Litteratur

 

 

MATS TULLBERG,Försäkringsersättning vid skada på egendom, C. E. Fritze AB, Stockholm 1994, 262 s.

 

Frågor om värdering och beräkning av försäkringsersättning vid egendomsskada har knappast uppmärksammats i den rättsvetenskapliga litteraturen i proportion till sin stora praktiska vikt. Sedan Ulf Persson år 1953 lade fram sin doktorsavhandling Skada och värde — berömd för sitt skarpsinne och sin svårlästhet — och ett par något lättillgängligare uppsatser i Skadestånds- och försäkringsrättsliga studier (1962), har på området egentligen bara förekommit en avhandling om ett mera speciellt ämne (Björn Lindquist, Försäkringsersättning vid skada på sjötransporterade varor, från 1974). Universitetslektor Mats Tullbergs omfattande framställning angående dessa frågor är därför av stort värde inte minst för jurister utanför försäkringsbranschen. Särskilt gäller detta hans genomgång av olika försäkringsvillkor på området — ett svårgenomträngligt och föga inbjudande material, som inte många utomstående vill fördjupa sig i ens i rättsvetenskapliga sammanhang. Dess betydelse är emellertid uppenbar; lagstiftaren har traditionellt lämnat försäkringsbolagen stor frihet att utforma sina produkter som de finner lämpligt, och denna inställning kan väntas bli ännu mer markerad i kommande försäkringslagstiftning.
    Efter en redogörelse för de värderingsprinciper som framträder i försäkringsavtalslagen, i framlagda lagförslag och i doktrinens diskussion ger Tullberg i bokens huvuddel en ingående beskrivning och analys av försäkringsvillkoren vid hem-, villa-, motorfordons-, båt- och företagsförsäkring samt kaskoförsäkring för fartyg. Av intresse är att han här kan hänvisa till vissa detaljundersökningar av försäkringspraxis, som studenter har företagit under Tullbergs ledning. I sammanhanget redovisas också åtskillig praxis från skadenämnder angående tolkning av de aktuella villkoren.
    Avslutningsvis diskuterar Tullberg kritiskt det nuvarande systemet, betraktat främst ur försäkringstagarens perspektiv. Han framhåller oklarheten hos olika termer — försäkringsbeloppet, fullvärde och även marknadsvärde — och förordar att försäkringsbolagen tar ett större ansvar för förvärdering av försäkrad egendom än nu är fallet. Försäkringstagaren borde bättre informeras om sina rättigheter vid skadereglering. — Av mera principiellt intresse är hans argumentation för att man bör gå ifrån den huvudprincip som bl. a. angetts i både den nuvarande försäkringsavtalslagen (se 37 § FAL) och förslaget till ny lagstiftning, att ersättningen skall bestämmas till egendomens dagsvärde; de värdeminskningsavdrag detta innebär utgör en betydande nackdel för en försäkringstagare som vill återanskaffa ett likvärdigt föremål. Man borde enligt Tullberg släppa beroendet av det traditionella berikandeförbudet (39 § FAL) liksom inriktningen mot kapitalintresset i egendomen och i större omfattning än nu ersätta egendomens nyvärde.

Inställningen stämmer tämligen väl med ståndpunkten i de pågående förarbetena till en ny försäkringsavtalslag. Både försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1989:88) och det omarbetade förslag som framlagts i en departementspromemoria (Ds 1993:39) innebär att berikandeförbudet avskaffas. Principen att skadeförsäkringen inte skall bereda den försäkrade någon vinst har ansetts i praktiken vara urholkad särskilt genom nyvärdesförsäkringen och över huvud taget hämma utvecklingen av nya försäkringsprodukter på ett mindre lämpligt sätt; i stället skulle man lämna åt tillsynsmyndigheten att ingripa mot osunda former av försäkring av konstruerade ekonomiska förluster och liknande.1— Inte ens denna begränsade kontroll över försäkringspraxis kommer dock att bibehållas, om Försäkringsutredningens väntade förslag skulle förverkligas; där lär föreslås att tillsynen huvudsakligen inriktas på försäkringsbolagens soliditet.
    Enligt Tullberg (s. 143 f., jfr s. 42 f.) beror den hittillsvarande, mindre tillfredsställande anknytningen till den försäkrade egendomens dagsvärde delvis på en felaktig föreställning om innebörden av 39 § 1 st. FAL. (”Ej vare försäkringsgivaren pliktig att såsom ersättning för inträffad skada utgiva större belopp än som erfordras för förlustens täckande, ändå att överenskommet försäkringsbelopp är större”). Regeln skulle i diskussionen ha uppfattats som tvingande till försäkringstagarens nackdel, liksom enligt dansk och tidigare norsk lag, vilket försvårat utvecklingen mot en försäkring av nyvärdet. Men i själva verket skulle bara paragrafens andra stycke vara tvingande, något som bl. a. framhålls i Eklund-Hembergs kommentar till lagen. — Det är väl riktigt att lagstiftaren snarare betraktat 2 st. som den tvingande bestämmelsen; regeln visar att avsteg kan ske från förbudet i 1 st. framför allt vid s. k. taxerad polis. Av motiven till paragrafen — och dess otryckta förarbeten — framgår emellertid att man liksom i förarbetena till den nu föreslagna lagen närmast sett paragrafen som en helhet och utgått från att den är tvingande i båda riktningar. Särskilt gäller detta 1925 års kommittéförslag, enligt vilket man — i strid med vad som tidigare gällde inom sjöförsäkringen — kunde gå ifrån ett avtal enligt 2 st. så snart ersättningen visades överstiga förlusten.2 Under alla omständigheter kan man vänta sig att berikandeförbudet — i den mån det alltjämt kan anses gälla — nu kommer att avskaffas. Vad som kommer i dess ställe är mera tveksamt. Försäkringsrättskommittén ville här införa en presumtionsregel: all ekonomisk skada som den försäkrade lider till följd av försäkringsfallet skulle ersättas om inte annat framgick av försäkringsavtalet. Med anledning av erinringar från försäk-

 

1 SOU 1989:88 s. 198 ff. 2 Jfr SOU 1925:21 s. 122 f., där förslaget innebar att avtalad ersättning kunde nedsättas så snart den visades överstiga förlusten; den slutliga formuleringen (”väsentligt högre belopp”) tillkom i riksdagen. (Jfr även Ulf Perssons ingående diskussion i Skadestånds- och försäkringsrättsliga studier s. 62 ff., som Tullberg inte nämner i sammanhanget.) — Kommittén synes fram till ett nordiskt möte i februari 1923 ha utgått från formuleringen att försäkringsgivaren ”ändå att annat avtalats” bara var skyldig att täcka förlusten och att denna regel var tvingande mot försäkringstagaren; sedan ändrades texten, sannolikt för att bättre klargöra att taxerad polis var tillåten enligt vad som sades i 2 st. (Jfr om äldre rätt 238 § sjölagen i dåvarande lydelse och NJA II 1891 s. 128.)

 

 

ringsbranschen har emellertid denna regel fått utgå ur departementsförslaget. Bl. a. har det ansetts betänkligt att presumtionen skulle omfatta även avlägsna och överraskande indirekta skador. I stället har föreslagits en regel väsentligen motsvarande nuvarande 36 §.3 Tullberg kritiserar också denna ändring ur försäkringstagarens synvinkel. Han frågar varför denne skall drabbas om sådana överraskande följdskador inträffar och tycks t. o. m. sätta i fråga om inte även ideella följdskador exempelvis efter ett inbrott borde ingå i presumtionen (s. 82). Detta skulle onekligen vara att gå ganska långt. Man kan förstå bekymren hos försäkringsbolagen att vara hänvisade till den avgränsning som de oskrivna och tämligen oklara principerna om adekvat kausalitet kunde medföra, när det gäller följdskador till försäkringsfallet.4 Däremot kan sägas att departementsförslaget här liksom på många andra punkter visat en påtaglig lyhörhet för branschens önskemål — en lyhördhet som man dock inte funnit tillräcklig på försäkringshåll, där departementspromemorian kritiserats på sådana grunder i ett 70 sidor långt remissyttrande från Sveriges Försäkringsförbund. Det finns nog risker för att den slutliga lagregleringen kommer att te sig ännu mindre tilltalande ur det perspektiv som Tullberg anlägger.
    Hur som helst bör Tullbergs framställning behålla sitt intresse också efter en ny lagstiftning, som kan väntas få ganska begränsade verkningar på nuvarande försäkringsvillkor. Vid en översyn av villkoren finns anledning att beakta åtskilligt av den kritik som Tullberg anför.
Bertil Bengtsson