Litteratur

 

 

HUGO TIBERG,FREDRIK STERZEL,PÄR CRONHULT (redaktörer), Swedish Law, a survey , Juristförlaget, 1994, 601 s.

 

Den som företräder Sverige i internationella förhandlingar om en konvention på något visst rättsområde ställs ibland inför uppgiften att redogöra för innehållet i svensk rätt på området i fråga. En sådan redogörelse måste i allmänhet lämnas på ett främmande språk, oftast engelska. Vi är nog många som i en sådan situation har saknat en handbok i svensk rätt på engelska. Jag föreställer mig att svenska jurister i privat verksamhet många gånger befinner sig i en liknande belägenhet vid internationella avtalsförhandlingar o. d.
    Mot den här bakgrunden noterar man med intresse att det nu föreligger en bastant volym med titeln Swedish Law, a survey, utgiven år 1994 av Juristförlaget. I boken har samlats redogörelser för centrala områden av svensk rätt. Efter en inledning, som innefattar bl. a. en rättshistorisk översikt med avstamp redan i Kalmarunionen, tar boken i sju avdelningar upp olika rättsområden under följande rubriker: General Public Law, Private Law, Planning and Environmental Law, Tax Law, Criminal Law, Procedural Law och Private International Law. Det är alltså fråga om sådana rättsområden som traditionellt uppmärksammas i allmänna framställningar om det nationella rättssystemet. Dock kan man undra vilka överväganden som har lett till att insolvensrätten inte har kommit med.
    I förordet sägs att författarna har valts bland ”the foremost specialists in the respective areas”. Det låter nästan som en reklamslogan. Men påståendet saknar inte verklighetsförankring. Några av författarna hör verkligen till eliten inom sina rättsområden och alla är väl kända företrädare för sina ämnen. De flesta har akademisk bakgrund men här finns också bl. a. domare och departementstjänstemän.
    Såvitt jag kan bedöma håller texterna genomgående god kvalitet, vilket inte hindrar att man kan sätta ett frågetecken här och var. Och felfinnaren blir inte helt lottlös. Ett exempel på det är uppräkningen av de ursprungliga balkarna i 1734 års lag (s. 39 f.). Att 1734 års lag innehöll en föräldrabalk (Book on Parents) betvivlar jag. Däremot vill jag minnas från mina studier i rättshistoria att den innehöll inte bara en missgärningsbalk (Book on Crimes) utan även en straffbalk. Men detta är en obetydlig skönhetsfläck. Man kan rentav undra om det alls är befogat att uppehålla sig vid balkindelningen i 1734 års lag i en framställning av detta slag.
    En risk med att engagera olika författare för olika avsnitt är att enhetligheten i fråga om systematik o. d. kan bli lidande. Vissa sådana brister kan också iakttas. Ett exempel är att de civilrättsliga lagarna på konsumenträttens område behandlas både i kapitlet om ”contract law” och i kapitlet om ”market law”. Det skapar oklarhet om den valda systematiken. Men det finns ju sakliga samband som förklarar uppläggningen.

Att flera författare har medverkat märks också på så sätt att avsnitten är delvis ganska olika till sin utformning. Till detta medverkar naturligtvis också att rättsområdena har olika karaktär. De flesta framställningarna är neutralt skrivna och författarna är återhållsamma med personliga kommentarer. Detta gäller dock inte Staffan Westerlunds temperamentsfulla inlägg mot den svenska miljölagstiftningen.
    En oklarhet är till vilken tidpunkt redogörelserna för rättsläget hänför sig. Förordet är daterat september 1994. I inledningen (s. 42) anges augusti 1994 som ”the time of writing”. Men i en fotnot på s. 448 anger Suzanne Wennberg att avsnittet om straffrätten avser förhållandena på sommaren 1993. Elisabeth Palms avsnitt om mänskliga rättigheter tycks vara skrivet före år 1994 att döma av en formulering på s. 70 som antyder att EES-avtalet i skrivande stund inte har trätt i kraft. Men på s. 94 upplyser Marianne Eliason om att avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Det är naturligtvis lätt att föreställa sig vilka samordningsproblem som har lett till sådana olikheter. Men för den som skall använda boken hade det varit värdefullt att få ett klart besked i varje avsnitt om den relevanta tidpunkten för det avsnittet.
    I titeln betecknas boken som ”a survey”; det är en riktig karaktäristik. Visserligen är boken ganska omfattande — 600 sidor. Men den spänner över många rättsområden. För vart och ett av dem blir utrymmet begränsat; exempelvis anslås 80 sidor åt hela processrätten och straffrätten klaras av på 40 sidor.
    Det är en svår konst att redogöra för omfattande och komplicerade sammanhang på ett begränsat utrymme. I huvudsak två metoder står till buds. En är att lämna en allmän översikt utan att gå in på enskildheter. Den andra innebär att man väljer ut vissa centrala eller karaktäristiska moment och koncentrerar framställningen till dem. I den här boken har båda metoderna kommit till användning. Jag skall nämna två exempel. Suzanne Wennberg har valt att ge en översikt över allmänna straffrättsliga regler och avstå från att behandla de särskilda brotten. I avsnittet om transporträtt har Hugo Tiberg koncentrerat sig på reglerna om godsbefordran och lämnat persontransporterna därhän. Författarna har inte motiverat avgränsningarna närmare. De kan ifrågasättas men säkert också försvaras. Man kan nu fråga om boken är lämplig att använda för sitt angivna syfte. Enligt utgivarna var syftet från början att boken skulle tillgodose ett trängande behov av en framställning om den svenska rätten för utländska juridikstudenter vid svenska universitet. Under arbetets gång vidgades målgruppen till att omfatta också praktiserande jurister och andra som behöver en inblick i svensk rätt och dess systematik.
    Att boken fungerar som lärobok betvivlar jag inte; man kan komma att tänka på en klassiker som Malmströms Civilrätt. Även praktiserande jurister kan säkert ha användning för den. Här är det dock mer osäkert om boken räcker för att fylla behoven. Jag föreställer mig att en praktiserande jurist ofta inte kan nöja sig med en översiktlig framställning av rättsläget. Han är nog i allmänhet inriktad på ett särskilt rättsligt problem och behöver en uttömmande redogörelse för de regler som rör just det problemet. För att ett sådant behov skall tillgodoses måste boken

 

kompletteras med mer specialiserade framställningar. Det är därför en brist att den inte ger utförliga besked om var sådana framställningar finns att hämta.
    Bokens värde skulle alltså höjas om den försågs med en mer utförlig litteraturförteckning än den som nu avslutar boken. Nu är det emellertid så att den engelska litteraturen om svensk rätt inte är särskilt omfattande. I det läget vore det så mycket mer intressant att få veta vilka svenska lagar som finns översatta till engelska. Åtminstone ett tips om Statsrådsberedningens publikation Svenska författningar i översättning till främmande språk (utgiven i Ds-serien, senast Ds 1994:107) kunde ha varit på sin plats. Att förteckningen finns nämns på ett ställe (s. 30), men bara i förbigående och utan närmare precisering. Information av detta slag förekommer bara sparsamt i boken. I en not på s. 449 får läsaren veta att brottsbalken är översatt till engelska. Och Lars Pehrson lämnar en ordentlig redogörelse (s. 291) för det engelska materialet på bolagsrättens område.
    Ett särskilt problem med en bok som denna är att rättsläget ändras hela tiden. Redan efter ett år är bokens innehåll delvis föråldrat. När den skrevs var det t. ex. ännu inte avgjort om Sverige skulle bli medlem i Europeiska unionen. Ett annat exempel är att budgetåret inte längre löper från den 1 juli till den 30 juni. På flera håll gör bokens författare reservationer för pågående lagstiftning. Utgivarna är medvetna om problemet och tänker sig att det skall lösas genom regelbundet återkommande nya upplagor.
    Det är en lösning som säkert fungerar bra, om boken skall användas som lärobok. Däremot blir lösningen mer bekymmersam för den som köper boken för att använda den som handbok. Och den som behöver hålla sig à jour med rättsutvecklingen bara på ett visst område är antagligen inte särskilt intresserad av att betala för nya upplagor av hela verket. När allt kommer omkring kanske det inte är en alldeles invändningsfri tanke att samla alla rättsområden i en och samma volym. I vart fall vore det värt att överväga att dela upp de nya upplagorna på flera volymer, som skulle kunna ges ut successivt. Olika rättsområden utvecklas ju i olika takt.
    Slutligen, boken skulle ha varit mer användbar, om den hade varit försedd med ett sakregister. Den utförliga innehållsförteckningen fullgör bara delvis en motsvarande uppgift.
Severin Blomstrand