A. E. ANTON, Honorary Professor of Law in the University of Aberdeen with P. R. BEAUMONT, Lecturer in Law in the University of Aberdeen. Private International Law. A treatise from the standpoint of Scots law. Second Edition, W. Green, Edinburgh 1990.

 

På senare år har ett större antal böcker inom den internationella privaträttens område utgivits i Storbritannien. Välkända klassiker som Cheshires och Norths Private International Law (12th Edition, 1992) och Diceys och Morris’ Conflict of Laws (11th Edition, 1987) har fått flera, låt vara till omfång betydligt ”magrare” konkurrenter, såsom Colliers Conflict of Laws (1987) och Jaffeys Introduction to the Conflict of Laws (1988). Likaså har det utgivits monografier på vissa specialområden, ofta av både läroboks- och handbokskaraktär, såsom Lasoks och Stones Conflict of Laws in the European Community (1987), Plenders The European Contracts Convention (1991) och Kayes Private International Law of Tort and Product Liability (1991). Den till synes sjudande aktiviteten har att göra med de djupgående förändringar som under de senaste årtiondena ägt rum i den internationella privaträtten i Storbritannien. Den tidigare så dominerande case law har på många centrala områden ersatts av eller kompletterats med lagstiftning. En icke obetydlig roll i detta sammanhang spelar den reglering som grundar sig på vissa EG-konventioner inom den internationella privaträttens område. Av betydelse är också att Storbritannien numera anslutit sig till flera konventioner som antagits vid Haagkonferensen för internationell privaträtt eller vid Europarådet.
    Skottland är emellertid inte England ens på den internationella privaträttens område. Unionsavtalet från 1707 mellan England och Skottland förenade visserligen länderna till ett konungarike, Storbritannien, men lämnade det skotska rättssystemet och det skotska rättsväsendet oberörda. Såsom Anton konstaterar: ”For the purposes of Scots private international law England remains, apart from statute, in the position of a foreign country.” (s. 7). Ändå är likheten stor mellan de två rättssystemen, inte minst på grund av en gemensam lagstiftningsmakt och gemensam högsta domstol (House of Lords). Enligt det nu recenserade verket behandlas engelska domstolsavgöranden med stor respekt i Skottland. En skotsk domstol är också benägen att följa dem förutsatt att de inte strider mot skotska avgöranden.
    Den skotsk-engelska samlevnaden i samma rike men under delvis olikartade rättsregler har under årens lopp givit upphov till en mängd intressanta internationellt-privaträttsliga fall. Ett välkänt exempel är äktenskap ingångna av giftassugna unga engelskor och engelsmän i den skotska gränsstaden Gretna Green. I motsats till lagen i England krävdes i Skottland inte förmyndarens samtycke till äktenskap ingångna av minderåriga, vilket ofta resulterade i att de unga tu, med föräldrarna i hälarna, tog sig till Skottland och förenade sig i äktenskap där. Detta exempel brukar i den internationellt-privaträttsliga litteraturen världen över

anges som typexempel på ett internationellt-privaträttsligt kringgående av lag (fraude à la loi).
    Det ledande internationellt-privaträttsliga verket i Skottland har allt sedan det utkom år 1967 varit Antons Private International Law. Detta verk ingick i den litteraturkurs som jag tog för juris licentiat-examen vid Helsingfors universitet i slutet av 1970-talet och innebar då en stor läsupplevelse. Framför allt föreföll boken betydligt mer lättläst än Cheshires och Norths samt Diceys och Morris’ redan då bastanta framställningar. Bokens värde minskades dock påtagligt av att den på många områden framstod som föråldrad.
    Den andra upplagan av boken, utgiven under medverkan av Paul R. Beaumont (numera Senior Lecturer vid University of Aberdeen), kom av trycket vid årsskiftet 1990/91. Aktualitetsdatum är 1 januari 1990, även om utvecklingen under 1990 i viss utsträckning också kunnat beaktas. Man slås av hur mycket denna boks volym ökat. Den första upplagan var på 600 sidor, den andra upplagan omfattar över 800 sidor. Åtminstone på mig har en sådan omfattning en psykologisk effekt: En bok som är så tung att man knappt orkar bära den minskar klart ens läslust. I vart fall kastar man sig inte över den på soffan i väntan på några njutbara lässtunder. Det blir snarare så att boken får stå på hyllan och konsulteras vid behov på lämpliga ställen. Antons bok är dock i Storbritannien långt ifrån ensam med en sådan utveckling. Den senaste upplagan av Cheshire och North uppgår till drygt 900 sidor, medan Dicey och Morris numera omfattar två volymer på sammanlagt 1 500 sidor.
    Det finns emellertid goda skäl till varför boken ökat så pass mycket. Den skotska internationella privaträtten har genomgått samma utveckling som den engelska. Vad som tidigare var ett relativt statiskt case lawsystem är idag ett blandat system där case law och lagstiftning står sida vid sida. Lagändringarna sedan den första upplagan utkom har varit många och den nytillkomna lagstiftningen har krävt en grundlig behandling. De nya lagarna gäller för det mesta för hela riket, men i vissa fall är det fråga om lagstiftning endast för Skottland.
    Bland de nyare lagar som uppmärksammas bör nämnas Civil Jurisdiction and Judgements Act 1982, Contracts (Applicable Law) Act 1990, Recognition of Trusts Act 1987, Child Abduction and Custody Act 1985, Maintenance Orders (Reciprocal Enforcement) Act 1972, Law Reform (Parent and Child) (Scotland) Act 1986, Bankruptcy (Scotland) Act 1985, Arbitration Act 1975 samt State Immunity Act 1978. Boken omfattar också omsorgsfullt gjorda och kvantitativt imponerande tabeller över citerade rättsfall, lagar och konventioner.
    Jag skulle vilja beskriva Antons (och Beaumonts) bok som ett gediget verk, lämpligt både som lärobok och som handbok. Avsikten har varit att systematiskt behandla den skotska internationella privaträtten, men framställningen har i stora delar allmän giltighet för hela Storbritannien. Förutom en grundlig beskrivning (också från rättsjämförande perspektiv) av den internationella privaträttens metod och olika frågeställningar, som aktualiseras, när domstolen skall lösa en tvist av internationell karaktär, beaktas ett stort antal frågor av familjerättslig, arvsrättslig, förmö-

genhetsrättslig eller processrättslig karaktär. Stoffets rikhaltighet är också betydande.
    Av intresse för en nordisk jurist torde vara framställningen angående 1982 års Civil Jurisdiction and Judgements Act, som grundar sig på EGkonventionen om domstolars internationella behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel 1968). I detta sammanhang beaktas även den parallella Luganokonventionen av 1988 mellan EG- och EFTA-staterna samt EFTA-staterna inbördes. Denna konvention trädde i kraft i Sverige 1 januari 1993. Likaså har framställningen angående EG-konventionen om tillämplig lag för kontraktsrättsliga förpliktelser (Rom 1980) sitt intresse. Denna konvention är på väg att bli tongivande inom hela Europa beträffande det kontraktsrättsliga lagvalet. Nämnas kan att HD i NJA 1990 s. 734 angående tillämplig lag för utländsk försäkringsgivares rätt till regress i Sverige uttryckligen beaktade regleringen i denna konvention.
    Det nu recenserade verket innebär knappast något intellektuellt äventyr för den som redan är invigd i den internationella privaträttens mysterier. Framställningen präglas av vad författarna kallar för en pragmatisk inställning till ämnet och dess frågeställningar: ”The pragmatists, including the present writers, do not see an overarching theory that satisfactorily explains why States apply the rules of foreign legal systems, or why they limit their own jurisdiction, or recognize the decisions of foreign courts. They know that for many hundreds of years this has happened and assume that it will continue to happen.” (s. 42). I en bok som denna är en sådan inställning knappast någon nackdel. Viktigare än nya tillvägagångssätt, hur stimulerande de än må vara, är en mångsidig och pålitlig redogörelse för rättsläget beträffande diverse spörsmål. Själv har jag i undervisningssammanhang haft en hel del utbyte av boken, inte minst av författarnas ställningstaganden vad gäller tolkningen av vissa omdiskuterade bestämmelser i den ovan angivna kontraktsrättsliga EGkonventionen från 1980 (särskilt art. 7).
    Jag kan avslutningsvis inte låta bli att fasa över hur dyra juridiska böcker blivit. Det nu recenserade verket fick man för £ 95 i Storbritannien när det utkom; beställs boken genom en svensk bokhandel kan priset bli det dubbla. Detta exempel är inte ovanligt. Trots att vi lever i tider då juristutbildningen skall internationaliseras också vad gäller kurslitteratur, torde det vara orimligt att förvänta sig att studenterna kan lägga ner sådana här belopp på (ett enstaka verk i) kurslitteraturen. Detta gäller även de fördjupningskurser i slutskedet av studierna som hålls på engelska. Eftersom även biblioteksresurserna har sina gränser, blir en följd härav att man får nöja sig med billigare och ofta sämre alternativ vid val av kurslitteratur. Man får hoppas på att prisutvecklingen tvingar författarna till att slopa det mindre relevanta ur sina framställningar.
Maarit Jänterä-Jareborg