Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen

 

 

Av doktorand JAN ANDERSSON

Inledning
Aktiebolagslagen (ABL) har de senaste åren rönt ett förnyat intresse bland praktiker och rättsvetenskapsmän. Ett typiskt problemområde, vilket förmodligen påverkas av det rådande konjunkturläget, är olovlig vinstutdelning och andra olovliga utbetalningar av bolagets medel. I föreliggande uppsats ämnar jag behandla en frågeställning som aktualiseras i tillämpningen av det s. k. utbetalningsförbudet i 12:1 ABL. Ett spörsmål som redan har varit föremål för åtskillig uppmärksamhet i litteraturen och orsakat mycket huvudbry. Frågan gäller hur utdelning med annan egendom än kontanter skall värderas och ifrågakommer om den egendom, som används för utdelning, har ett marknadsvärde (försäljningsvärde) samtidigt som den i bolagets räkenskaper är upptagen till en annat värde. Skall den till aktieägaren överförda egendomen värderas efter marknadsvärdet eller det i räkenskaperna bokförda värdet alternativt det värde vartill den anskaffades? Med andra ord: Vilket värde är det som måste rymmas inom utdelningsbar vinst och i övrigt stå i överenstämmelse med andra regler i ABL såsom likhetsprincipen? Naturligtvis kan man ifrågasätta om det finns så mycket att tillföra denna i andra tidskrifter så utförligt diskuterade fråga. Blir resultatet ändå inte detsamma som att ”koka soppa på gammal spik”? Är det helt enkelt inte bättre att invänta ett avgörande från HD i frågan? För egen del vill jag göra gällande att HD redan — åtminstone i princip — har avgjort frågan och det i ett avgörande, som tyvärr inte rönt någon som helst uppmärksamhet. Problemet är inte, och detta trots att litteraturen ger ett till synes annat intryck, något unikt i tillämpningen av ABL utan var redan föremål för en debatt under 1950-talet avseende tillämpningen av 1944 års aktiebolagslag.
    Jag inleder dock undersökningen med att översiktligt redogöra för hur debatten har gestaltat sig från 1980-talet och framåt. Med ett icke kronologiskt perspektiv ämnar jag försöka visa att argumenten för den ena eller andra metoden inte har beaktat berörda

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 567 rättsfall och inte heller i någon större utsträckning debatten i äldre litteratur. Detta innebär självfallet inte att debatten inte är värdefull. Vad det däremot innebär är att rättsläget inte är fullt så oklart som det ibland hävdas i litteraturen. Jag avslutar undersökningen med att mot bakgrund av berörda rättsfall behandla värderingsproblematiken med hänsyn till dels skyddet för aktieägarna, dels skyddet för tredje man, särskilt bolagets borgenärer.

 

Värdering vid öppen och förtäckt utdelning — närmare om problemet
Utgångspunkten för utbetalningsförbudet i 12:1 ABL och de tre angivna utbetalningsformerna är att ”utbetalningar” sker med kontanter. Det anses dock inte existera några hinder mot att en ”utbetalning” såsom laglig vinstutdelning sker med annan egendom än kontanter (sakvärden).1 Utbetalningsförbudet och de tre lagliga utbetalningsformerna omfattar såväl utbetalningar med kontanter som andra tillgångar — vederlagsfria dispositioner över bolagets förmögenhet.2

I förevarande uppsats förstår jag ensidiga värdeöverföringar som öppen utdelning. Öppen utdelning är med andra ord överföringar till aktieägarna som inte påstås vara något annat — såsom köp eller arvode — än en utbetalning av bolagets egendom.

 

Om sakvärden överförs på aktieägarna (eller tredje man)3 skall enligt en uppfattning det värde som försvunnit ur bolaget och tillgodoförts aktieägarna anses vara egendomens marknadsvärde (bruttometod eller marknadsvärdemetod).4 Marknadsvärdet går redovisningstekniskt att förena med bolagets balansräkning, om egendomen är upptagen till marknadsvärdet. Skulle emellertid egendomen ha ett marknadsvärde, som överstiger det bokförda värdet, kan det ifrågasättas om inte egendomen snarare bör anses som utdelad från bolaget till det senare värdet (nettometod). Vad som försvunnit ur bolaget inskränker sig till vad egendomen är bokförd till: bokföringslagens bestämmelser och därmed de i balansräkningen angivna värdena är normgivande och inte ett

1 Kedner, Former för koncerninterna vinstöverföringar, 2 uppl. 1990, s. 37; KednerRoos, Aktiebolagslagen, Del II, 4 uppl. 1991, 12:2.01 (härefter Kedner-Roos II) och Rodhe, Aktiebolagsrätt, 16 uppl. 1993, s. 83 f. och 87 f. 2 Det är således inte fråga om en analog tillämpning av 12 kap. ABL på vinstutdelning med sakvärden. Jfr dock annorlunda Lindskog, JT 1992–93 s. 90 rörande 12:2 ABL. 3 Utbetalningsförbudet i 12:1 1 st. ABL torde såvitt det avser tredjemansskyddsregler, särskilt bestämmelsen i 12:2 ABL, även vara tillämpligt på vederlagsfria dispositioner till förmån för tredje man. Se t. ex. SOU 1971:15 s. 310, prop. 1975:103 s. 475 f.; KednerRoos II 12:1.01 och 03; Lindskog, SvJT 1992 s. 82 f. och Rodhe, Aktiebolagsrätt, 16 uppl. 1993, s. 125 ff. 4 Se Rodhe i äldre upplagor av Aktiebolagsrätt, senast i 12 uppl. 1985 s. 103 och jfr s. 76. Härom ytterligare nedan.

568 Jan Andersson SvJT 1993 hypotetiskt försäljningsvärde. (Stundom sammanfaller värdena; jämför 14 § bokföringslagen.)

 

Typfall 1. Grönsaken AB innehar en fastighet vars marknadsvärde (försäljningspris) kan uppskattas till 100 milj. kr. Fastigheten är bokförd till 50 milj. kr. Om Grönsaken AB vederlagsfritt för över fastigheten till aktieägaren Avocado AB skulle tillgången med tillämpning av nettometoden anses utdelad från bolaget med 50 milj. kr och med tillämpning av bruttometoden med 100 milj. kr. I det förra fallet är det tillräckligt att bolaget disponerar över utdelningsbart fritt eget kapital5 enligt 12:2 ABL med 50 milj. kr.6 Med tillämpning av bruttometoden måste bolaget ha ett utdelningsbart fritt eget kapital om 100 milj. kr.

 

En tredje metod — s. k. anskaffningsvärdemetod7 — går ut på att utdelade tillgångar skall anses ha frånhänts bolaget till det värde varmed de anskaffades (och med beaktande av den skattekostnad som transaktionen innebär för bolaget).8

Grönsaken AB anskaffade förutnämnda fastighet för 70 milj. kr. Fastigheten är bokförd till 50 milj. kr och marknadsvärdet uppgår till 100 milj. kr. Om fastigheten överförs på Avocado AB förutsätts att bolaget disponerar över utdelningsbart fritt eget kapital om 70 milj. kr (jag bortser från eventuell skattekostnad). Huruvida motsvarande tillämpning skall användas om anskaffningsvärdet överstiger marknadsvärdet är jag osäker över; jämför dock värderingsreglerna i 14–15 §§ bokföringslagen (inkonsekvent nog marknadsvärdet?). Och vad gäller enligt nettometoden,9 om det bokförda värdet överstiger marknadsvärdet (marknadsvärdet)?

 

Så här långt har jag berört värderingsfrågan i samband med öppen utdelning med sakvärden. Den aktualiseras dock även vid förtäckt utdelning, dvs. typiskt sett en helt eller delvis vederlagsfri förmögenhetsöverföring till aktieägare som sker i annan rättslig skepnad

 

5 Med utdelningsbart fritt eget kapital förstår jag alltså medel som kan användas för utdelning enligt både 12:2 1 st. och 2 st. ABL. Uttrycket kan dessvärre uppfattas som en tautologi — termen fritt eget kapital brukar ju i och för sig förstås som till aktieägarna utdelningsbara medel — men det beror uteslutande på hur 12:2 har konstruerats: 12:2 1 st. ABL inskränker vinstutdelning till fritt eget kapital på samma gång som försiktighetsregeln i 12:2 2 st. ABL hindrar vinstutdelning med en viss (generellt obestämd) del av det fria egna kapitalet. 6 Jag bortser här och i det följande från huruvida skattekostnad för det sakvärdesutdelande bolaget, vilket orsakas av transaktionen, skall beaktas i prövningen av om dispositionen är tillåten enligt t. ex. 12:2 ABL. Måste det utdelningsbara beloppet täcka den utdelade tillgångens värde (enligt någon av värderingsmetoderna) och dessutom beräknad skatt? Se härom bl. a. Kedner, Former för koncerninterna vinstöverföringar, 2 uppl. 1990 s. 44 f. Någon bestämd uppfattning i frågan har jag ännu inte, men det framstår inte som orimligt att besvara den jakande (jfr den sammanlagda förmögenhetsminskning för bolaget som är en följd av sakvärdesutdelningen). 7 Se Kedner, Balans 1983:9 s. 14 ff. och senare i Former för koncerninterna vinstöverföringar, 1 uppl. 1985 s. 35 ff. Notera dock numera 2 uppl. av samma arbete s. 37 ff., särskilt s. 42 ff., vari marknadsvärdet förordas. Härom ytterligare nedan. 8 Kedner, Balans 1983:9 s. 19. Se om skattekostnad not 6 ovan. 9 Jfr Teodor Leffler i JT 1992–93 s. 744 f. om problemet i tillämpningen av bruttometoden.

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 569 såsom köp, byte, tjänst eller saklega. Vid förtäckt utdelning överstiger värdet av bolagets prestation värdet av aktieägarens motprestation. För tillämpningen av bestämmelserna om vinstutdelning, t. ex. 12:2 ABL om utdelningsbart belopp, kan frågan preciseras som huruvida värdet av aktieägarens prestation skall jämföras med det bokförda värdet, anskaffningsvärdet eller marknadsvärdet av bolagets prestation. Beroende på vilken värderingsmetod som används, och om det härvidlag existerar en skillnaden mellan värdet av bolagets och aktieägarens prestation, skall rättshandlingen antingen anses som förtäckt utdelning eller som ett ”affärsmässigt” avtal. Om det föreligger en värdeskillnad mellan prestationerna, skall denna som varande förtäckt utdelning åtminstone motsvaras av utdelningsbart belopp enligt 12:2 ABL.

 

Typfall II. Grönsaken AB överlåter förutnämnda fastighet till Avocado AB för 70 milj. kr (bokfört värde 50 milj. kr, anskaffningsvärde 70 milj. kr och marknadvärde 100 milj. kr). Beroende på vilken värderingsmetod som tillämpas blir resultatet följande alternativ: (1) Med nettometoden har bolaget gjort en realisationsvinst om 20 milj. kr och det är sålunda inte fråga om någon förtäckt utdelning. (2) Med tillämpning av anskaffningsvärdemetoden har bolaget varken förlorat eller vunnit något på affären. Fastighetens anskaffningsvärde motsvaras av försäljningsvärdet. Bestämmelserna om vinstutdelning i 12 kap. ABL aktualiseras inte. (3) Om man i stället väljer bruttometoden (marknadsvärdemetoden), innefattar försäljningen en förtäckt utdelning om 30 milj. kr. Detta belopp måste motsvaras av utdelningsbara medel enligt 12:2 ABL.

 

Sammanfattningsvis kan det konstateras, att både vid öppen och förtäckt utdelning med sakvärden uppkommer spörsmålet hur bolagets prestation skall värderas för vinstutdelningsreglerna i ABL. Är det det värde till vilket egendomen är bokförd i bolagets räkenskaper, dess anskaffningsvärde eller marknadsvärde (försäljningspris)?

 

Om rättsläget enligt litteraturen sedan 1980-talet och där behandlad rättspraxis
I litteraturen företrädde Knut Rodhe länge den uppfattningen att bolagets prestation skall värderas efter marknadsvärdemetoden.10 En åsikt som först ifrågasattes av Harry Margulies och Carl Martin Roos i en artikel i Balans 1981:8,11 vilka menade att bolagets prestation i stället borde värderas efter nettometoden. Enligt författarna ger varken 12:2 ABL eller förarbeten någon vägledning för

 

10 Till och med 12 uppl. 1985 av Aktiebolagsrätt på s. 103. Jfr för en liknande uppfattning Erik Danielsson i SvJT 1954 s. 576 f. nedan. 11 S. 26 ff. Håkan Nial torde vara den första företrädaren för nettometoden, se SvJT 1955 s. 256 f. och härom nedan.

570 Jan Andersson SvJT 1993 vilken metod som skall tillämpas. Inte heller ABL:s grundprinciper och anslutande regler ger något klart besked. Nettometoden uppges vara den enklaste och mest ändamålsenliga.12

Margulies-Roos menar att det mot bakgrund av NJA 1951 s. 6 I och II möjligen kan hävdas, att nettometoden har ett starkare stöd i ABL.13 I båda avgörandena hänvisar HDs majoritet till att uttag av tillgångar, som omfattar mer än utdelningsbart belopp, skulle anses som ”otillåten vinstutdelning”.14 Återbäringsskyldighet15 förelåg ”oavsett att samtliga aktieägare samtyckt till åtgärderna [i mål II ”åtgärden”] och oavsett att [Suecias respektive Elegants] kvarvarande tillgångar må på grund av dolda reserver eller annorledes hava täckt dess dåvarande skulder, inberäknat de bundna fonderna”.16 Något stöd för nettometoden är NJA 1951 s. 6 I och II enligt mitt förmenande inte. Vad HDs majoritet åsyftar med berörda uttalande är i båda avgörandena att man skall utgå från storleken på det utdelningsbara beloppet enligt den fastställda balansräkningen.17 Härvidlag saknar det betydelse att bolagets tillgångar sådana de redovisas i balansräkningen innefattar dolda reserver. Värden som i och för sig — om de fick påverka balansräkningen — skulle höja värdet av bolagets tillgångar och därför även storleken på det fria egna kapitalet. Det utdelningsbara beloppets storlek måste noggrant skiljas från den förmögenhetsdisposition varigenom aktieägarna tillgodogör sig bolagets

 

12 Margulies-Roos a. a. s. 33. 13 A. a. s. 32. 14 Referatet s. 25 och s. 37. 15 Den rättsliga grunden för återbäringsskyldigheten stadgades — såsom i 12:5 ABL i gällande rätt — i 54 § 1910 års aktiebolagslag och 4 § 1943 års lag (SFS 1943:28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag (I) respektive 73 § 2 mom. 1944 års aktiebolagslag (II). Lindskog har i SvJT 1992 s. 96 hävdat att HDs majoritet i Sueciamålet (I) ej explicit angett den ”rättsgrundsats” varpå återbäringsskyldigheten vilar. Denna framgår dock i referatet på s. 25 av hänvisningen till nämnda lagrum. Någon skillnad mellan Suecia- och Elegantavgörandena existerar alltså inte; jfr till synes annorlunda Lindskog a. a. s. 97 f. — Återbäringsskyldigheten (”rättsärendets ogiltighet” enligt justitierådet Karlgren på s. 30 i referatet) är i sin tur en följd av att aktieägarna inte vederlagsfritt äger disponera över bolagets förmögenhet i strid mot tvingande lag uppställd i tredje mans intresse (jfr hänvisningen i referatet på s. 25 till 54 § 1910 års aktiebolagslag och i referatet på s. 37 till 73 § 1 mom. 1944 års aktiebolagslag och att båda ”avser att bereda rättsskydd även för tredje man” samt dessutom NJA 1948 s. 651 på s. 666 f.). Detta kan också uttryckas som att aktieägarna inte vederlagsfritt äger disponera över bolagets förmögenhet i strid mot de tvingande bestämmelserna om skyddet för det bundna egna kapitalet, som är uppställt i bl. a. fordringsägarnas intresse. — För övrigt bör det framhållas att ondtrosrekvisiten i målen, dvs. motsatsvis godtrosskyddet för aktieägarna, grundade sig på rättsgrundsatsen condictio indebiti (I) respektive en analog tillämpning av godtrosskyddet i 73 § 2 mom. 1944 års aktiebolagslag (II) och inte bestämmelserna om befogenhetsöverskridande; Se Bramsjö SvJT 1953 s. 246 och jämför SOU 1941:9 s. 284; Stenbeck-Wijnbladh-Nial, Aktiebolagslagen, 6 uppl. 1970, s. 180 och särskilt Karlgren, Handelsrätt, 8 uppl. 1969, s. 71. Annorlunda Danielsson, Aktiekapitalet 1952, s. 236 f. (kritisk men med hänvisning till ett uttalande i SOU 1941:9 s. 654, vilket enligt min mening inte rör befogenhet utan syftar på avsaknad av behörighet för de verkställande organen och rättsgrundsatsen condictio indebiti och en analog tillämpning av nyss nämnda 73 § 2 mom. 1944 års aktiebolagslag) och Lindskog i SvJT 1992 s. 95 ff. samt jämför Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 4 uppl. 1993, s. 67. 16 Referatet s. 25 och s. 37. 17 Jfr annorlunda underrätterna i båda avgörandena. Se t. ex. rådhusrättens dom i NJA 1951 s. 6 I på s. 18 f.

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 571 tillgångar. Att dolda reserver och dylikt inte skall beaktas vid beräkningen av det utdelningsbara beloppet har inget att göra med själva förmögenhetsdispositionen — ”utbetalningen/utdelningen”. Förmögenhetsdispositionen skall värderas för sig och därefter jämföras med utdelningsbart fritt eget kapital (t. ex. utdelning av sakvärde om 100 000 kr jämfört med 110 000 kr i utdelningsbart fritt eget kapital). Se vidare nedan.

 

Att anskaffningsvärdet skall komma till användning för att bestämma värdet av bolagets prestation fördes några år efter MarguliesRoos fram av Gösta Kedner.18 Metoden baserar sig på tanken, att eftersom tillgångar, skulder och eget kapital tillförs balansräkningen på anskaffningsvärdebasis, bör värden som vederlagsfritt frånhänts bolaget räknas av efter samma värderingsgrund.19 Litteraturöversikten utgör en sammanfattning av debattens förlopp under 1980-talet. Rättsläget var med utgångspunkt i litteraturen i hög grad oklart; möjligen med ett starkare stöd för nettometoden alternativt anskaffningsvärdemetoden än bruttometoden.20 Med 1990-talets inträde tog debatten en ny vändning. I andra upplagan av Former för koncerninterna vinstöverföringar framför Kedner den åsikten, att det är bruttometoden som bör användas.21 En förvärvad tillgång förs in i redovisningen till anskaffningsvärdet och förs ut ur redovisningen till marknadsvärdet. Detta bör gälla både när tillgången säljs och när den används för utdelning.22 I och med Kedners senare inlägg hyste jag under något år den åsikten att debatten väl fick betecknas som avslutad. Nettometoden och anskaffningsvärdemetoden framstod inte längre som något verkligt alternativ. Men jag misstog mig grundligt. Under det senaste året har i några artiklar nettometoden återigen förts fram som den korrekta lösningen på problemet.23

 

 

18 Balans 1983:9 s. 14 ff. och senare i 1 uppl. 1985 av Former för koncerninterna vinstöverföringar s. 35 ff. 19 Balans 1983:9 s. 18. 20 Rodhe synes t. ex. i flera upplagor på senare tid ha företrätt anskaffningsvärdemetoden; dock inte utan förbehåll. Se första gången i 13 uppl. 1987 av Aktiebolagsrätt på s. 80 och senast i 15 uppl. 1990 på s. 82 f. I den nyligen utkomna 16 uppl. 1993 på s. 88 beskriver emellertid Rodhe rättsläget på följande vis: ”Det råder delade meningar om vilken av dessa metoder som skall tillämpas och man avvaktar för närvarande (1993) ett vägledande prejudikat. (Not utelämnad)”. Jfr därtill om nettometoden/anskaffningsvärdemetoden t. ex. Posselius–Grosskopf–Gometz–Huldén, Skyddet för aktiebolagets egna kapital, 2 uppl. 1990, s. 23 och s. 65. En företrädare för bruttometoden är Torsten Sandström, se Balans 1982:2 s. 25 ff. 21 1990 s. 37 ff. särskilt 42 ff. 22 A. a. s. 43. 23 Se bl. a. Ulf Gometz och Lennart Huldén i Balans 1992:12 s. 35 ff.; Stefan Lindskog i JT 1992–93 s. 86 ff. och Teodor Leffler i JT 1992–93 s. 739 ff. Se däremot Per Thorell, Några bolagsrättsliga aspekter på företagsombildningar i Omstrukturering av företag, Nordiska skattevetenskapliga forskningsrådets skriftserie NSFS 29, s. 254 ff. särskilt s. 256 f., vilken förordar marknadsvärdet.

572 Jan Andersson SvJT 1993 Om problemet i litteraturen på 1950-talet
Med hänsyn till den debatt som förevarit sedan början av 1980-talet får läsaren intrycket att värderingsproblematiken skulle vara ett för dagen typiskt rättsligt problem. En fråga som t. ex. inte var aktuell vid tiden för NJA 1951 s. 6 I och II. Detta är emellertid ett felaktigt intryck. Värderingsproblemet uppmärksammades redan i mitten av 1950-talet — i anledning av just NJA 1951 s. 6 I och II — av Erik Danielsson med en replik av Håkan Nial.24 För Danielsson rörde frågan i vad mån förtäckt vinstutdelning kunde vara oåtkomlig för återbäringskrav i bolag vars verksamhet fortsätter (NJA 1951 s. 6 I och II rörde aktiebolag i konkurs). Med ”förtäckt utdelning”25 avses åtgärder, vilka inte redovisas som vinstutdelning men i realiteten är sådan.26 Danielsson utgår från att bolagets prestation skall värderas efter det ”verkliga värdet” (marknadsvärdet).27 Nial företrädde i motsats till Danielsson en lösning, som jag förstår som en nettometod. Det kunde med NJA 1951 s. 6 I och II inte antas,28 att HD besvarat frågan om förutsättningarna för en tillåten förtäckt vinstutdelning, som sker i den formen att bolaget till aktieägare säljer tillgång för ett pris, som motsvarar det i balansräkningen upptagna värdet på tillgången, men uppenbart understiger det verkliga värdet. En dylik transaktion medför ingen förändring av balansräkningens ställning, och om enligt den senaste fastställda balansräkningen bolagets bundna egna kapital är intakt, finns det inte någon anledning att av hänsyn till borgenärerna bedöma transaktionen som otillåten utdelning (i varje fall om reservfonden är fylld).29 Sammanfattningsvis kan det konstateras, att rättsläget enligt såväl äldre som yngre litteratur är oklart. En vedertagen uppfattning i litteraturen är att det inte heller finns något avgörande från HD som är definitivt vägledande i ämnet; i varje fall har värderingsfrågan inte lösts i NJA 1951 s. 6 I och II, 1966 s. 475, 1976 s. 60, 1976 s. 618, 1980 s. 311 och 1990 s. 343.

 

 

24 Danielsson i SvJT 1954 s. 576 f. och Nial i SvJT 1955 s. 256 f. Jfr ock Bomgren i SvJT 1955 s. 62 ff. (företrädare för anskaffningsvärdemetoden?) och återigen Danielsson i SvJT 1955 s. 273 ff. 25 Det exempel Danielsson använder sig för att illustrera värderingsproblemet förstås här som öppen sakvärdesutdelning. Jfr Danielsson SvJT 1954 s. 576. 26 Danielsson SvJT 1954 s. 575. 27 Danielsson SvJT 1954 s. 576 f. och se där närmare om hur sakvärdesutdelning enligt Danielsson bör behandlas. 28 Enligt Nial bygger Danielsson sitt resonemang på NJA 1951 s. 6 I och II. Detta torde inte vara riktigt; jfr Danielsson a. st. 29 SvJT 1955 s. 256 f.

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 573 Det ”bortglömda” avgörandet NJA 1962 s. 461
Enligt min mening gav dock HD redan för mer trettio år sedan i NJA 1962 s. 461 uttryck för en i allmänhet tillämplig värderingsprincip. Avgörandet framstår vid en första anblick som ointressant för den aktiebolagsrättsliga regleringen. Rubriken anger att målet rör tolkning av testamente.

 

Genom testamente av den 30 mars 1931 förordnade Alma R. att en närmare angiven del av hennes kvarlåtenskap skulle förvaltas av notariatavdelningen vid Skandinaviska banken och vara fördelad på två olika lotter, varav en var avsedd för Sven R. Sven R. skulle ej erhålla någon äganderätt utan endast rätt att under sin livstid uppbära avkastningen. Alma R. avled 1939, varpå testamentet trädde i kraft. I den för Sven R. avsedda testamentslotten ingick bl. a. 30 stamaktier i Stockholms enskilda bank. År 1951 erbjöd nämnda bank till försäljning aktier i Vikmanshytte bruksaktiebolag. Erbjudandet från Stockholms enskilda bank innebar att innehavare av stamaktier i banken under drygt en månads tid 1951, med företrädesrätt framför icke-aktieägare, för varje femtal aktier skulle få teckna sig för köp av en aktie i bruksbolaget till en kurs av 120 kr. Erbjudandet utnyttjades för att förvärva 6 aktier i bruksbolaget. Den 19 november 1951 noterades aktierna för första gången på börsen; köpkursen var då 205 kr/aktie. Under teckningstiden hade aktierna betingat ett pris på marknaden av omkring 195 kr. Upprinnelsen till den civilrättsliga processen var att Sven R. i sin självdeklaration inte tog upp ifrågavarande inköpsrätt som inkomst. Taxeringsnämnden fann Sven R. skattskyldig för den på honom belöpande andelen av förmånen, vilken uppskattades till 450 kr, motsvarande inköpsrättens genomsnittliga börsvärde eller 15 kr per aktie (x 30 st.). Taxeringen fastställdes slutligen av RegR:n (se RÅ 1957 ref. 42). Efter stämning å Skandinaviska banken i sin egenskap av förvaltare av testamenteslotten yrkade Sven R. att, enär 450 kr måste anses utgöra avkastning å testamentslotten, banken måtte förpliktas utge till honom samma belopp. Såväl rådhusrätten som hovrätten förpliktade Skandinaviska banken att utge nämnda belopp.

 

Nu undrar läsaren vad detta har med värdering av sakvärden att göra? Det aktuella målet kom i HD att handla om hur man skall bedöma värdet av den fördel som tillkommer aktieägare genom att de erbjuds förvärva aktier i ett annat bolag till ett värde understigande marknadsvärdet. För det första: innebär ett erbjudande av nämnt slag som utnyttjas att något ekonomiskt värde överförts på aktieägarna? För det andra: skall en sådan ekonomisk värdeöverföring bedömas som förtäckt utdelning i aktiebolagsrättslig mening? För det tredje: skall värdeöverföringen — oavsett om den är att betrakta som förtäckt utdelning eller ej — anses som ”avkastning” i den bemärkelse som är vedertagen och från vilken man vid tolkning av testamente skall utgå? Sistnämnda fråga ämnar jag inte närmare gå in på i detta sammanhang. Vad beträffar de två förra

574 Jan Andersson SvJT 1993 frågorna fann HDs majoritet,30 i vilken ingick justitierådet Karlgren, följande:31

Utnyttjandet av erbjudandet från Enskilda banken till dess aktieägare att med företrädesrätt framför icke-aktieägare för varje femtal aktier i banken teckna sig för köp av en aktie i bruksbolaget till en kurs av 120 kr måste, då det visade sig att aktie i bruksbolaget under teckningstiden betingade i marknaden ett pris av omkr. 195 kr, anses hava inneburit, att ett värde motsvarande skillnaden mellan nämnda belopp överfördes från banken till vederbörande aktieägare. Detta gäller oavsett om aktieägaren för ändamålet själv köpte aktier i bruksbolaget eller han å annan överlät rätten att göra sådant köp. – – – En värdeöverföring, som sker genom att aktieägare från bolaget övertaga tillgångar för ett pris som understiger marknadsvärdet, får i regel anses innefatta en förtäckt utdelning till aktieägarna. Att överföringen betraktas som utdelning är likväl icke utan vidare avgörande i det hänseende varom i målet är fråga. Såväl en å bolagsstämma beslutad som en förtäckt utdelning kan nämligen, såsom uppenbart är, hava större omfattning än att den allenast avser »avkastning» i den bemärkelse som är den vedertagna och från vilken man vid testamentets tolkning får utgå. – – – [Min kursivering.]

 

Enligt min uppfattning bör NJA 1962 s. 461 tolkas mot bakgrund av NJA 1951 s. 6. I och II samt de åsikter som kom till uttryck i litteraturen om hur bolagets prestation skulle värderas vid utdelning. Rättsläget var oklart och detta torde ha stått klart för HDs majoritet (i vilken ingick justitierådet Karlgren, som deltog i NJA 1951 s. 6 I och II samt det likartade NJA 1948 s. 651; under rubriken hänvisas även till NJA 1951 s. 6 I och II).32 Den omständigheten att värderingsproblemet torde ha varit känt för HDs majoritet innebär att majoritetens uttalande till stöd för marknadsvärdet bör tolkas som ett stöd för bruttometoden. En värdeöverföring, som sker genom att aktieägare från aktiebolag övertar tillgångar för ett pris som understiger marknadsvärdet, får i regel anses innefatta förtäckt utdelning aktieägarna. I och med att bruttometoden skall tillämpas vid förtäckt utdelning är det med hänsyn till värderingsfrågans generella karaktär uppenbart att samma metod skall tillämpas vid öppen utdelning.33

Det förtjänar dessutom nämnas att Hjalmar Karlgren redan i en uppsats i SvJT 1938 s. 187 ff. särskilt s. 208 ff. var inne på problematiken om försäljning av tillgångar till underpris till aktieägare eller tredje man. Upp-

 

30 Justitierådet Alexanderson var av skiljaktig mening. Det är värt att notera att denne i motsats till majoriteten undvek att ta ställning till den förtäckta vinstutdelningens problem. 31 Referatet s. 465 f. 32 I akten finns en hänvisning till Nial i SvJT 1956 s. 256 f. 33 Notera att sakvärdesutdelning kan definieras som ”förtäckt utdelning”. Jfr om Danielsson i not 25 ovan.

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 575 satsen berör i aktuellt hänseende främst aktiebolags försäljning av egna aktier.

 

Nästa fråga är då hur det kommer sig att NJA 1962 s. 461 inte i aktiebolagsrättsligt avseende — mig veterligen — rönt någon uppmärksamhet i litteraturen.34 För egen del tror jag att det finns flera orsaker. En av dessa är att NJA 1962 s. 461 vid en första anblick inte har det minsta med problemet att göra; avgörandet rör ju tolkning av testamente! Nu är det naturligtvis inte så att den av mig företrädda tolkningen av NJA 1962 s. 461 är invändningsfri. Jag har så här långt presenterat en subjektiv tolkning av avgörandet. Det går inte att med säkerhet avgöra om HDs majoritet hade värderingsfrågan i åtanke. Teckningsrätterna hade, såvitt framgår av referatet, varken något bokfört värde eller anskaffningsvärde. Genom att HDs majoritet i domskälen hänvisar till att aktieägares förvärv av tillgång till ett pris som understiger marknadsvärdet i regel skall anses innefatta förtäckt utdelning, har HD inte uteslutit en tillämpning av t. ex. nettometoden eller anskaffningsvärdemetoden.
    De invändningar som kan riktas mot min tolkning av NJA 1962 s. 461 måste naturligtvis tas på allvar. Den omständigheten att majoriteten uttryckligen anger marknadsvärdet som det värde som skall komma till användning vid bedömningen av om förtäckt utdelning är för handen, utesluter inte en tillämpning av en annan värderingsmetod när omständigheterna påkallar det.
    Däremot finns det med ett vidare perspektiv skäl för att tolka domskälen som ett stöd för bruttometoden. För det första saknade majoriteten anledning att så utförligt behandla den förtäckta vinstutdelningens problematik, om det inte fanns en speciell anledning. Rättsfrågan i målet rörde tolkning av uttrycket ”avkastning” i testamente och för det ändamålet behövde domstolen inte pröva om överföringen utgjorde förtäckt vinstutdelning. I och med att majoriteten ändå valde att så pass utförligt behandla förtäckt vinstutdelning, och uttryckligen som ett obiter dictum anger marknadsvärdet som utgångspunkt för bedömningen, är det enligt min mening uppenbart att domstolen önskade ge uttryck åt en generell norm.35 För det andra är det inte av avgörande betydelse, att HD inte uttryckligen hade att pröva bruttometoden contra nettometoden eller anskaffningsvärdemetoden. Vid utdelning — öppen som för-

 

34 Nial berör rättsfallet översiktligt i en av rättsfallsöversikterna i SvJT; se SvJT 1965 s. 588. 35 Av akten framgår det att parterna förde en omfattande argumentation om förmånen kunde anses utgöra förtäckt utdelning.

576 Jan Andersson SvJT 1993 täckt — är frågeställningen över huvud taget efter vilken metod bolagets prestation skall värderas och inskränker sig alltså inte bara till spörsmålet huruvida de utdelade tillgångarna har ett marknadsvärde som avviker från det i räkenskaperna bokförda värdet eller anskaffningsvärdet.
    Enligt min mening är det nödvändigt att en gång för alla bestämma sig för en värderingsmetod. En värderingsmetod som är generellt tillämplig; låt vara att bolagets prestation undantagsvis kanske skall värderas efter en annan princip (jfr uttrycket ”i regel” i NJA 1962 s. 461). NJA 1962 s. 461 ger uttryck för att marknadsvärdemetoden skall tillämpas vid förtäckt vinstutdelning. Detta gör det sannolikt att samma metod skall komma till användning vid öppen utdelning.
    I själva verket skulle nettometoden eller anskaffningsvärdemetoden mot bakgrund av NJA 1962 s. 461 kunna få märkliga konsekvenser. Antag att förutnämnda Grönsaken AB har två aktieägare, varav den ena förvärvar en bolaget tillhörig fastighet till bokfört värde och den andre får del i aktier i ett annat aktiebolag — t ex på grund av nyemission — vari Grönsaken AB har en betydande post aktier. I det förra fallet skulle bolaget blott frånhänts ett värde motsvarande det bokförda värdet alternativt anskaffningsvärdet. I det senare fallet, åtminstone med tillämpning av NJA 1962 s. 461, anses bolaget ha avhänts och aktieägaren ha tillgodoförts ett värde motsvarande marknadsvärdet av aktierna.
    Med vad nu anförts återstår två aspekter att behandla. NJA 1962 s. 461 ger i princip uttryck åt marknadsvärdemetoden. En annan värderingsmetod skulle kunna tänkas vara tillämplig om tillräckligt starka ändamålsskäl kan anföras till stöd härför. I de följande två avsnitten ämnar jag undersöka värderingsproblematiken med utgångspunkt i dels skyddet för aktieägarna, dels skyddet för tredje man.

 

Valet av värderingsmetod och aktieägarskyddet
ABL:s normer brukar vanligen delas in i sådana som är uppställda i aktieägarnas intresse såsom minoriteten och sådana som är uppställda i tredje mans intresse såsom bolagets borgenärer. Normer av det förra slaget är dispositiva; åtminstone kan de åsidosättas med samtliga aktieägares samtycke. Normer av det senare slaget är absolut tvingande i den meningen att de med bindande verkan för bolaget inte ens kan åsidosättas med samtycke av samtliga aktieägare.
    Likhetsprincipen är ett typiskt exempel på en bestämmelse av det förra slaget. Aktieägare har lika rätt i bolaget om inte annat föl-

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 577 jer av lag, bolagsordning eller samtliga aktieägares samtycke. Likhetsprincipen kommer till uttryck i 3:1 1 st. ABL. Jag skiljer härvidlag — i likhet med Nial — mellan likhetsprincipen sådan den kommer till uttryck i 3:1 1 st. ABL och generalklausulerna i 8:13 och 9:16 ABL.36 Generalklausulerna förstår jag som bestämmelser med ett begränsat tillämpningsområde vid sidan av likhetsprincipen och kommer inte närmare att behandlas här.

 

Likhetsprincipen skall iakttas vid vinstutdelning och innebär att varje aktie i förhållande till annan aktie har lika rätt till andel i bolagets vinst, om inte annat följer av bolagsordningen eller eljest överenskommits mellan samtliga aktieägare. Vid öppen eller förtäckt utdelning medelst annan egendom än kontanter uppkommer frågan hur likhetsprincipen skall tillämpas.

 

Aktieägarna X och Y i Grönsaken AB mottar utdelning på två olika vis. Beloppsmässigt är båda enligt stämmobeslut berättigade till 10 000 kr i utdelning. X erhåller 10 000 kr i kontanter från bolaget. I stället för kontanter övertar Y från bolaget en tavla bokförd till 10 000 kr (vilket antas sammanfalla med anskaffningsvärdet) vars marknadsvärde är 35 000 kr. Har Y i strid mot likhetsprincipen mottagit 25 000 kr mer i utdelning än X? Eller skall tavlan värderas efter nettometoden (i detta fall samma som anskaffningsvärdet)? I den senare situationen har Y inte tillgodoförts ett större förmögenhetsvärde än Y. Båda har uppburit utdelning med ett värde om 10 000 kr. Förutsättningarna kan ändras så att Y köper tavlan till det bokförda värdet om 10 000 kr. Tavlans anskaffningsvärde antas vara 20 000 kr. Har Y tillgodoförts utdelning i förtäckt form? Med tillämpning av nettometoden har någon förtäckt utdelning över huvud taget inte skett. Under förutsättning att beslut om vinstutdelning fattats på bolagsstämman har Y fortfarande en fordran om 10 000 kr avseende obetald utdelning (!). Värdet av Y:s prestation motsvarar värdet av bolagets prestation. Med tillämpning av anskaffningsvärdemetoden har Y mottagit ”förtäckt” utdelning med 10 000 kr, vilket motsvarar det belopp Y var berättigad till i utdelning. Med tillämpning av marknadsvärdemetoden föreligger förtäckt och otillåten utdelning med 15 000 kr i strid mot likhetsprincipen (35 000 – 10 000 (aktieägarens motprestation) – 10 000 (tillåten utdelning) = 15 000 kr).

 

En första fråga i tillämpningen av likhetsprincipen vid öppen eller förtäckt utdelning med sakvärden är om bolagets prestation skall värderas sett ur aktiebolagets eller aktieägarnas perspektiv? Om det förra alternativet skall tillämpas, finns det utan några som helst tvivel utrymme för att tillämpa samtliga tre värderingsmetoder.

 

36 Nial (i samverkan med Svante Johansson), Svensk associationsrätt, 5 uppl. 1991, s. 146. För egen del har jag svårt att se hur principen alla aktier har lika rätt i bolaget kan anses komma till uttryck, vilket är en vanlig uppfattning, som (inte) ”ägnat att bereda otillbörlig fördel för aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare” (?); må så vara att generalklausulernas tillkomst förklarar förhållandet. Jfr SOU 1941:9 s. 301 ff.

578 Jan Andersson SvJT 1993 Likhetsprincipen är uppställd i aktieägarnas intresse. Principen garanterar vid vinstutdelning att alla aktier — och aktieägare proportionellt med storleken på aktieinnehavet — behandlas lika. Följaktligen är det i tillämpningen av likhetsprincipen vid öppen eller förtäckt utdelning naturligt att utgå från det ekonomiska värde som kommer aktieägarna till godo. Bolagets prestation bör värderas sett ur aktieägarnas perspektiv.
    Vilket värde har då förmögenhetsöverföringen för aktieägarna? Utdelas kontanter är svaret givet. Utdelas saker bör marknadsvärdet vara avgörande. I tillämpningen av likhetsprincipen vid vinstutdelning är det uppenbart att en eller flera aktieägare inte på bekostnad av andra aktieägare vederlagsfritt skall kunna tillgodogöra sig ett ekonomiskt värde.
    Värderingsfrågan framstår inte som något problem om samtliga aktieägare mottar utdelning med andra tillgångar än kontanter och detta till det bokförda värdet alternativt anskaffningsvärdet. Varje aktieägare har formellt behandlats ”lika”. Likhetsprincipen har emellertid åsidosatts så snart marknadsvärdet för tillgångarna proportionellt avviker från det bokförda värdet alternativt anskaffningsvärdet: Endast om den proportionella skillnaden mellan marknadsvärdet och det bokförda värdet alternativt anskaffningsvärdet för egendomen är lika för varje aktie/aktieägare har likhetsprincipen respekterats. Med det sista exemplet har jag nått fram till tredjemansskyddet, särskilt skyddet för bolagets borgenärer. Är det möjligt att med tillämpning av 12:2 ABL, vilket är den borgenärsskyddsregel som jag ämnar upprätthålla mig vid, tillämpa en annan värderingsmetod än bruttometoden?

 

Valet av värderingsmetod och skyddet för tredje man, särskilt bolagets borgenärer
Bestämmelsen i 12:2 ABL begränsar i främst bolagsborgenärernas intresse storleken på det belopp som får användas för utdelning. 12:2 1 st. ABL hindrar vederlagsfria förfoganden över bolagens förmögenhet till aktieägarna som inkräktar på det bundna egna kapitalet (inklusive avsättningar till reservfonden). Försiktighetsregeln i 12:2 2 st. ABL förstärker skyddet genom att aktiebolagen — förutom ett intakt bundet eget kapital — i allmänhet37 inte får dela ut medel motsvarande en viss del av det fria egna kapitalet.
    Står det då i överensstämmelse med ABL och det med 12:2 ABL åsyftade borgenärsskyddet att tillämpa nettometoden alternativt anskaffningsvärdemetoden? Många företräder denna åsikt. Balans-

37 Jfr prop. 1975:103 s. 477.

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 579 räkningens värden ligger ju till grund för att bestämma storleken på det utdelningsbara beloppet och utgör därför basen för borgenärsskyddet. Vad 12:2 ABL tekniskt sett anger är att vederlagsfria förfoganden inte får inkräkta på det bundna egna kapitalet och den del av det fria egna kapitalet som följer av försiktighetsregeln. Vad 12:2 ABL inte anger är hur vederlagsfria förmögenhetsdispositioner i och för sig skall värderas. Att använda sig av balansräkningens värden för att bestämma värdet på vederlagsfria förmögenhetsöverföringar till aktieägarna är enligt min uppfattning inte en rimlig lösning. En lösning som inte heller står i överensstämmelse, trots att motsatsen görs gällande, med lagstiftningens ändamål.
    Utgångspunkten för ABL och bokföringslagen (BFL) är att bolagets rättshandlingar består av affärsmässiga transaktioner, som redovisas över resultaträkningen och framgår som en förmögenhetssammanställning i balansräkningen. Bolaget skall ses som en ”going concern” i vilken egendom och tjänster avyttras i rörelsen efter affärsmässiga överväganden. Denna grundläggande idé, varpå ABL och BFL vilar, återspeglas i BFL:s värderingsregler avseende tillgångar och skulder. Visserligen skall tillgångar och skulder värderas försiktigt i bolagsborgenärernas och andra utomstående intressenters intresse. Men detta skydd för tredje man, vilket bör betonas, bygger på antagandet att bolagets tillgångar och tjänster avyttras i rörelsen till marknadspris. Förklaringen till varför tillgångar och skulder i tredje mans intresse skall värderas försiktigt är att det förhindrar eller motverkar t. ex. fiktiva utdelningsbara vinster eller att penninglån lämnas under felaktiga ekonomiska förutsättningar. Och det är av denna orsak som värdet av bolagets tillgångar i balansräkningen i många fall kommer att avvika och understiga värdet av samma tillgångar ur ett ”verkligt” perspektiv.
    Nettometodens och anskaffningsvärdemetodens företrädare hävdar att borgenärsskyddet vid vederlagsfria förfoganden över aktiebolagens tillgångar är tillgodosett med nettometoden eller anskaffningsvärdemetoden. Ett borgenärsskydd där det tydligen saknar betydelse att ABL och BFL bygger på den grundtanken, att bolagens tillgångar och tjänster skall avyttras i rörelsen efter affärsmässiga överväganden till marknadspris. En grundtanke som inte går ut på att tillgångar och tjänster avyttras i rörelsen eller används för utdelning till det i balansräkningen bokförda värdet eller anskaffningsvärdet.
    Det borgenärsskydd som nettometodens eller anskaffningsvärdemetodens företrädare förespråkar är enligt min uppfattning fel-

580 Jan Andersson SvJT 1993 aktigt, eftersom det inte ger en korrekt bild av de överväganden på vilka värderingsreglerna i BFL vilar. Det kan inte vara riktigt att argumentera för att tillgångar och skulder skall värderas försiktigt i syfte att förhindra en övervärdering av bolagets förmögenhet, vilken består av tillgångar och tjänster som förutsätts bli avyttrade i rörelsen, till gagn för bolagets borgenärer och samtidigt hävda att det bokförda värdet eller anskaffningsvärdet är tillräckligt för att tillgodose borgenärsskyddet när tillgångarna används för utdelning. Det senare ledet är inte förenligt med förklaringen till varför och under vilka antaganden bolagets tillgångar i balansräkningen tas upp till ett annat värde än det ”verkliga”.
    Vederlagsfria förfoganden över aktiebolagens förmögenhet måste enligt min mening värderas efter de grunder på vilka tredjemansskyddet i ABL och BFL ytterst vilar: att aktiebolagen avyttrar tillgångarna i rörelsen efter affärsmässig förmåga och till marknadspris. Såväl öppen som förtäckt sakvärdesutdelning bör i enlighet med NJA 1962 s. 461 värderas efter marknadsvärdemetoden.38

 

Rättsläget i några grannländer39
Varken nettometoden eller anskaffningsvärdemetoden är mig veterligen etablerade i utländsk rätt. Både vid öppen och förtäckt utdelning skall i regel marknadsvärdet användas. I norsk rätt finns det t. ex. sedan mitten av 1970-talet ett starkt stöd för att marknadsvärdemetoden skall tillämpas.40 I tysk rätt torde bruttometoden likaledes vara tillämplig.41 Rättsläget i Danmark är jag något osäker över; utgångspunkten är förmodligen marknadsvärdet.42 I Storbritannien tillämpas i rättspraxis marknadsvärdet.43 Dock gäller en speciell avräkningsregel i section 276 Companies Act 1985 för det fall den utdelade tillgången i räkenskaperna är upptagen till ett värde som i och för sig innefattar en orealiserad vinst (t. ex. uppskriven anläggningstillgång). Vad beträffar EG-rätten finns det ingen bestämmelse härom i det andra bolagsdirektivet.44 För egen del anser jag det troligt att de där förekommande

38 Bruttometoden har tillämpats i underrättspraxis. Se t. ex. Klippans tingsrätts dom 1982-12-29 DT 213 (mål T 227/81), Karlstads tingsrätts dom 1991-11-25 DT 601 (mål T 884/90), Malmö tingsrätts, avdelning 1:3, dom 1992-01-17 DT 13 (mål T 3110-89) och Huddinge tingsrätts dom 1992-04-08 DT 462 (mål T 482/91).Karlstadmålet skall enligt uppgift prövas av Hovrätten för Västra Sverige i höst. Malmömålet kommer att prövas av Hovrätten över Skåne och Blekinge i höst. 39 Beskrivningen av rättsläget är summarisk. 40 Ot prp 1974-75 nr 19 s. 186; Skåre-Knudsen, Lov om aksjeselskaper, 3 uppl. 1987, s. 310 och Marthinussen-Aarbakke, Aksjeloven med kommentarer, 2 uppl. 1986, s. 443. 41 Jfr t. ex. Lutter i Kölner Kommentar zum AktG, 2 uppl. 1988, 58 § RdNr 107 med 57 § RdNr 15 ff. 42 Jfr t. ex. Werlauff, Selskabsret 1989, s. 209 och i Selskabsmasken 1991, s. 349 ff. 43 Jfr Aveling Barford Ltd v. Perion Ltd [1989] BCLC 626. 44 77/91/EEG; OJ C, 31.1.1977, 1–13.

SvJT 1993 Om verkliga värden och den aktiebolagsrättsliga världen 581 vinstutdelningsreglerna bygger på bruttometoden (jämför nämnda länder).

 

Något om de redovisningstekniska problemen
Bruttometodens svaghet består främst i att den är svår att förena med redovisningstekniska principer. Förvisso är det så att marknadsvärdet av utdelad egendom (eller skillnaden mellan marknadsvärdet av bolagets prestation och marknadsvärdet av aktieägarens prestation vid förtäckt utdelning) låter sig jämföras med storleken på utdelningsbart fritt eget kapital. Så långt är allt gott och väl. Men sen då? Hur skall den i balansräkningen till ett värde under marknadsvärdet upptagna tillgången föras ut ur balansräkningen? Och hur skall utdelningsbart fritt eget kapital på balansräkningens högersida reduceras för att detta på en och samma gång skall motsvara detta lägre värde och samtidigt marknadsvärdet av egendomen? Företrädare för nettometoden och anskaffningsvärdemetoden utnyttjar ofta ovanstående problem som argument för att bruttometoden inte bör tillämpas. Argumenten har otvivelaktigt sitt värde därigenom att det visar på en konflikt mellan redovisningstekniska principer och ABL/BFL. Redovisningstekniska principer kan dock inte vara avgörande i sökandet efter en rättsligt sett godtagbar lösning på värderingsproblemet. En annan sak är att de redovisningstekniska frågorna måste lösas inom en snar framtid.

 

Slutord
Debatten kring vilken värderingsmetod som är tillämplig vid öppen eller förtäckt utdelning har sedan början av 1980-talet varit livlig. Diskussionen synes ha förts utifrån antagandet att det helt saknas HD-avgöranden vari frågan berörts. Enligt min uppfattning är detta emellertid felaktigt. HD har i NJA 1962 s. 461 åtminstone i princip gett uttryck för att marknadsvärdet skall komma till användning. Motiven för att tillämpa bruttometoden är också flera. I tillämpningen av likhetsprincipen och skyddet för bolagets aktieägare, särskilt minoriteten, synes det svårt att upprätthålla någon annan metod. Tillämpas ett annat värde än marknadsvärdet är risken för majoritetsmissbruk uppenbar.
    Vad beträffar skyddet för tredje man, särskilt bolagets borgenärer, är en tillämpning av bruttometoden inte lika självklar. 12:2 anger storleken på utdelningsbart fritt eget kapital på basis av balansräkningen. Det kan därför förefalla logiskt att man i samband med vinstutdelning istället skall använda sig av de i balansräkningen upptagna värdena på bolagets tillgångar.

582 Jan Andersson SvJT 1993 Storleken på det utdelningsbara fria egna kapitalet enligt fastställd balansräkning måste dock noggrant skiljas från den förmögenhetsdisposition varigenom bolagets aktieägare som utdelning tillgodogör sig bolagets egendom. Företrädare för nettometoden och anskaffningsvärdemetoden förbiser förklaringen till varför och under vilka antaganden bolagets tillgångar i balansräkningen tas upp till ett annat värde än det ”verkliga”. Aktieägarnas disposition över bolagets förmögenhet bör värderas efter samma princip som tredjemansskyddet i ABL och BFL ytterst vilar på: att aktiebolagens tillgångar omsätts i rörelsen efter marknadsmässiga villkor. I enlighet med NJA 1962 s. 461 bör bolagets prestation vid öppen eller förtäckt utdelning värderas efter marknadsvärdemetoden. De jurister som i sin dömande verksamhet eller eljest tillämpar bruttometoden gör enligt min uppfattning alltså rätt. Den ”verkliga” världens ”verkliga” värden gestaltar sig inte annorlunda i den aktiebolagsrättsliga världen!