OVE BRING, FN-stadgans folkrätt, Norstedts 1992.

 

Den 17 november 1989 utropade FN:s Generalförsamling enhälligt 1990–1999 till FN:s folkrättsårtionde. Ett av huvudsyftena anges vara att främja undervisning och studier av folkrätten. Vad kan därför komma mer lägligt än ett nytt verk om ”FN-stadgans folkrätt”, som nyligen publicerats av Docenten Ove Bring — verksam inom UD sedan 1975 och f. n. innehavare av posten som folkrättssakkunnig på UD:s Rättsavdelning med titeln departementsråd. Bring har ett omfattande författarskap bakom sig bl. a. ”Folkrätten och världspolitiken”, som kom ut redan 1974, samt ”Nedrustningens folkrätt” utgiven 1987. Han förenar gedigna teoretiska kunskaper med praktiska erfarenheter från folkrättens vardag, sådan denna ter sig för dem som inom utrikesförvaltningen har att dagligen hemma och vid bl. a. sammanträden vid FN vara med om att gestalta, formulera och förhandla fram traktater och konventioner, deklarationer och resolutioner; men därutöver också taga ställning till internationella politiska händelser, som ofta har folkrättslig innebörd eller kan få folkrättsliga konsekvenser. Genom aktivt deltagande i tidningsdebatten m. m. om FN:s roll t. ex. under Gulfkriget (bl. a. i Svenska Dagbladet 15 mars och 26 augusti 1991) har Bring bidragit med värdefull belysning av komplicerade internationellrättsliga problem, som vittnar om hans såväl teoretiska som praktiska förfarenhet. ”FN-stadgans folkrätt” är en faktaspäckad bok med utomordentliga historiska överblickar och kronologiska tabeller över betydelsefullare tvistelösningstraktater, säkerhetsrådsresolutioner till försvar för FN:s stadga och över humanitära interventioner samt redogörelser för alla viktigare mellanfolkliga konflikter under efterkrigstiden. På ett överskådligt sätt behandlas de bärande principerna för umgänget inom FN och världssamfundet: likställighetsprincipen, fredlig lösning av tvister, vålds- och aggressionsförbudet, icke-inblandningsprincipen, självförsvarsrätten och folkens självbestämmanderätt. Ett särskilt kapitel ägnas åt de olika mekanismer, som finns för att få staterna att efterleva folkrättens bud (Säkerhetsrådets sanktionspotential, Generalförsamlingens kontroll- och påtryckningsmöjligheter, Generalsekreterarens övervakande roll och Internationella Domstolens judiciella kontrollfunktion). Skyddet av mänskliga rättigheter, för vilka en mängd övervaknings- och kontrollorgan byggts upp, ägnas ett kort — i mitt tycke alltför kort — kapitel, där det i huvudsak hänvisas till Hans Danelius skrift ”Mänskliga rättigheter”, 3. uppl. 1984 (det kom en ny upplaga 1989).
    Ett avslutande kapitel är av utomordentligt intresse. Det handlar om ”folkrättens möjligheter” bl. a. det av de nordiska länderna introducerade begreppet ”peace-shaping” (i det s. k. Skagendokumentet), vilket är en vidareföring av ”peace-keeping”-begreppet via mellanformerna ”peace-making” och ”peace-building”; här behandlas bl. a. vilket innehåll den nationella suveräniteten kan tänkas få inom en allomfattande fredsstrategi, vilket är syftet med ”peace-shaping”.

Sverige har ända sedan 1800-talets senare hälft kraftfullt hävdat betydelsen av att tillämpa och upprätthålla rättsliga principer i det mellanfolkliga umgänget med större eller mindre framgång; ett exempel på det senare som på sin tid väckt stor uppmärksamhet och förstämning var utgången av behandlingen av Ålandsfrågan inom NF. Med Hjalmar Branting som Sveriges chefsdelegat i Genève 1920–1921 gick Sverige med tung juridisk argumentering in för att Ålandsbefolkningen enligt sin egen önskan och enligt principen om folkens självbestämmanderätt skulle få sin begäran om Ålands anslutning till Sverige tillgodosedd. Då beslutet gick Sverige emot, avgav Branting en berömd förklaring, vari han uttryckte förhoppningen att ”den dag skulle komma, då rättstanken tillräckligt genomsyrat folkens medvetande för att föra till seger Ålandsbefolkningens krav”; detta rättskrav är givetvis i detta konkreta fall idag helt verklighetsfrämmande — men principen om rättens supremati inom världssamfundet håller Sverige fortsatt vid liv: den utgör en hörnsten i svensk utrikespolitik.
    Allra sist behandlas ämnet ”status quo eller dynamik” vid tolkning och tillämpning av FN:s stadga. I polemik med Sverker Åström och Inga Thorsson gick Bring under Gulfkriget (se Svenska Dagbladet den 15 mars 1991) ut till försvar för en dynamisk tolkning av stadgan för att FN skall kunna möta nya behov och situationer. Han hänvisar tidigare i boken till ett uttalande av Undén från hösten 1950 vid behandlingen under Koreakrisen av den kända ”Uniting for Peace” — resolutionen i FN:s Generalförsamling; Undén förklarade då, att stadgan ”bör utvecklas organiskt för att inte bli en död bokstav”. Utan att gå in på frågan om Undéns inställning till utvidgning av Generalförsamlingens kompetens — vilken icke på grund av dess neutralitetspolitiska konsekvenser var så förbehållslös som detta citat kan ge intryck av — skall konstateras, att själva principen tillhör en av den internationella rättens omdiskuterade frågor — vissa anser mer kontroversiella frågor. Den gäller sådana grundläggande tolkningsbegrepp som ”pacta sunt servanda” och ”clausula rebus sic stantibus”. Inom vissa delar av folkrätten har den dynamiska tolkningsprincipen under de senaste decennierna gjort sig starkt gällande — t. ex. inom mänskliga rättighetsområdet, där övervakningsorganen ofta betonar att sådana traktater är ”levande instrument” och måste tolkas i ljuset av de förändringar som genom rättsutvecklingen skett i de termer som används i en traktat efter dess ingående. En mängd problem kan här uppstå för staterna, om dessa organ — ofta judiciella — har en oberoende ställning med bindande avgörandekompetens, och där staterna ej kan i alla avseenden politiskt disponera över traktatinnehållet. Ju mer FN genom olika organ under stadgan eller andra FN-traktater engagerar sig i övervakning av staternas åtaganden desto mer kommer denna problematik att pocka på uppmärksamhet. Något berörs denna i Brings bok och man kan bara önska att han skall få tid att ägna sig åt en folkrättslig analys av dess betydelsefulla följdfrågor.
    Ett område som ej behandlas annat än helt i förbigående är rymdrätten — den senaste av alla internationella rättsdiscipliner. Då grunden för rymdrätten lades i slutet av 50- och början av 60-talet fick den en fast förankring i FN:s stadga (och i en särskild rymdkommitté med en juri-

disk underkommitté); så är fallet även i därefter tillkomna konventioner och deklarationer (t. ex. den senaste om ”remote sensing” = fjärranalys, av 1986), där stadgan åberopas som fons juris. En önskan kan uttryckas att en kommande utgåva kompletteras med ett kapitel om detta i ständig utveckling varande FN-rättsliga område, i vars arbete även Bring deltagit.
    Ove Bring är att lyckönska till ytterligare ett solitt arbete, som sannolikt kommer att högt värdesättas av folkrättens alla intressenter (studenter, praktikanter, teoretiker och mediarepresentanter).
    Till sist. Användandet av boken underlättas i hög grad av ett utförligt sak- och personregister, samt av att bl. a. FN:s stadga och ”Friendly Relations” — deklarationen från 1970 är avtryckta in extenso.
Love Kellberg