Aktuella spörsmål

 

 

Denuntiation eller ond tro som sakrättsligt moment vid överlåtelse av enkel fordran — en replik
Inledning
Stefan Lindskog har i en artikel i SvJT1 ifrågasatt om inte en systematisk analys av skuldebrevslagens regler om enkla fordringar leder till att en förvärvare (A) av fordring vinner sakrättsligt skydd mot överlåtarens konkursbo (Bkb) inte bara genom denuntiation (31 § 1 st. SkbrL) av gäldenären (U) utan också genom att U blivit i sådan ond tro att han inte kan prestera med befriande verkan till överlåtaren (B), 29 § SkbrL. När det gäller dubbeldispositioner (B överlåter en enkel fordring först till A och sedan till C) förordar Lindskog en motsvarande lösning (förutom den lösning som regleras direkt av 31 § 2 st. SkbrL), dvs. att A vinner i konkurrens med C om U, innan han denuntierats om någon av överlåtelserna, blir i ond tro beträffande A:s förvärv; i detta fall spelar det, enligt Lindskog, ingen roll att C hinner först med en underrättelse. Sedan Göran Lambertz och Ingemar Persson avgett repliker,1 och Stefan Lindskog replikerat på dessa,2 verkar debatten ha antagit mera formen av pajkastning än en seriös juridisk diskussion. Trots risken för att omgående få en paj kastad i ansiktet,3 skulle jag vilja framföra följande synpunkter.

Frågeställningar
Den grundläggande frågan är huruvida U:s onda tro enligt regeln i 29 § SkbrL om passiv legitimation ger A sakrättsligt skydd mot Bkb respektive bättre rätt än C, trots att 31 § SkbrL klart anger att denuntiationen avgör dessa kollisioner. Två betydelsefulla frågor är härvidlag vem som materiellt sett är rätt borgenär och huruvida U:s betalning till fel borgenär likväl innebär att fordringen reglerats. Ytterligare ett spörsmål som kan förtjäna intresse är om det finns starka de lege ferenda-skäl att ändra på nuvarande ordning.4 Ond tro alternativt denuntiation
Lindskog tar i sina artiklar upp ett stort antal situationer, där han påtalar inkonsekvenser i systematiken. Hans huvudinvändning mot att denuntiationen ensam skall avgöra den sakrättsliga kollisionen vid B:s konkurs

1 SvJT 1994 s. 113 ff. 1 SvJT 1994 s. 423 ff. och s. 426 ff. 2 SvJT 1994 s. 715 ff. 3 Så t. ex. kan jag förvänta mig att bli kallad förvirrad, skolläraraktig, Sancho Panza eller rent utav bli indirekt utpekad som slötänkt i jämförelse med någon annan skarp jurist. 4 Debattörernas dispyt om vad som är lösningar de lege lata eller de lege ferenda verkar i stora stycken handla om lösningar de sententia ferenda. Att HD av systemskäl, trots ordalydelsen i 31 § SkbrL, bör låta U:s onda tro ge A sakrättsligt skydd är väl framför allt ett argument de lege sententia. Men även uppfattningen att bestämmelsens klara ordalydelse ger besked om gällande rätt kan vara en uppfattning de sententia ferenda; HD har ännu inte slagit fast att U:s onda tro icke ger A sakrättsligt skydd, och frågan är då om HD bör göra en analogi eller ett e contrarioslut.

synes vara att5 A kommer i ett bättre läge om U felaktigt betalar till B innan denne försätts i konkurs (och utan att denuntiation av U skett) än om U hållit inne sin betalning. A skulle således tjäna på att U agerar i strid mot A:s intresse. Lambertz synes vara inne på att detta visserligen är effekten men menar att det inte finns något orimligt i detta. Lindskog utvecklar saken ytterligare i sin replik.
    Frågan är emellertid om inte problemet undviks med följande betraktelsesätt.6 U kan alltid med befriande verkan betala till rätt borgenär. Därvid spelar hans eventuella onda tro ingen roll. Betalar han till rätt borgenär, upphör fordringen. Betalar han däremot till B, trots att B är fel borgenär därför att han överlåtit fordringen, kvarstår denna. U slipper emellertid reglera fordringen (som A har kvar) förutsatt att han var i god tro när betalningen till B gjordes. Så snart B överlåtit fordringen till A är alltså denne rätt borgenär. Om B försätts i konkurs, innan U denuntierats om överlåtelsen, blir Bkb i samma stund rätt borgenär, varefter U skall betala till Bkb. Detta får till följd att U med befriande verkan kan betala till A ända fram till B:s konkurs, trots att någon denuntiation inte skett dessförinnan. Synsättet grundas med andra ord på att regeln i 31 § 1 st. SkbrL ”slår till” först genom konkursen.7

Därmed slipper man den egendomliga situation som Lindskog vill undvika. U behöver inte betala två gånger. Genom B:s konkurs upphör nämligen A att vara rätt borgenär, om han inte före konkursen lyckats denuntiera U.

 

En intressant fråga är om U med befriande verkan kan betala till A efter B:s konkurs, såvida U är i god tro beträffande konkursen. SkbrL behandlar inte denna situation. Det är inte helt självklart att U skall bära hela risken för att han betalar till fel borgenär. En lösning vore att tillämpa 29 § SkbrL analogt, dvs. att U:s i god tro gjorda betalning till A är befriande. En annan lösning vore att analogt tillämpa 3:2 KonkL. Detta lagrum tar sikte på rättshandling mellan konkursgäldenären och annan och är alltså inte direkt tillämpligt på den nu beskrivna situationen. Bestämmelserna i 3:2 KonkL har bl. a. den fördelen att den sätter en yttersta tidsgräns för rättshandlingar som med framgång får göras gällande gentemot konkursboet, nämligen senast dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Håstad har beträffande löpande skuldebrev förordat att 3:2 KonkL analogivis bör ge godtroende förvärvare av löpande skuldebrev fordran i konkurs, när A1 t. ex. dagen efter kungörelse om konkursen i ond tro tar emot skuldebrev och samma dag överlåter det till en om konkursen godtroende förvärvare A2 (Håstad, Torgny, Anmälan av Walin SvJT 1979 s. 207–214 (s. 210)). Problemet har också behandlats av Mellqvist, Mikael och Persson, Ingemar, Fordran & Skuld, 3:e upplagan, s. 123.

Av bl. a. systemskäl bör man i sakrättsligt hänseende behandla B:s dubbeldispositioner på samma sätt som beträffande B:s konkurs. Om denuntiationen ensam avgör intressekollisionen vid konkurs bör alltså samma princip gälla vid dubbeldispositioner. Sålunda skulle U alltid med befri-

 

5 Med överlåtelse likställs pantsättning, 10 § SkbrL. När det fortsättningsvis talas om överlåtelse avses följaktligen även pantsättning. 6 Såvitt jag kan bedöma överensstämmer mitt betraktelsesätt med Perssons. 7 Egentligen är det fråga om samma synsätt som beträffande lösöre, där traditionsprincipen är härskande. Vid exempelvis köp av lösöre är förvärvaren i regel obligationsrättsligt ägare genom avtalet. Antag att lösöret av praktiska skäl tills vidare ligger kvar hos överlåtaren och att han försätts i konkurs. Lösöret tillhör då konkursboet. Man skulle också kunna, för att anknyta till skrivningen i 31 § SkbrL, säga att överlåtelse ej är gällande mot överlåtarens borgenärer, med mindre egendomen traderats till förvärvaren. Sakrätten ”slår till” genom överlåtarens konkurs.

 

ande verkan kunna betala till A till dess U blivit denuntierad om C:s förvärv. Godtroende C, å andra sidan, blir genom denuntiation rätt borgenär.

 

Det kan dock sättas i fråga om inte kravet på denuntiation vid dubbelöverlåtelse ser annorlunda ut än kravet på denuntiation vid konkurs. Det är ju egentligen fråga om två olika slags skydd som skall tillgodoses i 31 § SkbrL, borgenärsskyddsskyddet (2 st.) och omsättningsskyddet (1 st.). Av skuldebrevslagens förarbeten synes emellertid framgå att någon åtskillnad mellan de två fallen inte är åsyftad.8 Uppfattningen har också stöd i doktrinen.9

Lindskog åberopar rättsfallet NJA 1958 s. 478 som stöd för sin ståndpunkt att U:s onda tro ger A sakrättsligt skydd. Några sakrättsliga resonemang är det emellertid svårt att hitta vare sig i underdomstolarnas eller i HDs skäl. Och att döma av hur parterna utformade sin talan torde HD t. o. m. ha varit förhindrad att göra en sakrättslig prövning; ingen part hade över huvud taget fört saken på tal.10 Men antag att HD prövade fallet i sakrättsligt hänseende. Utgången i målet motsäger knappast mitt betraktelsesätt. I rättsfallet hade U före B:s konkurs försatts i ond tro genom att han på en särskild av B utfärdad, såsom fullmakt betecknad handling hade godkänt att betalning skulle ske till A. Men därmed blev ju U också denuntierad härom. Simultant blev således B beskuren sin passiva betalningslegitimation och A sakrättsligt skyddad.

 

Häremot kan invändas att i rättsfallet U inte blivit, som det stadgas i 31 § 1 st. SkbrL, underrättad om åtgärden. Men som bl. a. Håstad (Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 5:e uppl. s. 247 ff.; cit. Håstad) konstaterat synes praxis inte ha varit särskilt formalistisk när det gäller tolkningen på denna punkt; det är tillräckligt att en underrättad gäldenär av underrättelsen förstått eller bort förstå att det är fråga om en överlåtelse. (Se t. ex. NJA 1943 s. 399, 1977 s. 530 och 1978 s. 99). Den underrättelse om A:s rätt till betalning som U erhöll i NJA 1958 s. 478 torde därför ha kunnat godtagas som denuntiation, om frågan hade varit uppe i målet.

 

Frågan är dock om NJA 1958 s. 478 ens handlar om fordringsöverlåtelse. Lambertz och Persson hävdar att det bara gäller spörsmålet om passiv betalningslegitimation enligt 29 § SkbrL. Lindskog menar att rättsfallet handlar om både passiv betalningslegitimation och sakrättsligt skydd. Men bygger HD verkligen sitt resonemang på principen om passiv betalningslegitimation? När U underrättades om att A skulle erhålla betalningen, hade någon fordring ännu inte uppkommit.11 Den såsom fullmakt betecknade handlingen upprättades egentligen till säkerhet för de leveranser som A stod i begrepp att göra till B. Därefter utförde B det

8 NJA II 1936 s. 115; jfr dock JustR Bagges yttrande s. 116 f. 9 Helander, Bo, Kreditsäkerhet i lös egendom s. 456 ff. (cit. Helander), Walin, Gösta, Lagen om skuldebrev m. m. s. 200 (cit. Walin), och Hessler, Allmän sakrätt s. 412 med hänvisningar. 10 Angående denna dispositionsprincip i 17:3 RB, se t. ex. Ekelöf, Per Olof, Rättegång II, 7:e uppl., s. 119 ff. Att HD på senare tid tycks i viss utsträckning ha lindrat parts åberopsbörda framgår av bl. a. NJA 1993 s. 13. 11 Spörsmålet om fordrings/skulds uppkomst är visserligen komplicerat och omstritt, se Welamson, Lars, Konkursrätt (1961) s. 438 ff., Lindskog, Kvittning, 2:a uppl., s. 155 ff. och Walin m. fl., Konkurslagen s. 404 ff; jfr även Håstad s. 407 ff. och Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs, 2:a uppl., s. 112 ff. Men i nu aktuellt fordringsrättsligt sammanhang finns enligt min mening ej anledning att anse fordringen ha uppkommit innan den intjänats, jfr not 18.

 

arbete för vilket U så småningom betalade. Rättsfallet rörde sålunda situationen där B anvisat U att till A betala en i framtiden uppkommande fordring, medan 29 § SkbrL tar sikte på överlåtelse av befintlig fordring.12 Problemställningarna är dock likartade, och HD resonerar i rättsfallet efter samma mönster som regeln i 29 § SkbrL. Skillnaden synes vara att vid anvisning avtalsmomentet träder i förgrunden. U blir gäldenär i förhållande till A när han accepterat anvisningen. U:s godtrosskydd ligger däri att anvisningen betraktas såsom en till honom riktad viljeförklaring, på vilken allmänna avtalsrättsliga regler om skydd för godtroende löftesmottagare är tillämpliga.13 I NJA 1951 s. 282, vartill NJA 1958 s. 478 hänvisar, framstår avtalsmomentet särskilt tydligt (s. 286 m.). U ansågs betalningsansvarig gentemot A i enlighet med sitt ”åtagande” mot A. Frågan om den närmare innebörden av åtagandet behandlades av HD som ett avtalsrättsligt problem.14

Det tycks vara oklart i vad mån SkbrL är tillämplig på anvisningar, och det kan i praktiken uppstå svårigheter att dra gränsen mellan anvisning och fordringsöverlåtelse.15 Överlåtelse av anvisningen som sådan torde ske enligt reglerna för skuldebrev.16 Men hur förhåller det sig med B:s anvisning? Antag att anvisningen i NJA 1958 s. 478 hade avsett en befintlig fordring. Mycket talar för att SkbrL borde vara tillämplig. Situationen är ju i praktiken analog med en fordringsöverlåtelse. Kanske borde grunderna för vissa regler i SkbrL också gälla för anvisningar av framtida fordringar. Så t. ex. förefaller det rimligt att bestämmelsen i 31 § 2 st. SkbrL om dubbelöverlåtelse tillämpas. Däremot är det svårt att se några bärande skäl till att motsvarande analogi skall göras i konkurssituationen. Så länge något till fordringen kopplat arbete inte utförts har i regel (undantag kan tänkas) inte heller någon fordring uppkommit. Eftersom vad som anvisats inte utgör någon B tillhörig egendom, uppstår ingen sakrättslig konflikt mellan Bkb och A.17 U:s onda tro som sakrättsligt moment de lege ferenda
Bör SkbrL ändras av systematiska eller andra skäl? Eller är den i själva verket ett föredöme i fråga om metodisk ordning och logik? Måhända är det lite egendomligt att U kan anses ha blivit denuntierad utan att ha försatts i ond tro (se vidare not 25), vilket hänger samman med att det

12 Beträffande anvisning, se t. ex. Rodhe, Knut, Obligationsrätt (1956) (cit. Rodhe) s. 126 ff. och 139 ff. samt Tiberg, Hugo, Skuldebrev, växel och check, 5:e uppl. s. 121 ff. 13 Rodhe s. 128. 14 Inte heller det andra rättsfallet som NJA 1958 s. 478 hänvisar till, nämligen NJA 1942 s. 321, synes handla om vare sig passiv betalningslegitimation enligt 29 § SkbrL eller sakrättsligt skydd enligt 31 § SkbrL. — Ytterligare ett stöd, om än mycket marginellt, för uppfattningen att det i NJA 1958 s. 478 inte är fråga om en prövning enligt SkbrL är den omständigheten att varken NJA 1958 s. 478, 1942 s. 321 eller 1951 s. 282 sorterats under SkbrL i arkivutgåvornas sakregister. 15 Rodhe s. 127. 16 Rodhe s. 146 och Tiberg s. 124 ff. 17 En näraliggande fråga är vid vilken tidpunkt anvisningen av en framtida fordran skall anses ha uppkommit, med giltighet mot B:s borgenärer, när anvisningen i praktiken innefattar en pantsättning eller säkerhetsöverlåtelse. Av NJA 1973 s. 635 framgår att i sådana fall ”pantsättningen” får giltig verkan mot övriga borgenärer efter hand som fordringen tjänats in. Frågan har betydelse för bl. a. återvinning enligt 4:12 KonkL. Se vidare t. ex. Håstad s. 330.

 

för denuntiation räcker att U fått en underrättelse till handa. U behöver alltså inte ha tagit del av den. Och visst verkar 31 § SkbrL leda till onda cirklar vid vissa dubbeldispositioner.18

Jag frågar mig dock om inte de av Lindskog och Håstad19 påtalade fallen av logiska cirklar i själva verket är skenbara. I det första fallet (31 § 2 st.) överlåter B en fordring först till A, sedan till ondtroende C. U denuntieras bara om C:s förvärv. B försätts därefter i konkurs. I förstone kan tyckas att ”alla slår alla”; Bkb slår A, som slår C, som slår Bkb, som slår. . . osv. Men jämför hur lösningen hade sett ut om det hade handlat om lösöre. När väl egendomen är traderad upphör Bkb:s anspråk (från återvinning bortses), och kvar står kollisionen mellan A:s och C:s anspråk. Mig veterligt har ingen konkursförvaltare hittills kommit på idén att Bkb har bäst rätt till lösöret bara därför att det inte traderats till A. Denne skulle sålunda vinna mot Bkb därför att det inte längre finns någon sakrättslig konflikt mellan A och Bkb. Och i den därefter gjorda prövningen skulle A vinna mot C på grund av C:s onda tro.20 I det andra fallet (31 § 3 st.) överlåter B en fordring först separat till A sedan genom försäljning av hela rörelsen till ondtroende C. B försätts därefter i konkurs utan att U dessförinnan underrättats om A:s förvärv. Även i denna situation tycks ”alla slå alla”. Men precis som i föregående fall skulle man kunna betrakta Bkb:s roll som avslutad i och med att fordringen sakrättsligt lämnat B. I den kollision som därefter äger rum vinner A.

Vidare synes denuntiationskravet i vissa fall i praktiken ha urvattnats i sådan grad att det i vart fall tangerar ondtrosrekvisitet i 29 § SkbrL (se ovan). Dessutom kan tyckas att den rådighetsavskärande effekt som U:s onda tro får, i och med att U inte längre med befriande verkan kan betala till B, bäst överensstämmer med de sakrättsliga regelsystemet i stort.21

Lindskogs förslag till lösning har kanske fördelar. Jag kan emellertid se två betydande nackdelar.
    För det första förlorar man ett av denuntiationens viktigaste syften, nämligen att överlåtelsen blir känd för andra än parterna och därmed kontrollerbar av utomstående.22 Genom denuntiationen försvinner t. ex. möjligheten för överlåtare och förvärvare att låta överlåtelsen vara en hemlig uppgörelse. Vidare försvåras helt diktade eller antedaterade transaktioner till skada för borgenärerna.

18 Observera att det inte talas om överlåtelse utan avhändelse. Härmed torde åsyftas en definitiv avhändelse av rörelsen. Enligt Walin torde säkerhetsöverlåtelse inte omfattas av undantaget (Walin s. 203 f.). I motiven (NJA II 1936 s. 115 f.) synes man dock inte göra någon åtskillnad mellan avhändelse och överlåtelse. Frågan är vad som gäller i fall rörelsen överlåts men överlåtaren fortsätter att driva hela eller delar av rörelsen. Det rör sig då knappast inte om någon definitiv avhändelse av rörelsen. Själv har jag stött på ett fall, där ett åkeri, som var anslutet till ett större speditionsföretag och som befraktade gods på speditionsföretagets ”linjer”, överlät rörelsen. Förvärvaren upplät samma dag till överlåtaren en rätt för denne att fortsätta befrakta gods på linjerna. Avtalskonstruktionen hade till syfte att vilseleda speditionsföretaget (den i pengar räknat betydelsefullaste gäldenären). Inte heller kunderna (övriga gäldenärer) fick kännedom om överlåtelsen. Förvärvaren ändrade nämligen sin firma till överlåtarens firma i samband med rörelseöverlåtelsen. Till undvikande av hemliga, antedaterade uppgörelser och skenavtal borde, måhända, överlåtelsen inte betraktas som en sådan avhändelse som avses i 31 § 3 st. SkbrL. 19 Håstad s. 87 samt Lindskog, som delar Håstads uppfattning, SvJT 1994 s. 715 not 3. 20 Håstad bryter den onda cirkeln genom att betrakta C som ett slags representant för A. Lösningen, vars grund känns lite ansträngd, leder till att A vinner. 21 Jfr Helander s. 461 ff. 22 Jfr NJA II 1936 s. 112 f. och 116 f. HD tar i NJA 1986 s. 217 (s. 224 m.) särskilt fasta på motivuttalandena i fråga.

 

För det andra står lösningen i strid mot omsättningsintresset (dubbelöverlåtelsefallen). Denuntiationsregeln har den avgörande fördelen att godtroende förvärvare enklare kan säkerställa sin rätt gentemot konkurrerande förvärvare genom att denuntiera gäldenären.23 Omvänt är förvärvarens risk betydligt större om det sakrättsliga skyddet knyts till gäldenärens onda tro. Skulle HD gå på den senare linjen kan man nog förutse factoringverksamhetens omedelbara upphörande.24 I sammanhanget bör påpekas att denuntiationskravets fördelar i fråga om publiciteten kring överlåtelsen starkt torde ha bidragit till att HD efter skuldebrevslagstiftningens ikraftträdande i flera sammanhang ansett denuntiationen vara avgörande för det sakrättsliga skyddet, se bl. a. NJA 1993 s. 560 (särskilt s. 565).
    Lindskogs artiklar väcker ytterligare en tanke: Om fördelar vunnes genom att knyta den passiva betalningslegitimationen och det sakrättsliga skyddet till ett och samma moment, vore det inte bättre att välja denuntiationen i stället för gäldenärens onda tro? En sådan lösning, som förutsätter lagändring, måste givetvis föregås av djupgående analyser av denuntiationskravets funktion och utformning. Spörsmålet lämnas med varm hand till dem som har mer tid och kunskaper än undertecknad samt bättre förmåga.25

Ronny Henning

23 Jfr Bagge i NJA II 1936 s. 117.