Aktuella spörsmål
Delgivning i den summariska processen — några iakttagelser och synpunkter
Bakgrund
Summarisk process är den gemensamma benämningen för handläggning av mål om betalningsföreläggande och handräckning.
Den 1 januari 1992 trädde lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BFL) i kraft. Reglerna medförde bl. a. att den summariska processen överflyttades från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna (KFM) och att ett nytt ADB-stöd för handläggningen togs i bruk.
I materiellt hänseende skiljer sig den nya lagstiftningen från reglerna i den tidigare lagsökningslagen vad gäller delgivning och dess betydelse på bl. a. följande punkter. Svaranden skall som tidigare delges ansökningen och KFMs föreläggande att svara i målet. En ansökan om betalningsföreläggande eller s. k. vanlig handräckning, som inte bestrids av svaranden, leder emellertid till ett utslag som — utan krav på delgivning — vinner laga kraft och rättskraft en månad från dagen för dess utfärdande. En svarande som underlåter att söka återvinning under den tiden är således numera utestängd från alla möjligheter att — inom ramen för ordinära rättsmedel — få rättelse om anspråket enligt hans mening skulle vara felaktigt. Delgivningen kan till följd därav anses ha fått en vidare och mer omedelbar betydelse än tidigare.
Volymökningarna i den summariska processen har under senare år varit dramatisk. 1988 inkom till tingsrätterna ca 575 000 mål om lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning. 1993 inkom till landets KFM 841 000 mål. 1994 har så skett en nedgång till 654 000 mål. Hur har delgivningsverksamheten påverkats av volymförändringarna? Vad kan göras och vad görs för att effektivisera delgivningsversamheten? Kanske kan några personligt präglade iakttagelser och synpunkter utifrån erfarenheter av handläggning av mål på KFM i Göteborg vara av intresse.
Partsdelgivning
I den summariska processen kan KFM besluta om partsdelgivning, antingen omedelbart på yrkande som framställts i ansökningen enligt 2 § 2 st. delgivningslagen, eller om KFM inte själv lyckats delge, enligt 30 § BFL. Av orsaker som kommer att utvecklas i det följande är intresset från sökandenas sida att själva få ombesörja delgivning med svaranden relativt stort, såväl i handläggningens inledningsskede som efter misslyckade delgivningsförsök från KFMs sida, trots att sökanden själv riskerar ansvaret för delgivningskostnaderna. KFM i Göteborgs- och Bohus län medger regelmässigt en begäran från en sökande att med stöd av 2 § 2 st. delgivningslagen själv få ombesörja delgivningen. Innan beslut om partsdelgivning meddelas ger KFM svaranden möjlighet att låta sig delges frivilligt. Anledningen härtill är att han inte opåkallat skall
drabbas av de kostnader för partsdelgivning som kan komma att åläggas honom. KFM översänder handlingarna i lösbrev med s. k. vitt kort (mottagningsbevis) och en kortfattad information om att sökanden begärt partsdelgivning och vad det kan komma att medföra. Om svar inte erhålllits efter tio dagar beslutar KFM om partsdelgivning. Översändandet i lösbrev har visat sig ge ett, i vart fall för storstadsförhållanden, oväntat gott resultat. I cirka 50 % av dessa mål har svaranden återsänt det vita kortet med delgivningserkännande.
Delgivningen har, inte helt överraskande, blivit den stora bromsklossen i den summariska processen även sedan den övertagits av KFM. Delgivningssvårigheterna är mest påtagliga i storstadsområdena. Delgivning med en fysisk person sker i första hand genom s. k. EssBrevRek, som innebär att adressaten får kvittera försändelsen på posten. Vid göteborgsmyndigheten kommer ca 50 % av de så utsända försändelserna i retur. Vid stockholmsmyndigheten har andelen returer tidvis uppgått till 80 %! Anonymiteten och rörligheten i storstadsregionerna är stor. Hög arbetslöshet, ett ökat kostnadsläge m. m. har, får det antas, medfört att inneboendefrekvensen ökat. Handläggningsförfarandet från ansökan till verkställighet har efter KFMs övertagande av den summariska processen komprimerats. Samtidigt har till följd av en strängare kreditprövning benägenheten hos svarandena att undvika betalningsanmärkningar i de marknadsförda kreditupplysningsregistren ökat i en tydligt märkbar omfattning. Volymökningarna i den summariska processen har som nyss nämnts varit omfattande. Polismyndigheterna har fått en anhopning av delgivningsärenden som, enligt uppgift, långt ifrån svarar mot de resurser som avsatts för ändamålet. 1994 genomfördes ändå 283 000 delgivningar på uppdrag av KFM. Av ett yttrande som rikspolisstyrelsen (dnr POB-611-1378/94) avgivit till riksskatteverket den 2 maj 1994 framgår att de enskilda polismyndigheterna själva avgör hur fördelade medel skall disponeras. Av yttrandet kan utläsas att polismyndigheterna inte sällan ”prioriterat ned hela eller delar av delgivningsverksamheten”.
I spåren av denna utveckling har uppstått en efterfrågan på delgivningstjänster som skapat en marknad för privata delgivningsbolag. På marknaden finns 10–12 bolag som tillhandahåller delgivningstjänster. Några inkassobolag har bildat egna delgivningsavdelningar eller egna delgivningsbolag. Inkassobolag, banker, kommunala bolag m. fl. å ena sidan och delgivningsföretag å den andra har träffat avtal om delgivningstjänster. På vissa håll har det uppstått en konflikt mellan polisens stämningsmän och de privata delgivningsbolagen. Denna torde ha sin huvudsakliga grund i att de privata bolagen enligt stämningsmännen arbetar under andra än gängse etiska regler, man uppträder hotfullt, delgivningsförrättningar sker nattetid etc. Trots detta finns ändå fog för påståendet att delgivning genom part generellt sett sker under acceptabla former med gott resultat. Att partsdelgivning sker i en ökande omfattning — antalet genomförda partsdelgivningar i den summariska processen 1994 uppgick till ca 10 000 (hela riket) — visar att många sökande är beredda att kostnadsmässigt medverka till att delgivningen genomförs snabbt.
Om KFM beslutar att sökandeparten själv skall få ombesörja delgivningen med svaranden genomförs delgivningen i normalfallet på det naturligtvis helt godtagbara viset att sökanden själv eller genom bud överlämnar handlingen till svaranden mot skriftlig kvittens. Många gånger misslyckas emellertid sökanden med att delge svaranden på detta sätt. Det förekommer då att sökanden i sin redovisning till KFM åberopar annat underlag till stöd för att delgivning ändå skall anses ha skett. Frågan om delgivning har skett är ytterst en bevisfråga. I de enkla fall där svaranden kvitterat handlingen bereder detta inte några problem. Läget är dock ett annat när den sökte vägrat kvittera handlingen eller denna överlämnats till annan person (surrogatdelgivning). I de senare fallen krävs en utredning angående omständigheterna kring delgivningen. I detta sammanhang kan det vara värt att uppmärksamma att intyg av en av polismyndighet förordnad stämningsman samt andra i delgivningslagen uttryckligen angivna tjänstemän utgör fullt bevis att delgivning skett. Bestämmelsen i 19 § andra stycket delgivningslagen att delgivning anses ha skett om den som söks för delgivning vägrar ta emot handlingen bygger också på förutsättningen att delgivningen genomförts av stämningsman eller posttjänsteman. I de fall sökanden anlitat ett bud utan stämningsmannabehörighet, ofta kallad delgivningsman, gäller inte de legala bevisvärderingsregler som finns i delgivningslagen. En parts påstående om vad som förekommit får i sådana fall ses endast som en partsinlaga.
Det är vanligt att sökanden företer redogörelse enligt vilken delgivningsförsändelsen överlämnats men att den sökte vägrat kvittera eller att delgivning skett i enlighet med reglerna om surrogatdelgivning. Det förekommer också att sökanden med hänvisning till en av honom eller budet företagen utredning påfordrar att KFM skall besluta om s. k. spikning enligt 15 § 2 st. delgivningslagen. Ibland åberopar sökanden som stöd för att bevislig delgivning skett, att ”delgivningsmannen” också har stämningsmannabehörighet.
Förekomsten av delgivning genom privata delgivningsbolag är en företeelse som — i vart fall i sin nuvarande omfattning — vuxit fram under de senaste två-tre åren. Bevisvärderingen i de ovan angivna fallen varierar mellan olika KFM. Någon praxis, vare sig fast eller enhetlig, finns inte på landets KFM även om riksskatteverket i någon mån försökt styra tillämpningen. Generellt är det nog så att KFM i västsverige t. ex. är mer restriktiva i sin värdering av en parts delgivningsunderlag än KFM i stockholmsområdet. KFM i Göteborg godtar endast påståenden om att delgivning skett när bevisningen är helt övertygande. I fråga om utredningar för beslut om spikning godtas endast de som upprättats av stämningsman. Möjligen skulle man våga påstå att det är tingsrätternas olika praxis som ”smittat av sig” på KFM i områdena. Sammanfattningsvis kan konstateras att delgivningen med dess avgörande rättsverkningar är av central betydelse i den summariska processen och att det därför framstår som särskilt angeläget med en — även i jämförelse med domstolarna — enhetlig rättstillämpning vid bedömningen om, vid partsdelgivning, bevislig delgivning skall anses ha skett eller ej.
Alla möjligheter att uppnå en effektivare delgivning i den summariska processen bör, enligt min mening, tas tillvara. En fri etablering av delgivningsföretag under ordnade etiska former bör därför uppmuntras. För att säkerställa att sådan delgivningsverksamhet sker under ordnade etiska former bör ett tillståndsförfarande för privat delgivning, när den sker som en form av näringsverksamhet, införas. Ett tillstånd för delgivningsversamhet bör vara förenat med regler för hur verksamhetens får bedrivas, sanktioner, tillsyn m. m., efter förebild från inkassolagstiftningen. En tillståndsprövning för delgivningföretag skulle sannolikt bidra till en sanering av branschen så att mindre seriösa företag skulle få svårt att verka.
Stämningsmans delgivningsverksamhet utanför tjänsten
Det kan i detta sammanhang finnas anledning att uppmärksamma frågan om en stämningsmans arbete under fritid med buddelgivning utgör tillåten bisyssla enligt 6 § lagen om offentlig anställning. Regeringen har i ett beslut 1992-02-04 (justitiedepartementet 91-3850) efter hörande av rikspolisstyrelsen och JK besvarat frågan nekande. — Det kan likväl konstateras att stämningsmän på vissa håll alltjämt är engagerade som delgivningsmän i privat delgivningsverksamhet. Utöver de skäl som uttalats mot ett sådant engagemang kan man peka på riskerna av att sekretesskyddad information ur polisens register utnyttjas i den privata bisysslan. Ett exempel som illustrerar den intressekonflikt som uppstår när tjänsteutövningen blandas samman med den privata bisysslan kan nämnas. En stämningsman misslyckades i ett mål att delge svaranden och utfärdade därför ett s. k. hindersbevis. En kort tid därefter genomförde han delgivningen som privat delgivningsman.
Delgivning med aktiebolag och tillämpningen av 16 § delgivningslagen
Val av delgivningsform när svaranden är ett aktiebolag varierar på olika KFM i landet. De flesta KFM väljer i första hand delgivningsförsök med EssBrevRek. Några myndigheter använder mera systematiskt som första delgivningsform s. k. särskild postdelgivning, som innebär att försändelsen överlämnas, av brevbäraren mot kvittering, på den söktes adress. Antalet sådana delgivningar på KFM uppgick 1994 till totalt 5 639. Av dessa skedde bl. a. 3 632 i Göteborgs- och Bohus län, 886 i Örebro län, 498 i Västmanlands län, 491 i Malmöhus län medan antalet särskilda delgivningar i Stockholms län uppgick till endast 13. KFM i Göteborg utnyttjar regelmässigt denna delgivningsform med undantag för bl. a. fall då endast box-adress kan återfinnas. Valet är egentligen ett arv av rutiner från den summariska processen vid Göteborgs tingsrätt. Erfarenheterna har visat att särskild postdelgivning, med dess möjlighet till surrogatdelgivning, oftast ger ett snabbt och korrekt resultat. EssBrevRek-alternativet leder inte sällan till osäkra tydningar av namnunderskrifter och tveksamhet om behörig företrädare kvitterat försändelsen med åtföljande tidsutdräkt.
Det är emellertid inte ovanligt att ett bolag inte kan nås genom särskild postdelgivning till följd av att t. ex. kontor eller fast driftsställe saknas eller, om bolagets söks med EssBrevRek, att försändelsen inte löses
ut. KFM får då, i nu nämnd ordning, försöka nå firmatecknare, styrelseledamot eller styrelsesuppleant. Om behörig ställföreträdare saknas kan delgivning istället ske med någon som har behörighet att sammankalla den juridiska personens beslutande organ (9 § delgivningslagen) t. ex. revisor, revisorssuppleant eller aktieägare. Att delgivning sker med revisor eller revisorssuppleant, när annan företrädare saknas, är inte helt ovanligt. Om bestridande därefter inte avges inom förelagd tid leder den fortsatta handläggningen, enligt den praxis som för närvarande synes råda, till att utslag i målet meddelas. JO har emellertid i sin senaste ämbetsberättelse (1994/95 JO1 s. 24 ff.) gjort ”Uttalanden rörande de rättsliga förutsättningarna att meddela tredskodom mot ett aktiebolag som saknar styrelse”. Dessa uttalanden är av intresse även för den summariska processen. JO konstaterar bl. a. att den personkrets som enligt delgivningslagen är behörig att ta emot delgivningar på en juridisk persons vägnar är vidare än den som är behörig att föra den juridiska personens talan inför domstol. JO framför i sin analys att konsekvensen av att ett aktiebolag saknar ställföreträdare är att detta inte har processbehöriget och således inte kan kära eller svara inför domstol och att det då ligger nära tillhands att genast avvisa käromålet. JO, som inte finner en sådan lösning tilltalande, anser emellertid mot bakgrund av återgivna uttalanden av Ekelöf och Welamsson, att övervägande skäl talar för att processobehörighet på grund av att en juridisk person saknar ställföreträdare betraktas som ett avhjälpbart processhinder. Ett sådant synsätt leder enligt JO till att målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på att motparten inleder ett likvidationsförfarande mot bolaget och att rättens utseende av likvidator avvaktas. Överfört till den summariska processen, vars syften och regler knappast ger utrymme för en vilandeförklaring, ger JO:s uttalanden stöd för uppfattningen att i den summariska processen delgivning av aktiebolag endast skall ske om behörig styrelse som äger företräda bolaget finns. Saknas sådan skall ansökningen således avvisas med stöd av 21 § BFL på grund av att svaranden saknar processbehörighet.
JO:s uttalanden är av intresse också för den, efter ändringarna den 1 juli 1993 i 16 § och 17 § delgivningslagen, på sina håll omtvistade frågan om kungörelsedelgivning numera är möjlig i mål om betalningsföreläggande och s. k. vanlig handräckning. I dessa mål gäller enligt 29 § BFL att kungörelsedelgivning enligt 15 § delgivningslagen inte får ske. Av förarbetena till den nya summariska processen (prop. 1989/90:85 s. 60 ff.) framgår, att den speciella form av delgivning som kungörelsen innebär har ansetts olämplig i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning. Departementschefen har bl. a. uttalat att det är viktigt att delgivning av svaranden i den summariska processen sker på ett sådant sätt att det finns grundad anledning att anta att handlingarna verkligen nått honom, eftersom utslag kan utfärdas vid ett uteblivet bestridande och då utslaget sedan utan vidare delgivning vinner laga kraft. Ändringarna i delgivningslagen innebär att det numera är möjligt att delge en juridisk person, som saknar registrerad behörig företrädare och som inte
kan delges på vanligt sätt, genom kungörelse.1 På kronofogdemyndigheterna råder delade meningar om ändringarna i delgivningslagen skall tolkas så att kungörelsedelgivning nu i åsyftade fall är möjlig även i den summariska processen (jfr Malmö tingsrätts beslut 1994-06-02 i mål nr Ä 608-94, avd. 6:8 och Svea Hovrätts beslut 1993-11-16 i mål Ö 4347/93, avd. 3:10).2 En del menar att kungörelsedelgivning enligt 16 § 3 st. delgivningslagen, vid en strikt tillämpning efter lagens bokstav, är möjlig eftersom 29 § endast utesluter kungörelsedelgivning enligt 15 § samma lag. Andra hävdar att en sådan står i strid med de principer som ligger till grund för 29 § BFL. Även kostnadsbegränsningsregeln i 30 § BFL har åberopats som hinder mot kungörelsedelgivning. Förarbetena till ändringarna i delgivningslagen lämnar inga vägledande upplysningar om de nya reglernas inverkan på den summariska processen. Avsaknaden av en kommentar ger ett intryck av att ändringarnas principiella betydelse för mål i den summariska processen aldrig analyserats. Så åter till JO:s uttalanden ovan. Om det nu är en riktig slutsats att en ansökan i den summariska processen skall avvisas när en juridisk person saknar registrerad behörig företrädare, dvs. just på grund av de rekvisit som gäller för kungörelsedelgivning enligt 16 § 3 st. delgivningslagen, så kan frågan om en sådan delgivning aldrig att bli aktuell. Möjligheten till kungörelsedelgivning faller då så att säga på eget grepp.
Översyn av reglerna på delgivningsområdet m. m.
Delgivningsreglerna har setts över vid flera tillfällen sedan delgivningslagens tillkomst. Översynen har syftat till att effektivisera delgivningsverksamheten. Det senaste i raden av sådana försök har kommit till uttryck i justitiedepartementets promemoria ”Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet” (Ds1994:129). I promemorian föreslås bl. a. att reglerna om förenklad delgivning skall kunna tillämpas i mål vid tingsrätten, vilka
1 Ändringarna medför möjlighet att genom kungörelsedelgivning delge en juridisk person, som i strid med gällande bestämmelser saknar behörig företrädare och som inte kan delges på annat sätt. 2 I tingsrättsfallet hade KFM avvisat en ansökan om betalningsföreläggande då svarandebolaget saknade registrerad styrelse och registrerad ”kvalificerad revisor” och då till följd därav delgivning med bolaget inte kunde ske. Klaganden gjorde gällande att KFMs beslut var felaktigt och hävdade att kungörelsedelgivning enligt 16 § 3 st. delgivningslagen kunde ske. Malmö tingsrätt undanröjde avvisningsbeslutet och återförvisade målet till KFM. Tingsrätten uttalade bl. a. ”Av propositionen som föregått införandet av 16 § 3 st. delgivningslagen (1992/93:68 s. 65 Ändringar i aktiebolagslagen m. m.) framgår att möjligheten till kungörelsedelgivning enligt denna paragraf tillskapats främst för att komma till rätta med oseriösa personer som, i syfte att undgå delgivning och undandra sig sina förpliktelser, missbrukat aktiebolagstiftningen. I linje med detta finner tingsrätten att kungörelsedelgivning enligt 16 § 3 st. delgivningslagen inte bör vara utesluten i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning.” — I hovrättsfallet hade KFM avskrivit ett mål om betalningsföreläggande eftersom sökanden efter föreläggande om partsdelgivning inte hade kommit in med bevis om delgivning inom förelagd tid. Sökanden hade i målet hemställt att KFM skulle delge svaranden genom kungörelsedelgivning. I överklagandet yrkades undanröjande av KFMs beslut och återförvisning i första hand p. g. a. att förutsättningar för kungörelsedelgivning förelåg. Hovrätten, som lämnade besvären utan bifall, fastslog att klaganden underlåtit att efterkomma föreläggandet och uttalade parentetiskt i fråga om hemställan om kungörelsedelgivning att en sådan ”inte lagligen kan bifallas i mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning”.
efter bestridande i den summariska processen överlämnats dit. Det förordas också utvidgade möjligheter att lägga delgivningsansvar på käranden i dispositiva tvistemål efter mönster från den summariska processen, ett förslag som om det genomförs skulle komma att ytterligare öka antalet partsdelgivningar. I promemorian behandlas också frågan om s. k. stämningsmannabehörighet skall kunna ges även till enskilda näringsidkare som driver delgivningsverksamhet. Det kan också nämnas, att justitiedepartementet under våren 1994 har inlett ett arbete med utvärdering av den summariska processen. I samband därmed kommer förhoppningsvis delgivningsverksamheten att ägnas särskild uppmärksamhet. Regeringen avser enligt budgetpropositionen (1994/95:100, Bilaga 8) under våren komma att besluta om en utökad avgiftsfinansiering av polisens stämningsmannadelgivning.
Delgivningsreglerna, som numera i inte obetydlig omfattning tillämpas även av personer utanför domstols- och myndighetsmiljö, ger ett splittrat och svåröverskådligt intryck. Domstolsverkets har med sin delgivningshandbok försökt förenkla tillämpningen. Handboken framstår emellertid som föråldrad, otydlig och i vissa delar intetsägande i den praktiska tillämpningen. En total översyn av såväl regelverk som handböcker i ämnet skulle kanske bidra till en effektivare delgivning såväl i den summariska processen som i andra sammanhang.
Krister Arnström
I detta häfte (s. 189–268) har medverkat bl. a.
Michael Bogdan, professor vid Lunds universitet Love Kellberg, ambassadör Birger Nydrén, chefsjurist vid Näringslivsförsäkring, Trygg-Hansa Iain Cameron, docent Hans Svahn, f. d. ordförande i Bostadsdomstolen Krister Arnström, chefkronofogde i Göteborg