God miljö — en mänsklig rättighet?*
Av jur. kand. ANNELIE GUNNERSTAD
”Human dependence on environmental quality is becoming so evident that it seems assured that it will begin to be treated as a dimension of human rights in the 1980’s.”1
Så skrev en optimistisk R. Falk i slutet av 70-talet. Fick han rätt, eller var han kanhända överdrivet optimistisk? Faktum är att man idag allt oftare talar om rätten till en god miljö som en mänsklig rättighet. Innan vi vidare undersöker existensen av en sådan rättighet ska vi emellertid börja med att kort säga några ord om de mänskliga rättigheterna och deras natur i allmänhet.
De traditionella mänskliga rättigheternas uppgift har alltid varit att reglera relationen mellan den enskilde och staten.2 Just detta förhållande, att det är individen och inte kollektivet som är bärare av rättigheterna, är signifikativt för denna rättighetskategori,3 något som kan vara värt att hålla i minnet då de s. k. tredje generationens mänskliga rättigheter diskuteras. Mänskliga rättigheter varken kan eller behöver förvärvas och de kan heller inte förloras.4 De är alltså inte, vilket annars är det vanliga beträffande rättigheter, resultatet av en föregående rättshandling, ens egen eller någon annans. Vad som skiljer de mänskliga rättigheterna från andra rättigheter är enligt Sieghart deras inneboende,5 oförytterliga och jämlika karaktär.6 Andra har beskrivit dem som till sin natur viktiga, moraliska och universella rättighe-
* Denna artikel har belönats med första pris i Svensk Juristtidnings pristävling 1994 i juridiskt författarskap för yrkesverksamma yngre jurister (se SvJT 1994 s. 941). 1 Falk, R., ”Responding to Severe Violations” i ”Enhancing Global Human Rights”, Domínguez, J., Rodley, N., Wood, B., Falk, R., New York 1979, s. 227. 2 Weiss, E. B., In Fairness to Future Generations: International Law, Common Patrimony, and
Intergenerational Equity, New York 1989, s. 114. 3 Danelius, H., Mänskliga rättigheter, Stockholm 1989, s. 273. 4 För undvikande av missförstånd bör det emellertid betonas att de mänskliga rättigheterna för sin existens är beroende av den kollektiva statsviljan och de kan följaktligen såväl utökas som begränsas, precis som folkrätten i övrigt. 5 Termen ”inneboende” (eng. inherence) skall sannolikt inte ges en naturrättslig tolkning utan bör i stället anses beteckna sådant som tillkommer individen uteslutande till följd av hans ställning som medlem av människosläktet. 6 Sieghart, P., The Lawful Rights of Mankind, Oxford 1985, s. 43.