Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol
Den 4 mars 1993 fastställde Hovrätten över Skåne och Blekinge Malmö tingsrätts domslut från den 10 oktober 1992, avseende några internationellt-privaträttsliga frågor vilka är så intressanta att det ur rättsvetenskaplig synvinkel är beklagligt att hovrättens dom, hur ”rätt” den än må vara, inte överklagats till HD.1 Fakta i målet var relativt enkla och i princip oomstridda. Två israeliska medborgare med muslimsk trosuppfattning ingick äktenskap 1987 i Israel, varvid mannen i det vederbörligen upprättade äktenskapskontraktet utfäste sig att betala en brudpenning (mahr, i domen benämnd mohar) om 15 000 nya israeliska shekel (NIS). I islamisk rätt fungerar dylik ”köpeskilling” normalt som en ekonomisk säkerhet för kvinnan, eftersom mannen i händelse av äktenskapsskillnad är skyldig att utbetala beloppet till henne. Den aktuelle mannen var redan före äktenskapets ingående stadigvarande bosatt i Sverige, medan hustrun då hade hemvist i Israel. Makarna sammanbodde i Sverige i omkring fem månader, varefter de separerade och hustrun återvände till Israel. I oktober 1988 ansökte mannen om svensk äktenskapsskillnad. Yrkandet medgavs av hustrun, som dock krävde underhåll samt en del (11 250 NIS) av mahr. Efter en av hustrun i oktober 1990 inlämnad skilsmässoansökan upplöstes äktenskapet av en israelisk-muslimsk domstol i maj 1991, vid vilken tid den svenska skilsmässoprocessen ännu inte var avslutad.
    Malmö tingsrätt ställdes i denna situation inför ett antal intressanta frågor, varav endast de två viktigaste kan närmare behandlas här. Den första frågan var av processuell beskaffenhet: att svensk domstol i och för sig var behörig att pröva mannens skilsmässoansökan var klart (se 3 kap. 2 § 3 mom. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap), men borde inte den lagakraftvunna israeliska äktenskapsskillnaden utgöra ett rättegångshinder? Den andra frågan avsåg lagvalet: enligt vilket/vilka rättssystem bör man i en situation som den förevarande pröva hustruns krav på underhåll och mahr? Den aktuella israeliska skilsmässodomen uppfyller uppenbarligen de förutsättningar för erkännande som uppställs i 3 kap. 7 § i 1904 års lag. Tingsrätten ansåg icke desto mindre att den inte skulle erkännas i Sverige, eftersom hustrun väckt talan om äktenskapsskillnad i Israel först efter det att mannen ansökt om skilsmässa i Sverige. Någon dylik ”indirekt litispendens” har emellertid inte stöd vare sig i lagtexten eller i lagförarbetena. Den förekommer visserligen i vissa specialförfattningar på andra områden (t. ex. 8 § 1 st. 4 mom. lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område), men familjelagssakkunnigas slutbetänkande föreslår inte att en motsvarande regel införs i Sverige beträffande utländska äktenskapsskillnader utan anser att ”frågor om konflikter mellan förfaranden och beslut i olika

 

1 Enligt telefonuppgift från hovrätten har hovrättsdomen (DT 4093, målnr 137-92) vunnit laga kraft. Jag vill härmed tacka advokaten Ulf Strandmark, Malmö, för hans vänlighet att skicka mig en kopia av domen.

598 Michael Bogdan SvJT 1993 länder liksom hittills delvis får lösas i rättstillämpningen” (se SOU 1987:18 s. 222). Enligt min mening medför ”indirekt litispendens” allvarliga nackdelar om den tillämpas på äktenskapsskillnader, först och främst därför att den kan öka antalet haltande rättsförhållanden. I ett fall som det förevarande, där båda makarna var israeliska medborgare och hustrun dessutom hade hemvist i Israel, förefaller vägran att erkänna den israeliska skilsmässan mindre lyckad, eftersom denna skilsmässa med all säkerhet gäller icke blott i Israel utan även i de flesta andra länder. Utrymmet tillåter mig inte att närmare gå in på ytterligare tänkbara komplikationer av ”indirekt litispendens”, såsom om mannen i det aktuella fallet en tid efter den israeliska domen hade återkallat sin skilsmässoansökan här i riket. Och även om det aktuella äktenskapet till slut också blev upplöst genom svensk dom, så att makarna numera betraktas som frånskilda i såväl Israel som Sverige, kan tidpunkten för äktenskapets upplösning vara av rättslig betydelse i olika sammanhang.
    Svensk domsrätt att pröva hustruns krav på underhåll och mahr grundades enligt såväl tingsrätten som hovrätten på principen att dylika frågor kan tas upp i äktenskapsmål. Detta är säkert riktigt, men det kan nämnas att svensk domsrätt hade förelegat även för frågornas prövning i en självständig rättegång, ty svaranden (mannen) hade hemvist här i riket; eftersom kraven avsåg betalningsskyldighet hade det t. o. m. räckt med svarandens tillgångar i Sverige (se 10 kap. 1 och 3 §§ RB). Tingsrättens beslut att underkänna den israeliska skilsmässan och genomföra ett svenskt skilsmässoförfarande kan således inte förklaras med behovet av att här kunna pröva hustruns betalningskrav. Hovrätten fick för övrigt aldrig ta ställning till den israeliska skilsmässans betydelse, eftersom tingsrättens dom inte överklagades vad beträffar den svenska skilsmässan som sådan.
    Parternas överklaganden i hovrätten gällde däremot betalning av underhåll och mahr. Tingsrätten förpliktade mannen att till hustrun utge det yrkade mahr-beloppet, medan hustruns underhållsanspråk lämnades utan bifall. Hovrätten fastställde domslutet. Båda instanserna tillämpade härvid israelisk-muslimsk rätt (israelisk familjerätt består av olika regelkomplex för olika befolkningsgrupper beroende på deras religion), vilket synes vara ett avsteg från den kollisionsnorm som av HD formulerat i underhållsmålet NJA 1986 s. 615 (någon lagfäst svensk kollisionsnorm avseende underhåll mellan makar i utomnordiska förhållanden finns ej).
    Prejudikatet handlade, med HDs egna ord (NJA 1986 s. 619),

 

om en internationellt sett inte ovanlig situation, där en av makarna, i regel mannen, har brutit upp och fått hemvist i ett nytt land samt skilt sig där, medan den andra stannat kvar i det gamla hemlandet. I denna situation talar det förhållandet att makarna under äktenskapet haft hemvist i ett land där en av dem alltjämt bor för att det landets lag skall tillämpas. Denna lösning lär oftast leda till att underhållsfrågan prövas enligt lagen i det land där den som begär underhållsbidrag, vanligen hustrun, har sitt hemvist. Därmed ökar också förutsättningarna för att frågan skall kunna bedömas med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet, något som i och för sig är önskvärt.

Uppfattar man HDs uttalande som en med motiv försedd stadfästelse av en kollisionsregel, enligt vilken makars inbördes underhållsskyldighet skall bedömas enligt lagen i det land där makarna under äktenskapet

SvJT 1993 Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol 599 haft hemvist om en av dem alltjämt bor där, så borde tingsrätten och hovrätten i det här diskuterade målet egentligen ha tillämpat svensk rätt: makarna hade ju, låt vara relativt kortvarigt, sammanbott i Sverige under sådana förhållanden att de måste antas ha haft hemvist här och mannen bodde kvar här i riket. Tingsrätten påpekade emellertid att den aktuella situationen skilde sig från den i 1986 års fall och ansåg att anknytningen till Israel ”vid en samlad bedömning” framstod som starkare än anknytningen till Sverige. Tingsrätten synes härvid ha tillämpat ett slags ”individualiserande metod”, där hänsyn togs till en rad olika omständigheter, alltifrån att de svenska sociala förhållandena måste te sig helt främmande för hustrun till att mannen hade släktingar, däribland sin far, kvar i Israel.
    Hovrätten tillämpade också israelisk-muslimsk rätt, men med en annan motivering. Hovrätten medgav att den av HD fastslagna principen skulle leda till tillämpning av svensk rätt, men ansåg att

 

det finns övervägande skäl att i fråga om underhållsbidrag till make i stället tillämpa lagen i det land där den underhållsberättigade maken har hemvist. En sådan regel har den fördelen att underhållsfrågan i princip alltid bedöms med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet. Regeln är också lättillämpad och den kan utan olägenhet användas även i det fallet då inte någon av makarna längre bor kvar i det land där de senast haft gemensamt hemvist.

Enligt min mening är den av hovrätten utformade kollisionsregeln på de av hovrätten avgivna grunderna klart bättre än HDs regel, låt vara att båda reglerna ofta (dock inte i det förevarande fallet!) leder till tillämpning av samma lag. Hovrättens regel överensstämmer också med familjelagssakkunnigas förslag (se SOU 1987:18 s. 233).
    Israelisk-muslimsk rätt tillämpades av tingsrätten och hovrätten icke blott beträffande hustruns underhållsanspråk utan även på hennes krav mahr. Enligt tingsrätten fick mahr, åtminstone i praktiken, i likhet med underhållsskyldigheten, ses som en av äktenskapets personliga rättsverkningar, där samma lagvalsregel som beträffande underhållsfrågan analogt skulle tillämpas. Också hovrätten ansåg att samma lagval borde göras i fråga om såväl underhåll som mahr, men detta ställningstagande motiverades mera lakoniskt ”med hänsyn till vad som framkommit om institutet mohar”. För egen del hyser jag sympati för tingsrättens mera givande motivering, då makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende traditionellt i den internationella privaträtten behandlas som ett problemområde inkluderande såväl underhållsskyldighet som andra personliga rättsverkningar av äktenskap (jfr 1 § 1 mom. i den numera upphävda lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar). Mera intressant är att båda instanserna synes ha kvalificerat det i svensk rätt okända rättsinstitutet mahr enligt svensk rättsuppfattning (s. k. kvalifikation enligt lex fori): domstolarna brydde sig inte om att undersöka var i rättssystemet mahr hörde hemma enligt uppfattningen i israelisk-muslimsk rätt, utan nöjde sig med att rättsinstitutet enligt domstolens egen (dvs. svensk) rättsuppfattning närmast hörde under samma kollisionsnorm som frågor om underhåll. Att på detta sätt kvalificera enligt lex fori överensstämmer i

600 Replik om folkrätten i Mellanöstern-konflikten SvJT 1993 princip med den i Sverige rådande uppfattningen (se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl., 1992, s. 58–69 med vidare hänvisningar).
    Ett annat allmänt internationellt privaträttsligt problem aktualiserades av att mahr som sagt är okänt och saknar motsvarighet i den svenska rättsordningen. Att mahr således är ett s. k. typfrämmande rättsinstitut (se Bogdan a. a. s. 94–97) ansågs helt riktigt inte utgöra ett hinder för svensk domstol att tillämpa det. Båda instanserna ansåg dessutom att utdömandet av mahr i det förevarande fallet inte kunde anses strida mot svensk ordre public. I detta sammanhang är det av intresse att notera att det yrkade och utdömda mahr-beloppet (11 250 NIS) var lägre än det i äktenskapskontraktet överenskomna (15 000 NIS). Av handlingarna synes framgå att denna sänkning härstammade från den israelisk-muslimska skilsmässodomen, enligt vilken hustrun endast skulle utfå 75 % av brudpenningen eftersom hon fick påtaga sig 25 % av ”skulden till det inträffade”. Skuldfrågan avgörs som bekant inte av domstol i skilsmässoprocesser här i riket och krav på exempelvis ideella skadestånd i samband med äktenskaps sammanbrott skulle enligt lagförarbetena anses oförenliga med svensk ordre public (se prop. 1973:158 s. 105–106). Det är en öppen fråga hur tingsrätten och hovrätten skulle ha dömt om hustrun hade yrkat på hela den ursprungliga mahr-summan och mannen i enlighet med tillämplig israelisk-muslimsk rätt hade krävt sänkning med hänvisning till hustruns andel i skulden till äktenskapets sammanbrott.
    Rättsfallet demonstrerar hur svenska domstolar mer och mer konfronteras med exotiska främmande rättsinstitut, vilka sätter de svenska domarna på svåra prov. Enligt min mening har såväl Malmö tingsrätt som Hovrätten över Skåne och Blekinge klarat det besvärliga målet mycket väl. Det är särskilt glädjande att hovrätten inte drog sig för att öppet åsidosätta ett mindre lyckat HD-prejudikat till förmån för en ”egen”, betydligt bättre kollisionsregel.
Michael Bogdan