Litteratur
BERT LEHRBERG, Avtalstolkning. Tolkning av avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. (Institutet för rättsvetenskaplig forskning CLV). Norstedts Juridik, Stockholm 1995, 148 s.
Bert Lehrbergs bok om avtalstolkning har enligt förordet skrivits med tanke på den pågående omläggningen av juristbildningen i Uppsala. Denna kännetecknas av bl. a. problembaserad inlärning och mera aktiv verksamhet av de studerande. Boken bör kunna väl fylla sitt syfte och bör även, enligt programförklaringen i förordet, vara ett användbart hjälpmedel i praktisk juridisk verksamhet. Den innehåller en mängd rättsfallsreferat med förklarande kommentarer.
Boken bygger på en systematisk genomgång av praxis inte bara från HD utan även från AD. Följaktligen har författaren kunnat göra en del intressanta iakttagelser om skillnader mellan domstolarna, kanske särskilt beträffande AD:s större benägenhet att låta avtalstolkningen påverkas av om en avtalspart varit oaktsam vid avtalets ingående eller bort inse den andra partens uppfattning om avtalsinnehållet. Eftersom AD:s praxis präglas av de speciella förhållandena vid kollektivavtal, kan intresset för domstolens praxis onekligen innebära ett komplicerande moment för en allmän införing i avtalstolkningens mysterier. Uppläggningen i boken torde dock förklaras av den ökade integrationen i juristutbildningen av olika delar av civilrätten.
Med tanke på lärobokssyftet är det värdefullt att författaren ägnar särskilt intresse åt de ändamål som tolkningsreglerna kan tillgodose (särskilt s. 11 ff., 33 ff. och 96). Boken innehåller också många andra klargörande och självständiga påpekanden. Jag har fäst mig vid författarens analys av den eventuella betydelsen av parts culpa vid avtalsslut (s. 29 ff.) liksom av förhållandet mellan culparesonemang och oklarhetsregeln. Den senare skulle, enligt vad författaren utvecklar, föreligga i två varianter; tolkningen i oklara fall kan ske till nackdel för den part som antingen haft skuld till oklarheten eller svarat för utformningen av det svårtolkade villkoret (s. 85 ff.). Sin förmåga att i koncenterad form ge en god införing i ett omstritt problem demonstrerar författaren i sin framställning om kolliderande standardavtal (s. 41 ff.). Vidare vill jag här nämna författarens tänkvärda påpekanden om att den s. k. minimumregeln, i motsats till vad som ibland hävdats, inte logiskt måste vara begränsad till ensidiga utfästelser av benefik natur (s. 107).
Trots bokens kvaliteter kan man vara tveksam till behandlingen av enstaka delproblem. När författaren betonar att den gemensamma partsavsikten ytterst är avgörande för avtalstolkning bygger han upp resonemanget med en genomgång av reglerna om förklaringsmisstag, skenavtal och oren accept innan han kommer fram till att en gemensam partavsikt kan bli avgörande ”även i andra fall” (s. 19). Den uppbyggnaden tycks mig vara att ”spänna hästen efter vagnen”.
För en författare av en allmän framställning om avtalstolkning måste dispositionsproblemen utgöra en grundläggande svårighet, eftersom rättsområdet innehåller en stor mängd delfrågor, som kan sammanföras på alternativa sätt. Variationsmöjligheterna illustreras om man jämför Lehrbergs bok med Adlercreutz välkända framställning av avtalstolkning i Avtalsrätt II (3 uppl. 1991) eller med kapitlet om Avtalstolkning hos Ramberg, Allmän avtalsrätt (3 uppl. 1991). Lehrbergs bok är indelad i fyra huvudkapitel, 1. Introduktion, 2. Partsorienterad tolkning, 3. Innehållsorienterad tolkning, 4. Utfyllning. Vilken ordning som väljs mellan ämnena 2 och 3 är i viss mån en smaksak. Det kunde vara naturligt att behandla 3, innehållsorienterad tolkning, först, eftersom man då utgår från det öppet redovisade avtalsinnehållet. Som argument för att han valt den motsatta ordningen, där subjektiva element tas först, åberopar Lehrberg (s. 16) att den partsorienterade tolkningen, med den gemensamma partsviljan i centrum, har högre dignitet eftersom den ytterst kan bli avgörande.
I bokens inledning berör författaren den vedertagna utgångspunkten, att avtalstolkning gäller vilket avtalsinnehåll och vilka rättsverkningar som följer av själva avtalet, medan s. k. utfyllning gäller vilka dispositiva regler som skall tillämpas därutöver, just för att ”fylla ut avtalet” med en fullständig rättslig normering (se boken s. 2 ff., särskilt s. 5 f.). Denna gränsdragning kompliceras av att avtalets innebörd kan påverkas både av en parts individuella förutsättningar och av s. k. typförutsättningar, dvs. sådana förutsättningar som normalt föreligger hos den som avger en viss typ av viljeförklaring. Ett hänsynstagande till individuella förutsättningar ligger på gränsen för vad som är tolkning enligt en inledande definition. Möjligheten att dra en gräns mellan tolkning och utfyllning bör vidare inte fördunklas av att varje rättsverkan av ett avtal i viss mening kan föras tillbaka på avtalet, samtidigt som varje verkan också är en konsekvens av rättsordningen.1 Till utfyllnadsregler kan man, om man så vill, hänföra alla regler som ger avtalet ett fullständigt innehåll, vare sig det är fråga om vilka förpliktelser en part blivit ålagd (t. ex. om priset på en vara eller tiden för leverans eller betalning) eller om rättsföljderna (t. ex. av kontraktsbrott). Även om alla rättsliga konsekvenser är en följd av det ingångna avtalet, är det enligt min mening dock onödigt eller rentav mindre lämpligt att i en bok om avtalstolkning gå in på dessa frågor som har sin egentliga hemortsrätt i den speciella kontraktsrätten för olika avtalstyper och i den allmänna obligationsrätten. I kap. 4 om utfyllning spaltar författaren dock, låt vara kortfattat, upp olika regler om utfyllning i positiva (för att ge avtalet ett fullständigt innehåll) och negativa (som kan göra ett avtal
1Hur man ser på gränsdragningen kan även ha lagteknisk betydelse. För min del är jag skeptisk till tekniken i 17 § 3 st. köplagen respektive 4 kap. 19 § jordabalken att fånga in även s. k. abstrakta fel i såld egendom under en lokution att egendomen avviker från vad en köpare ”med fog kunnat förutsätta”. Det skapar, tycks det mig, mera oklarhet än klarhet att låta vad som är en abstrakt felbedömning, och därmed hör till utfyllningen, kläs i avtalsterminologi. Se om dessa frågor en insiktsfull uppsats just av Lehrberg (Lagstiftaren vilse i egen labyrint, Festskrift till Agell, 1995, s. 325 ff.). Angående svårigheterna att i praktiken dra en gräns mellan tolkning och utfyllning jfr dock även en färsk uppsats av Ramberg. Avtalsautonomi och den dispositiva rätten, a. a. s. 501 ff.
overksamt eller inskränka en förpliktelse). Påföljden skadestånd sägs då höra till den positiva utfyllningen, regler om prisnedsättning och hävning till den negativa. I en bok om avtalstolkning tycks mig dessa utläggningar mest kunna sätta myror i huvudet på en oskuldsfull läsare.
Huvuddelen av kap. 4 om utfyllning ägnas åt förutsättningsläran, även till den del som denna gäller betydelsen av individuella förutsättningar. Frågan om dessas betydelse hänger dock, som nyss påpekats, nära ihop med tolkningen. En sådan ståndpunkt borde, tycker jag, vara särskilt naturligt om man som Lehrberg ger den partsorienterade tolkningen en högre dignitet än den innehållsorienterade.2 När Lehrberg behandlar förutsättningsläran i kapitlet om utfyllning är detta dock uttryck för ett betydligt vidare grepp, som går utöver tolkningsfrågorna och bygger på det synsätt som han utvecklade i sin doktorsavhandling Förutsättningsläran (1989). Lehrberg låter läran bli en övergripande förklaringsmodell för justering av rättsverkan av ett avtal, låta vara att overksamhet av en rättshandling sätts i centrum för läran i inskränkt mening. Och på samma sätt som i avhandlingen utvecklar författaren att förutsättningsfrågorna bör lösas ”med tillämpning av en modern teleologisk metod, i första hand ... utifrån de värderande ställningstaganden till konkurrerande intressen som kan utläsas ur lagstiftning och rättspraxis för likartade situationer” (s. 119). Häri ingår bl. a. att Lehrberg generaliserar det första av förutsättningslärans tre rekvisit, kravet på en väsentlig förutsättning (vartill kommer synbarhets- och relevansrekvisiten). Samtidigt markerar författaren att hans uppfattning, som bygger på ett subjektivt väsentlighetsrekvisit, knappast vunnit något större gehör i litteraturen. (I sammanhanget kan noteras det något djärva påståendet, s. 118, att förutsättningsläran är betydelsefull i rättspraxis, ”men inte sällan missförstådd i den juridiska doktrinen”!) Enligt min mening har framställningen av förutsättningsläran med författarens vida och något omstridda grepp på ämnet nog blivit både svårbegriplig för en läsare utan avsevärda förkunskaper och onödigt komplicerad för belysning av huvudfrågan på tal om tolkning, nämligen betydelsen för innehållet av ett avtal av en parts individuella förutsättningar. Det hade nog också varit bra om författaren närmare förklarat förhållandet mellan å ena sidan betydelsen av en gemensam partsvilja och den s. k. dolusregeln, och å andra sidan betydelsen av en parts förutsättningar.
Lehrbergs bok är intressant och nyttig, på åtskilliga punkter också ganska djuplodande trots det begränsade formatet. Författaren har i förordet påpekat att boken kan ha barnsjukdomar. Häri instämmer anmälaren. Men barnsjukdomar är ofta godartade.
Anders Agell
2 Hela gränsdragningen mellan tolkning och utfyllning skulle kunna falla annorlunda ut, om man hävdade åsikten att endast själva det uttryckta avtalsinnehållet kan tolkas. Allt som gäller parternas avsikter och förutsättningar skulle då kunna ses som en fråga om utfyllning.