PETER FITGER, Domstolsprocessen, Stockholm 1993, Norstedts Juridik, 394 s.

 

Peter Fitger har på Norstedts juridik utgivit en kortfattad kommentar till rättegångsbalken med titeln Domstolsprocessen. Den är avsedd att vara en vademecum för advokater och andra som behöver en hanterlig kommentar till RB. Att skriva en kommentar, som vänder sig såväl till yrkeskunnigt folk som till lekmän, har givetvis sina svårigheter. Frågor måste alltid uppkomma vad som skall tas med i den kommenterande texten och hur ingående de olika frågorna skall behandlas. Det illustreras av att kommentaren dels upplyser om rena elementa såsom att parterna i tvistemål benämns kärande resp. svarande och dels redovisar frågor om intrikata juridiska problem som exempelvis frågor om rättskraften. En möjlighet att lösa frågan om vad som skall tas med i kommentaren är att söka bilda sig en uppfattning om i vilka hänseenden det i praktiken mest syndas mot processreglerna. En svårighet är då att en kortfattad kommentar riskerar att bli så allmänt hållen att den överhuvudtaget inte blir till någon nytta. Detta har här undvikits och det vittnar om inlevelse i frågor som kan bli relevanta i processen.
    Flera frågor som behandlas i kommentaren är av stort intresse och har också många gånger diskuterats i den juridiska litteraturen. Det är inte meningen att dessa frågor här skall behandlas mera ingående men ett par funderingar kan redovisas. I fråga om vad en stämningsansökan skall eller bör innehålla anges att om käranden vet, att svaranden kommer att åberopa visst motfaktum så kan det vara lämpligt att han behandlar detta faktum i sin stämningsansökan. Jag är tveksam om detta är att rekommendera. Själv har jag, när detta förekommit, inte haft positiva erfarenheter av sådant förfarande. Om käranden behandlar ett sådant faktum så kommer han väl därigenom redan i stämningsansökan att gå i polemik med svaranden i en fråga som denne ännu inte åberopat och som kanske inte längre åberopas eller som kommer att bestämmas till annat innehåll än vad käranden anser sig ha anledning att utgå ifrån. Det har visat sig att det då gärna blir en onödig omgång för bestämmande av ett aktuellt motfaktum.
     Ytterligare en fråga, bland alla andra, vad gäller processledning. När fråga är om viss del av målet skall avgöras genom särskild dom (mellandom) har domstolen att bilda sig en uppfattning om hur stor sannolikheten är för att åberopat rättsfaktum kommer att innebära ett avgörande av tvisten i dess helhet. Den processekonomiska aspekten spelar stor roll för hur frågan om mellandom skall behandlas. Först om det kan sägas att mycket stor sannolikhet föreligger för att man genom mellandom når ett slutligt avgörande av saken i dess helhet bör mellandom förekomma. I detta sammanhang kan uppmärksammas bestämmelsen i 43 kap. 4 § som ger möjlighet för rätten att bestämma att olika delar av målet skall behandlas var för sig. Man kan ju exempelvis tänka sig att i ett skadeståndsmål rätten bestämmer att först skall behandlas frågan om skada överhuvudtaget orsakats såsom käranden påstår samt därefter — när denna fråga är slutbehandlad — frågan om skadans beskaffenhet

SvJT 1994 Anm. av Peter Fitger. Domstolsprocessen 311

och ersättning för denna. Om det nu konstaterats att ett påstått skadebringande faktum aldrig inträffat skall då rätten fortsätta handläggningen och behandla de återstående frågorna, vilka inte kan vara av någon betydelse i målet. I 35 kap. 7 § RB sägs att bevisning, som uppenbart skulle bli utan verkan, inte må tillåtas. I den tänkta situationen skulle ju bevisning om skadans storlek vara utan betydelse. Alltså skall den inte tillåtas. Bör denna bestämmelse analogiseras så att förhandlingen i övrigt beträffande skadans storlek, alltså inte endast bevisningen i denna del, överhuvudtaget inte bör fortsättas? Detta skulle innebära att rätten sedan frågan om kausalitet behandlats och givit negativt resultat inte bör tillåta fortsatt förhandling beträffande skadan utan avvisa bevisning i denna del av målet och därefter avsluta förhandlingen. Här skulle då inte vara fråga om mellandom enligt 17 kap. 5 § utan om en slutlig dom. Det kan vara tveksamt om lagstiftaren tänkt sig den nu skisserade konsekvensen av bestämmelserna i 35 kap. 7 §.
    Författaren är också inne på problemet angående åberopsbörda och bevisbörda (s. 96) och tar som exempel frågan om åberopsbördan beträffande det faktum att en omtvistad skuld är förfallen till betalning. Det är, enligt författaren, svaranden som skall åberopa att skulden inte är förfallen till betalning medan käranden skall bevisa, att så är fallet. Uttalandet syns mig alltför komprimerat. Här är inte platsen för någon djupare diskussion i ämnet. Så mycket kan väl i alla fall sägas att vid betalningsskyldighet, exempelvis på grund av en försträckning, förfallotiden är en av de omständigheter som konstituerar att fullgörelse kan krävas eller med andra ord att exekution kan ske. Det är den rättsföljden som käranden önskar. Frågan är då varför förfallotiden inte skulle behöva åberopas av käranden. Betalningsskyldigheten konstitueras ju av flera omständigheter, avtalet, överlämnandet av lånebeloppet och förfallodagens inträffande. Det vore konstigt om käranden skulle vara skyldig att åberopa avtalet men inte det faktum att fordran är förfallen till betalning. Vad som är ett omedelbart relevant faktum för kärandens yrkande är alltså bl. a. att förfallodagen inträffat. Vilken skulle för övrigt följden bli om svaranden inte åberopar att skulden inte är förfallen till betalning? Hur påverkar det bevisskyldigheten? Som redan sagts inbjuder frågeställningen till långt mer ingående diskussion än vad här skisserats. I fråga om editionsföreläggande på processrättslig grund, för vilket inte fordras mer än att handlingen i fråga kan antagas äga betydelse som bevis, anges att domstolens ställningstagande till ett editionsyrkande inte sällan kan behöva skjutas upp till dess man kan fastställa att den omständighet som beviset avser verkligen behöver utredas. Ett sådant fastställande torde mestadels inte kunna ske förrän vid huvudförhandlingen. Om nu editionsyrkandet bifalls vid huvudförhandlingen så kan detta medföra risk för uppskov. Den omständigheten att en part förebringar viss skriftlig bevisning vid huvudförhandlingen kan ju verka bestämmande på vilken bevisning som motparten i sin tur vill förebringa. Det

syns mig därför lämpligt att ett editionsyrkande behandlas i god tid före huvudförhandlingen.
    Handboken innehåller hela lagtexten och är försedd med ett bra sakregister och ordförklaringar. Den kommer säkerligen att fylla behovet av en överskådlig presentation av rättegångsbalken.
    Förutom de frågor som ovan berörts behandlas i boken andra bestämmelser, så till exempel frågan om notoriska fakta. Vid ett sammanträde med den processrättsliga diskussionsklubb, som tidigare fanns vid Stockholms tingsrätt men som tyvärr inte kunnat fortsätta sin verksamhet, kom frågan om notoriska fakta upp i diskussionen. Professor Per Olof Ekelöf sade då att det är svårt att veta om ett faktum kan betecknas som notoriskt. Professor Jan Hellner replikerade att den omständigheten att Julius Caesar är död måste väl vara ett notoriskt faktum. Ja, svarade Ekelöf, men medge att den frågan sällan kommer upp i den civilrättsliga processen. Härmed är detta replikskifte mellan dessa två framstående rättsvetenskapsmän räddat åt rättshistorien.
Mats Hilding