz i SvJT 1991 s. 69 ff. och av Millqvist i Juridisk Tidskrift 1990/91 s. 81 ff.
    I NJA 1982 s. 578 var fråga om betalningsansvar enligt 48 a § lagen om mervärdeskatt för ställföreträdare för aktiebolag på grund av underlåtenhet att inbetala mervärdeskatt för viss redovisningsperiod i fall då bolaget efter periodens utgång försatts i konkurs och skatten därefter blivit fastställd genom särskilt beslut. Frågan i målet gällde främst vid vilken tidpunkt ställföreträdarens ansvarighet inträdde.
    Rättsfallet NJA 1986 s. 779 avsåg fråga om meddelande av näringsförbud, enligt dåvarande 199 b § 1921 års KL (se numera 1986 års lag om näringsförbud), för den som i två olika bolag gjort sig skyldig till mannamån mot borgenärer och två gånger förekommit som ställföreträdare för bolag som försatts i konkurs. Förutsättningar ansågs dock inte före-

ligga för meddelande av näringsförbud. — RH 1986:108 gällde prövning av åtal för överträdelse av näringsförbud.

3. Återvinning
År 1975 reformerades återvinningsreglerna i 1921 års KL. Reformen innebar att möjligheterna till återvinning vidgades, bl. a. genom att återvinningsfristerna förlängdes och att subjektiva rekvisit till stor del utmönstrades. Den nya regleringen överfördes, med endast vissa mindre jämkningar, till 1987 års KL. Under den nu aktuella perioden har förekommit förhållandevis många rättsfall angående återvinning. Det kan ifrågasättas om samtliga är väl förenliga med varandra i alla avseenden. Det torde fortfarande råda osäkerhet om den närmare innebörden av återvinningsbestämmelserna i vissa väsentliga hänseenden. Detta har sin grund i att det förekommer ett flertal allmänt hållna rekvisit, såsom ”på ett otillbörligt sätt”, ”sedvanliga betalningsmedel”, ”avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning”, ”ordinär” och ”utan dröjsmål”. Den avsedda närmare innebörden därav har delvis utlagts i förarbetena. Ganska mycket har skrivits om de nya bestämmelserna och om vissa rättsfall. Olika uppfattningar har därvid kommit till uttryck i grundläggande frågor. Det har inte synts meningsfullt att i denna översikt över lag hänvisa till olika litteraturställen.
    Möjligheten till återvinning är i princip större, då en rättshandling har skett till förmån för någon som är närstående till gäldenären. Vad som förstås med närstående stadgas i 4:3 1987 års KL (29 a § 1921 års KL). Där räknas upp, såvitt avser gäldenär som är fysisk person, vissa släktingar m. fl., bl. a. den som är gift med gäldenären, och anges avslutningsvis den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära. I NJA 1988 s. 673 ansågs förutvarande make med hänsyn till omständigheterna som närstående till gäldenären. Tyngdpunkten i prövningen borde enligt HD läggas vid objektiva och förhållandevis lätt konstaterbara fakta, medan kontrahenternas känslomässiga relationer till varandra normalt inte borde beaktas. I det aktuella fallet hade kontrahenterna varit gifta med varandra så sent som fyra månader före den ifrågavarande betalningen och denna hade skett i syfte att avveckla deras ekonomiska mellanhavanden i äktenskapet. Jfr NJA 1986 s. 519, berört nedan under 4.
    Enligt den allmänna otillbörlighetsregeln i 30 § 1921 års KL skulle rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt bl. a. viss borgenär gynnats framför andra, gå åter, om gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent samt den andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. (Motsvarande bestämmelse, med vissa jämkningar närmast i förtydligande syfte, finns numera i 4:5 1987 års KL.) Några rättsfall har gällt frågan huruvida en borgenär gynnats otillbörligt. I NJA 1985 s. 29 hade en bokföringsbyrå, som sedan lång tid tillbaka skött bokföringen åt ett företag, på begäran upprättat ett periodbokslut som underlag för att bedöma företagets ekonomiska situation sedan verksamheten gått sämre. Bokslutet visade att företaget var på obestånd. För att lämna ut bokslutsmaterialet krävde bokföringsbyrån betalning inte bara för arbetet med bokslutet utan även för tidigare utfört bokföringsarbete, vilket betalades.

Några veckor senare försattes företaget i konkurs. Betalningen för framtagande av periodbokslutet — för vilken byrån hade detentionsrätt i räkenskapsmaterialet — ansågs inte otillbörlig. Detsamma gällde ersättningen för det löpande bokföringsarbetet för samma räkenskapsår. Däremot ansågs betalningen för bokföringsarbete avseende närmast föregående bokföringsår innebära ett otillbörligt gynnande av bokföringsbyrån. Denna ersättning uppgick till 41 780 kr och hade stått ute obetald två – fyra månader efter det att fakturor utfärdats. NJA 1983 s. 737 gällde fråga om återvinning av två företagsinteckningar, som ett gäldenärsbolag hade lämnat som säkerhet för förfallna skattefordringar i samband med att förhandlingar pågick om en ackordsuppgörelse med de oprioriterade borgenärerna. Eftersom skattefordringarna var förenade med allmän förmånsrätt enligt 11 § FRL, kunde säkerställandet inte innebära någon nackdel för borgenärer med sämre förmånsrätt än enligt den bestämmelsen eller utan förmånsrätt. Det var visserligen inte uteslutet att innehavare av företagsinteckningar med sämre rätt än de till staten överlämnade hade kommit i ett sämre läge och att staten gynnats på andra borgenärers bekostnad. Med hänsyn till bakgrunden till säkerställandet ansågs dock inte att det gynnande av staten som kunde ha skett var otillbörligt. Staten, som vid tiden för säkerställandet kunnat påräkna full betalning för sina fordringar på grund av den allmänna förmånsrätten, hade återkallat en konkursansökan i anledning av ackordsförhandlingarna. Utgången i målet har kritiserats i viss mån av Walin-Palmér, Konkurslagen del 1 s. 221 och, mera häftigt, av Göranson, Återvinning utom konkurs s. 283 ff. Se däremot Lennander, Återvinning i konkurs s. 155 f. — I rättsfallet NJA 1990 s. 562 var omständigheterna följande. Till säkerhet för en checkräkningskredit, som beviljats ett aktiebolag, hade banken företagsinteckningar. På morgonen samma dag som bolaget försattes i konkurs överförde banken på grund av fullmakt cirka 180 000 kr. från bolagets postgirokonto till checkkontot, vilka medel utgjort vederlag för kundfordringar. Banken åberopade mot återvinning bl. a. att kundfordringarna ingått i underlaget för företagsinteckning. HD fann att principerna om surrogation inte var tillämpliga i detta fall samt att inbetalningarna av medlen på postgirokontot och överföringen till checkkontot inte kunde betraktas som en sammanhängande transaktion, jämförlig med en betalning från kunden direkt till banken. Mot bakgrund av det sagda ansågs överföringen ha inneburit ett otillbörligt gynnande av banken. Rättsfallet har behandlats av Lennander i Juridisk Tidskrift 1990/91 s. 468 ff.
    I RH 1988:105 var situationen den att ett bolag, som hade en större fordran på ett annat bolag med betalningssvårigheter, köpte gäldenärsbolagets lager och inventarier. Vid betalningen gjorde borgenärsbolaget kvittningsvis avdrag för sin fordran och erlade endast mellanskillnaden. Kvittningen ansågs innebära ett otillbörligt gynnande av borgenären och återvinning skedde.
    I 35 § 1 st. 1921 års KL föreskrevs att betalning av skuld, som skett senare än tre månader före fristdagen och som gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försäm-

rat gäldenärens ekonomiska ställning, skulle gå åter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kunde anses som ordinär; i fråga om betalning till närstående gällde under viss förutsättning en längre återvinningsfrist. Samma bestämmelse återfinns numera i 4:10 1987 års KL. Den har varit föremål för prövning i flera rättsfall.
    Ömsesidiga varuleveranser inom ramen för ett kontokurantförhållande har vid tillämpning av återvinningsreglerna ansetts utgöra betalning i den mån de motsvarats av ett saldo till mottagarens förmån, NJA 1988 s. 149. I det aktuella fallet hade mellan två bolag, Strålsnäs och Träexport, rått ett kontokurantförhållande innebärande att bolagen under flera år levererade trävaror (virke respektive sågade trävaror) till varandra eller direkt till varandras kunder och att avräkning skedde på grundval av utställda fakturor så att ett nettosaldo uppkom ettdera bolaget tillgodo. Av Träexport gjorda leveranser någon månad innan Träexport försattes i konkurs ansågs i enlighet med det nyss sagda som betalningar i den mån de motsvarades av ett saldo till Strålsnäs förmån.
    I NJA 1987 s. 872 var fråga bl. a. huruvida betalning av fakturor kunde anses ha skett i förtid. Sedan Ideca levererat kontorsmaskiner m. m. till Sörmans, utfärdade Ideca kort därpå tre fakturor den 28 mars, 29 mars och 4 april 1985. I fråga om betalningsvillkor hade på envar av fakturorna den tryckta texten 10 dagar netto kryssats över och en sista dag — den 28 april, 29 april respektive 24 april 1985 — påstämplats. Vidare angavs i fakturorna att dröjsmålsränta debiterades efter förfallodagen. De påstämplade dagarna ansågs såsom förfallodagar. Samtliga fakturor hade betalats den 15 april och alltså 13, 14 respektive 9 dagar före förfallodagarna. De ansågs därmed ha skett i förtid. Härtill skall endast framhållas följande. Det är vanligt förekommande, särskilt mellan näringsidkare, att betalning för levererade varor inte sker i direkt anslutning till leveransen utan först sedan leverantören någon tid senare tillställt köparen räkning (faktura) på varorna. Även när betalning sker i enlighet härmed torde köpet, med stöd av uttalanden i förarbetena (prop. 1975:6 s. 224), anses som eller i vart fall jämställt med kontantköp. Kontantköp (som inte sker till överpris) kan i princip inte återvinnas, eftersom nackdelsrekvisitet inte är uppfyllt. I fakturor anges vanligtvis viss tid inom vilken betalning skall ske, t. ex. 10 eller 30 dagar från fakturans utfärdande; därefter debiteras som regel dröjsmålsränta. Att köparen får en sådan kortare tidsfrist bör inte inverka på bedömningen att fråga är om ett kontantköp. Köparen måste ju under alla förhållanden ha viss respit för att hinna ombesörja betalningen och det är rimligt att han får sådan tid på sig att han t. ex. kan samordna flera olika betalningar. Härav bör följa att, oavsett när betalning sker under tidsfristen, betalningen inte kan anses ha skett i förtid. Det kan emellertid tänkas att en leverantör i ett särskilt fall, med frångående av vad han brukar tillämpa, ger en köpare kredit utöver vad som följer av de vanliga rutinerna. I det nu berörda rättsfallet ansågs tydligen att Ideca gett Sörmans kredit till viss bestämd förfallodag; Ideca hade frångått den tryckta texten i fakturablanketterna och gett Sörmans längre tid på sig att betala. Att termen förfallodag användes — såvitt framgår i den tryckta

texten — synes mig däremot inte böra i och för sig tillmätas avgörande betydelse.
    Uttrycket ”belopp som avsevärt (har) försämrat gäldenärens ekonomiska ställning” i 35 § 1921 års KL och 4:10 1987 års KL är ett av de rekvisit som har orsakat störst problem i tillämpningen. Man kan sålunda fråga sig vad som egentligen avses med gäldenärens ekonomiska ställning. Skall det belopp varmed betalning har skett jämföras med (enbart) gäldenärens tillgångar? Eller skall även storleken av gäldenärens skulder beaktas? Har det i så fall betydelse att en del skulder är förmånsberättigade? Bör vid den jämförelse som skall ske hänsyn tas även till andra förhållanden, t. ex. storleken av omsättningen i en rörelse som gäldenären driver? Kan beloppets storlek i och för sig vara avgörande, så att å ena sidan belopp överstigande viss gräns alltid får anses uppfylla rekvisitet och å andra sidan belopp under viss gräns aldrig bör anses återvinningsbara? En närliggande fråga är hur jämförelsen skall ske, när gäldenären har gjort flera betalningar till samme borgenär inom återvinningsfristen eller flera betalningar samtidigt till olika borgenärer. Skall betalningarna bedömas var för sig eller som en enhet vid jämförelsen? En fråga av annan art är till vilken tidpunkt jämförelsen skall hänföra sig.
    I förarbetena har innebörden av rekvisitet angetts (av lagberedningen) på så sätt, att betalningen verkligen är av betydelse för borgenärerna från återvinningssynpunkt och att detta kräver att det är fråga om ett belopp som i betraktande av gäldenärens förhållanden — t. ex. omfattningen av rörelse som han driver — måste anses relativt betydande och därför inverkar avsevärt på hans ekonomiska ställning och den utdelning som borgenärerna kan få vid en senare inträffad konkurs (prop. 1975:6 s. 223). Dessa uttalanden synes närmast ge intryck av att lagförfattarna avsett att flera olika omständigheter, och alltså inte endast t. ex. tillgångarnas storlek, skall beaktas vid jämförelsen. En annan sak är att dessa uttalanden givetvis inte är bindande för domstolarna. Vid läsning av rättsfallen måste också beaktas att mål om återvinning är av dispositiv natur och att domstolarna inte kan grunda sina avgöranden på omständigheter som inte har införts i målet. Det förhållandet att HD inte anför viss omständighet som skäl för sin bedömning behöver därför inte betyda att denna skulle sakna betydelse.
    Det förtjänar här erinras om att HD i NJA 1981 s. 759 funnit att vid bedömning av nämnda rekvisit hänsyn inte skall tas till antalet borgenärer eller till arten eller storleken av de olika fordringarna; vid bedömande av betalningens verkningar för borgenärerna skall dessa alltså ses som ett kollektiv. Denna ståndpunkt förutsätter uppenbarligen att vid den jämförelse som skall ske enligt bestämmelsen storleken av gäldenärens skulder skall beaktas, något som för övrigt synes självklart.
    I rättsfallet NJA 1982 s. 135 var förhållandena följande. Ett aktiebolag hade av en privatperson lånat 250 000 eller 300 000 kr. utan säkerhet under hösten 1978. Lånet skulle enligt överenskommelse återbetalas vid årsskiftet 1978/79, vilket också skedde frånsett 100 000 kr. Detta belopp lades upp som en växelskuld och parterna kom överens om att bolaget skulle betala efter vad det förmådde. Restskulden betalades därefter med amorteringar var fjortonde dag, varav den sista en dryg vecka före kon-

kursbeslutet. Inom återvinningsfristen betalades sammanlagt 52 612 kr. och återvinningstalan avsåg detta belopp. Enligt konkursbouppteckningen uppgick bolagets tillgångar till ungefär 375 000 kr. och skulderna till nästan 3,5 miljoner kr. Tingsrätten konstaterade kort och gott att betalningarna hade avsevärt försämrat bolagets ekonomiska ställning. Hovrätten fastställde blankt tingsrättens dom och hovrättens dom fastställdes på samma sätt av HD. I referatrubriken anges att betalning av ett belopp motsvarande omkring 12 % av tillgångarnas värde ansetts avsevärt försämra gäldenärens ekonomiska ställning. Härtill kan anmärkas följande.
    Rubriken ger intrycket att avgörande för HD:s bedömning har varit enbart betalningens storlek i förhållande till tillgångarna. För denna ståndpunkt finns det dock knappast täckning i domskälen. Det förtjänar nämnas att svaranden som grund för sitt bestridande åberopade bl. a. skuldernas storlek och rörelsens omfattning. Rubriken får därför anses något missvisande; uppfattad på nyssnämnda sätt kan den dessutom sägas vara mindre väl förenlig med bedömningen i NJA 1981 s. 759 (se ovan). Att begränsa bedömningen till en jämförelse med enbart tillgångarna, efter en mer eller mindre bestämd procentsats, inte bara strider mot uttalandena i förarbetena utan framstår också som mindre lämpligt. En sådan ordning har också kritiserats i doktrinen (se t. ex. Walin-Palmér, Konkurslagen del 1 s. 270 ff., Müllern i Festskrift för Sveriges Advokatsamfund s. 377 ff. och Elwing i Vänbok till Robert Boman s. 88 ff.). Det kan till sist framhållas att, oaktat fråga var om fem eller sex olika betalningar med två veckors mellanrum mellan betalningarna, domstolarna bedömt återvinningsfrågan som om den gällt endast en betalning på det sammanlagda beloppet.
    I NJA 1982 s. 224 hade en person (A), som drev rörelse under enskild firma, under hösten 1976 köpt varor av ett bolag för cirka 6 500 kr. Faktura på fordringen utställdes först i mars 1977. Vid utmätningsförrättning i september 1977 befanns A sakna utmätningsbara tillgångar. A, som hade överlåtit en fastighet till sin hustru som gåva år 1976, erhöll av henne 45 000 kr. kontant den 17 november 1977 sedan hon hade sålt fastigheten. Av detta belopp betalade A den 23 november 6 000 kr. av sin skuld till bolaget. (I samband härmed betalade han också skulder till två andra borgenärer på sammanlagt 22 000 kr.) A försattes i konkurs den 12 december. HD fann att betalningen till bolaget inneburit en avsevärd försämring av A:s ekonomiska ställning. Som skäl härför anfördes att A saknade utmätningsbara tillgångar den 20 september, att, oaktat han den 17 november tillförts 45 000 kr., konkursbouppteckningen upptog tillgångar om endast 8 878 kr. och att skulderna enligt bouppteckningen uppgick till 118 500 kr.; mot bakgrund härav framstod beloppet om 6 000 kr. enligt HD som relativt betydande. En ledamot (författaren till denna översikt) var skiljaktig och ansåg att nämnda rekvisit inte var uppfyllt. Detta votum skiljer sig från majoritetens ståndpunkt bl. a. på så sätt, att det innebar att det betalade beloppet sattes i relation även till omsättningen i den rörelse som gäldenären drev och att jämförelsen hänfördes till tiden för betalningen; beloppets storlek i och för sig torde också ha haft viss betydelse. Majoriteten ställde däremot betalningen i

relation endast till tillgångar och skulder och synes ha gjort jämförelsen med hänsyn till förhållandena enligt bouppteckningen.
    Rekvisitet ”belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning” har varit föremål för bedömning även i NJA 1989 s. 3. Ett tryckeribolag hade träffat ett leasingavtal med ett finansbolag avseende en rullbanemaskin i augusti 1985. Finansbolaget utställde den 10 september 1985 två fakturor med förfallodag den 10 oktober, den ena för initialavgift på 55 729 kr. avseende tiden 15 – 31 augusti och den andra för leasingavgifter på sammanlagt 234 351 kr. avseende september och oktober. Vidare utställdes den 30 september en faktura med förfallodag den 30 oktober på 104 521 kr. avseende leasingavgift för november månad. Den 12 november, då samtliga fakturafordringar var oreglerade, betalade tryckeribolaget 104 490 kr., vilket belopp motsvarade leasingavgiften för en av månaderna september och oktober frånsett försäkringsavgift. Tryckeribolaget försattes i konkurs den 17 december 1985 efter ansökan samma dag. Konkursbouppteckningen upptog tillgångar om närmare 750 000 kr. och skulder om nästan 3,6 miljoner kr. HD konstaterade att frågan, om betalningen kunde anses ha avsevärt försämrat tryckeribolagets ekonomiska ställning, var att bedöma med utgångspunkt i förhållandena vid tiden för betalningen. Det kunde ibland vara vanskligt att i efterhand skaffa sig en klar och fullständig bild av en gäldenärs ekonomiska belägenhet vid den tidpunkt då betalningen ägt rum, men uppgifterna i konkursbouppteckningen om tillgångar och om andra ekonomiska förhållanden rörande boet kunde enligt HD ofta vara till ledning för bedömningen. Vid en jämförelse med tillgångarna enligt bouppteckningen och då några särskilda förhållanden som påverkade bedömningen inte framkommit befanns den gjorda betalningen ha avsevärt försämrat tryckeribolagets ekonomiska ställning.
    Rättsfallet har kommenterats bl. a. av Lennander i Juridisk Tidskrift 1989/90 s. 116 f. och Elwing i Vänbok till Robert Boman s. 85 ff., särskilt s. 91 ff. För egen del vill jag framhålla att HD:s uttalande rörande den tidpunkt, till vilken bedömningen av betalningens verkan är att hänföra, bör ses som en precisering av HD:s ståndpunkt i frågan. (Det kan dock ifrågasättas om 1982 års båda avgöranden egentligen är helt förenliga med 1989 års dom på denna punkt. Se däremot det ovan anmärkta rättsfallet NJA 1981 s. 759: ” – – – den kort tid efter betalningstillfället upprättade konkursbouppteckningen”.) Det förtjänar vidare anmärkas att rättsfallet inte ger uttryck åt något ”procenttänkande”. Att HD begränsade jämförelsen till att avse tryckeribolagets tillgångar torde inte böra föranleda något motsatsslut; utredning synes ha saknats i målet angående t. ex. rörelsens omfattning. Det kan dock frågas varför inte bolagets skulder medtogs vid jämförelsen.
    Beträffande det berörda rekvisitet skall här ytterligare endast nämnas att i Walin-Palmér, Konkurslagen del 1 s. 271 ges uttryck för en uppfattning som i flera hänseenden skiljer sig från den ståndpunkt som kan utläsas av rättsfallen. Det hävdas där bl. a. att av tillgångar hos gäldenären som är belånade endast övervärdet skall beaktas, att det utbetalade beloppet i första hand bör jämföras med gäldenärens omsättningstillgångar (vid tidpunkten för betalningen) och att i fråga

om verkan på utdelningen det är de oprioriterade borgenärerna som åsyftas. Detta överensstämmer säkerligen i princip med den syn som legat bakom lagberedningens förslag till bestämmelse i frågan (vilket motsvarar den slutligt antagna bestämmelsen) men som kom till endast knapphändigt uttryck i lagmotiven. Nämnda synpunkter — liksom vad som där i övrigt sägs i frågan — synes mig i princip välmotiverade, men går de väl ihop med lagtexten? Med utgångspunkt från nämnda synsätt borde förutsättningen kanske i stället beskrivas som betalning ”som varit av avsevärd betydelse för borgenärerna (-s rätt till betalning)”.
    Även om någon av de i det föregående berörda, särskilda förutsättningarna i 4:10 1987 års KL (35 § 1921 års KL) är uppfylld, skall återvinning likväl inte ske i fall betalningen med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinär. Med denna term torde avses ungefär detsamma som normal. Rekvisitet har avseende främst på fall då betalningen har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. I förarbetena (prop. 1975:6 s. 223 f. och 227) förklaras uttrycket ordinär betalning på bl. a. följande sätt. Vanliga löpande betalningar, t. ex. avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp m. m. samt av hyra, arrende, skatt eller innehållna källskatter och underhållsbidrag, skall vara skyddade, även om betalningen faktiskt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning från andra borgenärers synpunkt. Även löpande betalningar som inte fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t. ex. om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Vidare torde såsom ordinära betalningar i regel också vara att betrakta de normala insättningar som görs på en checkräkningskredit. Det är inte avsett att betalning av skuld som stått ute eller kumulerats under längre tid skall kunna godtas som ordinär. En betalning som skett sedan gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar kan inte heller, objektivt sett, anses ordinär, frånsett hyra för bostad o. d. I princip skall det inte inverka, om borgenären hade anledning misstänka att gäldenären var insolvent eller inte. Så långt motiven. — En viktig fråga vid bedömande av om en betalning kan anses ordinär synes mig vara huruvida bedömningen skall utgå från gäldenärens förhållanden sådana de varit i allmänhet eller från just den ekonomiska situation vari han befann sig vid tidpunkten för betalningen; under den tid som omfattas av återvinningsfristen om tre månader befinner sig troligen de allra flesta blivande konkursgäldenärer i en (mycket) dålig ekonomisk situation. Såvitt jag förstår måste det senare alternativet, åtminstone i princip, vara det riktiga. Innebörden av rekvisitet ”ordinär” har behandlats ingående bl. a. hos Walin-Palmér, Konkurslagen del 1 s. 267 ff., Lennander, Återvinning i konkurs s. 225 ff. och Lennander, Vad är en ordinär betalning? i Festskrift till Lars Welamson s. 389 ff.
    Frågan om en betalning kan anses som ordinär har varit föremål för bedömande i en del rättsfall, varav de flesta har nämnts i det föregående beträffande andra rekvisit. (I fråga om de närmare omständigheterna i fallen får i princip hänvisas till vad där sagts.) I NJA 1987 s. 872, som avsåg betalning i förtid av fakturor avseende levererade kontorsmaskiner (se ovan), konstaterade HD inledningsvis att avgörande enligt förarbe-

tena syntes vara en totalbedömning av omständigheterna i den föreliggande situationen. I det aktuella fallet var det inte fråga om betalning av gäld som hade stått ute en längre tid utan om betalning för nya leveranser. Det gällde köp som stod kontantköp nära och betalningen hade skett ganska kort tid före förfallodagarna. Beloppets storlek (cirka 48 500 kr.) kunde inte i sig föranleda att betalningen skulle anses onormal för gäldenärsbolagets löpande verksamhet. Såvitt visats tillämpade inte bolaget för sina betalningar en fast ordning, från vilken den aktuella utgjorde avsteg. Vid en samlad bedömning fann HD att betalningen kunde anses ordinär. NJA 1982 s. 135 gällde amorteringar på en låneskuld enligt tidigare träffad överenskommelse (se ovan). Betalningarna ansågs som ordinära.
    Rättsfallet NJA 1989 s. 3 rörde ett tryckeribolags betalning till ett finansbolag av ett belopp som motsvarade leasingavgiften frånsett försäkringsavgift, enligt en faktura som hade förfallit till betalning en dryg månad tidigare (se ovan). HD konstaterade att dröjsmål förelegat och framhöll att, eftersom leasingavtalet hade ingåtts kort tid dessförinnan och den aktuella betalningen var den första, dröjsmålet inte kunde sägas ha utgjort ett normalt inslag i avtalsförhållandet. Inte heller framgick att sådant dröjsmål var det normala i branschen. Därtill kom att tryckeribolaget inte betalat initialavgiften enligt faktura nr 1. Mot bakgrund härav och med beaktande även av att betalningen inte motsvarade hela beloppet enligt faktura nr 2 kunde betalningen enligt HD inte betraktas som ordinär. En ledamot (författaren till denna översikt) var av annan mening, vilken motiverades främst med att det var av särskild betydelse att fråga var om ett ömsesidigt förpliktande avtal av perdurerande natur, att tryckeribolaget hade kunnat destinera sin betalning till en senare faktura, varigenom dröjsmålet hade blivit kortare, att avgörande borde vara vilken betydelse som skulle tilläggas det förhållandet att tryckeribolaget under drygt en månad underlåtit att betala förfallna leasingavgifter samt att det vore otillfredsställande om den som under viss, kortare tid försummat sina betalningar för en kontinuerligt erhållen motprestation inte utan att mottagaren utsattes för påtaglig risk för återvinning kunde återuppta betalningarna, trots att han fortfarande erhöll och utnyttjade motprestationen.
    I NJA 1988 s. 149 var fråga om betalning genom leveranser av trävaror som Träexport hade gjort till Strålsnäs, sedan detta bolag hade levererat virke (se ovan). Bolagen hade i mars 1981 träffat avtal om att leveranserna från Strålsnäs skulle äga rum i september – oktober och de från Träexport i december samma år. Så skedde också. Värdet av leveranserna från Träexport uppgick till ungefär 330 000 kr., men av vissa processuella skäl yrkades återvinning endast av cirka 285 000 kr. HD framhöll att Träexport befann sig i ett ansträngt ekonomiskt läge under hösten 1981 samt att det sammantagna värdet av leveranserna uppgick till ett betydande belopp och att de ostridigt försämrade bolagets ekonomiska ställning avsevärt. Å andra sidan hade leveranserna skett inom ramen för ett långvarigt samarbete mellan de båda bolagen och helt i enlighet med vad som hade överenskommits mer än ett halvår tidigare samt ägt rum kort tid efter det att Strålsnäs hade fullgjort sina

träleveranser; HD hade inledningsvis konstaterat att Träexport inte var i dröjsmål med betalningen. HD fann att övervägande skäl talade för att betalningarna var att betrakta som ordinära.
    Ett annat fall, NJA 1990 s. 649, rörde insättningar som en gäldenär (T) låtit göra på sitt konto avseende checkräkningskredit. T:s skuld enligt checkräkningskrediten uppgick vid årsskiftet 1987/88 till cirka 133 000 kr. Samtidigt hade han två fordringar på grund av sin verksamhet som travkusk, den ena på ungefär 85 000 kr. och den andra på omkring 16 000 kr. T fakturerade dessa fordringar i januari 1988, varvid angavs att betalning skulle ske till hans checkräkningskonto. Så skedde också, beträffande det större beloppet den 19 januari och beträffande det mindre den 26 februari 1988; det senare motsvarade inte hela fordringen utan uppgick till cirka 15 000 kr. T försattes i konkurs den 11 april 1988 efter ansökan den 3 mars. Vid konkursutbrottet hade han skatteskulder på drygt 1 milj. kr. Han saknade tillgångar. Det framgick att efter april 1987 endast ett fåtal rörelser hade skett på checkkontot. Den omständigheten att T lät betalningar flyta in på checkkontot kunde enligt HD i och för sig inte anses anmärkningsvärd. Insättandet av så stora belopp som de aktuella avvek emellertid från vad som hade varit brukligt under i vart fall det senaste halvåret före inbetalningarna. Vidare åberopade HD att T vid tiden för inbetalningarna hade betydande betalningssvårigheter och att risken för konkurs då tedde sig överhängande, att fordringarna utgjorde T:s enda utmätningsbara tillgångar samt att checkräkningsskulden kom att nedbringas väsentligt genom inbetalningarna. På dessa grunder fann HD att inbetalningarna på checkkontot inte kunde anses som ordinära. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att det inte fanns någon särskild omständighet som utvisade att insättningarna på T:s checkkonto var ett onormalt sätt att betala de ifrågavarande skulderna. — Rättsfallet har behandlats av Lennander i Juridisk Tidskrift 1990/91 s. 473 ff.
     Av de återgivna rättsfallen torde framgå svårigheterna att finna säkra utgångspunkter för bedömande av om en betalning är att anse som ”ordinär”.
    Vad som föreskrivs om återvinning av betalning skall också tillämpas i fråga om kvittning, dock inte om borgenären hade varit berättigad att kvitta i konkursen (35 § 2 st. 1921 års KL, numera 4:10 2 st. 1987 års KL). I RH 1989:104 hade ett bensinbolag, i anledning av att ett återförsäljaravtal med innehavaren av en bensinstation upphörde att gälla, enligt avtalet inlöst lager och utrustning från innehavaren samt kvittat ersättningen för egendomen mot innehavarens skuld till bolaget. Frågan i målet gällde i första hand huruvida denna transaktion i återvinningshänseende skulle bedömas som betalning (med annat än sedvanliga betalningsmedel) eller som kvittning, vilket hade betydelse för bestämmande av det belopp som bensinbolaget hade att betala vid återvinning. Hovrätten ansåg att kvittningen utgjorde en självständig rättshandling och ålade bolaget betalningsskyldighet med tillämpning av bestämmelsen om återvinning av kvittning.
    Enligt 4:12 1987 års KL skall säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före fristdagen gå åter, om den inte var betingad

vid skuldens tillkomst eller inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst; för det fall att säkerheten har överlämnats till någon närstående gäller en längre återvinningsfrist och en ytterligare förutsättning. Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt. Samma reglering fanns tidigare i 37 § 1921 års KL. I rättsfallet NJA 1987 s. 320 var fråga vid säkerställande dels om det s. k nackdelsrekvisitet var uppfyllt dels om säkerheten hade överlämnats utan dröjsmål. Mellan ett transportbolag och ett factoringbolag förelåg sedan några år ett factoringavtal, som innebar att transportbolaget skulle erhålla en löpande kredit mot säkerhet främst i fakturafordringar. Avtalet tillämpades på så sätt att factoringbolaget, efter hand som transportbolaget överlät kundfordringar som säkerhet, utbetalade som kredit belopp motsvarande 80 % av fakturafordringarna. Sedan transportbolaget för belåning översänt fakturor på tillhopa cirka 2 650 000 kr., varav cirka 2 milj. kr. avsåg fordringar mot ett byggnadsbolag, erhöll transportbolaget omkring den 10 februari 1981 från factoringbolaget ungefär 2 100 000 kr. Vid kommande månadsskifte framkom att byggnadsbolaget vägrade att betala de på detta bolag utställda fakturorna. Den 6 och den 9 mars översände transportbolaget för belåning ytterligare fakturor på tillhopa ca 2 100 000 kr. Factoringbolaget använde huvuddelen av dessa till att ersätta den säkerhet som hade gått förlorad i följd av byggnadsbolagets bestridande och utbetalade endast ett mindre belopp. Transportbolaget försattes i konkurs efter ansökan den 9 april 1981. Återvinning yrkades i målet av överlåtelserna av marsfakturorna.
    Ett grundläggande spörsmål var om återvinningsfrågan skulle bedömas beträffande marsfakturorna för sig eller om bedömningen skulle ske med hänsyn till factoringbolagets fordran i dess helhet jämförd med hela säkerheten. Oaktat samtliga överlåtna fakturafordringar utgjorde säkerhet för hela den kredit som lämnats transportbolaget och det totala kreditbeloppet haft betydelse i vissa avseenden, kunde parternas mellanhavande enligt HD inte i återvinningshänseende betraktas som en enhet. Frågan om återvinning bedömdes sålunda särskilt beträffande varje överlåtelse av fakturafordringar som säkerhet för sig, satt i relation till de olika kreditbelopp som säkerställandet avsett. I fråga om nackdelsrekvisitet fann HD att detta är uppfyllt när en gäldenär ställer säkerhet för en tidigare uppkommen skuld, även om borgenären redan har tillräcklig säkerhet för sin fordran. Skälet härtill var att övriga borgenärer utsätts för en ökad risk för förlust, bestående i att deras betalningsutsikter blir i högre grad beroende av att inte den tidigare ställda säkerheten minskar i värde. Nämnda rekvisit var alltså uppfyllt i förevarande fall. HD lämnade öppet huruvida marsfakturorna kunde anses ha varit betingade som säkerhet vid tillkomsten av de ifrågavarande skulderna men fann, med hänsyn till den tid som förflutit från utbetalningen av kreditbeloppet om cirka 2 100 000 kr. till dess säkerheten i marsfakturorna var ställd (härvid beaktades att fakturakunderna fick antas ha denuntierats samtidigt med överlåtelserna), att säkerheten inte kunde anses ha överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Säkerställandet skulle alltså gå åter.

Dröjsmålsfrågan var också föremål för prövning i NJA 1989 s. 185. Mellan två bolag hade träffats två leasingavtal avseende maskiner. Enligt leasingavtalen hade uthyraren, bl. a. om hyresbolaget gick i konkurs, rätt att säga upp avtalen, återta hyresobjekten och erhålla skadestånd motsvarande kvarstående leasingavgifter diskonterade till nuvärde med avdrag för vad som inflöt vid försäljning av objekten, om inte annan skada kunde visas. Sedan hyresbolaget försatts i konkurs, bevakade uthyraren skadestånd beräknat på nämnda sätt. I målet var fråga om uthyraren var berättigad till panträtt i egendom som lämnats som pant mer än två år efter det att leasingavtalen ingicks. Skadeståndsfordringarna, som alltså hade sin grund i leasingavtalen, ansågs ha tillkommit vid dessa avtals ingående. Säkerheten befanns följaktligen inte ha överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst.
    Rättsfallet NJA 1985 s. 117 gällde frågan huruvida återvinning med tillämpning av bestämmelsen om återvinning av ställande av säkerhet (37 § 1921 års KL) kunde ske av säkerhet som konkursgäldenären hade ställt för annans skuld. I det aktuella fallet hade en ekonomisk förening upptagit ett banklån mot borgen, varvid ett dotterbolag till låntagaren lämnat företagsinteckning till säkerhet för borgensmännens regressrätt. Kort därefter försattes dotterbolaget i konkurs. HD konstaterade att ordalagen i bestämmelsen inte hindrade tillämpning i fall då säkerheten hade lämnats för annans skuld samt att förarbetena till bestämmelsen dock inte innehöll något därom. Vidare anförde HD vissa sakliga skäl av principiell natur. Till stöd för att bestämmelsen skulle vara tillämplig talade sålunda att en huvudfunktion hos återvinningsinstitutet är att trygga borgenärerna mot att konkursgäldenären använder sina tillgångar på ett illojalt sätt. Mot detta kunde enligt HD invändas att det särskilda rekvisitet, att säkerheten skall ha överlämnats annorledes än i samband med skuldens tillkomst, tar sikte på att motverka att borgenärer företar brådstörtade åtgärder mot en gäldenär i ekonomiska svårigheter men inte har något typiskt samband med fall då säkerhet ställs av tredje man. Vidare talade intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen mot en utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen till fall som låg vid sidan av vad som att döma av förarbetena var bestämmelsens egentliga syfte. HD fann därför att bestämmelsen inte var tillämplig.
    Till rättsfallet vill jag för egen del i korthet anmärka följande. Det är tydligt att bestämmelsen (liksom 4:12 1987 års KL) är utformad närmast med tanke på säkerhet som ställts av gäldenären i skuldförhållandet. Vad som i bestämmelsen sägs om ”gäldenären” avser emellertid konkursgäldenären och lydelsen kan, som HD också fann, inte anses hindra att bestämmelsen tillämpas även på tredjemanssäkerhet. HD begränsade alltså, på grund av sin principiella syn, tillämpningsområdet i förhållande till ordalagen. De åberopade principskälen framstår dock inte som helt övertygande. Vad som talar mot en tillämpning på tredjemansfall är enligt min mening att de i bestämmelsen uppställda närmare förutsättningarna för återvinning inte passar väl för sådana fall. När säkerhet har ställts av tredje man, finns det inte sakliga skäl att låta möjligheten till återvinning vara beroende av huruvida säkerheten har betingats vid skuldens tillkomst eller har överlämnats utan dröjsmål.

Särskilt den förstnämnda av dessa förutsättningar synes ha samband bl. a. med nackdelsrekvisitet, men detta är ju i princip alltid uppfyllt när säkerheten ställs av tredje man. Möjligheten till återvinning av säkerhet som ställts av tredje man borde alltså gå längre än vad bestämmelsen medger. Men det kan ju sägas att detta väl inte bör hindra att bestämmelsen tillämpas på tredjemanssäkerhet så långt det är möjligt. Det finns ju uppenbarligen ett klart behov av en sådan möjlighet; det aktuella fallet utgör kanske ett bra exempel därpå. HD:s åberopande av förarbetena kan knappast utgöra något starkare argument. Även frånsett den mera principiella frågan om betydelsen över huvud av förarbetsuttalanden i rena tillämpningsfrågor, ger domsmotiveringen i detta hänseende närmast intryck av att det i en situation av ifrågavarande slag helst bör finnas stöd i förarbetena för en tolkning som i och för sig är möjlig men tveksam. — Med nämnda utgång torde säkerställande av tredje man inte kunna åtkommas återvinningsvis annat än med tillämpning av den allmänna otillbörlighetsregeln eller regeln om återvinning av gåva. Detta anmärktes också av HD, som tillfogade att en vidsträckt tillämpning av gåvoregeln borde kunna komma i fråga. Det kan synas något inkonsekvent att å ena sidan ge den bestämmelse som reglerar återvinning av ifrågavarande typ av rättshandling en snäv tillämpning och å andra sidan förorda en vidsträckt tillämpning av en annan bestämmelse för att få in fallen under den. Det förtjänar nämnas att tredjemanssäkerhet ej sällan ställs — liksom i rättsfallet — i koncernförhållanden och att säkerställandet då i princip torde vara finansiellt betingat och alltså inte utgöra en gåva i vanlig mening. — Rättsfallet kritiseras starkt av Walin-Palmér, Konkurslagen del 1 s. 305 ff. och även av Göranson, Återvinning utom konkurs s. 278. Lennander, Återvinning i konkurs s. 295 ff., har däremot (före rättsfallet) intagit samma ståndpunkt som HD.
    När förutsättningar för återvinning föreligger gäller som princip att den egendom som gäldenären har utgett skall återbäras till konkursboet (39 § 1 st. 1921 års KL och 4:14 1 st. 1987 års KL). I NJA 1984 s. 816 hade makar i anledning av förestående äktenskapsskillnad träffat avtal om underhållsbidrag, enligt vilket mannen skulle utge visst belopp per månad till hustrun. Bidraget togs under en period ut genom införsel. Mannen försattes i konkurs. Avtalet, som ansågs gynna hustrun på ett otillbörligt sätt, förklarades (av tingsrätten, vars dom i den delen inte överklagades) skola återgå enligt den allmänna otillbörlighetsregeln i 30 § 1921 års KL. Hustrun ansågs därmed skyldig att till konkursboet återbära de betalningar som hon hade uppburit på grund av avtalet, utan hinder av att hon hade erhållit betalningarna genom införsel.
    Skyldigheten att vid återvinning utge ersättning eller annat kan jämkas, om det föreligger synnerliga skäl (40 § 1921 års KL och 4:17 1987 års KL). Några rättsfall har gällt frågan om förutsättningar förelåg för jämkning vid återvinning av säkerhet. I NJA 1986 s. 623 I hade en bank beviljat lån åt en enskild person, som skulle driva restaurangrörelse, mot säkerhet av företagsinteckningar i hans verksamhet. Rörelsen skulle emellertid efter igångsättningen drivas i form av aktiebolag och sedan detta hade bildats, skrevs krediten om i aktiebolagets namn. Det dröjde

innan registreringsbevis och driftsbevis kom banken tillhanda. Sedan blev handlingarna liggande hos banken och företagsinteckning i bolagets verksamhet söktes först närmare 5 veckor efter det att krediten hade överförts till bolaget. (Enligt bestämmelsen om återvinning av säkerhet skall, när säkerheten förutsätter inskrivning, dröjsmål med säkerhetens överlämnande anses föreligga, om ansökan har gjorts senare än på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst; 37 § 3 st. 1921 års KL och 4:12 3 st. 1987 års KL.) Samtidigt dödades inteckningarna i den enskilda verksamheten. HD fann att synnerliga skäl förelåg att jämka bankens skyldighet att återbära säkerheten och befriade helt banken därifrån. Som skäl anfördes bl. a. att banken hade kvar sin förföljelserätt beträffande den egendom som ingick i den överlåtna verksamheten till dess att ansökan om ny företagsinteckning gjordes samt att dröjsmålet med den nya ansökningen var förhållandevis kortvarigt. Jfr NJA 1980 s. 530. NJA 1986 s. 623 II avsåg också återvinning av företagsinteckning. I detta fall hade borgenären, också en bank, efter kreditens beviljande dröjt cirka fyra månader med att över huvud inge ansökan om inteckning på grund av uppkommen fråga om avräkning av stämpelskatt och därefter återfått ärendet två gånger på grund av brister, i följd varav ansökan som ledde till inskrivning gjordes först omkring sju månader från skuldens tillkomst. På grund av detta långa dröjsmål befanns synnerliga skäl för jämkning inte föreligga. HD framhöll att när den ifrågavarande fristen för ansökan om inskrivning försuttits bör — i vart fall när återvinningssvaranden är en bank eller annat finansinstitut — av hänsyn till god ordning synpunkter som hänför sig till den bakomliggande krediten vinna beaktande bara om dröjsmålet är förhållandevis kortvarigt eller om synpunkterna i annat fall gör sig gällande med särskilt stor styrka.
    Även två hovrättsfall har rört frågan om jämkning när företagsinteckning har sökts alltför sent. I RH 1986:79 hade ett verkstadsbolag träffat leasingavtal med ett leasingföretag, varvid verkstadsbolaget som säkerhet för avtalets fullgörande överlämnat ett skuldebrev på 200 000 kr. jämte ränta med inteckningsmedgivande. Skulden till leasingföretaget ansågs ha uppkommit senast den 16 september 1983. Leasingföretaget uppdrog åt en bank att ombesörja att inteckning meddelades. Ansökan om inteckning gjordes den 21 september men av misstag hos fel inskrivningsmyndighet. Handlingarna returnerades den 14 oktober till banken, som ingav ansökan till rätt myndighet den 19 oktober. Verkstadsbolaget försattes därefter i konkurs. Synnerliga skäl för jämkning ansågs föreligga, och återbäringsskyldigheten jämkades till hälften. Som skäl för jämkning åberopades bl. a. att dröjsmålet var i viss mån ursäktligt. — I RH 1987:27, som avsåg större krediter och företagsinteckningar om 800 000 respektive 550 000 kr., hade inteckning sökts först cirka fem respektive fyra månader från skuldens tillkomst. Tidsutdräkten berodde delvis på att registrering av bolagets nya firmanamn avvaktades. Hovrätten konstaterade att det förelåg ett avsevärt dröjsmål med ansökningarna och framhöll att avsaknaden av registreringsbevis inte utgjort något hinder mot att söka inteckning. Jämkning skedde inte.

Ett flertal rättsfall har rört processuella frågor beträffande återvinning. I ett rättsfall (NJA 1990 s. 241) uppkom frågan huruvida rätten att föra talan om återvinning beträffande viss rättshandling hade bortfallit genom att samma rättshandling kunnat bli föremål för återvinningsprocess i samband med en tidigare konkurs. En man, som erlagt förhållandevis stora underhållsbidrag till sin hustru, försattes i konkurs. Därvid väcktes inte inom föreskriven tid talan om återvinning av utgivna bidrag. Sedan konkursen avslutats försattes mannen på nytt i konkurs, varefter talan väcktes om återvinning av underhållsbidragen. Att återvinningsmöjligheterna vid successiva konkurser skulle vara begränsade av nämnda skäl saknade enligt HD stöd i KL och dess förarbeten och skulle inte heller vara rimligt. Det skydd som bör ges dem mot vilka återvinningsanspråk riktas var tillräckligt tillgodosett genom de återvinningsfrister som gäller för skilda fall. Något hinder att pröva den nu väckta återvinningstalan förelåg alltså inte.
    Talan vid domstol om återvinning skall väckas inom viss tidsfrist. Enligt 40 b § 1921 års KL skulle talan väckas inom ett år från fristdagen, dock att talan fick väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. (Därjämte fanns det en särskild regel för vissa fall.) Motsvarighet härtill finns numera i 4:20 1987 års KL, varvid dock ettårstiden räknas från konkursbeslutet och den senare tiden förlängts till sex månader. Frågan om den närmare innebörden av rekvisitet ”anledning därtill blev känd för konkursboet” aktualiserades i NJA 1989 s. 383. För att kännedom om anledning till återvinningstalan skall anses föreligga fick enligt HD förutsättas att konkursboet har tillgång till sådana uppgifter att det är möjligt att utforma en stämningsansökan. Konkursboet skall alltså veta, framhöll HD, mot vem återvinningstalan skall riktas och måste också ha klart för sig grundläggande fakta beträffande den transaktion som talan avser. I det aktuella fallet ansågs dessa förutsättningar inte uppfyllda mer än tre månader innan talan väcktes. Konkursboet ansågs inte heller ha brustit i aktivitet med följd att tremånadersfristen skulle börjat löpa redan innan konkursboet fått kännedom om anledningen till återvinningstalan.
    Ett konkursbo väckte återvinningstalan mot gäldenärens hustru med åberopande av att gäldenären hade som gåva överlåtit hälften av en fastighet till henne, varvid yrkades att hon skulle åläggas att utge visst belopp. Under rättegången men efter utgången av fristen för väckande av återvinningstalan yrkade konkursboet att hustrun i stället skulle förpliktas att återbära hälften av fastigheten. Det stod klart att taleändringen var tillåten enligt 13:3 1 st. 3 RB. Frågan om rätten enligt RB att ändra väckt talan skall, i fall då särskilda bestämmelser finns om att talan skall väckas inom viss tid, anses prekluderad efter utgången av denna tid på samma sätt som själva rätten att väcka talan fick enligt HD lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist, varvid en utgångspunkt borde vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. Några sådana skäl ansågs inte föreligga beträffande återvinningstalan, varför taleändringen godtogs. Se NJA 1990 s. 366. — I RH 1988:98 var fråga om otillåten taleändring enligt 13:3 RB hade skett.

Konkursbo hade väckt talan om återvinning enligt 35 § 1921 års KL av en betalning, varvid åberopats att betalningen hade avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och att den med hänsyn till omständigheterna inte kunde anses som ordinär. Senare under rättegången gjorde konkursboet i andra hand gällande att betalningen skulle återvinnas med stöd av 30 § KL. Konkursboet påstod därvid att betalningen hade varit till nackdel för borgenärerna, att gäldenären hade varit insolvent när betalningen gjordes och att betalningsmottagaren varit i ond tro beträffande insolvensen. Konkursboet ansågs endast ha åberopat nya omständigheter och därför inte ha ändrat sin talan. De nya omständigheterna ansågs alltså inte ha medfört att ”saken ändras” (se 13:3 3 st. RB).
    Av borgenär väckt återvinningstalan har ansetts kunna prövas även efter det att konkursen avskrivits enligt 10:1 1987 års KL, dvs. därför att tillgångarna befunnits inte räcka till betalning av konkurskostnader och andra konkursboets skulder (NJA 1990 s. 656). I rättsfallet NJA 1943 s. 354 intog HD motsatt ståndpunkt, vilket har antagits sammanhänga med att enligt då gällande rätt vad som kunde återvinnas inte skulle kunna disponeras för utdelning till borgenärerna. Numera finns det emellertid en bestämmelse om efterutdelning (10:5 1987 års KL) som torde omfatta även vad som kan erhållas på grund av en återvinningstalan som väckts före avskrivningen. (Rättsfallet är anmärkt även under avsnitt 9.) — Hinder har ansetts inte möta mot att mål om återvinning handlades enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, NJA 1982 s. 224. I denna lag (3 §) föreskrevs att lagen inte skulle tillämpas bl. a. i fråga om mål som handlades med tillämpning av KL. Till denna kategori kunde emellertid inte hänföras återvinningsmål, som anhängiggjorts genom ansökan om stämning. — I NJA 1988 s. 433 har fastslagits att borgenär saknar rätt att självständigt överklaga rättens beslut rörande återvinning, när återvinning har påkallats av konkursförvaltaren genom anmärkning mot bevakning. (Beträffande rubriken till rättsfallet kan påpekas att uttrycket ”återvinningsrättegång” inte synes helt adekvat i avsedd mening samt att 40 c § 1921 års KL inte bort nämnas.) Kvarstad enligt 15:2 RB har ansetts kunna meddelas i anledning av talan om återvinning av överlåtelse av fastighet, RH 1984:115. Hovrätten uttalade att konkursboets yrkande om återgång fick anses jämställt med sådant påstående om bättre rätt som avses i nämnda bestämmelse.
    Enligt 2:1 lagen om företagshypotek omfattar företagshypotek med vissa angivna undantag näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten. I egendomen ingår bl. a. fordringar. Egendom som återvinns till konkursbo omfattas av företagshypotek, under förutsättning givetvis att den är av sådant slag som nu nämnts, men anspråk på återvinning som sådant har ansetts inte ingå i underlaget för företagshypotek, se NJA 1989 s. 736.

 

4. Fordringar i konkurs; förmånsrätt
Under perioden har förekommit ett flertal rättsfall avseende frågan om förutsättningar förelegat för att fordran skall få göras gällande i konkurs

och för att förmånsrätt skall få åtnjutas. Samma frågor uppkommer vid tillämpning av lagen om statlig lönegaranti vid konkurs såvitt gäller fordran på lön eller motsvarande ersättning och pension. Det kan därför synas naturligt att även rättsfall avseende den lagen tas upp under ovanstående rubrik. Att så likväl inte har skett beror på att vissa rättsfall rörande tillämpning av lönegarantilagen gäller frågor som är speciella för den lagen och därför under alla förhållanden bör redovisas för sig samt att det i lönegarantimål i viss utsträckning har tillämpats särskilda bevisregler. Det förtjänar också nämnas att hovrätt är sista instans i lönegarantimål; sedan 1989 gäller dock att hovrätt kan tillåta att dess beslut i prejudikatfall överklagas till HD.
    I 100 § 1 st. 1921 års KL föreskrevs att i konkurs endast fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades får göras gällande, om inte annat följer av 21 § eller annan bestämmelse. Motsvarande regel finns numera i 5:1 1 st.1987 års KL. I NJA 1990 s. 110 skulle en långivare enligt klausul i skuldebrev ha rätt till gottgörelse, om lånet till följd av exekutiv auktion eller eljest betalades i förtid, för skada som kunde uppkomma genom sådan betalning. På grund av låntagarens konkurs löstes lånet i förtid, varvid långivaren bevakade bl. a. skadestånd för ränteförlust. Skadeståndsfordringen ansågs ha uppkommit vid skuldförbindelsens ingående och kunde därför göras gällande i konkursen. Jfr NJA 1989 s. 185, vari HD fann att skadeståndsanspråk som grundade sig på två leasingavtal och som utlösts av hyresmannens konkurs måste anses ha tillkommit vid leasingavtalens ingående och inte vid konkursutbrottet. Utgången i rättsfallet NJA 1933 s. 234, som åberopades i målet och hade beröringspunkter med detta, ansågs grundad på en tolkning av en där aktuell klausul av annat slag och utgjorde inte hinder mot nämnda ståndpunkt.
    Anspråk på ersättning för påstått patentintrång, som var beroende av att sökt patent beviljades, ansågs i RH 1989:20 inte ha uppkommit innan sådant beviljande skett. Eftersom patentet inte hade beviljats före konkursbeslutet, blev följden att anspråket inte kunde göras gällande i konkursen. En skiljaktig ledamot hade motsatt uppfattning och åberopade att grunden för fordringen — intrånget — förelåg redan vid konkursutbrottet. Denne ledamot menade att fråga var om en villkorlig fordran (jfr 100 § 2 st. 1921 års KL, 5:1 2 st. 1987 års KL). För egen del har jag svårt att förstå majoritetens resonemang. Enligt 60 § patentlagen skall under vissa förutsättningar utgå ersättning för intrång i patentsökt uppfinning, dock endast om ansökningen leder till patent. Patentets beviljande utgör alltså ett nödvändigt villkor för att rätt till ersättning skall föreligga. Men den ersättningsgrundande handlingen — utnyttjandet av den patentsökta uppfinningen — hade ägt rum före konkursutbrottet. Enligt min mening framstår det då som naturligast att se saken på det sätt som den skiljaktige ledamoten gjorde. Majoritetens ståndpunkt synes kunna leda till otillfredsställande, för att inte säga oacceptabla, resultat. — I fråga om skatter är det ofta, med hänsyn till att det finns flera olika slags skatter, vanskligt att bedöma när en fordran skall anses uppkommen. I RH 1983:133 var fråga om kvarskatt och restavgift, dvs. slutlig skatt, hänförlig till det inkomstår under vilket konkursbeslutet medde-

lats. Skattefordringen ansågs inte ha uppkommit före konkursbeslutet. (Hovrättens motivering är språkligt sett något motsägelsefull.) Rättsfallet NJA 1982 s. 244 gällde fråga huruvida moderbolaget i en koncern ådragit sig betalningsskyldighet för leveranser till dotterbolagen till följd av det sätt på vilket bolaget hade förhållit sig beträffande fakturering och betalning. — I ett annat fall hade en arbetsgivare tecknat pensionsförsäkring för en arbetstagare. När arbetsgivaren försattes i konkurs hade han försummat att betala vissa premier. Försäkringsbolaget utfärdade då s. k. fribrev. Arbetstagaren ansågs berättigad att i konkursen själv göra gällande fordran (för lön och med förmånsrätt enligt 12 § FRL), svarande mot de ytterligare premier som skulle ha betalts. Genom fribrevet hade nämligen arbetstagaren erhållit endast det försäkringsskydd som motsvarade inbetalda premier, medan försäkringsbolagets anspråk på ytterligare premier hade upphört. Det ifrågavarande beloppet utgjorde därför ett anspråk som arbetstagaren hade rätt att själv göra gällande. Se NJA 1987 s. 164. RH 1986:61 avsåg tillämpning av 13 § lagen om anställningsskydd. En arbetstagare, som hade heltidsanställning med timlön, sades upp i anledning av arbetsgivarens konkurs. Under uppsägningstiden erhöll han ny anställning med månadslön och en arbetstid om 22 timmar förlagd till helger. Vid bedömande av rätt till uppsägningslön ansågs att avräkning skulle ske med hela den lön som arbetstagaren erhöll i den nya anställningen och inte enbart med grundlön samt att avräkningen skulle göras från hela uppsägningslönen och inte, såsom arbetstagaren yrkat, endast från så stor del därav som svarade mot 22 timmars arbete.
    I rättsfallet NJA 1987 s. 80 förelåg till bedömande frågan om tredje man som har ställt pant eller annan liknande säkerhet för annans skuld ansvarar primärt eller subsidiärt med säkerheten. I det aktuella fallet hade ett aktiebolag lämnat en företagsinteckning som säkerhet för några närstående företags förbindelser mot en bank. I doktrinen hade uttryckts olika uppfattningar i frågan. HD fann att tredje mannens ansvar in dubio är primärt. Detta motiverades med att ställande av pant eller annan liknande säkerhet i det helt övervägande antalet fall sker i kommersiella förhållanden, att det måste vara en fördel om enhetliga principer gäller i fråga om ansvaret, oavsett om säkerheten ställts av gäldenären eller tredje man, samt att principen in dubio primärt ansvar sedan lång tid hade tillämpats på kreditmarknaden i fråga om säkerhet av tredje man. En ledamot var skiljaktig och ansåg att ansvaret borde vara subsidiärt, om inte annat sägs i avtalet. — I NJA 1989 s. 57 hade ett handelsbolag ställt en företagsinteckning som säkerhet för ett borgensåtagande, som en person hade gjort till förmån för en bolagsmans personliga skulder. Att säkerheten ställts för fordran mot annan än bolaget utgjorde givetvis inte hinder mot att nämnda person erhöll betalning i handelsbolagets konkurs. (Underinstanserna synes inte ha rätt uppfattat vad frågan gällde.) Enligt 100 a § 1921 års KL fick den som skulle anses som närstående till gäldenären inte i konkurs göra gällande fordran på bl. a. lön i vidare mån än som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och inte i något fall

för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Samma föreskrift finns numera i 5:2 2 st. 1987 års KL. I NJA 1987 s. 120 var fråga i vad mån det var skäligt att verkställande direktör i ett aktiebolag, vilken ansågs som närstående till bolaget, fick göra gällande lönefordran i bolagets konkurs. Löneanspråket avsåg uppsägningslön, semesterersättning och förmån av fri bil. — Rättsfallet NJA 1983 s. 713 I rörde bl. a. frågan om arbetstagare kunde anses som närstående till konkursbolaget genom att arbetstagaren skulle anses ha haft en på andelsrätt (aktieinnehav) grundad, ”väsentlig gemenskap” med bolaget (29 a § 2 st. 1 1921 års KL, numera 4:3 2 st. 1 1987 års KL). Detta rekvisit borde enligt HD, då det gäller aktiebolag, uppfattas på samma sätt som uttrycket ”väsentlig andel” i 12 § 3 st. FRL. I fråga om innebörden av sistnämnda uttryck kan hänvisas till vad som senare i detta avsnitt sägs om 1983 års rättsfall.
    Flera rättsfall har rört förutsättningarna för åtnjutande av förmånsrätt. (Dessa överensstämmer i en del fall med förutsättningarna för att fordringsanspråket skall få göras gällande i konkursen.) Här inleds med rättsfall avseende särskild förmånsrätt.
Sjöpanträtt i fartyg, som medför förmånsrätt enligt 4 § 1 förmånsrättslagen (FRL), gäller till säkerhet bl. a. för lön till ombordanställda (244 § 1 st. 1 sjölagen). Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller på annat sätt övergår till annan (256 § sjölagen). I RH 1989:57 ansågs sjöpanträtt följa med försäkringsgivares fordran på obetalda pensionsavgifter för befäl anställt ombord på fartyg. Fordringen bedömdes utgöra övertagen del av anställdas anspråk på lön (jfr NJA 1956 s. 719). Jfr NJA 1988 s. 283, vari utgången blev den motsatta beträffande pensionskassas fordran på pensionsavgift till den del den skulle erläggas direkt av redaren, vilken del närmast hade karaktären av socialavgift. Det förtjänar vidare anmärkas att de ifrågavarande fartygen sålts under hand av konkursförvaltaren, men att betydelsen av detta förhållande (som särskilt nämns i referatrubriken) inte prövades i målet eftersom invändning härom hade gjorts för sent. — Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet även för bl. a. lotsavgift (244 § 1 st. 2 sjölagen). Sjöpanträtt på denna grund har ansetts omfatta norska statens anspråk på s. k. inkassoprovision, som enligt norsk författning skall utgå då lotsavgift inte betalas i rätt tid, RH 1985:115. Hovrätten framhöll att pålägget hade en offentligrättslig grund och därför var att anse som en del av lotsavgiften.
    Fråga om giltig panträtt förelåg prövades i NJA 1989 s. 705 II. Rättsfallet berörs nedan i samband med frågan om förmånsrätt på grund av företagsinteckning. I rättsfallet NJA 1985 s. 205 var fråga om en borgenär hade retentionsrätt och därmed förmånsrätt enligt 4 § 2 FRL. Frågan gällde närmast kravet på samband mellan fordran och den egendom som är föremål för retentionsrätt (konnexiteten). Ett bolag hade mottagit råmaterial för bearbetning och hade därefter, utan att få betalt, lämnat från sig en del material som varit föremål för arbete, medan såväl bearbetat som obearbetat material funnits kvar hos bolaget. HD ansåg att förhållandevis stränga krav borde ställas på konnexiteten mellan fordringen och egendomen. I en situation som den föreliggande borde retentionsrätten i princip begränsas till den egendom som

fordringen på arbetsersättning hänförde sig till. Förhållandena i målet motiverade inte avsteg härifrån.
    Enligt 5 § 1 st. 1 FRL följer förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet med fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, dock inte för större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. I NJA 1987 s. 992 har HD slagit fast att för åtnjutande av förmånsrätt för fordran på grund av hyresavtal krävs att hyresvärden kan åberopa ett bestående hyresavtal när förmånsrätten aktualiseras. I det aktuella målet hade hyresgästen försatts i konkurs, varför det krävdes att hyresförhållandet bestod vid tiden för konkursbeslutet. Ståndpunkten motiverades främst med att motsvarande bestämmelse i tidigare lagstiftning (17:5 HB) syntes ha haft denna innebörd, att förarbetena till FRL inte utvisade att någon ändring i detta hänseende åsyftats samt att ståndpunkten stämde bäst överens med uttalanden i förarbetena till FRL och det allmänna syftet bakom denna lag, nämligen att begränsa antalet förmånsrätter. En ledamot (författaren till denna översikt) var skiljaktig och ansåg att bestämmelsen för sin tillämpning inte kunde anses förutsätta att hyresavtalet bestod vid tidpunkten för konkursbeslutet. Detta motiverades främst med att det av bestämmelsens lydelse inte framgick att en sådan förutsättning skulle gälla, att ett sådant krav skulle medföra åtskilliga oacceptabla konsekvenser samt att det saknades egentligt stöd för att uppställa en förutsättning av nämnda innebörd. HD:s uppfattning har kritiserats av Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 4 uppl. s. 291 och 321 f. Även Walin-Rydin, Förmånsrättslag m. m. 3 uppl. s. 59 synes vara kritisk till utgången. — Det är tydligt att den ifrågavarande bestämmelsen har samma innebörd i nämnda hänseende beträffande hyresfordran och arrendefordran. Den i nyssnämnda rättsfall intagna ståndpunkten avseende hyresfordran har i NJA 1988 s. 521 bekräftats i fråga om arrendefordran.
    Hyresfordran, avseende förhyrande av flyttbara kontorsbodar som uppställts på hyresmannens fastighet, har inte ansetts berättiga till förmånsrätt enligt 5 § 1 st. 1 FRL, RH 1982:106. Kontorsbodarna ansågs inte utgöra sådan lägenhet som avses i bestämmelsen. I ett annat fall, RH
1986:174, har fordran på ersättning för upplåtelse av plats på en husfasad för en reklamskylt inte ansetts som sådan fordran på grund av hyresavtal som medför förmånsrätt enligt nämnda bestämmelse. Hovrätten, som utgick från att bestämmelsen endast åsyftar vederlag för nyttjanderättsupplåtelser som avses i 12 kap. JB, fann att den ifrågavarande fordringen inte var av sådan beskaffenhet.
    Enligt 138 § 2 st. 1921 års KL var förmånsberättigad fordran, som löpte utan ränta, vid utdelning i konkurs berättigad till ränta från dagen för konkursbeslutet. (En i sak i princip överensstämmande bestämmelse finns numera i 5:11 2 st. 1987 års KL.) I NJA 1989 s. 142 konstaterades att hyresvärds förmånsrätt enligt 5 § 1 st. 1 FRL är begränsad till belopp som motsvarar tre månaders hyra. Därutöver kunde inte beräknas ränta enligt 138 § 2 st. 1921 års KL. För att ränta skall beräknas under konkursen måste denna alltså falla inom ramen för nämnda belopp.

Förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer vidare enligt 5 § 1 st. 2 FRL med företagshypotek (tidigare: företagsinteckning). Företagsinteckning gällde i vissa uppräknade egendomsslag, bl. a. inventarier, varor och andra lösören. På liknande sätt gäller företagshypotek i näringsidkarens lösa egendom som hör till den intecknade verksamheten med undantag för vissa angivna egendomsslag. Det förekommer ofta att, sedan en näringsidkare försatts i konkurs, rörelsen fortsätts av konkursboet under viss tid. I fall då rörelsen avser tillverkning och försäljning uppkommer fråga vad företagshypoteket (företagsinteckningen) då omfattar. Man kan urskilja i vart fall tre typer av produkter som är av intresse, nämligen dels färdiga produkter som finns i lager vid konkursutbrottet, dels produkter som helt eller delvis framställs av råvaror som näringsidkaren hade vid konkursutbrottet dels ock produkter som tillverkas uteslutande av råvaror vilka inköps under konkursen. Frågan vad som härav omfattades av företagsinteckning var föremål för prövning i det uppmärksammade rättsfallet NJA 1982 s. 900. HD slog till en början fast principen att företagsinteckning måste anses omfatta endast den egendom som fanns vid tidpunkten för konkursutbrottet. Härav följde å ena sidan att företagsinteckningshavaren skulle gottskrivas försäljningsintäkterna för alla vid konkursutbrottet färdiga produkter och å andra sidan att produkter, som tillverkats uteslutande av råvaror vilka inköpts under konkursen, inte omfattades av företagsinteckning. Svårigheterna gällde främst behandlingen av mellankategorin, dvs. produkter som helt eller delvis framställts av råvaror och halvfabrikat som näringsidkaren hade vid konkursutbrottet. Det framgick att i praktiken intäkterna därför brukat helt tilläggas företagsinteckningshavare. HD fann emellertid med sin principiella utgångspunkt att företagsinteckningshavare endast skulle gottskrivas ett belopp som motsvarade värdet av dessa råvaror och halvfabrikat. Beräkningen av detta värde ansågs böra ske med hjälp av en proportioneringsmetod, som i princip innebar att värdet ansågs utgöra den andel av den färdiga produktens försäljningsvärde som motsvarade förhållandet mellan de kostnader som nedlagts på produkten före konkursutbrottet och de totala kostnaderna för produkten. När det gällde den praktiska tillämpningen framhöll HD att det måste anses tillåtet att i stor utsträckning lösa fördelningsproblemen med användande av skönsmässiga uppskattningar och schabloner. Det är emellertid tydligt att den av HD fastlagda principen — som generellt sett måste anses vara en konsekvens av företagsinteckningsinstitutets konstruktion — likväl kan orsaka svårigheter i tillämpningen. Frågor härom har behandlats bl. a. av Håstad-Lambertz i SvJT 1985 s. 257 ff., Walin-Palmér, Konkurslagen del 2 s. 968 ff. och Anna Moberg i SvJT 1988 s. 108 ff.
     En förutsättning för att viss egendom som tillhörde en näringsidkare skulle omfattas av företagsinteckning var enligt 4 § lagen om företagsinteckning att egendomen hörde till den intecknade verksamheten; detsamma gäller beträffande företagshypotek (2:1 lagen om företagshypotek). I NJA 1986 s. 559 var fråga huruvida en båt, som tillhörde ett aktiebolag, kunde anses höra till den intecknade verksamheten och därmed omfattas av företagsinteckning i bolagets verksamhet. Problemet föran-

leddes av att båten inte nyttjats i bolagets drift utan varit avsedd för privat bruk av en styrelseledamot. HD fann emellertid att det stred mot aktiebolagsrättsliga grundsatser att anta att någon bolagets tillgång inte skulle ingå i bolagets verksamhet. En uppdelning av bolagets egendom skulle också, anförde HD vidare, medföra besvärliga gränsdragningsproblem som var ägnade att försvåra hanteringen av frågor om företagsinteckning. Båten bedömdes alltså höra till bolagets verksamhet och omfattas av företagsinteckningen. Härtill skall endast anmärkas att det senare skälet (svårigheterna med att dela upp bolagets egendom) förefaller sakna betydelse med den ståndpunkt vartill aktiebolagsrättsliga grundsatser ledde.
    Anspråk på återvinning ingår inte som sådant i underlaget för företagshypotek, se NJA 1989 s. 736 (även anmärkt ovan under 3 Återvinning). Egendom som återvinns till konkursboet omfattas däremot av företagshypotek, under förutsättning givetvis att egendomen är av sådant slag som avses i 2:1 lagen om företagshypotek.
    Företagsinteckning omfattade, förutom egendom av särskilt angivna slag, bl. a. fordran på vederlag för överlåtelse av sådan egendom; däremot omfattades inte kontanta medel och banktillgodohavande (4 § lagen om företagsinteckning). Detsamma gäller numera beträffande företagshypotek (2:1 lagen om företagshypotek). En näringsidkare, som har fått dålig ekonomi, försöker i allmänhet undvika konkurs och i stället få till stånd ackord, i första hand underhandsackord. Som ett led häri brukar näringsidkaren förklara att han inställer sina betalningar. I den uppkomna situationen uppdras ofta åt någon utomstående, t. ex. genom förordnande av god man enligt 2 § ackordslagen, att utreda de ekonomiska förhållandena och förhandla med borgenärerna. I samband härmed kan verksamheten eller egendom som ingår däri överlåtas. Om ackord inte kommer till stånd och näringsidkaren i stället försätts i konkurs, kan på grund av de nyss berörda bestämmelserna uppstå svårigheter i fråga om företagshypotekshavares förmånsrätt med avseende på medel som har influtit för såld egendom men inte hunnit utbetalas till sådan borgenär. Om inte god man eller annan motsvarande person kan anses ha mottagit betalning för företagshypotekshavarens räkning, uppkommer fråga om man kan tillämpa en princip om surrogation, så att medlen på sådan grund kan anses omfattade av företagshypotekshavarens förmånsrätt. (Jfr NJA 1959 s. 128.) Det måste ju rimligen finnas möjlighet att på ett någorlunda smidigt och säkert sätt skydda borgenärer med företagshypotek (företagsinteckning) som säkerhet under den tid som förflyter till dess de i den föreliggande obeståndssituationen har hunnit erhålla betalning ur den sålda egendomen.
    Denna fråga var föremål för bedömande i NJA 1987 s. 105. Omständigheterna i målet var följande. Ett aktiebolag (Båtsaken) inställde sina betalningar, varvid ackordscentralen fick i uppdrag att försöka få till stånd underhandsackord. God man förordnades enligt 2 § ackordslagen. Båtsaken hade någon tid dessförinnan sålt lager, inventarier och hyresrätt, men betalning därför hade ännu inte skett. Företaget Monark hade en fordran som uppgick till cirka 168 000 kr. och till säkerhet för denna

företagsinteckningar. Betalning för den sålda egendomen erlades av köparen genom två checkar, som var utställda på Båtsaken och tillställdes en av dess firmatecknare. I enlighet med direktiv från gode mannen använde denne det ena checkbeloppet på ungefär 87 000 kr. till att betala en skatteskuld och insatte det andra beloppet, cirka 213 000 kr., omgående på ett av ackordscentralen disponerat redovisningskonto i bank. Till detta konto överfördes också ett mindre belopp, utgörande behållningen på ett annat Båtsakens bankkonto. HD fann, till skillnad från underinstanserna, att Monark hade förmånsrätt i det på redovisningskontot insatta köpeskillingsbeloppet. Det huvudsakliga skälet härför var att beloppet inte hade ställts till Båtsakens disposition. Det åberopades emellertid också att berörda parter hade handlat med utgångspunkt i att köpeskillingen skulle disponeras så att Monark som prioriterad borgenär inte blev sämre ställd genom betalningen. HD berörde också det förhållandet att redovisningskontot tillförts även ett annat belopp samt att medlen på detta konto i och för sig kunnat användas till att betala eventuella utgifter för bolagets drift, men detta ansågs inte inverka på Monarks förmånsrätt. I det förra hänseendet framhölls att det genom ackordscentralens bokföring lätt kunnat urskiljas hur mycket av behållningen som motsvarade erlagd köpeskilling och i det senare hänseendet bl. a. att gode mannen varit förhindrad att utan Monarks godkännande göra så omfattande uttag att medlen inte skulle räcka till att täcka Monarks fordran. — Rättsfallet, som är av betydande intresse såväl principiellt som praktiskt, har diskuterats närmare av Walin i Festskrift till Welamson s. 487 ff.
    Frågan om företagsinteckningshavare hade förmånsrätt i medel som influtit vid försäljning av företagsintecknad egendom, såsom ett surrogat för sådan egendom, har också prövats i NJA 1989 s. 705 I. Förhållandena här överensstämde i stort med dem som förelåg i 1987 års rättsfall. I samband med att ett aktiebolag inställde sina betalningar träffades avtal om att medel som inflöt vid försäljning av egendom och inkassering av fordringar som omfattades av företagsinteckning skulle inbetalas direkt till ett bankkonto som öppnats i ackordscentralens namn. Bolaget bemyndigade ackordscentralen att begagna de på kontot inflytande medlen till att betala skulder och täcka utgifter under avvecklingstiden. Samtidigt förband sig banken att medge ackordscentralen rätt att från kontot lyfta de belopp som fordrades för vissa sådana ändamål, varvid banken förbehöll sig rätt att pröva medelsbehovet. HD konstaterade att ackordscentralen vid begagnandet av sin befogenhet att göra uttag från kontot haft att beakta inte bara bolagets utan även företagsinteckningshavarnas intressen på ett sådant sätt att dessa inte i händelse av konkurs skulle åsamkas någon väsentlig förlust genom försöket att avveckla verksamheten. Det hade visserligen inte åsyftats att ackordscentralens befogenhet att göra uttag skulle vara beroende av att inteckningshavarnas fordringar var och förblev täckta av medlen på kontot. Nämnda befogenhet ansågs emellertid ha varit begränsad genom ackordscentralens skyldighet att iaktta inteckningshavarnas intressen. Mot bakgrund bl. a. av det nu sagda ansågs bolaget genom administrationsavtalet ha blivit på sådant sätt avskuret från rådigheten

över medlen på kontot att redovisningsfordringen omfattades av företagsinteckningarna. — En ledamot kom till motsatt uppfattning på den grund att gäldenärsbolaget inte saknat möjlighet att, genom förmedling av ackordscentralen, disponera över kontomedlen; det framhölls bl. a. att banken hade förbundit sig att medge uttag från kontot för vissa angivna ändamål.
    Till dessa båda rättsfall skall endast anmärkas följande. 1989 års fall synes gå något längre i fråga om att godta förmånsrätt i surrogat då det gäller problemet med att administratorn getts befogenhet att använda influtna medel till att betala vissa skulder och utgifter. (1987 års rättsfall behöver dock måhända inte uppfattas som om vad där sägs utgör minimiförutsättningarna för förmånsrätt.) Medan 1987 års rättsfall sålunda närmast ger intrycket att befogenheten i princip inte får inkräkta på företagsinteckningshavarens rätt till full betalning för sin fordran (så långt influtna medel räcker), medger 1989 års rättsfall förmånsrätt även om befogenheten går längre. Det synes mig svårt att göra vägande invändningar mot det senare synsättet. En annan skillnad förefaller vara att problemet med nämnda befogenhet för administratorn i 1987 års fall setts som en särskild fråga vid sidan av rådighetsfrågan, medan det i 1989 års fall behandlats som ett led i bedömandet av rådighetsfrågan; det är dock möjligt att 1987 års fall rätteligen skall uppfattas på samma sätt. — Av rättsfallen synes sammanfattningsvis framgå följande krav för att förmånsrätt på grund av företagsinteckning (företagshypotek) skall gälla i influtna medel såsom surrogat i en obeståndssituation: 1) Medlen skall ha satts in på bankkonto (eller motsvarande) i administratorns namn och gäldenären får alltså inte ha dispositionsrätt till medlen; 2) Att administratorn ges befogenhet att göra uttag från kontot för att betala skulder som åvilar gäldenären och utgifter under avvecklingen hindrar inte förmånsrätt, men administratorn måste ha skyldighet att tillvarata även företagsinteckningshavarnas intressen; 3) Att även andra medel än köpeskilling för företagsintecknad egendom inflyter på kontot utgör inte heller hinder mot förmånsrätt, i vart fall om det framgår hur mycket som hänför sig till det ena och andra slaget.
    I NJA 1989 s. 705 II, vari förhållandena i princip var desamma som i nyssnämnda NJA 1989 s. 705 I, var fråga huruvida giltig panträtt förelåg. Gäldenärsbolaget hade pantsatt sin fordran hos administratorn till en företagsinteckningshavare. Frågan i målet gällde om bolaget blivit på sådant sätt avskuret från rådigheten över medlen på kontot att pantsättningen var giltig. Så ansågs vara fallet av samma skäl som i det andra rättsfallet motiverat förmånsrätt på grund av surrogation. En ledamot hade motsatt uppfattning.
Pantbrev i fastighet, som pantsatts till säkerhet för en banks fordran, hade i NJA 1983 s. 103 av misstag kommit i gäldenärens besittning. Drygt en månad efter det att banken fått vetskap härom försattes gäldenären i konkurs. Banken ansågs inte ha vidtagit tillräckligt kraftfulla åtgärder för att utfå pantbreven, varför panträtten gått förlorad. En ledamot ansåg att panträtten och därmed förmånsrätten bestod.
    Några rättsfall har rört förutsättningarna för att allmän förmånsrätt skall föreligga.

Enligt 11 § FRL följer allmän förmånsrätt med fordran på skatt och allmän avgift i de fall och med de begränsningar som särskilt föreskrivs. Sådana föreskrifter har meddelats i 1971 års lag om förmånsberättigade skattefordringar m. m. Förmånsrätten omfattar bl. a. arbetsgivaravgifter som avsågs med 1959 års lag om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (numera ersatt av 1984 års lag om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare), se 1 § 7 i 1971 års lag. Fordran på preliminära arbetsgivaravgifter har i NJA 1983 s. 350 ansetts medföra förmånsrätt endast till den del avgifterna kunde anses belöpa på tiden före konkursbeslutet. En ledamot var av annan mening. — Det kan påpekas att systemet för uppbörd av arbetsgivaravgifter numera har ändrats. I det nya systemet förekommer inte preliminära avgifter. I enlighet härmed föreskrivs nu i 3 § 1971 års lag att fordran på avgift enligt 1 § 7 har förmånsrätt i den mån avgiften belöper på lön eller annan ersättning som har utgetts före konkursbeslutet. 1983 års rättsfall har därför förlorat sin betydelse.
    Förmånsrätt enligt 11 § FRL följer bl. a. med fordran på tull och mervärdeskatt (1 § 2 och 5 1971 års lag). Enligt 2 § 1971 års lag föreligger förmånsrätt även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsskyldig för skatten eller avgiften. Tullverkets fordran på tull och mervärdeskatt mot speditör, som i egenskap av ombud för importörer hade åtagit sig betalningsansvar för den som var tullskyldig, har inte ansetts medföra förmånsrätt med stöd av vare sig 1 § eller 2 § 1971 års lag, NJA 1986 s. 764. I det senare hänseendet åberopades att betalningsskyldighet för ombudet gentemot tullverket uppkommer inte på grund av någon bestämmelse i tullagen eller annan lag utan genom en betalningsutfästelse av ombudet riktad till tullverket.
    Arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen är med vissa begränsningar förenad med allmän förmånsrätt enligt 12 § FRL. Några rättsfall har gällt frågan huruvida en ersättningsberättigad var att anse som arbetstagare i FRL:s mening. NJA 1982 s. 784 avsåg åkare vilka hade utfört transporter åt ett skogsföretag. De ansågs med hänsyn till omständigheterna inte ha haft ställning som arbetstagare. HD framhöll bl. a. att det var önskvärt att bedömningen av frågan huruvida någon är arbetstagare i förhållande till annan utfaller lika, oavsett vilken domstol eller annan myndighet som gör bedömningen och oavsett vilken lag som tillämpas, men att det kan vara svårt att helt bortse från syftet med den rättsregel som det är fråga om i det särskilda fallet. Utgången blev densamma i RH 1983:4 och 1985:59, vilka gällde en regiassistent respektive en journalist.
    Förmånen av rikskuponger, dvs. subventionerade lunchkuponger, har i NJA 1988 s. 325 ansetts utgöra en sådan avlöningsförmån som omfattas av 12 § FRL. Att förmånen under vissa förutsättningar var fri från skatt saknade betydelse för frågan om förmånsrätt och detsamma gällde det förhållandet att arbetstagarna inte var berättigade till kompensation av arbetsgivaren, i fall de frivilligt avstod från förmånen.
    Förmånsrätt enligt 12 § FRL gäller bl. a. för lön och motsvarande ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. I NJA 1985 s. 50 var fråga vad som utgjorde skälig uppsägningstid. Den anställde

hade tillträtt en befattning som produktchef vid ett mindre företag, varvid i anställningsavtalet föreskrivits en uppsägningstid om sex månader. När anställningen varat ungefär fyra månader, försattes arbetsgivarföretaget i konkurs. Enligt lagen om anställningsskydd gällde med hänsyn till den korta anställningstiden en uppsägningstid av en månad. Enligt HD borde en i tjänsteavtalet föreskriven uppsägningstid godtas, om inte särskilda skäl talade emot det. Särskilt med hänsyn till arten av den i målet aktuella anställningen fann HD den avtalade uppsägningstiden om sex månader skälig. En ledamot ansåg, bl. a. på grund av anställningens korta varaktighet, att skälig uppsägningstid var tre månader.
    Från bestämmelsen om arbetstagares förmånsrätt i 12 § 1 st. FRL gäller enligt 3 st. undantag, i fall då gäldenären är näringsidkare eller eljest juridisk person, för arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet. Den närmare innebörden av rekvisitet ”väsentlig andel” prövades i rättsfallen NJA 1983 s. 713 I och II. HD utgick från ett motivuttalande av innebörd att andelen skall vara relativt betydande, t. ex. en tredjedel, men att en mindre andel ibland kan vara tillfyllest, t. ex. om aktierna i övrigt är starkt spridda. Som en riktpunkt kunde enligt HD anges att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig, om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. Denna förutsättning kunde i vart fall inte anses föreligga, om någon annan aktieägare har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren svarar och inte heller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter av ungefär samma storlek som arbetstagarens. I det ena målet (I) hade envar av de båda arbetstagarna och en tredje person, vilka sinsemellan inte varit att betrakta som närstående, ägt ungefär 29 % av aktierna. I det andra fallet (II) hade arbetstagaren och hans syskon ägt 26 % av aktierna och två andra släktgrenar vardera ungefär lika mycket. Väsentlig andel i företaget ansågs inte föreligga i någotdera fallet. (En ledamot hade en skiljaktig motivering.) I det ena fallet ägdes konkursbolaget i sin helhet av ett annat aktiebolag. Huruvida väsentlig andel förelåg i konkursbolaget bedömdes därvid efter arbetstagarens innehav av aktier i moderbolaget.
    Å och E (far och son) ägde hälften var av aktierna i ett bolag, bildade tillsammans styrelse med Å som ordförande och tecknade var och en bolagets firma. Å, som under en följd av år varit verkställande direktör, hade drygt ett år före bolagets konkurs dragit sig tillbaka från ledningen av företaget och övergått till mera underordnade arbetsuppgifter. Trots detta ansågs han på grund av nyssnämnda förhållanden ha haft ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet på sätt anges i 12 § 3 st. FRL, NJA 1984 s. 588. — Vid tillämpning av nämnda bestämmelse är svärfar i princip att betrakta som närstående till arbetstagare, se NJA
1986 s. 519. En reservation gjordes för fall då särskilda skäl förelåg.
    I 121 § 1 st. 1921 års KL föreskrevs att fordran hos gäldenären som fick göras gällande i konkursen kunde av borgenären användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. (Undantag gällde, om kvittning var utesluten utom konkurs

på grund av fordringarnas beskaffenhet.) Motsvarande bestämmelse finns numera i 5:15 1 st. 1987 års KL. I NJA 1989 s. 602 var omständigheterna följande. Ett transportföretag (Lastbilcentralen) skulle utföra transporter åt ett bruksbolag. Eftersom bruksbolaget hade dålig ekonomi, ville Lastbilcentralen försäkra sig om betalning. Detta skedde på så sätt att bruksbolaget på sina kundfakturor (avseende leverans av kalksten inklusive transport) angav att betalning skulle ske till Lastbilcentralen. Det överenskoms att denna hade rätt att ur varje kunds inbetalning göra sig betald för sin fordran avseende den transport som hänförde sig till den kundens betalning och skulle redovisa återstoden till bruksbolaget. När bruksbolaget försattes i konkurs, hade Lastbilcentralen obetalda fordringar för vissa transporter. Efter konkursutbrottet skedde inbetalningar till Lastbilcentralen på grund av faktureringar som gjorts före konkursutbrottet avseende nämnda transporter. I enlighet med avtalet gjorde Lastbilcentralen sig betald ur dessa belopp för sina fordringar. Konkursboet yrkade förpliktande för Lastbilcentralen att utge det belopp som svarade mot dess fordran vid konkursutbrottet och åberopade som grund att Lastbilcentralen inte varit berättigad till kvittning, eftersom betalningarna hade influtit till Lastbilcentralen först efter konkursbeslutet. Tingsrätten ansåg att förutsättningar för kvittning förelåg, medan hovrätten intog motsatt ståndpunkt. HD konstaterade att betalningarna avsåg transporter som utförts och fakturerats efter det att överenskommelsen ingicks och innan bolaget försattes i konkurs. Med hänsyn härtill ansågs Lastbilcentralen berättigad att tillgodogöra sig ersättning ur de erhållna beloppen, utan hinder av att betalningarna gjorts först efter konkursbeslutet. Härtill vill jag anmärka följande.
    En förutsättning för att Lastbilcentralen skulle ha rätt till kvittning i konkursen var att bruksbolaget hade en fordran mot Lastbilcentralen när konkursbeslutet meddelades. Lastbilcentralen hade då att motse betalningar från bruksbolagets kunder på grund av faktureringar som skett före konkursbeslutet. Av envar sådan betalning skulle den del som översteg Lastbilcentralens fordran för transporten redovisas till bruksbolaget, och sådan redovisning skedde uppenbarligen också (till konkursboet). Från denna del av betalningarna kan därför bortses. Den övriga delen av varje betalning hade Lastbilcentralen enligt överenskommelsen rätt att behålla; det var ju just därför som kundbetalningarna styrdes till Lastbilcentralen. I denna del kan bruksbolaget alltså inte ha haft någon, ens villkorlig, fordran mot Lastbilcentralen vid konkursutbrottet. Mot bakgrund härav är det svårt att se att förutsättningar för kvittning förelegat.
    Men den föreliggande situationen synes över huvud inte ha med kvittning att göra. Bruksbolagets åtgärd att beordra kunderna att betala sina fakturaskulder till Lastbilcentralen kan möjligen betraktas som överlåtelser av fordringarna till Lastbilcentralen (eller upplåtelser av panträtt i fordringarna) med redovisningsskyldighet beträffande viss del. Dessa överlåtelser (pantsättningar) blev gällande mot bruksbolagets borgenärer i och med att fakturor med betalningsuppmaningarna tillställdes kunderna/gäldenärerna. Så hade i de aktuella fallen skett före konkurs-

utbrottet. Lastbilcentralen bör med detta synsätt ha varit berättigad att göra sig betald ur de från kunderna influtna beloppen, oaktat dessa erlades först efter konkursbeslutet. Alternativet synes vara att bruksbolagets anmaning till kunderna att betala till Lastbilcentralen utgjort en ren betalningsanvisning utan sakrättslig betydelse. I så fall hade verkan därav förfallit i och med konkursbeslutet, och därefter erlagda belopp hade Lastbilcentralen inte rätt att uppbära och behålla. Det förefaller som om HD sett saken på det förstnämnda sättet. Se även den något ovanliga rubriken till rättsfallet (”Kvittning i konkurs?”). Det sagda innebär att parternas talan i målet var felaktigt upplagd. Hur HD:s bedömning förhåller sig till det sätt på vilket talan fördes skall inte behandlas här. Det förtjänar dock påpekas att Lastbilcentralen i andra hand hävdade att den (såsom jämställd med en kommissionär) hade panträtt i kundfordringarna. — Rättsfallet har diskuterats av Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 4 uppl. s. 302, som anser att utgången inte gärna kan vara riktig.
     I rättsfallet NJA 1984 s. 185 var fråga huruvida det förhållandet att konkursgäldenärens motfordran var pantsatt vid tiden för konkursutbrottet hindrade kvittning. AKF Granit AB (AKF) var enligt revers skyldig att betala 2 milj. kr. till Kullgrens Enka AB (Kullgrens). Kullgrens pantförskrev reversfordringen till Götabanken till säkerhet för samtliga sina förpliktelser gentemot banken. Kullgrens försattes senare i konkurs, varvid bankens fordringar uppgick till ungefär 7,5 milj. kr. Banken hade även andra säkerheter för sina fordringar, bl. a. pantbrev i fastighet och företagsinteckningar, och säkerheternas sammanlagda värde översteg fordringsbeloppet. Vid samma tidpunkt hade AKF en oprioriterad fordran hos Kullgrens på cirka 5 milj. kr. Under konkursen förklarade banken sig avstå från sin panträtt i reversfordringen. AKF gjorde då gällande rätt att kvitta sin fordran mot skulden enligt reversen, vilket bestreds av konkursboet.
    HD fann, till skillnad från underinstanserna, att rätt till kvittning förelåg. Det konstaterades till en början att, eftersom Kullgrens reversfordran var pantsatt när Kullgrens försattes i konkurs, AKF inte hade haft rätt till kvittning i konkursen i den mån banken utnyttjat eller haft skyldighet att utnyttja sin panträtt. Det framhölls också att frågan om rätt till kvittning i konkurs är att bedöma med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för konkursbeslutet. Det förhållandet att Götabankens avstående från panträtten ägt rum efter konkursbeslutet ansågs inte hindra kvittning, såvida inte annat föranleddes av att banken varit skyldig att av hänsyn till andra borgenärer ta i anspråk sina säkerheter i viss bestämd ordning. Huvudfrågan blev därför om sådan skyldighet förelegat. Till stöd för en sådan skyldighet kunde åberopas att den syftar till att förhindra att ensidiga åtgärder från en borgenärs sida blir avgörande för andra borgenärers rätt till betalning. Det var emellertid enligt HD uppenbart att en sådan ordning skulle medföra stora svårigheter. Härvid nämndes bl. a. att ledning saknades redan för bedömande hur fördelning skulle ske mellan säkerheter av olika slag, att många praktiska problem skulle uppstå och att nämnda ordning lätt skulle kunna kringgås. Oavsett detta fanns det emellertid inte något direkt stöd vare

sig i KL eller i annan lagstiftning för att skyldighet av berörda slag förelåg. Av yttranden som avgetts i målet framgick också att det allmänt ansågs av dem som frågan närmast angick att någon sådan skyldighet inte fanns. HD:s slutsats blev alltså att en borgenär i konkurs i princip har rätt att välja i vilken ordning han vill ta i anspråk olika säkerheter som gäldenären ställt; en reservation gjordes för särskilda fall. Härav följde att en borgenär i princip var oförhindrad att i konkurs bl. a. avstå från viss säkerhet.
    Rättsfallet har kritiserats, från skilda utgångspunkter, av Walin-Palmér, Konkurslagen del I s. 484 ff. och Lindskog, Kvittning s. 390 ff. och 486 ff. Det förtjänar nämnas att Walin avgav utlåtanden i målet på konkursboets begäran och att Lindskog företrädde AKF. Delvis synes kritiken av HD:s domskäl grundas på missförstånd eller övertolkningar av såväl Walin (som får antas vara den som avfattat kritiken i förstnämnda arbete) som Lindskog. Det föreligger emellertid vissa principiella och djupgående skillnader i uppfattningarna. Både Walin och Lindskog synes dela HD:s utgångspunkt att frågan om rätt till kvittning är att bedöma med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för konkursbeslutet. Walin menar att pantsättning av fordran är att jämställa med överlåtelse (jfr 10 § skuldebrevslagen) och att ett avstående av panten från panthavarens sida under konkursen medför att fordringen övergår till pantsättarens konkursbo och inte till pantsättaren. Redan härav följer enligt Walin att kvittning inte kan ske om panthavaren avstår från panten under konkursen; om detta även skulle gälla den del av den pantsatta fordringens värde som överstiger panthavarens fordran framgår inte klart. Enligt Lindskog bör däremot pantsättningen inte ses som en överlåtelse och inte få större konsekvenser än vad panthavarens behov av säkerhet kräver. För det fall att en konkursborgenär har flera olika säkerheter vars sammanlagda värde överstiger hans fordran anser Walin att borgenären är skyldig att beakta andra borgenärers rätt och därför inte kan fritt välja i vilken ordning han skall ta i anspråk säkerheterna. Lindskog synes också ha uppfattningen att borgenären är skyldig att beakta andra berörda borgenärers rätt men menar att detta inte inverkar på rätten till kvittning, när borgenären i strid däremot inte utnyttjat en pantsatt fordran. När det gäller det (i målet inte aktuella) fallet att pantsättarens konkursbo löser den pantsatta fordringen hos panthavaren (jfr 8:10 1 st. 1987 års KL) menar Walin att konkursboet inträder i panthavarens rätt, i följd varav någon kvittning inte kan ske. Lindskog anser däremot att kvittning kan ske sedan inlösning skett. — Jfr Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 4 uppl. s. 124.
    Det är givetvis inte möjligt att här mera ingående behandla de berörda problemen. Några synpunkter skall dock anges. (Det kan nämnas att författaren till denna översikt deltog i avgörandet men att vad nedan sägs motsvarar den bedömning som gjorts på grundval av referatet, granskat åtskilliga år efter domens meddelande.) HD har i sin dom inte gått in på frågan huruvida pantsättning vid bedömande av en kvittningsfråga skall anses jämställd med överlåtelse. Sådana teoretiska resonemang bör enligt min mening inte läggas till grund för avgörande av kvittningsfrågan. Detta bestyrks också i någon mån av att Walin ansett att HD

genom sin motivering jämställt pantförskrivning med överlåtelse, medan Lindskog tycks ha uppfattat domen på motsatt sätt. Domen kan alltså inte sägas vara grundad på en sådan jämställelse (något som väl för övrigt skulle ha lett till motsatt resultat). HD har haft som utgångspunkt, förutom den tidigare nämnda frysningsprincipen, å ena sidan att kvittning i konkurs inte kan ske i den mån den pantsatta fordringen täcker panthavarens fordran, så att den skall tas i anspråk av denne, och å andra sidan att kvittning får ske i den utsträckning fordringen inte behöver tas i anspråk av panthavaren. I sistnämnda hänseende förelåg emellertid en särskild fråga, nämligen om en panthavare, som har flera säkerheter till sammanlagt värde överstigande hans fordran, i konkurs är berättigad att fritt välja i vilken ordning han skall ta i anspråk säkerheterna, något som kan få den allra största betydelse för vissa andra borgenärer, eller om han är skyldig att handla efter en viss ordning som bäst tillgodoser andra berörda borgenärers intressen. HD kom fram till att en konkursborgenär i princip har rätt att fritt välja ordningen mellan säkerheterna, och därmed var också sagt att kvittning kunde ske av AKF beträffande den eftergivna panten. Av domskälen kan utläsas att, om HD kommit till motsatt slutsats i fråga om pantborgenärens valrätt (och detta lett till att pantborgenären haft att ta i anspråk reversfordringen), AKF inte hade ansetts ha rätt att kvitta. Banken hade i så fall på egen risk avstått från sin panträtt i Kullgrens fordran på AKF och torde i fråga om återstående säkerheter ha ägt ta i anspråk endast så mycket som behövdes utöver nämnda fordran.
    Det sagda kan belysas med följande exempel, varvid förutsätts att den pantsatta fordringens värde motsvarar dess nominella belopp; från ränta bortses: a) Antag att, under i övrigt oförändrade förhållanden, Götabanken endast haft reversfordringen som säkerhet och att bankens fordran uppgått till samma belopp, 2 milj. kr. Då banken alltså tar i anspråk hela pantfordringen, skulle AKF inte ha någon kvittningsrätt. b) Om exemplet varieras på så sätt att bankens fordran uppgått endast till 1 milj. kr., förelåg det ett övervärde på 1 milj. kr. som inte behövde utnyttjas av banken. Intill detta belopp skulle AKF då ha rätt att kvitta sin fordran mot Kullgrens. c) Antag att bankens fordran uppgått till 5 milj. kr. och att banken haft flera säkerheter, däribland reversfordringen, till ett sammanlagt värde av samma belopp. Reversfordringen tas då i sin helhet i anspråk av banken och någon kvittningsrätt föreligger inte. d) Om sistnämnda exempel ändras på så sätt att säkerheternas sammanlagda värde uppgått till 7 milj. kr. och alltså överstigit bankens fordran, blir frågan om AKF:s rätt till kvittning beroende av om banken utnyttjar reversfordringen bland de säkerheter som krävs för att täcka bankens fordringsbelopp. Om så sker, finns det inte något som AKF kan kvitta med. Om däremot reversfordringen helt eller delvis skulle bli över, skulle AKF ha rätt till kvittning i motsvarande utsträckning.
    Till sist några ord om det av såväl Walin som Lindskog berörda inlösenfallet. Förutsättning för resonemanget är att gäldenären beträffande reversfordringen — i vårt fall AKF — är fullt solvent och betalningsvillig. Antag att i det ovan under b) nämnda exemplet, där bankens fordran uppgår till 1 milj. kr. och den pantsatta reversfordringen lyder på 2 milj.

kr., konkursförvaltaren löser in panten genom att betala banken 1 milj. kr. Man kan jämföra med det fallet att banken hos AKF indriver 1 milj. kr. och därefter överlämnar reversen beträffande återstående belopp till förvaltaren. För mig framstår det som tydligt att AKF i inlösenfallet inte kan få använda hela skulden enligt reversen till kvittning. Som jag ser saken beror detta dock inte på att reversen efter förvaltarens inlösen skulle tillkomma konkursboet, medan AKF:s fordran riktar sig mot konkursgäldenären. Att göra skillnad mellan egendom som tillhör konkursgäldenären och egendom som tillhör konkursboet och dra slutsatser därav synes oriktigt och har, låt vara med avseende på en annan situation, förkastats av HD i nedan nämnda NJA 1987 s. 253 (se även bankföreningens och advokatsamfundets yttranden i det målet samt Welamson, Konkurs 8 uppl. s. 55 f.). Anledningen är i stället enligt min mening att genom förvaltarens inlösen av reversfordringen har denna utnyttjats av banken upp till inlösenbeloppet på ett sätt som måste jämställas med realisation eller annat ianspråktagande. Rätt till kvittning utgör ett slags säkerhet. Om AKF efter förvaltarens inlösen skulle vara berättigad att kvitta med 2 milj. kr., skulle reversfordringen bli ianspråktagen två gånger, vilket är uteslutet.
    Ett par rättsfall har rört frågan om en kvittningsrätt som förelåg i och med konkursbeslutet har gått förlorad i följd av åtgärder som vidtagits därefter. I NJA 1987 s. 253 hade, när ett bolag (Malaga) försattes i konkurs, en bank fordran på Malaga samtidigt som Malaga hade tillgodohavanden på konton i banken. Banken var alltså berättigad att kvitta sin fordran mot skulden så långt denna räckte. Några dagar efter konkursutbrottet öppnade konkursförvaltaren i banken ett nytt konto för konkursboet, till vilket överfördes beloppen från de nyssnämnda kontona. Konkursboet gjorde gällande att denna överföring av medlen var att jämställa med en utbetalning till konkursboet, som omintetgjorde kvittning. Denna rigida ståndpunkt godtogs dock inte av domstolarna. HD framhöll att åtgärden inte ändrade fordringarnas karaktär i något hänseende av betydelse för bedömningen av kvittningsfrågan; borgenär och gäldenär var efter överföringen desamma som tidigare. Från konkursbeslutet räknades ju fordringarna till konkursboet och stod under förvaltning av konkursförvaltaren.
    G försattes i konkurs, varvid han häftade i skuld till ett bolag. Samtidigt hade han en fordran på bolaget till större belopp. Bolaget hade därmed rätt att kvitta sin fordran mot del av skulden. Bolaget erlade emellertid hela skuldbeloppet till konkursförvaltaren. Sedan bolaget uppmärksammat att avdrag inte gjorts för belopp motsvarande dess fordran, begärdes återbetalning och yrkades kvittning. Så var situationen i NJA 1988 s. 94. Av de grundsatser som i allmänhet gäller om rättshandlingars ogiltighet följde enligt HD att betalning i en kvittningssituation kan återgå bl. a. i det fall att den skett till följd av ett misstag och mottagaren insett eller bort inse detta. Detta måste i princip gälla även beträffande kvittning i konkurs; i fråga om konkurs kunde inte uteslutas att kvittningsrätten, trots att betalning skett, kunde anses bevarad även i vissa andra, närliggande situationer. I det aktuella fallet hade emellertid bolaget endast åberopat att betalningen skett av misstag och

att bolaget tidigare hade angett sin fordran för förvaltaren, vilket inte kunde leda till annat än att betalningen blivit bindande och kvittningsrätten gått förlorad.
     I NJA 1986 s. 539 var fråga om kvittning i ett mål om utmätning, sedan ett konkursbo sökt verkställighet gentemot staten. Såsom talan fördes gällde målet endast om kvittning var utesluten på grund av fordringarnas beskaffenhet (statligt sysselsättningsstöd respektive skatter och arbetsgivaravgifter). Här kan hänvisas till redogörelsen i översikten avseende Utsökningsrätt (SvJT 1992 s. 8).

 

5. Gäldenärens skyldigheter
Enligt 89 § 1 st. 1921 års KL var gäldenären skyldig att lämna bl. a. konkursförvaltaren de upplysningar om boet som denne begärde. Om gäldenären undandrog sig detta, kunde han enligt 94 § 1 st. genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. (Motsvarande bestämmelser finns numera i 6:2 1 st. och 6:9 1987 års KL.) I RH 1986:73 hade en person, som var verkställande direktör och styrelseledamot i ett aktiebolag vilket försatts i konkurs, omedelbart före konkursbeslutet tagit ut 430 000 kr. ur bolaget. När förvaltaren begärde redovisning av honom för hur medlen använts, uppgav han att medlen betalats som lön till honom själv och att medlen förbrukats. Han vägrade att upplysa vad medlen hade använts till. Hovrätten fann att de lämnade uppgifterna inte var sådana att förvaltaren kunnat bedöma i vad mån medlen ingick i konkursboet. Direktören ansågs skyldig att lämna närmare uppgifter om uttagen och det sätt varpå medlen hade använts. Han blev därför häktad.
    En person, som utgjorde styrelse i ett i konkurs försatt aktiebolag, blev i RH 1987:5 häktad på grund av underlåtenhet att under edlig förpliktelse underteckna och till förvaltaren återställa den av förvaltaren upprättade bouppteckningen (53 § 1 st. och 94 § 1 st. 1921 års KL). Gäldenären hade även i övrigt förhalat utredningen.

 

6. Förvaltning och tillsyn
I rättsfallet NJA 1985 s. 299 överklagades konkursdomarens beslut, varigenom viss person utsetts till slutlig förvaltare i en konkurs, av vissa borgenärer med yrkande att i stället en annan person skulle utses till förvaltare eller i andra hand att båda skulle utses. Då denna talan lämnades utan bifall, ansågs förvaltaren berättigad till ersättning för rättegångskostnader i hovrätten av de klagande borgenärerna. Det förhållandet att den som av konkursdomaren utsetts till förvaltare inte är berättigad att föra talan mot hovrättens beslut, varigenom konkursdomarens beslut upphävts (NJA 1981 s. 764), ansågs inte hindra att förvaltaren tillerkändes ersättning för sina kostnader. Det arbete som han nedlagt i målet ansågs utfört snarare i eget intresse än på grund av hans åligganden som förvaltare. Kostnad för detta arbete borde därför inte såsom arvodeskostnad belasta konkursboet. Däremot framstod det, anförde HD vidare, som rimligt att kostnaden bars av de borgenärer som utan framgång fört talan mot konkursdomarens beslut. HD framhöll särskilt att genom ståndpunkten ställning inte tagits till frågan om kostnadsansvaret för

den händelse besvären i förvaltarfrågan hade bifallits. — En ledamot var av motsatt uppfattning och menade att, när den som utsetts till förvaltare yttrar sig i hovrätten, han gör det inte för egen del utan i kraft av sitt uppdrag som förvaltare, varvid han får ses som representant för konkursboet låt vara med begränsat stöd från borgenärerna. Han ägde då i stället erhålla ersättning för sitt arbete i målet såsom förvaltararvode i konkursen.
    En konkursförvaltare kan begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet (54 § 1921 års KL, numera 7:14 1987 års KL). Några rättsfall har rört frågor vid tillämpningen härav.
    Två fall har gällt bedömningen av handräckningsfrågan, då tredje man gör anspråk på att vara ägare till aktuell egendom. RH 1985:113 rörde en personbil, som var i gäldenärens besittning. Det påstods att ett handelsbolag, vari gäldenären var bolagsman, hade sålt bilen genom avbetalningskontrakt till gäldenärens son, att bilen därvid traderats till sonen samt att sonen lånat ut bilen till ett aktiebolag, i vilket fadern var anställd. Hovrätten uttalade att det i ett handräckningsmål inte kunde bli fråga om att göra någon mera omfattande utredning om äganderätten till egendom som påstås tillhöra annan än gäldenären. Det förhållandet att egendomen finns i gäldenärens besittning borde därför utgöra ett starkt stöd för att egendomen tillhörde gäldenären. Beträffande den aktuella bilen konstaterades att den var i gäldenärens besittning och att han tidigare varit registrerad som ägare. Det ansågs sannolikt att den aldrig kommit ur hans besittning. Bilen fick därmed anses tillhöra gäldenären och handräckning beviljades. — I RH 1986:49 var fråga om en lastbil, som enligt vad utredningen tydde på var i gäldenärsbolagets besittning och som var registrerad på gäldenärsbolaget. En tredje man påstod att lastbilen tillhörde honom. Hovrätten framhöll att vad som skulle prövas inte var vem fordonet rätteligen tillhörde utan om handräckning var befogad i förhållande till tredje mannen. I handräckningsmål blir enligt hovrätten besittningsförhållandena av grundläggande betydelse för prövningen; den som har egendomen i sin besittning måste antas förfoga över den med den rätt han påstår, om inte hans påstående vederläggs eller kan lämnas utan avseende. Hovrätten fann att handräckning var befogad i förhållande till tredje mannen.
    Till rättsfallen kan anmärkas följande. Befogenheten att erhålla handräckning avser — förutom bokföringshandlingar — gäldenärens bo. Med detta uttryck torde förstås egendom som ingår i konkursboet (jfr 3:3 1987 års KL). Härav följer att egendom som tillhör tredje man inte skall bli föremål för handräckning, även om den är i gäldenärens besittning. Enligt förarbetena är det också förutsatt att kronofogdemyndigheten, när anledning förekommer, skall pröva huruvida egendomen ingår i konkursen, t. ex. om tredje man påstår att den tillhör honom (prop. 1978/79:105 s. 278).
    Fråga uppkommer då vilket beviskrav som gäller. De alternativ som närmast kan komma i fråga synes vara följande: a) För att handräckning skall beviljas krävs att det framstår som klart att gäldenären är ägare; b)

Handräckning får beviljas, om det inte gjorts sannolikt att tredje mannen är ägare; c) Handräckning får beviljas, om inte tredje mannen visat (styrkt) att han är ägare. Till stöd för alternativ a) kan åberopas att fråga är om ett summariskt förfarande och att det därför är naturligt att ställa ganska stora krav i fråga om bevisningen (jfr 39 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning). Till stöd för b) och c) kan anföras att gäldenärens besittning talar starkt för att egendomen tillhör honom och att det då bör åvila tredje mannen att, mer eller mindre långtgående, visa fog för sitt anspråk; alternativ c) synes vara det som bäst överensstämmer med den bevisverkan som besittning till lös egendom allmänt sett anses medföra. Det bör också beaktas att handräckningen inte syftar till att exekvera någon materiell rätt (från konkursboets eller förvaltarens sida) gentemot gäldenären utan endast till att bereda förvaltaren tillgång till gäldenärens egendom samt att tredje man inte förlorar sin eventuella äganderätt genom att handräckning sker. Hänsyn måste också tas till att besittningen utgör ett starkt stöd för att egendomen tillhör gäldenären. På grund härav bör alternativ a) förkastas. Alternativ c) motsvarar vad som gäller, om utmätning skulle ha skett hos (konkurs)gäldenären (jfr 4:18 1 st. UB). UB:s presumtionsregler gäller visserligen inte i fråga om konkursboets rätt att förfoga över egendom som är i gäldenärens besittning, men den nu berörda principen synes passa rätt väl då det gäller handräckningsfrågan, i vart fall om tredje mannens bevisskyldighet inte tillämpas alltför strängt. Alternativet är en kvalificerad sannolikhet för tredje mannens anspråk för att handräckning skall vägras. Kravet bör sättas lägre vid makes eller sambos anspråk på egendom som besitts gemensamt. — Det bör understrykas att vad här sagts avser det fallet att en handräckningsansökan riktar sig mot gäldenären och inte det fallet att handräckning avseende viss egendom undantagsvis söks mot en tredje man, som har egendomen i sin besittning (jfr prop. 1978/79:105 s. 700 och 710).
    I nyssnämnda RH 1985:113 fann hovrätten det sannolikt att bilen aldrig kommit ur gäldenärens besittning och att bilen därmed fick anses tillhöra gäldenären. Hur resultatet skulle ha blivit, om bedömningen av besittningsfrågan lett till motsatt ståndpunkt, framgår inte. (Frågan i vad mån överlåtelseavtal skett förefaller oklar.) Möjligen skall hovrättens uttryckssätt beträffande besittningsfrågan uppfattas på det sättet, att det ansetts att tredje mannen hade att förebringa sannolika skäl för sitt anspråk för att handräckning skulle vägras. Hovrättens uttalande i RH 1986:49 att vad som skulle prövas i handräckningsärendet inte var vem fordonet rätteligen tillhörde framstår som alltför tillspetsat. Om tredje man gör gällande att aktuell egendom rätteligen tillhör honom och inte konkursgäldenären, måste ju kronofogdemyndigheten (respektive överinstansen) pröva hållbarheten av påståendet. En annan sak är att prövningen är summarisk och att tredje mannens eventuella rätt inte går förlorad därför att hans anspråk inte anses tillräckligt underbyggt för att hindra handräckning. Troligen är det också detta som hovrätten åsyftat med sitt skrivsätt. I övrigt synes som om hovrätten tillämpat det beviskrav som ovan nämnts som alternativ c).

I NJA 1982 s. 404 var fråga om utfående av räkenskapsmaterial, som gäldenärsbolaget hade överlämnat till en bokföringsbyrå för att denna skulle biträda med bokföringen. Bokföringsbyrån, som hade bearbetat materialet, gjorde gällande rätt att hålla inne materialet som säkerhet för sin fordran på ersättning. Bearbetningen ansågs emellertid inte vara av den omfattning att den kunde medföra sådan detentionsrätt. — Rättsfallet är numera inaktuellt. Enligt 7:12 2 st. 1987 års KL är den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo skyldig att lämna ut materialet till konkursförvaltaren. Någon detentionsrätt kan alltså inte föreligga beträffande handlingar som får anses utgöra räkenskapsmaterial (jfr 7:14 1 st. 2 meningen).
    Sedan ett aktiebolag försatts i konkurs av tingsrätten, upphävde hovrätten konkursbeslutet. Därefter begärde den person som varit förvaltare i konkursen handräckning för utfående av viss egendom, som han ansåg sig behöva för att avsluta förvaltarskapet. Ansökningen avslogs eftersom bolaget inte längre var i konkurs, RH 1985:32.
    I 194 a § 1921 års KL (numera motsvarad av 7:24 1987 års KL) föreskrevs att om gäldenären, då konkursbeslutet meddelades, innehade redovisningsmedel vilka skulle vara förbehållna annan, det ålåg förvaltaren att omhänderta medlen och därefter redovisa dem (jämte ränta). I fråga om fastställandet av vad som sålunda tillkom en redovisningsborgenär och dennes rätt i övrigt i konkursen hade konkurslagens bestämmelser om borgenär med panträtt motsvarande tillämpning. Bestämmelsen, som hade samband med lagen om redovisningsmedel, torde ha varit analogt tillämplig på annan fungibel egendom än pengar. Om det uppkommer tvist huruvida medel är behörigen avskilda och förbehållna viss borgenär, kan den lösas genom att förvaltaren tar ståndpunkt i utdelningsförslaget eller genom anhängiggörande av rättegång (se NJA 1970 s. 32). I NJA 1985 s. 209 förelåg tvist huruvida ett parti potatis var föremål för separationsrätt eller utgjorde tillgång i konkursboet. Nyssnämnda bestämmelse ansågs därvid inte utgöra hinder mot att förvaltaren träffade förlikning i tvisten.
    I rättsfallet NJA 1987 s. 349 var fråga om skyldighet för konkursförvaltare att, på grund av underlåtenhet att varsla länsarbetsnämnden om driftsinskränkning, utge varselavgift enligt 17 § lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

 

7. Försäljning av egendom
Konkursgäldenär har ansetts inte vara behörig att överklaga exekutiv försäljning av fastighet som hör till konkursboet, NJA 1987 s. 13. Gäldenären gjorde i rättsfallet gällande att inropet inte hade bort godtas, eftersom det var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås. Det ansågs ankomma på förvaltaren att i bl. a. gäldenärens intresse överklaga försäljningen av nämnda skäl, när anledning därtill förelåg.
    Förvaltaren i ett aktiebolags konkurs överlät den fordran på skadestånd mot styrelsens ledamöter som kunde tillkomma konkursboet. Hinder ansågs inte föreligga för den som förvärvat fordringen att för egen räkning föra talan mot styrelsens ledamöter om skadestånd enligt 15:1 aktiebolagslagen, se NJA 1985 s. 376.

8. Bevaknings- och anmärkningsförfarandet
I rättsfallet RH 1986:71 hade ett bolag i en konkurs reservationsvis bevakat en fordran avseende skadestånd på grund av avtalsbrott utan att något belopp angetts. Det upplystes att fordrat belopp inte kunde anges förrän försäljning skett av den egendom som var föremål för avtalet. Bevakningen, som ansågs avse en villkorad fordran, upptogs till prövning. Det förtjänar nämnas att numera, i 9:6 1987 års KL, föreskrivs att fordringens belopp skall anges i bevakningsinlagan, om det är möjligt.
    Fråga om separationsrätt föreligger till viss egendom är en fråga som inte kan avgöras i den ordning som gäller för tvistig fordran i konkurs, se RH 1984:88 (jfr NJA 1970 s. 32 och 1985 s. 209). En borgenärs yrkande i bevakningsinlaga om separationsrätt till en maskin avvisades därför i rättsfallet.
    Sedan en bevakande borgenär för sin fordran yrkat förmånsrätt enligt 4 § 1 FRL, dvs. på grund av sjöpanträtt, bestred förvaltaren i sin anmärkningsskrift detta yrkande under åberopande av att den ifrågavarande typen av fordran inte var förenad med sjöpanträtt. Vid tingsrätten invände förvaltaren även att åberopad sjöpanträtt var preskriberad och att sjöpanträtt inte kunde göras gällande efter det att berörda fartyg hade sålts. Dessa nya grunder ansågs inte få åberopas utan avvisades, RH
1989:57. Det kan nämnas att enligt 9:11 1 st. 1987 års KL gäller numera att den som har framställt anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för anmärkningen åberopa även annan omständighet än den (eller de) som har angetts i anmärkningsskriften; för förfarandet efter förlikningssammanträdet gäller dock särskilda förutsättningar för åberopande av ny omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras. I RH 1984:12 överklagade en borgenär tingsrättens beslut i jävsprocess med yrkande om rätt till utdelning med ett högre belopp, varefter förvaltaren medgav yrkandet och uppgav att gjord utredning visade att fordringen uppgick till yrkat belopp. Hovrätten biföll besvären, varvid anfördes att det inte fanns anledning att ifrågasätta riktigheten av förvaltarens utredning. Motiveringen ger uttryck för ståndpunkten att jävsprocess inte är av dispositiv natur. Se 108 § 3 st. och 110 § 1921 års KL samt 9:13 3 st. och 9:17 1987 års KL. Se även Welamson, Konkurs 8 uppl. s. 146 f. med där anmärkt litteratur.

 

9. Utdelning och slutredovisning; avskrivning av konkurs
Konkursbo har inte ansetts berättigat att föra talan mot avgörandet i mål om klander mot utdelningsförslag i konkurs såvitt gäller själva saken, NJA 1984 s. 678. Konkursbo har inte ställning av part i en sådan process. Eftersom konkursboet ålagts att ersätta en borgenärs rättegångskostnader i målet, ansågs boet dock ha rätt att fullfölja talan mot beslutet härom. I rättsfallet var även fråga om tillämpningsområdet för klander mot förslag till slututdelning och klander mot slutredovisning. — Tillsynsmyndigheten har ansetts inte vara behörig att föra talan mot konkursdomarens beslut om fastställelse av utdelning i mindre konkurs (RH
1987:42), något som motsättningsvis framgick av 210 a § 1921 års KL.

I 185 f § 3 st. 1921 års KL, vari reglerades konkursdomarens handläggning av utdelningsförslag i mindre konkurs, föreskrevs att talan inte fick föras mot beslut om återförvisning (dvs till förvaltaren). I NJA
1983 s. 253 hade hovrätten återförvisat utdelningsförslag till förvaltaren för upprättande av nytt sådant förslag, varvid hovrätten gett vissa anvisningar. Mot beslutet ansågs talan, på grund av nyssnämnda föreskrift, inte få föras. Det förtjänar nämnas att i motsvarande bestämmelse i 1987 års KL (16:6 1 st) fullföljdsförbudet är begränsat till återförvisningsbeslut som meddelats av tingsrätten.
    Frist för klander av slutredovisning har i NJA 1988 s. 520 ansetts kunna bli föremål för återställande av försutten tid. Ståndpunkten ansluter till plenifallet NJA 1980 s. 320, vari motsvarande bedömning gjordes beträffande klander av bodelning.
    Om konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig, skall enligt 10:1 1987 års KL rätten besluta om avskrivning av konkursen. I NJA 1990 s. 656 var fråga om en konkurs skulle avskrivas, trots att en borgenär hade väckt talan om återvinning (mot konkursgäldenärens f. d. hustru avseende underhållsbidrag till större belopp). Det fastslogs att avskrivning av konkursen inte hindrade att den väckta återvinningstalan prövades. (Se närmare härom ovan under 3 Återvinning.) I konkursen fanns det inte någon annan tillgång än vad som kunde återvinnas från den f. d. hustrun. Frågan gällde därför i vad mån återvinningsanspråket utgjorde en reell tillgång. Vid bedömande av en sådan fråga måste enligt HD beaktas såväl de rättsliga möjligheterna att vinna framgång med återvinningstalan som de faktiska utsikterna att vid bifall till talan få ut något av återvinningssvaranden; huruvida egendom kunde beräknas tillföras konkursboet genom återvinning borde bedömas med stor försiktighet. Mot bakgrund härav fann HD att förutsättningar förelåg att avskriva konkursen, varvid åberopades att det inte förebragts någon utredning i nyssnämnda hänseenden samt att förvaltaren avstått från att föra återvinningstalan. En ledamot (författaren till denna översikt) var skiljaktig beträffande slutsatsen och fann, på grundval av de upplysningar som lämnats i målet, att det förelåg sådan sannolikhet för att medel skulle tillföras konkursboet i följd av återvinningstalan, att återvinningsanspråket borde betraktas som en tillgång i boet.
    Sedan ett aktiebolag försatts i konkurs, vilken handlades enligt 185 § 1921 års KL i dess lydelse före 1980, avskrevs konkursen på den grund att det saknades tillgångar till bestridande av konkurskostnaderna. En person, som ägde samtliga aktier i bolaget, gjorde i rättegång gällande att han på grund av aktieinnehavet var ägare till bolagets kvarvarande tillgångar sedan konkursen avskrivits. Så ansågs dock inte vara förhållandet (jfr 13:19 aktiebolagslagen). Se RH 1983:139.

 

10. Konkurskostnader
I NJA 1983 s. 905 hade beträffande en person, som redan var försatt i konkurs, ett ytterligare beslut om försättande i konkurs meddelats. Sedan felet uppmärksammats, upphävdes det senare beslutet efter över-

klagande. Någon föreskrift som reglerade frågan om bestämmande av arvode till en förvaltare i ett fall som detta fanns inte. Av grunderna för 187 § 1921 års KL följde emellertid enligt HD att arvode skulle bestämmas till förvaltaren. När det gällde frågan vem som skulle betala arvodet tillämpades 188 § 3 st. KL, vari föreskrevs att 2 st hade motsvarande tilllämpning, om konkurs upphört på annat sätt än som angavs i 1 eller 2 st. Det innebar att kostnaden skulle tas ut ur konkursboet eller, om så inte kunde ske, utgå av allmänna medel.
    I 82 § 1921 års KL föreskrevs att arvode till förvaltare inte fick sättas till högre belopp än som med avseende på det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning fick anses utgöra skälig ersättning för uppdraget; arvode fick inte räknas efter tid. (I fråga om förvaltare i mindre konkurs hänvisades i 187 § till 82 §.) Motsvarande bestämmelse finns numera i 14:4 1987 års KL, dock att förbudet att beräkna arvodet efter tid slopats. Rättsfallet NJA 1988 s. 262 avsåg arvode till förvaltaren i en större företagskonkurs. Arbetet med förvaltningen hade utförts inte bara av förvaltaren själv utan också av andra personer på den advokatbyrå där han var verksam. Detta godtogs vid bestämmande av arvodet. HD framhöll att i ett sådant fall måste arvodet uppenbarligen bestämmas med den samlade arbetsinsatsen som en av utgångspunkterna. I RH
1986:121 ansågs förvaltare i en mindre konkurs inte ha rätt till arvode för arbete som utgjordes av verkställande av förskottsutdelning och därmed sammanhängande åtgärder. Detta motiverades med att det inte fanns någon bestämmelse som gav förvaltaren rätt att ombesörja förskottsutdelning i mindre konkurs samt att det varit lagstiftarens mening att sådan utdelning inte skulle kunna ske. Det synes mig dock kunna ifrågasättas om ståndpunkten var riktig. Det förhållandet att det inte fanns någon bestämmelse i saken behöver inte nödvändigtvis betyda att det skulle vara förbjudet att göra förskottsutdelning, när anledning därtill förelåg; någon bestämd intention från lagstiftarens sida i detta hänseende synes för övrigt inte kunna utläsas av förarbetena. I målet framgick att förskottsutdelning i mindre konkurser förekom i praktiken i viss utsträckning, vilket i allmänhet accepterats av tillsynsmyndigheterna. Frågan är emellertid numera överspelad (se 11:14 – 17 1987 års KL).
    Arvodet till konkursförvaltare sattes i RH 1988:49 ned på grund av avsevärda dröjsmål med ingivande av förvaltarberättelse (55 § 1921 års KL) och halvårsberättelser (56 §). Förvaltarberättelsen hade avgetts först närmare tre år från konkursbeslutet och flera halvårsberättelser hade avlämnats 1 – 3 år för sent och varit mycket knapphändiga.
    I 81 § 1 st. 1921 års KL föreskrevs att, om det i konkursboet fanns egendom vari särskild förmånsrätt ägde rum, av egendomens avkastning och köpeskilling skulle, såvitt det inverkade på de borgenärers rätt som inte hade förmånsrätt i den egendomen, gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning samt bl. a. det arvode som enligt 82 och 83 §§ skulle utgå till förvaltaren för egendomen. I 2 st. angavs att av avkastning och köpeskilling för sådan egendom fick inte till förfång för någon, som hade särskild förmånsrätt däri eller förmånsrätt som skulle beaktas framför den särskilda, gäldas annan konkurskostnad än som nu

nämnts. (Då den särskilda förmånsrätten var sådan som anges i 5 § FRL, dvs bl. a. företagshypotek (företagsinteckning), fick dock ur egendomen betalas även övriga konkurskostnader, i den mån boet annars inte lämnade tillgång därtill.) — Motsvarande reglering finns numera i 14:18 1987 års KL.
    I NJA 1987 s. 143 var fråga om fördelning av förvaltarens arvode på olika slags egendom i konkursboet. Egendomen däri utgjordes av en fastighet, företagsintecknad egendom och annan egendom. För dessa egendomsslag hade influtit (avrundat) 429 000 kr., 490 000 kr. respektive 49 000 kr. Av förvaltarens arvode om 121 200 kr. borde enligt förvaltaren 24 800 kr. fastställas att utgå ur köpeskillingen för fastigheten och 35 000 kr. ur köpeskillingen för den företagsintecknade egendomen. Tillsynsmyndigheten (i HD riksåklagaren) och riksskatteverket yrkade att betydligt högre belopp skulle utgå ur den företagsintecknade egendomen. Det gjordes gällande att uttrycket ”vård och försäljning” borde omfatta även sådana åtgärder som t. ex. upprättande av bouppteckning, förvaltarberättelse, halvårsberättelser, kvartalsrapporter, slutredovisning, utdelningsförslag och arbetsredogörelse, inställelse vid första borgenärssammanträde och diverse andra förvaltningsåtgärder. Arvodet för sådana åtgärder borde, hävdades det, fördelas mellan egendom som häftade för företagsinteckning och annan egendom i förhållande till storleken av erhållna intäkter. HD (majoriteten) utgick från principen att innehavare av fordran med särskild förmånsrätt, som ju kan göras gällande även vid utmätning, inte har något egentligt intresse av konkurs och därför inte någon nytta av åtgärder av nu ifrågavarande slag. I enlighet härmed ansågs egendom, som häftade för fordran på grund av särskild förmånsrätt, skola svara för arvode till förvaltaren endast i den mån detta avser åtgärder som direkt och uteslutande hänför sig till den egendomens vård och försäljning. Däremot skulle arvode för åtgärder, vilka skulle vidtas oavsett beskaffenheten av egendomen i konkursboet, åtminstone i princip inte belasta egendom vari särskild förmånsrätt gäller utan ersättas ur annan egendom. På grund härav godtogs förvaltarens förslag. Två skiljaktiga ledamöter kom, utifrån en friare bedömning, till samma resultat. — I RH 1985:54 anlades samma synsätt som HD:s majoritet gjorde i berörda rättsfall. (Detta skedde trots att alla berörda parter synes ha intagit annan ståndpunkt.) Till de nu behandlade fallen skall anmärkas följande. Fördelningen av förvaltarens arvode på olika slags egendom torde numera ha blivit en besvärligare fråga när det gäller företagskonkurser. Anledningen härtill är att, medan även handläggningen av sådana konkurser tidigare som regel syftade till en snabb avveckling, det numera är vanligt att förvaltningen åsyftar att rekonstruera företaget, varvid driften fortsätts av konkursboet under en längre tid. Problemet gäller då närmast — liksom i rättsfallen — egendom som omfattas av företagshypotek (företagsinteckning). Sådan egendom utgörs av ett kollektiv och ofta torde huvuddelen av tillgångarna i en företagskonkurs, frånsett eventuellt innehav av fastighet, utgöras av sådan egendom. Det skulle knappast vara tillfredsställande om förvaltarens arvode till den del det avser arbete med

den fortsatta driften av företaget skulle belasta enbart det allmänna boet (så långt detta räcker); detta gäller i synnerhet om det är en företagshypotekshavare som sökt gäldenären i konkurs. Jfr vad som gäller om fördelning av intäkter från sådan drift (NJA 1982 s. 900). HD berörde detta förhållande i 1987 års rättsfall och framhöll att det inte i och för sig rubbar den förut nämnda grundsatsen, men att förhållandet kan föranleda att större del än annars av förvaltarens arbete utgörs av åtgärder som hänför sig direkt till företagsintecknad egendom och därmed skall belasta denna; om sådana åtgärder var det dock inte fråga i målet. I nyssnämnda hovrättsfall var bedömningen i detta hänseende måhända alltför snäv. Se numera NJA 1991 s. 755, vilket faller utanför denna översikt.
    Vid fastställande av arvode till konkursförvaltare bestämdes i RH 1983:68 att viss del av arvodet skulle utgå ur avkastning av och köpeskilling för en fastighet som ingick i konkursen, trots att fastigheten varken lämnat avkastning eller blivit såld. Eftersom det inte fanns någon avkastning eller köpeskilling, kunde nämnda del av arvodet naturligtvis inte uttagas ur fastigheten. Förordnandet kan därför inte ha syftat till att ange vad som verkligen skulle utgå ur denna. Om syftet var att fastställa det belopp som ansågs inte få tas ut ur annan egendom och kanske inte heller i sista hand få utgå av allmänna medel (jfr 188 § 1921 års KL) eller endast att göra en fördelning av arvodet med stöd av 81 § KL utan särskilda rättsverkningar framgår inte. Rörande dessa frågor skall här framhållas några synpunkter.
    Welamson har för 1921 års KL:s del hävdat (Konkursrätt, 1961, s. 626 och 632) att konkurskostnad som hänför sig till viss egendom vari särskild förmånsrätt gäller (s k speciell konkurskostnad) inte får till skada för annan borgenär tas ut ur annan egendom ens i fall då den inte kan utgå ur den förstnämnda egendomen. Skälet härtill var regleringen i 81 § 1921 års KL. Walin-Palmér (Konkurslagen del 2 s. 964 f. och 972 ff.) har beträffande 1987 års KL gett uttryck för motsatt ståndpunkt, vilket motiveras bl. a. med att enligt 14:2 konkurskostnaderna skall utan begränsning utgå ur konkursboet framför massagäld samt att massagäld får tas ut ur egendom som inte belastas av särskild förmånsrätt. WalinPalmér anser också att speciell konkurskostnad skall i sista hand betalas av staten, om den inte kan tas ut ur konkursboets egendom; härvid hänvisas bl. a. till andra meningen i 14:2, där det anges att i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, de skall betalas av staten, om inte något annat följer av 3 § (dvs. att de skall betalas av den borgenär som sökt gäldenären i konkurs).
    För egen del vill jag först nämna två förhållanden, som visserligen inte har omedelbar betydelse för frågorna men som medför att bakgrunden till fördelningsbestämmelsen numera är något mindre komplicerad än tidigare. Numera finns det inte någon särskild förmånsrätt som gäller endast vid konkurs och alltså inte vid utmätning. Vidare går förmånsrätt för lön och pension numera, efter FRL:s tillkomst, aldrig före inteckningar (panträtt) i fastighet; allmänna förmånsrätter går, frånsett ett mindre undantag, genomgående efter särskilda förmånsrätter.

När det gäller frågan om speciell konkurskostnad, som inte kunnat tas ut ur den egendom till vilken den hänför sig, får tas ut ur annan egendom i konkursen, har jag svårt att se att man kan dra någon slutsats av bestämmelsen i 14:2 om att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför massagäld. Den kan inte anses ta ståndpunkt till en så speciell fråga som det nu gäller. Denna bör i stället bedömas efter tolkning av 14:18, varvid särskilt syftet med denna paragraf bör beaktas. 1 st. i 14:18 avser att skydda borgenärer med allmän förmånsrätt och oprioriterade borgenärer mot att det allmänna boet tas i anspråk för betalning av speciell konkurskostnad, medan 2 st. avser att skydda borgenär med särskild förmånsrätt mot att egendom vari sådan förmånsrätt gäller används för betalning av allmänna konkurskostnader. För det senare fallet anges uttryckligen att allmän konkurskostnad inte får till skada för borgenär med särskild förmånsrätt tas ut ur egendom som belastas av sådan förmånsrätt (frånsett företagsintecknad egendom m. m.). Att motsvarande inte föreskrivs för 1 st:s fall bör nog inte i och för sig föranleda någon slutsats. Man kan dock ställa frågan om en borgenär med särskild förmånsrätt är mera skyddsvärd i förevarande hänseende än borgenärer med allmän förmånsrätt och oprioriterade borgenärer. Visst fog finns enligt min mening för att besvara den frågan med ja. Härtill kommer följande. Det kan förekomma att viss egendom vari särskild förmånsrätt gäller, t. ex. en fastighet, av förvaltaren anses ha ett övervärde utöver belastningen och att förvaltarens arbete och kostnader för att försöka sälja egendomen bl. a. syftar till att erhålla detta överskott. Trots att försöken inte lett till resultat, framstår det i sådant fall som befogat att konkurskostnaderna med anledning därav får belasta det allmänna boet. Det torde emellertid ibland kunna vara svårt att göra skillnad mellan fall som nu nämnts och andra fall. Vad som sagts i det föregående talar för att speciell konkurskostnad, som inte kunnat tas ut ur den egendom till vilken den hänför sig, skall kunna belasta allmänna boet.
    Då det gäller frågan om speciell konkurskostnad, som inte kunnat tas ut ur den egendom till vilken den hänför sig, skall i sista hand ersättas av staten kan konstateras att bestämmelserna om statens betalningsansvar (14:2 och 3) är så avfattade att de enligt sin lydelse får anses omfatta även speciell konkurskostnad. Till stöd för denna ståndpunkt kan även anföras att det knappast är rimligt om en förvaltare (eller rådgivare eller förlikningsman) skulle bli utan ersättning för vidtagna åtgärder som varit välmotiverade. Man måste emellertid också beakta följande. Frågan berördes särskilt under förarbetena till 1987 års KL, varvid såväl departementschefen som lagrådet gjorde uttalanden som klart innebär att avsikten var att staten inte skulle ansvara för speciell konkurskostnad (prop. 1986/87:90 s. 387 och bilagedelen s. 221). I samband härmed infördes i 14:18 1 st. orden ”eller på statens ansvar för konkurskostnaderna” såsom åsyftande just speciell konkurskostnad. Det kan visserligen invändas att frågan blivit endast indirekt och föga klargörande reglerad och dessutom inte på rätt ställe. Utifrån de tolknings- och tillämpningsprinciper som brukar användas i Sverige synes det mig dock väl djärvt att

bortse från sistnämnda omständigheter, även om sakliga skäl kan anföras för motsatt ståndpunkt.
    Fråga om bestämmande av särskilt förvaltararvode att utgå ur viss egendom har ansetts inte kunna prövas i mål angående klander av utdelningsförslag, RH 1985:77; sådan fråga skulle avgöras i den ordning som gällde enligt 85 § 1921 års KL. I det aktuella fallet hade arvode till förvaltaren fastställts av tingsrätten utan att det därvid bestämts att något belopp skulle utgå ur viss egendom.
    Tillsynsmyndigheten, dvs. kronofogdemyndighet i denna egenskap, ansågs i NJA 1983 s. 348 inte vara behörig att till HD överklaga beslut angående arvode till konkursförvaltare. Skälet härtill var den något ålderdomliga och opraktiska bestämmelsen i 20 § RP (jfr 210 a § 1921 års KL). Behörigheten att föra talan i saken i HD tillkom alltså i stället riksåklagaren. En ledamot var skiljaktig och ansåg att KL:s reglering av frågan om tillsynsmyndighetens fullföljdsrätt borde ges sådan tillämpning att tillsynsmyndigheten ägde behörighet att fullfölja talan även i HD. Det kan tilläggas att behörighetsfrågan blivit uttryckligen reglerad i 1987 års KL. Där föreskrivs i 16:8 2 st. att det allmännas talan i HD bl. a. i fråga om arvode till förvaltare förs av riksskatteverket. Numera har dessutom 20 § RP upphävts. — I mål om bestämmande av arvode till förvaltare gjorde två styrelseledamöter i gäldenärsbolaget vid tingsrätten invändning endast mot visst delbelopp i förvaltarens arvodesräkning. De ansågs oförhindrade att i hovrätten yrka nedsättning av arvodet även i andra hänseenden och med högre belopp, RH 1986:100.
    I RH 1982:141 var situationen den att, sedan tillsynsmyndigheten överklagat tingsrätts beslut om fastställande av arvode till förvaltare, denne — som vann i hovrätten — yrkade ersättning för rättegångskostnader avseende eget arbete med målet i hovrätten. På grund av 20 § RP skulle bestämmelserna om rättegångskostnader i brottmål tillämpas och dessa medgav inte sådan ersättning som yrkats (jfr 31:2 RB). Som nyss nämnts är 20 § RP numera upphävd, men någon saklig ändring har inte skett i förevarande hänseende. I en ny bestämmelse i RB, 18:16, föreskrivs nämligen att i mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap. RB, om annat inte är föreskrivet. — I nyssnämnda RH
1986:100 förpliktades de klagande styrelseledamöterna, som förlorade målet, att ersätta förvaltarens rättegångskostnader i hovrätten (med tillämpning av 18 kap. RB).

 

11. Skadestånd
I 216 § 1921 års KL föreskrevs att, om borgenärs konkursansökan inte bifölls och borgenären, då han gjorde ansökningen, saknat skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd, han var skyldig att ersätta den skada som förorsakats gäldenären genom ansökningen och dess handläggning. (Samma bestämmelse finns numera i 17:3 1987 års KL.) I rättsfallet RH 1986:75 hade ett bolag återkallat sin ansökan om att ett annat bolag skulle försättas i konkurs, och det framgick att detta inte var på obestånd. I målet var fråga huruvida sökandebolaget saknat skälig

anledning till antagande att gäldenärsbolaget var på obestånd. Så ansågs vara förhållandet; en ledamot var skiljaktig.

 

12. Ackord m. m.
Om gäldenären träffat uppgörelse med samtliga bevakande borgenärer, skall rätten (konkursdomaren) på hans ansökan besluta att konkursen läggs ned (149 § 1921 års KL, 12:1 1987 års KL). Sådant beslut skall kungöras. I RH 1982:154 hade i enlighet härmed beslut meddelats om nedläggande av en konkurs och kungörande därav skett. Beslutet överklagades av en borgenär, som åberopade en fordran för vilken efterbevakning skett. Eftersom efterbevakningen skett först efter kungörandet, genom vilket konkursen var avslutad, kunde den inte tas upp till prövning. Vid sådant förhållande ansågs borgenären sakna talerätt och besvären lämnades utan bifall. — Härtill skall endast anmärkas att, om talerätt för den efterbevakande borgenären inte förelåg, besvären rätteligen borde ha avvisats. Det synes dock kunna ifrågasättas om inte borgenären bort tillerkännas talerätt men besvären, såsom också skedde, lämnas utan bifall (jfr 210 § 1 och 2 st. 1921 års KL samt 16:5 1 st. och 16:9 1 st. 1987 års KL). Enligt 21 § ackordslagen förlorar inte borgenär som godkänt ackordsförslag genom godkännandet sin rätt mot borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för fordringen. I NJA 1989 s. 92 var situationen den att ett handelsbolag hade blivit föremål för ackord, varvid fordringarna på bolaget nedsatts till 30 %. Därefter krävde en borgenär bolagsmännen på mellanskillnaden med åberopande av nämnda bestämmelse. I 2:20 1 st. handelsbolagslagen föreskrivs att bolagsmännen svarar solidariskt för bolagets förpliktelser. Frågan var alltså om detta ansvar är ett sådant som avses i 21 § ackordslagen. Så ansågs inte vara förhållandet. Bolagsmans ansvar hade enligt HD sin grund i den speciella relation som råder mellan ett handelsbolag och bolagsmännen och kunde inte i alla hänseenden jämställas med det ansvar som i andra situationer åvilar flera personer med avseende på en och samma förpliktelse. Som exempel på den speciella karaktären av ansvaret nämndes föreskriften i 2:20 2 st. handelsbolagslagen, enligt vilken — med avvikelse från principen enligt 5:4 1987 års KL — utdelning i bolagsmans konkurs för en bolagsborgenärs fordran skall beräknas på fordringens belopp efter avdrag för vad bolagsborgenären kan få ut av bolaget. Ståndpunkten, som avviker från ett par äldre rättsfall (NJA 1881 s. 140 och 428), har stöd i doktrinen.

 

13. Statlig lönegaranti vid konkurs
Enligt 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen) svarar staten för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare, som har försatts i konkurs, enligt de närmare förutsättningar som anges i lagen. Då det gäller frågan vem som skall pröva om och i vad mån betalning skall utgå enligt garantin gäller olika regler beroende på hur konkursen handläggs. Beträffande ordinära konkurser gjordes vid lagens tillkomst rätten till betalning beroende av att fordringen blivit utdel-

ningsgill i konkursen. Denna ordning har behållits, efter 1979 års ändringar beträffande handläggningen av konkurser, för ordinära konkurser och, efter införande av 1987 års KL, för konkurser i vilka bevakningsförfarande har anordnats, dock att betalning skall ske så snart förvaltaren har funnit fordringen klar. I fråga om s. k fattigkonkurser valdes att lägga prövningen på kronofogdemyndighet (krfm), vars beslut kunde överklagas till hovrätten; före år 1982 skulle överklagande först ske till överexekutor. Nämnda ordning har behållits även för mindre konkurser (efter 1979 års ändringar i 1921 års KL) och för konkurser utan bevakningsförfarande (efter tillkomsten av 1987 års KL). Hovrätten är sista instans i dessa mål. År 1989 infördes dock möjlighet för hovrätten att tillåta överklagande till HD, då beslutet rör en prejudikatfråga. I följd av det nu sagda utgörs samtliga de rättsfall vilka skall behandlas här, bortsett från ett resningsärende, av mål vilka prövats av hovrätt som sista instans (och i första instans av krfm).
    Under år 1992 har antagits en ny lönegarantilag, som har trätt i kraft den 1 juli 1992. I materiellt hänseende innebär den nya lagen bl. a. att den högsta ersättning som kan betalas för fordran på lön m. m. reducerats. Krfms hittillsvarande prövning av rätten till betalning vid konkurs utan bevakning har avskaffats och ersatts av prövning av konkursförvaltaren. Arbetstagare, som är missnöjd med förvaltarens beslut, kan inom viss tid väcka talan mot staten vid tingsrätten. På motsvarande sätt kan tillsynsmyndigheten på statens vägnar väcka talan mot arbetstagaren. På grund av de principiella likheterna mellan den gamla och den nya lönegarantilagen — enligt båda lagarna gäller bl. a. att rätten till ersättning är anknuten till 12 och 13 §§ FRL — är emellertid de allra flesta rättsfallen från den nu aktuella perioden alltjämt av intresse. När det i fortsättningen talas om lönegarantilagen avses 1970 års lag, om inte något annat anges. I 2 § 1 st. lönegarantilagen föreskrevs att betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning, som har förmånsrätt enligt 12 § FRL, (och för fordran på pension, som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § FRL). Enligt 12 § 1 st. 1 meningen FRL följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. (Rättsfall som avser direkt tillämpning av 12 § FRL har behandlats ovan i avsnitt 4 Fordringar i konkurs; förmånsrätt.) Flera rättsfall under perioden har rört frågan om den som utfört arbete åt gäldenären varit arbetstagare i FRL:s mening eller alltså om anställningsförhållande förelegat. Restaurangmusiker, som engagerats för ett enstaka tillfälle, har inte ansetts som arbetstagare, RH 1982:89. I RH 1986:17 var fråga om personer, som på olika sätt hade medverkat i en lokalrevy på begäran av den som producerade revyn och ansvarade för verksamheten. Någras medverkan skulle pågå knappt två månader och andras tre-fyra månader. De ansågs ha haft ställning som arbetstagare. En person, som engagerats för att under fyra dagar syssla bl. a. med regi och ljussättning, ansågs dock inte vara arbetstagare. I ett annat rättsfall,

RH 1988:96, hade en person åtagit sig gentemot en skogsägare att fälla träd till en kvantitet av 450 kbm inklusive viss upparbetning, varvid han själv skulle hålla motorsåg. Ersättning skulle utgå med visst belopp per kbm. Mannen drev egen jordbruksrörelse men brukade åtaga sig skogshuggararbete. Han bedömdes ha utfört arbetet som arbetstagare. I RH 1990:101 var situationen den att ett bolag hade träffat anställningsavtal med en tävlingsförare, enligt vilket denne skulle vara racerförare åt bolaget med viss lön. Mellan parterna träffades också ett marknadsföringsavtal, som bl. a. innebar att bolaget skulle sponsra förarens tävlingsverksamhet och i utbyte få utnyttja hans namn i reklamsyfte. Marknadsföringsavtalet ansågs inte betaga mannen egenskapen av arbetstagare.
    I RH 1985:48 var fråga huruvida en person, som hade arbetat åt ett aktiebolag, var att anse som anställd hos bolaget. Frågan föranleddes av att han hade lånat bolaget pengar och att i anledning därav delägarskap i bolaget aktualiserats. Rättsfallet RH 1986:41 avsåg fråga om en person vid tidpunkten för en arbetsgivares försättande i konkurs alltjämt var anställd hos denne; frågan var av betydelse med avseende på rätten till eventuell lön under uppsägningstid. Även RH 1990:103 gällde fråga om anställningsförhållande fortfarande förelåg då arbetsgivaren — ett aktiebolag — försattes i konkurs, i detta fall beträffande en person som under lång tid hade arbetat utan att utfå lön.
    I RH 1984:150 var situationen den, att ett aktiebolag (A) hade bedrivit bilskole- och åkeriverksamhet med några personer anställda. Bilskoleverksamheten övertogs senare av ett annat aktiebolag (B), vilket sysselsatte nämnda personer och betalade lön till dem. Något nytt anställningsavtal träffades dock inte. De ansågs därför alltjämt som arbetstagare hos A och därmed berättigade till betalning enligt lönegarantin i anledning av A:s konkurs. I RH 1987:45 ansågs en person som hade anställts i ett aktiebolag ha kvar sin anställning där, trots att vad som hörde till rörelsen — agentur och hyresrätt — hade överlåtits till ett annat aktiebolag. Han hade visserligen fortsatt att arbeta i den överlåtna rörelsen men hade inte blivit uppsagd av det förra bolaget och inte heller träffat nytt anställningsavtal med det senare bolaget. — En arbetstagare inställde sig inte hos arbetsgivaren (ett bolag) för arbete efter avslutad värnpliktstjänstgöring. En dryg månad senare försattes bolaget i konkurs. Med hänsyn till de upplysningar om bolagets dåliga situation, som han hade erhållit av dess företrädare kort tid före militärtjänstgöringens slut, ansågs dock anställningsförhållandet bestå, RH 1987:112.
    Ett antal rättsfall har gällt spörsmålet om en arbetstagares anspråk på ersättning varit av sådant slag att det medför förmånsrätt och omfattas av lönegarantin.
    I ett fall (RH 1987:134) hade två män varit anställda hos en person, som drev viss verksamhet, utan att utfå någon lön. Sedan verksamheten övertagits av ett nybildat aktiebolag, anställdes de av bolaget, varvid detta åtog sig bl. a. att betala lön och övertidsersättning till männen för tiden före bolagets bildande. Anspråket på sådan lön och ersättning ansågs inte vara förenat med förmånsrätt i bolagets konkurs. En anställd har i

RH 1986:52 ansetts berättigad till betalning på grund av lönegarantin även under tid då han avtjänade fängelsestraff. Mellan arbetsgivaren och den anställde hade överenskommits att denne skulle utföra arbete åt arbetsgivaren på anstalten, och sådant arbete synes också ha utförts. I RH
1986:51 hade utländska medborgare, som var bosatta i utlandet, utfört arbete utomlands för ett svenskt aktiebolag. Det ansågs inte föreligga sådan anknytning till svenska förhållanden, som gav rätt till betalning enligt lönegarantin vid bolagets konkurs. Det kan nämnas att 1992 års lönegarantilag innehåller en uttrycklig bestämmelse i denna fråga. I 2 § föreskrivs sålunda att betalning enligt garantin lämnas endast för en sådan fordran som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden.
    Värdet av mistad förmån av rikskuponger (dvs. subventionerade lunchkuponger), som arbetsgivare tillhandahållit sina anställda, ansågs i RH 1985:7 inte medföra rätt till betalning enligt lönegarantin. Härmed bör jämföras rättsfallet NJA 1988 s. 325 (behandlat ovan i avsnitt 4 Fordringar i konkurs; förmånsrätt), vari HD fastslog att denna förmån utgör en sådan avlöningsförmån som omfattas av 12 § FRL. Nämnda hovrättsavgörande saknar därför aktualitet. I RH 1985:39 ansågs värdet av premiebetalningar för pensionsförsäkring, vilka en arbetsgivare i anställningsavtal hade åtagit sig att erlägga men inte erlagt, som en lönefordran förenad med förmånsrätt enligt 12 § FRL. Samma bedömning gjordes i RH 1986:53. Lönegarantin har ansetts omfatta förmånen av fri bostad och fri bil, RH 1986:52. Ersättning till utländska arbetstagare för kostnad, avseende resa till hemlandet vid anställningens upphörande, har i nyssnämnda RH 1987:134 bedömts inte utgöra sådan ersättning som avses i 12 § FRL. Arbetstagare, som erhållit lön enligt lokalt löneavtal, har ansetts berättigad att enligt lönegarantin erhålla betalning för den ytterligare lön som skulle ha utgått, om gällande kollektivavtal hade tillämpats, RH 1990:22.
    Som tidigare nämnts gäller enligt 12 § FRL som förutsättning för att lön eller annan ersättning skall vara förenad med förmånsrätt att ersättningen inte har förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes. I fall lönefordran (däri inräknat fordran på annan ersättning) som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller dock förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrivs i kollektivavtal begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. Några rättsfall har avsett nu berörda rekvisit.
    I RH 1985:61 var fråga om fordran på lön för en tillfällig anställning, som hade upphört ungefär ett och ett halvt år innan arbetsgivaren söktes i konkurs, hade förfallit till betalning i samband med anställningens upphörande eller först vid anfordran. Det förra alternativet ansågs föreligga. — När uppgifter saknats om förfallodagen för lön, har betalning enligt lönegarantin inte utgått för lön som intjänats tidigare än ett år före konkursansökningen, RH 1987:101.
    I RH 1986:87 hade en arbetstagare yrkat betalning enligt lönegarantin för lönefordran, som hade förfallit till betalning några år innan arbetsgivaren sökte sig i konkurs. Då det inte visats att arbetsgivarens

underlåtenhet att betala lönebeloppet berott på att arbetsgivaren hade intagit annan ståndpunkt än arbetstagarorganisationen till det berättigade i framställt krav, ansågs lönefordringen inte ha varit tvistig. I det aktuella fallet hade arbetstagaren genom verkstadsklubben framställt anspråk på betalning. Hovrätten uttalade att det, för att fordringen skulle anses ha varit föremål för tvist, krävdes att arbetstagarorganisationens ståndpunkt hade kommit till klart uttryck vid en förhandling, överläggning eller annan kontakt med arbetsgivaren och att denne hade intagit en annan ståndpunkt. — Härmed kan jämföras RH 1988:56, vari den principiella ståndpunkten angavs något annorlunda. Förhållandena var här följande. Företrädare för ett handelsbolag tillsade de anställda att inte återkomma till arbetet, eftersom bolaget skulle försättas i konkurs. Bolagets företrädare uteblev från förhandling med fackförbundet och rättegång avseende en arbetstagares fordran på lön. Bolaget tillkännagav inte på något sätt sin inställning till kravet. För att en lönefordran skall anses tvistig bör, uttalade hovrätten, omständigheterna vara sådana att arbetstagaren har välgrundad anledning utgå från att arbetsgivaren anser anspråket obefogat; till stöd härför åberopades lönegarantilagens sociala karaktär. I det förevarande fallet ansågs lönefordringen inte ha varit tvistig.
    En person, som hade varit anställd hos ett aktiebolag, väckte inom sexmånadersfristen talan mot bolagets ställföreträdare personligen angående en tvistig lönefordran; arbetstagaren hade trott att han var anställd hos denne. Sedan han fått rätta förhållandet klart för sig, vilket dröjde på grund av delgivningssvårigheter m. m., väckte han efter fristens utgång talan mot bolaget. Talan ansågs väckt i rätt tid. Som skäl härför åberopade hovrätten, förutom att det inte berott på arbetstagaren att partsförhållandet klarats ut så sent, bl. a. lönegarantilagens sociala karaktär. Se RH 1986:33. Härtill skall endast anmärkas att utgången i det aktuella fallet framstår som tillfredsställande men att det likväl, mot bakgrund av de krav som uppställs i 12 § FRL, kan ifrågasättas om man kan göra en så fri bedömning som skedde. När det i 12 § FRL anges som förutsättning för förmånsrätt att ”talan väckts” inom viss tid avses uppenbarligen talan mot arbetsgivaren, och syftet med detta krav måste beaktas. Det får väl för övrigt anses åvila även en arbetstagare att göra klart för sig med vem han har ingått avtal om anställning.
    Som nämnts i det föregående har hovrätten i ett par fall vid bedömning av frågan om rätt till betalning enligt lönegarantin åberopat lönegarantilagens sociala karaktär. Mot att beakta denna synpunkt vid tolkning av lönegarantilagen kan säkerligen i och för sig inte riktas någon kritik. I de aktuella fallen har det emellertid varit fråga om tilllämpning av 12 § FRL, vartill lönegarantilagen ju hänvisar. Man kan inte undgå att fråga sig om tanken har varit att nämnda bestämmelse skall i vissa hänseenden tillämpas på olika sätt, beroende på om det är fråga om direkt tillämpning av bestämmelsen eller om tillämpning av lönegarantilagen. Det är knappast tillfredsställande om resultatet blir olika, och något sådant kan inte heller förmodas ha avsetts av lagstiftaren. Även på 12 § FRL kan man för övrigt anlägga sociala aspekter.

Såsom tidigare omnämnts omfattar förmånsrätten enligt 12 § FRL även fordran på lön eller annan ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. I RH 1982:4 ansågs bestämmelserna om uppsägningstid i lagen om anställningsskydd (LAS) inte vara tillämpliga beträffande en arbetstagare, som sedan mer än sex år var sambo med den som haft ett starkt inflytande över arbetsgivarens — ett aktiebolag — verksamhet (jfr 1 § 2 st. 2 LAS). LAS:s bestämmelser om uppsägningstid har ansetts inte vara normerande vid uppsägning av visstidsanställd när arbetsgivaren försatts i konkurs, RH 1989:80. Då annat inte visats, beräknades i RH 1986:86 uppsägningstiden avseende en arbetstagare, som själv sagt upp sig, enligt LAS:s regler. Bestämmelserna i LAS om uppsägningstid tillämpades i rättsfallet RH 1982:153. Därvid ansågs anställning inte ha förelegat under den tid, då en i konkursbolaget verksam person såsom led i arbetsträning varit inskriven vid arbetsvårdsinstitut och uppburit utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden. — Anställning avseende s. k. ungdomsplats har i RH 1986:169 ansetts innefatta skydd mot uppsägning under den avtalade anställningstiden.
    En person hade anställts som tillförordnad VD för ett aktiebolag, varvid det avsetts att han efter en månad skulle övergå till befattning som marknadschef. Den vid anställningen avtalade uppsägningstiden om sex månader, som var längre än vad som följde av LAS, ansågs skälig, RH
1984:101. I ett annat fall (RH 1986:130) har en i anställningsavtalet överenskommen uppsägningstid om tre månader för en sjukgymnast ansetts skälig. Tiden översteg vad en tillämpning av LAS skulle ha lett till. I RH 1984:108 hade konkursförvaltaren i samband med uppsägning av en anställd träffat överenskommelse med denne om en uppsägningstid på sex månader. Denna tid, som var längre än vad bestämmelserna i LAS innebar, ansågs med hänsyn till omständigheterna skälig.
    Förmånsrätten enligt 12 § FRL omfattar även lön under varseltid, dvs. den tid som förflyter sedan konkursförvaltaren varslat om uppsägning till dess uppsägning sker, RH 1982:90. — I RH 1988:1 var fråga om bestämmande av ersättning till en försäljare, som var avlönad bl. a. med provision, under uppsägningstid då verksamhet inte hade bedrivits. Han ansågs berättigad till provision, vilken beräknades med tidigare faktisk försäljning som underlag.
    I 12 § FRL föreskrivs att i den mån arbetstagaren inte har utfört arbete under uppsägningstiden förmånsrätten gäller endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst, vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avser har förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga. Frågan om en uppsagd arbetstagare skäligen bort godtaga viss, erbjuden anställning prövades i RH 1986:48. Med hänsyn till vederbörandes utbildning och yrkesvana ansågs sådan skyldighet inte ha förelegat.
    Ett par rättsfall har gällt rätten till betalning enligt lönegarantin för semesterlön och semesterersättning. I ett fall, RH 1985:39, hade semesterförmåner inräknats i arbetslönen. Eftersom fråga var om s. k. okontrollerad arbetstagare och förmånerna inte var mindre än vad som före-

skrevs i semesterlagen, ansågs avtalet giltigt (jfr 2, 27 och 29 §§ semesterlagen). I det tidigare berörda rättsfallet RH 1987:134, vari ett nybildat aktiebolag övertog en verksamhet som hade bedrivits av en enskild person och därvid även övertog två anställda, åtog sig bolaget att svara bl. a. för dessas semesterersättning på grund av arbetet i den tidigare verksamheten. Betalning för dessa ersättningar, vilka inte hade förfallit till betalning före övertagandet, ansågs kunna utgå enligt lönegarantin vid bolagets konkurs (jfr 31 § semesterlagen).
    En grundläggande förutsättning för att en lönefordran skall medföra förmånsrätt enligt 12 § FRL och rätt till betalning enligt lönegarantin är att fordringen över huvud får göras gällande i konkursen. I 5:2 1 st. 1987 års KL (som saknar motsvarighet i 1921 års KL) föreskrivs att fordran på lön, arvode eller pension inte får göras gällande i konkurs i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. I RH 1990:101, berört i det föregående, hade ett aktiebolag träffat avtal med en tävlingsförare dels om anställning av denne mot en lön om 20 500 kr. per månad dels om marknadsföring, innebärande att bolaget skulle sponsra förarens tävlingsverksamhet och i reklamsyfte få utnyttja hans och tävlingsstallets namn. Någon erinran hade inte riktats mot förarens insatser och denne, som inte känt till bolagets bristande lönsamhet, hade saknat möjlighet att påverka affärsresultatet. Hans löneanspråk enligt avtalet godtogs vid prövning enligt nyssnämnda bestämmelse. Även RH 1990:103, likaså berört tidigare, avsåg frågan om löneanspråk uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt.
    Enligt 5:2 2 st. 1987 års KL gäller vidare att den som skall anses som närstående till gäldenären inte får i konkurs göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till i 1 st. nämnda omständigheter och inte i något fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 100 a § 1921 års KL. Såsom närstående till en näringsidkare (häri inräknat även en juridisk person i annat fall) anses bl. a. den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren, vilken är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, samt den som genom ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren bedriver (4:3 2 st. 1987 års KL, tidigare 29 a § 2 st. 1921 års KL).
     Två personer, som vardera innehade 23,3 % av aktierna i ett aktiebolag och var styrelseledamöter och firmatecknare i bolaget, ansågs i RH 1985:72 inte som närstående till bolaget. I ett annat fall, RH 1985:132, ansågs den som ägde 20 % av aktierna i ett aktiebolag och var VD i detta, vara närstående till bolaget, inte på grund av aktieinnehavet men i egenskapen av VD. Arbetstagare, som hade tillskjutit medel till det företag vari han var anställd i syfte att förvärva aktier i företaget, har ansetts som närstående till företaget, RH 1984:30. Även RH 1985:48 avsåg närståendebegreppet.
    I några rättsfall har varit fråga huruvida närståendes löneanspråk kunde anses skäliga. I RH 1985:105 befanns en kvinna, moder till den som ägde flertalet aktier i konkursbolaget och som ingått i styrelsen, inte

skäligen böra erhålla uppsägningslön för längre tid än två månader; som skäl åberopades bolagets (ringa) omfattning och (bristande) lönsamhet. I nyssnämnda RH 1984:30 hade arbetstagaren, som tillskjutit medel till företaget, inte uppburit någon lön under hela anställningstiden på ungefär ett och ett halvt år. Han ansågs inte skäligen kunna göra gällande någon fordran i konkursen. — En person, som var gift med dottern till den som ägde samtliga aktier i ett aktiebolag, hade under lång tid varit anställd i bolaget som bl. a. produktionschef. Han hade under den tid som avsågs med anspråket på lön och semesterersättning arbetat i normal omfattning och arbetet hade varit till nytta för bolaget. Hans fordran, som avsåg endast en kortare tid, bedömdes som skälig, RH
1986:82. I NJA 1986 s. 10, som var ett resningsärende, hade hovrätten som skäl för att inte medge vederbörande arbetstagare betalning enligt lönegarantin åberopat att han hade fortsatt sin anställning under sex månader utan lön, trots att han måste ha insett att arbetsgivarbolaget befann sig i en dålig ekonomisk situation. Enligt HD kunde det starkt ifrågasättas om detta förhållande utgjort ett godtagbart skäl för att frånkänna arbetstagaren rätt att göra gällande sin fordran i konkursen. Rättstillämpningen ansågs dock inte uppenbart strida mot lag. Två ledamöter ansåg den åberopade omständigheten ovidkommande och fann hovrättens beslut uppenbart lagstridigt. Det kan tilläggas att hovrättens motivering i ovannämnda RH 1984:30 i princip var densamma som den, vilken kritiseras av HD i det nu behandlade resningsärendet.
    En ytterligare begränsning i fall då gäldenären är näringsidkare (däri inräknat juridisk person i annat fall) gäller enligt 12 § 3 st. FRL. Enligt den bestämmelsen skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande inte ha förmånsrätt för lön eller pension.
    Ovan berörda RH 1985:72 avsåg två personer, som vardera ägde 23,3 % av aktierna i konkursbolaget. Övriga aktier ägdes av två andra personer, med 37,3 respektive 16,1 %. Förstnämnda personer ansågs inte äga väsentlig andel i företaget. I likaså tidigare nämnda RH 1985:132 blev bedömningen densamma beträffande den som ägde 20 % av aktierna i konkursbolaget; återstoden av aktierna innehades av tre andra personer utan att någon hade majoriteten (20, 20 respektive 40 %). — I ett aktiebolag som försatts i konkurs fanns det 500 A-aktier och 3 500 Baktier. Med varje A-aktie följde 10 röster och med varje B-aktie en röst. Bolagets VD ägde samtliga A-aktier, varjämte närstående till honom ägde 250 B-aktier. Övriga 3 250 B-aktier innehades av sju andra personer. VD:n ansågs äga väsentlig andel i företaget, se RH 1986:124. Denna ståndpunkt motiverades med att han med hjälp av sitt och närståendes aktieinnehav allmänt sett fick antas ha haft påtaglig möjlighet att driva igenom sin vilja på bolagsstämman (jfr NJA 1983 s. 713 I och II).
    I RH 1985:98 var förhållandena följande. L var anställd i ett aktiebolag, som drivit restaurangrörelse och som försatts i konkurs. Bolaget var helägt dotterbolag till ett av L:s make ägt aktiebolag. L hade tillsammans med maken drivit rörelsen och hon hade gjort en betydande ekonomisk insats däri. Hon var suppleant i bolagets styrelse

och ägde del i den fastighet där rörelsen drivits. Med hänsyn till dessa omständigheter befanns hon ha haft ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet.
    Till detta rättsfall kan anmärkas följande. Som skäl för slutsatsen att L:s fordran inte var förenad med förmånsrätt anförde hovrätten, utöver att hon haft ett väsentligt inflytande över verksamheten, att hon var närstående till gäldenärsbolaget. Egenskap av närstående utgör emellertid inte enligt 12 § 3 st. FRL någon förutsättning för att förmånsrätt skall frånkännas en lönefordran. Som tidigare nämnts krävs det i stället, förutom väsentligt inflytande över verksamheten, att arbetstagaren själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget. Egenskapen av närstående är däremot en förutsättning för den skälighetsprövning med avseende på rätten att göra fordringen gällande i konkurs som föreskrivs i 5:2 2 st. 1987 års KL (tidigare 100 a § 1921 års KL). Hovrätten synes alltså ha blandat samman rekvisiten i de berörda bestämmelserna. Eftersom L:s make via moderbolaget ägde hela gäldenärsbolaget, var emellertid även rekvisitet ägande av väsentlig andel tydligen uppfyllt (jfr NJA 1980 s. 743).
    En person som var anställd i ett aktiebolag ägde 40 % av aktierna, varav hälften hade förvärvats en dryg månad innan bolaget försattes i konkurs. Han hade rätt att teckna bolagets firma. Enbart dessa förhållanden ansågs inte innebära att han haft ett väsentligt inflytande över företagets verksamhet. Se RH 1986:36.
    Flera rättsfall har rört processuella frågor. Sedan krfm avslagit yrkande om betalning enligt lönegarantin, ingav sökanden till krfm inom besvärstiden en skrift med begäran om anstånd med kompletterande uppgifter. Skriften ansågs skola betraktas som besvärsinlaga, RH 1987:70. — I RH 1986:171 befanns krfm ha brustit i sin utredningsskyldighet. Krfms beslut undanröjdes och ärendet återförvisades till krfm.
    I mål om betalning enligt lönegarantin har kravet på arbetstagarens bevisskyldighet rörande lönefordringen satts lägre än vad som skulle gälla i tvistemål mellan arbetstagaren och arbetsgivaren angående fordringen, RH 1984:98. RSV har ansetts ha bevisbördan för att avtal träffats om annan anställningsform än tillsvidareanställning, se RH 1987:101.
    I RH 1985:94 biföll hovrätten arbetstagarens besvärstalan, rörande betalning för traktamente, på grund av RSV:s medgivande. Målet ansågs alltså vara av dispositiv natur. Även i RH 1988:25 hade RSV medgett bifall till arbetstagarens besvärstalan, avseende ersättning i större utsträckning än vad krfm beslutat. Medgivandet ansågs inte kunna läggas till grund för hovrättens avgörande i den mån det gick utöver vad som enligt konkursrättsliga regler kunde utgå för fordringen. Så ansågs vara fallet med yrkad ränta. I övrigt uttalade hovrätten att anledning inte förelåg att frångå medgivandet. I RH 1988: 77, vari RSV också medgett bifall till en arbetstagares yrkande i hovrätten, uttalade hovrätten på liknande sätt att den saknade anledning att frångå medgivandet. Till rättsfallen vill jag anmärka följande.

Det kan knappast vara riktigt att, såsom hovrätten gjorde i RH 1988:25, låta dispositionsprincipen gälla i vissa hänseenden i målet men inte fullt ut. Det av hovrätten anförda skälet, att saken i första instans prövas av krfm som förvaltningsärende med utgångspunkt i officialprincipen, måste anses sakna betydelse beträffande prövningen i hovrätten (jfr t. ex. utsökningsmål). Till stöd för att besvärsmål avseende lönegaranti skall behandlas som dispositiva kan anföras att saken rör betalningsskyldighet (vilket väl är den mest typiska fråga av dispositiv natur som man kan tänka sig) samt att den mot vilken betalningsanspråket riktar sig (staten) i målet företräds av en kvalificerad myndighet. Det enda officialintresse som skulle kunna tänkas synes mig vara intresset av att utgången inte blir en annan än vad en prövning av rätten till betalning i konkursen leder till. Men detta torde då det gäller 1970 års lönegarantilag knappast vara något praktiskt problem. Dessutom är det väl inte någon olycka, om staten betalar ett belopp som inte kommer att godtas i konkursen. (Även från arbetssynpunkt är det av intresse att prövning i sak inte skall behöva ske, när parterna är överens.) I rättsfallet NJA 1991 s. 714, vilket faller utanför denna översikt, har HD också funnit att besvärsmål avseende lönegarantilagen är av dispositiv natur, varvid bl. a. åberopades de ändamål som uppbär denna lagstiftning. Det måste antas att denna princip även gäller vid tillämpning av den nya lönegarantilagen, enligt vilken den som är missnöjd med förvaltarens beslut har att väcka talan i tvistemål.
    I nyss nämnda RH 1988:77, vari arbetstagaren fick bifall till sin besvärstalan, tillerkändes han ersättning av motparten (staten) för sina rättegångskostnader i hovrätten. Detta skedde med tillämpning av 20 § RP och 31 kap. RB. Utifrån samma synsätt utdömdes ersättning för rättegångskostnader till den vinnande arbetstagaren även i RH 1987:112. Beslut härom meddelades av hovrätten, trots att målet återförvisades till krfm (jfr 31:10 3 st. RB). Detta motiverades med att krfm endast hade att ta ställning till storleken av det belopp som skulle ersättas. Det förtjänar nämnas att krfm inte har befogenhet att besluta om ersättning för kostnader i ärendet hos myndigheten. I övrigt vill jag till de båda rättsfallen endast framhålla följande. 20 § RP upphävdes år 1990, varvid den ersattes av en ny bestämmelse i 18:16 RB. Där anges att i mål, där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt, skall i fråga om rättegångskostnader tillämpas bestämmelserna i 31 kap. RB, om annat inte är föreskrivet. Enligt 1992 års lönegarantilag skall som nämnts tvist om rätt till betalning prövas i tvistemål, varav följer att bestämmelserna i 18 kap. RB blir tillämpliga beträffande rättegångskostnader. I 33 § nya lagen finns det emellertid en särskild bestämmelse, som medger kvittning av kostnaderna då arbetstagaren har förlorat målet.
    Förbudet i 9 § 3 meningen lönegarantilagen att överklaga hovrättens beslut har ansetts omfatta beslut om avvisande av ett först i hovrätten framställt yrkande om skadestånd, RH 1986:33.
    Sedan år 1989 gäller att hovrätten kan tillåta att dess beslut får överklagas, om det finns särskilda skäl för dispensprövning på grund av att målet är av intresse från prejudikatsynpunkt (9 § sista meningen). I

RH 1989:66 förelåg en prejudikatfråga, som var av arbetsrättslig natur. Med hänsyn till den kompetensfördelning som gäller mellan HD och arbetsdomstolen ansågs nämnda s. k. ventil inte böra utnyttjas beträffande en fråga av nämnda beskaffenhet. Genom den nya lönegarantilagen har hovrättens synsätt förlorat sitt intresse då det gäller mål angående lönegaranti. Saken är emellertid av principiell betydelse och ventil av nämnda slag finns även på andra områden. Några synpunkter skall därför läggas på hovrättens bedömning.
    I lönegarantimål uppkommer ofta arbetsrättsliga frågor. Detta torde främst ske vid tillämpning av 12 § FRL eller 5:2 1987 års KL (100 a § 1921 års KL), vilka bestämmelser ju aktualiseras enligt lönegarantilagen. Dessa bestämmelser är emellertid i första hand tillämpliga vid prövning av tvistiga fordringar i konkurs, och i sådana mål är HD sista instans. Redan med hänsyn härtill saknas anledning att tillämpa ett sådant synsätt som hovrätten gjort. Även andra skäl talar härför. Överklagande av krfms beslut i lönegarantifrågor har skolat ske till hovrätten. Som framgår av denna rättsfallsöversikt har hovrätterna prövat åtskilliga arbetsrättsliga frågor och även refererat sådana mål, uppenbarligen för att bedömningarna skall beaktas bl. a. av krfma och av andra hovrätter. När alltså hovrätterna prövar arbetsrättsliga frågor inom ramen för lönegarantimål, frågar man sig varför inte HD skulle kunna göra detsamma. Svaret skulle troligen vara att HD:s avgöranden har en annan betydelse från prejudikatsynpunkt och att arbetsdomstolens funktion som prejudikatinstans på arbetsrättens område skulle kunna undergrävas. Detta är dock enligt min mening inte ett tillräckligt skäl. I sin motivering redogör hovrätten för kompetensfördelningen mellan HD och arbetsdomstolen och framhåller att något stöd för att en kursändring varit avsedd inte finns i förarbetena till den år 1989 införda ventilen. Detta är ett bakvänt resonemang. Ventilen gäller generellt beträffande prejudikatfrågor i lönegarantimål; varken i lagtexten eller förarbetena har gjorts undantag för viss eller vissa typer av prejudikatfrågor. Det kan tilläggas att enligt 1992 års lönegarantilag skall tvister rörande betalning enligt lönegarantin prövas i tvistemål med HD som sista instans (utan ventil).
    Det skall dock medges att det här föreligger ett problem. Detta är föranlett av ordningen med specialdomstolar, vilken torde innebära flera nackdelar. (Just på arbetsrättens område synes dock skälen för en särskild domstol vara starkare än på andra områden.) Man får emellertid ta konsekvenserna av denna ordning, men en sådan konsekvens kan inte rimligen vara att från möjligheten att överklaga till HD i mål av prejudikatintresse betydelsefulla prejudikatfrågor av visst slag i tillämpningen generellt undantas på det sätt som hovrätten gjort.

 

I ÖVERSIKTEN BEHANDLADE RÄTTSFALL

 

NJA

1982 s. 135 195, 199 224 196, 206 244 208 328 185

366 185, 188 404 224 578 191 641 187 754 182 784 215

820 I, II 189, 190 900 211

1983 s. 103 214 253 227 348 232 350 215 563 189 685 186 688 184 713 I, II 209, 216 737 193 797 191 905 227

1984 s. 113 191 185 218 588 216 602 191 678 226 816 203

1985 s. 29 192 50 215 117 202 178 190 205 209 209 225 299 222 376 225 836 190

1986 s. 10 240 519 216 539 222 559 211 623 I, II 203, 204 764 215 779 191

1987 s. 13 189, 225 80 208 105 212 120 209 143 229 164 208 253 221 320 201 349 225 407 188 552 190 872 194, 198 992 210

1988 s. 94 221

110 187, 188, 189 149 194, 199 262 228 325 215 374 190 433 206 494 188 520 227

521 210 564 189 673 192 727 187

1989 s. 3 197, 199 28 187 57 208 92 233 142 210 185 202 206 190 378 183 383 205 428 184 602 217 705 I, II 209, 213, 214 736 206, 212

1990 s. 110 207 114 182 241 205 245 191 366 205 562 193 585 188 649 200 656 206, 227

RH

1982: 4 238 40 182 50 182 89 234 90 238 92 184 104 186 106 210 141 232 153 238 154 233

1983: 4 215 44 188 68 230 133 207 139 227

1984: 12 226 30 239, 240 32 186 88 226 93 187 98 241 101 238 108 238 115 206 150 235

1985: 7 236 8 184 22 186

32 225 39 236, 238

48 235, 239 54 229 59 215 61 236 72 239, 240 77 232 94 241 98 240 105 239 113 223 115 209 132 239, 240

1986: 17 234 27 187 33 237, 242 36 241 41 235 48 238 49 223 51 236 52 236 53 236 60 190 61 208 71 226 72 186 73 222 75 232 79 204 82 240 86 238 87 236 100 232 108 191

121 228 124 240 130 238 156 182 169 238 171 241 174 210

1987: 5 222 27 204 42 226 45 235 70 241 101 236, 241 112 235, 242 134 235, 236, 239

 

1988: 1 238 25 241 49 228 56 237 77 241, 242 96 235 98 205 105 193

1989: 20 207 44 185 57 209, 226 66 242 80 238 104 200

1990: 22 236 96 186 101 235, 239 103 235, 239