Nyheter från Europadomstolen — andra kvartalet 1995

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Under perioden april–juni 1995 (jfr SvJT 1995 s. 532 ff.) har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna meddelat följande domar:

 

1. Fischer mot Österrike (dom 26.4.1995)
Klaganden Fischer ägde en soptipp och hade fått tillstånd av myndighet att exploatera denna affärsmässigt. Efter någon tid återkallades emellertid tillståndet, eftersom det ansågs föreligga risk för att dricksvattnet i trakten skulle skadas av verksamheten. Fischer överklagade återkallelsebeslutet först i administrativ ordning och sedan genom att anhängiggöra förfaranden inför författningsdomstolen (Verfassungsgerichtshof) och förvaltningsdomstolen (Verwaltungsgerichtshof). Båda domstolarna avslog besvären utan att hålla muntlig förhandling. Förvaltningsdomstolen lämnade i sin dom en utförlig motivering till varför den inte fann återkallelsen av tillståndet ha varit rättsstridig. Fischer, som ansåg att domstolsprövningen varit otillräcklig, gjorde gällande att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna såtillvida som han inte kunnat få sin sak prövad av en domstol som motsvarade kraven i denna bestämmelse och han inte heller kunnat erhålla en muntlig förhandling med avseende på återkallelsen av tillståndet.
    Europadomstolen fann att författningsdomstolen, vars behörighet var begränsad till prövning av om förvaltningsbeslutet stått i strid med författningen, inte kunde anses som en sådan domstol som enligt artikel 6:1 skall pröva civila rättigheter och skyldigheter. Däremot hade förvaltningsdomstolen, såsom framgick av dess utförligt motiverade dom, prövat Fischers invändningar punkt för punkt utan att någon gång förklara sig obehörig att ta ställning i sak. Förvaltningsdomstolens prövning motsvarade därför i förevarande fall vad som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.
    När det sedan gällde det förhållandet att det inte hållits någon muntlig förhandling i målet prövade Europadomstolen först om detta förhållande omfattades av ett särskilt förbehåll avseende muntliga förhandlingar som Österrike gjort vid sitt tillträde till konventionen. Emellertid hade de lagregler på vilka förvaltningsdomstolen grundat sitt beslut att vägra muntlig förhandling tillkommit långt efter det att förbehållet gjordes och dessa lagregler hade innefattat en utvidgning av tidigare gällande regler. Det var alltså fråga om tillämpning av lag som inte fanns när förbehållet gjordes och som därför inte kunde omfattas av förbehållet.
    Det ankom således på Europadomstolen att pröva om förvaltningsdomstolen, för att uppfylla kraven i artikel 6 i konventionen, borde ha

SvJT 1995 Nyheter från Europadomstolen 603 hållit en muntlig förhandling. Fischer hade uttryckligen begärt en sådan förhandling, och det hade enligt Europadomstolen inte förelegat några speciella omständigheter som kunnat motivera att en förhandling inte hölls. Europadomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen var den första och enda domstol som prövat Fischers civila rättigheter med avseende på återkallelsen av tillståndet, att förvaltningsdomstolen haft att pröva Fischers invändningar i sak och att denna prövning gällt inte bara rättsfrågor utan också viktiga frågor om faktiska förhållanden. Fischer hade därför haft rätt till en muntlig förhandling, och förvaltningsdomstolens vägran att hålla en sådan förhandling stred mot artikel 6:1 i konventionen.

 

2. Prager och Oberschlick mot Österrike (dom 26.4.1995)
Klagandena Prager och Oberschlick var journalister. Oberschlick var också utgivare av en tidskrift vid namn Forum. I ett nummer av Forum publicerade Prager en lång artikel som innehöll skarp kritik av österrikiska brottmålsdomare. Särskilt angreps en domare J som i aggressiv ton anklagades för att ha haft förutfattade meningar i mål som han satts att döma och för att ha uppträtt arrogant och översittaraktigt i olika sammanhang. Med anledning av denna artikel dömdes Prager för ärekränkning till böter, och Oberschlick förpliktades att betala skadestånd till J.
    Domen mot Prager och Oberschlick innefattade ett ingrepp i deras genom artikel 10 i Europakonventionen skyddade rätt till yttrandefrihet. Frågan var om detta ingrepp var försvarligt enligt artikel 10:2 i konventionen, som medger inskränkningar av yttrandefriheten under förutsättning att de görs med stöd av lag och de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose viktiga allmänna eller enskilda intressen. I det aktuella fallet var domen mot Prager och Oberschlick grundad på österrikisk lag, och den syftade till att skydda andras rykte och att upprätthålla domstolarnas auktoritet, vilket är skyddsvärda intressen enligt artikel 10:2. Frågan var emellertid om inskränkningarna var nödvändiga för att tillgodose dessa intressen.
    Europadomstolen pekade på pressens viktiga uppgift att sprida information och idéer i politiska ämnen och rörande andra frågor av allmänt intresse, till vilka rättskipningen otvivelaktigt hörde. Emellertid kunde det vara påkallat att skydda domstolarna mot destruktiva och ogrundade angrepp, särskilt som domarna har begränsade möjligheter att gå i svaromål. I det aktuella fallet hade mycket allvarliga anklagelser framförts mot domstolarna och särskilt mot J. Prager hade inte visat att hans anklagelser hade saklig grund eller att det var fråga om rimliga värdeomdömen. Han hade inte gjort tillräckliga efterforskningar för att säkerställa att det fanns grund för de beskyllningar han framfört, och han hade inte berett J tillfälle att gå i svaromål.
    Europadomstolen fann därför att domen mot Prager och Oberschlick kunde anses försvarlig och konkluderade, med 5 röster mot 4, att det inte förelåg något brott mot artikel 10 i konventionen.

 

 

604 Hans Danelius SvJT 1995 3. Piermont mot Frankrike (dom 27.4.1995)
Klaganden Dorothée Piermont var tysk medborgare och medlem av Europaparlamentet. Hon hade inbjudits av vissa lokala politiker att besöka Franska Polynesien och Nya Kaledonien medan en valkampanj pågick i dessa franska områden. Under en politisk demonstration i Polynesien uttalade sig Dorothée Piermont mot franska kärnvapenprov i Polynesien och överhuvudtaget mot fransk närvaro i Stillahavsregionen. Med anledning härav utvisades hon från Franska Polynesien och förbjöds att återvända dit. Beslutet härom delgavs henne först då hon befann sig ombord på ett flygplan för att resa till Nya Kaledonien. Vid ankomsten dit kvarhölls hon på flygplatsen och förbjöds att inresa.
    Europadomstolen prövade först om de åtgärder som vidtagits mot Dorothée Piermont stred mot hennes i artikel 2 i protokoll 4 till Europakonventionen skyddade rätt till rörelsefrihet. Såvitt gällde Polynesien konstaterade Europadomstolen att hon under sin vistelse där hade rört sig fritt inom territoriet och att utvisningsbeslutet delgivits henne först då hon redan befann sig ombord på det flygplan som skulle föra henne bort från Polynesien. Från och med det ögonblick då hon fått del av beslutet befann hon sig inte längre lagligen på polynesiskt territorium, och hon kunde då inte heller göra anspråk på rörelsefrihet enligt protokoll 4. Såvitt gällde Nya Kaledonien hade Dorothée Piermont stoppats redan på flygplatsen. Hon kunde därför inte ansetts ha befunnit sig lagligen på Nya Kaledoniens territorium, varför artikel 2 i protokoll 4 inte var tillämplig.
    Besluten att utvisa Dorothée Piermont från Franska Polynesien och att vägra henne inresa i Nya Kaledonien hade sin grund i uttalanden som hon gjort i Polynesien och hindrade henne från politiska kontakter i Nya Kaledonien. Det var därför enligt Europadomstolens mening fråga om inskränkningar i hennes genom artikel 10 i Europakonventionen skyddade rätt till yttrandefrihet, och det gällde att avgöra om dessa inskränkningar var tillåtna enligt konventionen.
    När det gällde Franska Polynesien kunde inskränkningarna enligt Europadomstolens mening inte rättfärdigas enligt artikel 63:3 i konventionen, vari anges att bestämmelserna i konventionen skall tillämpas inom speciella territorier med beaktande av de lokala förhållandena. Inte heller kunde inskränkningarna grundas på artikel 16 i konventionen, där det föreskrivs att bl. a. bestämmelserna om yttrandefrihet inte skall hindra konventionsstaterna att inskränka utlänningars politiska verksamhet. I detta hänseende pekade Europadomstolen på att Dorothée Piermont var medborgare i en stat som var medlem av Europeiska Unionen och att hon också var medlem av Europaparlamentet. Artikel 16 kunde därför inte tillämpas på henne, så mycket mera som befolkningen i ifrågavarande franska territorier har rösträtt i valen till Europaparlamentet.
    Det återstod att ta ställning till om utvisningen från Franska Polynesien kunde rättfärdigas enligt artikel 10:2 i konventionen. Utvisningen var grundad på lag och syftade till att förhindra oordning och att skydda den territoriella integriteten, två ändamål som är legitima enligt artikel 10:2. Den politiska spänning som rådde i Polynesien vid den

 

 

SvJT 1995 Nyheter från Europadomstolen 605 aktuella tidpunkten i samband med de förestående valen kunde i och för sig tala för att att en inskränkning i yttrandefriheten var motiverad. Emellertid framgick att de uttalanden av Dorothée Piermont som låg till grund för utvisningen hade gjorts under en fredlig demonstration och att de inte hade innefattat någon uppmaning till våld eller oordning. De kunde ses som inlägg i en demokratisk debatt, och de hade inte lett till någon oro hos befolkningen eller hotat den allmänna ordningen. Under sådana omständigheter ansåg Europadomstolen att utvisningen av Dorothée Piermont från Franska Polynesien inte var en proportionerlig åtgärd. Med 5 röster mot 4 konkluderade domstolen att artikel 10 i konventionen i detta hänseende hade kränkts. När det sedan gällde förbudet för Dorothée Piermont att inresa i Nya Kaledonien fann Europadomstolen att det även här var fråga om en inskränkning i yttrandefriheten som vidtagits i enlighet med lag. Dess syfte var att tillgodose den allmänna säkerheten. Av samma skäl som i fråga om Polynesien fann domstolen att åtgärden inte var proportionerlig och således inte stod i överensstämmelse med artikel 10:2. Med 5 röster mot 4 konkluderade domstolen att det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 10.

 

4. Paccione mot Italien (dom 27.4.1995)
Klaganden Paccione, som varit anställd som kommunal tjänsteman, tillerkändes viss kommunal pension men överklagade beslutet härom till räkenskapsdomstolen. Förfarandet vid denna domstol pågick i sju år elva månader, varefter domstolen avvisade överklagandet på grund av att klaganden inte hade uppfyllt kravet på att besvärsskrivelsen skulle delges finansministeriet. Frågan i målet var om Pacciones talan hade prövats inom skälig tid i enlighet med bestämmelserna i artikel 6:1 i Europakonventionen.
    Europadomstolen fäste särskild vikt vid att räkenskapsdomstolen slutligen avvisat Pacciones överklagande på grund av ett formfel. Förekomsten av ett sådant formfel borde ha kunnat konstateras tidigare och utan någon utredning om sakförhållandena i målet. Med hänsyn härtill ansåg Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

5. Air Canada mot Storbritannien (dom 5.5.1995)
Under åren 1983–1986 inträffade en rad incidenter som föranledde de brittiska myndigheterna att kritisera den säkerhetskontroll som utövades av flygbolaget Air Canada med avseende på flygtrafiken till flygplatsen Heathrow i London. Vid flera tillfällen hade sålunda narkotika smugglats med bolagets flygplan till London. Bolaget hade varnats och uppmanats att skärpa sin kontroll. I april 1987 landade på Heathrow ett bolaget tillhörigt flygplan i vilket det påträffades en container innehållande ett stort parti narkotika med ett marknadsvärde av omkring 800 000 pund. Med anledning härav beslöt tullen att ta flygplanet, som var värt 60 miljoner pund, i beslag. Emellertid återlämnades flygplanet sedan bolaget betalat en av tullen fastställd

 

606 Hans Danelius SvJT 1995 avgift om 50 000 pund. I ett därpå följande domstolsförfarande fastslogs att beslaget varit lagligt. Air Canada återfick inte den erlagda avgiften.
    Inför Europadomstolen gjorde Air Canada gällande att beslaget av flygplanet och åläggandet att betala 50 000 pund innebar en otillåten kränkning av bolagets äganderätt i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Air Canada klagade dessutom över att bolaget utan domstolsförfarande och i strid med artikel 6:1 i konventionen blivit föremål för bestraffning eller, alternativt, för beslut som innefattade fastställande av dess civila rättigheter och skyldigheter.
    När det gällde äganderättsskyddet konstaterade Europadomstolen att det i förevarande fall inte varit fråga om något egendomsberövande utan om åtgärder som syftade till att kontrollera nyttjandet av egendom. Den tillämpliga bestämmelsen var därför andra stycket i artikel 1 i tilläggsprotokollet, enligt vilket en konventionsstat får tillämpa sådana lagregler som den anser erforderliga för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Domstolen fann att de åtgärder som vidtagits var lagligt grundade. Vidare beaktade domstolen att en stor kvantitet narkotika påträffats i flygplanet och att denna incident följt på en rad tidigare incidenter vilka föranlett en särskild varning till flygbolaget. Det hade också funnits möjlighet för bolaget att få till stånd en viss domstolsprövning inom ramen för judicial review proceedings. Under sådana omständigheter kunde de vidtagna åtgärderna inte anses oproportionerliga i förhållande till ändamålet, som var att hindra införsel av narkotika till Storbritannien. Med 5 röster mot 4 fann domstolen att det inte förelåg någon kränkning av artikel 1 i tilläggsprotokollet.
    Såvitt gällde artikel 6 i konventionen ansåg Europadomstolen att de åtgärder som vidtagits mot Air Canada inte gällt en anklagelse för brott. Däremot hade det varit fråga om att fastställa bolagets civila rättigheter. Ett domstolsförfarande hade ägt rum för att avgöra vissa rättsliga frågor. Dessutom hade bolaget haft möjlighet att begära judicial review av beslutet att kräva betalning av en avgift som villkor för återlämnande av flygplanet. Ett sådant förfarande hade emellertid inte kommit till stånd, och Europadomstolen fann det under sådana omständigheter inte påkallat att ta ställning till om domstols prövning inom ramen för ett sådant förfarande skulle ha varit tillräckligt omfattande för att tillfredsställa kraven i artikel 6:1 i konventionen. Med 5 röster mot 4 fann Europadomstolen därför att inte heller artikel 6:1 hade kränkts.

 

6. Mansur mot Turkiet (dom 8.6.1995)
Klaganden Mansur åtalades den 18 april 1984 i Turkiet för narkotikabrott. Han anhölls den 1 november 1984 och häktades några dagar därefter. Han hölls i häkte fram till den 19 februari 1991, då han dömdes i första instans till 30 års fängelse. Hans överklagande till kassationsdomstolen avslogs den 30 april 1991.
    I målet vid Europadomstolen förelåg två frågor till bedömning, nämligen dels om häktningstiden varit oskäligt lång, dels om det straffrättsliga förfarandet pågått under oskäligt lång tid. Med hänsyn till att Turkiet först den 22 januari 1990 godtagit Europadomstolens jurisdiktion och då endast med avseende på händelser som inträffat efter detta datum,

 

 

SvJT 1995 Nyheter från Europadomstolen 607 kunde Europadomstolen endast pröva den del av häktningen och av brottmålsförfarandet som hänförde sig till tiden efter den 22 januari 1990, men vid bedömningen av om denna tid varit oskäligt lång kunde beaktas att Mansur den 22 januari 1990 redan varit häktad i mer än fem år och att brottmålsförfarandet då också hade pågått under lång tid.
    När det gällde häktningstidens längd konstaterade Europadomstolen att de turkiska domstolarna i flera häktningsbeslut hade angivit stereotypa häktningsskäl genom att hänvisa till brottets art och bevisläget och i andra häktningsbeslut inte hade lämnat någon motivering alls. Europadomstolen fann att vad domstolarna anfört inte varit tillräckligt för att motivera en så lång häktningstid och konkluderade att det förelåg ett brott mot artikel 5:3 i Europakonventionen.
    När det gällde brottmålsförfarandet hade viss utredning begärts från grekiska myndigheter, och när denna utredning slutligen inkommit, hade en översättning till turkiska beställts. Detta hade lett till långa dröjsmål, men slutligen hade Mansur dömts trots att någon översättning inte förelåg. Europadomstolen fann detta tillvägagångssätt svårförklarligt och ansåg att det med avseende på förfarandets längd förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

7. Yagci och Sargin mot Turkiet (dom 8.6.1995)
Klagandena Yagci och Sargin var generalsekreterare i Turkiska arbetarpartiet respektive Turkiska kommunistpartiet. De anhölls den 16 november 1987 och häktades kort tid därefter som misstänkta för författningsstridig verksamhet. De frigavs den 4 maj 1990. Till följd av att vissa straffbestämmelser upphävts bortföll grunden för några av åtalspunkterna. Yagci och Sargin frikändes slutligen genom domar den 9 oktober 1991 och den 9 juli 1992.
    Europadomstolen hade att ta ställning till om klagandena varit häktade under oskäligt lång tid och om brottmålsförfarandet mot dem pågått oskäligt länge. Eftersom Turkiet inte förrän den 22 januari 1990 godtagit Europadomstolens kompetens och då endast med avseende på därefter inträffade händelser, var domstolens prövning i princip begränsad till att avse den del av häktningstiden och av brottmålsförfarandet som var att hänföra till tiden efter den 22 januari 1990. Hänsyn kunde dock tas till att Yagci och Sargin då redan varit häktade under avsevärd tid och att brottmålsförfarandet mot dem hade pågått länge.
    Såvitt gällde häktningstiden konstaterade Europadomstolen att den turkiska domstolen endast hade lämnat en stereotyp motivering i sina häktningsbeslut och att den inte hade förklarat varför den ansåg flyktfara föreligga. De grunder som angivits var inte tillräckliga, och det förelåg ett brott mot artikel 5:3 i konventionen.
    I fråga om brottmålsförfarandets längd fann Europadomstolen att processen under den aktuella tidsperioden inte kunde betraktas som särskilt komplicerad och att inte heller Yagcis och Sargins uppträdande kunde förklara varför förfarandet dragit ut på tiden. Den turkiska domstolen hade inte bedrivit förfarandet med önskvärd skyndsamhet och hade, sedan grunden för åtalen delvis bortfallit genom lagändringar, dröjt nästan sex månader innan den frikänt Yagci och Sargin för ifråga-

 

608 Hans Danelius SvJT 1995 varande brott. Europadomstolen ansåg därför att även artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

8. Jamil mot Frankrike (dom 8.6.1995)
Klaganden Jamil dömdes för olovlig införsel av narkotika till ett fängelsestraff. Tillsammans med en medtilltalad ålades han också att betala böter om över 2 miljoner francs till tullen. Om böterna inte betalades, kunde de två tilltalade i stället hållas i fängelse under en tid av högst fyra månader. Den franska domstolen bestämde vidare att de båda tilltalade skulle hållas i häkte intill dess böterna till tullen betalts, dock högst under den nämnda maximitiden av fyra månader.
    Medan målet efter överklagande var anhängigt i högre instans, gjordes en lagändring som förlängde maximitiden för förvandlingsstraff vid underlåtenhet att betala böter om över 500 000 francs från fyra månader till två år. Till följd härav angav appellationsdomstolen (cour d’appel), som fastställde de överklagade domarna, att förvandlingsstraffet skulle bestämmas i enlighet med de nya bestämmelserna. Kassationsdomstolen (Cour de cassation), dit målet överklagats, fann detta lagenligt med motiveringen att förvandlingsstraffet inte utgjorde en straffpåföljd utan enbart gällde verkställigheten av ett bötesstraff och att regler rörande straffverkställighet enligt allmänna principer blir omedelbart tillämpliga.
    Frågan i målet var om Jamil i strid med artikel 7:1 i Europakonventionen dömts till ett straff som var strängare än det som gällde när brottet begicks. Avgörande härför var om förvandlingsstraffet skulle betraktas som ett straff eller enbart anses gälla verkställigheten av det primärt ådömda bötesstraffet.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om en påföljd som ålagts av en brottmålsdomstol, att denna påföljd var avsedd att verka avskräckande och att den kunde ha lett till ett straffrättsligt frihetsberövande. Påföljden omfattades därför av artikel 7:1, och eftersom den ålagts retroaktivt, förelåg ett brott mot denna bestämmelse.

 

9. Kefalas m. fl. mot Grekland (dom 8.6.1995)
Klagandena var aktieägare i ett bolag som gjorts till föremål för tvångsförvaltning enligt beslut den 30 mars 1984 av ekonomiministern. Beslutet överklagades till den högsta förvaltningsdomstolen, som avslog överklagandet den 13 mars 1987. Klagandena gjorde gällande att de inte haft möjlighet att få till stånd någon sådan domstolsprövning som krävs enligt artikel 6 i Europakonventionen.
    Emellertid hade Grekland erkänt den enskilda klagorätten enbart med avseende på handlingar, beslut, fakta och händelser som inträffat efter den 19 november 1985. Europadomstolen fann att klagandena väsentligen fick anses kritisera avsaknaden av en rätt till fullständig domstolsprövning i fråga om det ministeriella beslutet den 30 mars 1984. Den situation som klagomålet gällde hade således uppkommit redan sistnämnda dag, dvs. innan Grekland erkänt den enskilda klagorätten. Till följd av den begränsning som Grekland gjort i sin förklaring om erkännande av klagorätten var Europadomstolen inte behörig att pröva klagomålet.