De maximis non curat praetor eller judicial review — Haagdomstolen i en brytningstid

 

 

Av jur. kand. FREDRIK DANELIUS

1. Det har nu gått drygt trettio år sedan en av detta sekels mest framstående folkrättsjurister, Sir Hersch Lauterpacht (1897–1960), gick ur tiden. 1933 publicerade han sitt kanske viktigaste verk, The Function of Law in the International Community, som än idag utövar ett visst inflytande på den folkrättsliga debatten. I boken behandlas en rad centrala folkrättsliga — och i många fall allmänjuridiska — problem rörande rättens och domstolarnas roll i det internationella samfundet.
    Lauterpacht ägnar två kapitel åt att granska och kritisera en uppfattning — ”the Doctrine ’de maximis non curat praetor’ ” — vilken han menar har utövat ett olyckligt inflytande på den mellanstatliga rättskipningens organisering och utövande.1 Enligt den kritiserade doktrinen bör internationella domstolar inte anförtros eller befatta sig med tvister av viss dignitet, nämligen sådana där staters vitala intressen står på spel. Tvärtom, menade Lauterpacht, är det särskilt viktigt att detta slags tvister kan avgöras på rättslig väg:

 

”— — — in so far as the vital interests of States require protection, they are better protected by the recognition of the reign of law administered through international tribunals than by formally safeguarding, through the usual reservations, the ultimate right to have recourse to force.”2

Lauterpachts ståndpunkt, som 1933 för många framstod som väl verklighetsfrånvänd ”judiciell idealism”, kom under efterkrigstidens första decennier att vinna mark.3 Efter antagandet av FNstadgan och den nya Haagdomstolens stadga 1945 kom många tvis-

 

1 Hersch Lauterpacht, The Function of Law in the International Community, 1933, s. 166–201. Den latinska frasen översätts närmast med ”Domaren befattar sig inte med stora saker”. Uttrycket torde vara en sentida travesti på den romerskrättsliga sentensen De minimis non curat praetor (”Domaren befattar sig inte med småsaker”). 2 Ibid., s. 177. 3 Ian Brownlie (The Justiciability of Disputes and Issues in International Relations, 42 British Year Book of International Law (1967), s. 124) har kommenterat Lauterpachts ståndpunkt i denna och några närbesläktade frågor: ”To some extent these propositions may now seem obvious but until Lauterpacht’s book appeared they were probably not generally accepted”.

SvJT 1993 De maximis ...— Haagdomstolen i en brytningstid 855 ter som tidigare ansetts tillhöra en exklusiv politisk domän att anses som rättstvister och i princip möjliga att avgöra på judiciell väg.
    Haagdomstolens senare praxis har åter aktualiserat frågan om domstolens roll i ”politiska” tvister. Den bild som här tonar fram i domstolsutslagen, i partsargumenten samt i den rättsvetenskapliga debatten är inte helt entydig. Å ena sidan kan man skönja en tendens till renässans för doktrinen de maximis.... Å andra sidan lanseras idéer om att tvärtom öka Haagdomstolens betydelse i storpolitiken.
    Här skall jag diskutera lämpligheten och de möjliga konsekvenserna av en renässans för de maximis... som en vägledande princip för Haagdomstolens arbete. Perspektivet är således väsentligen rättspolitiskt, om uttrycket tillåts i ett fall där författarens möjligheter att påverka är så pass begränsade. Först kommer jag att undersöka vilken plats doktrinen de maximis... har i de regler som bestämmer domstolens behörighet och förekomsten av rättegångshinder (avsnitt 2). Därefter övergår jag till att diskutera doktrinens möjliga betydelse för domstolens utövande av sin domsmakt (judicial policy), först utifrån ett teoretiskt perspektiv (avsnitt 3), sedan utifrån domstolens praxis (avsnitt 4). Avslutningsvis kommer jag att diskutera vilket förhållningssätt till doktrinen de maximis... som domstolen idag bör välja (avsnitt 5).

 

2. Doktrinen de maximis... har inom folkrätten haft sin största betydelse vid utformningen av dokument vari mellanstatliga (skilje)domstolars kompetensområde bestämts. Tidigt gjordes en distinktion mellan rättstvister och politiska tvister (intressetvister), där enbart de förra ansågs kunna anförtros till avgörande av (skilje)domstolar.4 Bevarad handlingsfrihet i intressetvisterna var däremot enligt den länge förhärskande uppfattningen nödvändig för att inte staternas suveränitet skulle undergrävas. Följden av detta synsätt blev att man i många av de skiljedomstraktater som ingicks under 1800-talet och 1900-talets första del från skiljeförfarande undantog tvister angående, med en tidstypisk formulering,

 

”the vital interests, the independence or the honour of the two contracting States”.5

 

4 Lauterpacht (i not 1 a. a., s. 6–9) spårar distinktionen till Emer de Vattels inflytelserika Le Droit des Gens, ou Principes de la Loi Naturelle, appliqués à la Conduite et aux Affaires des Nations et des Souverains, 1758. 5 Exemplet är hämtat från Franco-British Arbitration Treaty, October 14, 1903, Art. 1 och citerat efter Lauterpacht (i not 1 a. a., s. 30 n. 3). Enligt Lauterpacht förekom samma lokution i ytterligare 15 skiljedomstraktater ingångna av Storbritannien vid denna tid.

856 Fredrik Danelius SvJT 1993 Varje stat förbehöll sig dessutom regelmässigt rätten att själv avgöra när dess vitala intressen etc. stod på spel. Genom att hålla fast vid sitt tolkningsprivilegium befäste staterna inte enbart suveräniteten, utan minskade också det praktiska värdet av de många försöken att formulera användbara kriterier eller ”tester” för hur gränsen skulle dras mellan rättstvister och intressetvister.6 Också enligt Haagdomstolens stadga är domstolens ”obligatoriska” behörighet ratione materiae enligt ordalydelsen begränsad till ”rättstvister”, nämligen

 

”all legal disputes concerning a. the interpretation of a treaty; b. any question of international law; c. the existence of any fact which would constitute a breach of an international obligation; d. the nature or extent of the reparation to be made for the breach of an international obligation”7

Att stater som reservationslöst har accepterat ”den fakultativa klausulen”, dvs. domstolens behörighet i dess framtida rättstvister, ändå numera måste anses ha givit avkall på en icke obetydlig del av sin suveränitet har främst två orsaker. Dels har Haagdomstolen tillerkänts vad som brukar kallas compétence de la compétence, dvs. rätten att vid invändning därom avgöra vidden av sin egen behörighet.8 Dels har knappast begränsningen av domstolens behörighet till ”rättstvister” idag samma betydelse som motsvarande formuleringar i sekelskiftets skiljedomstraktater. Många områden som tidigare ansågs vara exklusivt politiska eller ”staters inre angelägenheter” har numera blivit föremål för internationell reglering och därigenom kommit att inrymma rättsfrågor. FN-stadgans principiella förbud mot hot om och bruk av våld i det mellanstatliga umgänget (artikel 2:4) är kanske det tydligaste exemplet på denna utveckling. Förre domaren i Haagdomstolen Hermann Mosler har sammanfattat den aktuella situationen:

 

”It is a truism to remember that any legal dispute has political implications. (— — —) There is no doubt than an unconditional declaration under the Optional Clause accepting the Court’s jurisdiction includes legal disputes involving political elements of every gradation.”9

 

6 Angående denna problematik, se till exempel Torsten Gihl, ”Det subjektiva kriteriet” såsom medel att skilja mellan rättstvister och intressetvister, Nordisk Tidsskrift for
International Ret, 1937, s. 255–294.7 Artikel 36:2, Internationella domstolens stadga. 8 Artikel 36:6, Internationella domstolens stadga. 9 Hermann Mosler, Political and Justiciable Legal Disputes: Revival of an Old Controversy?, Contemporary Problems of International Law: Essays in Honour of Georg Schwarzenberger on his Eightieth Birthday, 1988, s. 221–222.

SvJT 1993 De maximis ...— Haagdomstolen i en brytningstid 857 Domstolsstadgans behörighetsregler kan med andra ord idag knappast sägas ge uttryckligt stöd för doktrinen de maximis... som en bärande princip för Haagdomstolens rättskipning.
    Det har också diskuterats om doktrinen de maximis... skulle kunna ha betydelse som ett element i en litispendens-regel mellan domstolen och FNs politiska organ.10 Haagdomstolen fick ta ställning till litispendensproblemet i Gisslanmålet.11 Frågan uppkom här om domstolen skulle ta upp målet till behandling i sak, eftersom den aktuella tvisten samtidigt var föremål för diskussion i FNs säkerhetsråd. Domstolen avvisade dock klart och entydigt tanken på att säkerhetsrådets pågående eller förutvarande befattning med en tvist skulle utgöra hinder för domstolens befattning med samma tvist.12

 

3. Att en domstol har formell behörighet (”jurisdiction”) och att något rättegångshinder inte är för handen (”admissibility”) är nödvändiga förutsättningar för att en tvist skall tas upp till prövning i sak. Men är det också tillräckliga förutsättningar? Ger det rentav upphov till en skyldighet för domstolen att pröva målet i sak? I många rättsordningar besvaras dessa frågor jakande. Intimt förknippade med själva föreställningen om den moderna rättsstaten är uppfattningen om lagens allomfattande karaktär och det därtill knutna förbudet mot non liquet. En domstol får inte vägra att pröva ett mål i sak på den grunden att tillämplig lag saknas eller att lagen är otydlig. Den domare som uttalar ett non liquet kan rentav göra sig skyldig till straffbar déni de justice.
    Gäller förbudet mot non liquet också Haagdomstolen? Eller kan domstolen av lämplighetsskäl avstå från att pröva ett mål i sak oaktat att de formella förutsättningarna är uppfyllda? Om den senare frågan kan besvaras jakande skulle det öppna för en renässans för de maximis... i mellanstatlig rättskipning, med skillnaden att principen denna gång inte skulle verka som en formell behörighetsregel, utan som ett element i judicial policy. I den folkrättsliga litteraturen har förbudet mot non liquet länge varit omstritt. Å ena sidan har ”judiciella idealister” som Hersch Lauterpacht menat att folkrättens själva karaktär av rättsordning fordrar att förbudet upprätthålls. Å andra sidan har ”judiciella realister” som Julius Stone och

 

10 Se t. ex. Dan Ciobanu, Litispendence between the International Court of Justice and the Political organs of the United Nations, i Leo Gross (red.) The Future of the International Court of Justice, Vol. 1, 1976, s. 209–275 och Theodoor J. H. Elsen, Litispendence between the International Court of Justice and the Security Council, 1986.11 Case concerning United States Diplomatic and Consular Staff in Tehran (United States of America v. Iran), Provisional Measures, Order of 15 December 1979, I.C.J. Reports 1979; Judgement of 24 May 1980, I.C.J. Reports 1980. 12 Se särskilt ibid., I.C.J. Pleadings, s. 29 samt I.C.J. Reports 1980, s. 21-22.

858 Fredrik Danelius SvJT 1993 på senare tid Hjalte Rasmussen vänt på resonemanget och ifrågasatt om inte just folkrättens särskilda karaktär motiverar en möjlighet — eller rentav en skyldighet — för den internationelle domaren att uttala ett non liquet i vissa tvister där en politisk lösning tycks mer lämplig.13 Förespråkarna för den internationelle domarens möjlighet att uttala ett non liquet har velat koppla denna till en distinktion mellan justitiabla och icke-justitiabla tvister.14 Distinktionen för onekligen tankarna till den klassiska distinktionen mellan rättstvister och intressetvister, men en del av dess förespråkare har velat ge den en annan innebörd. Som tidigare berörts har begreppet rättstvist (”legal dispute”) med tiden kommit att bli ett tämligen rymligt rekvisit i domstolsstadgans artikel 36:2 angående domstolens behörighet. En justitiabel tvist skulle till skillnad härifrån vara, enkelt uttryckt, en tvist som lämpar sig för judiciellt avgörande. Enligt vad som har kallats the doctrine of justiciability15 skulle det vara god judicial policy om domstolar begränsade sig till att avdöma justitiabla tvister.

 

4. I ett par fall inför Haagdomstolen har svarandestaten mer eller mindre tydligt — bland annat genom utevaro från förhandling — klargjort sin uppfattning att den aktuella tvisten inte är justitiabel.16 Argumentet har haft föga framgång, utom i ett särpräglat fall, Norra Kamerunfallet.17 Kamerun begärde här att domstolen skulle uttala att Storbritannien hade underlåtit att respektera vissa skyldigheter enligt ett förvaltarskapsavtal från 1946. Utan att anse sig behöva ta ställning till alla brittiska invändningar om domstolens formella behörighet, förklarade domstolen att målet inte

 

13 Se främst Hersch Lauterpacht, Some Observations on the Prohibition of ”Non Liquet” and the Completeness of the Law, International Law, Being the Collected Papers of
Hersch Lauterpacht, Vol. 2, 1975, (urspr. publ. 1958), s. 213–237 med replik av Julius Stone, Non Liquet and the Function of Law in the International Community, 35 British
Year Book of International Law (1959), s. 124–161. Se även Hjalte Rasmussen, Le juge international, en évitant de statuer obéit-il à un devoir judiciaire fondamental?, 29 German Yearbook of International Law (1986), s. 252–276. 14 Eftersom jag inte har funnit några adekvata svenska termer, använder jag dessa neologismer för engelskans och franskans (non-)justiciable. 15 Patrick M. Norton, The Nicaragua Case: Political Questions before the International Court of Justice, 27 Virginia Journal of International Law (1987), s. 492–524.16 Sydafrika i South West Africa (Ethiopia v. South Africa and Liberia v. South Africa), 1962, Island i Fisheries Jurisdiction (United Kingdom v. Iceland and Federal Republic of Germany v. Iceland), 1973–74; Frankrike i Nuclear Tests (Australia v. France and New Zealand v. France) 1973–74; Iran i United States Diplomatic and Consular Staff in Tehran (United States of America v. Iran), 1979–80. För sammanfattningar, se Mosler, i not 9 a. a., s. 224–225 och Norton, i not 15 a. a. s. 492 n. 123.17 Case Concerning the Northern Cameroons (Cameroon v. United Kingdom), Judgement of 2 December 1963, I.C.J. Reports 1963.

SvJT 1993 De maximis ...— Haagdomstolen i en brytningstid 859 skulle komma att prövas i sak. Som förklaring till detta i mångas ögon egenartade ställningstagande anfördes bland annat:

 

”— — — even if the Court, when seised, finds that it has jurisdiction, the Court is not compelled in every case to exercise that jurisdiction. There are inherent limitations on the exercise of the judicial function which the Court, as a court of justice, can never ignore”.18

Det kan tyckas som om Haagdomstolen i och med Norra Kamerunfallet accepterade the doctrine of justiciability. Med hänsyn till käromålets ovanliga karaktär (närmast en begäran om en dom in abstracto) och eftersom domen alltjämt framstår som ett unikum i domstolens praxis, bör den återgivna passusen emellertid tolkas försiktigt.19 Frågorna kring doktrinen de maximis... liksom the doctrine of justiciability kom att ställas på sin spets i Haagdomstolen sedan Nicaragua anhängiggjort talan mot Förenta Staterna den 9 april 1984.20 Här anklagades Förenta Staterna bland annat för att ägna sig åt, alternativt understödja, militära operationer i och mot Nicaragua. Förenta Staterna gjorde flera invändningar mot domstolens behörighet och anförde därefter att, även om domstolen ansåg sig behörig, den borde avstå från att avdöma tvisten eftersom den inte lämpade sig för judiciellt avgörande:

 

”— — — an ”ongoing armed conflict” involving the use of armed force contrary to the Charter (dvs FN-stadgan) is one with which a court cannot deal effectively without overstepping proper judicial bonds”.21

I målets bägge faser underkände domstolen detta argument utan att gå in på någon närmare diskussion.22 Den amerikanska argumentationen i Nicaraguamålet bär tydliga spår från amerikansk konstitutionell doktrins egen variant av de maximis non curat praetor, nämligen the political question doctrine. Denna doktrin som har rötter i Supreme Courts praxis från tidigt 1800-tal går i korthet ut på att domstolar skall visa återhållsamhet med utövande av sin domsmakt i politiskt känsliga mål.23 I Supreme

 

18 Ibid., s. 29.19 För en diskussion kring betydelsen av Norra Kamerunfallet, se Leo Gross, Limitations upon the Judicial Function, 58 American Journal of International Law (1964), s. 415–431.20 Case Concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Jurisdiction and Admissibility, Judgement of 26 November 1984, I.C.J. Reports 1984; Merits, Judgement of 27 June 1986, I.C.J. Reports
1986.21 I.C.J. Reports 1986, s. 26. Se även Norton, i not 15 a. a., s. 459–526. Denna artikel har ett särskilt intresse mot bakgrund av att författaren var Förenta Staternas deputy agent i målet.22 Ibid., s. 26-–28.23 The political question doctrine är omstridd, både till innehållet och till dess själva existens. Se t. ex. Louis Henkin, Is There a ”Political Question” Doctrine?, 85 Yale Law
Journal (1976), s. 597–625.

860 Fredrik Danelius SvJT 1993 Courts praxis har doktrinen framförallt kommit till användning när utrikespolitiska frågor — i synnerhet i krigs- och krislägen — har kommit inför domstolen. I en nyligen publicerad kritisk analys har Thomas Franck beskrivit the political question doctrine som en faustsk pakt ingången mellan landets domstolar och de politiska organen.24 Enligt Franck var doktrinen det pris som den legendariske Chief Justice James Marshall fick betala för att vinna allmänt erkännande för sitt djärva steg att införa judicial review såsom amerikansk konstitutionell praxis i och med målet Marbury v. Madison år 1803.25 Har då det faktum att Haagdomstolen i Nicaraguamålet ställde sig avvisande till det amerikanska försöket att ”exportera” the political question doctrine en gång för alla förpassat doktrinen de maximis non curat praetor till den mellanstatliga rättskipningens historia? Det är inte alls säkert. I samband med ett par mål vid Haagdomstolen, vilka alltjämt befinner sig i ett inledande skede — Lockerbiemålen26 och Bosnien-Hercegovinamålet27 — har det åter ifrågasatts om detta slags ”politiska” tvister egentligen lämpar sig för domstolsavgörande. De bör i stället, har det gjorts gällande, lösas på diplomatisk, politisk eller rentav militär väg.

 

5. Av flera skäl kan det vara tilltalande för en jurist att ta varje tillfälle att argumentera för ett så stort utrymme som möjligt för domstolarna, såväl i staters interna rätt som i det mellanstatliga umgänget. Mot denna bakgrund skulle inget vara enklare än att med den rättrådiges auktoritet förespråka att Haagdomstolen även fortsättningsvis håller de maximis non curat praetor stången, upprätthåller förbudet mot non liquet samt — med Chief Justice Marshalls agerande i Marbury v. Madison som förebild — på ett kuppartat sätt inför judicial review av säkerhetsrådets resolutioner.28 Goda argument för att det internationella samfundet skulle fungera enligt dessa principer saknas inte hos exempelvis Hersch Lauterpacht och Thomas Franck. Och för många fler kan nog en världsordning

 

24 Thomas M. Franck, Political Questions — Judicial Answers: Does the Rule of Law Apply to Foreign Affairs?, 1992, s. 10–20.25 5 U.S. (1 Cranch).26 Cases Concerning Questions of Interpretation of the 1971 Montreal Convention Arising from the Aerial Incident at Lockerbie (Libyan Arab Jamahiriya v. United Kingdom and Libyan Arab Jamahiriya v. United States of America), Provisional Measures, Orders of 14 April 1992, I.C.J. Reports 1992.27 Case Concerning Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the
Crime of Genocide (Bosnia and Herzegovina v. Yugoslavia (Serbia and Montenegro), Provisional Measures, Order of 8 April 1993, I.C.J. Reports 1993.28 Thomas Franck har tyckt sig se antydan till en sådan ”kupp” i det inledande skedet av Lockerbiemålen. Se, The ”Powers of Appreciation”: Who Is the Ultimate Guardian of UN Legality?, 86 American Journal of International Law (1992), s. 519–523.

SvJT 1993 De maximis ...— Haagdomstolen i en brytningstid 861 präglad av dessa principer vara en from förhoppning eller ett långsiktigt mål.
    Med detta sagt måste man ändå begrunda vissa historiska erfarenheter, som här återges med Hermann Moslers ord:

 

”Speaking in terms of historical experience and the development of modern States in the last few centuries the importance and the effectiveness of the judiciary have always been an indicator of the degree of integration reached by a social community.”29

Det internationella samfundet har knappast nått en så hög grad av integration att Haagdomstolen rimligen skulle kunna fungera som en domstol för FN och världen med en ställning jämförbar med de nationella domstolarnas inom de mest integrerade (federala) statsbildningarna.30 Den som vill se en stärkt ställning för folkrätten och för Haagdomstolen bör därför kanske, i stället för att frejdigt överarbeta sin ”önskelista”, fråga sig på vilket sätt domstolens positioner idag realistiskt sett låter sig flyttas fram.
    Det har noterats att Haagdomstolen under den nyligen bortgångne Manfred Lachs (1914-–1993) rekordlånga tid som domare (1967–1993) fick en delvis ny och mer ”modern” prägel.31 Den blodfattiga legalism som präglat mellankrigstidens domstol och som till del kvardröjt under efterkrigstidens första decennier fick ge vika för vidare perspektiv. Vid sidan av dess funktion att tillämpa lagen kom domstolens funktion som en del av FN-systemet och som tvistlösande organ alltmer att betonas, det senare ett element i vad Georges Abi-Saab omtalat som ”cette tendance vers l’arbitralisation de la Cour”.32 I detta perspektiv framstår kanske domstolens underlåtenhet att ens diskutera en distinktion mellan justitiabla och icke-justitiabla tvister i Nicaraguadomen som något förbryllande. Mer i linje med domstolens senare praxis i detta avseende framstår faktiskt Manfred Lachs separate opinion i målet. Lachs håller där en dörr öppen för the doctrine of justiciability, även om han anser att just Nicaraguamålet är justitiabelt:

 

”Thus it becomes clear that the dividing line between justiciable and non-justiciable disputes is one that can be drawn only with great difficulty. It is not the purely formal aspects that should in my view be deci-

 

29 Mosler, i not 9 a. a., s. 220.30 Det kan för övrigt diskuteras om och på vilka villkor en sådan global integration överhuvudtaget är önskvärd. För ett färskt exempel på konservativ kritik av sådan ”globalism”, se Roland Schött, Edmund Burke och det tidiga tyska kodifikationsmot– ståndet: Två essäer i rätts- och statsfilosofins historia, 1992, s. 178–180. 31 Lyndel V. Prott, The Judicial Philosophy of Manfred Lachs, Essays in International
Law in Honour of Judge Manfred Lachs, 1984, s. 423–447. 32 Georges Abi-Saab, De l’évolution de la Cour Internationale: Réflexions sur quelques tendances récentes, 96 Revue Générale de Droit International Public (1992), s. 284–293.

862 Fredrik Danelius SvJT 1993 sive, but the legal framework, the efficacy of the solution that can be offered, the contribution the judgement may make to removing one more dispute from the overloaded agenda of contention the world has to deal with today.”33

Lachs linje framstår onekligen som mer flexibel och realistisk än det återfall i verklighetsfrånvänd legalism som präglar domen i målet i denna del.
    Haagdomstolen befinner sig idag vid ett vägval med Lockerbiemålen och Bosnien-Hercegovinamålet i sina inledande skeden. I dessa mål har kärandeparterna bland annat sökt förmå domstolen att uttala sig om stadgeenligheten av vissa resolutioner från FNs säkerhetsråd. Med tanke på säkerhetsrådets både långtgående och diffust avgränsade befogenheter vore det önskvärt om en sådan prövning kunde förbehållas domstolen. Samtidigt måste man vara medveten om att även en försiktig form av judicial review i detta sammanhang kan vara svårsmält för många stater, i synnerhet de som besitter säkerhetsrådets ständiga säten. Om Haagdomstolen här skall kunna flytta fram sina positioner fordrar det ett försiktigt manövrerande enligt en väl genomtänkt judiciell strategi.
    Thomas Franck har med den judicielle idealistens sanna patos beskrivit the political question doctrine, den amerikanska motsvarigheten till de maximis non curat praetor, som det pris Chief Justice Marshall fick betala då judicial review ”köptes” av djävulen, vilken i liknelsen representerar de politiska makthavarna (sic!). Om Haagdomstolen på ett liknande sätt, genom att backa från Nicaraguadomens legalism och acceptera de maximis non curat praetor i en tappning som domstolen bestämmer själv, skulle kunna bereda plats för en inledningsvis försiktig form av judicial review vore det kanske inte så illa manövrerat. Det som för en idealist i de i hög grad integrerade Förenta Staterna framstår som en pakt med djävulen skulle kanske för Förenta Nationernas domstol inte behöva te sig som en lika motbjudande affär.

33 I.C.J. Reports 1986, s. 168.