Litteratur

 

 

STEN EDLUND och BIRGITTA NYSTRÖM,Arbetsrätt i förändring, Nerenius & Santérus Förlag, Stockholm 1995, 174 s.

 

Arbetsrätt i förändring är titeln på en anpråkslös liten bok som har skrivits av förre arbetsrättsprofessorn Sten Edlund och docenten Birgitta Nyström och som kom ut i en reviderad upplaga i våras. Det rör sig om en översiktlig framställning av den svenska arbetsrätten, där utvecklingstendenser varvas med mera läroboksmässiga inslag. Resultatet har blivit en alldeles utmärkt introduktion till det svenska regelsystemet och till EG-arbetsrätten som den påverkar vår egen rättstillämpning. Boken kan med fördel läsas också av den som tidigare kanske mest har ägnat sig åt djupdykningar i de arbetsrättsliga lagkommentarerna. Det är bra att det finns en kortfattad framställning vid sidan av Folke Schmidts och hans efterföljares samt Axel Adlercreutz’ läroböcker.
    Dessvärre är det så att utvecklingen går så fort nuförtiden med all EGrätt och alla ”återställningar” att läroböcker och lagkommentarer lätt blir föråldrade. Detta gäller även Edlunds och Nyströms bok, även om den är uppdaterad till sent i höstas. Man märker att författarna har en facklig bakgrund. När det gäller de senaste tjugo årens trätoämnen saknar jag en självständig analys. Ord som ”massiva protester” (s. 51), ”intensiv opinionsbildning” (s. 53) eller ”stark kritik” (s. 87) säger ju så litet, i varje fall för en jurist. Det är exempelvis inte heller givet att slopandet av den fackliga vetorätten under den borgerliga regeringens tid närmast var ideologiskt betingad (s. 87) Kort efter det att boken skrevs gjorde riksdagen — därtill tvingad av EU-medlemskapet — en betydande begränsning av den återinförda vetorätten; nu krävs det styrkt misskötsamhet i stället för förmodad framtida misskötsamhet. Och man väntar med spänning på den dag som vetorätten anmäls till Europadomstolen för brott mot art. 6 i Europakonventionen och art. 1 i första tilläggsprotokollet, alltså rätten för en entreprenör att gå till domstol för att få prövat om skyddet för hans rätt att driva näring har blivit kränkt (jfr NJA 1994 s. 657). Konventionen är ju numera svensk lag och därtill överordnad medbestämmandelagen (RF 2 kap.. 23 § samt prop. 1993/94:117 s. 35 ff.).
    Det är synd att inte Europakonventionen — och för övrigt inte heller ILO:s regelverk — tas upp i boken. Högsta domstolen har ju i många rättsfall resonerat med utgångspunkt i en konventionskonform rättstilllämpning (jfr även uttalandet i den s. k. återställningspropositionen 1994/95:76 s. 18 f.), och det senaste ärendet i Strasbourg (Torgny Gustafsson ./. Sverige) ger ju en påminnelse om att det mycket väl kan bli domstolen i den staden som med bindande verkan för vårt land lägger fast ett skydd för den negativa föreningsrätten eller sätter gränser för den fria stridsrätten. Proportionalitetsgrundsatsen — dvs. att åtgärder som i princip godtas likväl måste stå i rimlig proportion till ett befogat ändamål — återkommer ju alltmer i de europeiska domstolarna,

nu senast i EFTA-domstolens rådgivande yttrande i fråga om lönegarantibestämmelserna (jfr författarnas framställning om det tyska begreppet ”socialadekvans” på s. 56).
    I fotnoten på s. 26 anger författarna att den ”svenska modellen” har brukat användas i olika bemärkelser. Med hänvisning till litteratur redovisar man en uppfattning som väl får sägas vara den vedertagna: samförståndsanda, ansvar för arbetsfreden osv. Här saknar man kanske en anmärkning om att det på senare tid har märkts en glidning vid användandet av detta begrepp, nämligen att den svenska modellen skulle stå för att den arbetsrättsliga lagstiftningen skall kompletteras av kollektivavtal och att det i första hand är arbetsmarknadens parter som skall ge de arbetsrättsliga reglerna en sådan utformning att de fungerar väl i praktiken (prop. 1994/95:76 s. 16 och dir. 1995:30 s. 6), en dyster läsning för den som har ägnat en del av sitt yrkesverksamma liv åt lagstiftningsarbete och för dem som arbetar på arbetsplatser där kollektivavtal saknas. Denna recension, som i så hög grad har kommit att kretsa kring den svenska arbetsrätten i ett europeiskt perspektiv, ger avslutningsvis anledning till en liten reflexion, även om den kanske upplevs som väl kitslig. Begreppsförvirringen på detta område är stor, särskilt som massmedierna envisas med att kalla sådant för EU som rätteligen skall benämnas EG. Det finns svenska officiella benämningar på organen inom unionen, och då tycker jag att författarna skulle ha använt dem, särskilt som boken har karaktären av lärobok. Det heter exempelvis ”Europeiska unionen”, inte som i boken ”Den Europeiska Unionen”. Alltså, stor bokstav bara på första ordet i det svenska namnet och ingen artikel före namnet.
    Hur som helst, det är en mycket trevlig och läsvärd bok.
Lars Lunning