Ersättning för psykiska besvär

 

 

Av professor emeritus JAN HELLNER

1. Högsta domstolen har in pleno träffat två avgöranden om ersättning till närstående för psykiska besvär som drabbat dem till följd av svåra brott (DB 107 och DT 108, den 24 februari 1993). Motiveringarna var i det hela likalydande. Pleniavgöranden har, eller bör ha, stor betydelse för rättsutvecklingen. Det är emellertid inte helt lätt att fastställa, vilken betydelsen är i detta fall. Domarna är jämförelsevis kortfattade, hänvisningarna till tidigare praxis och litteratur är fåtaliga, och det finns inga jämförelser med främmande rätt där samma eller liknande frågor har bedömts. Omständigheterna i de båda fallen måste lyckligtvis betecknas som ovanliga.
    En läsare kan därför stanna i tvivel om vad som egentligen avgjorts genom de båda domarna. Här skall göras ett försök till analys. Närmast skall först de båda fallen refereras i korthet. Därefter skall några principproblem formuleras. Slutligen skall frågan ställas, vilken lösning av dessa problem som de båda domarna indicerar, och vad man kan hoppas av utvecklingen.

 

2. Bådafallenrördemord. IbådafallenvarhuvudfråganinförTR:n om den mot vilken skadeståndsyrkandet riktades varit skyldig till brottet. Härom, och om gärningsmannens psykiska tillstånd m. m., var argumenteringen i domarna utförlig. Skadeståndsfrågan har i jämförelse med brottsfrågorna stått i bakgrunden. De som yrkat skadestånd har i båda fallen varit nära anhöriga (föräldrar, resp föräldrar och ett syskon) till offret för brottet. De har drabbats av psykiska besvär, genom sina nära relationer till brottsoffren, genom brottens karaktär och genom omständigheterna när de erfarit om brotten. Bevisningen om de psykiska besvären har bestått i uppgifter om psykiatrisk vård och om behov av sådan vård, i vad de drabbade själva anfört, kanske också i allmänna erfarenheter om hur människor reagerar i de ytterst svåra situationer i vilka de anhöriga kom i de båda fallen. Det har emellertid inte rått tvist om huruvida psykiskt lidande förekommit.
    Frågan om ersättning till de efterlevande bedömdes av HovR:n över Skåne och Blekinge i det mål som slutligen avgjordes genom DT 108 (HovR:s dom DT 2132, 7 maj 1991). HovR:n fann då att skadestånd skulle utgå, under fyra nedan nämnda förutsättningar som HovR:n fann uppfyllda i fallet. Denna HovR:ns dom åberopa-

des av TR:n i det fall som avdömdes i DB 107, och HovR:n (även i detta fall Skånska HovR:n) hade i skadeståndsfrågan ingen annan uppfattning än TR:n. Såtillvida var rättsfrågan väl preciserad när målen kom till HD. Brottsfrågorna var inte föremål för prövning i de båda plenimålen.
    HovR:n uppehåller sig i sin nyss nämnda dom särskilt vid rättsfallet NJA 1979 s. 620, i vilket skadeståndstalan av dottern till en kvinna som bragts om livet genom dråp ogillades. Dottern åsamkades psykiska besvär när hon fick underrättelse om moderns tragiska bortgång. HD ansåg i detta fall dotterns sjukdom inte ha haft sådant samband med dråparens handling att denne kunde åläggas skadeståndsskyldighet gentemot dottern. HovR:n ger ”en tänkbar tolkning” av fallet, enligt vilken skadeståndsansvar förutsätter att den skadelidande varit närvarande vid den händelse som föranlett de psykiska besvären. HovR:n anför sedan främst rättspolitiska skäl mot att tillämpa en sådan begränsning i det aktuella fallet. HovR:n nämner särskilt att det kan komma att bero på rena tillfälligheter om vid grova våldsbrott de efterlevandes rätt till ersättning beror på om de varit närvarande och att vid grova sexualbrott det inte torde höra till vanligheten att någon närstående befinner sig på brottsplatsen. HovR:n söker därefter ”på ett rimligt sätt” avgränsa de fall där ersättningsrätt för tredje man bör godtas beträffande depression till följd av underrättelse om ett grovt våldsdåd begånget mot en nära anhörig. HovR:n anger vissa förutsättningar: svårt brott, nära tidssamband mellan brottet och den tidpunkt vid vilken tredje mannen fick kännedom om detta, och någon form av anknytning till brottsplatsen. För det fjärde bör enligt HovR:n betydelse tillmätas om gärningsmannen haft särskild anknytning till den avlidnes anhöriga. Denna genomgång visar enligt HovR:ns mening att det är möjligt att utan att komma i konflikt med grundläggande principer om adekvat kausalitet urskilja fall där ersättning för tredjemansskada i nu aktuella situationer bör utgå.
    Såvitt framgår har HovR:n inte ansett sin bedömning stå i direkt strid med den princip som HD tillämpat i rättsfallet NJA 1979 s. 620. HovR:n har ansett att det förelåg adekvat kausalitet i det aktuella fallet, trots att sådan kausalitet ansågs saknas i det tidigare. Detta är inte särskilt förvånande. Bedömningen av adekvat kausalitet tillhör de notoriskt intrikata frågorna, och det fordras inte stor skillnad i de faktiska omständigheterna mellan två fall för att adekvansbedömningen skall utfalla olika. Härtill kommer att det kan ske en utveckling i sättet för sådan bedömning utan att det nya avgörandet behöver direkt strida mot den princip som tillämpats i

det tidigare. Det är en vanlig företeelse att rätten utvecklas gradvis genom förskjutningar i bedömningen av till sin natur obestämda rekvisit i rättsreglerna.
    Om HD delat denna uppfattning i stort — även med bortseende från de särskilda förutsättningar som HovR:n nämnde — hade det, såvitt jag förstår, inte funnits skäl att hänskjuta fallet till plenum. Då nu så skett måste man anta att HD ansett att det fanns en skillnad mellan principen i 1979 års fall och den som HD nu ansåg borde tillämpas. Detta antagande bekräftas av domarna.
    HD nämner i sina domar till en början två rättsfall. Det första är NJA1971s. 78. En bilförare fick ersättning för inkomstförlust m. m. till följd av psykogen depression som han drabbats av vid en trafikolycka där hans föräldrar dödades. Han befann sig själv i uppenbar livsfara vid olyckan och händelseförloppet måste ha inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för honom. HD anförde i detta fall att depressionen fick — oavsett i vilken grad föräldrarnas död medverkat till denna — anses ha stått i så direkt och nära samband med olyckan att den som vållat olyckan inte kunde undgå skyldighet att utge ersättning till bilföraren. HD framhåller nu — och nämner även ett par uttalanden i litteraturen där detta sagts — att det är osäkert om ersättning skulle ha utgått även om depressionen hade utlösts enbart av föräldrarnas död. Detta är otvivelaktigt riktigt; man kan inte dra några säkra slutsatser i vare sig den ena eller den andra riktningen av fallet.1 HD refererar därefter det nyss nämnda fallet NJA 1979 s. 620.
    I det allmänna resonemang som HD därefter för nämner domstolen den ”vedertagna principen”, att skada som endast indirekt träffar en skadelidande — s. k. tredjemansskada — inte ersätts, men tillfogar att denna princip har sitt väsentliga tillämpningsområde i sådana fall där tredje man drabbas av allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan lidit fysisk skada. Principen kan därför enligt HD inte anses i sig kunna hindra skadestånd till den som har tillfogats personskada. HD tar därefter upp grundsatsen om adekvat kausalitet och säger att genom krav på sådan kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts. Domskälen i 1979 års fall ger enligt HD uttryck för att ”i princip” adekvanskravet inte är uppfyllt när någon drabbas av chock och andra psykiska besvär vid underrättelse om anhörigs död. Domstolen nämner även att man möjligen kunde

 

1 Som tolkningsdatum kan dock nämnas, att i rubriken till referatet i NJA nämns endast föräldrarnas död, inte förarens egen upplevelse av olyckan.

komma till samma resultat genom att åberopa att det låg utanför skadeståndsregelns skyddsändamål att ersätta skador av detta slag.2 Enligt HD är det emellertid fråga om det numera finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. När en person har dödats genom en uppsåtlig handling är psykiska besvär hos de närstående en typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl talar enligt HD för att skadestånd skall kunna utgå om det visas att sådana besvär har uppstått. Detta gäller enligt HD även om de närstående inte har bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen och även om det har förflutit en viss tid innan de har fått underrättelse om det inträffade.
    I fortsättningen sägs att det kan diskuteras hur långt man bör gå när det gäller att vidga skadeståndsmöjligheterna. Frågan ställs om skadestånd bör kunna utgå inte bara vid uppsåtligt dödande utan också när dödsfallet har orsakats av vårdslöshet eller annat handlande som kan medföra skadeståndsskyldighet, samt om närstående bör kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden. Det sägs att en långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna förutsätter så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Hithörande frågor utreds f. n. av en statlig utredning. Även utan lagstiftning bör dock enligt HD skadestånd kunna utgå åtminstone i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad.
    HD dömde i de båda fallen brottslingarna att utge ersättning till de närstående för sveda och värk med anledning av de psykiska besvär som tillfogats dem genom brottet. Ersättningen beräknades ”med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag”.
    I DB 107 gjorde JustR Bengtsson ett tillägg, med instämmande av två andra JustR. Han framhöll att domen innebar att skadestånd till de efterlevande inte lagligen kunde utgå för lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I stället fick de, i strid med tidigare praxis, ersättning enligt allmänna regler för personskada, i detta fall för sveda och värk. Mot detta resonemang kunde man enligt JustR Bengtsson invända, att begreppet sveda och värk passade mindre väl i sammanhanget och att belopp som kunde utdömas enligt gällande normer, blev ganska låga i fall som det aktuella. Man kunde enligt Bengtsson sätta i fråga, om dessa normer, som

 

2 Domstolen hänvisar för jämförelse till uttalanden av mig i Skadeståndsrätt (1985) s. 50 f. och 172, vilka emellertid inte rör skador av den aktuella typen. Jag har dock nämnt sådana skador SvJT 1969 s. 336, före rättsfallet 1971.

tillkommit väsentligen med sikte på fysiska skador, allmänt sett ledde till rimliga resultat vid sådana psykiska sjukdomstillstånd som målet rörde. När han anslöt sig till domens ståndpunkt också i fråga om skadeståndets beräkning, utgick han från att man i det pågående lagstiftningsarbetet övervägde vilka möjligheter som fanns att förbättra närståendes rätt till skadestånd i dessa situationer.

 

3. Ersättning för vad som helt allmänt kan kallas psykiska verkningar av skadeståndsgrundande handlingar medför ett stort antal skadeståndsrättsliga problem.3 Intet större tvivel torde visserligen råda om att om den som drabbats av fysisk skada under sådana omständigheter, att han har rätt till skadestånd, kan få ersättning även för verkningar som förmedlats av psykiska faktorer.4 Ett klart exempel är att självmord som är en följd av en tidigare personskada kan ersättas (se NJA 1966 s. 331). Det av HD åberopade fallet NJA 1971 s. 78 visar att enligt rättspraxis skadestånd kan utgå även utan att fysisk skada har inträtt.
    Men i övrigt råder ofta tvivel, av flera olika skäl. Psykiska verkningar — om detta uttryck må tillåtas — kan vara av många olika slag, från sorg av det slag som många människor någon gång erfar, utan att däri ligger något av sjukdom, till svår depression som fordrar långvarig läkarvård. Psykiska besvär kan utlösas av både en verklig skada och något som synes som en skada och av hot om eller bevittnande av stor risk för skada, och både av en riktig underrättelse om en skada och av en felaktig underrättelse.5 Psykiska besvär kan ofta inte styrkas på samma sätt som flertalet fysiska skador. Inte ens svek eller ohederligt handlande kan uteslutas. Kausalsammanhanget kan också vara oklart; särskilt om en person som förut haft psykiska besvär uppvisar sådana besvär kan sambandet med en inträffad händelse vara oklart.
    Eftersom skadeförloppen kan variera på ett stort antal olika sätt kan ifrågasättas när ett skadestånd överensstämmer med allmänt vedertagna principer att svårförutsedda och svårberäknade följder av en i och för sig skadeståndsgrundande handling inte skall ersättas. Särskilt gäller detta när den psykiska skadan drabbar någon annan än den som lider en fysisk skada. Även bestämningen av den krets som under sådana omständigheter kan bli berättigad till skadestånd är oviss. Det kan också diskuteras om någon hänsyn skall

 

3 De metodproblem som uppstår vid denna typ av skada, och som skiljer sig från dem som kännetecknar personskador i allmänhet, har diskuterats många gånger, nyligen av I. Englard, The Philosophy of Tort Law (Aldershot:Dartmouth 1993) s. 199 ff. 4 Ett fall som belyser komplexiteten i problemen är NJA 1992 s. 740 II. 5 I det engelska rättsfallet Alcock v. Chief Constable of S. Yorkshire [1991] 3 W L R 1057 yrkades bl. a. ersättning för psykisk chock som följd av att en person i direktsändning i television hade sett en nära anhörig skadas. Yrkandet ogillades.

tas till karaktären av den handling som utlöste de psykiska besvären. Bland dessa handlingar finns alla nyanser mellan grovt uppsåtligt brott och omständigheter som medför strikt ansvar för skadevållaren och t. o. m., såsom vid trafikansvar i Sverige, skada för en bilförare för vilken ingen tredje man är ansvarig. De nu nämnda svårigheterna är ofta kombinerade.
    Den vikt som bör tillmätas dessa olika omständigheter beror naturligtvis till stor del på en rättspolitisk bedömning. Den kanske rättspolitiskt viktigaste frågan är om psykiska verkningar över huvud skall kunna ersättas som personskada när inte fysiska skador kan påvisas. Denna fråga hade, såsom nämnts, besvarats jakande i svensk rätt redan tidigare, och den torde ganska allmänt besvaras på samma sätt. Därmed är en utgångspunkt vunnen för den fortsatta bedömningen.
    En viktig fråga, som framträder i de båda rättsfallen, är om huvudvikten skall läggas vid de psykiska verkningarna i och för sig eller vid den handling som utlöste dem. I senare fallet kan, beroende på omständigheterna, ersättningen närma sig ersättning för kränkning i vidsträckt bemärkelse. Från en allmän synpunkt kan även skada som drabbar närstående betraktas som en kränkning av dennes sinnesfrid.6 Ersättning för psykiska verkningar kan inte isoleras från skadeståndsrätten i övrigt, särskilt inte från vad som i övrigt bedöms som ersättningsgill personskada. Här är olikheterna stora mellan olika rättssystem, och det är knappast möjligt att inordna dem på någon enhetlig skala.7 Den svenska rätten torde överensstämma med de flesta andra rättssystem genom allmän försiktighet i fråga om ersättning för psykiska följder av skadeståndsgrundande handling. Detta ger emellertid föga ledning för bedömning av särskilda fall.
    Frågar man sig så, vilka möjligheter som rättsordningen erbjuder för att bemästra de svårigheter som nu nämnts, blir bilden varierad. En möjlighet är att genom på en gång restriktiva och preciserade generella regler för de situationer i vilka ersättning kan utgå undvika bedömningssvårigheterna i de särskilda fallen. Vanskligheten med denna metod framträder tydligt i de båda nu aktuella fallen. En annan möjlighet är att avskära flertalet fall såsom tredjemansskador, vilka inte ger upphov till skadeståndsskyldighet. Detta

 

6 I DB 107 anförde HD, att 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte kunde anses ge rätt till ersättning för det lidande som tillfogats någon annan än den som utsatts för integritetskränkning genom ett brott mot personlig frihet, frid eller ära. 7 Jfr B. Dufwa, SvJT 1986 s. 44 f. Enigheten torde inte ha blivit större sedan han skrev. B Markesinis, The German Law of Torts (1990) s. 95 ff., har omfattande hänvisningar franför allt till angloamerikansk rättspraxis och tidskriftslitteratur. Principfrågor diskuteras utförligt i det engelska rättsfallet Alcock v. Chief Constable of S. Yorkshire [1991] 3 W L R 1057 (House of Lords s. 1095 ff.).

lämnar dock kvar problemet, vad som skall betraktas som tredjemansskador, också detta något som framgår av HD:s domar i de båda fallen.
    Om de mest radikala metoderna att vägra ersättning för psykiska skador avvisas, undgår man knappast att tillämpa adekvansprinciper eller motsvarande grundsatser. Detta lämnar två möjligheter öppna, nämligen att dra en snäv generell adekvansgräns och bortse från allt som ligger utanför denna gräns, och att dra en jämförelsevis vid generell adekvansgräns men innanför denna gräns göra en mera individuell prövning av adekvansen. En annan möjlighet är att sätta tröskeln för de psykiska besvär som ger upphov till rätt till ersättning högt och inte nöja sig med att läkare ansett sig kunna konstatera en sådan inverkan. Det finns också möjligheten att variera beviskraven, något som kan leda till godtycklighet genom att omständigheterna, såsom nyss framhölls, ofta är svårbevisade. Slutligen finns möjligheten till en kasuistisk bedömning, dvs. att endast ta hänsyn till de särskilda fallen, utan att binda sig för någon klar princip.

 

4. I betraktande av de allmänna svårigheter som nyss nämndes var de båda aktuella fallen jämförelsevis okomplicerade. Skadorna bedömdes som psykiska besvär, de ansågs styrkta, kausalsammanhanget var klart, de som krävde skadestånd var otvivelaktigt närstående, och de handlingar som medförde skadorna hörde till den kategori som lämnar minst utrymme för tvekan.
    I de båda fallen har HD utdömt ersättning för sveda och värk, trots att — såsom JustR Bengtsson framhåller i sitt särskilda yttrande — detta begrepp passar mindre väl i sammanhanget. Man skulle kanske därav vilja dra slutsatsen, att HD till ersättningsbar sveda och värk hänfört lidande och sorg, som under de angivna omständigheterna åsamkats närstående till de primärt skadade. Att så inte är fallet framgår emellertid av HD:s dom, även om det inte direkt understryks. I båda domarna talas om ”medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada”.8 De som erhållit ersättning har alltså betraktats som själva direkt skadelidande, låt vara att skadan orsakats på ett mycket speciellt sätt. Man får anta att om de lidit förlust genom förlorad arbetsinkomst eller genom vårdkostnader, de också skulle ha erhållit ersättning för denna förlust. Sådan ersättning har emellertid inte yrkats i målen. Det kan också antas att om någon person med stabilt psyke under motsvarande omständigheter inte drabbats av medicinskt påvisbara psy-

 

8 Man kan lägga märke till att medan HovR:n i sin nämnda dom ibland begagnar uttrycket ”psykiskt lidande”, HD genomgående skriver ”psykiska besvär”.

kiska besvär som kvalificerats som personskada, han eller hon inte kunnat erhålla ersättning, även om lidandet varit svårt. I varje fall hade detta inte kunnat ske med tillämpning av den princip som HD begagnat i detta fall.
    Bedömningen har därför koncentrerats på adekvansbedömningen vid denna typ av personskada. Såsom tidigare nämnts ligger det nära till hands att tolka HovR:ns dom så, att HovR:n inte ansett rättsfallet NJA 1979 s. 620 generellt utesluta en adekvansbedömning, enligt vilken även psykiska besvär som drabbat annan än den som själv hotats av skada eller varit närvarande vid skadetillfället kan ligga inom adekvansgränsen, samt att HovR:n funnit att i det aktuella fallet omständigheterna skilde sig så mycket från dem i 1979 års fall att ersättning kunde utgå. Denna möjlighet har HD uttryckligen avvisat. Domstolen har uppfattat 1979 års fall som ett generellt ställningstagande i adekvansfrågan, trots att uttryckssättet i domen i detta fall hänförde sig till de konkreta omständigheterna.9 Det är i detta sammanhang intressant att jämföra de svenska fallen med ett några år gammalt engelskt rättsfall, fallet McLoughlin. I tidigare engelsk rättspraxis hade ersättning tillerkänts dem som själva bevittnat en svår olycka som drabbat närstående. Mrs McLoughlin erhöll underrättelse att hennes närmaste hade skadats svårt i en trafikolycka och förts till sjukhus. Ett par timmar efter olyckan kom hon till sjukhuset, där hon fann ett av sina barn dödat, två andra svårt skadade och sin man nästan medvetslös efter olyckan. Hon drabbades av en svår chock och krävde skadestånd. Court of Appeal ogillade hennes talan, med hänvisning dels till allmänna principer om ”duty of care”, dels också till en rättspolitisk bedömning.10 House of Lords biföll emellertid hennes talan.11 De argument som anfördes var olika, men talan bifölls enhälligt, delvis med en annan rättspolitisk bedömning än den Court of Appeal tillämpat. Ronald Dworkin har diskuterat fallet utförligt från olika synpunkter, bl. a. beträffande bundenhet vid prejudikat.12 Intrycket är närmast — trots allt som sägs om prejudikatbundenhet i

 

9 HovR:n hade i sin dom (se s. 621) uttryckt sig mera kategoriskt än HD sedan gjorde. Jfr om fallet särskilt Bertil Bengtsson, i en översikt över rättspraxis, SvJT 1981 s. 533. För egen del hade jag tidigare antagit (Skadeståndsrätt, 1972, s. 48, 155), att när psykisk chock utan samband med egen fysisk skada över huvud erkänts som personskada (i 1971 års fall), detta kunde gälla även den som bevittnat annans skada eller erhållit underrättelse om skadan. Efter 1979 års rättsfall skrev jag att skador till följd av att någon bevittnat annans skada, men däremot inte skador till följd av underrättelse om att anhörig drabbats av skada, torde ligga inom adekvansgränsen (Skadeståndsrätt, 1985, s. 170). 10 Se McLoughlin v. O’Brian [1981) 1 All E R 809. 11 McLoughlin v. O’Brian [1983] 1 A C 410, [1982] 2 All E R 298. 12 Se Law’s Empire (London: Fontana Paperbacks 1986) s. 23 ff. och passim.

engelsk rätt — att engelska domstolar, eller åtminstone House of Lords, har ansett sig ha större frihet i förhållande till äldre praxis än Sveriges Högsta Domstol ansåg sig ha utan att gå till plenum.13 Rättsfallet kan därför bl. a. ge material för en analys av hur prejudikaten fungerar i svensk rätt.
    Den viktigaste principiella nyheten i de båda svenska domarna är säkerligen att HD klart förklarar att adekvansgränsen inte kan dras så snävt att anhöriga som inte varit närvarande vid olyckan aldrig kan få ersättning. I övrigt är emellertid de principiella uttalandena inte vittgående. Det framgår visserligen i negativt hänseende, att HD avvisar två av de förutsättningar för ersättning som HovR:n uppställde, nämligen att de närstående skulle ha bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen, samt att endast kort tid skulle ha förflutit innan de närstående fått underrättelse om det inträffade. HD:s positiva ställningstagande inskränker sig till att skadestånd bör kunna utgå åtminstone i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. Till stöd härför anför HD främst ”starka billighetsskäl”, vilket inte är mycket upplysande. I övrigt hänvisar HD som nämnts till pågående utredning för lagstiftning.
    Eftersom i de båda fall som avdömts in pleno omständigheterna var säregna, saknas vägledning för andra fall som kan antas vara mera frekventa. Det finns i huvudsak två möjligheter att tolka domarna. Den ena är att HD i princip vidhåller den restriktiva adekvansbegränsning som domstolen funnit i 1979 års fall, men medger någon, ehuru obetydlig, utvidgning med hänsyn till ”starka billighetsskäl”. Detta vore en form av tolkning e contrario. En sådan tolkning av domar anses emellertid på goda grunder vara förkastlig. Den andra möjligheten är att domstolen över huvud inte vill uttala sig om andra fall än om dem som kan bedömas med stor säkerhet. Till stöd härför talar främst att HD nämner men avböjer en ”långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna” utan lagstiftning. Det förefaller alltså som om HD inskränkt sig till ett kasuistiskt ställningstagande. Ett sådant ger inte plenidomarna någon ställning som prejudikat med stor räckvidd. Det får betraktas som något förvånande att vid en adekvansbedömning så stort avseende har fästs vid att skadan orsakats genom uppsåtligt dödande, inte genom någon annan skadeståndsgrundande handling, och att billighetsskäl åberopats i samband med adekvansbedömningen. HovRn

 

13 Man bör givetvis inte generalisera på grund av ett enda rättsfall. Jfr t. ex. NJA 1962 s. 458, där ersättning för sveda och värk beräknades med hänsyn till att skadan uppstått genom en brottslig handling av särskilt svår beskaffenhet, med NJA 1992 s. 740 I, där HD uttryckligen förklarade, att vid bestämmande av ersättning för sveda och värk hänsyn inte borde tas till brottets beskaffenhet. I detta fall ansågs inte plenum nödvändigt.

gjorde ett försök att finna en användbar princip, och även om den var snäv utgjorde den dock en ambitiös ansats till principiell bedömning. Detta förkastades emellertid av HD. Man får hoppas att det snart skall komma ny lagstiftning som kan skingra den ovisshet som nu råder.
    Man kan också känna en viss undran över principerna för beräkning av skadestånd. Var och en av de fem skadelidande (tre i det ena fallet, två i det andra) erhöll 25 000 kr, vilket var vad som yrkats i DT 108 men understeg yrkandet i DB 107. Det sägs i domarna att beräkningen har skett med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer. I betraktande av att de båda fallen är helt unika i svensk rätt samt av att JustR Bengtsson yttrade att begreppet sveda och värk passar mindre väl i sammanhanget, kan man emellertid undra om det verkligen finns några normer som är direkt tillämpliga i sådana fall som de aktuella. Om man utgår från olikheterna i den bevisning om skador som refereras i domarna i lägre instans, får man intrycket att det skett en betydande schematisering. Även på denna punkt får man hoppas att kommande lagstiftning skapar klarhet.
    En annan fråga angår betydelsen av ersättningsanordningar av olika slag. De skadeståndsskyldiga torde ofta sakna medel att bestrida skadestånden. Vid skador genom oaktsamhet och vid strikt ansvar kan ersättningsskyldigheten ofta täckas genom ansvarsförsäkring, men denna utväg står inte till buds vid den typ av skada till vilken HD inskränkt sitt ställningstagande. Om inte rätten till ersättning skall stanna på papperet, kommer vid uppsåtliga brott den skadelidandes egen hemförsäkring (som täcker åtminstone vissa överfallsskador) och brottsskadeersättning i fråga som medel för att ersättningen skall bli en realitet. HD berör av lättförstådda skäl inte denna fråga, men det är att hoppas att den kommande utredningen tar upp även detta ämne.