Konfliktlösning inom idrottsrörelsen

 

 

 

 

Av förbundsjuristen KRISTER MALMSTEN

Organisation
Idrottsrörelsen, som är Sveriges största folkrörelse med ca 2,5 miljoner medlemmar samlade i drygt 20 000 föreningar med ca 500 000 ideellt arbetande ledare, har alltid värnat om sin självbestämmanderätt, en rätt som idag har sitt yttersta stöd i regeringsformen. Där sägs att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad föreningsfrihet: rätt att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften (2 kap. 1 §). Föreningsfriheten får begränsas endast genom lag såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung (2 kap. 12 § och 14 §).
    För idrottens del har det alltid funnits en medvetenhet om det stora ansvar som följer med den fria föreningsrätten, inte minst i fråga om enskilda medlemmars och medlemsorganisationers rättssäkerhet. Idrottens övergripande regelsystem bygger därför med självklarhet på grundläggande demokratiska rättsprinciper.
    Idrottsrörelsen är sedan år 1903 organisatoriskt samlad i Sveriges Riksidrottsförbund (RF). RF, med regionala organ i form av Distriktsidrottsförbund (DF), består för närvarande av 63 medlemsförbund, s. k. Specialidrottsförbund (t. ex. Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet), som har exklusiv rätt att administrera respektive idrott inom ramen för RF:s organisation. SF har också ensamrätt att företräda sin idrottsdisciplin i förhållande till Internationella Specialidrottsförbund (ISF), t. ex. Internationella Friidrottsförbundet.
    Specialidrottsförbunden (SF) är vanligtvis regionalt organiserade i Specialidrottsdistriktsförbund (SDF), t. ex. Södermanlands Handbollförbund och Västmanlands Innebandyförbund.
    Idrottsföreningarna är medlemmar i ett eller flera SF beroende på vilka verksamheter föreningen bedriver. Och föreningarna har enskilda personer som medlemmar.

 

Stadgar
Genom medlemskapet i föreningen är den enskilde bunden av, förutom föreningens stadgar, överordnade organisationers stadgar och övriga regelverk, vilket framgår av bl. a. RF:s normalstadgar för idrottsförening respektive för SF.
    Idrottsrörelsens grundläggande bestämmelser finns intagna i RF:s stadgar, som kan sägas vara idrottens grundlag. Stadgarna fastställs av idrottens högsta beslutande organ, Riksidrottsmötet (idrottens Riksdag), där alla medlemsorganisationer finns företrädda genom ombud.
    Medlemsorganisationer och enskilda personer är skyldiga att i alla delar följa RF-stadgarna och de principer på vilka stadgarna bygger. Medlemsorganisationerna får alltså inte ha stadgar som strider häremot. Däremot finns det inget som hindrar att dessa organisationers stadgar anpassas till den egna idrottsliga verksamheten eller utvecklas på annat sätt, allt så länge som reglerna inte strider mot RF:s stadgar (den omvända avstegsprincipen).
    Till de bindande bestämmelserna i RF:s stadgar hör de som rör formerna för konfliktlösning samt vilka sanktioner som får tillgripas mot enskilda personer och medlemsorganisationer. Och dessa idrottens bestämmelser har sitt stöd i den på föreningsrätten grundade självbestämmanderätten. Idrottsrörelsens suveränitet omfattar alltså även rätten att lösa interna konflikter.
    Den ordning som råder har till stor del varit densamma sedan lång tid tillbaka och måste anses vara accepterad av det allmänna som en del i det samhällsintresse den idrottsliga verksamheten i stort utgör. Det bör därvid erinras om att idrotten årligen erhåller mycket omfattande ekonomiskt stöd från staten, landstingen och kommunerna.
    Det finns dock anledning att betona att idrotten inte lever ett eget liv vid sidan av samhället i övrigt. Innan idrottens regler för konfliktlösning beskrivs i korthet finns det därför skäl att något beröra förhållandet till den allmänna rättsordningen.

 

Förhållandet till den allmänna rättsordningen
Inom idrottsrörelsen framförs inte så sällan den uppfattningen att idrotten har exklusiv rätt till all idrottsrelaterad konfliktlösning. Att det inte förhåller sig på det sättet torde inte kräva någon närmare förklaring. Idrotten utgör en del av det svenska samhället och den idrottsliga verksamheten knyter an till i stort sett alla samhälleliga verksamhetsgrenar. Det finns därför inte några sakliga demokratiskt acceptabla skäl att undanta idrotten i sin helhet från den allmänna rättsordningen.

 

Att idrottsutövare inte har någon straffrättslig immunitet framgår med tydlighet av ett hundratal domstolsavgöranden avseende s. k. idrottsvåld de senaste decennierna, alltså våldshandlingar utförda av idrottsutövare under eller i direkt anslutning till organiserad utövning av idrott. En annan sak är att domstolarna i viss utsträckning bedömer gärningarna annorlunda med hänsyn till att de har begåtts i en idrottsmiljö. Dessutom förekommer det inte så sällan att domstolarna vid påföljdsbestämningen i mildrande riktning åberopar bl. a. den idrottsliga bestraffning som gärningsmannen ådömts. Inte heller på andra rättsområden har idrotten en sådan särställning att den i sin helhet är undantagen den allmänna rättsordningen. I det här sammanhanget bör dock nämnas en mycket viktig begränsning på föreningsrättens område. Allmän domstol anses ha rätt att i formellt hänseende pröva en ideell förenings beslut, t. ex. om uteslutning av medlem. Däremot anses allmän domstol i princip inte ha rätt att i sakligt hänseende pröva sådant beslut när medlemskapet, som i det övervägande flertalet idrottsföreningar, inte har betydelse för utövande av yrkesverksamhet eller på annat sätt har direkt ekonomisk betydelse för den enskilde (NJA 1990 s. 687). Undantag härifrån kan dock bli aktuellt t. ex. om uteslutningen innebär diskriminering av den uteslutne på grund av dennes ras, religion eller annan liknande omständighet som får anses göra uteslutningen uppenbart otillbörlig. En sådan talan är dock i praktiken utesluten med hänsyn till att ett beslut grundat på angivna omständigheter kommer att undanröjas av vederbörande överklagningsorgan inom idrottens rättsordning.

 

Konfliktlösning
Konfliktlösningen inom idrotten har naturligen olika dimensioner. I stor utsträckning rör det sig om strikt idrottsliga frågor utan beröring med de av statsmakterna fastställda regelsystemen. I andra fall korsar normsystemen varandra vilket kan föranleda olika praktiska lösningar. I vissa situationer stannar prövningen inom idrotten medan ärendet i andra fall blir föremål för prövning av såväl ett idrottsligt organ som en allmän myndighet.
    Vid prövningen av ärenden i det senare fallet framförs ibland kritik mot att idrottsutövare många gånger utsätts för mera omfattande följdverkningar än andra, eftersom flera sanktionssystem träder i kraft samtidigt. En idrottsutövare kan t. ex. för en och samma gärning bli föremål för sanktioner omedelbart i anslutning till en tävling och därefter i idrottsadministrativ ordning. Saken kan vidare ge anledning till en föreningssanktion och föranleda en

 

bestraffning enligt RF:s bestraffningsregler samt slutligen komma under såväl straffrättslig som civilrättslig prövning vid allmän domstol (den s. k. kvintus-effekten). Det hela är en naturlig följd av de konkurrerande regelsystemens konstruktioner och för närvarande finns inga skäl att inom idrottsrörelsen vidta några åtgärder för att ändra den rådande ordningen.
    Naturligtvis finns det också ett antal ärenden, oftast av offentligrättsligt slag, som avgörs endast av det allmänna.
    Med kännedom om att idrottsrörelsen inte har någon alltomfattande exklusiv rätt att lösa alla inom verksamheten uppkommande tvistefrågor, har man medvetet strävat efter att även på de områden där idrottens och det allmännas rättsordningar korsar varandra, så långt lagstiftning och praxis medger, finna vägar för att alla omedelbart idrottsrelaterade tvister skall kunna avgöras inom idrottsrörelsens egna organisationer.

 

Skiljenämnder
Ett uttryck för angiven strävan att värna om idrottsrörelsens suveränitet är att det i RF:s stadgar samt i normalstadgar för såväl idrottsförening som SF sägs att talan i tvist där parterna är enskild medlem, förening, SDF, DF, SF eller RF inte får väckas vid allmän domstol. Sådan tvist skall, utom i fall då annan särskild ordning är föreskriven i RF:s eller SF:s stadgar, avgöras enligt lagen om skiljemän.
    Detta förhållande har naturligtvis också sin orsak i att ekonomiska intressen av skilda slag mer och mer gjort sig gällande inom idrotten under de senaste årtiondena.
    Till denna bild hör bl. a. den förändring som skett i fråga om idrottsutövarnas ekonomiska förtjänster av idrottsutövandet. I Sverige finns en mycket liten minoritet idrottare på elitnivå, koncentrerade till ett fåtal idrotter, som har idrottsutövningen som yrke (professionella). De har alltså sin hela eller huvudsakliga inkomst från idrottandet. Härtill kommer dock att det, vid sidan av amatörer, är allt vanligare att idrottsutövare även på lägre nivåer erhåller viss ersättning för sitt idrottande utan att det utgör deras huvudsakliga inkomst (semi-professionella).
    Med anledning av att de ekonomiska intressena sålunda fått ökad betydelse inom idrotten och med hänsyn till den svenska rättens syn på saken, och inte minst med hänvisning till de skäl som allmänt talar för en sådan ordning, kan man nu märka en klar tendens att det i ökad omfattning dels införs skiljeklausuler i idrottsavtal av olika slag, dels tillskapas idrottsgrensrelaterade skiljenämnder. I de fall en uttrycklig hänvisning inte sker till lagen om skilje-

 

män ges föreskrifter om nämndernas verksamhet i särskilda reglementen som i allt väsentligt bygger på skiljemannalagens och rättegångsbalkens regler.
    Ordningen för konfliktlösning i övrigt inom idrotten kan i grova drag delas in på bl. a. följande sätt.

 

— idrottsspecifika tävlingsärenden
— föreningsrättsliga ärenden
— bestraffningsärenden

 

Av utrymmesskäl kommer de två förstnämnda ärendetyperna att beröras mycket kortfattat, medan bestraffningsrätten kommer att beskrivas något utförligare eftersom den tydligast visar den privata rättskipningen på ett område som annars ansetts förbehållen staten.

 

Idrottsspecifika ärenden
Med idrottsspecifika ärenden avses här tillämpning av en viss idrottsdisciplins spelregler och tävlingsbestämmelser.
    All organiserad utövning av idrott bygger på regeltillämpning. Själva utövandet styrs av skriftliga spelregler och/eller tävlingsbestämmelser, som inte så sällan är fastställda av det Internationella Specialidrottsförbundet för att gälla världsomfattande.
    I de flesta idrotter finns domare eller andra funktionärer som har till uppgift att se till att reglerna efterlevs. Regelöverträdelser föranleder olika sanktioner som finns angivna i reglerna, t. ex. straffslag eller utvisning. Vid tillämpningen av spelreglerna är domarens ställningstaganden i regel utan appell. En annan ordning skulle förta en väsentlig del av idrottens idé. Inom många idrotter kan dock, om än mycket restriktivt, bl. a. grova felbeslut av matchfunktionärer eller allvarliga formella brister bli föremål för överklagande som ett s. k. protestärende endera hos en för tävlingen särskilt tillsatt domarjury eller hos administrerande SF eller SDF.
    Enligt en del tävlingsbestämmelser kan ett protestärende drivas i tre instanser och proceduren bygger som regel på grundläggande rättsprinciper t. ex. i fråga om kommunikation, rätt till muntligt sammanträde och motiverade skriftliga beslut.
    Vid ett första påseende kan dessa ärenden framstå som tämligen banala. Prövningen har dock ett för idrottens idé mycket stort värde, nämligen att man skall nå ett rättvist idrottsligt resultat. Ingen skall vinna med ojusta metoder eller genom uppenbara felbeslut av funktionärer. Men det finns samtidigt ingen anledning att

 

undanhålla att ett avgörande i ett protestärende kan ha stora ekonomiska konsekvenser för parterna. Föreningsrättsliga ärenden
I Sverige finns inga lagregler om hur en ideell förening bildas, hur verksamheten skall bedrivas, om medlemmars rättigheter och skyldigheter osv. Genom sedvänja och domstolsavgöranden har det dock i vissa frågor vuxit fram en praxis som kan sägas vara allmänt accepterad. Det gäller bl. a. vilka krav som skall ställas upp för att en förening skall anses utgöra en juridisk person, nämligen att den antagit stadgar, utsett styrelse och antagit firma.
    Att en förening är en juridisk person innebär i sin tur bl. a. att den kan äga saker, vara part i avtalsförhållanden, vara part inför domstol, vara medlem i en (annan) förening, och försättas i konkurs. Frånvaron av lagregler på området innebär att respektive idrottsorganisationer har stort utrymme att själva fastställa innehållet i sitt eget regelsystem. För idrottens del finns, som redan nämnts, alla grundläggande föreningsrättsliga bestämmelser intagna i RF:s stadgar, idrottens grundlag. Medlemsorganisationer och enskilda personer är skyldiga att i alla delar följa stadgarnas bestämmelser och de principer på vilka stadgarna bygger. Medlemsorganisationerna får alltså inte ha stadgar eller andra regelverk som strider häremot.
    Bland RF-stadgarnas för hela idrottsrörelsen tvingande föreningsrättsliga bestämmelser skall här som exempel nämnas endast reglerna om uteslutning av enskild medlem ur förening och om vägrat medlemskap samt möjligheterna att överklaga beslut i dessa frågor; centrala bestämmelser inom varje ideell organisation.
    Enskild person upptas som medlem i förening efter ansökan. Föreningen får vägra medlemskap bl. a. om det kan antas att sökanden kommer att motarbeta föreningens intressen.
    Medlem får inte uteslutas av annan anledning än att medlemmen har försummat att betala stadgade avgifter till föreningen, motarbetat dess verksamhet eller ändamål, brutit mot föreningens stadgar eller annars uppenbarligen skadat föreningens intressen.
    Beslut om uteslutning respektive vägrat medlemskap skall fattas av föreningsstyrelsen. Beslutet får begränsas till att omfatta viss tid (s. k. temporär uteslutning). Sådan tidsbegränsad uteslutning får som mest omfatta sex månader från beslutsdagen.
    Om tillräckliga skäl för uteslutning inte föreligger får föreningen i stället meddela medlemmen en varning.
    Beslut om uteslutning får inte avgöras förrän medlemmen fått tillfälle att yttra sig inom viss av föreningsstyrelsen angiven tid,

 

minst 14 dagar från det att denne fått del av de omständigheter som föranlett att medlemskapet ifrågasätts. Oftast ges personen i fråga tillfälle att framlägga sin sak muntligen inför styrelsen.
    I beslutet, som skall tillställas den berörde inom tre dagar från beslutsdagen, skall skälen härför redovisas. Vidare skall anges vad medlemmen skall iaktta för överklagande av beslutet.
    Föreningsrättsliga beslut kan i regel överklagas i två instanser (SF och Riksidrottsnämnden) och proceduren följer sedvanliga principer i rättssäkerhetshänseende. Andra beslut än sådana som rör uteslutning, varning och vägrat medlemskap, t. ex. årsmötesbeslut, kan av överklagningsorganet prövas endast i formellt hänseende.
    Klagoskrift skall ges in till vederbörande överklagningsorgan senast inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Är organ till vilken klagoskriften inkommit inte behörigt att handlägga ärendet skall det genast översända det till rätt organ. Har klagoskriften inkommit till obehörigt beslutsorgan men innan klagotiden utgått skall överklagandet anses inkommet i rätt tid. Om klaganden styrker att han inte kunnat iaktta klagotiden skall skriften upptas till prövning trots att den inkommit efter klagotidens utgång.
    Överklagningsorgan skall lämna parterna tillfälle att komma in med den utredning som de önskar åberopa samt kan på eget initiativ sörja för kompletterande utredning. Överklagningsorganet får besluta om muntlig förhandling. Part har naturligtvis rätt att anlita ombud.
    Självfallet skall beslutet, som skall expedieras inom tre dagar från beslutsdagen, avfattas skriftligen med angivande av skäl samt klagorätt i förekommande fall. Vad som avslutningsvis kan vara värt att nämna är att föreningsrättsliga beslut inte gäller förrän klagotiden utgått eller, då beslut överklagats, ärendet blivit slutligt avgjort.

 

Bestraffningsärenden
Bestraffning får åläggas förening, styrelseledamot eller enskild medlem inom organisation som är ansluten till RF. Oavsett medlemskap får bestraffning också åläggas enskild idrottsutövare som representerar svensk idrottsorganisation i internationella sammanhang samt tävlingsfunktionär, ledare, tränare och annan som i samband med idrottsutövning biträder idrottsutövare eller idrottsorganisation.
    Bestämmelserna är universellt tillämpliga och bestraffningar ådömda i Sverige har verkan globalt. Till skillnad mot vad som gäller den allmänna straffrätten finns inom idrotten ingen straffmyndighetsålder. Även personer under 15 år kan således bestraffas.

 

Huruvida enskild person är svensk medborgare eller inte saknar naturligtvis betydelse.
    De förseelser som kan bli föremål för bestraffning finns uppräknade i en särskild brottskatalog enligt följande (med ”den som” avses även förening).

 

Bestraffning kan ådömas 1. den som underlåtit att inom förelagd tid betala stadgad avgift eller insända föreskriven uppgift eller infordrat utlåtande, 2. den som anmält sig till deltagande i eller godkänt kallelse till tävling eller uppvisning men utan giltig anledning vägrat fullgöra vad han åtagit sig eller utan giltiga skäl uteblivit, 3. den som låtit offentligen tillkännage att i tävling eller uppvisning skulle delta en viss idrottsutövare som därefter uteblivit, fastän han vid tillkännagivandet känt till att anmälan till deltagande inte förelegat, eller att idrottsutövaren, trots att han var anmäld, inte skulle komma att delta, 4. den som, under tiden då han varit avstängd eller diskvalificerad, har deltagit i tävling eller uppvisning eller har utövat idrottsuppdrag, 5. (upphävd ), 6. den som tillåtit avstängd eller diskvalificerad att delta i tävling eller uppvisning eller att utöva uppdrag, trots att han kände till avstängningen eller diskvalifikationen, 7. den som under eller i samband med tävling eller uppvisning eller med anledning av något, som därunder förekommit, demonstrerat, uppträtt förolämpande eller på annat sätt otillbörligt mot deltagare eller funktionär eller visat ohörsamhet mot funktionärs anvisningar eller föreskrifter, 8. den som i anslutning till idrottslig verksamhet förgripit sig med våld, försök till våld eller hot om våld mot funktionär eller annan enskild person inom RF, 9. den som genom osanna uppgifter eller på annat sätt vilselett eller försökt vilseleda funktionär eller annan enskild person, förening eller organ inom RF i eller för vederbörandes idrottsliga verksamhet, 10. den som mot bättre vetande eller utan sannolika skäl anmält annan för förseelse som är bestraffningsbar enligt RF:s stadgar, 11. den som i samband med idrottslig verksamhet berett sig eller annan otillbörlig förmån, 13. den som uppträtt på sådant sätt att idrottens anseende därav skadats eller uppenbarligen kunnat därav skadas, 14. den som brutit mot SF:s tävlingsregler eller tävlingsbestämmelser, 15. den som brutit mot RF:s dopingregler, 16. den som på annat sätt underlåtit att rätta sig efter vad som ålegat honom enligt RF:s stadgar eller enligt av idrottsorgan utfärdade bestämmelser eller fattade beslut.

 

Påföljder för förseelser enligt stadgarna är tillrättavisning, böter och diskvalifikation. Tillrättavisning, som är den lindrigaste påföljden och som kan åläggas såväl förening som enskild person, innebär ett skriftligt påtalande av det fel som begåtts samt en anmaning till den felande att för framtiden rätta sig efter gällande bestämmelser.

 

Böter innebär att den felande, förening eller enskild, åläggs att utge visst belopp i pengar, högst 250 000 kr. Ådömda böter tillfaller vederbörande SF och skall betalas senast inom fyra veckor från dagen för beslutet. Diskvalifikation får åläggas enskild person och innebär att denne inte får delta i tävling eller uppvisning inom viss idrott och/eller utöva uppdrag inom viss idrott.
    När förseelsens art eller andra särskilda skäl föreligger, får diskvalifikationen utsträckas att avse all idrottslig verksamhet inom alla idrotter inom RF. SF får i sina stadgar föreskriva att diskvalifikationen kan omfatta även träning i anläggning som disponeras av den dömdes förening eller annan förening med medlemskap i eller anslutning till detta SF.
    Diskvalifikationen gäller viss tid, lägst en vecka och högst två år, eller för tiden intill dess visst antal tävlingstillfällen annars skulle ha förekommit för den felande.
    Verkställigheten skall som huvudregel börja inom en vecka från dagen för beslutet. Diskvalifikationsparagrafen ger dock möjlighet att under vissa förutsättningar dela upp strafftiden i olika tidsperioder. Straffmätning. Om en förseelse med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa, får endast tillrättavisning utdömas. Är förseelsen att anse som grov, skall diskvalifikation åläggas för en tid av lägst ett år och högst två år. Vid förseelse mot dopingreglerna skall diskvalifikation gälla all idrottslig verksamhet inom alla idrotter.
    Endast en påföljd får förekomma i varje enskilt fall. Och skall någon samtidigt bestraffas för flera förseelser, ådöms en gemensam påföljd. Bestraffningsorgan. Bestraffningsärende skall i första instans handläggas av det SDF föreningen respektive den enskilde är knuten till idrottsligt och geografiskt. Sådant beslut överklagas till vederbörande SF, vars beslut får överklagas hos Riksidrottsnämnden, idrottens högsta domstol.
    Bestraffningsorganen skall för beslutförhet bestå av minst tre ledamöter, i vissa fall minst fyra, varav en skall vara ordförande. I de fall respektive styrelse inte själv handlägger ärendena utses ledamöterna i bestraffningsorganet i regel av styrelsen. Riksidrottsnämndens ledamöter, sju till antalet, väljs dock av Riksidrottsmötet.
    Ordföranden i Riksidrottsnämnden skall vara förfaren i domarvärv inom domstolsväsendet. I övrigt ställs inga krav på juridisk examen för ledamotskap inom idrottens bestraffningsorgan.

 

Ärende om bestraffning får tas upp till handläggning endast under förutsättning att en skriftlig anmälan om förseelsen inkommit till behörigt bestraffningsorgan.
    Anmälan skall vara undertecknad av anmälaren och innehålla namnet på den anmälde, tydlig uppgift om den förseelse som anses vara begången och de närmare omständigheterna rörande det inträffade samt den bevisning som åberopas. Om anmälan är ofullständig får bestraffningsorgan förelägga den anmälande att inom viss tid komplettera anmälan. Har anmälan inkommit från någon som berörs av saken är bestraffningsorganet skyldigt att ta upp anmälan till prövning. Sker anmälan av annan kan den avvisas. Är organ till vilket anmälan inkommit inte behörigt att handlägga bestraffningsärendet, skall det genast översända ärendet till rätt bestraffningsorgan.
    Har anmälan inkommit till obehörigt organ men inom rätt tid, skall anmälan anses ha skett inom föreskriven tid trots att anmälan kommit behörigt organ till handa först efter utgången av nedan angiven preskriptionstid. Preskription. Påföljd för förseelse får inte åläggas någon om inte förseelsen anmälts för bestraffning senast inom sex månader från det förseelsen begicks eller blev känd. Påföljd får inte i något fall ådömas när fyra år förflutit från dagen för förseelsen. Jäv. Ledamot får inte delta i utredning och prövning av bestraffningsärende, i vilket han själv eller hans organisation är part, eller av vars utgång han eller hans organisation kan vara beroende, eller i vars handläggning inom annat organ han tidigare deltagit, eller i vilket han på annat sätt får anses vara jävig. Handläggning. Organ som handlägger bestraffningsärende skall lämna parterna tillfälle att komma in med den utredning de önskar åberopa samt att yttra sig i ärendet. Part får naturligtvis anlita ombud.
    Bestraffningsorganet får genom egen försorg föranstalta om fullständig utredning. Förening och enskild person inom RF är skyldiga att på begäran av bestraffningsorganet avge yttrande och upplysningar.
    Bestraffningsorganet får besluta om muntligt förhör. Till sådant förhör skall parterna kallas. Muntligt förhör skall hållas när den anmälde begär det. Om det är uppenbart att sådant förhör inte är till nytta för utredningen, får dock bestraffningsorganet avslå en sådan begäran.
    Vid handläggningen skall föras protokoll över vad som förekommit i ärendet.

 

Bestraffningärende skall handläggas och beslut däri meddelas med största skyndsamhet. Avstängning under utredning. Om det är sannolikt att en anmäld förseelse kommer att leda till diskvalifikation, får bestraffningsorganet, utan att den anmälde dessförinnan hörts, besluta att denne tills vidare och till dess bestraffningsärendet har blivit avgjort inte får delta i tävling eller uppvisning i den idrottsgren inom vilken förseelsen begåtts. I vissa fall får avstängningen utsträckas till att omfatta all idrottslig verksamhet inom alla idrotter.
    Har avstängning skett och åläggs sedermera diskvalifikation, skall avstängningstiden i sin helhet inräknas i diskvalifikationstiden. Överläggning m. m. Beslut får inte avse annan förseelse än den som uttryckligen anmälts. Beslut får inte heller grundas på påstående eller bevis som den anmälde inte fått tillfälle att yttra sig över. Det uttalas också uttryckligen att man i tveksamma fall hellre skall fria än fälla.
    Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening fått hälften av rösterna, skall den gälla om den innebär frikännande eller lindrigare påföljd än övriga meningar.
    Kan en fråga inte avgöras på detta sätt, men vill flertalet fälla, och är de inte ense om påföljden, skall de röster som avgetts för den strängaste påföljden anses avgivna även för den närmast lindrigare och därefter, om det erfordras, meningarna efter samma grundsats sammanläggas tills en mening måste anses omfattad av flertalet röstande. Den som röstat för frikännande behöver aldrig delta i omröstning i påföljdsfrågan. Avfattning av beslut. Beslut i bestraffningsärende skall avfattas skriftligt vare sig beslutet är friande eller fällande. I beslutet skall tydligt och fullständigt anges vad part har att iaktta för att överklaga beslutet. Får beslutet inte överklagas, skall detta särskilt anges. Är beslutet fällande, skall det innehålla uppgift om förseelsens art, tillämpad bestämmelse, påföljd och straffsats. Har böter ålagts, skall i beslutet anges att betalning skall ske inom fyra veckor från beslutsdagen.
    Vid diskvalifikation skall anges påföljdens omfattning (tävling inom viss idrott osv.) samt diskvalifikationstidens begynnelse- och slutdag. Vid uppdelad diskvalifikationstid skall begynnelse- och slutdag anges för vardera perioden. Expediering m. m. Beslut i bestraffningsärende skall, även om beslutet meddelats på annat sätt, genast och i vart fall senast inom

 

tre dagar avsändas i vanligt brev med posten till parterna och den anmäldes förening. Beslut som rör brott mot dopingreglerna skall alltid översändas även till RF:s dopingkommission.
    Beslut om diskvalifikation avseende all idrottslig verksamhet inom alla idrotter skall genom bestraffningsorganets försorg kungöras i RF:s officiella kungörelseorgan (tidningen Svensk Idrott). Detsamma gäller om högre bestraffningsorgan ändrat sådant beslut.
    Bestraffningsorgan skall registrera alla bestraffningar som utdömts. Även ändring eller efterskänkande av påföljd skall registreras. Verkställighet av beslut. Beslut i bestraffningsärende gäller oavsett om beslutet överklagats. Har beslut överklagats får det högre bestraffningsorganet, i avvaktan på slutlig prövning av ärendet, förordna att beslutet tills vidare inte skall gå i verkställighet (inhibition). Sådant beslut får inte överklagas. Om ett beslut till följd av skrivfel, felräkning eller annat liknande förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får bestraffningsorganet, sedan parterna getts tillfälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse.
Överklagande. Beslut i bestraffningsärende får, om inte annat sägs, överklagas av såväl anmälande som bestraffad part. Riksidrottsnämndens beslut får inte överklagas. Klagande skall senast inom tre veckor från den dag då beslutet meddelats inkomma med klagoskrift till det högre bestraffningsorganet. Är organ till vilket klagoskriften inkommit inte behörigt att handlägga ärendet, skall det genast översända ärendet till rätt organ.
    Har klagoskriften inkommit till obehörigt organ men inom rätt tid, skall överklagandet anses ha skett inom föreskriven tid trots att klagoskriften kommit rätt organ tillhanda först efter utgången av klagotiden. Om klaganden styrker att han inte kunnat iaktta klagotiden, skall skriften upptas till prövning trots att den inkommit till överklagningsorganet först efter klagotidens utgång.
    Överklagat beslut får inte ändras utan att tillfälle beretts motpart att yttra sig över klagomålet. Om det vid handläggningen hos det lägre bestraffningsorganet förekommit grovt formfel, kan dock beslutet undanröjas utan iakttagande av denna regel.
    Om förfarandet i övrigt hos överklagningsorganet gäller i tilllämpliga delar vad som sagts om förfarandet i första instans. Överprövning (idrottens resningsinstitut). Sedan beslut i bestraffningsärende vunnit laga kraft får överprövning beviljas om omständighet eller bevis, som inte tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till frikännande

 

eller lindrigare bestraffning eller om rättstillämpning som legat till grund för beslutet uppenbart strider mot RF:s stadgar.
    Begäran om överprövning, som kan göras av den bestraffade eller av dennes förening, framställs skriftligen hos Riksidrottsnämnden, som kan besluta antingen att själv handlägga ärendet eller att det organ som senast beslutat i ärendet skall ta upp saken till förnyad prövning. Efterskänkande av diskvalifikation (idrottens nådeinstitut). Har någon bestraffats med diskvalifikation för längre tid än ett år får Riksidrottsstyrelsen, som är RF:s högsta beslutande organ när inte Riksidrottsmötet är samlat, sedan ett år av strafftiden har förflutit, på begäran av den bestraffade eller dennes förening, efter Riksidrottsnämndens hörande, efterskänka påföljden om särskilda skäl föreligger.