Litteratur

 

 

HANS RUNDEGREN, Proceduren vid EG-domstolarna, Juristförlaget, Stockholm 1995, 186 s., samt ANDERS KJELLSTRÖM, EG-domstolen, Studentlitteratur, Lund 1995, 40 s.

 

Sedan mindre än ett år är Sverige fullvärdig medlem av Europeiska unionen. Verksamheten vid EG-domstolen och Förstainstansrätten har nu omedelbar och direkt betydelse för enskilda medborgare och företag i Sverige liksom för den svenska rättsordningen i vidare mening. Svenska domstolar har börjat begära förhandsavgöranden i mål som är anhängiga hos dem. Högsta domstolen begär förhandsavgörande rörande skyldigheten enligt svensk lag för utländsk kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, Marknadsdomstolen ställer frågor som gäller TV-reklam riktad till barn och Landskrona tingsrätt reser vissa frågor om det svenska försäljningsmonopolet för alkoholhaltiga drycker med anledning av ett åtal som väckts mot en livsmedelshandlare i domsagan.
    Vissa svenska jurister har varit förutseende nog att redan före medlemskapet skaffa sig kunskaper om verksamheten vid EG-domstolen. Rådmannen i Göteborgs tingsrätt Hans Rundegren tillbringade ett halvårs praktiktid vid EG-domstolen och vid Förstainstansrätten, vilket nu har avsatt en bok om rättegångsförfarandet vid dessa instanser. Universitetslektorn vid Lunds universitet Anders Kjellström har vistats en kortare tid vid EG-domstolen och resultatet har blivit en kortfattad skrift om domstolen.
    En stor förtjänst hos Rundegrens bok är att den gör EG-domstolens och Förstainstansrättens rättegångsregler tillgängliga på svenska språket. Naturligtvis kommer det så småningom en officiell översättning av rättegångsreglerna men åtskilliga svenska jurister kan ha anledning att redan dessförinnan sätta sig in i vad som gäller.
    Det är således det knappa 60-talet sidor i kapitel 5 om rättegången, i vilket såväl EG-domstolens stadgar som dess och Förstainstansrättens rättegångsregler redovisas och förklaras, som bör ha störst nyhetsvärde för en svensk läsare. I samband med redovisningen av regelverket ges också en del ytterligare information om målhanteringen, t. ex. i samband med den muntliga förhandlingen, som annars inte är lätt åtkomlig för den som inte deltagit i processen. Möjligen kan man tycka att det är en brist att nästan en tredjedel av kapitel 5 upptas av de inte särskilt spännande rättegångskostnadsfrågorna.
    Avsnitten om domstolarnas sammansättning och organisation (kapitel 2 och 3) har sitt värde genom att till en del vara mer konkreta än andra framställningar på svenska. Man förstår att de skrivits av någon som vistats i huset.
    En tredjedel av boken ägnas åt en översiktlig beskrivning av de olika slag av mål som förekommer (kapitel 4). I den delen tillförs kanske inte så mycket utöver vad som finns att tillgå i andra verk, i offentligt tryck och i vetenskapliga artiklar.

Men Rundegrens verk ger i sin helhet en värdefull introduktion på svenska språket till rättegången vid EG-domstolen och Förstainstansrätten, även om man knappast med enbart det i sin hand på ett fullfjädrat sätt kan t. ex. föra en klients talan i EG-domstolen. Men om man dessutom förser sig med förslagsvis L. Neville Browns och Tom Kennedys standardverk The Court of Justice of the European Communities, bör man stå sig gott. En mera kortfattad, men innehållsrik, redovisning av förfarandet vid EG-domstolen ger David Edward i The Nature of the Community Judicial Process — How the Court of Justice works as a judicial body i Festskrift till Ole Due, Köpenhamn 1994.
    I fråga om det sakliga innehållet i Rundegrens bok finns inte mycket att anmärka. Något frågetecken i kanten kan dock sättas när Rundegren som ett särdrag för EG-domstolen anger att formalia tillmäts stor betydelse — större än i Sverige — och då inte minst frågor om talerätt. Sådana frågor uppkommer naturligtvis mera sällan i rättegången vid allmän domstol där partsställningen oftast är klar. Även om det givetvis ligger en del i Rundegrens iakttagelse bör man emellertid betänka att om man skall jämföra rättegången vid EG-domstolen med nationella rättegångsregler ligger det närmast till hands att jämföra med förvaltningsprocessen. I EG-domstolen är det mera fråga om offentlig rätt än om straff- och civilrätt. Inom den nationella offentliga rättens domäner finns åtskillig doktrin och rättspraxis beträffande vilka beslut som kan överklagas, vem som äger föra talan mot ett beslut etc.
    När det gäller att finna den lämpligaste översättningen till svenska av olika termer inom EG-rätten får man nog tänka sig att vi under ett inledande övergångsskede måste leva med att författare väljer olika lösningar. Beträffande den terminologi som Rundegren använder kan man diskutera det lämpliga i uttrycket ”EG-domstolarna” som sammanfattande benämning på både EG-domstolen och Förstainstansrätten. Det finns ju bara en instans vars officiella benämning är Europeiska gemenskapernas domstol, EG-domstolen, och — med EG-fördragets ord — en till den knuten förstainstansrätt. Även om man kan förstå den pedagogiska tanken bakom att tala om två EG-domstolar, blir konsekvensen att Rundegren för att skilja dem åt i sin text tvingas beteckna EG-domstolen som ”Domstolen”. Det bör i vart fall för en svensk läsare framstå som lite egendomligt att inte ge en domstol någon annan särskiljande beteckning än stor begynnelsebokstav.
    Kjellströms skrift, slutligen, är redan genom sitt format givetvis ytterst översiktlig. 14 sidor ägnas åt en genomgång av de olika slagen av mål inför EG-domstolen. Störst utrymme bereds fördragsbrottsmålen trots att de inte lika ofta som målen med begäran om förhandsavgörande rymmer principiellt viktiga frågor. Skildringen av fördragsbrottsmålen ger emellertid en god redovisning av de skäl som medlemsstater åberopat, utan framgång, för att rättfärdiga sin underlåtelse att uppfylla sina förpliktelser. De viktiga målen med begäran om förhandsavgörande behandlas däremot mycket knapphändigt. I samband därmed diskuterar Kjellström kort frågan om vilka organ som kan anses vara en domstol i EG-fördragets mening och därför är berättigade att begära förhandsavgörande. Till hans redovisning av Broekmeulen-målet såvitt gäller vilka

 

karakteristika som EG-domstolen angett bör prägla ett organ med rätt att begära förhandsavgörande bör nog läggas att EG-domstolen ansett att förfarandet skall vara kontradiktoriskt.
    Vidare förefaller det åtminstone mig något främmande att, som Kjellström gör, beteckna de grundläggande allmänna rättsprinciper som EGdomstolen tillämpar — proportionalitetsprincipen, respekten för mänskliga rättigheter, likabehandlingsprincipen osv. — som tolkningsprinciper.
    Det tycks som om de senaste årens flod av svensk EG-rättslig litteratur för varje dag blir allt mäktigare. Det publiceras såväl översiktliga verk som studier inom skilda sakområden. Det är väl att några författare ger EG-domstolen en särskild plats i den floden.
Mats Melin