HUGO FRIDÉN, Beneficium vid löneexekution. Akademisk avhandling. Uppsala 1992. Reprocentralen HSC. 270 s.
Lön, pension och vissa andra ersättningar som tillkommer en gäldenär kan tas i anspråk genom införsel eller löneutmätning för betalning av hansskulder. Löneexekutioninnebärattkronofogdemyndigheten (krfm) ålägger arbetsgivaren eller den som utger annan ersättning att vid varje utbetalningstillfälle innehålla viss del av ersättningen och tillställa krfm beloppet. På motsvarande sätt som egendom i viss utsträckning skall såsom gäldenärens beneficium undantas från sakutmätning skall vid löneexekution ett belopp förbehållas gäldenären för hans eget och hans familjs underhåll.
Den närmare innebörden av bestämmelserna om detta beneficium är ämnet för en akademisk avhandling av Hugo Fridén med titeln Beneficium vid löneexekution, vilken var föremål för disputation i Uppsala i juni 1992. I arbetets första kapitel, vilket har rubriken Ändamål och arbetsmetod, diskuteras bl. a. avhandlingens syfte och principerna för tolkning och tillämpning av de ifrågavarande bestämmelserna. I ett andra kapitel behandlas historik och löneexekution i vissa andra länder. Därefter redogörs i kapitel 3–6 för den närmare undersökningen av reglernas innebörd, nämligen beträffande familjebegreppet, normalbeloppen, bostadskostnaden och beneficiet vid oregelbunden lön. I det avslutande kapitlet diskuteras det andra beloppet som krfm skall fastställa, nämligen hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (dvs. införselbeloppet respektive utmätningsbeloppet). (I fortsättningen talas här endast om lön.) Bestämmelser om beneficium vid införsel finns numera i 15:6 a utsökningsbalken (UB). Där anges i 1 st. att lön får tas i anspråk för införsel endast i den mån lönen överstiger vad gäldenären behöver för eget underhåll och familjens behov (förbehållsbeloppet) samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne. Enligt 2 st. bestäms förbehållsbeloppet med ledning av normalbelopp, som är olika för ensamstående samt för sammanlevande makar och därmed jämställda; härtill kommer normalbelopp för varje barn. Normalbeloppen skall anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. I bestämmelsen anges utgångspunkter för bestämmande av normalbeloppen. Dessa fastställs av riksskatteverket (RSV). I fråga om löneutmätning föreskrivs i 7:4 UB att lön får tas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom, dvs det utmätningsfria beloppet. Även beträffande detta har RSV meddelat föreskrifter avseende normalbelopp. RSV har härutöver utfärdat vissa föreskrifter och rekommendationer rörande förbehållsbeloppet respektive det utmätningsfria beloppet.
Det är inom denna ram som Fridén undersökt den närmare innebörden i olika avseenden av regleringen. Förbehållsbestämmelserna uppbärs knappast av mera generella principer som är av betydelse även på andra rättsområden. Det finns därför inte något större utrymme för principdiskussioner. Avhandlingen håller sig alltså inom ett mycket begränsat område. Det bör understrykas att undersökningen avser reglernas innehåll enligt gällande rätt.
I ett avseende för Fridén ett principiellt resonemang av största betydelse för hans analys av bestämmelserna, nämligen rörande principerna för tolkning av dessa (s. 18–30). Han anser att bestämmelserna skall tolkas och tillämpas mot bakgrund av deras ändamål (s. 18). Beträffande detta diskuterar han de inom processrätten behandlade funktionerna handlingsdirigering respektive konfliktlösning såsom ändamål. Han ger, i anslutning till bl. a. Ekelöf, uttryck för uppfattningen att processens primära och övergripande funktion är handlingsdirigering och hävdar att detsamma gäller i fråga om exekutionen. Vid exekution bör handlingsdirigeringen enligt Fridén främst gå ut på att förmå gäldenärer i allmänhet att i rätt tid betala sina skulder. Reglerna har enligt Fridén betydelse dels på ett allmänt plan dels på ett individuellt plan. Handlingsdirigeringen bör vid löneexekution ske genom att beneficiet (av lagstiftaren) bestäms till ett absolut minimum samt att utnyttjandet av det disponibla utrymmet av lönen görs beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Detta synsätt lägger Fridén sedan till grund för tillämpning av bestämmelserna i olika frågor, vilket ofta påverkar ställningstagandet. Han är till och med beredd att undantagsvis frångå lagtexten. Till detta kan anmärkas följande.
Inledningsvis vill jag framhålla att det inte finns någon anledning att i detta sammanhang diskutera i vad mån processens funktion är att påverka människors handlingssätt utanför den aktuella rättegången, dvs. handlingsdirigering. Jag kritiserar alltså inte Fridéns uppfattning att detta är processens främsta funktion. Parentetiskt kan dock nämnas att, såvitt jag förstår, frågan om att domstolens förfarande eller bedömning skulle kunna påverka människors handlingssätt över huvud inte aktualiseras i de flesta tvistemål samt att det i andra fall torde vara mera sällan som en domstol i praktiken låter sitt handlande bestämmas av ett syfte att utöva sådan påverkan.
När det i doktrinen diskuteras huruvida processens främsta funktion är handlingsdirigering eller konfliktlösning avses med den senare beteckningen uppenbarligen syftet att lösa den föreliggande tvisten på det sätt som bäst överensstämmer med det materiella rättsläget. Men då det gäller exekution föreligger det inte någon motsvarande tvist mellan sökanden och svaranden; tvisten mellan dem har tidigare avgjorts av domstol eller annan myndighet. Att det i ett utsökningsmål kan uppkomma tvist t. ex. huruvida viss egendom utgör beneficium eller hinder eljest föreligger mot att den blir föremål för utmätning eller införsel är en annan sak. Någon konfliktlösning i nyssnämnda mening kan alltså inte bli aktuell i fråga om t. ex. beneficium.
Det är emellertid önskvärt att de exekutionsrättsliga bestämmelserna är sådana att de bidrar till att gäldenärer och andra förpliktade så långt
möjligt fullgör sina förpliktelser frivilligt. Troligen är det reglerna i stort som inverkar i detta hänseende. Huruvida den närmare regleringen i olika enskilda hänseenden har betydelse för förpliktades vilja att frivilligt göra rätt för sig är väl mera tveksamt. Jag betvivlar för min del att man skulle påverka allmänhetens vilja att frivilligt betala sina skulder genom att sätta förbehållsbeloppet och det utmätningsfria beloppet vid löneexekution så lågt som möjligt. Många utmätnings- och införselgäldenärer saknar för övrigt förmåga att betala sina skulder. En gentemot gäldenärer kärv attityd beträffande beneficiebeloppen vid löneexekution strider dessutom mot andra tendenser inom utsökningsrätten. Bestämmelserna om t. ex. beneficium vid sakutmätning är sålunda ganska generösa mot gäldenären. De normalbelopp som ingår i förbehållsbeloppet och det utmätningsfria beloppet har nyligen höjts ganska kraftigt, låt vara att detta skett genom anpassning till socialbidragsreglerna. De exekutiva bestämmelserna är över huvud till stor del resultatet av en avvägning mellan effektivitetsintresset och hänsynen till svaranden (och tredje man).
Om handlingsdirigering skulle vara den avgörande synpunkten vid lösandet av tveksamma frågor beträffande beneficium vid löneexekution, skulle väl detsamma gälla i fråga om andra exekutionsrättsliga bestämmelser. Konsekvensen skulle bli att i princip hela exekutionsrätten skulle tillämpas utifrån vad som kunde antas bäst förmå människor i allmänhet att frivilligt fullgöra sina förpliktelser. Flertalet bestämmelser skulle tydligen vid tveksamhet tolkas till nackdel för gäldenären. Något sådant är givetvis orimligt.
Beneficiereglerna vid löneexekution kan inte tolkas och tillämpas så ensidigt som Fridén synes mena. Reglerna måste, liksom andra bestämmelser, bli föremål för sedvanlig lagtolkning. Denna sker med utgångspunkt i den aktuella bestämmelsens lydelse, varvid bestämmelsen sätts in i sitt sammanhang, dess syfte (vilket i allmänhet är mera jordnära än att främja frivillig betalning) beaktas, konsekvenserna av olika lösningar övervägs etc. Det förtjänar framhållas att beneficiereglerna är av materiell innebörd.
Det hade legat nära till hands att undersöka hur närliggande bestämmelser, t. ex. bestämmelserna om beneficium vid sakutmätning, tillämpats. Rättsfallen på detta område ger inte någon antydan om tillämpning av en sådan princip som Fridén använt. De ger i stället uttryck för en ganska stor liberalitet gentemot gäldenären (se t. ex. rättsfall angående arbetsredskap och bostadsrätt). Fridéns grundläggande synsätt har enligt min mening lett honom till fel slutsats i många frågor.
Vid bedömande av konkreta frågor tycks Fridén, troligen som en konsekvens av sitt grundläggande synsätt, ibland bortse från att det finns en lagregel i ämnet — 7:4 respektive 15:6 a UB — med en viss innebörd, även om den inte löser alla detaljfrågor. RSV:s rekommendationer får, liksom dess verkställighetsföreskrifter, givetvis inte strida mot lagregleringen. Om de gör det, skall de inte tillämpas. Man saknar en mera kritisk och förutsättningslös inställning till de av RSV meddelade föreskrifterna och rekommendationerna. Om författaren hade utgått från lagreglerna med det innehåll som kan uttolkas ur dessa, hade resultatet troli-
gen i flera fall blivit ett annat. Då hade man också kommit från det något säregna att avhandlingen till ej ringa del rör sig kring RSV:s rekommendationer och vad som sagts vid RSV:s internutbildning.
Fridéns motivering för olika ståndpunkter är ofta mycket allmänt hållen och intetsägande. Även detta sammanhänger troligen med hans principiella utgångspunkt beträffande ändamålet.
Här skall så ges några exempel på hur Fridén utifrån sitt synsätt bedömt olika frågor.
1. Familjebegreppet i 15:6 a UB (och i 7:4) åsyftar inte bara gifta personer utan också sambor. Fridén tar upp frågan huruvida hit bör räknas fall, då den ena parten är gift med någon annan (s. 97–98). Han anser att sambobegreppet bör ha samma innehåll i presumtionsbestämmelsen i 4:19 UB och i 15:6 a och hävdar att sådana fall inte hör hit. Som skäl anförs inte något annat än en hänvisning till vad som i förarbetena till sambolagen sagts om risk för kollision mellan olika rättsregler.
Antag att två makar har separerat men av någon anledning inte sökt äktenskapsskillnad. Den ena maken lever numera sedan några år tillbaka i ett nytt förhållande, i vilket det kanske finns gemensamma barn. Vad finns det för anledning att inte behandla de båda samboende som andra sambor och bestämma förbehållsbeloppet därefter? Här torde inte kunna uppkomma någon kollision mellan olika regelsystem, vilket däremot kunde ske om sambolagen skulle vara tillämplig. I 1 § sambolagen uppställs för övrigt uttryckligt krav på att samborna skall vara ogifta. Något motsvarande krav finns inte i nu förevarande bestämmelser. Frågan gäller alltså innebörden i detta hänseende av termen familj.
2. Fridén diskuterar utförligt frågan huruvida s. k. storfamiljer bör omfattas av familjebegreppet i 15:6 a UB och kommer fram till att så bör ske (s. 108–116). Detta motiveras främst med effektivitetsskäl och av att en sådan ordning är lätt att tillämpa (s. 115). Tidigare har sagts att familjebegreppet bör ges en innebörd som om möjligt har en handlingsdirigerande effekt (s. 111). Det påstås att RSV:s rekommendationer skall ges nämnda innebörd.
Enligt min mening är detta felaktigt. S. k. storfamiljer har inte med det traditionella familjebegreppet att göra. De utgör ett avståndstagande därifrån. Jag håller det för uteslutet att en domstol skulle göra bedömningen att vad som sägs i 15:6 a om ”familjens behov” skall tillämpas på storfamiljer. Fridén nämner storfamiljer på upp till 20 hushållsmedlemmar och det talas om avgränsning gentemot vandrarhem. Detta utmanar löjet. Om RSV:s rekommendationer verkligen har den innebörd som Fridén påstår, bör de ändras. Att beräkna förbehållsbelopp för en person som ingår i en storfamilj kan naturligtvis medföra vissa problem. Dessa är dock inte oöverkomliga. Gäldenären bör troligen behandlas antingen som ensamstående eller, om förhållandena ger stöd därför, som sambo. Det skall här tilläggas att Fridéns ståndpunkt beträffande storfamiljer påverkar hans ställningstaganden i en del andra frågor.
3. Fridén behandlar på s. 139–141 frågan om och hur gäldenärens beneficium skall påverkas av att det finns hemmavarande vuxet barn som
är självförsörjande. Hans uppfattning är att barnet skall beaktas. Ståndpunkten motiveras med att detta ”ligger säkert nära till hands och förefaller att ha gott fog för sig” och att motsatt alternativ ”måste vara mindre rimligt” (s. 139), dvs. ingen egentlig motivering; det görs dock även en jämförelse med vad som påstås gälla i fråga om flera vuxna samboende. Då det gäller frågan på vilket sätt barnet skall beaktas, diskuterar Fridén olika alternativ och kommer fram till att för barnet bör beräknas ett ”vuxentillägg”, som alltså läggs till normalbeloppet för makar eller samboende. (Vuxentillägg sägs med stöd av RSV:s utbildningsmaterial utgöra skillnaden mellan normalbeloppet för ensamstående och normalbeloppet för makar och jämställda.) Jag förmodar att tanken är att det sedan skall ske någon slags proportionering, varvid barnets inkomst beaktas. Familjebegreppet i 15:6 a (och 7:4) UB bör ses mot bakgrund av äktenskapsbalkens och föräldrabalkens regler om underhållsskyldighet, dock att innebörden av ”familj” går längre bl. a. på så sätt att termen innefattar även sambor. I fråga om vuxet barn har föräldrarnas underhållsskyldighet upphört, och när barnet är självförsörjande underhålls det inte heller eljest av föräldrarna. Barntillägg (dvs normalbelopp för barn) skall alltså inte utgå. Något ”vuxentillägg” existerar inte utan är en konstruktion, som tydligen tillskapats som en konsekvens av att storfamiljer och liknande företeelser godtagits såsom familj i bestämmelsens mening. Vid beräknande av förbehållsbeloppet bör alltså enligt min mening bortses från vuxet, självförsörjande barn som bor hemma; vid beräknande av bostadskostnaden kan barnet dock böra beaktas. 4. Även det motsatta fallet, dvs. att gäldenären är ett hemmavarande barn med egen inkomst, berörs (s. 144). Fridén ger uttryck åt uppfattningen att förbehållsbelopp skall beräknas för hela familjen, varefter proportionering skall ske. Som skäl anges ”Att behandla familjens beneficium olika beroende på vem av familjemedlemmarna som är gäldenär förefaller ... märkligt. Tillvägagångssättet bör vara så enhetligt som möjligt och oberoende av vem som är gäldenär. Det är ju ofta en tillfällighet vem av familjemedlemmarna som ingår den rättshandling vilken utgör bakgrunden till exekutionen.” Barn har numera över huvud inte någon underhållsskyldighet gentemot föräldrar. (Den tidigare bestämmelsen om sådan skyldighet vid sjukdom m. m. upphävdes år 1979.) Jag menar för min del att hemmavarande barn inte skall anses ha familj i den mening som avses i 15:6 a UB. Hur man skall bestämma beneficiet kan dock vara något tveksamt. Närmast till hands förefaller ligga att utgå från normalbeloppet för ensamstående och dra av vad barnet erhåller som försörjning av föräldrarna. Det kan tilläggas att det ingalunda behöver vara en tillfällighet om en skuld tillskapats av någon av föräldrarna eller av barnet. Detta gäller särskilt vid införsel, då fråga ju är om underhållsbidrag, skatter eller böter.
5. Vad som av lön får tas i anpråk genom införsel anges i 15:6 a UB vara vad som överstiger vad gäldenären behöver för eget underhåll och familjens behov samt ”till fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne”. Fridén diskuterar utförligt (s. 156–160) huruvida det krävs exekutions-
titel för att gäldenären vid bestämmande av beneficiet skall tillgodoräknas vad han frivilligt betalar såsom underhåll till någon utanför familjen. Han kommer bl. a. med användande av sitt ändamålsresonemang fram till att betalning skall godtas även om det saknas exekutionstitel, men att vid minsta tvekan om betalningen avser underhållsskyldighet den inte bör beaktas. Sättet att behandla frågan är felaktigt. Det är inte möjligt att utifrån ett antaget, generellt syfte med lagstiftningen fritt konstruera förutsättningar för att en part skall få åtnjuta en rätt som är reglerad i lag. Lagtexten i 15:6 a UB uppställer inte krav på exekutionstitel och något sådant kan inte heller anses underförstått. Bestämmelsens syfte — att underhållsberättigade skall skyddas — leder för övrigt till samma resultat. Vanlig, enkel lagtolkning ger alltså svaret att det inte krävs exekutionstitel.
6. På s. 169–171 behandlas det fallet att införsel sökts för uttagande av underhållsbidrag, samtidigt som gäldenären frivilligt betalar skuld avseende skatt. Fridén gör gällande att jämkningsregeln i 15:16 UB bör kunna tillämpas i denna situation för att möjliggöra betalning av skatteskulden. Det påstås att RSV:s rekommendationer har denna innebörd. Fridén uttrycker också uppfattningen att gäldenärens beneficiebelopp skall kunna höjas med hänsyn till skattebetalningen. Som skäl härför anges bl. a. att ”oberoende av vilken åsikt man har om tolkningen av 15:6 a UB bör en tillämpning i linje med det ovanstående ha goda skäl för sig” (s. 171).
För att belopp vid införsel skall förbehållas gäldenären för frivillig betalning av skuld krävs enligt 15:6 a som nämnts att borgenären vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne. Skatt går efter underhållsbidrag i företrädesordningen. Följaktligen kan något belopp inte förbehållas gäldenären för betalning av skatteskulden. Något annat skulle stå i direkt strid med nämnda bestämmelse. Jämkning av underhållsbidrag med stöd av 15:16 UB för tillgodoseende av annan fordran kan enligt vad som anges i den bestämmelsen ske dels med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum samtidigt (1 st.) dels när skatteavdrag eller löneutmätning inte kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidraget (2 st.). Bestämmelsen medger alltså inte enligt sin lydelse att jämkning sker för att gäldenären skall kunna frivilligt betala skatt eller annan skuld, och en analogisk tillämpning på denna situation framstår som utesluten. Man kan inte på lösa grunder och med ett något teoretiskt ändamålsresonemang applicera en bestämmelse i strid med dess lydelse och syfte på en helt annan situation. Jag ifrågasätter dessutom riktigheten i påståendet om innebörden av RSV:s rekommendationer beträffande tillämpningen av 15:16 UB.
7. En närbesläktad fråga är om gäldenären vid införsel kan förbehållas ett belopp för frivillig betalning av en skuld som inte är införselgill (s. 172–173). Fridén anser att detta inte är uteslutet. Som skäl anges att ”tanken ... har visst fog för sig”.
Av skäl som anförts under 6 är en sådan tillämpning utesluten.
Flera andra exempel på felaktiga ståndpunktstaganden kan anföras.
Arbetet innehåller emellertid också åtskilliga bedömningar och slutsatser mot vilka det inte finns skäl för invändningar. Genom sin undersökning har Fridén inventerat de problem som är förenade med beneficiereglerna vid löneexekution. Det är värdefullt att så skett. Det rör sig om tillämpningsfrågor som måste uppkomma ofta hos kronofogdemyndigheterna.
Beträffande material och presentation vill jag i korthet nämna följande. Allt material i form av lagförarbeten, doktrin och rättsfall, som kan utgöra underlag för bedömande av beneficiefrågorna, torde i princip ha beaktats. Materialet är också som regel korrekt återgivet så långt jag kontrollerat saken; en del undantag finns dock. Avhandlingen är delvis något svårläst. Till en del beror detta på språket, som innehåller många säregna uttryck och konstruktioner. Övergången mellan olika detaljfrågor är inte heller alltid så lätt att följa.
Vissa juridiska termer används i felaktig betydelse. Ordet ”förmånsrätt” används sålunda bl. a. för att beteckna företrädesordningen mellan olika fordringar som kan tas ut genom löneexekution (t. ex. s. 170 och 172) och förhållandet mellan beneficium m. m. och exekutionsfordran (s. 204). Ett annat exempel är termerna ”tvång” och ”tvångsmedel”, som används i betydelsen verkställighetsform (s. 51 och 52). En del oriktiga sakpåståenden finner man också, dock inte i någon anmärkningsvärd omfattning.
Fridén har tidigare tjänstgjort inom exekutionsväsendet. Han har alltså praktisk erfarenhet av löneexekution och av sådana frågor som diskuteras i avhandlingen och är utan tvivel väl insatt i problematiken på området. Avhandlingen präglas av hans intresse för ämnet och den entusiasm som han lagt ner på arbetet. Den ger över huvud intrycket av en mycket ambitiös författare. Detta intryck bestyrktes vid disputationen. Tyvärr begränsas avhandlingens praktiska användbarhet av det övergripande synsätt som Fridén anlagt och som varit avgörande för hans bedömningar av många frågor.
Torkel Gregow