Några synpunkter på tillämpningen av de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval
Den 1 januari 1989 trädde nya regler om straffmätning och påföjdsval i kraft. En grundtanke med de nya reglerna var att förutsebarheten och enhetligheten i straffrättskipningen skulle öka. Enligt propositionen överensstämde regleringen i huvuddrag med gällande straffmätningspraxis. När det gäller valet mellan fängelse och villkorlig dom eller skyddstillsyn gavs regeln att rätten skulle beakta dels brottslighetens straffvärde och art, dels om den tilltalade tidigare hade gjort sig skyldig till brott. Bötes- och fängelsestraffen skall, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. I propositionen anges som ett riktvärde för rekvisitet ”brottslighetens straffvärde” att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer så innebär det en presumtion för att fängelse ska ådömas. Rekvisitet ”brottslighetens art” syftar på brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt anses skola medföra ett kortare fängelsestraff, t. ex. misshandel och grovt rattfylleri.
De nya reglerna har tillämpats när det gäller påföljden för allvarliga förmögenhetsbrott i två domar från högsta domstolen meddelade år 1992. I dom 1992-03-26 (NJA 1992 s. 190) fann högsta domstolen att den som försökt bedra sin försäkringsgivare på ett så stort belopp som 200 000 kr kunde dömas till villkorlig dom och böter. Högsta domstolen fastställde därvid hovrättens dom. I tingsrätten blev påföljden fängelse sex månader. Brottsrubriceringen var i samtliga instanser försök till grovt bedrägeri. I dom 1992-07-10 (NJA 1992 s. 470) dömdes den som förskingrat 200 000 kr från sin arbetsgivare till villkorlig dom utan böter för grov förskingring. I underinstanserna blev påföljden fängelse tio månader. I sist nämnda dom anförde HD i domskälen: ”L är inte tidigare dömd för brott. Den aktuella brottslighetens art är inte sådan att den oavsett straffvärde bör bestämmas till fängelse. HD godtar den bedömning av straffvärdet som domstolarna gjort. Även om det finns anledning att se allvarligt på det brott L gjort sig skyldig till är straffvärdet inte så högt att det är ofrånkomligt med fängelse som påföljd. L lever under ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.” Rekvisiten ”brottslighetens art” resp. ”brottslighetens straffvärde” är tydligen helt artificiella. Fängelse kan följa trots att brottet till sin art inte förskyller fängelse. För vanligt språkbruk synes dock onaturligt att fängelse skall följa i ett sådant fall då brottet är av ett sådant slag att det inte förskyller fängelse. Det naturliga synses vara att fängelse skall följa om brottets art (slag) föranleder det. Om brottet å andra sidan inte är av en sådan art synes påföljden inte böra bli fängelse. Uttrycket brottets straffvärde för tanken till straffmätning, dvs. till läget då det redan bestämts att t. ex. fängelse skall följa. Resonemanget att ett brott har ett straffvärde på tio månader och därför inte förskyller fängelse måste för den oinvigde framstå som obegripligt. Om brottet har ett straffvärde på tio månaders fängelse skall väl påföljden också — kan man tycka — bli
fängelse tio månader. Om påföljden å andra sidan inte blir fängelse utan villkorlig dom, då är väl brottet rimligtvis inte heller värt att bestraffa med fängelse, dvs. dess straffvärde är fängelse 0 månader. Emellertid är rekvisitet ”brottslighetens straffvärde” inte artificiellt utan i högsta grad reellt när straffmätning sker. Det kan, som framgår av det följande, sättas i fråga om man — som HD — kan sätta likhetstecken mellan det artificiella och det reella begreppet.
I domen 1992-07-10 slog HD fast att förskingring av 200 000 kr hade — under de i målet aktuella omständigheterna — ett straffvärde på 10 månaders fängelse. Låt oss anta att beloppet i stället varit 250 000 kr och att straffvärdet då hade varit ett år. HD:s dom synes innebära att påföljden då skulle ha bestämts till just fängelse ett år. 200 000 kr ger villkorlig dom; 250 000 kr ger fängelse ett år. Är det inte synnerligen orättvist att två i stort sett likvärdiga brott skall ge så olika påföljder? Hur skall man för de berörda förklara varför ett brott som vid en artificiell bedömning har ett straffvärde på ett års fängelse också i realiteten skall bestraffas med fängelse ett år, när ett brott som vid den artificiella bedömningen har ett straffvärde på tio månaders fängelse i realiteten inte ens förskyller fängelse? Varför skall inte den som förskingrat 250 000 kr dömas till straffminimum, fängelse sex månader? Straffet skall ju bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Har motivuttalandena och HD:s dom ändrat straffskalan för grov förskingring så att minimistraffet är ett års fängelse? Enligt min mening är det olyckligt om HD:s domar leder till att det anses fel att döma till straffminimum för vissa brottstyper. Domstolen måste ha rätt att i enlighet med lagens ord döma ut straff inom ramen för hela straffskalan. Den skall inte anses skyldig att välja mellan fängelse ett år och villkorlig dom, om straffskalan medger ett kortare straff. En sådan tillämpning förekom inte före lagändringen och kan inte ha varit avsedd.
HDs domar kan ifrågasättas också när det gäller påföljdsvalet. Den som förskingrar 200 000 kr gör sig skyldig till ett allvarligt brott. Vederbörande har tillskansat sig omkring två nettoårslöner för en normalinkomsttagare samt har orsakat sin uppdragsgivare en betydande skada och svikit ett förtroende. Även den som genom försäkringsbedrägeri försöker komma över 200 000 kr gör sig naturligtvis skyldig till ett allvarligt brott. Vederbörande försöker genom falska — svårkontrollerade — uppgifter sko sig på övriga försäkringstagares bekostnad. Enligt min uppfattning har ett fängelsestraff i dessa fall ett stort värde ur brottsförebyggande synpunkt. Frågan är ofta om brott som kommit till stånd efter det att gärningsmannen noga tänkt igenom saken. Det synes finnas anledning att tro att straffhotet i en sådan situation lättare upplevs som en realitet än vid brott som sker när gärningsmannen är onykter eller starkt upphetsad. Av någon anledning är dock den rådande kriminalpolitiska uppfattningen den motsatta. Korta fängelsestraff är bra för alkoholiserade rattfyllerister och berusade våldsmän, men inte något för t. ex. nyktra kalkylerande tjuvar eller bedragare. Vid förskingring riskerar brottslingen ofta att bli avskedad, vilket torde ha en återhållande effekt. Försäkringsbedragaren riskerar dock som regel mycket litet vid sidan av straffet. Villkorlig dom och 80 dagsböter à 40 kr= 3 200 kr (=NJA 1992 s.
190) kan befaras ha endast en obetydligt återhållande effekt på den som överväger att genom försäkringsbedrägeri tillskansa sig 200 000 kr.
HDs synsätt synes vidare få återverkningar på påföjdsvalet vid andra ekonomiska brott utan våldsinslag som kan ifrågasättas. Några exempel.
Om det förskyller villkorlig dom att bedra eller förskingra sig till 200 000 kr, hur mycket får man då tillskansa sig genom skattebedrägeri innan påföljden blir fängelse? Vid skattebedrägeri åläggs brottslingen normalt att utge skattetillägg med 40 % av den undanhållna skatten. Detta talar för att gränsen för fängelse går högre upp än vid 200 000 kr i undanhållen skatt. För ett sådant synsätt talar också att bedrägeri och förskingring drabbar ett mindre kollektiv än skattebedrägeri och således vållar svårare skada och ger uttryck för en större hänsynlöshet. Det synes ligga nära till hands att anta att den undanhållna skatten måste uppgå till 400 000--500 000 kr innan fängelse blir aktuellt.
I rättstillämpningen har ansetts att bokföringsbrott i vissa fall skall föranleda fängelse. Ett viktigt skäl för val av fängelse som påföljd har varit att bokföringsbrottet inneburit att en rörelse ”krympts” för att rörelseidkaren skall undgå skatt. Denna praxis måste väl nu överges. Om det är fritt fram att tillskansa sig 400 000 kr genom skattebedrägeri utan frihetsstraff, synes svårt att motivera att blotta risken för skatteundandragande, utan att något undandragande kan styrkas, skulle leda till fängelse.
Om nu varuhuschefen som förskingrar 100 skinnjackor värda 2 000 kr per styck skall erhålla villkorlig dom, hur bör man då göra med den asociale kåkfararen som stjäl en (1) jacka? I ett sådant fall torde påföljden ofta bli 1–2 månaders fängelse. Det synes dock kunna ifrågasättas om inte kåkfararen då blir orättvist behandlad om man jämför med varuhuschefen.
Slutsatsen av det anförda blir att förskingring och bedrägeri rörande så betydande belopp som 200 000 kr normalt bör föranleda ett fängelsestraff. Detta är nödvändigt dels ur brottförebyggande synpunkt, dels för att påföljdssystemet skall vara konsekvent och rättvist. Däremot synes inte nödvändigt att straffet överstiger minimum. Det viktiga är här inte att utmäta ett långvarigt straff utan att markera att brottet är för allvarligt för att kunna föranleda en icke frihetsberövande påföljd. Allvarliga ekonomiska brott riktade mot enskilda skall — lika väl som sådana brott riktade mot staten — föranleda fängelse.
Det vore bra om lagstiftaren klargjorde när ett ekonomiskt brott normalt skall ge fängelse och när påföljden normalt kan stanna vid villkorlig dom eller skyddstillsyn. Därvid finns det anledning att se till att likvärdiga brott behandlas något så när lika. Det bör inte komma i fråga att skillnaden i påföljd mellan i stort sett likvärdiga brott skall vara villkorlig dom contra fängelse ett år. Kanske bör straffminimum för t. ex. grov förskingring vara fängelse tre månader? Den som precis passerat gränsen för villkorlig dom skulle då få fängelse tre månader. Skillnaden skulle inte bli så stor mellan den som med ett nödrop klarar sig undan med villkorlig dom och den som precis passerat gränsen och döms till fängelse. Rubriceringen grovt brott skulle kunna förbehållas sådana brott där påföljden normalt skall bli fängelse.
Lars Andersson