REINHOLD FAHLBECK, Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet. En kommentar. (Norsteds Gula bibliotek, Norstedts Juridik 1992, 282 s.)

 

Det har blivit en plåga med det geschäft som under de senaste decennierna utvecklat sig mellan olika förlag och departementstjänstemän, där de senare först skriver departementspromemorian och propositionen varefter man redigerar i egenhändigt författat offentligt tryck och utger detta som en ”kommentar” till samma lagtext. Alldeles bortsett från detta högst tveksamma sätt att skaffa sig biinkomster måste dessa arbetens vetenskapliga värde ifrågasättas. Vilken ny kunskap ger de oss?1 Inte ens rättsdogmatiken i dess mest förenklade form består ju av något enklare redigeringsarbete, utan av en omsystematisering (i förekommande fall med hänsyn till praxis samt nationell och internationell doktrin) i syfte att nå ny och fördjupad kunskap. Allt för många av de kommentarer som utgetts på senare tid saknar denna ambition, sannolikt något som sammanhänger med författarnas brist på vetenskaplig kompetens. Utvecklingen är emellertid inte slutgiltig. Kurt Grönfors kommentarer till Sjölagen och Avtalslagen är två sådana lysande undantag. Reinhold Fahlbecks kommentar till lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter (FHL) är ytterligare ett sådant. Fahlbeck har själv valt att kalla boken Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet. En kommentar. Redan titeln ger därmed besked om att här är fråga om ett intellektuellt arbete med ambition att fungera som en kommentar i begreppets klassiska mening. Det är knappast någon tillfällighet att de båda nu nämnda författarna har det gemensamt att de inte är tjänstemän utan vetenskapsmän.
    Två tredjedelar av kommentaren, den inledande avdelningen som består av kapitel 1–10, används till att sätta lagtexten i dess sammanhang. Här finns inte bara den för varje vetenskaplig betraktelse självklara genomgången av FHL:s historiska bakgrund, utan därtill en djupare genomgång och analys av författningens inplacering i och relation till andra relevanta delar av rättssystemet.
    Kapitel 4 bär rubriken Den fria opinionsbildningen och tecknar den balans mellan offentlighet och sekretess som gäller i det svenska rättssystemet, dels på den offentliga sektorn och dels på den privata. Här finns en viktigt distinktion. Den meddelandefrihet som är Tryckfrihetsförordningens (1949:105) och vår nya Yttrandefrihetsgrundlags (1991:1469) genes innebär att brott mot lagstadgad tystnadsplikt inte kan beivras annat än i de fall som uttryckligen stadgas i 16 kap. SekrL (1980:100). I den mån det förekommer avtalad tystnadsplikt, vilket ju är det normala på den privata sektorn, är denna däremot starkare. Såvitt avser vidarebefordrandet av företagshemligheter kan det alltså föreligga starkare sanktioner på den privata sektorn än på den offentliga. Därmed inte sagt att det råder total avtalsfrihet ens på den privata sektorn. Avtal om tystnadsplikt rörande brottslig eller samhällsfarlig verksamhet saknar nämligen

 

1 Man kan fråga sig hur det överhuvudtaget kan finnas en marknad för just dessa kommentarer, så länge som vi har en såpass värdefull sammanställning som NJA II.

rättsverkan. Såvitt avser anskaffandet av uppgifter föreligger över huvud taget ingen skillnad mellan privat och offentlig sektor.
    Kapitel 5 bär rubriken Konkurrens- och immaterialrätten. För att en skada skall anses ersättningsgill enligt konkurrensrättens regler skall den konkurrensförmåga som bygger på en sund och effektiv konkurrens ha nedsatts i anledning av den skadebringande handlingen. Information om bevislig brottslig verksamhet är således ingen skada i konkurrensrättens mening, och kan följaktligen inte heller medföra skadeståndsskyldighet för gärningsmannen enligt FHL. Såvitt avser rättsverkan av konkurrensklausuler mellan näringsidkare, eller mellan arbetsgivare och arbetstagare, styrs betydelsen av dessa i första hand av avtalslagens regler. Prövningen av konkurrensklausulens tillämpbarhet sker således i första hand gentemot AvtL §§ 36 och 38 — ”varken KL eller FHL har särskilt stor betydelse för att avgöra rättsverkan av konkurrensklausuler mellan näringsidkare” (83). Av särskilt intresse är (den visserligen något begränsade) möjligheten för den berättigade att med stöd av RB 15:3 yrka att domstolen vid vite förbjuder den förpliktade att, i strid med avtalet, tills dess frågan slutligt prövats starta konkurrerande verksamhet. Förbudsvitet kan dock komma ifråga endast ”om en tvist har uppkommit i den meningen att en rättegång är anhängig eller kan förväntas” (86).
    Kapitel 6 behandlar de arbetsrättsliga regler som sammanhänger med skyddet för företagshemligheter. Främst är fråga om den allmänna lojalitetsplikt som arbetstagare anses ha gentemot arbetsgivaren, och som emanerar ur arbetstagarens anställningsavtal. Ju högre befattning arbetstagaren har, desto högre krav på att han sätter arbetsgivarens intressen framför sina egna eller andras. Lojalitetsplikten innebär, dels en mer allmän tystnadsplikt, dels ett förbud att konkurrera, och detta i båda fallen alltså även utan att detta uttryckligen avtalats mellan parterna. Brott mot lojalitetsplikten kan därmed inte bara föranleda skadeståndsskyldighet och straff enligt FHL utan därtill ge grund till sanktioner rörande anställningsavtalet — disciplinär bestraffning alternativt grund för uppsägning respektive avsked.
    FHL bygger på huvudregeln att straff inte skall förekomma för avtalsbrott — reaktionerna enligt FHL är istället främst skadestånd och förbud (135). Det straffrättsliga regelverket behandlas i kommentarens kapitel 7. I de fall FHL stadgar straff tar dessa regler över konkurrerande regler i BrB. FHL §§ 3 och 4 innehåller regler om straff. Företagsspioneri (3 § FHL) föreligger när någon olovligen bereder sig tillgång till hemlighet. Röjandet eller utnyttjandet av hemligheten är (emellertid) inte straffbart ... Olovlig befattning med företagshemlighet (4 § FHL) är en form av häleribrott. Den straffbara gärningen består i att någon ”anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri”. Inte heller här utgör röjande eller utnyttjande en straffbar gärning. (149) FHL innebär att det mer sällan blir behövligt att tillämpa skadeståndsreglerna i SkL eller andra skadeståndsrättsliga regler utanför FHL. Ett viktigt undantag är skadeståndsreglerna i MBL. Dessa tar över FHL:s regelverk så snart arbetstagare brutit mot kollektivavtalsreglerad tystnads-

plikt. Annars har lagstiftaren genom FHL infört en samlad reglering av skadeståndsansvar när fråga är om företagshemligheter. Regelverket behandlas i kommentarens åttonde kapitel. En väsentlig skillnad mellan FHL och annan skadeståndsrätt är att FHL har mer generösa regler för beräkningen av skadeståndsbeloppets storlek. Skadestånd som utdöms med stöd av FHL skall nämligen sättas så högt att det ”aldrig ter sig fördelaktigt att kalkylera med möjligheten att angripa någon annans företagshemlighet” (255). Såvitt jag kan förstå innebär detta att domstolen, vid bestämmandet av skadestånds storlek, i första hand inte skall beakta skadeståndets reparativa funktion (vilket ju, tillsammans med allmänna regler om bevisbördans placering, normalt leder till ersättningsbelopp som inte täcker skadan) utan i första hand dess preventiva. Domstolen skall således, vid tvekan om vilket skadestånd som skall utdömas, i första hand låta sig styras inte av att kompensera den skadelidandes skada utan av behovet att näpsa den skadevållande på ett sådant bestämt sätt att ingen skadevållande skall sväva i tvivel om att det verkligen inte var värt det. (Jfr SOU 1992:84) I den första avdelningens två avslutande kapitel behandlas kortfattat även relevanta processrättsliga regler (kapitel 9) och konsekvenserna av en EG-anpassning (kapitel 10). Avdelning II fullbordar kommentaren med en paragrafanknuten lagkommentar. Denna är föredömligt kort och koncis, och behöver inte heller vara längre med den möjlighet till djupare förståelse som läsaren får genom avsnitten i kommentarens första avdelning.
    Jag har alltid tyckt om Fahlbecks arbeten. Han skriver lättläst, engagerat och om intressanta problem. Någon gång — framför allt i de första upplagorna av läroboken Praktisk arbetsrätt — har säkerligen den pedagogiska ambitionen givit en förenklad bild av rättsläget. Å andra sidan har han alltid varit mån om att behandla rättsområdet rättsdogmatiskt funktionellt, och inte väjt för samhällsvetenskapliga ansatser där det varit rimligt. Att läsa Fahlbeck ger därför alltid — enligt min erfarenhet — djupare förståelse än rent lagorienterade arbeten som visserligen är så mycket enklare att författa, men som ger läsaren fragmentarisk och därmed ideologiskt belastad (dvs. ideologisk i meningen falsk) kunskap om regelverkets ”grundbult”. Kommentaren till den kontroversiella lagen om företagshemligheter har inga sådana brister. En hel del korrekturfel — något som blivit allt vanligare när vi utrustats med datorkraft — stör, men inte så att det påverkar omdömet att fråga är om en gedigen kommentar som på ett föredömligt sätt söker, inom traditionella rättsdogmatiska ramar, placera in författningen i den kontext den avser att verka. Fahlbecks kommentar är ett exempel på att det inte finns någon motsättning mellan det vetenskapliga arbetet och det praktiskt användbara, så länge läsaren accepterar att det svåra är svårt och att även läsaren därför måste anstränga sig. Om det finns någon motsättning så finns den i så fall mellan det kritiska och det anpassade, mellan det ambitiösa och det ytliga, mellan det vetenskapliga arbetet och geschäftet.
Dennis Töllborg