Aktuell debatt

 

 

Något om äganderätt, angrepp på egen rättssfär och en eventuell kriminalisering av prostitution
Relationen mellan en person som är ägare till något och objektet för denna rätt torde vara svår att analysera på grundval av en beskrivning av enbart ägaren och objektet. Ett mer fruktbart sätt att beskriva äganderätten är att se den som ett knippe relationer mellan ägaren och andra personer. De relationer som brukar sammanfattas under det juridiska begreppet äganderätt kan därvid anses vara en av samhället upprätthållen rätt för ägaren att neka eller medge icke-ägare möjlighet att i någon mening disponera över det aktuella objektet.1 Vilka typer av objekt som enligt rättsordningen kan göras till föremål för ägande synes variera beroende på sedvana samt överväganden beträffande vad som anses maximera samhällsnyttan. Så utgör t. ex. den upphovsrättsliga äganderätten till estetiska verk en tämligen komplicerad relationsstruktur, som slår vakt om konstnärers försörjning genom att göra det möjligt att hindra plagiatörer från att återskapa de upplevelser som skapats av upphovsmannen till det ursprungliga verket.
    Inom den naturrättsideologiska liberalismen anförs ibland, med stöd av tankegångar från bl. a. Locke, att äganderätten är en oförytterlig och gentemot samhällsnormerna överordnad rättighet. Utifrån denna teori om s. k. fullständigt ägande förnekas ibland att äganderätten är underkastad samhällskontroll och sålunda möjlig att förändra genom lagstiftning. Att ägande någonsin skulle ha förekommit utan samhällskontroll synes emellertid osannolikt. I den mån äganderätt definieras såsom ett knippe relationer är det tämligen uppenbart att ägande är något som kan uppstå endast i samspel mellan individer inom ramen för en samhällskonstruktion. Om äganderätt ses som ett samlingsbegrepp för en uppsättning rättigheter blir begreppets innebörd beroende av normsystemets utformning.
    Förekomsten av privat egendom torde förutsätta att rättsordningen innefattar regler, varigenom upprätthållandet av den enskildes äganderätt garanteras gentemot personer som inte respekterar ägarens rätt beträffande det ägda objektet. Eftersom mänskliga samhällen inte skapats av en statsmakt utan existerar till följd av att de tillgodoser vissa behov, är förekomsten av äganderätt enligt min mening emellertid inte omedelbart beroende av lagregleringar eller statliga sanktionsmöjligheter. Noteras bör att definitionen av äganderätt såsom ett knippe relationer saknar anknytning till Lundstedts tankar om att begrepp av denna art bör sättas inom citationstecken. Av praktiska skäl är det vanligt att

 

1 Den amerikanske rättsfilosofen Felix Cohen har uppställt en definition av ägande såsom en av staten upprätthållen rätt för ägare att utesluta icke-ägare från eller ge dessa företräde till det ägda objektet. I äganderätten inkluderade olika beståndsdelar torde variera. Den inom den västerländska kulturkretsen förekommande formen av liberalt, fullständigt ägande innefattar i allmänhet bl. a. besittningsrätt, nyttjanderätt, bestämmanderätt, frånvaro av förfallotid samt rätt till inkomst och kapital.

abstrakta uttryck nyttjas t. ex. emotionellt och retoriskt eller juridiskttekniskt som anknytningsord till ett komplex av omständigheter eller rättsfakta. Att ett begrepp är referenslöst i den bemärkelse att det saknar omedelbar materiell innebörd medför inte att fråga är om något metafysiskt. Även ord som ”familj”, ”landsbygd”, ”stad” och ”skog” är referenslösa så till vida att de refererar till företeelser, som getts en specifik språklig beteckning trots att inget konkret enskilt föremål existerar, som i sig motsvarar själva ordet.
    I de flesta samhällen torde finnas objekt som inte kan ägas. Vilka objekt som lagligen kan vara föremål för ett s. k. fullständigt ägande och som därmed är möjliga att överföra genom t. ex. försäljning förefaller skifta i takt med ideologiska och ekonomiska förhållanden. Att genom rättsliga regler göra medborgerliga fri- och rättigheter såsom rösträtt, rätt till fysisk trygghet och yttrandefrihet överlåtbara framstår i och för sig som fullt möjligt. Frågan om människors rätt till sin egen kropp kan ge upphov till omfattande diskussioner. Slavhandel synes numera inte vara konstitutionellt förankrad eller ens officiellt accepterad någonstans i världen, men spörsmål om överlåtbarheten av en eventuell äganderätt till den egna kroppen har alltjämt åtskillig aktualitet, bl. a. med hänsyn till transplantationsmarknadens lukrativa möjligheter för utvecklingsländernas fattiga befolkningsskikt. I vart fall utifrån rättsordningarnas officiella utformning torde en människas rätt till sin egen kropp emellertid i allmänhet vara en s. k. enkel, dvs. inte överlåtbar äganderätt, som alltså inte är förknippad med någon ovillkorlig rätt att fritt disponera över objektet.
    Att människor i Sverige har viss, men inte fullständig dispositionsrätt över sin egen kropp framgår av att angrepp på egen rättssfär och samtycke, liksom bl. a. nödvärn och nöd, kan utgöra objektiva anvarsfrihetsgrunder, som utesluter straffansvar. Eftersom flertalet kriminaliseringar av angrepp mot individuella intressen är konstruerade så att fråga kan vara endast om gärningar riktade mot annan person, torde ansvarsfrihetsgrunden angrepp på egen rättssfär aktualiseras tämligen sällan. Att samtycke i vissa situationer befriar från ansvar för fysiska skador är en förutsättning för att exempelvis medicinskt nödvändiga, men riskfyllda operationer samt vissa idrotter som t. ex. amatörboxning lagligen skall kunna förekomma.2 I vilken utsträckning samtycke kan befria från straffansvar för t. ex. misshandel beror bl. a. på hur svår skada som uppstått och vad som varit ändamålet med gärningen.3 Samtycke befriar emellertid, även om det lämnats frivilligt av behörig person och föreligger vid själva gärningen, inte från ansvar för dödande i form av aktiv dödshjälp.4 En förutsättning för att den enskilde individen skall ha möjlighet att avstå från ett av rättsordningen uppställt straffskydd när det gäller angrepp mot egna intressen är att den enskilde, som huvudregel och så länge inget utomstående intresse kränks, tillerkänns självbestämmanderätt inom sin egen rättssfär. Att samtycke och angrepp mot egen rättssfär

 

2 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 185–192. 3 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, 1993, s. 95. 4 Jfr NJA 1979 s. 802.

 

kan vara ansvarsbefriande står således i nära samband med den liberala uppfattningen att vuxna beslutskapabla människor har rätt att på egen hand bestämma över sin egen tillvaro. Dessa objektiva ansvarsfrihetsgrunder är alltså i allmänhet inte relevanta annat än då fråga är om brott, vid vilket ett enskilt intresse är skyddsobjekt.5 Kriminalisering av prostitution ingick i äldre tider i samhällets och kyrkans strategi för att bekämpa osedlighet och utomäktenskapliga förbindelser. När man idag överväger att rikta ett straffrättsligt förbud mot såväl köpare som säljare av sexuella tjänster är det emellertid fråga om en föregiven önskan att skydda de prostituerade från att fara illa. En lagstiftning som medför att den i första hand psykiska kränkning som köparen i här aktuellt sammanhang normalt gör sig skyldig till gentemot säljaren konstituerar ett brott antas således på ett av samhället önskvärt sätt minska förekomsten av prostitution. Eftersom det föreslagna brottet skulle bestå av någonting som rent faktiskt tar sig uttryck i ett frivilligt avtal kommer objektiva ansvarsfrihetsgrunder som samtycke och angrepp på egen rättssfär tydligen inte att kunna tillämpas i vad avser den kriminaliserade gärningen. Detta måste enligt min mening innebära att den liberala principen att vuxna beslutskapabla människor har rätt att på egen hand bestämma över sig själva i detta sammanhang anses oberättigad och åsidosätts. Den som säljer sexuella tjänster men som till följd av ungdom, narkotikaberoende eller psykisk sjukdom inte anses vara beslutskapabel kan redan idag omhändertas för samhällsvård på grundval av förvaltningsrättslig tvångslagstiftning. Någon mer tungt vägande anledning att stifta en lag mot prostitution utöver att företeelsen på längre sikt måste antas skada de prostituerades hälsa torde således inte föreligga.6 Om det är de prostituerades hälsa som kriminaliseringen avser att skydda, framstår det emellertid enligt min mening som ungefär lika logiskt att låta de prostituerade drabbas av straffansvar som att döma personer som utsatts för misshandel för medhjälp därtill.
    Som argument för att vuxna beslutskapabla människor i detta sammanhang skall fråntas rätten att bestämma över sin egen tillvaro — på liknande sätt som då vissa narkotikarelaterade gärningar gjorts straffbara trots att samtycke föreligger eller fråga är om angrepp på egen rättssfär — anförs ibland, att prostitution ger uttryck för en människosyn som vi i Sverige inte accepterar i några andra sammanhang. Påståendet att prostitution ger uttryck för en människosyn som vi annars inte accepterar är enligt min mening sannolikt korrekt, under förutsättning att uttrycket ”accepterar” begränsas till att avse officiell och politiskt korrekt acceptans. I verkligheten är det emellertid inte ovanligt att människor utsätts för olika typer av kränkningar i form av nedsättande behandling och dylikt utan att ett sådant beteende lagligen kan beivras. Enligt min mening framstår det som optimistiskt att tro, att socialt oönskade företeelser, av vilka t. ex. mobbning på skolgårdar och arbetsplatser torde

 

5 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, 1993, s. 94, Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 174–175. 6 Jfr det av Jareborg nyttjade begreppet paternalistisk kriminalisering, Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 181 och 331.

 

utgöra minst lika stora hot mot enskilda individers psykiska hälsa som prostitution, i någon högre grad kan motverkas genom strafflagstiftning.
    Det reaktionssystem genom vilket rättsväsendet antas upprätthålla respekten för bl. a. strafflagstiftning torde i samhällen där staten inte utövar total repression ha tämligen låg inverkan på enskilda individers agerande jämfört med övriga sociala normer. Att människor i stor utsträckning underlåter att bryta mot gällande lagar måste därför i första hand antas bero på att dessa lagar står i överensstämmelse med samhällets övriga normstrukturer. Även om strafflagstiftningens påföljdssystem skulle antas ha en i sig, från den enskildes omedelbara sociala miljö fristående, avskräckande inverkan, torde denna avskräckande inverkan till följd av den i allmänhet låga upptäcktsrisken oftast vara begränsad. Straffrättsliga regler vilka avser att förhindra företeelser som är nära knutna till ekonomiska intressen eller grundläggande attityder och vanor hos människor kan enligt min mening därför knappast få någon större effekt, om samhället i övrigt är oförändrat. Den svenska lagstiftningen har under senare delen av 1900-talet emellertid präglats av stor optimism i fråga om möjligheten att genom en strid ström av statligt sanktionerade imperativ styra människors agerande och påverka samhällsutvecklingen. Hur en lags syfte rent konkret skall förverkligas synes stundom dock ägnas så ringa uppmärksamhet att man kan drabbas av misstanken att förespråkarna av lagstiftning som samhälleligt styrmedel inte sällan är väl medvetna om att det reella resultatet sannolikt blir obetydligt. Kanske är det rent av ibland så att deras entusiasm inför tanken att få sin samhällsuppfattning i aktuellt hänseende inkorporerad i rättsordningen i realiteten är det egentliga motivet för lagstiftningen i fråga.
    Att utan omfattande repressiv kontroll tillse att en reglering av människors privatliv i form av en lag emot prostitution efterföljs måste antas möta stora svårigheter. Dessutom torde juridisk-tekniska komplikationer och omfattande gränsdragningsproblem komma att uppstå inom rättstillämpningen. Kommer det ur straffrättslig synpunkt att bli nödvändigt att t. ex. göra skillnad mellan uppvaktning med vissa ekonomiska inslag och mera traditionell prostitution och hur skall i så fall en sådan skiljelinje dras? Att helt sonika förklara att det får ankomma på rättstillämpningen att lösa problem av denna art framstår som, frestas man uttrycka det, väl lättsinnigt. Troligen skulle det omedelbara resultatet av en kriminalisering av här aktuell art begränsas till en viss minskning av gatuprostitutionen. Lagstiftningen skulle därtill, på ett mera ideologiskt plan, markera att prostitution vore till den grad skadlig att vuxna i övrigt beslutskapabla människor i detta sammanhang måste fråntas rätten att bestämma över sin egen kropp. I beaktande av att en kriminaliserings direkta effekter kan antas bli tämligen ringa ligger det nära till hands att fråga sig, huruvida ett eventuellt straffbud på detta område i sig kan antas få en moralbildande effekt.
    En förutsättning för att en bestämmelse skall kunna påverka människors vanor och attityder torde vara att de personer vars agerande skall påverkas inte har anledning att avvisa de värderingar som kommer till uttryck i bestämmelsen. Prostitution tar sig rent faktiskt uttryck i ett frivil-

 

ligt avtal. Enligt min uppfattning förefaller det därför tämligen osannolikt att de personer som skulle beröras av ett förbud mot handel med sexuella tjänster i någon högre grad kan antas komma att dela i en eventuell lagstiftning tillkännagiven uppfattning att varken köpare eller säljare i aktuellt hänseende kan tillerkännas beslutskapacitet beträffande sina egna handlingar. Även om en kriminalisering skulle sänka denna handels i officiella sammanhang redan låga sociala status ytterligare samt reducera gatuprostitutionen, ter det sig därför inte självklart att ett förbud ens på längre sikt skulle minska antalet prostituerade annat än rent marginellt. Sammantaget är det enligt min mening tveksamt om fördelarna med den föreslagna kriminaliseringen verkligen uppväger nackdelarna, främst det allvarliga ingrepp i vuxna människors rätt att bestämma över sin egen tillvaro som en sådan kriminalisering skulle innebära.
Katarina Alexius