Färre tremanssitsar!
Under de senaste åren har belastningen på våra allmänna domstolar ökat kraftigt. Olika åtgärder har vidtagits för att göra det möjligt för domstolarna att hantera den växande arbetsmängden på ett godtagbart sätt. Domstolsutredningens betänkande som avlämnades i slutet av år 1991 har hittills resulterat i att hovrätterna har fått en avlastning, delvis på bekostnad av tingsrätterna. Men utredningens förslag rörande tingsrätterna har ännu inte lett till mer än ett förslag från regeringen att tingsrätterna skall befrias vissa likvidationsärenden. Och frågan är om det i betänkandet finns särskilt många uppslag som löser tingsrätternas problem.
    I detta läge bör man enligt min mening se på tingsrätternas hantering av de dispositiva tvistemål som inte handläggs enligt reglerna om s. k. småmål.1 Dessa mål avgörs — om de skall prövas i sak — i allmänhet efter huvudförhandling. Enligt 1 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken (RB) skall rätten då bestå av tre juristdomare. Undantagen från denna huvudregel är två. Sedan RB:s ikraftträdande har gällt att rätten skall bestå av en ensam juristdomare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form, alltså (i regel) med parternas samtycke i samband med ett förberedelsesammanträde. Det andra undantaget är ganska nytt. Enligt detta är rätten domför med en ensam juristdomare om rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet.

 

 

1 Se angående denna fråga även Carrick i Tidskrift för Sveriges Domareförbund 3/92 s. 6 ff.

    Den beskrivna regleringen tillämpas väl inte likadant av alla tingsrätter eller ens av alla domare på en och samma tingsrätt. En del domare är mera villiga än andra att avgöra sina tvistemål utan att anlita kolleger. Men generellt tror jag man kan säga att regleringen medför att mål med någotsånär omfattande utredning ofta avgörs i tremanssits i stället för enmanssits. Typiska tremansmål är i många tingsrätter de fortfarande ganska vanliga målen om köp av villafastighet. I dessa mål är det fråga om tillämpning av felreglerna i jordabalken. Utredningen består av förhör med några personer som berättar om köpeavtalet och med några sakkunniga vittnen som berättar om fastighetens skick. Dessutom finns i materialet ofta ganska digra skriftliga utlåtanden om olika fel i köpeobjektet. Huvudförhandlingen tar sällan kortare tid än en hel rättegångsdag. Andra typiska tremansmål är tvistemålen mellan näringsidkare som processar om misslyckade affärsuppgörelser med utgångspunkt från ett antal fakturor och kreditfakturor. Här förekommer ofta vid sidan av fakturorna en omfattande muntlig bevisning bestående av flera mer eller mindre minnesgoda personer som skall ge sina versioner av vad som skett. Dessa mål blir ofta ganska omfattande men sätter sällan domstolsledamöternas juridiska kunskaper på särskilt hårda prov.

Jag är medveten om att skaparna av 1969 års domförhetsreform utan tvekan skulle ha svarat ja på frågan om de mål som jag beskrivit skulle avgöras i tremanssits. Men jag menar att tiden nu har sprungit ifrån den ståndpunkten. I ett läge där tingsrätterna för varje år blir mer pressade måste man granska den generösa tilldelning av domarresurser som kommer de dispositiva tvistemålen till del. Och det gäller särskilt som det inte förefaller att finnas så många processrättsliga eller organisatoriska förbättringar att vänta som kan göra tillvaron ljusare för tingsrätterna inom överskådlig framtid.
    Om man i tingsrätterna avgjorde fler av de dispositiva tvistemålen med en i stället för tre domare, skulle man frigöra domarresurser som kunde användas mer effektivt. År 1989 räknade man med att tingsrätterna avgör omkring 1 500 tvistemål om året i s. k. juristkollegial sammansättning, alltså med tre juristdomare (prop. 1988/89:95 s. 62). Om dessa mål i genomsnitt — för de två ”extra” domarna — tar två arbetsdagar i anspråk inklusive inläsning och efterarbete, så är det fråga om 3 000 domardagar per år som skulle sparas, om man helt slopade tremanssitsarna. Och om man inte gick så långt utan slopade tremanssitsarna i hälften av målen, blev det 1 500 domardagar som skulle sparas. Tänk så många tvistemål som skulle bli avgjorda i enmanssits om alla dessa dagar kunde frigöras! Men resursbesparingen går längre än så. Alla som sysslat med dispositiva tvistemål i domstol vet att även de mest motspänstiga parter brukar bli möra när det drar ihop sig till huvudförhandling. Inför tanken på att deras bevisning skall nagelfaras gör de inte sällan upp med varandra alldeles före förhandlingen. I mål där tre domare bokats in för huvudförhandlingen innebär detta förstås att domartid går åt till ingen nytta.
    En annan viktig fördel med att dra ned på tremanssitsarna är att handläggningen blir smidigare. Det är mycket lättare för tingsrätten att få fram målet snabbt, om en i stället för tre domare skall bokas in. Och en huvudförhandling inför en enda juristdomare kan ofta äga rum i en informell atmosfär som gör det lättare att reda ut eventuella kvarstående oklarheter i målet. Även detta innebär att tingsrättens resurser används mer effektivt.
    Jag menar alltså att det nu finns skäl att utnyttja våra tingsrättsdomare bättre genom att minska den tid under vilken de deltar i avgörandet av sina kollegers dispositiva tvistemål. Merparten av de tvistemål som nu avgörs i tremanssits bör i stället avgöras av en ensam juristdomare. Självklart innebär detta en försvagning av tingsrättens juridiska kompetens i det enskilda målet. För varje extra domare som tillförs så blir — förhoppningsvis — domstolen bättre. Men den stora förbättringen sker onekligen när man sätter in den förste domaren. För varje domare utöver den förste blir förbättringen mindre. Och jag menar att en tingsrättsdomare i de allra flesta fall gör mera nytta när han avgör sina egna mål än när han deltar i handläggningen av kollegernas mål. I ett läge med begränsade resurser bör man därför justera domförhetsregeln i 1 kap. 3 a § RB så att en större andel av de dispositiva tvistemålen avgörs av en lagfaren domare.

Mitt förslag är att man gör enmanssitsen till huvudregel för dispositiva tvistemål och ger tingsrätten en möjlighet att när det behövs sätta in två extra domare. Då skulle rättsväsendets resurser utnyttjas mer effektivt samtidigt som man behöll den särskilt kvalificerade sammansättningen för de mål där den verkligen skulle vara till nytta — exempelvis mål om svåra men renodlade rättsfrågor, mål med särskilt svårbedömd bevisning och mål som av någon annan anledning skulle behöva den extra genomlysning som den kollegiala sammansättningen ger. Men att ett mål är snårigt eller omfattande bör normalt inte göra att man kostar på två extra domare för att avgöra det. Husägarna och affärsmännen i de mål som jag tog upp som exempel i början av mitt inlägg skulle alltså få nöja sig med att en ensam domare bedömde deras mellanhavanden.
Lars Lindström