Aktuella spörsmål

 

 

En förvaltningsdomstols rättskipningsuppgift
I SvJT 1994 s. 388 ff. presenterar Göran Dahlgren en verkligt intressant och tankeväckande artikel om förvaltningsdomstols officialprövning. I fokus ställer han att förvaltningsprocessen numera normalt är en tvåpartsprocess och inte en enpartsprocess. Jag instämmer i att det är hög tid att överväga förvaltningsprocessens uppgift och utformning från allmänna principiella utgångspunkter men vill anlägga ett annat perspektiv än Dahlgren.

Förvaltning och rättskipning
Kallenberg gjorde i Svensk Civilprocessrätt I (1923) ett aktningsvärt försök att reda ut begreppen förvaltning och civilprocess. Det fanns så mycket större anledning att göra detta som någon skarp gräns aldrig i svensk rättsordning dragits mellan förvaltning och domstolsprocess. Huvuduppgiften hade både för förvaltningsmyndigheterna och domstolarna ansetts vara att opartiskt och objektivt tillämpa gällande rättsregler på ett givet sakförhållande. Förvaltningsmyndigheterna skipade rätt alldeles som domstolarna med den skillnaden att det inte skedde i rättegång utan i enklare former. Förvaltning kunde jämföras med dels ”justis” (jfr artikel 6 i Europeiska konventionen ”pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott”) och dels ”rättskipning” (jfr 11:2 RF ”döma i det enskilda fallet eller i övrigt tillämpa rättsregel i särskilt fall” och 11:7 RF ”i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag”). I vidare mening innefattade förvaltning enligt Kallenberg både rättskipning och förvaltning. När statens verksamhet kom i beröring med enskilda personers rättssfärer och fråga kunde uppstå om rätt eller plikt för den enskilde, fanns rum för rättskipning. Om rättskipningen gällde, vare sig den skedde hos domstol eller hos förvaltningsmyndighet, att den hade karaktären av en subsumtionsoperation, bestående däri att den prövande under en översats, som innefattade den objektiva rätten, subsumerade sakförhållandet i det konkreta fallet och drog den slutsats, som rättsnormen påbjuder. Oaktat den ofta vittgående diskretionära prövningsrätt som själva rättssatsen kunde tillerkänna den prövande eller som kunde tillkomma honom vid fastställandet av sakförhållandet, var han dock väsentligen bunden. Han fick inte döma som han ville utan skulle döma som lag bjuder. Kallenberg utvecklade inte vad han menade med att den prövande kan ha en vittgående diskretionär prövningsrätt vid fastställandet av sakförhållandet. Närmast till hands ligger att anta att han syftade på att den prövande inte bara suveränt råder över valet av tillämpliga rättsregler (iura novit curia) utan i betydande omfattning också råder över hur sakförhållandet skall fastställas, om t. ex. genom övertygande bevisning eller genom förmodanden eller antaganden. Endast om lagen exklusivt förbehöll parterna att tillföra ett mål nya

fakta, skulle den prövande vara förhindrad att själv inhämta fakta eller göra egna antaganden om sakförhållandens existens och beskaffenhet.

Förvaltningsprocessens ändamål
I domstolsutredningens betänkande (SOU 1991:106) ”Domstolarna inför 2000-talet” diskuterar utredningen under rubriken ”Vad är det som principiellt skiljer FPL från RB”, dels processprinciperna, t. ex. muntlig och omedelbar process respektive skriftlig process med muntliga inslag och dels de juridiska begreppen, t. ex. indelningen i mål och ärenden, rättskipning och frivillig rättsvård. Men man får leta förgäves efter några principuttalanden om förvaltningsprocessens ändamål. Inte heller i det följande avsnittet om Förfarandet i förvaltningsdomstol finner man något om vilken uppgift förvaltningsprocessen bör ha och vad den bör syfta till. Där behandlas endast sådana frågor som förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet i olika måltyper, tvåpartsprocess, förhandlingsprincipens tillämpning och domstolens formella och materiella processledning. Det är därför inte att undra över att remissinstanserna uppehöll sig föga vid frågor om förvaltningsprocessens ändamål. En remissinstans — kammarrätten i Göteborg — skiljer sig här från mängden. Kammarrätten anför att man vid förvaltningsrättsreformens tillkomst 1971 inte gick djupare in på frågan om skillnaderna mellan rättskipning (dvs. förvaltningsprocess) och förvaltning. En av orsakerna härtill kan ha varit att man då inte kände något starkare behov av någon boskillnad. Kammarrätten förklarade att det framstår som ett alltmer förlegat synsätt att se rättskipning och förvaltning som i mångt och mycket utbytbara storheter. Men det var ingalunda en lätt uppgift att dra upp klara och entydiga riktlinjer mellan rättskipning och förvaltning. Man borde dock kunna gå betydligt längre än domstolsutredningen. Enligt kammarrätten ligger den grundläggande skillnaden i att förvaltningen (när det är fråga om myndighetsutövning) alltid är intressebevakande, medan rättskipningen i dess renodlade form aldrig är det. För egen del anförde jag i särskilt remissyttrande att när regeringsrätten 1909 övertog den uppgift som Kungl Maj:t i statsrådet haft att utöva den högsta dömande makten på förvaltningsrättens område så fortsatte regeringsrätten att arbeta i stort sett i samma former som tillämpats i statsrådet vid besvärsprövning där. Det enda som långt in i vår tid skilt förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar åt var att de förra skötte löpande förvaltning medan de senare överprövade enskilda fall av förvaltningsavgöranden men då under samma ansvar som förvaltningsmyndigheterna på fältet hade. Jag anförde som min mening att förvaltningsdomstolarna inte längre borde betraktas som ett slags judicialiserade förvaltningsmyndigheter utan som domstolsorgan sui generis utan någon som helst bindning till den offentliga förvaltningen. Jag tillade att jag ville understryka vikten av att grundläggande principiella överväganden görs om förvaltningsdomstolarnas ställning, roll och uppgifter inför 2000talet med målsättningen att befria dem från kvardröjande drag från förvaltningsmyndighetstiden och utveckla deras process till en mera tvistemålsaktig process. Vad jag då hade inför min inre blick var en tvistemålsaktig process inte av RB:s typ utan av den typ som

 

kännetecknar processen hos danska och norska domstolar när de överprövar förvaltningsavgöranden. 

    Kammarrättens uppslag att använda termen intressebevakning som artskiljande kriterium när förvaltning och rättskipning jämförs är inte helt lyckat. I lagar och andra författningar bestäms hur olika intressen, enskilda och/eller allmänna, skall skyddas eller befrämjas. Det är sedan förvaltningsmyndigheternas uppgift att under eget, självständigt ansvar sätta detta i verket. Meningen är att myndigheterna skall göra det med iakttagande av opartiskhet och objektivitet. Men det uppdrag som en författning ger åt en förvaltningsmyndighet kan vara mycket vittsyftande och förutsätta att synnerligen aktiva insatser görs. Det kan vara fråga om att förändra samhället i viss riktning. Sådant kräver initiativrikedom, kreativitet och dynamik. Med tanke härpå är ett mera kraftmättat ord än intressebevakning på sin plats, t. ex. intresseförverkligande. l993 års domarutredning talar i sitt betänkande ”Domaren i Sverige inför framtiden” (SOU 1994:99 s. 47) om maximalt genomslag för värderingarna bakom den materiella lagstiftningen. Själv skulle jag vilja som karakteriserande beskrivning välja optimalt och maximalt förverkligande av de av lagstiftningen uppburna intressena.

Domstolskontroll över förvaltningen
Till skillnad från de flesta grundlagar i andra länder tiger vår grundlag om domstolarnas, den dömande maktens, roll i statssystemet. I t. ex. Spaniens grundlag — en av de mest mönstergilla man kan finna — inleds kapitel VI, som till rubrik har den dömande makten, med att rätt och rättvisa utgår från folket och skipas av domstolarnas domare som skall vara oberoende, oavsättliga samt ansvariga och lydnadsskyldiga endast under ”the rule of law”. Motsvarighet i vår grundlag är stadgandena i l:1 RF att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att den offentliga makten utövas under lagarna. I portalparagrafen nämns inget särskilt om den i den offentliga makten ingående dömande makten eller att den tillkommer domstolarna under särskilda garantier för oberoende i förhållande till övriga statsorgan, som utövar offentlig makt. Den spanska grundlagen innehåller också bestämmelser om domstolskontroll över förvaltningen. I artikel 106 föreskrivs sålunda att domstolarna kontrollerar hur befogenheten att utfärda föreskrifter utövas och hur ”the rule of law” iakttas i förvaltningens verksamhet särskilt då att förvaltningens beslut och åtgärder ligger inom ramen för lagstiftningens syften. Den 1 januari 1995 blir ett bemärkelsedatum i svensk rättshistoria. Rätten till domstolsprövning skrivs visserligen inte in i vår grundlag men den stadfästs i en svensk allmängiltig lag. Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och friheterna träder nämligen då i kraft som svensk lag och därmed också dess regel i artikel 6 om rätten till domstolsprövning genom en oavhängig och opartisk domstol. Det skall bli mycket intressant att se hur assimilationsprocessen kommer att gå till. Det är åtskilligt som kommer att vändas upp och ned.
    Att den svenska grundlagen och den svenska rättsordningen över huvud taget intill nu saknat en motsvarighet till bestämmelser om en domstolskontroll över förvaltningen och om domstolarna som förvaltare

 

SvJT 1995 En förvaltningsdomstols rättskipningsuppgift 69

av en dömande makt emanerande från folket förklaras enklast genom en hänvisning till de historiska grunder på vilka 1984 års regeringsform vilar. Den högsta dömande makten tillkom enligt 1809 års regeringsform tillsammans med den styrande och förvaltande makten Konungen. Det lät sig under sådana förhållanden naturligtvis inte göra att i grundlagen inrätta någon domstolskontroll över förvaltningens verksamhet. Konungen som domare kunde inte gärna kontrollera Konungen som utövare av den förvaltande makten. Men det förhöll sig också så att det ansågs vara väl sörjt för det administrativa rättsskyddet på annat sätt än genom kontroll av oberoende domstolar. Förvaltningen var lagstyrd och inte ministerstyrd och hade att verka under ett självständigt, straffrättsligt ansvar och under kontroll av JO och JK. Varför skulle den då också kontrolleras av domstolar? I sitt principbetänkande ”Administrativt rättsskydd” (SOU 1955:19) tog besvärssakkunniga upp frågan om generella regler om domstolsprövning. Besvärssakkunniga ansåg att starka skäl talade för en sådan reform men medgav att det kunde visa sig svårt att förlika en i domstolars hand lagd rättskontroll med den handlingsfrihet som måste tillkomma regering och förvaltningsmyndigheter. Utan att gå närmare in på dessa svårigheter förklarade besvärssakunniga emellertid att en rationellt avvägd, generellt verksam anordning för rättslig prövning av regeringens och förvaltningsmyndigheternas beslut, utövad av självständiga domstolar, är ett naturligt inslag i en modern rättsstat och att en sådan anordning inte — i Sverige lika litet som i andra länder — behöver inkräkta på den styrande makt som obeskuren måste ligga i regeringens hand. Besvärssakkunniga föreslog sedan en utbyggnad av besvärsinstitutet innebärande att möjlighet öppnades för den enskilde att hos regeringsrätten få prövat rättsenligheten av beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet och av förvaltningsmyndigheter när besluten inte kunde överklagas genom vanliga besvär. Besvärssakkunnigas förslag ledde inte till någon lagstiftning men den lag om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut som antogs 1988 (1988:205) kan ses som ett sentida förverkligande av förslaget. I sitt principbetänkande skisserade besvärssakkunniga också hur en lag om det förvaltningsrättsliga besvärsinstitutet skulle kunna se ut. De förklarade bl. a. att räckvidden av besvärsmyndighets prövningsrätt måste preciseras och att det då måste särskilt klargöras på vad sätt prövningens omfattning skall bero av vad klaganden har yrkat. De diskuterade också det betänkliga i att ett särskilt ansvar åvilade de beslutande för att ett allmänt intresse ej blev obehörigen åsidosatt. Det förelåg en viss fara — större ju mer utpräglad motsättningen mellan allmänt och enskilt intresse är — för att besvärsmyndigheten kunde komma att beakta allmänintresset på ett sätt som inte rimmade väl med dess principiellt neutrala ställning. I varje fall kunde de som utförde prövningen i allmänhetens ögon snarare framstå som företrädare för det allmännas intressen än som organ för en allsidig rättsprövning. I någon mån kunde detta uppvägas när beslutsmyndigheten uppträder i besvärsmålet som klagandens motpart. I sitt slutbetänkande ”Lag om förvaltningsförfarandet” (SOU 1964:27) föreslog besvärssakunniga sedan inga begränsningar i en besvärsmyndighets prövningsrätt vare sig i

 

70 Bertil Wennergren SvJT 1995

relation till vad klaganden yrkat eller hur han uttryckt sina besvärsyrkanden eller i relation till vilka grunder han åberopat för sin talan. Myndigheten skulle ha rätt att pröva saken i hela dess vidd — rätts- såväl som ändamålsenlighetsfrågor — och sätta ett eget beslut i stället för det överklagade, om detta bedömdes vara oriktigt. Besvärssakkunniga framhöll också att en besvärsmyndighets ansvar för utredningens fullständighet var av största betydelse som garanti för materiellt riktiga resultat. Anledning fanns att betona detta ansvar starkare för besvärsförfarandets del än för förfarandet i första instans.

Förvaltningsdomstols dubbla roller
När besvärssakkunniga talade om den prövningsrätt som en besvärsmyndighet hade och även i framtiden borde ha, gjorde de sakkunniga ingen skillnad mellan en besvärsmyndighet som är förvaltningsmyndighet och en som är förvaltningsdomstol. Även en förvaltningsdomstol skulle vid sin överprövning av ett förvaltningsbeslut ha alla de befogenheter som var tillförsäkrade den myndighet vars beslut skulle överprövas. Betecknande nog diskuterade besvärssakkunniga inte om någon skillnad i fråga om reformatio in peius borde gälla mellan en förvaltningsmyndighet som besvärsmyndighet och en förvaltningsdomstol. Man utgick från att den frågan skulle lösas i praxis genom ändamålstolkning av specialförfattningarnas befogenhetsregler. Vid förvaltningsrättsreformen kritiserades besvärssakkunnigas synsätt (prop. 1971:30 s. 290). Det medgavs visserligen att det kunde vara naturligt att man uppfattat förvaltningsdomstolar och besvärsprövande förvaltningsmyndigheter på ett tämligen likartat sätt och att det sålunda ibland (!) gjorts gällande att en förvaltningsdomstol när den prövar besvär över en förvaltningsmyndighets beslut, inträder i myndighetens befogenheter och därmed kan sägas fungera som förvaltningsmyndighet. Justitieministern tog avstånd från synsättet att förvaltningsdomstolarna hade en dubbel roll av både domstolar och förvaltningsmyndigheter och anslöt sig i stället till det synsätt som förvaltningsdomstolskommittén och JK gett uttryck för, dvs. att besvärsprövningen hos en förvaltningsdomstol skulle vara mer juridiskt betonad och mer domstolsmässigt grundad än hos en överordnad förvaltningsmyndighet. För egen del anförde justitieministern att de garantier för den enskildes rättssäkerhet som ligger i förvaltningsdomstolsinstitutionen om möjligt borde förstärkas. Förvaltningsprocesslagen var att se som ett uttryck för detta.
    Lagen ger dock inte något svar på frågan om förvaltningsdomstolarnas dubbla roll. Denna fråga lämnas i själva verket helt öppen. I 29 § förvaltningsprocesslagen infördes visserligen en regel om att rättens avgörande inte får gå utöver vad som yrkats i målet men att rätten, om det föreligger särskilda skäl, får även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse. I motiven anfördes att häri låg ett förbud mot reformatio in peius och att ett sådant förbud låg helt i linje med grundtanken om förvaltningsdomstolarna som organ för den enskildes rättsskydd. Beträffande möjligheten för förvaltningsdomstol att gå utöver parts yrkande för att besluta om reformatio in melius anfördes i motiven att synpunkten att förvaltnings-

 

SvJT 1995 En förvaltningsdomstols rättskipningsuppgift 71

domstols uppgift är att vara en garanti för den enskildes rättsskydd talade för att öppna en viss möjlighet härtill. I min promemoria Förfarandet i förvaltningsdomstol (JU 1970:11 s. 134) hade jag anfört att någon tvekan inte behövde råda om att domstolen inte fick gå utöver parts yrkanden för att besluta till det sämre. Reformatio in peius kunde inte godtas. Särskild föreskrift härom behövdes dock inte. Principen var grundmurad. Tog man å andra sidan fasta på att förfarandet skulle vara enkelt och billigt och att den enskilde utan risk för rättsförlust skulle kunna föra sin talan själv, borde följden bli inte bara att den enskilde undantagsvis skulle kunna vidga och ändra sin talan i högre instans utan också att förvaltningsdomstol, när det är påkallat för att skapa materiell rättvisa, skulle kunna gå utöver enskilds yrkanden för att besluta till det bättre för honom. Formuleringen i 29 § förvaltningsprocesslagen kan jämföras med formuleringarna i 17:3 och 30:3 RB (dom må ej givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat respektive dom må ej avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts).

Överprövningens inriktning
Reglerna i 29 § förvaltningsprocesslagen och motiven till dem kan ses som ett första steg mot en renodling av förvaltningsdomstolarna till genuina domstolar utan ansvar för den förvaltningsrättsliga lagstiftningens genomförande. Steget var emellertid inte särskilt urskiljbart och det ledde inte till någon verkligt ny syn på förvaltningsdomstolarnas ställning och uppgifter. I en artikel om Retroaktiv förvaltningsrättslig normgivning (Förvaltningsrättslig tidskrift 1993 s. 275) har jag vid en kritisk granskning av regeringsrättens praxis anfört att det är svårt att finna någon hållbar grund för att en förvaltningsdomstol i denna sin egenskap skulle ha att tillämpa en ny lagstiftning (med längre gående krav på den enskilde)som ännu inte hade trätt i kraft när förvaltningens myndigheter prövade saken. Den enda tänkbara grunden skulle kunna vara att förvaltningsdomstolarna skall ha inte bara samma befogenheter utan också samma uppgifter som förvaltningsmyndigheterna när det gäller att sätta förvaltningsrättslig lagstiftning i verket. Den praxis som utvecklats i regeringsrätten innebär att regeringsrätten vid prövningen av sina mål utan särskilt stöd i en övergångsbestämmelse tillämpar ny materiell lag även om denna är strängare än den lag som de överklagade besluten utgjorde tillämpning av. Denna praxis strider enligt min mening mot uttalandena vid förvaltningsrättsreformen om förvaltningsdomstolarna som garanter för enskilds rättsskydd och den torde blir olaglig när Europakonventionen träder i kraft den 1 januari 1995 som svensk lag.
    Frågan är då hur man genom en ändring i förvaltningsprocesslagen skulle kunna uppnå det som föresvävade justitieministern vid förvaltningsrättsreformen, nämligen att förvaltningsdomstolarna inte skall ha någon dubbel roll utan endast rollen att bereda enskild — och för den delen också offentlig part — rättsskydd. Det gäller då framförallt att göra klart att överprövningen hos förvaltningsdomstol skall ha karaktären av en utifrån företagen prövning av att förvaltningens myndigheter fattat

 

72 Bertil Wennergren SvJT 1995

rättsligt och materiellt riktiga beslut — en extern kontroll ur den offentliga förvaltningens synvinkel. Det är emellertid inte så alldeles lätt att utforma en regel som träffar mitt i prick. Även vid en extern kontroll har ju en förvaltningsdomstol att tillse att syftet med den materiella förvaltningsrättsliga lagstiftningen tillgodoses. I så motto skiljer sig inte förvaltningsdomstolens prövning från förvaltningsmyndigheternas. Skillnaden ligger i stället däri att förvaltningsdomstolen inte skall agera på ett resultatinriktat sätt och känna något ansvar för att ändamålen med lagstiftningen blir optimalt och maximalt förverkligade.
    Förvaltningsdomstolen skall i stället vid sin överprövning göra en efterhandskontroll av att förvaltningens myndigheter inte har överträtt sina befogenheter och inte har tolkat eller tillämpat lagen fel på annat sätt. Alldeles som när en civilrättslig tvist skall lösas har domstolen att avgöra hur lagen skall tillämpas på vad som är upplyst om sakförhållandena. Sakförhållandena i ett civilrättsligt tvistefall är dock i regel definitiva när de kommer under en överprövande allmän domstols prövning. Motsvarande är inte alltid fallet när ett förvaltningsrättsligt tvistefall kommer under förvaltningsdomstols prövning. Sakförhållandet är ibland inte ett definitivt förhållande utan ett förhållande under utveckling och förändring. Så är t. ex. ofta fallet i mål enligt hälsoskyddslagen. Skall förvaltningsdomstolen vid sin efterhandskontroll anses förhindrad att beakta efter förvaltningens avgöranden skedda förändringar i ett sakförhållande? I konsekvensens namn borde så vara fallet, när förändringarna talar mot den enskilde. En förvaltningsdomstol bör inte kunna fastställa ett förvaltningsbeslut som gått enskild emot på grundval av omständigheter som inträffat efter det att beslutet meddelades. Ett föreläggande om eliminerande av sanitära olägenheter, vilket rättsligt och sakligt sett bort upphävas, bör t. ex. inte kunna fastställas på grund av att nya sådana olägenheter tillkommit efter prövningen hos miljö- och hälsoskyddsnämnden och länsstyrelsen. Förvaltningsdomstolen bör upphäva föreläggandet och låta det ankomma på miljö- och hälsoskyddsnämnden att agera utifrån det nya läget.

Instansordningsprincipen
Till stöd för detta förfaringssätt brukar också åberopas den s. k. instansordningsprincipen. Omständigheter av avgörande betydelse för utgången i ett mål skall inte prövas i överinstans om de inte varit föremål för prövning redan i första instans. Målet bör då tas om från början igen genom att återförvisas till första instans. Instansordningsprincipen har också en annan sida, nämligen den att det vid fördelningen av uppgifterna inom en instanshierarki skall eftersträvas att parterna åberopar allt relevant processmaterial i första instans. Överinstanserna skall i princip inte ha att pröva nya omständigheter och bevis i ett mål som fullföljs dit utan kunna koncentrera sig på en ren överprövning. Principen är inskriven i 50:25 RB för de dispositiva tvistemålens del. I hovrätt får sålunda part till stöd för sin talan åberopa omständigheter och bevis, som inte tidigare förebringats, endast i undantagsfall. För de indispositiva tvistemålens del gäller dock ingen sådan begränsning. Angelägenheten av en materiellt tillfredsställande utgång har här ansetts böra ges

 

SvJT 1995 En förvaltningsdomstols rättskipningsuppgift 73

företräde. I brottmål får nya omständigheter åberopas så länge de håller sig inom ramen för den gärning som målet gäller. Eftersom förvaltningsmålen i regel står närmare de indispositiva tvistemålen och brottmålen än de dispositiva tvistemålen har inte heller för dem föreskrivits eller i praxis utvecklats något hinder mot åberopande av nya omständigheter och bevis i förvaltningsdomstolarna. I 37 § förvaltningsprocesslagen har dock för mål, vari prövningstillstånd krävs, föreskrivits att omständighet eller bevis som klaganden åberopar först i regeringsrätten får beaktas endast om det föreligger särskilda skäl. Motivet var att det skulle vara mindre väl förenligt med regeringsrättens funktion som i huvudsak renodlad prejudikatinstans att domstolen skulle beakta sakförhållanden som part åberopar först i högsta instans.

Överprövningens reglering
Instansordningsprincipen ger enligt min mening en god grund att bygga på när det gäller att forma en förvaltningsdomstols överprövning av förvaltningsbeslut så att den får karaktär av en efterhandsprövning av vad som beslutats hos den offentliga förvaltningens myndigheter och inte av en ny prövning av saken. Mycket talar för att till förebild i tillämpliga delar tas den modell som valts för lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. En förvaltningsdomstols uppgift skulle sålunda kunna förklaras vara att överpröva förvaltningsbeslut som överklagats av enskild part eller av offentlig part och därvid avgöra om beslutet står i överensstämmelse med tillämpliga rättsregler och undanröja, upphäva eller ändra beslutet om så finnes inte vara fallet. En överprövning av om beslutet står i överensstämmelse med tillämpliga rättsregler skulle inte hindra att författningsbestämda rekvisit gällande lämplighet, behövlighet, ändamålsenlighet och dylikt också vägdes in och inte heller att det sakliga underlaget för beslutet överprövades i ljuset av nya omständigheter och bevis, vilka funnits hela tiden men inte bragts i dagen förrän hos domstolen, av denna själv eller av part.

Behovet av officialprövning också hos förvaltningsdomstol
Dahlgren argumenterar för att en förvaltningsdomstol skall vara bunden av offentlig parts processhandlingar och gör det utifrån bedömningen att, när det allmänna har partsställning i processen, det inte är naturligt att domstolen tar över beslutsmyndighetens samtliga befogenheter. Dahlgren torde då sammanblanda officialprövning med förvaltningsprövning. För egen del ser jag skälet för officialprövning hos förvaltningsdomstolarna inte vara att ge domstolen befogenheter att agera med en förvaltningsmyndighets befogenheter utan att agera ex officio till förmån för enskilds rättsskydd när det behövs. Och det kan behövas också när den enskilde har en offentlig motpart. Ett avskaffande av denna rättssäkerhetsgaranti skulle försvaga den enskildes rättsskydd och väcka behov av rättshjälpsinsatser av en helt annan omfattning än för närvarande. Det är för mig också oklart vad som enligt Dahlgren skulle stå att vinna med domstolens bundenhet av offentlig parts processhandlingar. Menas att domstolen skall vara bunden av den offentliga partens medgivanden och vitsordanden? I så fall instämmer jag gärna. Processen skall utspela sig inom yrkandenas ram och domstolen skall inte av fiska-

 

liska eller till andra allmänna intressen knutna skäl få spränga den ramen. Eller menas också att domstolen inte skall få ta några utredningsinitiativ som skulle kunna underminera den offentliga partens talan ? Då instämmer jag inte. Däremot är jag inte främmande för att domstolen tar inte bara utredningsinitiativ som kan gagna den enskildes rättsskydd utan också initiativ som fördjupar den samlade bedömningen. Domstolen skall inte vara förhindrad att skaffa sig ett underlag som på ett mer betryggande sätt gör det möjligt att nå fram till ett rättsligt och materiellt riktigt avgörande.
Bertil Wennergren