Kreditköp eller hyra

En fråga om verklighetens inflytande på rättsliga klassificeringar

 

 

Av docent GÖRAN MILLQVIST

1. Inledning
Allt sedan finansiell leasing introducerades här i landet i början av 1960-talet såsom en ny kreditform, har frågan om leasingens ”rätta” juridiska klassificering återkommit med mer eller mindre jämna mellanrum. Det har gått ett 30-tal år sedan starten och det kunde tyckas som frågan borde vara överspelad vid det här laget. Leasingmetoden är fast etablerad på kreditmarknaden och det råder knappast någon tvekan om att den av marknadens folk uppfattas som en kreditform med egna kriterier och förutsättningar. Så visar sig dock inte vara fallet då det blir fråga om en bedömning av leasingens rättsverkningar i olika hänseenden. Vid intressekollisioner mellan avtalsparterna eller i samband med konkurs uppstår ofta önskemålet att få leasingen klassificerad som kreditköp, för att därigenom uppnå en förbättrad position i förhållande till leasingbolaget. Leasingkunden åberopar avbetalningsköplagens avräkningsregler till sin förmån eller konkursförvaltaren hävdar en utköpsrätt till billigt pris. Ett avgörande av hemvist måste därvid ske. Frågan har också betydelse för den skatterättsliga behandlingen av transaktionen samt för hur denna skall redovisas i de ingående parternas bokföring. Vintern 1994/95 utökades diskussionsunderlaget med två nya källor, vilket gör det motiverat att ta upp frågan igen. Dels lade Leasingutredningen fram sitt slutbetänkande, Finansiell leasing av lös egendom, SOU 1994:120, vari osäkerheten i klassificeringsfrågan anges som ett av huvudskälen för en lagreglering av leasinginstitutet.1 Dels avgjordes slutligen en seglivad tvist på detta tema genom att HD inte gav prövningstillstånd i ett tvistemål från Svea hovrätt2 angående så kallad investorleasing eller partnerleasing. Huvudfrågan i målet var om en leasingtransaktion borde klassificeras som ett kreditköp (avbetalningsköp) eller som en nyttjanderättsupplåtelse. Här nedan diskuteras några aspekter av

 

1 SOU 1994:120 Finansiell leasing av lös egendom. Slutbetänkande av Leasingutredningen, s. 363 ff., 379. 2 Svea HovR, Avd. 12, T 1622/92, DT 54, 1993-11-15, ej pt HD, T 5013/93, 95-03-03.

denna klassificeringsfråga, med utgångspunkt i Svea Hovrätts dom. Intressant att notera redan utgångsvis är att hovrättens bedömning — att den omtvistade transaktionen utgjorde en nyttjanderättsupplåtelse, inte ett kreditköp — möjligen fått motsatt utgång om Leasingutredningens beskrivning av gällande rätt lagts till grund för domen.

 

2. Investorleasing i domstol
Den aktuella tvisten hade sin upprinnelse i 1980-talets ”kreativa finansieringsmiljö”, där leasingobjekt kom att fungera som omsättningsbara avskrivningsobjekt för företag med placeringsbara överskott. En inte ovanlig metod för återfinansiering av särskilt större enskilda leasingaffärer eller för att skjuta upp beskattningen.3 I detta fall rörde det sig om avancerad och dyrbar datorutrustning vars anskaffning finansierades genom att det leasingbolag som primärt köpte in utrustningen för leasingupplåtelse till brukaren, sålde densamma till en så kallad investor samt hyrde tillbaka den från denne. Några år senare bar det sig dock inte bättre än att leasingbolaget försattes i konkurs, strax efter det att en slutuppgörelse angående datorutrustningen skett mellan leasingbolaget och brukaren men före det att uppgörelse hunnit ske mellan investorn och leasingbolaget. Detta var den faktiska orsaken till att tvist uppstod mellan investorn och brukaren angående brukarens betalning till leasingbolaget. Frågan var om brukaren kunnat betala med befriande verkan till leasingbolaget, trots att utrustningen ägdes av investorn, eller om brukaren var skyldig betala en gång till men nu till investorn. Investorn hävdade att brukaren inte kunnat slutbetala utrustningen till leasingbolaget, med den verkan att utrustningen därefter övergått i brukarens ägo och att investorn gått förlustig både utrustningen och köpeskillingen. Brukaren presenterade häremot en imponerande lista invändningar varför denne inte skulle vara skyldig betala en gång till.
    Brukaren hävdade att leasingavtalet redan från början var ett avbetalningsköp, att särskilt avtal ingåtts angående slutbetalningen, att dispositiv rätt (naturalia negotii) för investorleasing innebar att slutbetalning kunde ske på det sätt som skett, att den i leasingavtalet ingående optionsrätten var sakrättsligt skyddad och kunde påkallas mot leasingbolaget oberoende av investorn, att leasingbolaget haft behörighet enligt ställningsfullmaktsreglerna och anslutande praxis att företräda investorn i denna fråga eller att investorn

 

3 Se a. SOU s. 237, angående utnyttjandet av investorleasing för att skjuta upp beskattningen till efter det att skattereformens lägre bolagsskattesatser trätt i tillämpning samt s. 512, särskilt yttrande av experten Tom Ekelund, angående andra skäl för investorleasing.

 

skulle anses ha godkänt betalningen i efterhand (ratihabition) samt slutligen att brukaren varit i god tro då betalningen skedde varför den var befriande enligt 29 § skuldebrevslagen. Om avbetalningsköp skulle anses föreligga innebar det, enligt brukarens tankegång, att denne redan inledningsvis köpt utrustningen från leasingbolaget, varför investorns senare köp var ett fall av tvesalu. Och eftersom investorn inte gjort något extinktivt godtrosförvärv, på grund av vetskap om brukarens förvärv, hade investorn överhuvud taget inga krav mot brukaren.
    Brukaren hade dock ingen framgång i domstolarna. Både tingsrätten och hovrätten kom till slutsatsen att det inte fanns underlag för att anse avtalet utgöra ett köp eller att i övrigt ge brukaren medhåll i dennes invändningar. I stället utdömdes värdeersättning för utrustningen och ersättning för felande leasingavgifter till investorn. En till synes hård dom med tanke på att det innebar att brukaren fick betala utrustningens restvärde två gånger men samtidigt konsekvent utifrån avtalskonstruktionens förutsättningar och principiella överväganden angående avtalsbundenhet till uttryckliga kontraktsvillkor. Hovrättens dom stämmer också överens med den huvudtendens som kan förmärkas i en sparsamt förekommande rättspraxis, liksom med nyare doktrin på området. En mycket generell slutsats som kan dras av domen är, att det skall till mycket handfasta och tydliga omständigheter för att ett såsom leasing upplagt kontraktsförhållande av domstol senare skall omrubriceras till att utgöra ett kreditköp.
    Innan framställningen övergår till ett närmare skärskådande av gränsdragningsfrågan kan det vara på sin plats med några iaktagelser angående investorleasingens särdrag.

 

3. Investorleasing med sale and lease-back
Den modell för investorleasing som förekom i fallet kan kortfattat beskrivas som kreditgivning i två led, där kredit i form av leasingupplåtelse finansieras ”bakåt” genom överlåtelse av leasingobjektet till en fristående finansiär/investor men leasingbolaget kvarstår som upplåtare och avtalspart till brukaren.4 I den aktuella tvisten hade leasingbolaget sålt viss datautrustning till investorn mot kontant betalning. Försäljningen skedde någon tid efter det att utrustningen upplåtits till brukaren genom ordinärt leasingavtal. Försäljningen avsåg utrustningen som sådan, inte kontraktsrättigheterna enligt leasingavtalet. I själva köpeavtalet förekom inga uttryckliga förbehåll eller reservationer för brukarens nyttjanderätt. Kopplingen till leasingarrangemanget bestod istället i att leveransvill-

 

4 Variationer på detta tema beskrivs i a. SOU s. 62 och 235 ff.

 

koren angav att ”Leverans sker hos den angivne användaren”, samt att avtalets löptid (kredittid) var knuten till ”de övriga med denna transaktion sammanhängande avtalen”. Det hänvisades också till att avtalet var en del av en finansiell konstruktion, ”om vilka parterna har full kännedom”. Leasingbolagets möjlighet att förfoga över utrustningen fanns reglerad i leasingavtalet med brukaren, där det som villkor för försäljning angavs att brukarens nyttjanderätt skulle förbehållas gentemot köparen.
    Samtidigt med köpavtalet ingicks leasingavtal avseende utrustningen mellan investorn, som uthyrare, och leasingbolaget, som hyrestagare. Avtalets allmänna villkor var på liknande sätt som i leasingavtalet mellan leasingbolaget och brukaren hämtade från allmänt förekommande standardvillkor för finansiell leasing.
    Genom en sale and lease-back av denna typ skall investorn uppnå dels bokföringsmässiga och skattemässiga effekter, dels realsäkerhet i egendomen. Investorn tar genom förvärvet upp egendomen som anläggningstillgång och tillgodogör sig värdeminsknings- och investeringsavdrag samt avdragsrätt för mervärdeskatt.5 Dessa effekter är dock beroende av att investorn förvärvar den reella äganderätten till egendomen, eftersom äganderätten avgör vem som skall redovisa egendomen som anläggningstillgång samt bildar utgångspunkt för att avgöra vem den tillkommer i händelse av konkurrerande anspråk från tredje man. Det kan sägas vara ett typiskt partssyfte, typförutsättning, bakom sale and lease-back i investorleasing att dessa effekter uppnås, de utgör grunden för investorns intresse i att deltaga i affären överhuvudtaget. Leasingbolaget och leasingkunden är naturligtvis också i normalfallet medvetna härom då affären läggs upp. Säkerhetsaspekten utgör en viktig och integrerad del av transaktionen, eftersom den på sätt och vis bildar bortre gräns för investorns ekonomiska engagemang. Investorn köper nämligen utrustningen till ett pris som i någon mening motsvarar utrustningens marknadsvärde, exempelvis anskaffningsvärdet. Den ekonomiska insatsen har därmed en motsvarighet i ett realvärde, vilket dels sätter en övre gräns för investorns insats, dels medför att investorns finansiella risk minimeras. Om leasingbolaget eller brukaren mot förmodan kommer i betalningssvårigheter skall investorn, via realisation av utrustningen, kunna täcka åtminstone större delen av investeringen. Detta är samma tankegång som ligger bakom all leasing — äganderätten till leasingobjekten utnyttjas i kreditsäkerhetssyfte.

 

5 Jfr a. SOU s. 240 ff. med genomgång av praxis från RegR:n.

 

För brukaren/leasingkunden är syftet för att ingå i transaktionen inte annorlunda än vid annan finansiell leasing. Ett investeringsbehov i viss utrustning täcks genom en kreditinvestering i form av leasing av utrustningen. För leasingbolaget slutligen möjliggör investorleasingen att större enskilda affärer kan genomföras, genom att riskexponeringen kan hållas nere och återfinansieringen hållas på en rimlig kostnadsnivå. En möjlighet att förbehålla sig rätten att tillgodogöra sig restvärdet kan också förekomma som drivfjäder.
    Två ytterlighetspunkter står till buds för synen på ett händelseförlopp av detta slag. Antingen kan de kontrakt som ingås mellan de inblandade parterna och de andra rättshandlingar som då företas, betraktas som isolerade företeelser, som visserligen följer på varandra i tiden men som i övrigt är självständiga i den meningen att deras rättsverkningar skall fastställas var för sig. Eller så kan förloppet ses som en helt integrerad transaktion där samtliga parter deltagit i olika funktioner för att uppnå ett gemensamt mål, nämligen en effektiv (och ofta en jämförelsevis billigare) paketlösning av brukarens aktuella investeringsbehov. Skäl kan anföras för båda synsätten och någon i sig ”riktig” modell eller lösning föreligger naturligtvis inte. Mellan dessa ändpunkter finns en hel skala av möjliga positioner. Frågan blir då närmast hur stor hänsyn som bör tas till de avvikelser betraktaren ser från sin utsiktspunkt. Valet mellan dessa två grundsynsätt, eller positioneringen på skalan, är väsentligt för bedömningen av respektive parts rättsställning. Från tolkningssynpunkt påverkar det både klassificeringen av de ingångna rättshandlingarna och vilka rättsverkningar som är troligast utifrån bevisbara fakta.
    Även om hänsyn tas till att investorleasingen i mycket utgör en integrerad transaktion av kredit-, finansierings- och återfinansieringskaraktär, föreligger samtidigt ett antal konkreta avtal med till övervägande del givna innehåll angående uthyrning, försäljning, återuthyrning samt optionsrätt till viss lös egendom. Som kommer att framgå nedan förefaller sannolikt att hovrätten i denna tvist resonerat med båda aspekterna i åtanke. Händelseförloppet har primärt brutits ned till urskiljbara rättshandlingar, vilka kunnat sorteras och analyseras under kända rättsfigurer, men hänsyn har samtidigt tagits till att dessa inte varit isolerade fenomen utan fått sin mening genom att ingå i ett större sammanhang.
    Enligt det mera formella betraktelsesättet föreligger tre separata avtal med avtalsbindningar mellan (1) leasingbolaget och brukaren, (2) leasingbolaget och investorn samt (3) investorn och leasingbolaget. Därtill kommer oftast ett ensidigt åtagande från inves-

 

torn gentemot brukaren att respektera brukarens nyttjanderätt. Betraktat på detta sätt har rättsläget efter det att avtalen ingåtts närmast karaktären av andrahandsuthyrning, i en kedja från investorn via leasingbolaget till brukaren, eftersom uppenbarligen inget direkt rättsförhållande tillskapas mellan investorn och brukaren. Investorn äger utrustningen och hyr ut den till leasingbolaget, vilket i sin tur hyr ut den till brukaren. Investorns förbehåll för brukarens hyresrätt utgör därvid denuntiation om investorns förvärv samt erkännande av att brukarens nyttjanderätt skall bestå enligt de villkor som avtalats med leasingbolaget. Leasingbolagets möjlighet att överlåta utrustningen trots uthyrningen har sin grund i det första leasingavtalet, varigenom brukaren accepterar att försäljning till utomstående kan komma att ske. Någon förändring eller begränsning av brukarens rättsställning såsom hyrestagare framgår inte av denuntiationen, vilket är konsekvent då förhållandet uppfattas som en andrahandsuthyrning. Allmänna regler för fordringscession, bland annat gäldenärs invändningsrätt enligt 27 § skuldebrevslagen och förbudet mot substitution (överlåtelse av förpliktelse)6 blir inte aktuella här eftersom brukaren även efter överlåtelsen står kvar i rättsförhållande med leasingbolaget, både vad gäller förpliktelsesidan (betalning av leasingavgifter m. m.) och rättighetssidan (optionsrätten). Den förändringen inträder dock att optionsrätten efter överlåtelsen blir beroende av att leasingbolaget fullföljer optionskravet bakåt gentemot investorn. En sådan möjlig försvagning i brukarens rätt har dock denne godtagit på förhand genom att acceptera leasingvillkoren, inklusive rätten för leasingbolaget att överlåta utrustningen.
    Betraktas avtalen såsom delkomponenter i en större integrerad transaktion, som är känd för samtliga tre parter, blir det å andra sidan ytterligt vanskligt att ta ställning till rättsverkningarna. Avtalskonstruktionen har inte (ännu) vunnit burskap bland de etablerade avtalstyperna, den saknar lagreglering och har ej varit föremål för HDs prejudikatverksamhet. Det bör därför understrykas att vad som nedan sägs bygger på lämplighets- och konsekvensresonemang utifrån den samlade avtalskonstruktionens uppbyggnad, något egentligt rättsligt stöd för regler av den innebörd som diskuteras finns inte. Avtalsrättens grundläggande begränsning till tvåpartsförhållanden innebär här att helt nya regler måste tillskapas, vilka skulle ge rättigheter och skyldigheter mellan parter som formellt inte står i avtalsförhållande till varandra.
    Parterna är normalt införstådda med att de olika avtalen inte är fristående från varandra och att det inte rör sig om fristående

 

6 Se härom Millqvist, Finansiell leasing, Lund 1986, s. 222 ff. med hänvisning.

 

transaktioner i utrustningen. Den rättsliga realiteten i ett erkännande av investorleasing som en sammanhållen transaktion måste vara att ömsesidiga förpliktelser föreligger direkt mellan de ingående parterna, utan att konstruktioner av typen andrahandsuthyrning eller fingerad behörighet för leasingbolaget behöver tillgripas. Ett visst mått av balans mellan rättigheter och skyldigheter måste föreligga, så att en rimlig riskfördelning uppnås. För brukarens del bör det just sagda innebära, att likaväl som denne skall kunna utgå från att leasingavgifterna skall betalas till leasingbolaget och att övriga kontakter skall gå via detta, investorns intressen inte kan helt bortses från vid slutbetalning och köp av utrustningen. Det förefaller inte rimligt (utgöra ett lämpligt regelinnehåll) att rättigheter och skyldigheter snedfördelas på sådant sätt att en parts kreditrisk blir beroende av en annan parts ensidiga agerande inom avtalskonstruktionen. Med andra ord bör det vara ett rimligt krav på brukaren i en investorleasing, att denne respekterar investorns äganderätt genom information om materiella förändringar i avtalsförhållandet, exempelvis ianspråktagande av optionsrätt, vilket bland annat ger investorn möjlighet att reglera betalningsfrågan (till vem betalning skall ske). Genom att brukaren är införstådd med och accepterar att dess anskaffning av utrustningen skall finansieras genom investorleasing, accepteras också att investorn skall ha ett intresse i utrustningen som inskränker brukarens möjligheter att endast kommunicera med leasingbolaget. Nyttjanderätten och optionsrätten påverkas inte i sig men eftersom det är förutsatt att ytterligare en part skulle inträda i förhållandet åligger det brukaren att respektera dennes intressen, åtminstone så långt att information ges om väsentliga förändringar. Likaså bör det vara rimligt att leasingbolaget har skyldighet att tillse att den avsedda koordinationen mellan de två avtalsförhållandena upprätthålles så att varken investorn eller brukaren oförskyllt hamnar i situationer där deras respektive rättsställning förändras utan att de varit medvetna därom. Investorn bör rimligen ha en skyldighet att i allt respektera brukarens nyttjanderätt och de villkor under vilka denne anskaffat utrustningen.

 

4. Hovrättens ställningstaganden i tvisten
Hovrättens utgångspunkt för bedömningen av den aktuella tvisten var att dess rättsliga överväganden var underkastade de kommersiella förutsättningar som rått för avtalen. Frågan om vem av parterna som skulle anses ha ”bättre rätt samt därmed sammanhängande spörsmål om avtalens tolkning och parternas goda eller onda

 

tro måste bedömas med hänsyn till att det rör sig om en komplex kommersiell avtalskonstruktion och att de häri ingående avtalen upprättats mellan jämbördiga parter inom ramen för s. k. investorleasing.” Därefter genomfördes en analys av investorleasingen som fenomen med bland annat en inventering av de typiska partssyften som kan ligga bakom en sådan affär. Första rättsfrågan blev sedan om leasingavtalet mellan leasingbolaget och brukaren ”skall bedömas som ett köp enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Detta förutsätter en gemensam partsavsikt att [brukaren] skulle bli ägare till datautrustningen på grund av [leasing]avtalet.” I denna fråga genomfördes ett resonemang från domstolens sida utefter i huvudsak två linjer. Dels medförde det faktum att leasingavtalet från början ingick i en större transaktion, som inkluderade investorn, att det förelåg en ”grundläggande tveksamhet inför klassificering av [leasing]avtalet som ett köpeavtal”. Dels var ett utförligt kontraktsinnehåll bindande mellan parterna enligt sitt innehåll, såvida inte mycket starka skäl talade i annan riktning. ”De olika slag av rättigheter som förbehålls [brukaren] har betecknats som hyrestagarens rättigheter. Detta bör normalt innebära att avtalet bör bedömas som ett hyresavtal mellan parterna.” Viktigare var dock enligt rätten, att kontraktets materiella innehåll beaktades, vilket betydde att de rättigheter och skyldigheter som framgick av kontraktsvillkoren uppfattades som verkliga, i den meningen att de var direkta uttryck för vad parterna avsett att åstadkomma med kontraktet. Rätten pekade på sådana villkor som leasingbolagets rätt att återfå leasingobjektet vid kontraktstidens utgång, rätten att överlåta egendomen under kontraktstiden och bolagets uttryckligen bibehållna äganderätt. Brukarens mycket begränsade möjlighet att förfoga över egendomen och dennes vårdplikt under skadeståndsansvar nämndes också. Kontraktsvillkoren motsade uttryckligen, enligt rätten, att det skulle ha förelegat ”en gemensam partsavsikt av innebörd att [brukaren] skulle bli ägare till datautrustningen på grund av avtalet”. Eventuella dolda partsavsikter bakom kontraktsformuleringarna avfärdades, eftersom det inte gjorts gällande ”att avtalet eller villkoren upprättats för skens skull”.
    Hovrätten övergick så till frågan vilken betydelse den optionsklausul som ingick i leasingavtalet mellan leasingbolaget och brukaren kunde ha för klassificeringen. Klausulen löd:

 

Efter utgången av december månad 1987 skall hyran automatiskt förlängas i 12 månader och hyran erläggas förskottsvis per månad .... kronor, om inte kunden till säljaren senast 1987-09-30 sagt upp avtalet

 

varvid kunden senast 1987-12-31 till säljaren skall erlägga en slutlikvid om .... kr. Hyresobjektet är därefter kundens egendom.

 

Det är motiverat att återge hovrättens domskäl i denna del mera utförligt, eftersom de ger kontrast åt Leasingutredningens ställningstaganden i klassificeringsfrågan utifrån olika optionsvarianter.

 

[Brukaren] har gjort gällande att villkoret, som tillkommit efter långa förhandlingar mellan parterna, bör tillmätas större vikt vid klassificeringen av avtalet än övriga avtalsvillkor, som är av standardtyp för leasing. [Brukaren] har också gjort gällande att det av villkoret framgår att äganderätten till egendomen efter hyrestidens slut skall tillkomma [brukaren] automatiskt, även om ingen uppsägning skett. Hovrätten konstaterar att [brukarens] tolkning av villkoret i och för sig skulle kunna vara acceptabel med hänsyn till ordalydelsen. Det ligger emellertid närmare till hands att tolka villkoret på så sätt att hyresobjektet blir kundens egendom först om avtalet sägs upp enligt kontraktet och avtalad slutlikvid erläggs. En sådan tolkning får även anses bäst förenlig med övriga avtalsvillkor. Tolkningen framstår också som acceptabel i förhållande till hur avtal om leasing brukar utformas. Den är också förenlig med den övergripande avtalskonstruktionen som sådan. Hovrätten finner därför lika med tingsrätten att förlängningsreglerna skall tolkas så att datautrustningen blir [brukarens] egendom först om uppsägning sker inom viss tid och slutlikviden erläggs. . . . Vad som framkommit angående nyssnämnda villkor [genom vittnesmål, min anmärkning kan visserligen synas ge anledning till tvekan beträffande parternas avsikt med [leasing]avtalet. Varken förekomsten av villkoret eller dess innehåll kan emellertid anses utgöra något bättre bevis på parterns avsikt än andra villkor i [leasing]avtalet och övrig utredning i målet. Vad som rätteligen kan anses visat genom nämnda vittnesförhör är att parternas gemensamma avsikt varit att ingå ett avtal som inte skulle klassificeras som ett avbetalningsköp. Enligt vittnet [R] hade [brukaren] informerats om villkoren för investorleasing. Ingen av företrädarna för [brukaren] har hörts i målet. Det saknas anledning att utgå från något annat än att man hos [brukaren] varit medveten om de förutsättningar som gällt för [leasing]avtalet och avtalskonstruktionen i övrigt. Det är mot denna bakgrund och med hänsyn till villkoren i [leasing]avtalet inte ens troligt att [brukaren] har räknat med att bolaget skulle bli ägare till egendomen utan att behöva säga upp avtalet och utge slutlikvid eller i annat fall ingå särskild överenskommelse. Det står visserligen klart att [brukaren] och [leasingbolaget] utgått från att [brukaren] skulle bli ägare till egendomen efter avtalsperiodens slut. Villkoren för en fortsatt förlängning av hyrestiden i förhållande till en uppsägning och erläggande av slutlikvid är också för hyrestagaren i princip ekonomiskt likvärdiga, dvs. [brukaren] får i båda fallen betala ett i princip lika stort belopp. Dessa förhållanden kan dock inte — särskilt med hänsyn till den typ av avtal som det nu är fråga om — tillmätas någon självständig betydelse för om avtalet i olika hänseenden skall bedömas som ett hyresavtal eller köpeavtal.

 

På grund av anförda omständigheter har inte [brukaren] visat att det varit parternas gemensamma avsikt att [brukaren] skulle bli ägare till datautrustningen vare sig i den mening som avses i 1 § 3 st. lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. eller eljest. [Brukaren] kan därför inte anses ha blivit ägare till egendomen genom [leasing]avtalet.

 

Därmed förelåg inget behov för investorn att styrka godtrosförvärv eftersom situationen inte innebar något fall av dubbelöverlåtelse från leasingbolagets sida. Investorns köp av utrustningen led inte heller av några obligationsrättsliga brister i övrigt.
    Övriga invändningar från brukarens sida mot investorns ersättningskrav avfärdade hovrätten tämligen kortfattat. Det ansågs inte styrkt att investorn och leasingbolaget skulle ha avtalat att brukaren kunde slutbetala till leasingbolaget eller att investorn i vart fall skulle ha godtagit detta. Att ett sådant förfarande skulle utgöra dispositiv rätt (naturalia negotii) till investorleasing godtogs inte, liksom inte heller att leasingbolaget haft behörighet enligt fullmaktsreglerna att uppbära betalningen eller att investorn skulle anses ha ratihaberat denna. Slutligen hade brukaren inte varit god tro vid betalningstillfället på sådant sätt som krävs för befriande betalning till tidigare borgenär enligt 29 § skuldebrevslagen, eftersom brukaren redan inledningsvis denuntierats om investorns förvärv av utrustningen. Brukaren fick därmed stå risken för att ha betalat till fel part och ådömdes betala värdeersättning och skadestånd.
    En skiljaktig mening förekom, vilken grundades på en större tilltro till vittnesmålen angående vad som föresvävat leasingbolagets och brukarens företrädare då leasingavtalet ingicks. Dissidenten fann det styrkt att dessa parter varit inställda på och överens om automatisk äganderättsövergång genom leasingavtalet.

 

5. Avbetalningsköplagens utsträckning
Typfriheten som en aspekt av avtalsfriheten innebär att rättshandlande parter är fria att utforma sina avtalsrelationer så som de finner lämpligast. Rättsordningen begränsar inte avtalande parter till på förhand sanktionerade avtalstyper. En annan sak är att vissa avtalstyper är reglerade av tvingande lagstiftning, vilket medför att avtalsfriheten är beskuren i de fall sådana avtal ingås. Likaså medför exempelvis de sakrättsliga reglerna eller skattereglerna att vissa rättsverkningar av avtal endast kan uppnås genom att avtala på visst sätt samt fullfölja avtalet på det sätt som respektive rättsområde kräver. Som allmän obligationsrättslig princip gäller dock att ett avtal eller annan förmögenhetsrättslig rättshandling skall tolkas och ges verkan efter dess reella innebörd i överensstämmelse med

 

vad parterna åsyftat. Av parterna valda uttryck och ”etiketter” utgör därvid (starka) indicier på vad parterna velat åstadkomma men utesluter inte att rättsförhållandet klassificeras på ett annat sätt än vad som direkt framgår av uttryckssätten.7 Dessa mycket grundläggande och kanske självklara principer nämns här då de utgör bakgrund till stadgandet i 1 § 3 st. avbetalningsköplagen (AvbL), angående gränsdragningen mellan vad som skall anses utgöra avbetalningsköp enligt lagen och näraliggande hyreskonstruktioner. Stadgandets syfte är att förhindra alltför uppenbara kringgåenden av lagens tvingande regler.8 Däremot är det inte avsett att generellt avgöra gränsdragningen mellan köp och hyra.9 Avgörande rekvisit för att avbetalningsköp skall föreligga enligt stadgandet är att ”det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna”. En gemensam partsavsikt skall ha förelegat då avtalet ingicks, av innebörd att mottagaren av avtalsobjektet skall bli ägare till detta på grund av avtalsförhållandet. Omvänt innebär stadgandet således att om parterna inte varit inställda på en äganderättsövergång men kanske formulerat avtalet på ett sätt som ger sådant intryck, avtalet inte faller in under AvbL. Det är här viktigt att skilja mellan lagens tvingande karaktär och partsfriheten vad gäller frågan om en försäljning överhuvudtaget skall ske. Enskilda rättssubjekt kan inte avtala bort lagen genom att dölja en försäljning bakom hyrestermer men de kan naturligtvis undvika lagen genom att avstå från försäljning. Om så inte vore fallet, utan lagen även omfattade fall där parterna inte avsett att åstadkomma en äganderättsövergång, skulle den reella effekten vara att ett slags kontraheringstvång i form av försäljningstvång uppstod. Parterna skulle ”åläggas” att ha åstadkommit en försäljning trots att de inte varit inställda på det. En effekt som inte var åsyftad vid lagens tillkomst.
    I de fall ett hyresavtal innehåller en köpoptionsrätt för hyrestagaren eller det i övrigt visar sig att hyrestagaren förvärvar hyresobjektet blir effekten av det sagda att två transaktioner föreligger, först en uthyrning vilken därefter följs av en försäljning. En sådan efterföljande försäljning medför inte att avtalsförhållandet skall anses innebära avtal om ursprunglig äganderättsövergång.10

 

7 Jfr Adlercreutz, Avtalsrätt II, 3 uppl., Lund 1991, s. 17 f., 40 f., Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2 uppl., Sthlm 1989, s. 91 ff., Svante Bergström, Pantavtal eller köp? Något om gränsdragning mellan avtalstyper, Festskrift till Arnholm, Oslo 1969, s. 313. 8 Se prop. 1977/78:142 s. 84, SOU 1977:24 s. 78 f. Jfr lagrådet i prop. 1976/77:123 s. 347 f. 9 A. SOU s. 79. 10 Se a. SOU s. 104 och Millqvist, a. a. s. 87 f.

 

Bevismöjligheterna kan naturligtvis vålla problem då partsavsikten skall fastställas. Det saknas dock skäl att anta annat i äganderättsfrågan än att enligt allmänna bevisregler, vilka uppenbarligen hovrätten utgick från i det aktuella fallet, den part som påstår avtal av viss innebörd, nämligen att äganderätten skulle övergå, har bevisbördan för detta påstående.11 Det sagda gäller i varje fall då man som i denna tvist rör sig utanför konsumentskyddsområdet och äganderättsfrågan är utförligt reglerad i avtalet samt den part som åberopar äganderättsövergång till sin fördel utan problem hade kunnat säkra bevisning härom i avtalets form.
    Författaren har i annat sammanhang12 funnit att bestämmelsen i 1 § 3 st. avbetalningsköplagen inte medför annat än att klara fall av förtäckta avbetalningsköp förs in under lagens tillämpning. Inom litteraturen har på senare tid Hellner gett uttryck för samma slutsats. ”Det finns fog för en [jämförelse mellan leasing och avbetalningsköp] såtillvida som leasingavtalen allmänt gäller varans hela ekonomiska livslängd. Men denna möjlighet att föra in leasingavtalen under lagstiftning om avbetalningsköp kan lätt elimineras genom att villkoren för leasing inte ger kunden någon rätt att bli ägare till varan. ... Det synes inte finnas något sakligt stöd för att låta en klausul om köpoption medföra att avbetalningsköplagen blir tillämplig.”13 Den tvekan som tidigare kunde förmärkas inom doktrinen14 inför en behandling av leasingen som fristående från avbetalningsköpet, måste idag kompletteras med ett konstaterande om att så skett i praktiken och i en sparsamt förekommande rättspraxis. Domstolarna har inte varit benägna att föra in leasingen under kreditköpet.15 I RH 1986:153 gjorde en leasingkund bland annat invändning om att avbetalningsköp förelåg på grund av att man muntligen skulle ha varit överens om att äganderätten till leasingobjektet skulle övergå på kunden vid avtalstidens slut. Tingsrätten fann i denna del att det ”[i] leasingavtalet mellan Bo H och Infina utsägs att grävmaskinen är Infinas egendom samt att Bo H skall återställa den efter leasingtidens slut. Bo H och Christer L [vittne för Infina]

 

11 Jfr RH 1986:153 ref. nedan och Adlercreutz, a. a. s. 27 f. 12 Se Millqvist, a. a. s. 97 ff. 13 Hellner, Leasing, allmänna avtalsvillkor och jämkning, Festskrift till Sjur Braekhus, Oslo 1988, s. 215. Se även a. prop. s. 159, 348 och a. SOU s. 79. 14 Se särskilt Braekhus, Leasing. Et alternativ til kjöp på avbetaling med eiendomsforbehold? Forhandlinger på det 25. nordiske juristmöte i Oslo 13–15 august 1969, Oslo 1969, och Kofoed-Hansen, Leasingkontrakter, 2 uppl., Köpenhamn 1983, s. 79 ff. 15 Här tas endast upp avgöranden efter 1986. För tiden dessförinnan, se Millqvist, a. a. s. 89 ff. och SOU 1994:120 s. 106 ff. Angående den skatterättsliga behandlingen se RÅ 1985 1:40, 1987 ref. 5 och 166, 1989 ref. 62, 1992 ref. 21 (I och II) samt a. SOU s. 240 ff. Se även Grosskopf/Grönfors, Civilrätt och skatterätt — hönan och ägget, Skattenytt 1990 s. 353.

 

har samstämmigt uttalat att det vid avtalsslutet inte förekom några diskussioner om vad som skulle hända med maskinen vid den tidpunkten. Den omständigheten att leasetagaren då vanligtvis köper leasingobjektet utgör inte tillräckligt skäl att bedöma avtalet i fråga som ett avbetalningsköp.” Hovrätten tillade ”[o]m Bo H:s skulder till Infina vid leasingavtalets ingående beaktas, ger utredningen inte stöd för att den överenskomna leasingavgiften varit större än vad som kan anses ha motsvarat skälig ersättning för brukandet av maskinen. Med hänsyn härtill och på de skäl som tingsrätten anfört finner även hovrätten att bestämmelserna i lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. varken direkt eller indirekt är tilllämpliga på leasingavtalet.” I ett finskt fall, refererat i Nordisk domssamling 1986 s. 444, blev utgången densamma. Leasingavtalet innehöll inte någon optionsrätt för kunden men denne åberopade ett leveransavtal som föregått leasingavtalet och påstod att eftersom avsikten först varit att han skulle köpa objektet, äganderätten övergått på honom och att avbetalningsköplagen var tillämplig. Finska HD fann dock att någon äganderättsövergång inte uttryckligen avtalats mellan parterna, varför lagen inte var tillämplig på förhållandet.
    Även i ett norskt underrättsfall, Jaeren Skifterett, R G 1987 s. 824, blev utgången densamma. Frågan gällde ett leasingavtals klassificering konkursrättsligt, i samband med ett leasingbolags krav på att få bevaka hela kontraktsfordringen i kundens konkurs. Skifteretten fann att om leasing var att jämställa med avbetalningsköp kunde hela fordringen göras gällande. Var däremot leasing att uppfatta som en hyresform kunde endast fordran göras gällande till den del den avsåg tiden före konkursutbrottet. Domstolen stannade för det senare alternativet. Det hänvisades därvid till att leasingbolaget i kontraktet betecknat sig som ägare och kunden som hyrestagare till leasingobjektet. Hela kontraktsförhållandet hade av bolaget betecknats som ett hyresförhållande, bland annat av skattemässiga skäl. Det faktum att det i skattesammanhang gjordes andra avgränsningar, bland annat då kunden hade plikt att köpa leasingobjektet eller hade option till mycket förmånligt pris, innebar ingen förändring. Inte heller jämförbarheten mellan leasing och avbetalningsköp på ekonomiska grunder ansågs övertygande.
    Domstolarna synes mycket ovilliga att intolka en avtalad äganderättsövergång i ett avtal som inte uttryckligen ger positivt stöd för en sådan effekt. Detta är också naturligt med tanke på de långtgående rättsverkningar en sådan intolkning kan få. Det sakrättsliga läget kan förändras, liksom även det konkursrättsliga, det skatte-

 

mässiga och det bokföringsmässiga. Det förvånar inte att domstolarna drar sig för ett sådant ingrepp i avtalsfriheten och partsautonomin när grunderna för ingreppet endast består av vissa indicier som pekar i sådan riktning (optioner) och ekonomiska resonemang som påvisar de funktionella likheterna mellan leasing och avbetalningsköp.

 

6. Leasingutredningens syn på klassificeringen
Frågan är om det i dagsläget går att komma särskilt mycket längre i analysen än som framgår av föregående avsnitt samt om inte därmed lösningar av de svåra, hittills obesvarade, fallen med nödvändighet blir av böra-karaktär utan annat egentligt stöd än konsekvensresonemang. Något mera handfast stöd i rättskällorna fins i vart fall inte, utan de gränsdragningsprinciper en detaljanalys kan komma att utmynna i, blir endast rekommendationer, underbyggda av en mer eller mindre övertygande rättslig argumentation. Det senaste tillskottet till diskussionen är Leasingutredningens ovan nämnda betänkande, med bland annat en utförlig genomgång av olika typer av optioner och dessas inverkan på klassificeringen samt förslag till reglering av hur optioner bör påverka klassificeringen enligt en framtida leasinglag.16 Analysen av gällande rätt på detta område väcker en del frågor av principiell natur, föranledda av att hovrätten i den aktuella tvisten inte synes ha resonerat så som utredningen anger. Lagförslaget å andra sidan medför att det leasingavtal som förelåg i tvisten skulle kunna falla utanför lagens tillämpning på grund av avtalets optionsklausul, det skulle inte utgöra finansiell leasing enligt lagen. Samtidigt skulle det kunna falla utanför avbetalningsköplagens tillämpningsområde på grund av osäkerheten angående partsavsikten i äganderättsfrågan. Med andra ord skulle den situationen kunna uppstå att avtalsförhållandet enligt lagstiftningen varken innefattade ett köp eller en leasingupplåtelse, varvid frågan naturligtvis blir vad vi då har att göra med för slags rättsfigur.
    Utredningens utgångspunkt för beskrivningen av gällande rätt och bärande tanke för analysen, är en precisering av köpets typiska rättsverkan, innebärande för köparen ett förvärv av fri förfoganderätt till det köpta eller dess värde och för säljaren en fri förfoganderätt till köpeskillingen. Härav följer enligt utredningen att så länge leasegivaren inte definitivt avhänt sig möjligheten att disponera över leasingobjektets värde, normalt främst dess restvärde,

 

16 A. SOU s. 103 ff. och 385 ff. Se även särskilda yttranden s. 497 ff. och 529 ff., med negativ kritik från fyra av utredningens nio experter mot utredningens genomgångar och slutsatser.

 

utgör transaktionen en nyttjanderättsupplåtelse, medan ett köp föreligger om denna möjlighet överförts, direkt eller indirekt, på leasetagaren. I detta innefattas både risken för att objektets faktiska värde visar sig inte nå upp till ett kalkylerat restvärde och möjligheten av att det faktiska värdet överstiger restvärdet. Med denna utgångspunkt råder ingen tvekan enligt utredningen, om att leasingavtal utan någon optionsrätt för någondera parten samt avtal med verklig option (förlängnings-, anvisnings-, köp- eller säljoption eller kombinationer därav), där en reell valmöjlighet föreligger för den berättigade parten, utgör nyttjanderättsupplåtelser. Innebär en optionsklausul å andra sidan att all risk och förmån vad gäller avtalets slutliga ekonomiska utfall i realiteten är överförd på leasetagaren — denne svarar helt för restvärdet och äger själv direkt eller indirekt tillgodogöra sig ett eventuellt övervärde — är avtalet att se som ett köp. Om leasegivaren återigen har kvar ett reellt intresse i form av risk att slutligt få bära en värdenedgång i objektet under kalkylerat restvärde eller möjlighet att tillgodogöra sig ett övervärde, utgör det ett nyttjanderättsavtal. Utredningen analyserar ett antal förekommande optionsvarianter och konstaterar i vad mån de på dessa grunder innebär att avtalsförhållandet är ett köp eller en nyttjanderättsupplåtelse. Härvid är det enligt utredningen inte nödvändigt att resultatet uttryckligen framgår av optionens formulering, avgörande är istället klausulens faktiska effekter.
    Detta synsätt återkommer i utredningens lagförslag (3 §), vilket sägs stå i överensstämmelse med gällande rätt, på det sättet att en förutsättning för att ett leasingavtal med option (rätt eller skyldighet för leasetagaren att lösa objektet till visst pris) skall falla under lagen är, att ”leasegivarens intresse av hur objektets värde skulle utvecklas i förhållande till detta pris var beaktansvärt då avtalet ingicks”. Motsvarande bedömning föreslås gälla även i de fall objektet skall säljas till utomstående eller värderas vid avtalstidens slut och det sålunda erhållna priset skall avräknas mot objektets kalkylerade restvärde. Utredningen förklarar:

 

Analysen i [avsnittet om optioner] ger vid handen att avtal i dessa fall bör betraktas som köp under förutsättning att optionsvillkoren utformats på sådant sätt att leasegivaren inte har kvar något beaktansvärt ägarintresse i objektet. Eftersom det i första hand är den avtalade fördelningen av ekonomisk förmån och risk av objektets återstående värde (restvärdet) som skiljer hyresavtalet från köpet, är det främst dessa faktorer som bör vara avgörande vid klassificeringen. I linje med vad som framhållits i [avsnittet om optioner] bör det för leasing räcka att leasegivaren antingen har ett beaktansvärt intresse av att objektets restvärde blir högre än kalkylerat eller står en beaktansvärd ekonomisk

 

risk av att restvärdet blir lägre än kalkylerat. Om avtalet innebär att leasegivaren har del av både förmån och risk får en samlad bedömning avgöra om leasegivaren kan anses ha kvar ett beaktansvärt intresse i objektet. — Som påpekats vid analysen av gällande rätt bör avtalet i tveksamma fall anses som ett leasingavtal.17

Frågan är dock om detta kriterium — beaktansvärt ägarintresse — är tillräckligt för bedömningen och om det överensstämmer med gällande rätt, så långt denna nu kan fastställas. En jämförelse med hovrättens sätt att resonera ovan synes ge vid handen att sådan överensstämmelse inte skulle föreligga.
    Det föreligger en principiell skillnad mellan att tolkningsvis fastställa den exakta innebörden av en viss kontraktsklausul å ena sidan (tolkning i inskränkt mening) och att dra slutsatser om en viss gemensam partsavsikt å den andra. Det låter sig sägas att någon diskrepans inte skulle föreligga mellan hovrättens domskäl och utredningens slutsatser eftersom domstolen tolkade optionsklausulen som innebärande en valrätt för brukaren med bibehållen möjlighet att återlämna objektet till leasingbolaget, varvid detta således stod risken för att objektet inte skulle kunna realiseras till ett pris motsvarande restvärdet. Detta torde dock vara en skenbar överensstämmelse. Domstolens tolkningsresultat har naturligtvis inte tillkommit av en slump fristående från situationen och tvisten i övrigt. Det har baserats på den bevisning som förekommit, avtalets övriga innehåll, avtalssammanhanget, ordalydelsen med flera faktorer. Resultatet var säkerligen på intet sätt givet utgångsvis. Det är exempelvis fullt möjligt att den slutliga tolkningen i någon mån fått styras av hur utfallet i målet i övrigt har tett sig vid olika tänkbara tolkningar. Med andra ord kan tolkningen mycket väl ha påverkats av den större frågan — vilket också torde ha varit domstolens huvudfråga — vad parternas egentliga avsikt var då avtalet ingicks. Domstolen har inte betraktat optionsklausulen isolerad och låtit den ensam avgöra avtalets klassificering. Klausulen har varit ett moment bland flera för att fastställa partsavsikten och därmed om äganderättsövergång kunde anses avtalad. Härigenom skiljer sig också hovrättens sätt att ta sig an klassificeringsfrågan från Leasingutredningens. En isolerad bedömning av en given optionskonstruktion ger inte svar på frågan vad avtalsparterna kan ha avsett angående äganderättsövergången. Lösryckt ur sitt större sammanhang torde den här aktuella klausulen närmast leda till slutsatsen att ett köp förelåg, vilket också synes vara utredningens resultat.

 

 

17 A. SOU s. 388, kursivering i original.

 

Förekomsten av en rätt för LT [leasetagaren, min anm.] att välja förlängning i stället för köp, anvisning eller återlämnande torde medföra att köp inte kan anses föreligga. Så länge förlängningsmöjligheten står öppen för LT är han ju aldrig skyldig att förvärva objektet eller att betala eller svara för ett belopp som kan betraktas som en köpeskilling. Även om hela förlängningshyran skall betalas i förskott och är lika hög som köpoptionspriset torde det således vara fråga om ersättning för en rätt att nyttja under viss ytterligare tid, under förutsättning att LT efter förlängningstiden inte får överta objektet med fri förfoganderätt eller LG [leasegivaren, min anmärkning] efter att ha fått förskottshyran släpper kontrollen av objektet.18

I den aktuella klausulen angavs att objektet tillföll brukaren sedan slutbetalning skett. Till synes innebar således klausulen att någon valrätt inte förelåg, utan brukaren skulle bli ägare sedan betalningarna verkställts, vilket borde ha fört in avtalet under köpet. Domstolen fann dock inte sådan partsavsikt styrkt utan krävde uppenbarligen mera än klausulens utformning och innehåll för att känna sig övertygad.
    Problemet med den beskrivning av gällande rätt utredningen ger är att den innebär eller i varje fall riskerar innebära en glidning i tankegången, från den grundläggande frågan att fastställa partsavsikten i ett visst avseende, till att jämställa effekterna av vissa optionsklausuler med den sökta partsavsikten. Det kan vara samma sak, en given optionskonstruktion kan mycket väl vara uttryck för att parterna från början varit inställda på en automatisk äganderättsövergång men av olika skäl velat få det att framstå som att så inte skulle vara fallet. Det behöver dock inte vara så, samma option kan ha införts i kontraktet av andra skäl, och optionen får därmed sin rätta innebörd (av parterna avsedda innebörd) först då den sätts in i sitt särskilda sammanhang. Risken är med andra ord att följden blir en alltför mekanisk rättstillämpning om optionsklausulen tas ur sitt sammanhang och tolkas ”i sig” samt ensam får avgöra vad parterna skall anses ha avsett angående äganderättsövergången då avtalet ingicks. Som hovrättsdomen visar går det knappast att förenkla bedömningen på detta sätt. Det blir i varje enskilt fall väsentligt fler faktorer som inverkar, varvid optionen endast utgör en faktor, och vilken eller vilka faktorer som visar sig avgörande går ofta inte att förutsäga. Detta kan kritiseras som ett uttryck för uppgivenhet och åsidosättande av rättssäkerheten (förutsebarheten) men torde vara det pris som måste betalas om avtalsfriheten skall upprätthållas vad gäller partsautonomin.
    En annan aspekt av problemet är, som antytts ovan, att om Leasingutredningens förslag genomförs och rättsläget angående

 

18 A. SOU s. 121, delvis min kursivering.

 

tillämpningen av 1 § 3 st. AvbL inte är beskaffat riktigt på det sättet som utredningen anger, en spricka kan visa sig föreligga mellan leasinglagen och avbetalningsköplagen. Har exempelvis en leasegivare ett beaktansvärt intresse av hur objektets värde utvecklas enligt 3 § förslaget, sedan han sålt detta till en investor? Om så skulle visa sig inte vara fallet och samtidigt kravet på styrkt avsikt angående äganderättsövergång upprätthålls för avbetalningsköplagens tilllämplighet, kan naturligtvis en transaktion hamna emellan lagarnas tillämpningsområden. En domstol kan därvid bli tvungen att antingen tillämpa den ena eller andra lagen extensivt eller konstatera att den aktuella transaktionen inte omfattas av någondera lagen. I det senare fallet blir det då fråga om att tillämpa allmänna oskrivna principer härledda ur sådana analogier och konsekvensresonemang som kan vara relevanta i fallet. Detta är i och för sig inte något unikt för svensk civilrätt, på flera områden snarare regel än undantag, men det var just denna slags osäkerhet i rättstillämpningen Leasingutredningen skulle undanröja. Frågan är därmed om denna målsättning uppnåtts.