Litteratur

 

 

MADELEINE LEIJONHUFVUD, HIV-smitta — Straff och skadeståndsansvar, Institutet för Rättsvetenskaplig forskning [CLII], Norstedts 1993, 188 s.

 

Boken behandlar frågor om HIV-smitta från rättslig synpunkt såväl de lege lata som de lege ferenda. Ställda inför HIV-smittan i mitten av 1980talet ville de sociala och medicinska myndigheterna, ytterst socialdepartementet, inte behandla frågan om ansvar för spridande av sådan smitta inom ramen för smittskyddslagstiftningen. Skälet härtill var att detta ansågs döma de HIV-smittade till en livslång sexuell avhållsamhet, något som naturligtvis skulle ha varit både orealistiskt och inhumant. I stället hänvisade man till brottsbalkens regler om brott mot liv och hälsa och om allmänfarliga brott. Om det ändamålsenliga i dessa rekommendationer hyste — och framförde — anmälaren redan då tvivel, som sedermera visade sig välgrundade. Madeleine Leijonhuvfud har nu på ett uttömmande sätt analyserat rättsläget och lämnat övertygande rekommendationer om hur man på ett mera advekvat sätt kan lösa ansvarsfrågorna. Detta sker under omfattande hänvisningar till amerikansk och tysk rätt. Härigenom får läsaren en god inblick i doktrin och rättspraxis i länder, som har en tidigare och mer omfattande erfarenhet av problemen än vi, och en insikt om på hur många olika sätt frågan kan behandlas. De komparativa utblickarna bidrar starkt till bokens läsvärde.
    Efter ett inledande avsnitt med medicinska och statistiska uppgifter om HIV-smitta och om AIDS redogör författaren för den rättsliga regleringen av smittspridning såväl i Sverige som i Norge, Tyskland och USA. Av kapitlet framgår bl. a. skälen till att lagstiftaren avskaffade en tidigare bestämmelse i smittskyddslagstiftningen om straff för den som hade sexuellt umgänge med vetskap eller misstanke om att han eller hon led av könssjukdom.
    Härefter följer ett kort men viktigt kapitel med principiella synpunkter på användningen av straffhot i kampen mot AIDS. Författaren konkluderar att det finns många tunga argument mot att använda straffhot mot HIV-smittade och AIDS-sjuka människor men att det ändå är svårt att hävda att straff inte skulle vara en befogad reaktion på tillfogandet av en så allvarlig skada som en HIV-infektion innebär.
    Efter ett kortare avsnitt om olika gärningsformer som kan — eller inte kan — föra över HIV-smitta behandlar författaren i skilda kapitel frågor om ansvar för brott mot liv och hälsa, ansvar för allmänfarligt brott, ansvar för olaga hot, olaga tvång och våld eller hot mot tjänsteman samt skadeståndsansvar. Tyngdpunkten ligger härvid på en analys av hur bestämmelserna om ansvar för brott mot liv och hälsa kan tillämpas på spridande av HIV-smitta. Ett särskilt intresse tilldrar sig därvid avsnittet om det subjektiva kravet vid uppsåtliga brott, dvs. i praktiken det eventuella uppsåtet. För anmälaren har alltid det hypotetiska provet framstått som rena metafysiken i fråga om våldsbrott. Att den kallt räknande bedragaren skulle genomföra sin brottsliga gärning även om han varit

514 Jacob Westin SvJT 1995 säker på vissa omständigheter vars möjlighet han insåg kan nog en domare med gott samvete komma fram till. Men hur skall man kunna känna sig övertygad om att någon, som kunde misstänka att en handling skulle kunna medföra dödlig utgång, hade handlat som han gjorde även om han varit säker på en sådan utgång, särskilt som det regelmässigt sker under förhållanden som inte ger tid till eftertanke? Högsta domstolen har under senare år i fråga om allvarliga våldsbrott i stället använt lokutionen att gärningsmannen var helt likgiltig för utgången. Enligt min mening innefattar detta en nyansskillnad — och en inte oviktig sådan — i förhållande till det traditionella hypotetiska provet. Svårigheterna ökar ytterligare (jfr dock Suzanne Wennberg i JT 1994-95 s. 730) när det är fråga om överförande av HIV-smitta genom samlag, där inte ens den mest insatte läkare kan vara säker på om smittan kommer att överföras eller inte. Därför har också tillämpningen av det eventuella uppsåtet i sådana situationer lett till olika meningar inom Högsta domstolen (NJA 1994 s. 614 och HDs dom den 10 mars 1995, DB 33). I domstolen har Madeleine Leijonhufvuds bok kommit till nyttig användning.
    Mot bakgrund av sina studier av utländsk praxis och doktrin och analysen av det nuvarande svenska rättsläget avslutar Madeleine Leijonhufvud boken med ett kapitel, där hon tar ställning till frågorna om det bör finnas ett ”HIV-brott” och om hur detta i så fall bör utformas. Hennes slutsats är att en straffbestämmelse bör införas som skall vara exklusivt tillämplig på sexuella handlingar varigenom annan smittas med HIV eller utsätts för risk att smittas och att bestämmelsen bör införas i smittskyddslagen; att som hittills skett rubricera ett normalt sexuellt beteende som misshandelsbrott stämmer inte med en allmän uppfattning om misshandelsbrottet. Författarens rekommendationer kan varmt tillstyrkas. På en enda punkt dristar jag mig att uttrycka en något avvikande uppfattning. Det gäller möjligheterna att träffa läkare med straff eller skadeståndsansvar för medverkan till spridande av HIV-smitta genom underlåtenhet att lämna instruktioner eller fullgöra rapporteringsskyldighet. Teoretiskt finns inget att anmärka mot dessa avsnitt. Men vad läkare, som fullgör den utomordentligt grannlaga uppgiften att behandla HIVsmittade med bibehållande av deras förtroende, minst behöver är hot om straff eller skadestånd. Jag vill erinra om att Högsta domstolen i olika domar om ansvar för oaktsamhetsbrott tagit fasta på om oaktsamheten varit ”klandervärd” eller inte. Jag ställer mig utomordentligt tveksam till om vi någonsin får i praktiken se ett fall där en läkare ställs till ansvar.
    Det är imponerande och synnerligen tacknämligt att professorn i straffrätt och prorektorn vid Stockholms universitet givit sig tid att skriva en monografi om ett så till synes smalt område som de rättsliga problemen kring HIV-smitta. Ämnet är dock av stor praktisk betydelse och kommer dessvärre troligen att bli det i än högre grad i framtiden. Boken har, som framgått, redan kommit till användning i rättstillämpningen. Dessutom är Madeleine Leijonhufvuds behandling av ämnet av intresse för viktiga principiella frågor inom straffrättens allmänna del, främst det eventuella uppsåtet. Författaren drar också genom sina rekommendationer de lege ferenda en lans för legalitetsprincipen, som riskerar att

SvJT 1995 Anm. av Ulf Bernitz, Den nya konkurrenslagen 515 urholkas om brottsbeskrivningar skall tänjas för att passa gärningar som de inte är avsedda för och som brottsrubriceringen inte alls täcker.
Staffan Vängby