Ändring av entreprenörens arbete — replik på en replik
I en tidigare uppsats publicerad i SvJT 1992 s. 738–755 har jag behandlat problem rörande ändringar av entreprenörens arbete i långsiktiga entreprenadavtal. Med anledning av den artikeln har det sedan uppstått en debatt i tidningen. Förbundsjuristen Per Ossmer framförde i en replik i SvJT 1993 s. 278–288 en rad praktiska synpunkter på de juridiska problem som kan uppstå vid vid den här typen av avtalsrelationer. Jag kommer nu med ett kort svar på Ossmers inlägg.
    Till en början vill jag konstatera att det är glädjande att det har uppstått en debatt kring den här sortens problem och att det varit mycket värdefullt att få ta del av Ossmers praktiska erfarenheter på området.
    På några punkter delar jag emellertid inte Ossmers åsikter. För det första anför Ossmer att entreprenören endast besitter en teoretisk möjlighet att stoppa arbetet för det fall att parterna inte kan enas om till exempel priset för ändringsarbetena.1 I praktiken kommer entreprenören, enligt Ossmer, ytterst sällan att kunna göra detta, bland annat med tanke på kapitalkostnaderna.2 Snarare skulle det vara så att det i stället är entreprenören som är beroende av beställarens välvilja.3 Jag vill påstå att det snarare är så att den saken till stor del är beroende av hur den aktuella marknaden just för tillfället ser ut. I en högkonjunktur med stor efterfrågan kan jag mycket väl tänka mig att det i stort sett är entreprenören som ensam dikterar villkoren för ett ändringsarbete. Godtar inte beställaren entreprenörens krav återstår endast möjligheten att snabbt försöka få en annan entreprenör att utföra arbetet, något som kan vara svårt i goda tider när entreprenörernas orderböcker är fulltecknade för lång tid framåt. I en lågkonjunktur däremot är det beställarens tur att bli herre på täppan. Så fort det är ont om arbete är givetvis entreprenörfirmorna angelägna om att erhålla så mycket extra arbete som möjligt, något som i de flesta fall också kommer att återverka på priset för ändringsarbetet.
    Oavsett detta är den kanske mest intressanta frågan inte hur det faktiskt brukar gå till i praktiken, utan snarare den vilka åtgärder parterna enligt kontraktet har möjlighet att vidta i en viss enskild situation.4 Genom att regleringen i exempelvis ABA 78 inte förhindrar entreprenören att stoppa arbetet för att därigenom sätta press på beställaren utsätter sig den senare för en större risk än om man från början hade skrivit in en sådan bestämmelse i kontraktet. När entreprenören i det enskilda fallet lägger ner arbetet kommer nog den beställare som inte såg till att hindra sin motpart från att tillgripa det förhandlingsvapnet att ångra sig dyrt.

 

1 Ossmer, s. 280. 2 Se a. a. s. 280, not 5. 3 Se a. a. s. 281 ang. de s. k. SSG-villkoren. 4 Jfr Hellner, J., i Kommersiell avtalsrätt, 3 uppl., Juristförlaget, Stockholm 1989, s. 9– 15, särskilt 10–11. Hellner hävdar där att det i mångt och mycket är ekonomiska överväganden som styr avtalsparternas handlande i stället för juridiska. Han tillägger dock att detta endast gäller som huvudregel och för normala situationer. När det gäller verkligt stora pengar eller den ena parten är i en trängd situation, kan han inte kosta på sig att vara generös. Han håller på sina juridiska rättigheter. Därför måste, även om annat inverkar, en jurist känna till rättsreglerna och veta hur man utnyttjar dem.

Jag är därmed framme vid själva poängen med min kritik av de svenska standardavtalen på entreprenadområdet. Enligt min åsikt är det till fördel för såväl entreprenören som beställaren att man i kontraktet har ett, i likhet med NF 87, väl utmejslat system för ändringar under löpande avtalstid. Det ger en ökad förutsägbarhet för båda parter, något som bör gynna marknaden som helhet på sikt. Speciellt viktigt är detta med tanke på att avtal av den här typen kan komma att vara gällande på marknaden under en lång tidsperiod med växlande konjunkturlägen. Exempelvis har AB 72 nu använts under drygt två decennier och till stor del kommit att fungera som substitut för lagstiftning på området.5 Bestämmelserna bör därför i möjligaste mån vara utformade så att de bidrar till stabiliteten på entreprenadområdet.
    Med ett väl utvecklat system för ändringar kommer man dels att kunna tillgodose beställarens behov av att snabbt och säkert kunna styra entreprenörens arbetsinsatser mot nya mål till följd av en ändrad utveckling, dels att säkra entreprenörens rätt till skälig kompensation för den ökade arbetsbördan. Genom att till systemet koppla en expert/oppmannsfunktion uppnår man en smidighet och eventuella tvister kan snabbt lösas av en tredje oberoende part.
    Vidare får parterna genom kontraktet tillgång till en beprövad lösning. Genom att förfarandet är standardiserat är systemet enkelt att använda för aktörerna i branschen. Någon individuell lösning för varje uppkommande fall behöver således inte tas fram. Samtliga aktörer vet också direkt vad systemet innebär av rättigheter och skyldigheter. I detta ligger en god del av syftet med att använda sig av standardavtal.6 Visserligen kan man invända att ett väl utvecklat och formaliserat regelverk för ändringar av den typ som finns i NF 87 leder till att flexibiliteten i parternas förhållande går förlorad.7 Frågan är dock vad flexibiliteten är värd om den ena parten saknar möjligheten att utnyttja den. Skulle kontraktets lösning visa sig alldeles omöjlig att tillämpa i ett enskilt fall har också parterna alltid möjlighet ändra avtalet genom att ersätta kontraktet i den delen med en individuell lösning. Den möjligheten har man räknat med på förhand i till exempel AB 92.8 En risk nära förknippad med den nyss omtalade är den att man skulle förlora i effektivitet på grund av att ändringssystemet blir starkt byråkrati-

 

5 Se Hellner, J., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, Juristförlaget, Stockholm 1984, s. 101. Dessutom bör noteras att AB 72 är en förädlad version av AB 65 som i sin tur bygger på AB 54. 6 Bernitz, U., Standardavtalsrätt, 6 uppl., Juristförlaget, Stockholm 1993, s. 14–15. 7 Se Ossmer, s. 285. 8 Se AB 92, 1 § 3 samt kommentaren till klausulen.

serat och stelbent.9 Enligt min mening behöver det inte bli fallet. Ett formaliserat standardförfarande bör om det utnyttjas rätt i stället leda till att kontakterna mellan parterna underlättas. I synnerhet bör det vara fallet när de som administrerar kontrakten förskaffat sig vana att handha systemet. I förlängningen kan detta medföra att antalet tvister minskar, vilket enligt mitt sätt att se utgör den verkliga vinsten med den här typen av regelverk. Slutsatsen blir därmed att en reglering inte alltid är av ondo. Den kan tvärtom bidra till att effektiviteten ökar.
    Sammanfattningsvis anser jag således att en välavvägd reglering i de på entreprenadområdet vanligen förekommande standardavtalen av dessa frågor kan komma att vara fördelaktig för såväl beställar- som entreprenörsidan. I förlängningen bör detta komma att bidra till stabilitet i avtalsrelationerna på marknaden. Ett steg i den riktningen har tagits genom det nya AB 92, men man kan enligt min mening gå ännu längre.
Johan Schelin

 

9 Jfr Ossmer, s. 285.