Litteratur

 

 

ANDERS KYLHAMMAR, The EEC Directive on Product Liability: Its Implementation in Sweden, Juristförlaget, Stockholm 1994.

 

Produktansvarslagen (1992:18) utgör en viktig del av svensk skadeståndsrätt.1 Den bygger på ett EG-direktiv (85/374/EEC). Anders Kylhammar har kommit ut med en bok, ”The EEC Directive on Product Liability: Its Implementation in Sweden”, i vilken han beskriver hur EG-direktivet omvandlats till svensk rätt genom s. k. transformering. Framställningen är kortfattad. Boken omfattar 58 sidor exklusive innehållsförteckning, register, litteraturförteckning och författningstexter. Av dessa 58 sidor är det mindre än hälften som behandlar frågan om hur EG-direktivet implementerats i Sverige.2 Framställningen är beskrivande. Någon nämnvärd analys förekommer inte. Boken får därför uppfattas som en lättläst och elementär — men i allt väsentligt riktig — framställning beträffande frågan om produktansvarsdirektivets implementering i Sverige.
    Boken är skriven på bra engelska. Den använda terminologin förefaller godtagbar.
    Man kan fråga sig till vem boken vänder sig? Något förord — eller annan text — som klargör den saken finns inte. Man förblir därför ovetande om författarens avsedda målgrupp. Enligt min mening är boken av föga intresse för en svensk läsekrets. Eftersom boken är skriven på engelska har författaren sannolikt haft en utländsk läsekrets i tankarna. Boken torde — trots sin elementära och beskrivande form — enligt min mening kunna vara av ett visst värde för den troligen ganska begränsade krets av utlänningar som kan vara intresserade av att få en kortfattad och föga analyserande beskrivning av hur Sverige implementerat EG-direktivet. I bokens kap. III kan utländska intresserade också få en kort översiktlig information om svensk produktansvarsrätt i allmänhet.3 Beträffande bokens innehåll vill jag — utöver ett konstaterande att den tycks återge de ifrågavarande reglerna på ett i huvudsak korrekt sätt — bara göra två kommentarer. På s. 27 anför Kylhammar att den allmänna attityden i Sverige till frågan om förarbeten till lagstiftning synes vara att man bör avstå från ”detailed preparatory works and let the national courts interpret and apply the provisions in question”. Jag ställer mig något tveksam till Kylhammars

 

1 En utmärkt kommentar till lagen är Blomstrand, S., Broqvist, P.-A., och Lundström, R.-M., Produktansvarslagen. En kommentar till den svenska lagen i ett EG-perspektiv, Stockholm 1993. 2 Resten är bakgrundsbeskrivning eller redovisning av allmänna EG-direktivsrelaterade frågor. 3 Kapitlets avsnitt A (i) innehåller dock en del oklarheter genom den kortfattade framställningen; den utländske läsaren torde ha svårt att få klart för sig vad som är gällande svensk rätt på området. Att årtalet på gamla köplagen är felaktigt angivet är sannolikt ett tryckfel.

uppgift om ”den allmänna attityden”. Det finns förvisso många uppfattningar i denna fråga men de synes knappast bilda någon enhetlig ståndpunkt som skulle kunna betecknas som en allmän uppfattning av det slag som Kylhammar anger.4 För egen del har jag noterat att förarbetena till lagstiftning som bygger på EG-direktiv knappast har blivit mindre detaljerade än förarbetena till annan lagstiftning och knappast heller mindre omfångsrika.5 Inte heller tycks förarbetena numera allmänt ha fått en annan utformning eller detaljeringsgrad än de haft före ”EG-tiden”. För den som i likhet med mig endast har sett förarbetena (i vart fall den s. k. specialmotiveringen) som goda råd — låt vara givna av i frågan genom fördjupade studier särskilt initierade personer — och inte som direktiv om hur lagstiftningen skall tolkas innebär detaljerade och utförliga förarbeten inte något problem utan är snarare något som bör välkomnas på samma sätt som en lagkommentar eller en juridisk lärobok. Förarbetena får med det synsättet inte annan betydelse än den som den sakliga tyngden i deras innehåll motiverar.6 På s. 53 framhåller Kylhammar att produktansvarslagen inte gäller för defekta produkter som producerats i offentlig verksamhet (förutsatt att den offentliga verksamheten inte utgör näringsverksamhet). Kylhammar hänvisar i stället till rättsfallet NJA 1989 s. 389 och anför att det strikta ansvar för produkter på livsmedelsområdet som Högsta domstolen lagt fast genom domen i det målet ”may apply in certain situations which the PLA7 does not cover”. I anslutning till detta kan det finnas anledning att påpeka att lagrådet vid sin behandling av lagstiftningsärendet rörande produktansvarslag särskilt framhöll att det inte alls är säkert att den rättspraxis som bildats genom 1989 års avgörande står sig efter införandet av produktansvarslagen.8
Anders Eriksson