Torstein Eckhoff in memoriam
Den norske rättsvetenskapsmannen Torstein Eckhoff avled den 17 april 1993. Han var född 1916. Dödsfallet kom plötsligt, när Eckhoff just hade bevistat en disputation i Danmark.
Som rättsvetenskapsman blev Eckhoff känd som den som ständigt slog in på nya banor och tog upp nya problem, originellt, självständigt och med djupt engagement. Hans arbeten berör till stor del gränsområdena till andra samhällsvetenskaper, till principforskning och till rättsfilosofi. Teori och empiri var för honom lika viktiga. Att vara banbrytande var för Eckhoff vardagligt.
Denna mångsidighet bör inte undanskymma Eckhoffs insatser inom mera traditionell rättsvetenskap. I sitt första större arbete, ”Tvilsrisikoen (bevisbyrden)” (1943), framlägger han, såvitt jag vet som den förste i Norden, sin syn på beviskravet i processen som bestämningen av den utslagsgivande punkten på en skala, vars ytterpunkter är 100 % och 0 %, för sannolikheten av ett omstritt faktum. Denna metod att bestämma beviskravet tycks numera vara allmänt accepterad i Sverige, även bland dem som i huvudsak har annan mening än Eckhoff om vad som bör vara utslagsgivande för beviskravet. Det är en ovanlig prestation att vid så unga år på detta sätt leda in en diskussion i nya banor. Processrätten hörde länge till Eckhoffs huvudområden. Han har skrivit inte bara om ”Rettskraft” (doktorsavhandlingen 1945) utan även en systematisk framställning av ”Sivilprosess” (2 utg. 1971). Mitt i all annan verksamhet fann han också tid att fortsätta med diskussionen av bevisfrågorna, på ett sätt som visar att han följt med den senare utvecklingen (se Festskrift till Bolding, 1992, s. 85–103).
Så småningom blev förvaltningsrätten Eckhoffs huvudområde inom rättsvetenskapen, och hans lärobok i ”Forvaltningsrett” (4 utg. 1987) måste vara en av de bästa juridiska läroböcker som framlagts i Norden, genom sin koncentration på väsentligheter och sin förmåga att klargöra huvudprinciperna. Arbetet med förvaltningsrätten ledde till undersökningar som sprängde vallarna för traditionell rättsvetenskap, i riktning mot förvaltningslära och rättssociologi. Boken om ”Statens styringsmuligheter, særlig i ressurs- och miljøspørsmål” (1983) tar för ett viktigt område upp rättsreglernas roll inom ett större styrsystem. Något liknande gäller ”Regelstyring av lokale forvaltningsvedtak” (H. P. Graver medförfattare, 1991).
Typiskt för Eckhoff var att han kombinerade undersökningar av speciella problem med principiella analyser av metodfrågor, i första hand om rättsvetenskapens förhållande till övriga samhällsvetenskaper. Han var en av författarna till ”En lov i søkelyset” (1952), fortfarande ett av de oftast citerade nordiska arbetena om rättsreglers genomslagskraft i samhället. Boken om ”Rettsvesen og rettsvitenskap i USA” (1953), baserad till stor del på resultatet av ett års forskningsuppehåll i USA, har för många blivit den viktigaste källan för kunskap om den amerikanska rättsrealismen. Denna betraktas ofta som ett alternativ till den i Norden för-
härskande varianten av realism. Boken är därigenom också en förelöpare till Eckhoffs egna arbeten i rättsteori.
Sitt starkaste inflytande i Norden har Eckhoff kanske haft genom sina rättsteoretiska arbeten, vilka inte på samma sätt som andra hans verk är bundna till det nationella rättssystemet. Eckhoff står på samma grund som den nordiska rättsrealismen men är, såsom framgår bl. a. av de talrika arbeten som anknyter till Alf Ross’ författarskap, helt självständig. Han tar, kanske mera genom det sätt på vilket han resonerar än genom polemik, avstånd från all dogmatism inom rättsteorien och rättsvetenskapen.
Som ett huvudverk inom rättsteorien får betraktas ”Rettskildelære” (2 utg. 1987), som ofta har uppfattats som en auktoritativ framställning av den nordiska rättskälleläran. Delvis samma frågor ses ur en annan synvinkel i den tillsammans med Nils Kristian Sundby författade boken om ”Rettssystemer” (2 utg. 1991). Författarna anlägger där ett systemteoretiskt betraktelsesätt på rättsreglerna. En särställning bland de rättsteoretiska arbetena intar ”Rettferdighet ved utveksling og fordeling av verdier” (1971), där aristoteliska idéer om kommutativ och distributiv rättvisa konfronteras med iakttagelser om allmänhetens — däribland även barns — rättviseföreställningar.
De arbeten som har nämnts nu, och som för icke-norska läsare framstår som Eckhoffs väsentliga bidrag till rättsvetenskapen, är i huvudsak opåverkade av politiska uppfattningar. En blick på hans bibliografi (som för tiden fram till 1986 återfinns i festskriften ”Samfunn Rett Rettferdighet” 1986, s. 788 ff.) visar att Eckhoff därutöver ägnat ett lidelsefullt intresse åt några politiska frågor, tidigare kanske mest fredssträvanden och på senare år motståndet mot ett norskt medlemskap i EG.
Till allt detta, som kan iakttas i form av skrifter av växlande format, får läggas den av många omvittnade insatsen för en förnyelse av den juridiska undervisningen och skapandet av en forskarmiljö vid Institutet för offentlig rätt vid Universitetet i Oslo. Eckhoff synes ha varit outtröttlig som inspirationskälla för en yngre generation. I inledningen till den ”studenthilsen” (”Rettferdighet og styring”, 1986) som han mottog till sin sjuttioårsdag hyllas Eckhoff särskilt för att han alltid gav sig tid till att tala med studenter som uppsökte honom. Eckhoffs hjälpsamhet, generositet och benägenhet att se det bästa i andras vetenskapliga insatser kan iakttas även i hans skrifter.
Många nordiska rättsvetenskapsmän har fått sin närmaste personliga kontakt med Torstein Eckhoff genom hans osvikliga tillmötesgående med att ställa upp vid seminarier, konferenser, disputationer och tillsättningsärenden. Det föreföll otroligt att Eckhoff hann med att forska, skriva och undervisa, i betraktande av alla de uppdrag som han åtog sig. Han var inte heller den som sparade sig vid dessa tillfällen; han var alltid beredd både att lyssna, med cigarretten i munnen och kaffekoppen nära till hands, och att göra inlägg i debatten.
Det dröjde tydligen en tid innan Torstein Eckhoff blev uppskattad till sin fulla förtjänst, eftersom han blev professor först 1957, fjorton år efter det att han publicerat sitt första betydande vetenskapliga arbete, boken om Tvilsrisikon. Desto större erkännande har han fått senare. Både till
hans femtioårsdag och till hans sextioårsdag utgavs samlingar av hans egna uppsatser, med inledningar som framhåller hans ställning inom vetenskapen. Om den uppskattning han vunnit och det inflytande som han utövat vittnar framför allt festskriften till hans sjuttioårsdag 1986, där bidragen på ett sällsynt sätt anknyter till mottagarens egna skrifter. Såsom nämnts utgav då studenterna en egen festskrift till honom.
Eckhoff blev juris hedersdoktor bl. a. i Stockholm. Han hade många vänner i Sverige, och vänskapen byggde i lika mån på beundran för hans vetenskapliga insatser och på uppskattning av hans personliga egenskaper.
Jan Hellner