Litteratur

 

 

Rätten i förvandling, med underrubriken ”Jurister mellan stat och marknad” (red. Margareta Bertilsson, Nerenius & Santerus förlag, hft, 252 s. ISBN 91-88384-32-2)

 

Rätten i förvandling är en antologi där de flesta bidragen behandlar juristerna och deras roll och uppgifter snarare än rättens. I så måtto är bokens titel knappast helt rättvisande. Det är först de två sista bidragen som är helt ägnade rätten som samhälleligt fenomen.
    Det inledande kapitlet är närmast av rättsociologiskt innehåll. Författaren, Margareta Bertilsson, är professor i sociologi i Köpenhamn. Avsnittet handlar om den process som i litteraturen kallats ”förrättsligande” och om den samhälleliga marginalisering som denna process, paradoxalt som det må förefalla, ansetts medföra för juristskråets del. Härpå följer uppsatser om juristen-ämbetsmannen (av högskolelektorn fil. dr Stefan Andersson, Östersund), juristen-domaren (av Lotti Ryberg, jur. lic. och doktorand i rättssociologi i Stockholm) jurister som fria yrkesutövare och rekryteringen till juristkåren (båda kapitlen av dr Stefan Andersson) samt juristerna i välfärdsstaten (M. Bertilsson och Mikael Carleheden, doktorand i rättssociologi i Lund). De båda avslutande texterna bär underrubrikerna ”Rättens gränser — om rättstillämpning i kommunal social förvaltning” (lektorn jur. dr Karsten Åström, Stockholm) och ”Rätten i förvandling” (professor Håkan Hydén, Lund och doktoranden i rättssociologi Eva Anderberg från Lund).
    Samtliga uppsatser innehåller såväl i och för sig nyttig information som reflexioner över frågor av ett slag som det finns all anledning för jurister att överväga, i varje fall för jurister med ambitionen att öka sitt medvetande om den egna yrkesverksamhetens särart och dess förhållande till samhällsutvecklingen i stort och utvecklingen på näraliggande områden. Det kan inte råda något tvivel om att antologins författare ser juristen i vad jag på annat ställe kallat ”utanförperspektivet”. Ibland tycker man sig hos en och annan bland dem finna en viss skepsis mot den juridiska professionens utövare. Är det medvetet eller omedvetet som lektor Karsten Åström skriver så (s. 213; mina kursiveringar): ”Det kommer alltid att finnas psykologer som kan mer psykologi, sociologer som kan och förstår mer av de komplicerade samband som råder i olika samhällsstrukturer och hur dessa påverkar enskilda individers handlande. Det kommer alltid att finnas jurister som anser sig kunna mer om den gällande rätten och det kommer slutligen alltid att finnas enskilda individer, till exempel föräldrar som anser att de vet bäst hur just deras barn skall växa upp och vilka behov de har även i en akut social situation”? Valet av verbformer, vilket jämställer juristerna med de eventuellt oupplysta men trosvissa föräldrarna och särskiljer dem från de båda

samhällsvetenskapliga ljusbärarna med deras objektiva bättre vetande, är knappast en tillfällighet.
    När det sagts att uppsatserna kan utgöra nyttig läsning för jurister som strävar efter fördjupad och breddad självförståelse innebär detta inte något omdöme om de ingående uppsatsernas kvalitet. Några av dem är vad man nog måste kalla genant elementära och innehåller åtskilliga sakfel och rena missförstånd av det slag som väcker allvarliga farhågor om djup bakomliggande okunnighet, främst kanske på det historiska området.
    Tanken att författarna eller de flesta av dem skulle meddela akademisk undervisning till studenter som kan förmodas vara mycket okunniga i allt som rör historien och därmed helt försvarslösa mot tendentiösa eller rent felaktiga beskrivningar inger viss oro. Är det så det låter i svensk högskoleundervisning idag? Två exempel: på s. 51 levererar S. Andersson en beskrivning av hovrätternas och Högsta domstolens utveckling där en rättshistoriker har mycket svårt att känna igen sig, liksom L. Rybergs beskrivning (s. 57) av 1800-talets domare, som skulle ”vara sina överordnade till lags och agera strikt efter fastställda rättsliga regler” väcker förbryllad häpnad. Tankegången är milt uttryckt svårtillgänglig. Var inte just den strikta bundenheten till fastställda rättsliga regler ett skydd mot dem som ville vara överordnade till lags? Det är alltid tråkigt att vara grinig, men den språkliga nivån i flera av bidragen måste betecknas som närmast katastrofal. Det vore kanske inte mycket att tala om — och kriarättande uppräkningar skall här inte företas; det vore inte svårt att göra dem långa — men det finns språkfel och språkfel ... somliga säger alltför mycket om bildning, kunskap och logik för att inte oroa. När det talas om en ”konstitutionell författning” (icke för att beteckna en författning på det konstitutionella området utan just med den tautologiska innebörd som man först inte vill tillskriva en någorlunda kompetent författare — se s. 33) eller om ”det administrativa förvaltande planet” (s. 47), då grips även den fridsammaste läsare av irritation. Skiljetecknens bruk, utländska namn och citat från andra språk än engelska behandlas på ett häremot svarande sätt.
    Läsaren har en hel del att hämta i boken, men läsaren får inte vara schåpig med stilkraven. I historiska ting tillråds stor vaksamhet.
Stig Strömholm