Prästers tystnadsplikt
I en mordrättegång i Svea hovrätt hördes — på begäran av den åtalade — en präst som vittne angående vad den åtalade hade berättat för honom vid själavårdande samtal i häktet. Den åtalade ansåg att vittnesmålet var till hans fördel och löste prästen från tystnadsplikten. Prästen förklarade då att han var villig att vittna och gjorde så. För detta har både prästen och de hovrättsdomare som tillät vittnesmålet fått sig en skrapa av JO. 
    Detta är bakgrunden. Jag skall inte här uppehålla mig vid vad som förekom i det målet. Vad jag vill ställa under debatt är om det är rimligt att prästen skall vara bunden vid sin tystnadsplikt även när den som har anförtrott sig åt honom vill lösa honom från denna.
    För att belysa problematiken vill jag skissera ett konstruerat fall. En man blir misstänkt och åtalad för mordbrand. Åklagaren påstår att han en natt anlagt brand i det hus där han bodde tillsammans med sin familj. Mannen är oskyldig och han vet att det är hustrun som har anlagt branden. Det var hon som väckte honom och barnen den natt då huset brann ner och han kände då en stark lukt av terpentin från hennes kläder. Det finns också andra omständigheter som styrker hans misstankar. Han älskar emellertid sin hustru och vill därför till en början inte avslöja vad han vet utan väljer att säga att det måste ha varit någon utomstående som tänt på.
    Sedan han suttit häktad någon tid får han av sin bror veta att hustrun setts tillsammans med en annan man. Han börjar misstänka att hustrun, som en längre tid varit kallsinnigt inställd mot honom, har anlagt branden för att bli av med honom under några års fängelsevistelse så att hon kan skiljas och gifta sig med den andre.
    Mannen berättar om sina misstankar för fängelseprästen under flera långa samtal. Prästen lyssnar och de diskuterar hur mannen skall göra. Prästen säger emellertid att mannen själv måste bestämma om han skall berätta för polisen vad han vet.
    Först i samband med rättegången bestämmer sig mannen för att ange hustrun för brottet. Hans försvarare åberopar vittnesförhör med prästen. Han vill att prästen skall berätta om vad som sagts vid de samtal prästen haft med mannen. Detta kommer att ge ökad trovärdighet åt mannens berättelse, menar försvararen. Prästen anser också han att han bör vittna. Men han får av sin biskop veta att det inte går för sig. Tystnadsplikten är absolut, säger biskopen.
    Någon annan bevisning finns inte. Mannen döms, mot sitt nekande, för grov mordbrand till fängelse i sju år. Man kan på goda grunder anta att han skulle ha frikänts om prästen hade fått vittna i målet.
    Är detta en rimlig ordning? Jag anser att det finns starka skäl som talar för att prästens tystnadsplikt normalt skall vara absolut. Vad som har sagts under bikt eller själavårdande samtal bör stanna mellan prästen och den han talat med.
    Men i det fall att den som anförtrott sig åt prästen begär att han skall vittna om vad som då förekommit kan jag inte förstå vilka skäl som talar för att tystnadsplikten skall ta över rättssäkerhetsintresset, i detta fall att

en oskyldig inte skall bli dömd till ett långvarigt fängelsestraff. ”Förtroendet för kyrkans själavård är större” förklarade domkapitlet i sitt remissyttrande till JO i det inledningsvis nämnda fallet. Jag skulle tvärtom tro att förtroendet för kyrkans själavård skulle bli större, om den som anförtror sig åt en präst vet att han kan lösa prästen från tystnadsplikten om det skulle behövas för hans egen skull.
    I sitt beslut hänvisar JO till innehållet i 1686 års kyrkolag. Där var det belagt med dödsstraff att ”en syndare och hans brott röja”. I fri översättning till någorlunda modern svenska lyder bestämmelsen så : När synden är så hemlig att bara Gud och syndaren känner till den och syndaren bekänner för prästen, ångrar sig och lovar bättring; då skall han avlösas och ingen präst får röja honom eller hans brott, vid dödsstraff.
    Jag förstår inte vilket intresse det kan ha att hänvisa till 1686 års kyrkolag. På 1600-talet hade vi förvisso en mycket grym lagstiftning. Vi brände t. ex. kvinnor på bål på grundval av fantasifulla berättelser av små barn. Dödsstraffet var över huvud taget inte ovanligt då. Men vi har dessbättre fått en humanare syn i dessa frågor sedan dess. Vad som är intressant är emellertid (men det berör inte JO) att det i den gamla kyrkolagen talas om ”hemlig synd” som inte får ”röjas”. Enligt min mening tyder det på att bestämmelsen inte är tillämplig då den som har anförtrott sig åt prästen själv har ”röjt” vad som har förekommit vid samtalen. Då finns det inte längre något som är ”hemligt” och inte längre något att ”röja”.
    Det är också att märka att det i 1686 års lagbestämmelse talas om en syndare som får avlösning (förlåtelse av Gud) för sitt brott. Om den som anförtrott sig åt prästen inte har begått något brott — som i det fall som skisserats här ovan — förefaller det rimligt att anta att bestämmelsen om tystnadsplikt inte alls är tillämplig.
    En av våra genom tiderna största vetenskapsmän inom processrätten, professor Kallenberg, uttalade på sin tid att bestämmelsen i kyrkolagen inte hindrade att den som förtrott sig åt prästen hade rätt att medge vittnesförhör med den verkan att prästen inte äger undandra sig att vittna. Sedermera har emellertid i ett lagstiftningsärende 1960 i förarbetena utsagts att man i det ärendet utgått från att prästens tystnadsplikt var absolut.
    Vad säger kyrkan idag, år 1993, i denna fråga? Bör det inte godtas att prästen inte har någon tystnadsplikt när den som anförtrott sig åt honom har löst honom från den? Därmed torde man återgå till vad som ursprungligen gällde enligt 1686 års lag.
    Det torde under alla förhållanden stå klart att man i rättegångsbalken bör ge klara regler i frågan som riktar sig till domstolarna. I stället för att bara, som idag, hänvisa till kyrkolagen och lämna öppet vad som gäller i vittnessituationen.

 

Efterskrift Ovanstående debattartikel publicerades i Kyrkans Tidning i slutet av juli 1993 men har inte där föranlett annat än ett bemötande på ledarplats. Det vill således synas som om kyrkans företrädare inte önskar diskutera

frågan. Om det beror på att frågan är känslig eller att motargument tryter är svårt att veta.
    Vad som emellertid nu återstår är frågan hur lagstiftaren skall ställa sig. Enligt förslag i en departementspromemoria skall diakoner och diakonissor ges samma rätt som präster att vägra vittna. Det är då naturligt att lagstiftaren tar ställning till vilken omfattning som prästers rätt av vägra vittna i fortsättningen skall ha.
    I dagens samhälle kan det ifrågasättas om den svenska kyrkans ståndpunkt i denna fråga skall tillåtas styra lagstiftningens innehåll. I vårt land finns många andra trossamfund representerade som intar en annan ståndpunkt. Den katolska kyrkans präster har exempelvis rätt att tala efter medgivande av den som anförtrott sig åt en katolsk präst. Detta borde vara av intresse även för den svenska kyrkan eftersom biktinstitutet har sin grund i den katolska läran (och för JO som åberopar 1686 års kyrkolag). Även andra trossamfund tillåter sina präster att vittna om den som anförtrott sig åt en präst begär detta eller lämnar sitt medgivande.
    Enbart en hänvisning till kyrkolagen är i vart fall inte tillräcklig reglering för domstolarna.
Birgitta Blom