Aktuella spörsmål

 

 

Kommentar till ett hovrättsavgörande (RH 1994:100)
Utvecklingsfonden i Malmöhus län ansökte hos kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande för Staffan L för utfående av fordran avseende borgensåtagande. Staffan L bestred ansökningen utan att ange några skäl. Sedan Utvecklingsfonden begärt att målet skulle överlämnas till tingsrätt skedde detta, och tingsrätten utfärdade omedelbart slutföreläggande för Staffan L. Sedan denne icke avhörts inom förelagd tid meddelade tingsrätten dom i målet, varigenom käromålet bifölls. Sedan Staffan L överklagat domen beslutade Hovrätten över Skåne och Blekinge att undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten. Som motivering angavs att föreberedelse i målet icke ägt rum och att detta utgjorde rättegångsfel, som borde medföra återförvisning.
    Det refererade fallet är tyvärr orent i förhållande till hovrättens angivna motivering, eftersom bestridandet hos kronofogdemyndigheten var blankt. Detta innebär nämligen, att tingsrätten kunde — och borde — ha meddelat tredskoföreläggande för Staffan L och om denne ej avhördes avgjort målet genom tredskodom. Staffan L hade därefter haft möjlighet att söka återvinning och anföra de skäl han kunde ha mot käromålet. Möjligheten att överklaga till hovrätten i den situation som faktiskt uppstod i målet kan inte anses likvärdig, eftersom hovrätten i den situationen skulle bli den första instans som prövade invändningarna i sak. Hovrättens motivering är emellertid inte inriktad på detta sätt utan är efter ordalagen tillämplig på varje användning av direkt slutföreläggande i ett från kronofogden överlämnat mål. Den ståndpunkten synes varken övertygande juridiskt motiverad eller i sak lämplig.
    De ändringar som 1987 genomfördes i rättegångsbalken angavs i propositionen 1986/87:89 ha till huvudsyfte att möjliggöra att anpassa rättegångarna till vad det enskilda målet krävde. Den kanske praktiskt viktigaste ändringen var den större valfrihet som domstolen fick mellan muntlig och skriftlig föreberedelse och i fråga om möjligheten att avgöra tvistemål på handlingarna. Under förutsättning att grunderna för käromålet är klara och inte innefattar några tveksamma värderingsfrågor är möjligheten att enligt 42 kap. 11 § RB förelägga svaranden att vid äventyr av tredskodom avge svaromål ofta mycket värdefull. I de talrika fall där käromålet i sin helhet är befogat begränsar metoden i hög grad svarandens utsikter att på ett framgångsrikt sätt förhala målet. Ett bestridande som saknar motivering eller anför enbart irrelevanta invändningar hindrar ju enligt 44 kap. 7 a § RB inte att käranden får en exekutionstitel i form av tredskodom. Om bestridandet motiveras med skäl som kan ha betydelse vid prövning av saken föreligger däremot hinder för tredskodom, och i konsekvens härmed har HD i rättsfallet NJA 1989 s. 487 fastslagit, att det utgör grovt rättegångsfel att utfärda tredskoföreläggande mot en svarande som angivit skäl som inte kunde

SvJT 1995 Kommentar till ett hovrättsavgörande (RH 1994:100) 703 anses rättsligt sett uppenbarligen ovidkommande -— och detta även om invändningarna framförts i den föregående summariska processen.
    Ett par år efter 1987 års omstöpning av tvistemålsförfarandet följde 1990 års omläggning av den summariska processen. Det innebär dels att förfarandet flyttades från domstolarna till kronofogdemyndigheterna, dels att uppdelningen i lagsökning och betalningsföreläggande försvann. Detta innebär bl. a. att även krav som grundas på skriftliga fordringsbevis av typ löpande skuldebrev nu måste överlämnas till domstol även på grund av bestridanden som saknar motivering eller motiveras med skäl av typen ”jag har inte råd att betala” eller ”banken borde ha beviljat ett uppskov”. Även om bestridandena innehåller synpunkter som vid första påseende inte verkar helt orimliga kan motsidans argumentering när överlämnande begäres mycket väl vara sådan att målet framstår som klart för avgörande och ett slutföreläggande därför en från domstolens synpunkt önskvärd metod. Varför anser då hovrätten detta otillåtet? Hänvisningarna till 1987 års proposition (eller mera exakt återgivandet därav i NJA II) framstår inte som särskilt övertygande med hänsyn till att omstöpningen av den summariska processen skedde först senare och alltså inte kan ha beaktats av propositionsskrivaren. Under rättsfallets rubrik hänvisas till 60 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning, som ”översätter” ett antal åtgärder från kronofogdemyndighetens sida till att motsvara åtgärder enligt rättegångsbalken. Jag har mycket svårt att se varför de bestämmelserna skulle hindra att man betraktar skriftväxlingen hos kronofogdemyndigheten som en del av förberedelsen; att ett motiverat bestridande hos kronofogdemyndigheten utgör hinder för tredskodomsföreläggande är ju som nämnts fastslaget i praxis och även i övrigt framstår det som rimligt att man tar vad parterna framfört i målet om betalningsföreläggande så pass på allvar att man inte tvingar dem att papegojmässigt upprepa det i tingsrätten.
    För att taga ett paradexempel: En kärande ansöker om betalningsföreläggande för 50 000 kr jämte ränta och kostnader och åberopar till stöd härför ett skuldebrev på beloppet. Svaranden bestrider med anförande att han efter delgivningen av föreläggandet betalat de 50 000 kronorna, och käranden begär och erhåller överlämnande till tingsrätten i fråga om ränta och kostnader. Att detta käromål skall bifallas — bortsett från ockerräntor och orimliga kostnadsyrkande — är så uppenbart, att man rentav kan ifrågasätta behovet av slutföreläggande. Vilka ”former för förberedelsen” har månne hovrätten i tankarna för ett sådant fall? Även om hovrättens avgörande eller rättare sagt motiveringen för det är allt utom övertygande måste det konstateras att det är föga troligt att hovrätten kommer att ändra sin inställning. Frågan blir då hur man kan begränsa skadeverkningarna. Först och främst kan då konstateras att de i sådana fall som det refererade inte bara kan utan uppenbarligen bör undvikas genom att man utfärdar tredskoföreläggande. Den utvägen står rimligtvis öppen även i sådana fall där bestridandet hos kronofogdemyndigheten inte är helt blankt utan innefattar ”duminvändningar” av typen ”jag kan inte betala” eller ”bankerna borde skämmas att agera på detta sätt” (båda dessa satser och många liknande har jag mött i verkligheten).

 

704 Karl-Olof Lidin SvJT 1995 Så snart invändningarna inte är direkt stolliga utan enbart obestyrkta blir det med hovrättens inställning ofrånkomligt att sätta ut målen till muntlig förberedelse. I sådana fall där man med hög grad av sannolikhet kan förutse att gäldenären uteblir — varje tingsrätt, även av måttlig storlek, har ett antal välkända pappenheimare med tämligen fasta vanor i det avseendet — kan kärandesidan beredas tillfälle att närvara per telefon. Därigenom nedbringas de onyttiga kostnaderna för förfarandet.
    En synpunkt de lege ferenda är att det borde vara möjligt att förbättra det processuella läget för borgenärer med skriftliga fordringsbevis av typ löpande skuldebrev. I direktstämda mål finns visserligen möjligheten att meddela tredskodom enligt 44 kap. 7 b § RB, men den utvägen är stängd om invändningarna gjorts i ett kronofogdemål som sedan hänskjutits. En borgenär som för att undvika dessa konsekvenser stämmer direkt riskerar att drabbas av rättegångskostnadskonsekvenser enligt 18 kap. 3 a § rättegångsbalken — en situation som har tycke av moment 22.
Karl-Olof Lidin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


I detta häfte (s. 625–704) har medverkat bl. a.

 


Ulf Bernitz, professor vid Stockholms Universitet
Joanna Tillberg, jur. kand. verksam vid Stockholms Universitet
Anne Trygg, jur. kand i Uppsala
Henrik Belfrage, docent vid Karolinska Institutet
Severin Blomstrand, rättschef i Justitiedepartementet
Jan Andersson, jur. dr och universitetslektor vid Uppsala Universitet
Lars Lunning, hovrättslagman i Göta Hovrätt
Ulf Franke, vice verkställande direktör i Stockholms Handelskammare
Karl-Olof Lidin, lagman i Eslövs Tingsrätt