Oskäliga avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal

 

 

Av professor MICHAEL BOGDAN

1. Inledning
Den svenska rättsordningen ger konsumenterna ett relativt sett långtgående skydd mot oskäliga avtalsvillkor (därutöver skyddas konsumenterna också i vissa andra avseenden, exempelvis mot otillbörlig marknadsföring). Skyddet mot oskäliga avtalsvillkor har två grundformer: det civilrättsliga skyddet avseende konsumentens och näringsidkarens inbördes rättigheter och skyldigheter i ett konkret konsumentavtal och det marknadsrättsliga skyddet avseende konsumenterna som grupp.
    Det civilrättsliga skyddet utgörs huvudsakligen av till konsumentens fördel tvingande bestämmelser i sådana författningar som konsumentköplagen (1990:932), hemförsäljningslagen (1981: 1361), konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38) och konsumenttjänstlagen (1985:716). Den allmänna jämkningsklausulen i 36 § avtalslagen hör också hit, liksom även 10–12 §§ i den nya lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Dessa regler tillämpas av allmänna domstolar i samband med tvister mellan en enskild konsument och en enskild näringsidkare.
    Det marknadsrättsliga konsumentskyddet mot oskäliga avtalsvillkor representeras i Sverige idag huvudsakligen av 3–9 §§ i den nyssnämnda lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som gör det möjligt för Marknadsdomstolen (eller, i fall som ej är av större vikt, Konsumentombudsmannen) att medelst vitesföreläggande förbjuda en näringsidkare att i framtiden använda sig av visst avtalsvillkor om villkoret är oskäligt mot konsumenten.
    Numera är det inte ovanligt att icke blott affärsmän sinsemellan utan även privatpersoner i egenskap av konsumenter ger sig in på transaktioner av gränsöverskridande natur. Variationerna är många. Ett svenskt rättsfall, vilket kommer att närmare behandlas i avsnitt 3 nedan, handlade om ett danskt företag som bedrev hemförsäljning i Sverige. Under de senaste åren har många svenska konsumenter emottagit reklamblad försedda med beställningskuponger vilka gjorde det möjligt att beställa bl. a. guldringar från

190 Michael Bogdan SvJT 1995 ett företag i Schweiz eller samlarfrimärken från företag i Danmark och Norge. För några år sedan kunde man i en sydsvensk dagstidning läsa en annons insatt av ett skräddarföretag i Fjärran Östern: intresserade kunder erbjöds billiga skräddarsydda kostymer efter måttagning på ett hotellrum i Malmö. Före den svenska tandvårdsförsäkringens tillkomst förekom i samma tidning praktiskt taget dagligen annonser insatta av danska tandtekniker i Köpenhamnsområdet med erbjudanden om billiga tandproteser. Det lär förekomma att utländska stormarknader och dylika arrangerar bussresor varigenom kunder hämtas i och återförs till Sverige. Svenska turister på besök i Sydeuropa nappar stundom på lokala företags erbjudanden om semesterlägenheter eller andelar däri (s. k. timesharing). Nya försäljningsmetoder som exempelvis TV-shopping, där konsumenter på grundval av reklaminslag i de internationella kabel- och satellitkanalerna kan beställa varor från den utländske annonsören, har fått fäste i Sverige. Som dessa exempel utvisar är internationella konsumentavtal i högsta grad en realitet och frekvensen av dylika transaktioner kommer med all säkerhet att öka i takt med statsgränsernas minskade betydelse i Europa.
    I samband med sådana konsumenttransaktioner vilka inte i alla avseenden håller sig inom Sveriges gränser uppstår frågan om gränserna för de svenska konsumentskyddsreglernas territoriella tillämpningsområde. Kan en svensk konsument exempelvis få ett oskäligt avtalsvillkor åsidosatt med tillämpning av svensk rätt när han inför svensk domstol stäms av en amerikansk näringsidkare på grund av ett köp i näringsidkarens butik i USA? Kan den svenska Marknadsdomstolen med tillämpning av den svenska konsumentavtalsvillkorslagen vid vite förbjuda ett svenskt stuguthyrningsföretag att använda sig av vissa oskäliga standardklausuler i sina på tyska avfattade avtalsformulär vilka uteslutande används på den tyska konsumentmarknaden, dvs. när stugor genom tyska resebyråer hyrs ut till tyska turister? Betydelsen av dessa frågor minskar naturligtvis om de berörda ländernas rättssystem erbjuder konsumenterna samma skydd. I detta sammanhang är det av stort intresse att EG-rådet den 5 april 1993 utfärdade ett direktiv (93/13/EEG) om oskäliga villkor i konsumentavtal.1 Direktivet innehåller såväl civilrättsliga som marknadsrättsliga skyddsregler. Den nya svenska lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden utgör följaktligen ett resultat av den svenska rättens anpassning till direktivets krav.

 

1 Se Official Journal of the European Communities 1993 No L 95/29. Direktivets text återges också på såväl engelska som svenska i departementspromemorian Ds 1994:29 och i prop. 1994/95:17.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 191 Denna uppsats har inte till syfte att närmare beskriva innehållet i det omnämnda direktivet resp. i den nya svenska konsumentavtalsvillkorslagen. Jag skall i stället koncentrera mig på frågan huruvida, och i så fall i vilken omfattning, den nya lagen är tillämplig på sådana konsumenttransaktioner vilka inte håller sig inom Sveriges gränser.

 

2. Det kollisionsrättsliga konsumentskyddet
2.1 Svensk internationell privaträtt före direktivanpassningen
Ett konsumentavtal, på samma sätt som andra typer av avtal, anses i den svenska internationella privaträtten vara underkastat ett visst lands lag (avtalets s. k. avtalsstatut). Enligt denna rättsordning skall man bl. a. avgöra den materiella giltigheten av avtalets innehåll, dvs. gränserna för avtalsparternas frihet att komma överens om sina inbördes rättigheter och skyldigheter. Det är i princip avtalsstatutet som avgör vilka avtalsklausuler som är ogiltiga på grund av att de strider mot tvingande bestämmelser och detsamma gäller möjligheterna att efter en flexibel bedömning från fall till fall undanröja eller jämka avtalsklausuler vilka är oskäliga.
    Det svenska rättsläget avseende bestämmande av avtalsstatut kan mycket förenklat sammanfattas på följande sätt.2 Lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), vilken i princip även täcker konsumentköp som har internationell karaktär,3 tillerkänner köparen och säljaren rätt att överenskomma att lagen i visst land skall tillämpas på köpet (3 § 1 st.). Den civilrättsliga giltigheten av lagvalsklausulen, exempelvis med avseende på sådana ogiltighetsgrunder som tvång, svek, misstag eller bristande accept, skall härvid avgöras av den valda rättsordningen (3 § 2 st.), men lagvalsklausulens internationellt privaträttsliga förutsättningar, exempelvis att köpet skall ha internationell karaktär och att den valda rättsordningen inte behöver ha en naturlig anknytning till rättsförhållandet, framgår inte av den valda rättsordningen utan av den svenska internationella privaträtten, närmare bestämt IKL. Fastställelse av avtalsstatut i brist på parternas eget val regleras i 4 § IKL. Huvudregeln i stadgandets 1 st. är att man i en sådan situation skall tillämpa lagen i det land där säljaren vid tiden för beställningens mottagande hade sitt hemvist, men det föreligger vissa konsumenträttsligt relevanta undantag, där köparens lag skall tillämpas (4 § 2 st.). Har exempelvis beställningen av säljarens representant emottagits i köparens

2 Om fastställelse av avtalsstatut och om dess tillämpningsområde i allmänhet se närmare Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl., 1992, s. 225– 251, med vidare hänvisningar. 3 Se prop. 1964:149, s. 13.

 

192 Michael Bogdan SvJT 1995 land, såsom när en svensk konsument köper eller beställer en vara hos en av den utländske säljaren utskickad hemförsäljare eller när en svensk konsument på grundval av ett TV-reklaminslag beställer en vara genom att ringa till ett i inslaget angivet svenskt telefonnummer, så blir svensk rätt tillämplig. IKL innehåller också ett allmänt hållet ordre public-förbehåll (6 §): bestämmelse i utländsk lag, som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket, må ej tillämpas. IKL kan inte användas för att bestämma avtalsstatutet för andra avtal än just internationella köp av lösa saker. En EU-betingad reglering finns numera för en del försäkringsavtal, men dessa kollisionsregler är relativt komplicerade och kan av utrymmesskäl inte behandlas här.4 Beträffande de övriga typerna av avtal, inklusive konsumentavtal, är man i princip hänvisad till rättspraxis och doktrin. Även här är utgångspunkten den att parterna i ett avtal, som har internationell karaktär, åtnjuter partsautonomi, dvs. att de själva genom utrycklig eller eljest otvetydig partshänvisning äger bestämma vilket lands lag som skall vara överenskommelsens avtalsstatut. Har parterna inte utnyttjat sin partsautonomi, anses det att det rättssystem som har den starkaste anknytningen till avtalet skall vara avtalsstatut (närmare detaljer måste förbigås här). Huruvida dessa principer även gäller konsumentavtal är emellertid något oklart; för att inte ge parterna respektive den starkare parten obegränsade möjligheter att undkomma tvingande civilrättslig lagstiftning vore det exempelvis inte orimligt att i konsumentsammanhang begränsa partsautonomin till de rättssystem som har en stark naturlig anknytning till rättsförhållandet. Ett oskrivet ordre publicförbehåll gäller också när utländsk rätt skall tillämpas på andra avtal än internationella köp av lösa saker. Det kan vidare tänkas att vissa svenska tvingande civilrättsliga konsumentskyddsregler i vissa situationer anses tillämpliga även när främmande lag skall vara avtalsstatut (s. k. internationellt tvingande regler eller ordre publicregler, vilka anses vara ett uttryck för positiv ordre public till skillnad från negativa förbehållsklausuler liknande 6 § IKL5). Det sist sagda finner visst stöd exempelvis i ett uttalande i förarbetena till 1980 års konsumentförsäkringslag, låt vara att uttalandets betydelse just på försäkringsområdet har minskat på grund av den senare tillkomna EU-betingade specialregleringen (se ovan). Det ifrågavarande uttalandet lyder så här:6

 

4 Se lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal; Pålsson, ”Nya lagvalsregler för försäkringsavtal”, Svensk Juristtidning 1993, s. 43–63. 5 Se Bogdan a. a. s. 78–79. 6 Se prop. 1979/80:9, s. 98.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 193 Frågan om vilket lands lag som skall tillämpas får lösas enligt allmänna rättsgrundsatser. De principer som annars tillämpas på försäkringsavtal behöver emellertid inte nödvändigtvis gälla även konsumentförsäkringar. Starka skäl talar nämligen för att tvingande regler som avser att skydda konsumentintressen kan tillämpas i fall då svenska konsumenters rätt berörs. Av lagreglernas tvingande karaktär torde vidare följa att ett villkor i försäkringsavtalet om att ett visst lands lag skall tillämpas inte i och för sig kan tillmätas någon avgörande betydelse för lagvalsfrågan.

 

Uttalandets egentliga innebörd i fråga om partsautonomi i konsumentavtal är inte helt klar. Enligt citatet ”torde” det av reglernas tvingande karaktär följa att en lagvalsklausul ”inte i och för sig” kan tillmätas någon avgörande betydelse. Uppfattar man detta som ett konstaterande är det felaktigt: att vissa regler är civilrättsligt tvingande innebär ingalunda automatiskt att de inte kan åsidosättas genom ett internationellt privaträttsligt lagval. Vad propositionen menar är förmodligen att vissa svenska tvingande konsumentskyddsregler bör uppfattas som ordre public-regler, dvs. sådana regler vilka oavsett avtalsstatutet i övrigt bör tillämpas ”i fall då svenska konsumenters rätt berörs”, varmed rimligtvis åsyftas avtal ingångna på den svenska konsumentmarknaden. Det rör sig således inte om att helt allmänt utesluta partsautonomi i konsumentavtal utan endast om att vissa svenska tvingande skyddsregler under vissa omständigheter kan slå igenom det eljest tillämpliga främmande avtalsstatutet. Förutom särskilt viktiga konsumenträttsliga bestämmelser kan det röra sig om mera allmänna skyddsregler: det är exempelvis möjligt att den allmänna jämkningsregeln i 36 § avtalslagen skulle betraktas som internationellt tvingande när det rör sig om ett konsumentavtal och saken har en nära anknytning till Sverige.7

 

2.2 1980 års EG-konvention om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser
I samband med inträdet i EU har Sverige åtagit sig att även tillträda 1980 års EG-konvention om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser.8 Denna konvention, som redan idag utövar visst inflytande på den svenska Högsta domstolen9 och som så småningom

 

7 Enligt vissa formuleringar i prop. 1975/76:81, s. 130–131 synes dock tillämpningen av 36 § avtalslagen förutsätta att avtalet skall bedömas enligt svensk rätt. Se också prop. 1994/95:17, s. 20. 8 Se anslutningsfördragets art. 4, p. 2. Konventionstexten finns i Official Journal of the European Communities 1980 No L 266. I litteraturen se t. ex. Bogdan, ”1980 års EG-konvention om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser — synpunkter beträffande den svenska inställningen”, TfR 1982, s. 1–49 med vidare hänvisningar. Konventionen är i skrivande stund i kraft i samtliga EU-länder med undantag av Portugal och de nyaste medlemsstaterna. 9 Se NJA 1990 s. 734, på s. 742.

 

194 Michael Bogdan SvJT 1995 kommer att ersätta mycket av det som här sagts om svensk internationell kontraktsrätt,10 utgår också från partsautonomin (art. 3). I brist på parternas eget lagval utgår konventionen från tillämpningen av lagen i det land till vilket avtalet har sin närmaste anknytning (is most closely connected, se art. 4 som även innehåller vissa presumtionsregler avseende den närmaste anknytningen).
    Konventionens art. 5 innehåller emellertid specialregler för vissa konsumentavtal. Enligt definitionen i art. 5 p. 1 avser artikeln avtal om leverans av lösa saker eller tjänster till en person (konsument) för användning som kan anses ligga utanför dennes näringsverksamhet samt avtal om kreditgivning för sådant ändamål, förutsatt att avtalet ingåtts under någon av de i art. 5 p. 2 närmare angivna omständigheterna, nämligen när

 

— avtalets ingående har i konsumentens hemvistland föregåtts av särskilt till honom riktat erbjudande eller av reklam, och han har i sagda land företagit de handlingar som från hans sida var nödvändiga för avtalets ingående;
— näringsidkaren eller hans representant mottagit konsumentens beställning i konsumentens hemvistland; eller
— avtalet avser köp av lösa saker och konsumenten har rest från sitt hemvistland till ett annat land där han beställde varan, förutsatt att konsumentens resa hade arrangerats av säljaren i syfte att förmå konsumenten till köpet.

 

I art. 5 p. 3 stadgas att man i brist på parternas lagval i de beskrivna tre situationerna skall tillämpa lagen i konsumentens hemvistland. Detta är ingen presumtionsregel utan en fast kollisionsregel. Parternas lagval får i dessa fall enligt art. 5 p. 2 dessutom inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillkommer honom på grund av tvingande bestämmelser i det land där han har sitt hemvist. I andra än de tre omnämnda situationerna gäller partsautonomin utan särskilda konsumentinriktade inskränkningar, detta även i fall där skyddsbehovet inte kan sägas vara mindre (exempelvis vid försäljning av semesterhus, vilka ju inte utgör vare sig lösa saker eller tjänster).
    Det är viktigt att understryka att art. 5 p. 2 inte innebär något allmänt underkännande av partsautonomi i konsumentavtal, utan endast att parternas lagval inte får beröva konsumenten det skydd som tvingande regler i hans hemvistland ger honom. Detta medför att konsumenten tillåts att plocka russinen ur kakan genom att från

 

10 Om förhållandet, såvitt gäller internationella konsumentköp, mellan 1980 års konvention och den Haagkonvention som ligger till grund för IKL se Bogdan, TfR 1982, s. 30–32.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 195 fall till fall åberopa den valda rättsordningen eller sitt hemvistlands tvingande skyddsregler, beroende på vilket alternativ som han finner förmånligare.
    Konventionen innehåller i art. 16 en sedvanlig allmän ordre public-klausul, enligt vilken tillämpning av främmande rätt kan vägras om tillämpningen skulle bli uppenbart oförenlig med domstolslandets grundläggande rättsprinciper. Av stort konsumenträttsligt intresse är också art. 7 med rubriken ”Tvingande regler”. Trots denna rubrik handlar art. 7 endast om en särskild grupp bland de tvingande reglerna, nämligen internationellt tvingande regler (ordre public-regler) vilka till den grad är tvingande att de, alltid eller i vissa situationer, är avsedda att tillämpas oavsett vilken rättsordning som i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet. Dessa reglers särskilt tvingande natur beror på ett ensidigt ställningstagande i laglandet, ett ställningstagande som inte behöver delas av domstolar i andra länder. Tillhör sådana regler avtalsstatutet är det självklart att de skall tillämpas, men frågan är huruvida de också bör beaktas när de tillhör en annan rättsordning.
    Enligt konventionens art. 7 p. 2 kan domstolar oavsett avtalsstatut tillämpa det egna landets internationellt tvingande regler, vilket knappast är kontroversiellt. Art. 7 p. 1 utgör å andra sidan konventionens mest omtvistade stadgande och de konventionsanslutna staterna har därför i art. 22 givits möjlighet att reservera sig mot det.11 Här rör det sig om sådana främmande internationellt tvingande regler vilka inte tillhör avtalsstatutet: vid tillämpningen av lagen i visst land kan tvingande regler i lagen i ett annat land, som förhållandet har en nära anknytning (a close connection) till, tillerkännas verkan, om och i den mån dessa regler enligt lagen i det senare landet måste tillämpas utan hänsyn till vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Vid avgörandet huruvida sagda främmande regler bör ges denna verkan skall hänsyn tas till deras natur och ändamål och till följderna av deras användning resp. icke-användning. Regeln kan illustreras med hjälp av ett fiktivt exempel. Antag att en i Stockholm bosatt TV-tittare ser ett till den svenska konsumentmarknaden riktat reklamerbjudande från ett nederländskt bolags sida och att han beställer den annonserade varan genom att ringa det i reklaminslaget angivna telefonnumret i Amsterdam. Det nederländska bolaget väcker nu talan mot konsumenten vid en domstol i Danmark, dit denne under tiden har flyttat, och kräver betalning i enlighet med avtalet. Den danska domstolen skall förmodligen tillämpa svensk rätt som avtalets avtalsstatut, naturligtvis med förbehåll för dansk ordre public och

11 Se min kritik mot stadgandet i TfR 1982, s. 34–41.

 

196 Michael Bogdan SvJT 1995 danska ordre public-regler; enligt art. 7 p. 1 kan den dock dessutom beakta sådana nederländska tvingande regler som enligt nederländsk rättsuppfattning skall tillämpas oavsett avtalsstatutet (det kan t. ex. röra sig om sådana regler mot oskäliga villkor i konsumentavtal som enligt nederländsk rättsuppfattning skall följas av alla nederländska näringsidkare, oavsett avtalets internationella karaktär).

 

2.3 Art. 6 p. 2 i EG:s avtalsvillkorsdirektiv
Med hänsyn till 1980 års konvention skulle man kanske vara benägen att anse att frågan om det kollisionsrättsliga skyddet mot oskäliga konsumentavtalsvillkor redan före 1993 års rådsdirektiv var löst på ett tillfredsställande sätt i EG-ländernas internationella privaträtt. Icke desto mindre innehåller rådsdirektivet en ny kollisionsrättslig skyddsregel. I direktivets ingress påpekas att det finns en risk för att konsumenterna i vissa fall fråntas det skydd som föreskrivs i direktivet genom att avtalet utpekar en icke-medlemsstats lag som den lag som skall tillämpas på avtalet. För att avvärja denna risk stadgar direktivets art. 6 p. 2 följande:

 

Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig lag för avtalet.

 

Överraskande nog finns det ingen koppling mellan den citerade direktivregeln och 1980 års konvention. Man kan t. o. m. fråga sig om direktivets upphovsmän överhuvudtaget varit medvetna om konventionens existens. Att man kan misstänka att så inte varit fallet beror bl. a. på att direktivet formellt har skapat en ond cirkel: konventionens art. 20 ger förtur åt EG:s rättsakter (inklusive medlemsländernas regler grundade på EG-direktiv), samtidigt som direktivets art. 1 p. 2 ger förtur åt medlemsländernas internationella konventioner! Rimligtvis bör man i det nu aktuella fallet ge direktivets art. 6 p. 2 företräde, ty regeln skulle annars bli helt meningslös,12 men faktum kvarstår att direktivets art. 6 p. 2 utan förklaring rubbar konventionssystemet, till synes utan att man överhuvudtaget lagt märke därtill.13 Detta är dock inte den enda bristen i direktivets art. 6 p. 2. Direktivets ingress förklarar regelns bakgrund med behovet av att

 

12 Se Philip, EU-IP, 2 uppl., Köpenhamn 1994, s. 155. 13 Se Jayme & Kohler, ”Das internationale Privat- und Verfahrensrecht der EG 1993 — Spannungen zwischen Staatsverträgen und Richtlinien”, IPRax 1993, s. 357–371, särskilt på s. 358–359.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 197 hindra att konsumenterna ”fråntas” det skydd som föreskrivs i direktivet, och art. 6 p. 2 förpliktar medlemsstaterna att säkerställa att konsumenterna inte ”förlorar” detta skydd. Man synes således förutsätta att någon medlemsstats lag är tillämplig på avtalet om man bortser från parternas eget lagval. Detta överensstämmer dock inte med den övriga ordalydelsen av art. 6 p. 2. Den ”nära anknytning” (”close connection”) som nämns i art. 6 p. 2 räcker nämligen inte till för att säkerställa tillämpning av en medlemsstats lag. ”Close connection” betyder ju inte samma sak som ”most closely connected” i art. 4 i 1980 års konvention om tillämplig lag på kontraktsförpliktelser, utan motsvarar snarare ”a close connection” i samma konventions art. 7 p. 1.14 Sådana konsumentavtal vilka omfattas av konventionens art. 5 kan tänkas ha en nära anknytning till medlemsstaternas territorium även när konsumentens hemvist ligger utanför detta område (det är konsumentens hemvistlands lag som i brist på lagvalsklausul skall tillämpas på avtalet, se konventionens art. 5 p. 3).
    Det får vidare inte förbises att direktivets art. 6 p. 2 inte talar om nära anknytning till någon bestämd medlemsstats territorium utan om nära anknytning till ”medlemsstaternas territorium” (”territory of the member states” respektive ”le territoire des États membres”). Anknytningar till de olika medlemsländerna synes således böra läggas samman när anknytningens styrka skall bedömas. Har avtalet olika relativt svaga anknytningar till flera olika medlemsstater, kan dessa anknytningar ju sammanlagt tänkas utgöra en nära anknytning till medlemsstaternas territorium.
    Det kan tilläggas att man i EU förbereder ytterligare direktiv rörande vissa typer av weak party-avtal och att några av direktivförslagen innehåller internationellt privaträttsliga regler vilka påminner om avtalsvillkorsdirektivets art. 6 p. 2. Av någon anledning, som jag utan framgång försökt att finna, skiljer de sig dock på olika punkter från detta stadgande. I art. 16 p. 2 i förslaget till ett rådsdirektiv ”on the protection of consumers in respect of contracts negotiated at a distance15 föreskrivs således att staterna skall se till att konsumenten inte berövas direktivets beskydd genom ett val av en tredje stats rättsordning; det sägs dock ingenting om att rättsförhållandet måste ha någon anknytning till EU-området, låt vara att sådan anknytning förmodligen förutsätts existera. En ytterligare variant finner man i det senaste förslaget till ett time sharing-direk-

 

14 I promemorian Ds 1994:29, s. 131 anges att nära anknytning till ett land kan föreligga exempelvis om någon av parterna har hemvist där eller om avtalet ingås inom det landets territorium. 15 Se Official Journal of the European Communities 1993 No C 308/18.

 

198 Michael Bogdan SvJT 1995 tiv,16 vars art. 9 hindrar att köparen berövas direktivreglernas beskydd ”whatever the law applicable may be”, förutsatt att ”the immovable property concerned is situated within the territory of a Member State”. Detta förslag synes således inte begränsa sig till att skydda mot oförmånliga lagvalsklausuler utan skyddar även mot oförmånliga kollisionsregler vilka gäller i brist på parternas eget lagval; en annan skillnad mot tidigare omnämnda direktiv och direktivförslag är kravet på att den berörda fastigheten är belägen i någon medlemsstat. Det skulle nog inte skada med lite samordning vid direktivförslagens utformning.17 Med hänsyn till den oklara och olyckliga formuleringen av konsumentavtalsvillkorsdirektivets art. 6 p. 2 är det kanske inte förvånande att stadgandet missförstås t. o. m. av erfarna konsumentjournalister.18 På grund av att Sverige är rättsligt förpliktat att implementera regeln är det emellertid mindre meningsfullt att diskutera dess vara eller icke-vara. Det är mera intressant att studera hur den tolkats av den svenske lagstiftaren och på vilket sätt den har inarbetats i den nya svenska konsumentavtalsvillkorslagen.

 

2.4 Den nya svenska konsumentavtalsvillkorslagens 13 §
EG-direktivets art. 6 p. 2 ligger till grund för den nya svenska konsumentavtalsvillkorslagens 13 §, som föreskriver följande:

 

Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.

 

Av detta språkligt föga eleganta lagrum och av dess förarbeten19 framgår att den svenske lagstiftaren har valt att tolka direktivets art. 6 p. 2 så att den endast åsyftar sådana fall där avtalets anknytning till något av medlemsländerna är så stark att lagen i detta land skall tillämpas på avtalet om man bortser från lagvalsklausulen. Denna tolkning är ingalunda självklar och överensstämmer mindre väl med direktivets ordalydelse (se avsnitt 2.3 ovan), men den är förmodligen likväl korrekt med hänsyn till regelns syfte. Jag är där-

 

16 Se Official Journal of the European Communities 1994 No C 137/42. 17 De omnämnda föreslagna direktivreglerna lämnar åtskilligt att önska även i andra avseenden, men utrymmet tillåter inte en kritisk detaljanalys inom ramen för denna uppsats. 18 I en artikel i tidskriften Konsumentnytt uppfattas stadgandet så att den skyddar endast när det tredje land, vars lag parterna har valt, har en nära anknytning till medlemsländernas territorium: ”Om avtalstexten åberopar lagen i ett avlägset land faller alltså EG:s konsumentskydd.” Se Konsumentnytt nr 11/1993, s. 18. 19 Se prop. 1994/95:17, s. 59–60.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 199 för efter viss tvekan beredd att stödja denna tolkning. Skulle det i framtiden visa sig, exempelvis i prejudikat från EG-domstolen, att direktivregeln skall tolkas på annat sätt, kan det dock bli nödvändigt att ändra 13 §.
    Den valda utformningen av 13 § löser obestridligen vissa tillämpningsproblem vilka ordalydelsen av art. 6 p. 2 annars kunde ge upphov till. Man behöver således inte fundera över vad som menas med att en anknytning är ”nära”, hur anknytningar till olika medlemsstater skall läggas samman, och vad som skall göras om ett icke-medlemslands lag är tillämplig på avtalet om man bortser från lagvalsklausulen. Detta betyder emellertid inte att tolkningen och tillämpningen av 13 § är problemfria.
    En fråga som dyker upp i förevarande sammanhang är hur man skall avgöra huruvida avtalet, om man bortser från lagvalsklausulen, är underkastat lagen i ett medlemsland. Det ligger nära till hands att härvid använda sig av de befintliga svenska internationellt privaträttsliga reglerna om fastställelse av avtalsstatut (se avsnitt 2.1 ovan). Som tidigare nämnts använder sig de flesta övriga EU-länder i motsvarande fall av 1980 års konvention (se avsnitt 2.2 ovan). Med hänsyn till att de svenska kollisionsreglerna till övervägande del inte är lagfästa är det inget som hindrar, och det är t.o.m. önskvärt, att svenska domstolar vid tillämpningen av 13 § redan idag låter sig vägledas av konventionens huvudprinciper (den kontroversiella regeln i konventionens art. 7 p. 1 kan inte aktualiseras i förevarande sammanhang, eftersom den inte avser fastställelse av avtalsstatut). Det är ju dessa principer som konsumentavtalsvillkorsdirektivets upphovsmän rimligen åsyftat (eller snarare borde ha åsyftat) om de överhuvudtaget skänkt frågeställningen en tanke. I förarbetena till 13 § sägs dessutom uttryckligen, låt vara något vagt, att reglerna i 1980 års konvention bör beaktas när direktivets art. 6 p. 2 införlivas med svensk rätt.20 Att jämföra den av parterna valda rättsordningen med den rättsordning som i brist på lagvalsklausul skulle tillämpas på avtalet, och att bestämma vilket av de två rättssystemen som ger konsumenten ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor, kan ibland vara besvärligt. Det kan exempelvis hända att den ena rättsordningens regler om oskäliga avtalsvillkor är bättre för konsumenten i vissa avseenden, medan den andra rättsordningens oskälighetsregler är förmånligare för honom i andra avseenden. Utformningen av 13 § synes innebära att man måste tillämpa antingen den ena eller den andra rättsordningens regler, utan att kunna plocka russinen ur

20 Se prop. 1994/95:17, s. 58.

 

200 Michael Bogdan SvJT 1995 kakan genom att välja de förmånligaste reglerna ur båda rättssystemen. En möjlig lösning på detta problem är att låta konsumenten välja vilket lands bestämmelser han vill stödja sig på.
    Det måste noteras att 13 § inte skyddar konsumenten mot lagvalsklausuler varigenom rättsordningen i ett medlemsland väljs i stället för lagen i ett annat medlemsland. Detta beror på att den valda rättsordningen i ett sådant fall förväntas uppfylla direktivets krav. Direktivet är emellertid ett s. k. minimidirektiv som i sin art. 8 tillåter medlemsstaterna att gå längre än direktivet föreskriver, vilket gör att det kan uppstå icke negligerbara skillnader mellan de olika medlemsstaternas rätt. Direktivets art. 6 p. 2 syftar endast till att säkerställa att konsumenten inte förlorar direktivets minimiskydd. I detta avseende går den svenska lagens 13 § betydligt längre, eftersom den underkänner även parternas val av en sådan rättsordning i ett icke-medlemsland som klart uppfyller eller t. o. m. överskrider direktivkraven, om den rättsordning i en medlemsstat, som tillämpas om man bortser från lagvalsklausulen, ger konsumenten ett ännu bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.
    I likhet med direktivets art. 6 p. 2 rör den svenska lagens 13 § endast sådana avtal där parterna har valt tillämplig lag. Reglerna om fastställelse av avtalsstatut i brist på parternas eget val aktualiseras visserligen vid tillämpningen av 13 § (se ovan), men endast inom ramen för prövningen av lagvalsklausulen. En annan begränsning att hålla i minnet är att en lagvalsklausul endast kan åsidosättas med tillämpning av 13 § såvitt gäller regler om oskäliga avtalsvillkor. I övriga avseenden gäller lagvalsklausulen, förutsatt naturligtvis att den inte sätts å sidan på grund av andra skäl än 13 §.21 I detta sammanhang aktualiseras frågan om vad som menas med ”regler om oskäliga avtalsvillkor” och ”skydd mot oskäliga avtalsvillkor”. Åsyftar paragrafen endast de civilrättsliga bestämmelserna i konsumentavtalsvillkorslagen och dessa reglers utländska motsvarigheter eller avser den också hela den tvingande regleringen av olika konsumentavtal, exempelvis i svensk rätt de tvingande reglerna i konsumentköplagen och dylikt? Här bör det påpekas att direktivets art. 6 p. 2 endast syftar till att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i själva direktivet, och att direktivet inte innehåller några tvingande regler för olika avtalstyper. Också av den nya svenska konsumentavtalsvillkorslagens rubrik och struktur synes framgå att lagens 13 § endast avser samma lags 10–12 §§ (inklusive hänvisningen däri till 36 § avtalslagen) och liknande allmänna oskälighets- och tolkningsregler i andra rättssystem.

21 Se prop. 1994/95:17, s. 105–106.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 201 En intressant fråga är huruvida 13 § även kan användas vid internationella konsumentköp av lösa saker, eftersom varken IKL eller den bakomliggande och för Sverige bindande Haagkonventionen22 räknar med en sådan begränsning i parternas frihet att välja den på köpet tillämpliga lagen. Som redan har nämnts ger direktivets art. 1 p. 2 i princip förtur åt bl. a. internationella konventioner, men detta har inte kommit till uttryck i den svenska lagen eftersom det ansetts onödigt: en regel om oskäliga avtalsvillkor måste enligt propositionen ändå tillämpas så att den inte kommer i konflikt med Sveriges folkrättsliga åtaganden.23 Det sistnämnda påståendet skulle kunna locka till en allmän diskussion om internationella traktaters ställning i den interna svenska rättsordningen, men jag skall motstå denna frestelse eftersom man kan ifrågasätta om 1955 års Haagkonvention numera överhuvudtaget förpliktar Sverige att även vid konsumentköp tillerkänna parterna en i det närmaste obegränsad partsautonomi. Det är visserligen oomtvistat att Haagkonventionen vid sin tillkomst i mitten på femtiotalet var avsedd att även omfatta konsumentköp, men Haagkonferensens fjortonde möte i oktober 1980 uttalade i en särskild deklaration följande:24

The States present ... Considering that the interests of consumers were not taken into account when the Convention of 15th June 1955 on the law applicable to international sales of goods was negotiated ... Hereby declare that the Convention ... does not prevent States Parties from applying special rules on the law applicable to consumer sales.

 

Även om jag anser det vara folkrättsligt tveksamt om man genom dylika deklarationer kan göra ändringar i en konvention är jag av rättspolitiska skäl benägen att anse att Sveriges folkrättsliga åtaganden genom Haagkonventionen inte står i vägen för tillämpningen av 13 § på internationella konsumentköp av lösa saker. Några protester från de övriga konventionsländernas sida är i varje fall inte att vänta.

 

3. Det marknadsrättsliga konsumentskyddet
Det marknadsrättsliga konsumentskyddets funktion är huvudsakligen att upprätthålla viss juridisk standard på konsumentmarknaden i stort. Här rör det sig inte om att lösa uppkomna tvister mellan en enskild konsument och en näringsidkare, utan reglerna är framtidsinriktade och preventiva i den meningen att Marknads-

 

22 Se 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, Sveriges överenskommelser med främmande makter 1964:12. 23 Se prop. 1994/95:17, s. 38–39. 24 Citerat ur Netherlands International Law Review 1980, s. 409.

 

202 Michael Bogdan SvJT 1995 domstolens förbud och ålägganden normalt endast gäller för framtiden och inte kompenserar konsumenten för det missförhållande som redan har ägt rum och som föranlett målet. Av marknadsrättens offentligrättsliga natur torde följa att den svenska Marknadsdomstolen endast får tillämpa de svenska marknadsrättsliga avtalsvillkorsreglerna och inte deras utländska motsvarigheter: frågan om den svenska domsrätten och tillämpligheten av den svenska marknadsrätten sammanfaller således.25 Detta framgår indirekt av 1 § i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m., enligt vilken domstolen har till uppgift att handlägga mål enligt i paragrafen uppräknade svenska författningar, däribland konsumentavtalsvillkorslagen.
    Det i avsnitt 2.3 ovan diskuterade EG-direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal innehåller i art. 7 en förpliktelse för medlemsstaterna att se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter, men direktivet säger ingenting om de territoriella gränserna för de olika nationella bestämmelsernas tillämpningsområde. I den nya svenska lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden finns inte heller något stadgande därom och samma tystnad råder också i lagens förarbeten. Det finns ingen anledning att utgå ifrån att direktivet och den nya lagen medfört någon omedelbar förändring av rättsläget på denna punkt.
    Den allmänt godtagna utgångspunkten för den svenska konsumentavtalsvillkorslagens geografiska tillämpningsområde är att dess 3–9 §§ är tillämpliga på hela den svenska konsumentmarknaden, oavsett om näringsidkaren är hemmahörande i Sverige eller ej. I propositionen bekräftas detta indirekt genom att möjligheten att rikta förbud inte bara mot näringsidkaren själv utan också mot hans anställda och uppdragstagare exemplifieras med de fall där näringsidkaren själv inte kan nås av ett förbud: ”Sådana fall kan tänkas uppkomma t. ex. då utländska företag bedriver försäljning genom anställda i Sverige”.26 Att man kan ingripa mot utländska företag när dessa är verksamma på den svenska konsumentmarknaden framgår dessutom klart av Marknadsdomstolens avgörande 1973:11

 

25 Se Bogdan, ”Nordisk internationell konsumenträtt”, Nord 1992:31, s. 67–68; Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, Stockholm 1989, s. 53. 26 Se prop. 1994/95:17, s. 91. När propositionen i detta sammanhang talar om utländska näringsidkare som inte kan nås åsyftas därmed uppenbarligen de praktiska svårigheter som i vissa fall gör näringsidkaren oåtkomlig, inte att utländska näringsidkare som sådana skulle stå utanför lagens tillämpningsområde.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 203 (Konsumentombudsmannen v. Axel Vrist, innehavare av Akademisk Brevskole i Köpenhamn), som förtjänar en närmare presentation.
    A.V. var innehavare av en oregistrerad firma i Danmark. Därifrån bedrev han, med hjälp av hembesök av firmans representanter hos konsumenter i Sverige, försäljning av s. k. korrespondenskurser (försäljningen synes i verkligheten ha gått ut på att sälja visst studiematerial och avtalen torde därför ha varit sådana internationella köp av lösa saker på vilka 1964 års svenska IKL var tillämplig, se avsnitt 2.1 ovan). Anmälan till kurserna skedde på ett formulär, som innehöll bl. a. en lagvalsklausul, enligt vilken eventuella tvister skulle avgöras enligt dansk rätt. Konsumentombudsmannen mottog från privatpersoner, vilka tecknat sig för kurserna, anmälningar att firman inte iakttagit den svenska hemförsäljningslagens bestämmelser om bl. a. ångerblankett. När konsumenterna annullerade sina kursanmälningar med åberopande av att dessa enligt hemförsäljningslagen inte blivit bindande mot dem, motsatte sig den danska firman detta med motiveringen att den svenska lagen inte var tillämplig eftersom anmälningsformuläret hänvisade till dansk rätt. Konsumentombudsmannen väckte vid Marknadsdomstolen talan mot A.V. och yrkade att denne med hjälp av den dåvarande avtalsvillkorslagen skulle förbjudas att i fortsättningen använda sig av den omnämnda lagvalsklausulen. A.V. gjorde i och för sig ingen invändning avseende den svenska Marknadsdomstolens behörighet och den svenska avtalsvillkorslagens tillämplighet, men domstolen ansåg det likväl påkallat att uttala sig på denna punkt:27

Det aktuella avtalsvillkoret har använts vid marknadsföring i Sverige, inriktad på svensk publik. Jämlikt grunderna för avtalsvillkorslagen är denna lag därmed tillämplig vid bedömningen av villkorets tillbörlighet.

 

I själva saken anförde Marknadsdomstolen följande:28

Enligt i Sverige gällande internationellt privaträttsliga bestämmelser har parterna rätt att vid köp med internationell anknytning fritt bestämma vilket lands lag som skall reglera tvistefrågor i anledning av köpet. Detta gäller i princip även vid s. k. konsumentköp. Eftersom avtalsvillkorslagen är tillämplig, kan å andra sidan användandet av en sådan lagvalsklausul komma att förbjudas av marknadsdomstolen, om nämligen klausulens tillämpning i ett konkret fall skulle vara att anse som otillbörlig mot konsumenten. De i ärendet aktuella korrespondenskurserna har erbjudits konsumenterna vid hemförsäljning. Hemförsäljningslagen innehåller tvingande regler till konsumentens skydd. Motsvarande skyddsregler saknas i Danmark. Av grunderna för avtalsvillkorslagen får anses följa att ett avtalsvill-

 

27 Se Marknadsdomstolens avgöranden 1973, s. 313. 28 Se Marknadsdomstolens avgöranden 1973, s. 313.

 

204 Michael Bogdan SvJT 1995 kor som, om det tillämpas, skulle innebära att konsumenten undandras det skydd en tvingande konsumentlagstiftning annars ger är att anse som otillbörligt mot konsumenten. I den mån avtalsvillkor sätter hemförsäljningslagens regler ur spel ... skall dess användande således förbjudas.

 

Innebörden av Marknadsdomstolens uttalande får inte förstås så att den omdiskuterade lagvalsklausulen var ogiltig och inte skulle följas vid en tvist inför svenska allmänna domstolar. Tvärtom utgår Marknadsdomstolen från att parterna vid ett konsumentköp, som är av internationell karaktär, har rätt att välja tillämplig lag. På samma sätt som i fråga om andra oskäliga avtalsklausuler kan dock näringsidkaren förbjudas att i framtiden använda sig av en oskälig, låt vara internationellt privaträttsligt giltig, lagvalsklausul. Konsumentavtalsvillkorslagens offentligrättsliga natur gör att den är tillämplig oavsett de individuella kontraktens avtalsstatut. Enligt Marknadsdomstolens bedömning synes en lagvalsklausul böra förbjudas när den medför att konsumenter på den svenska konsumentmarknaden berövas det skydd som svenska tvingande civilrättsliga konsumentregler annars skulle ge dem. Har en dylik lagvalsklausul likväl kommit till användning är det möjligt, dock ingalunda självklart, att de allmänna domstolarna, vid prövning av en tvist mellan parterna, med stöd i IKL:s 6 § skulle anse att tillämpningen av den främmande rättsordningen är utesluten på grund av uppenbar oförenlighet med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public).
    En besvärligare fråga är i vad mån den svenska konsumentavtalsvillkorslagens 3–9 §§ är tillämpliga i fråga om exempelvis standardavtalsformulär avsedda för att användas i utlandet. Anknytningen till Sverige kan i dessa fall utgöras exempelvis av att näringsidkaren är ett svenskt företag och/eller att konsumentgruppen består av svenska konsumenter vilka endast tillfälligt befinner sig utomlands. Några entydiga avgöranden av Marknadsdomstolen existerar inte på denna punkt, men man kan måhända dra vissa analogislutsatser från propositionsuttalanden avseende marknadsföringslagen och ett par av Konsumentverkets ställningstaganden avseende samma lag.
    I propositionen 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring m. m. uttalades bl. a. att lagens huvudsyfte var att sörja för att vissa normer iakttas på den svenska marknaden. Avgörande för om lagens generalklausul skall tillämpas på en viss åtgärd bör enligt propositionen vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Avser åtgärden bara en utländsk marknad bör lagen inte anses tillämplig.29

 

29 Se prop. 1970:57, s. 92–93.

 

SvJT 1995 Avtalsvillkor i gränsöverskridande konsumentavtal 205 I ett ärende inför Konsumentverket30 hade en sameslöjdkonsulent gjort anmälan mot en katalog för sameslöjdprodukter. I katalogen, som var tryckt på engelska, påstods att man sålde genuin sameslöjd, vilket enligt anmälaren var en falsk varudeklaration eftersom det i verkligheten rörde sig om industriellt tillverkade massprodukter. Den ansvarige marknadsföraren uppgav att katalogen enbart skulle komma att användas vid marknadsföring i utlandet och utfäste sig också att, om katalogen i framtiden skulle komma att användas vid marknadsföring i Sverige, omarbeta texten. Konsumentverket synes ha nöjt sig med detta och ärendet avskrevs; att den befintliga katalogen kunde lura konsumenter i andra länder ansågs tydligen inte böra föranleda något ingripande enligt den svenska marknadsföringslagen.
    Det andra ärendet31 rörde en svensk researrangör, vilken i en tidskrift, som delades ut till alla passagerare på flygbolaget Scan Airs charterflygningar mellan Sverige och utländska semesterresmål, publicerade en annons med en pristävling som gick ut på att svara på några enkla frågor och därmed bli berättigad att delta i dragningar med charterresor i pris. Anmälaren menade att tävlingen i praktiken var ett otillåtet lotteri. Lotterinämnden ansåg att så var fallet men konstaterade också att den svenska lotterilagen inte gällde ombord på ett flygplan som färdades i ”internationellt luftrum”, förutsatt att tidningen delades ut under färden. Konsumentverket menade däremot att även om lotterilagen inte gällde ombord så gällde i alla fall marknadsföringslagen, som omfattar all reklam som riktar sig till svensk publik, utan hänsyn till var marknadsföringen sker, dvs. även utanför Sveriges gränser. Frågan kom dock aldrig under Marknadsdomstolens bedömning, eftersom researrangören utfäste sig att i fortsättningen avstå från att publicera annonsen.
    Anser man sig ur propositionens och Konsumentverkets inställning i fråga om marknadsföringslagen kunna härleda analogislutsatser också för konsumentavtalsvillkorslagens tillämpningsområde, torde analogin resultera i att lagens 3–9 §§ i princip inte är tillämpliga på ett svenskt företags avtalsvillkor avsedda för en konsumentmarknad i utlandet, men att saken kan komma i ett annat läge om målgruppen består av svenska konsumenter vilka tillfälligt befinner sig utomlands. Riktar sig ett svenskt företags avtalsvillkor till konsumenter i allmänhet på en utländsk marknad så är den svenska lagen rimligtvis inte tillämplig,

 

30 Se dnr 77/K4642, Konsumenträtt & ekonomi nr 4/1978, s. 36–37. 31 Se dnr 87/K1496, Konsumenträtt & ekonomi nr 5/1987, s. 23.

 

 

206 Michael Bogdan SvJT 1995 inte ens om det bland dessa konsumenter förekommer en och annan svensk besökare; annorlunda förhåller det sig om avtalsvillkoren är avsedda just för besökande svenskar. I den mån avtalsvillkoren riktar sig till de på en främmande ort stadigvarande bosatta svenskarna är lagen enligt min mening inte tillämplig. Inte heller kan den svenska lagen tillämpas på sådana avtalsvillkor som av ett lokalt, icke-svenskt företag riktas till svenska besökare, till exempel om en spansk biluthyrningsfirma i Las Palmas använder sig av kontraktsformulär på svenska.
    Det måste emellertid medges att de just beskrivna och exemplifierade gränsdragningarna ibland kan vara ganska besvärliga, vilket kan vålla problem även om de berörda ländernas avtalsvillkorsregler är likartade eller t. o. m. identiska. Även om möjligheterna i spansk och svensk rätt att vid vite förbjuda oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal skulle bli ganska lika, vilket inte är otänkbart med hänsyn till båda rättssystemens anpassning till det ovannämnda EGdirektivet, så hjälper det föga om den aktuella situationen faller utanför båda rättsordningarnas tillämpningsområde (negativ kompetenskonflikt). Här kan dock EG-domstolen komma att tolka direktivet så att det förpliktar medlemsstaterna att inte ge sina respektive konsumentavtalsvillkorslagar en alltför snäv tillämpning i internationella förhållanden. Positiva kompetenskonflikter är naturligtvis också tänkbara, men de torde inte vålla några större problem: företaget får i ett sådant fall helt enkelt se till att dess avtalsvillkor uppfyller båda rättssystemens krav.